Förskrivning av hjälpmedel – Arbetsterapeuters tillämpning av förskrivningsprocessen i hemsjukvården : En kvantitativ enkätstudie

Förskrivning av hjälpmedel –

Arbetsterapeuters tillämpning av

förskrivningsprocessen i hemsjukvården

En kvantitativ enkätstudie

Prescribing of assistive technology devices –

Occupational therapist’s application of the

service delivery process in the home care

A quantitative survey

Författare: Moa Persson och Cassandra Söder

Höstterminen 2017

Examensarbete: Grundnivå, 15 hp Huvudområde: Arbetsterapi

Arbetsterapeutprogrammet, Arbetsterapi C, Vetenskaplig metod

Institutionen för hälsovetenskaper, Örebro universitet.

Handledare: Maria Borgestig, universitetslektor, Örebro universitet Examinator: Maria Holmefur, universitetslektor, Örebro universitet

Örebro Universitet

Institutionen för hälsovetenskaper

Arbetsterapi C

Arbetets art: Examensarbete omfattande 15 högskolepoäng, inom ämnet arbetsterapi

Svensk titel: Förskrivning av hjälpmedel – Arbetsterapeuters tillämpning av

förskrivningsprocessen i hemsjukvården

Engelsk titel: Prescribing of assistive technology devices – Occupational therapist’s

application of the service delivery process in the home care

Författare: Moa Persson och Cassandra Söder

Datum: 2018-01-12

Antal ord: 6784

Sammanfattning:

Bakgrund: Inom hemsjukvården används hjälpmedel som syftar till att stödja personer med

funktionsnedsättningar i deras vardag. Personer som är i behov av hjälpmedel kan vända sig

till en legitimerad arbetsterapeut som förskriver hjälpmedel. Många arbetsterapeuter

använder sig av en förskrivningsprocess som kan ge stöd vid matchning av klientens behov

och det tilltänkta hjälpmedlet. Det finns studier som visar att om arbetsterapeuten tillämpar

hela förskrivningsprocessen vid förskrivning av ett hjälpmedel, leder det till en ökad

användning av hjälpmedlet hos klienten. Idag finns det begränsad forskning som visar hur

eller om förskrivningsprocessen tillämpas av arbetsterapeuter i Sverige. Syfte: Syftet med

studien är att kartlägga arbetsterapeuters tillämpning av förskrivningsprocessen när

hjälpmedel förskrivs i hemsjukvården. Metod: Studiens design var en kvantitativ

tvärsnittsstudie och data samlades in med en egendesignad elektronisk enkät. Enkäten

skickades ut till 112 arbetsterapeuter i hemsjukvården inom ett mellanstort län i Sverige och

besvarades av 59 arbetsterapeuter. Resultat: Resultatet visade att de flesta

arbetsterapeuterna tillämpade förskrivningsprocessen när de skulle förskriva ett hjälpmedel.

Flertalet av arbetsterapeuterna ansåg att förskrivningsprocessen var till nytta och de flesta

hade möjligheter som exempelvis kunskap, kollegor och tid för att kunna tillämpa processen.

Slutsats: Slutsatsen är att många arbetsterapeuter tillämpar förskrivningsprocessen, men

inte alla. För att flera arbetsterapeuter ska tillämpa förskrivningsprocessen i deras arbete

behövs deras kunskap uppdateras kontinuerligt exempelvis genom utbildningsdagar. I vidare

forskning kan det vara lämpligt att göra en kvalitativ studie för att få en djupare förståelse av

arbetsterapeuters tillämpning av förskrivningsprocessen.

Sökord: Arbetsterapi, förskrivning, hjälpmedel, hemsjukvård

Innehållsförteckning

1.Inledning ... 4

2. Bakgrund ... 4

2.1 Arbetsterapeutens roll vid förskrivning av hjälpmedel ... 4

2.2 Hjälpmedel ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv ... 4

2.3 Förskrivningsprocessen ... 5

2.4 Hemsjukvård och hjälpmedelsanvändning ... 6

2.5 Problemområde ... 7

3. Syfte ... 7

4. Metod ... 7

4.1 Design ... 7

4.2 Urval ... 7

4.3 Utformning av enkät ... 7

4.4 Pilotundersökning ... 8

4.5 Datainsamling ... 8

4.6 Dataanalys ... 8

4.7 Etiska ställningstaganden ... 9

5. Resultat ... 9

5.1 Deltagarna och hjälpmedelsärenden ... 9

5.2 Tillämpningen av förskrivningsprocessen ... 9

5.3 Möjligheter för att kunna tillämpa förskrivningsprocessen ... 11

5.4 Nyttan av att tillämpa förskrivningsprocessen ... 13

6. Diskussion ... 13

6.1 Resultatdiskussion ... 13

6.2 Metoddiskussion ... 15

7. Slutsats ... 16

Referenser ... 18

Bilagor

Bilaga 1 - Enkät om använding av förskrivningsprocessen

1.Inledning

Inom hemsjukvården används det olika hjälpmedel som avser till att stödja personer med funktionsnedsättningar i deras vardag. Det kan exempelvis vara hjälpmedel som underlättar för individer att kommunicera, äta mat eller klä sig. Hjälpmedel ska främja självständighet i samhället och aktiviteter i det dagliga livet för individer med en funktionsnedsättning (1). Idag använder sig cirka 10 procent av Sveriges befolkning någon typ av hjälpmedel för att kompensera sin funktionsnedsättning (2). En legitimerad arbetsterapeut kan förskriva hjälpmedel till individer som är i behov av det (3). Arbetsterapeuter kan använda sig av en förskrivningsprocess som syftar till att ge arbetsterapeuten stöd vid matchning av klientens behov och det tilltänkta hjälpmedlet. Förskrivningsprocessen kan vägleda arbetsterapeuten till att erbjuda god och säker vård för klienten (4). Idag finns det begränsad forskning som visar hur eller om förskrivningsprocessen används i arbetsterapeutens arbetssätt i Sverige (5). Det finns studier som visar att om arbetsterapeuten använder sig av hela förskrivningsprocessen vid förskrivning av ett hjälpmedel, leder det till en ökad användning av hjälpmedlet hos klienten (6). Forskning har dock visat att 41 procent av de hjälpmedel som förskrivs, inte används dagligen av klienten (7) Med anledningen av detta, väcks frågor kring vad som förorsakar det här. Därför kommer den här uppsatsen att kartlägga arbetsterapeuters tillämpning av förskrivningsprocessen (SOSFS 2008:1) när hjälpmedel förskrivs i hemsjukvården (8).

2. Bakgrund

Under följande avsnitt kommer begrepp och bakgrund presenteras om Arbetsterapeutens roll vid förskrivning av hjälpmedel, Hjälpmedel utifrån ett arbetsterapeutiskt perspektiv, Förskrivningsprocessen och Hemsjukvård och hjälpmedelsanvändning. Avsnittet avslutas med en förklaring av problemområdet.

2.1 Arbetsterapeutens roll vid förskrivning av hjälpmedel

Det huvudsakliga syftet med arbetsterapi är att skapa möjligheter för människan att leva en vardag efter egen önskan och behov, som ska stämma överens med omgivningens krav (9). Arbetsterapeuten uppnår dessa önskemål genom att utreda och bedöma klientens förmåga till utförande av aktivitet med ett klientcentrerat arbetssätt (9). Klientcentrering innebär att arbetsterapeuten ser varje klient som en unik individ där personen styr valen i behandlingen, beroende på ens egna förmåga. Parallellt ska arbetsterapeuten se till individens görande, tänkande och kännande för förändringar i behandlingen (10). Trots att det är en viktig del i arbetsterapeutens roll att arbeta klientcentrerat, finns det studier som visar att 30 % av svenska klienter inte kände sig delaktiga i val av hjälpmedel (11). Vid bedömningen av klientens aktivitetsförmåga ska arbetsterapeuten se om behoven kan förebyggas, förbättras, vidmakthållas eller kompenseras. Arbetsterapeuten vidtar en åtgärd som kan ge kompensation, förbättring eller bibehållning till aktivitetsförmågan, där åtgärden kan vara i form av ett hjälpmedel (9). Arbetsterapeuten ska inte enbart se till klientens förmåga till aktivitet när hjälpmedlet ska förskrivas, utan också till den miljön som hjälpmedlet ska användas i (4). Miljön bidrar till resurser, krav och begränsningar i aktiviteter, med anledning av detta är miljön avgörande för aktivitetsutförandet tillsammans med hjälpmedlet (10). Genom att arbetsterapeuten väljer ett hjälpmedel utifrån klientens behov och önskemål, ska det främja till att klienten blir mera självständig och delaktig i aktiviteter i det dagliga livet (4). För att arbetsterapeuten ska kunna förskriva ett hjälpmedel krävs det en legitimation (12). En annan del som ingår i arbetsterapeutens roll är deras skyldighet till att upprätthålla sin kunskap och aktivt följa utvecklingen av hjälpmedel (9).

2.2 Hjälpmedel utifrån ett arbetsterapeutiskt perspektiv

Ett hjälpmedel är en individuell utprovad produkt som ska bibehålla eller öka aktivitet, delaktighet eller självständighet för individer med en funktionsnedsättning (12). Arbetsterapeuten förskriver ett hjälpmedel till individer för att kompensera, förbättra eller bibehålla funktion och kapacitet men

även förebyggning av framtida förluster av funktion och förmåga (4). Förmågorna kan exempelvis vara att kunna förflytta sig, kommunicera med andra individer eller att kunna delta i andra dagliga aktiviteter i individens vardag (13). Hjälpmedel kan delas in i olika grupper, exempelvis gånghjälpmedel, förflyttningshjälpmedel eller kognitiva hjälpmedel (14). För att kunna få tillgång till ett hjälpmedel finns det tre vägar att gå. Den första vägen är genom egenvårdsbeslut som innebär att klienten har fritt val att välja hjälpmedel eller den andra vägen genom egenansvar som innebär att klienten själv köper sitt hjälpmedel i samråd med vårdpersonal. Den tredje vägen och den vägen som uppsatsen utgår efter, är att vända sig till en arbetsterapeut som förskriver hjälpmedel genom en förskrivningsprocess (4). I flera studier har det framkommit att klienternas grad av delaktighet i förskrivningsprocessen har stor inverkan på hur utfallet blir av klientens användning av hjälpmedel (6, 15, 16). Ett aktivt deltagande hos klienten i processen leder till att hjälpmedel används i större utsträckning. Om arbetsterapeuten matchar klientens behov till hjälpmedlet samt att klienten faktiskt förstår hjälpmedlet ska användas, ökas användningen (15). I en studie framkom det att av alla hjälpmedel som förskrevs så var det 41 procent som inte användes dagligen av klienterna (7). En anledning till detta kan vara att förskrivningsprocessens alla delar inte tillämpas av arbetsterapeuten (7). Oftast var det uppföljningen av ett hjälpmedel som inte tillämpades, och på så sätt kunde inte arbetsterapeuten veta om klienten var tillfredsställd med hjälpmedlet (16, 7).

2.3 Förskrivningsprocessen

För att arbetsterapeuten ska kunna förskriva ett hjälpmedel till en klient behöver arbetsterapeuten göra en kartläggning av klientens behov genom en behovsbedömning. Kartläggningen ska tyda på att klienten är i behov av ett hjälpmedel för att klienten ska kunna öka aktivitet och delaktighet i vardagen (4). Efter behovsbedömningen påbörjas en förskrivningsprocess som är en generell struktur för förskrivning av hjälpmedel. Det finns olika varianter av förskrivningsprocessen men varianterna bygger på liknande steg, d.v.s. val av handlingsplan, val av produkt, instruering och träning samt uppföljning” (6). Nedan listas två olika arbetsterapeutiska processer som kan tillämpas som stöd vid förskrivning, den ena är Occupational Therapy Intervention Process Model (OTIPM) och den andra är Occupational Performance Process Model (OPPM). Processerna bygger på samma steg, dvs. bedömning av klientens behov, val av handlingsplan, val av produkt, instruering och träning och uppföljning (17, 18). OTIPM är en process som ger arbetsterapeuten struktur och kan användas vid bedömning av klientens behov av ett hjälpmedel. Processen bidrar även till struktur vid planering av insats samt genomförandet av förskrivningen (17). I en studie undersökte författarna om arbetsterapeuter verkligen har de möjligheter som krävs för att kunna tillämpa OTIPM i sitt arbete. Det framkom att OTIPM var en relevant process att tillämpa inom arbetsterapi men eftersom processen innefattar nio steg, som ansågs vara tidskrävande, hade inte arbetsterapeuterna den tiden som behövdes för att kunna tillämpa alla steg. Därför begränsades arbetsterapeuternas tillämpning av processen i deras verksamhet (19). I en annan studie undersökte författarna om arbetsterapeuterna arbetade mera klientcentrerat vid tillämpning av processen OPPM. Det framkom att under alla sju stegen i OPPM kunde arbetsterapeuten och klienten samarbeta och utföra beslut i klientens behandling tillsammans, samtidigt som arbetsterapeuten arbetar evidensbaserat (18). Även OPPM ansågs vara en relevant process inom arbetsterapi för att kunna främja att arbetsterapeuter arbetade klientcentrerat (18). I Sverige utgår arbetsterapeuterna från Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2008:1) när förskrivningsprocessen ska tillämpas vid en förskrivning av ett hjälpmedel (8). För att kunna påbörja en förskrivningsprocess till en klient i hemsjukvården krävs det att arbetsterapeuten utför en behovsbedömning först. Vid behovsbedömningen identifierar arbetsterapeuten klientens

hälsotillstånd ur flera perspektiv som utgår ifrån aktivitet, delaktivitet och omgivningsfaktorer (4). Efter behovsbedömningen börjar förskrivningsprocessen fem faser. Fas ett i förskrivningsprocessen är “Prova ut, anpassa och välja lämplig specifik produkt”. Fasen innebär att arbetsterapeuten provar ut och anpassar vald produkt åt klienten och samordnar produkten med eventuellt tidigare förskrivna eller utlämnade hjälpmedel. Arbetsterapeuten bedömer även behovet av anpassning i klientens hemmiljö för att produkterna ska fungera tillsammans på ett säkert sätt och ansvarar för att säkerhetsåtgärder vidtas för anpassning av hemmiljön (4). Fas två benämns “Specialanpassa vid behov - initiera och utfärda anvisning”. Den här fasen tillämpas endast om det tänkta hjälpmedel inte kan få den anpassning som klienten är i behov av. Innan denna process påbörjas ska arbetsterapeuten försäkra sig om att det inte finns alternativa hjälpmedel som kan förskrivas istället för en specialanpassning (4). Den tredje fasen är “Informera” som innebär att arbetsterapeuten ska ge klienten och eventuell anhörig, muntlig och skriftlig information om hjälpmedlet som är viktigt och betydelsefullt att få vetskap om. Bruksanvisningen som följer med ett visst hjälpmedel ska arbetsterapeuten lämna ut (4). I en studie bekräftas betydelsen av att ge ut muntlig och skriftlig information kring ett hjälpmedel. Om information inte ges ut på ett sätt att klienten förstår hur hjälpmedlet ska användas, kan det leda till att klienten istället inte använder sig av hjälpmedlet (6). “Instruera och träna” är den fjärde fasen som innebär att arbetsterapeuten försäkrar sig att klienten kan använda och hantera det hjälpmedel som ska förskrivas. Arbetsterapeuten försäkrar sig genom att instruera klienten om hur hjälpmedlet ska användas samt att de tränar tillsammans på hur hjälpmedlet ska användas (4). Vikten av att arbetsterapeuten instruerar och tränar tillsammans med klienten är något Hedberg-Kristensson et al. (15) har studerat. Författarna har jämfört skillnaden på hur aktiva klienterna har varit när arbetsterapeuten tillämpar förskrivningsprocessen. De klienter som var mindre eller inte aktiva alls upplevde i studien en osäkerhet vid användandet av hjälpmedlet exempelvis när de skulle använda gånghjälpmedel utomhus. Ytterligare en konsekvens visade sig vara att deltagarna använde hjälpmedlet inkorrekt än vad det var avsatt till att göra (15). I andra studier har författare påvisat att i de fall klienten inte får stöttning eller rätt träning, leder det till att klienten väljer att inte använda hjälpmedlet (20). När ett hjälpmedel provas ut är det viktigt att det är anpassat till individen och till miljön för att individen ska ha möjlighet till interaktion med hjälpmedlet (1). Den slutliga fasen i förskrivningsprocessen är “följa upp och utvärdera funktion och nytta”. Efter att klienten har fått tillgång till ett hjälpmedel, behöver arbetsterapeuten följa upp om de uppsatta målen är uppfyllda. Syftet med uppföljning är att det ger möjlighet att se om nya åtgärder för klienten behövs eller om processen kan avslutas (4). I en studie bekräftar författarna nyttan av att följa upp en förskrivning. Uppföljning som sker kontinuerligt kan skapa förståelse för hur ett hjälpmedel ytterligare kan anpassas för klientens behov (6).

2.4 Hemsjukvård och hjälpmedelsanvändning

Under 2016 fick 392 000 individer i Sverige någon form av insats av hemsjukvården varav 40 % av dessa fick det varje månad (21). Socialstyrelsens definierar hemsjukvården som den hälso- och sjukvård som ges i klientens befintliga boendemiljö där hen vistas under en längre period, av legitimerade hälso- och sjukvårdspersonal. I hemsjukvården har hälso- och vårdpersonal i uppdrag att ge medicinska insatser, rehabilitering, habilitering, vård- och omsorg och förebyggande insatser, vid planerade hembesök hos klienten (22). Insatserna kan vara allt från att förebygga hälsa och sjukdom, till vård i livets slutskede (23). Arbetsterapeuten har ansvar över de habiliterande och rehabiliterande insatser för klienten i hemmet. När arbetsterapeuten besöker klientens hem kan det exempelvis vara för att hjälpa klienten med intyg till bostadsanpassning eller förskriva ett hjälpmedel som ska underlätta vardagen (22) I hemsjukvården är det vanligare att hjälpmedel förskrivs till äldre, medans inom landsting och regionerna är det vanligare att hjälpmedel förskrivs till barn och vuxna. Dock är resurserna för att förskriva hjälpmedel begränsade inom hemsjukvården och därför måste prioriteringar ske över vilka behov som krävs för att individen ska få ett hjälpmedel (24) Samtidigt som resurserna är begränsade

och att förskrivaren måste prioritera, så värderar klienterna högt att få vara delaktiga i valet av hjälpmedel. I en studie besvarade 90 % av deltagarna att de värderade högt att få vara delaktig i valet av hjälpmedel, dock var det 30 % som ansåg att de inte hade fått varit delaktiga (11). Det finns forskning som visar att det är till fördel att låta klienten vara delaktig i förskrivningen av hjälpmedel eftersom det kan leda till att klienten använder hjälpmedlet korrekt och dagligen (6, 15, 16).

2.5 Problemområde

Forskning har visat att om arbetsterapeuten tillämpar förskrivningsprocessens alla delar vid förskrivning av hjälpmedel leder det till en ökad användning av hjälpmedlet hos klienten (6, 15, 16). Dock har annan forskning visat att 41 procent av alla hjälpmedel som är förskrivna faktiskt inte används av klienten (7). Därför skapas en fundering kring varför hjälpmedel inte används och om det kan bero på att arbetsterapeuter inte tillämpar förskrivningsprocessens alla delar i sitt arbete. Det saknas även forskning kring om och hur förskrivningsprocessen tillämpas av arbetsterapeuter i Sverige. På grund av dessa funderingar ska denna uppsats kartlägga arbetsterapeuters tillämpning av förskrivningsprocessen när de ska förskriva hjälpmedel i hemsjukvården inom ett mellanstort län i Sverige.

3. Syfte

Syftet är att kartlägga arbetsterapeuters tillämpning av förskrivningsprocessen vid förskrivning av hjälpmedel i hemsjukvården.

Frågeställningar

1. Hur tillämpar arbetsterapeuterna förskrivningsprocessens olika delar? 2. Vilka möjligheter har arbetsterapeuterna (avseende tid, kunskap och samarbete med kollegor) för att kunna tillämpa förskrivningsprocessen? 3. Är förskrivningsprocessen till nytta vid förskrivning av ett hjälpmedel för arbetsterapeuterna?

4. Metod

Under följande avsnitt presenteras det hur metoden genomfördes i studien under rubrikerna Design, Urval, Utformning av enkät, Datainsamling, Dataanalys och Etiska ställningstaganden.

4.1 Design

Studien är designad som en kvantitativ tvärsnittsstudie vilket innebär att data samlades in vid ett tillfälle (25). Insamlingen av data utfördes genom en egendesignad elektronisk enkät.

4.2 Urval

Urvalet i studien skedde inom ett mellanstort län i Sverige där deltagarna förskriver hjälpmedel. Inklusionskriterierna var att deltagarna skulle vara verksamma arbetsterapeuter som arbetade inom hemsjukvården i det valda länet. Samtliga kommuner inom länet kontaktades genom enhetschefer för en förfrågan om arbetsterapeuters e-postadresser. En del av kommunernas enhetschefer besvarade inte förfrågan därför ställdes en förfrågan direkt till en av kommunens arbetsterapeuter som vidarebefordrade enhetens arbetsterapeuters e-postadresser. Totalt samlades 115 stycken e-postadresser in till arbetsterapeuter som arbetade inom hemsjukvården.

4.3 Utformning av enkät

En egendesignad elektronisk enkät utformades i Google Formulär och innehöll 20 stycken frågor (se bilaga 1). Enkäten inledes med information om förskrivningsprocessen samt en kort beskrivning om behovsbedömning och processens alla delar. Beskrivningen utgick från Blomqvist och Jacobsons skrift om förskrivningsprocessen (4). Därefter startade enkäten med tre bakgrundsfrågor som handlade om hur länge deltagarna hade arbetat som arbetsterapeuter, hur många klienter de

träffade fysiskt under en vecka samt hur många hjälpmedelsärenden de arbetade aktivt med under en vecka. Syftet med att ställa bakgrundsfrågor är att det ger en spegling av vad som karaktäriserar deltagarna (26). Resterande 17 frågor utgick från studiens syfte och frågeställningar. Frågeställning ett handlade om hur arbetsterapeuter tillämpar förskrivningsprocessen och svarade mot frågorna 5, 17 och 20. Fråga 4 handlade om behovsbedömningen som inte ingår i förskrivningsprocessens delar, men även denna sammanställdes under frågeställning ett. Vilka möjligheter som arbetsterapeuter behöver för att tillämpa en förskrivningsprocess gick under frågeställning två och svarade mot frågorna 6, 7, 11-16 och 19. Frågorna 8-10 och 18 gick under frågeställning tre som handlade om hur arbetsterapeuterna anser att förskrivningsprocessen är till nytta. Frågorna som ställdes i enkäten var i form av 17 frågor med flersvarsalternativ och tre öppna frågor om nyttan, kunskap och övriga synpunkter om förskrivningsprocessen. Alla 17 slutna frågor var obligatoriska och de tre öppna frågorna var valfria att besvara. De öppna frågorna möjliggjorde för deltagarna att utveckla sina svar. Det är till fördel att ställa öppna frågor eftersom att det täcker in många svar och låter deltagarna utveckla svaren på djupet (27).

4.4 Pilotundersökning

Innan enkäten skickades ut till deltagarna genomfördes en pilotundersökning som en yrkesverksam arbetsterapeut och fyra arbetsterapeutstudenter deltog i. Syftet med att göra en pilotundersökning är att få en uppfattning av hur utomstående tolkar enkätens frågor (28). De fem deltagarna i pilotundersökningen ansåg att frågorna och instruktionerna var tydliga samt att enkätens svarstid var lagom lång. Därför behövdes inga justeringar av enkäten utföras och därefter kunde enkäten skickas ut. Data som samlades in under pilotundersökningen användes inte till studiens resultat.

4.5 Datainsamling

När enkäten skulle skickas ut begärde en enhetschef att få skicka enkäten och informationsbrevet på egen hand till sin kommuns arbetsterapeuter. En annan kommuns enhetschef begärde att deras arbetsterapeuter själva skulle ta kontakt med uppsatsförfattarna om de valde att delta i studien. Det var tre arbetsterapeuter från den kommunen som valde att delta. Totalt skickades 115 informationsbrev tillsammans med en bifogad länk till enkäten till arbetsterapeuterna i det valda länet. Tre av informationsbreven levererades aldrig eftersom att e-postadresserna var ogiltiga. Därför fick 112 arbetsterapeuter mailet med informationsbrevet och den bifogade länken till enkäten. Informationsbrevet innehöll syftet för studien och studiens tillvägagångssätt. I informationen tydliggjordes det att deltagandet i studien var frivilligt och att samtycke till deltagandet lämnades genom att besvara enkäten. Arbetsterapeuterna hade åtta arbetsdagar på sig att besvara enkäten och under perioden skickades två påminnelsemail till arbetsterapeuterna. Efter perioden var det 59 arbetsterapeuter (svarsfrekvens 53 %) av 112 som hade besvarat enkäten. Därmed blev det externa bortfallet 53 arbetsterapeuter (47 %). Externt bortfall innebär att de tillfrågade deltagarna väljer att inte delta i studien av olika skäl (29).

4.6 Dataanalys

Dataanalysen gjordes utifrån syftet och dess tre frågeställningar som senare kommer att presenteras i resultatet. Datanivån av den insamlade data befann sig på ordinalnivå som innebär att det går att dela in svaren i grupper med rangordning, samt nominalnivå som innebär att svaren går att gruppera utan rangordning (25). Enkätsvaren från de slutna frågorna fördes in i Statistical Package for Social Sciences (SPSS) version 23.0. Det gjordes frekvenstabeller i SPSS för att enklare kunna analysera varje variabel var för sig och för att få en uppfattning om vad deltagarna hade svarat. Därefter utfördes en bivariat analys på fråga tre (antal hjälpmedelsärenden) och elva (möjlighet att involvera klienten) för att kunna hitta likheter. Analysen av fråga tre och elva sammanställdes i en korstabell som utformades i Microsoft Excel.

Därefter skapades stapeldiagram i Microsoft Excel till fråga 5 och 17 samt fråga 13, 14 och 19 som utformades i ett grupperat stapeldiagram. Syftet med att illustrera ett resultat i ett diagram är för att underlätta och tydliggöra det skriftliga resultatet för läsaren (29). De tre öppna frågorna innefattade kvalitativ data och fick kortfattade svar på 3-5 ord. Vid analysen av frågorna grupperades svaren efter likheter och antal svar inom varje grupp räknades. När det här hade gjorts blev det möjligt att behandla de kvalitativa svaren på ett liknande sätt som de resterande enkätsvaren.

4.7 Etiska ställningstaganden

Studien förhåller sig till vetenskapsrådets etiska riktlinjer (30) som är informationskravet, samtyckeskravet, nyttjandekravet och konfidentialitetskravet. Informationskravet innebär att deltagarna ska få ta del av övergripande information om studien och att deltagandet är frivilligt. Samtyckeskravet innebär att deltagarna har rätt att själva bestämma om sitt deltagande i studien. Nyttjandekravet innebär att studiens insamlade uppgifter endast får nyttjas i forskningens sammanhang. Konfidentialitetskravet innebär att individerna ska avidentifieras så att utomstående inte kan identifiera dem (25). Informationskravet uppfylldes genom att ett informationsbrev lämnades till deltagarna i samband med att enkäten skickades ut. Informationsbrevet innehöll studiens syfte och upplyste om att deltagandet var frivilligt. Även kontaktuppgifter till uppsatsförfattarna och handledaren för studien fanns i informationsbrevet. Samtyckeskravet uppfylldes då det i informationsbrevet framkom hur samtycke lämnades. De som valde att delta i studien gav samtycke när de besvarade enkäten. Nyttjandekravet uppfylldes genom att enkätsvaren bara användes till uppsatsen. Det publicerade materialet presenterades på gruppnivå därför blev deltagarnas svar anonyma. På så sätt uppfylldes konfidentialitetskravet eftersom de svar som samlades in i studien inte kunde kopplas ihop med en enskild individ. Materialet förvarades så att obehöriga ej hade tillgång till dem samt att materialet raderades efter studiens slut.

5. Resultat

Resultatet i studien kommer att presenteras under rubrikerna Deltagarna, Tillämpningen av förskrivningsprocessen, Möjligheter för att kunna tillämpa förskrivningsprocessen och Nyttan av att tillämpa förskrivningsprocessen.

5.1 Deltagarna och hjälpmedelsärenden

Det var 59 arbetsterapeuter som deltog i studien. Arbetsterapeuterna fick inledningsvis uppge hur länge de hade arbetat som arbetsterapeut där de flesta hade arbetat i mer än tio år (32 av 59) eller i mindre än fem år (21 arbetsterapeuter). Det var sex arbetsterapeuter som uppgav att de hade arbetat mellan 5-10 år. Alla uppgav att de träffade klienter fysiskt varje vecka där majoriteten (32 arbetsterapeuter) träffade 5-10 klienter eller fler än tio klienter per vecka (25 arbetsterapeuter). Två av arbetsterapeuterna angav att de träffade 1-5 klienter per vecka. Alla uppgav även att de arbetade aktivt med hjälpmedelsärenden varje vecka där 28 arbetsterapeuter hade 4-6 hjälpmedelsärenden och 27 arbetsterapeuter hade fler än 6 hjälpmedelsärenden per vecka. Fyra arbetsterapeuter arbetade med 1-3 hjälpmedelsärenden per vecka.

5.2 Tillämpningen av förskrivningsprocessen

Kommande resultat presenterar om arbetsterapeuterna gjorde en behovsbedömning innan förskrivningsprocessens start och hur arbetsterapeuterna tillämpar förskrivningsprocessen i deras verksamhet. Alla arbetsterapeuter uppgav att de gjorde behovsbedömning fast i olika utsträckningar innan de började med utprovning och förskrivning av ett hjälpmedel. Behovsbedömningen utfördes alltid av

46 av 59 arbetsterapeuter medan 11 arbetsterapeuter oftast gjorde en behovsbedömning och två arbetsterapeuter gjorde mer sällan. Resultatet av hur ofta arbetsterapeuterna tog stöd av förskrivningsprocessen när de skulle förskriva ett hjälpmedel påvisade att majoriteten (51 av 59) oftast eller alltid använder förskrivningsprocessen när de provar ut ett hjälpmedel medan åtta arbetsterapeuter besvarade frågan med sällan eller aldrig. När arbetsterapeuterna informerade om ett hjälpmedel besvarade majoriteten (47 arbetsterapeuter) att de oftast eller alltid tog stöd av förskrivningsprocessen medan minoriteten (12 arbetsterapeuter) sällan eller aldrig tog stöd av förskrivningsprocessen. När arbetsterapeuterna skulle besvara om de tog stöd av förskrivningsprocessen när de instruerade ett hjälpmedel till klienten tog de flesta (46 arbetsterapeuter) oftast eller alltid stöd. Det var 13 arbetsterapeuter som sällan eller aldrig tog stöd av förskrivningsprocessen. Vid uppföljning av ett hjälpmedel tog majoriteten av arbetsterapeuterna (49 av 59) stöd av förskrivningsprocessen oftast eller alltid och tio av arbetsterapeuterna tog sällan eller aldrig stöd (se figur 1). Figur 1. Diagram över hur ofta arbetsterapeuterna tog stöd av förskrivningsprocessen vid förskrivning av ett hjälpmedel (n=59). I en av frågorna markerade arbetsterapeuterna hur ofta de lämnar ut både skriftlig och muntlig information om ett hjälpmedel (se figur 2). Resultatet visade att 52 arbetsterapeuter gav alltid eller oftast ut information till klienten. Det var sju arbetsterapeuter som sällan gav information till klienten. De flesta (32 arbetsterapeuter) gav alltid eller oftast information till anhöriga medan 27 arbetsterapeuter gav sällan eller aldrig information till anhöriga. Det var 52 arbetsterapeuter som alltid eller oftast gav information till vårdpersonalen och sju arbetsterapeuter som sällan gav information till vårdpersonalen. 33 28 28 25 18 19 18 24 5 9 10 7 3 3 3 3 0 5 10 15 20 25 30 35 När jag provar ut ett

hjälpmedel När jag informerar om ett hjälpmedel När jag instruerar ett hjälpmedel När jag följer upp ett hjälpmedel

Stöd av förskrivningsprocessen

Figur 2. Diagram om hur ofta arbetsterapeuterna lämnade ut både skriftlig och muntlig information om ett hjälpmedel (n=59 inom varje fråga). Det var nio arbetsterapeuter som valde att besvara den öppna frågan om de ville tillägga något om hur de tillämpar förskrivningsprocessen utöver de frågor som enkäten innehöll. Fem av arbetsterapeuterna ansåg att förskrivningsprocessen sker per automatik hos dem, de beskrev det som att de inte behövde tänka på att de skulle tillämpa processen. Två arbetsterapeuter svarade att de inte alltid behövde lämna information till anhöriga eftersom de inte alltid är involverade i klientens vård samt att de inte alltid ger ut skriftlig information. Det var en arbetsterapeut som ansåg att förskrivningsprocessen är generellt bra att använda i sitt arbete. En annan ansåg att det inte alltid finns ett behov av att följa upp ett förskrivet hjälpmedel, utan berodde på vad det var för hjälpmedel som hade förskrivits.

5.3 Möjligheter för att kunna tillämpa förskrivningsprocessen

Kommande resultat presenterar frågorna kring tid, kunskap, kollegor och möjligheter för att arbetsterapeuterna ska kunna tillämpa förskrivningsprocessen i sin verksamhet. Majoriteten av arbetsterapeuterna (48 av 59) svarade att de hade tillräckligt med kunskap och övriga 11 svarade att de hade till viss del kunskap om förskrivningsprocessen för att kunna tillämpa den i sin verksamhet. Därefter fick arbetsterapeuterna en följdfråga om hur de fått sin kunskap om förskrivningsprocessen där de hade möjlighet att markera flera alternativ. De flesta (51 arbetsterapeuter) svarade att de fått kunskapen från utbildning via högskola/universitet. Det var 21 arbetsterapeuter som svarade utbildning via arbetsplats, 23 arbetsterapeuter via sina kollegor och 11 arbetsterapeuter via internet. Det var tre arbetsterapeuter som fyllt i alternativet annat och därefter svarat utbildningsdag, tryckt skrift samt hjälpmedelscentralen. Alla arbetsterapeuter ansåg att deras kunskap var tillräcklig för att kunna informera och instruera klienter kring ett hjälpmedel fast i olika omfattningar. Det var 35 arbetsterapeuter som ansåg att deras kunskap oftast var tillräcklig, 22 arbetsterapeuter som ansåg att deras kunskap alltid var tillräcklig och två arbetsterapeuter som ansåg att deras kunskap ibland var tillräcklig. Därefter ställdes en öppen fråga om hur arbetsterapeuterna gjorde när de ansåg att deras kunskap inte var tillräcklig vid förskrivning av ett hjälpmedel. Frågan var inte obligatorisk och de hade möjligheten att skriva fler än en kunskapskälla, totalt besvarades frågan av 43 arbetsterapeuter. Det var 25 arbetsterapeuter som svarade att de kontaktade en hjälpmedelskonsulent och 27 arbetsterapeuter rådfrågade kollegor. Andra (21 arbetsterapeuter) uppgav att de sökte information på internet och företagets hemsida och andra (15 arbetsterapeuter) läste bruksanvisningarna för att finna kunskapen 14 2 16 38 30 36 7 25 7 0 2 0 0 5 10 15 20 25 30 35 40

Information till klienten Information till anhöriga Information till vårdpersonal som är involverade i klientens vårdplan

Information

som behövdes. Tio arbetsterapeuter svarade att de vände sig till hjälpmedelscentralen, en svarade att hen vände sig till kommunens medicinsk ansvarig för rehabilitering (MAR) och två arbetsterapeuter vände sig till tekniker. En arbetsterapeut svarade att hen får kunskap genom utbildningsdagar.

När arbetsterapeuterna skulle besvara frågan om de hade möjligheten att involvera klienten i förskrivningsprocessens alla delar svarade majoriteten (47 arbetsterapeuter) att de oftast eller alltid hade möjligheten. Dessa arbetsterapeuter hade antingen 1-3, 4-6 eller fler än sex hjälpmedelsärenden per vecka. Det var 12 arbetsterapeuter som aldrig eller sällan hade möjligheten att involvera klienten i förskrivningsprocessens alla delar. De här arbetsterapeuterna hade antingen 4-6 eller fler än sex hjälpmedelsärenden per vecka(se tabell 1). Tabell 1. Korstabell över arbetsterapeuternas möjlighet att involvera klienten och hur många hjälpmedelsärenden de hanterade (n=59). Möjligheten att involvera klienten Totalt Hjälpmedels-ärenden per vecka

Aldrig Sällan Oftast Alltid

Färre än 1 0 0 0 0 0 1-3 0 0 3 1 4 4-6 0 5 21 3 29 Fler än 6 2 5 19 0 26 Totalt 2 10 43 4 59 Arbetsterapeuterna besvarade en fråga om de hade tillräckligt med tid för att prova ut och anpassa och välja ut lämpligt specifikt hjälpmedel, där de flesta (38 av 59) ansåg att de oftast hade tillräckligt med tid och fem arbetsterapeuter ansåg att de alltid hade tid. 15 arbetsterapeuter ansåg att de ibland eller sällan hade tillräckligt med tid medan en arbetsterapeut ansåg att hen aldrig hade tid. Det var ingen arbetsterapeut som uppgav att de aldrig hade tillräckligt med tid för att prova ut och anpassa och välja ut lämpligt specifikt hjälpmedel. Flertalet (55 arbetsterapeuter) ansåg att de oftast eller alltid hade möjligheten att konsultera och rådfråga med andra arbetsterapeuter och professioner i deras verksamhet. Det var fyra arbetsterapeuter som svarade att de sällan eller ibland hade möjligheten. Det framkom att 41 arbetsterapeuter oftast eller alltid hade möjligheten att arbeta i team med andra arbetsterapeuter eller professioner inom sin verksamhet. Det var 14 arbetsterapeuter som ibland hade möjligheten och fyra som sällan hade möjligheten. Ingen av arbetsterapeuterna svarade att de aldrig hade möjligheten att konsultera och rådfråga med andra arbetsterapeuter och professioner i deras verksamhet. I frågan om arbetsterapeuterna hade möjlighet att följa upp förskrivna hjälpmedel var det 34 arbetsterapeuter som svarade att möjligheten gavs ofta. Det var 17 som svarade ibland och sex hade alltid möjligheten till uppföljning medan två arbetsterapeuter sällan hade möjligheten. Ingen av arbetsterapeuterna svarade att de aldrig hade möjligheten att följa upp förskrivna hjälpmedel (se figur 3).

Figur 3. Diagram över möjligheter som arbetsterapeuterna har när de tillämpar förskrivningsprocessen i deras verksamhet (n=59 inom varje fråga).

5.4 Nyttan av att tillämpa förskrivningsprocessen

Kommande resultat presenterar frågorna kring vad arbetsterapeuten anser är nyttan och betydelsen av att tillämpa förskrivningsprocessen samt om den vägleder dem i deras arbete. Majoriteten av arbetsterapeuterna (42 av 59) ansåg att förskrivningsprocessen vägledde dem i deras arbete i deras verksamhet. Resterande arbetsterapeuter ansåg att förskrivningsprocessen vägledde dem till viss del (14 arbetsterapeuter) eller att den inte gjorde det alls (3 arbetsterapeuter) i deras verksamhet. Arbetsterapeuterna fick möjligheten att i en öppen fråga nämna de delarna i förskrivningsprocessen de ansåg var till nytta vid förskrivning av ett hjälpmedel. Det var ingen obligatorisk fråga därför fanns det enbart 47 svar. Majoriteten av arbetsterapeuterna (34 av 47) ansåg att alla delarna var till nytta, där de beskriver att delarna ger vägledning och struktur för att få ett bra slutresultat för klienten. Fem andra arbetsterapeuter svarade att genom att använda förskrivningsprocessen var det större sannolikhet att klienten använder hjälpmedlet, men att det även ingår i professionen att tillämpa en förskrivningsprocess, och på så sätt erbjuda patientsäker vård. Det var sju arbetsterapeuter som svarade att behovsbedömningen var den del som var till mest nytta och en arbetsterapeut svarade att den viktigaste var uppföljningen. Alla arbetsterapeuter ansåg mer eller mindre att det var betydelsefullt att involvera klienterna i förskrivningsprocessens delar. Det var 27 av 59 arbetsterapeuter som ansåg att det var mycket betydelsefullt, 29 tyckte det var ganska betydelsefullt och tre ansåg att det inte var särskilt betydelsefullt. Arbetsterapeuterna fick även frågan om hur betydelsefullt de ansåg det var att följa upp och utvärdera de förskrivna hjälpmedlen. Det flesta (52 arbetsterapeuter) ansåg att det var mycket betydelsefullt och sju ansåg att det var ganska betydelsefullt.

6. Diskussion

6.1 Resultatdiskussion

Studiens syfte var att kartlägga arbetsterapeuters tillämpning av förskrivningsprocessen när hjälpmedel förskrivs i hemsjukvården. Det framkom i resultatet att de flesta arbetsterapeuterna 23 7 ₆ 32 34 34 3 14 17 1 ₀ 4 ₀ 2 ₀ 0 5 10 15 20 25 30 35 40 Möjlighet att konsultera och rådfråga andra arbetsterapeuter eller andra professioner Möjlighet att jobba i team med andra arbetsterapeuter eller andra pofessioner Möjlighet att följa upp hjälpmedel i den utsträckning som behövs

Möjligheter i arbetsterapeutens verksamhet

inom det medelstora länet tillämpade förskrivningsprocessen när de skulle förskriva ett hjälpmedel. Flertalet av arbetsterapeuterna ansåg att förskrivningsprocessen var till nytta och att de flesta arbetsterapeuterna hade möjligheter i olika omfattningar som exempelvis kunskap, kollegor och tid för att kunna tillämpa processen. Resultatet visade att majoriteten av arbetsterapeuterna inom länet tog stöd av förskrivningsprocessen när de skulle förskriva ett hjälpmedel, samtidigt som en del av arbetsterapeuterna inte tog stöd av processen. Det är oroväckande att en del av arbetsterapeuterna inte alltid tillämpade förskrivningsprocessen eftersom forskning som tidigare nämnts i bakgrunden, visar att vid tillämpning av förskrivningsprocessens alla delar, främjar det användandet av hjälpmedlet hos klienten (6, 15, 16). Eftersom enkätsvaren i studien är begränsade så är det svårt att dra några större slutsatser till varför inte alla tillämpade förskrivningsprocessens alla delar. En möjlig anledning kan vara att arbetsterapeuterna i studien inte hade en uppdaterad kunskap om hur förskrivningsprocessen tillämpas. De flesta arbetsterapeuterna angav att deras kunskap om processen kom från sin utbildning när de utbildade sig till yrket. För att kunna tillämpa förskrivningsprocessen behövs en viss kunskap för att kunna hantera alla delar och förstå nyttan av att använda den. Det går inte att dra några större slutsatser om varför inte alla tillämpade förskrivningsprocessens alla delar, men det som skulle tänkas behövas är kontinuerliga utbildningsdagar om förskrivningsprocessen som kan anordnas av exempelvis hjälpmedelscentralen eller arbetsplatser. Majoriteten av arbetsterapeuterna i studien uppgav att de inte alltid hade möjligheten att involvera sina klienter i forskningsprocessens alla delar. En möjlig orsak till detta kan vara att de flesta arbetsterapeuterna hade 4-6 eller fler än 6 hjälpmedelsärenden per vecka. Idag är det generellt fler individer som är i behov av ett hjälpmedel (ca 900 000) jämfört med tillgängligheten av yrkesverksamma arbetsterapeuter (ca 12 000) i Sverige (31). I arbetsterapeutens profession betonas vikten av att involvera klienten i utredningar och arbeta klientcentrerat (9). Forskning har visat att vid tillämpning av förskrivningsprocessens alla delar kommer den att vägleda arbetsterapeuten till att arbeta klientcentrerat under hela förskrivningen av ett hjälpmedel (16). Det finns även forskning som visar att om klienten är aktiv i förskrivningens alla delar främjar det användningen av ett hjälpmedel (15). I resultatet från denna studie framkom det att arbetsterapeuterna i det valda länet har många hjälpmedelsärende per vecka som kan vara en anledning till varför de inte har möjligheten att involvera alla klienter i deras förskrivningsprocess. Eftersom forskning påvisar betydelsen av att involvera en klient i förskrivningsprocessen, bör det vara något som alla arbetsterapeuter borde ha möjligheten till. När klienten är involverad i förskrivningsprocessen leder det till en större förståelse av hur klienten ska använda hjälpmedlet. Skulle arbetsterapeuterna ha möjligheten att involvera sina klienter i förskrivningsprocessen skulle det leda till en högre användning av förskrivna hjälpmedel och de skulle inte bli liggandes i klienternas hem. Därför är det till nytta för arbetsterapeuter att tillämpa förskrivningsprocessen för att motverka detta. I studien uppgav alla arbetsterapeuter att de gjorde en behovsbedömning innan de började en förskrivning av ett hjälpmedel och en uppföljning när de avslutar en förskrivning, fast i olika omfattningar. Resultatet visade även att arbetsterapeuterna ansåg att behovsbedömningen var betydelsefull för förskrivningsprocessen och uppföljningen var en betydelsefull del i förskrivningsprocessen. Dock är det utmärkande att vissa arbetsterapeuter angav att de sällan gjorde en behovsbedömning och att få uppgav att de hade möjlighet till att alltid göra en uppföljning i den mån de önskade. Förskrivningsprocessen bygger på att arbetsterapeuten har genomfört en grundlig behovsbedömning för att kartlägga klientens behov innan förskrivningen av ett hjälpmedel påbörjas. Bedömningen sker utifrån klientens olika perspektiv som inverkar vid ett aktivitetsutförande som resulterar i att arbetsterapeuten skapar sig en förståelse av klientens situation (4). Förskrivningsprocessens sista del är uppföljning som bygger på att arbetsterapeuten ska bedöma om klientens mål är uppfyllda eller om nya åtgärder bör vidtas (4). Utifrån vad litteraturen beskriver om

behovsbedömning och uppföljning har dem av betydelse för varandra för att kunna genomföra en bra förskrivningsprocess. För att få en bra uppföljning är det av betydelse hur och om behovsbedömningen har gjorts, och vice versa. Det är positivt att arbetsterapeuterna i länet ansåg att behovsbedömningen och uppföljningen var betydelsefulla delar för förskrivningen, dock skapas det funderingar om varför arbetsterapeuterna inte alltid hade möjlighet till att tillämpa delarna. Forskningen visar att om behovsbedömningen uteblir vet inte arbetsterapeuten vilka behov klienten har som kan leda till att hjälpmedel inte anpassas efter klientens behov (15). Tre andra studier visar att uppföljning oftast är den del som uteblir i förskrivningsprocessen (7, 32, 33). Om uppföljningen uteblir kan inte arbetsterapeuten veta om behoven är uppfyllda hos klienten (16). Det framkommer inte i denna studie varför arbetsterapeuterna inte hade möjligheten att alltid göra en behovsbedömning och uppföljning, men eftersom forskningen påvisar att det är betydelsefullt att göra dessa delar och att de faktiskt uppgav själva att delarna var av betydelse, bör arbetsterapeuten få mera utrymme och tid till detta.

6.2 Metoddiskussion

Datainsamlingen i den här kvantitativa studien skedde genom en elektronisk egendesignad enkät och valdes på grund av att nå ut till en större grupp arbetsterapeuter i ett län. Att välja en kvantitativ metod med en enkätundersökning är till fördel när man vill undersöka och uttala sig om en större grupp eftersom det ger en bredare bild om förhållande och attityder i gruppen (34). Dock är en enkätundersökning inte en flexibel datainsamlingsmetod eftersom undersökarna endast får svar på det som efterfrågas (26). Genom att ha gjort en kvantitativ studie med en enkätundersökning uppfylldes syftet med studien. Enkäten skickades ut via e-post tillsammans med ett informationsbrev och skickades till arbetsterapeuterna kommunvis. I en av kommunerna valde en enhetschef att hen själv skulle skicka ut enkäten till sina arbetsterapeuter samt en annan kommuns enhetschef bad om att hens arbetsterapeuter skulle meddela oss om de ville delta i studien. Eftersom dessa två kommuners arbetsterapeuter blev medvetna om studien genom enhetschefer är det svårt att veta om alla arbetsterapeuter i kommunerna verkligen nåddes. Dock får uppsatsförfattarna förlita sig på att enhetscheferna tog sitt ansvar som de själva valde att ta. Arbetsterapeuterna hade sex arbetsdagar till en början på sig att besvara enkäten. Uppsatsförfattarna ansåg att det inte hade kommit in tillräckligt med svar på den sjätte dagen och valde därför att förlänga tiden med ytterligare två arbetsdagar. Vid svarsperiodens slut hade det kommit in 59 av 112 svar från arbetsterapeuterna, vilket innebar en svarsfrekvens på 53 procent. Svarsfrekvensen hade möjligtvis blivit högre om enkäten haft en längre svarsperiod än åtta arbetsdagar men Kristensson (26) nämner att det är svårt att sätta en tid på hur lång svarsperioden ska vara. Bland annat måste det komma in tillräckligt många svar från deltagarna men samtidigt är uppsatsarbetet tidsbegränsat (26). Eftersom enkäten var egendesignad kan frågornas reliabilitet diskuteras. Reliabilitet innebär graden av överensstämmelse mellan mätningarna med det instrument som använts vid datainsamling (29). Sjutton av frågorna i enkäten var slutna frågor med fasta svarsalternativ och tre frågor hade öppna svarsalternativ som gav arbetsterapeuterna chansen att lämna egna svar. I en av de öppna frågorna framkom det att ett par av deltagarna hade svårt att besvara frågan som handlade om att lämna både muntlig och skriftlig information. Det här eftersom att det skiljde sig åt från klient till klient vilka arbetsterapeuterna gav både muntlig och skriftlig information till. Eliasson (34) beskriver att man bör undvika att försöka få svar på fler än en sak i en och samma fråga. Istället kan det ställas två skilda frågor för att kunna säkerställa att deltagarna svarar på det som är avsiktligt att svara på (34). Dock är det positivt att ställa en öppen fråga efter en sluten fråga med givna svarsalternativ eftersom deltagaren kan lämna ytterligare information om den slutna frågan (35). Frågan ansågs vara relevant för att kunna besvara syftets frågeställningar men frågan kunde ha formulerats i två olika frågor, en om muntlig information och en om skriftlig information.

Det utfördes en pilotundersökning innan enkäten skickades ut till deltagarna för att få veta om validiteten. Pilotundersökningen gjordes på en yrkesverksam arbetsterapeut och fyra arbetsterapeutstudenter som ansåg att enkätens frågor var tydliga att förstå. Vid en väl konstruerad enkät är det större sannolikhet att deltagarna besvara frågorna på ett bra sätt och svarar på det som efterfrågas. Finns det brister i konstruktionen av frågorna medför det att deltagarna har svårare att besvara frågan på rätt sätt (35). Därför var det betydelsefullt att göra en pilotundersökning innan studien startade. I efterhand anses det saknas frågor som kan ha gett ytterligare information om arbetsterapeuters tillämpning av förskrivningsprocessen. Exempelvis hade en fråga om hur förskrivningsprocessen vägledde dem varit relevant och inte bara om vilka delar som var till nytta. Även frågorna som handlade om vilka möjligheter arbetsterapeuterna hade på sin verksamhet hade det varit intressant med följdfrågor om varför de ibland inte hade möjligheter. Ett fåtal deltagare tyckte att det var otydligt vilken förskrivningsprocess enkäten gick efter även fast det lämnades information i början av enkäten om vilken process och delarna enkäten byggde på. Det som möjligtvis kunde skapat förvirring var att informationen som lämnades gick efter Blomqvist och Jacobsons (4) beskrivning av förskrivningsprocess som i sin tur utgår efter SOSFS 2008:1 (8). I efterhand hade det varit relevant att inte blanda in en särskild skrift i beskrivningen, utan det hade räckt med socialstyrelsen som referens eftersom det är den alla förskrivningar ska utgå efter i Sverige. När enkäten konstruerades hade uppsatsförfattarna i åtanke att inte ställa frågor där deltagarna skulle känna sig utsatta. Det kan ha varit känsligt att ha med frågor som ställer krav på deras skyldigheter i professionen, exempelvis om vad de gör och inte gör på sin arbetsplats. Därför formulerades vissa av frågorna i enkäten på ett mildare sätt, exempelvis en fråga gick ifrån formuleringen “Gör du uppföljningar” till “Har du möjlighet att göra uppföljningar”. På detta sätt riktades frågan istället till vilka möjligheter de borde ha eller inte har. Frågor som kan tänkas vara känsliga borde som grundregel undvikas i en undersökning (35). Ejlertsson (25) betonar vikten av att alltid hantera frågor i en enkät ur en etisk synvinkel. Det är alltid viktigt att se över att frågorna som ställs inte väcker negativa känslor eller som kan påverka deltagarna psykiskt (25), exempelvis kan ord som “inte” eller “aldrig” undvikas. Denna typ av ord kan även leda till missförstånd när deltagarna besvarar frågorna och därefter leder till att enkätens validitet minskas (34). En annan tanke var att inte ställa en fråga där deltagarna fick uppge sitt kön eftersom arbetsterapeutyrket är kvinnodominerat. Vid en fråga där deltagarna skulle uppge kön kunde männen ha blivit identifierade i uppsatsen av läsarna. Det valdes också att inte uppge vilket av Sveriges län studien utfördes i, detta även för att deltagarna inte skulle känna sig utsatta eftersom enkäten innehåller till viss del känslig information. Deltagarna i den här studien var arbetsterapeuter från ett mellanstort län i Sverige som arbetar i hemsjukvården. Med tanke på att studien utfördes i endast ett län är det svårt att generalisera resultatet till alla arbetsterapeuter i hemsjukvården i Sverige. Det kunde därför valts ytterligare län för att kunna generalisera i större utsträckningar. Urvalet ska spegla hela populationen men för detta krävs det ett relativt stort urval som leder till att studier blir mer generaliserbara (26). Eftersom svarsfrekvensen var relativt stor skulle resultatet i alla fall kunna generaliseras till viss del om hur arbetsterapeuter tillämpar förskrivningsprocessen inom det valda länet.

7. Slutsats

Resultatet i studien visar att många arbetsterapeuter tillämpar förskrivningsprocessen och att den är till nytta när de ska förskriva ett hjälpmedel, dock fanns det arbetsterapeuter som inte ansåg detsamma. Forskningen visar att tillämpa förskrivningsprocessens alla delar kan leda till att hjälpmedel används mera av klienterna (6, 15, 16). För att flera arbetsterapeuter ska tillämpa

förskrivningsprocessen i deras arbete behövs deras kunskap uppdateras kontinuerligt om processen, exempelvis genom utbildningsdagar som hjälpmedelscentralen eller arbetsplatser kan anordna. Eftersom denna studie saknar en del information kan det vara lämpligt i vidare forskning att undersöka hur förskrivningsprocessen vägleder arbetsterapeuter och varför arbetsterapeuter ibland inte har möjligheten att tillämpa processens olika delar. Passande metod i genomförandet kan vara en kvalitativ studie med intervjuer för att få djupare förståelser av arbetsterapeuters tillämpning av förskrivningsprocessen.

Referenser

1. Imborn M, Åsbrink B. Teknik i vård och omsorg. 1. uppl. Stockholm: Sanoma utbildning; 2016. 2. Dahlberg R, Blomquist U, Richter A, Lampel A. The service delivery system for assistive technology in Sweden: Current situation and trends. TECHNOL DISABIL

.

2014; 26(4): 191-197. 3. Jonasson G. Vad gör en arbetsterapeut [Internet]. Nacka: Svergies Arbetsterapeuter; 2016 [2016- 10-11; 2017-10-26]. Hämtad från: http://www.arbetsterapeuterna.se/Fakta-om-arbetsterapi/Vad-gor-en-arbetsterapeut/ 4. Blomquist U, Jacobson D. Förskrivningsprocessen, fritt val av hjälpmedel, egenansvar: tre olika vägar till hjälpmedel. 1. uppl. Sundbyberg: Hjälpmedelsinstititutet; 2011. 5. Socialstyrelsen. Kartläggning av vetenskapliga studier kring förskrivningsprocessen. Stockholm: Socialstyrelsen; 2015. [2017-10-26]. Hämtad från: https://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/20005/2015-12-23.pdf 6. Larsson Ranada Å, Lidström H. Satisfaction with assistive technology device in relation to the service delivery process – a systematic review. Assist Technol. 2017; 11:1-16. 7. Wressle E, Samuelsson K. User satisfaction with mobility assistive devices. Scand J Occup Ther. 2004; 11(3): 143-150. 8. Användning av medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården (SOSFS 2008:1). Västerås: Edita Västra Aros. 9. Sveriges Arbetsterapeuter. Etisk kod för arbetsterapeuter. 2 rev. uppl. Nacka: Sveriges Arbetsterapeuter; 2012. 10. Kielhofner G. Model of human occupation: teori och tillämpning. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur; 2012. 11. Myndigheten för vårdanalys. Patientlagen i praktiken [Internet]. Stockholm: Vårdanalys; 2015. 978-91-87213-39-7. [2018-01-10]. Hämtad från: http://www.vardanalys.se/rapporter/patientlagen-i-praktiken-en-baslinjematning/ 12. Socialstyrelsen. Förskrivning av hjälpmedel. Stockholm: Socialstyrelsen; 2016. [2017-10-26]. Hämtad från: https://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/20189/2016-8-2.pdf 13. Vårdhandboken. Hjälpmedel vid fysiska funktionsnedsättningar [Internet]. Vårdhandboken; 2017 [2017-09-14, 2017-11-24]. Hämtad från: http://www.vardhandboken.se/Texter/Hjalpmedel-vid-fysiska-funktionsnedsattningar/Oversikt/ 14. Centrum för hjälpmedel. Hjälpmedelsöversikt. Örebro: Region Örebro län; [2017-07-05, 2017-11- 13]. Hämtad från: https://www.regionorebrolan.se/hjalpmedelsoversikt 15. Hedberg-Kristensson E, Ivanoff S, Iwarsson S. Participation in the prescription process of mobility devices: experiences among older patients. Br J Occup Ther. 2006; 69(4): 169-176.

16. Gramstad A, Storli S, Hamran T. Older individuals' experiences during the assistive technology device service delivery process. Scand J Occup Ther. 2014; 21(4): 305-312. 17. Fisher AG, Nyman A. OTIPM: en modell för ett professionellt resonemang som främjar bästa praxis i arbetsterapi. 3. rev. uppl. Nacka: Förbundet Sveriges arbetsterapeuter; 2011 18. Craik J, Rappolt S. Theory of research utilization enhancement: a model for occupational therapy. Can J Occup Ther. 2003; 70(5): 266-275. 19. Nielsen K, Ejlersen Wæhrens E. Occupational therapy evalution: use of self-report and/or observation?. Scand J Occup Ther . 2014; 22:1: 13-23. 20. Craddock G, McCormack L. Delivering an AT service: a client-focused, social and participatory service delivery model in assistive technology in Ireland. Disabel Rehabil. 2002; 24(1-3): 160-170. 21. Socialstyrelsen. Statistik om insatser i kommunal hälso- och sjukvård [Internet]. Stockholm: Socialstyrelsen; 2016. [2017-05-18, 2018-01-12].Hämtad från: http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikefteramne/insatserikommunalhalso-ochsjukvard 22. Levy E. Hemsjukvård. 1. uppl. Stockholm: Sanoma utbildning; 2013. 23. Drevenhorn E, editor. Hemsjukvård. Andra upplagan. Lund: Studentlitteratur; 2017 24. Socialstyrelsen. Hjälpmedel i kommuner och landsting [Internet]. Stockholm: Socialstyrelsen; 2016. 2016-4-1. [2018-01-10]. Hämtad från: http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2016/2016-4-1 25. Ejlertsson G. Statistik för hälsovetenskaperna. 2., moderniserade och utök. uppl. Lund: Studentlitteratur; 2012. 26. Kristensson J. Handbok i uppsatsskrivande och forskningsmetodik för studenter inom hälso- och vårdvetenskap. 1. utg. Stockholm: Natur & Kultur; 2014. 27. Eliasson A. Kvantitativ metod från början. 2., uppdaterad uppl. Lund: Studentlitteratur; 2010. 28. Polit DF, Beck CT. Nursing research: generating and assessing evidence for nursing practice. 10th ed. Philadelphia: Wolters Kluwer; 2016. 29. Olsson H, Sörensen S. Forskningsprocessen: kvalitativa och kvantitativa perspektiv. 3. uppl. Stockholm: Liber; 2011 30. Vetenskapsrådet. God forskningssed [Internet]. Stockholm: Vetenskapsrådet; 2017. [citerad 2017-11-13]. Hämtad från: https://publikationer.vr.se/produkt/god-forskningssed/ 31. Sveriges Akademiker. Arbetsterapeut [Internet]. Stockholm: Sveriges Akademiker; [2017-11-07]. Hämtad från: https://www.saco.se/studieval--karriar/studieval/yrken-a-o/arbetsterapeut/ 32. Samuelsson K, Wressle E. User satisfaction with mobility assistive devices: An important element in the rehabilitation process. Disabel Rehabil. 2008; 30(7): 551-558.

33. Häggblom-Kronlöf G, Sonn U. Use of assistive devices -- a reality full of contradictions in elderly persons' everyday life. Disabil Rehabil Assist Technol. 2007; 2(6): 335-345. 34. Eliasson A. Kvantitativ metod från början. 2., uppdaterad uppl. Lund: Studentlitteratur; 2010. 35. Berntson E. Enkätmetodik. 1. utg. Stockholm: Natur & kultur; 2016.

Bilagor

Bilaga 1 - Enkät om användning av förskrivningsprocessen

Inledning Den här enkäten innehåller 20 st frågor. När förskrivningsprocessen nämns i frågorna så syftar vi på Ulla-Britt Blomqvist och Dina Jacobsons beskrivning av förskrivningsprocessen (Blomqvist & Jacobson, 2011). Förskrivningsprocessen är enligt författarna en vägledning till dig som ska förskriva ett hjälpmedel. Nedan följer en kort beskrivning av behovsbedömningen och förskrivningsprocessens delar. Behovsbedömning Behovsbedömningen är en del utanför förskrivningsprocessen som sker innan de olika faserna. Förskrivaren bedömer klientens behov av insatser utifrån hälsotillståndet. Prova ut, anpassa och välja lämplig specifik produkt Tillsammans med klienten provar förskrivaren ut, anpassar och väljer lämpligt hjälpmedel utifrån den genomförda behovsbedömningen. Specialanpassa vid behov Tillämpas endast om ett hjälpmedel inte kan få den anpassning som klienten behöver. Enkäten kommer inte beröra denna del. Informera Innebär att förskrivaren ska ge klienten, eventuell anhörig eller annan användare information om hjälpmedel som är viktigt och betydelsefull. Instruera och träna Förskrivaren försäkrar sig om att klienten kan hantera hjälpmedlet på det sätt som det är avsatt att göra. Detta görs genom att förskrivaren tränar tillsammans med klienten och det hjälpmedel som ska förskrivas. Uppföljning Förskrivaren gör en uppföljning och utvärderar funktion och nytta av det förskrivna hjälpmedlet. Avgörande om ärendet kan avslutas eller inte. Frågor 1. Hur många år har du arbetat som arbetsterapeut? * □ < 5 år □ 5-10 år □ > 10 år 2. Ungefär hur många klienter träffar du fysiskt under en vecka? * Träffar inte klienter varje vecka □ 1-5 klienter/vecka □ 5-10 klienter/vecka □ Fler än 10 klienter/vecka

3. Ungefär hur många hjälpmedelsärenden arbetar du aktivt med under en vecka? * □ Färre än 1 hjälpmedelsärende/vecka □ 1-3 hjälpmedelsärenden/vecka □ 4-6 hjälpmedelsärenden/vecka □ Fler än 6 hjälpmedelsärenden/vecka 4. Hur ofta gör du en behovsbedömning innan du går vidare med utprovning och förskrivning av ett hjälpmedel? * □ Alltid □ Oftast □ Sällan □ Aldrig 5. Markera hur ofta du tar stöd av förskrivningsprocessen när du ska förskriva ett hjälpmedel. * 6. Har du fått tillräckligt med kunskap om förskrivningsprocessen för att kunna tillämpa den i den verksamhet du befinner dig i? * □ Ja □ Till viss del □ Nej 7. Hur har du fått den kunskap du har om förskrivningsprocessen? Möjligheten finns att välja flera svarsalternativ. * □ Utbildning via arbetsplats □ Utbildning via högskola/universitet □ Kollegor □ Information på internet □ Jag har ingen kunskap om förskrivningsprocessen □ Övrigt:__________ 8. Tycker du att förskrivningsprocessen vägleder dig i ditt arbete som arbetsterapeut i din verksamhet? * □ Ja □ Till viss del □ Nej

9. Om du har svarat "ja" eller "till viss del", vilka delar i förskrivningsprocessen anser du är till nytta när du förskriver ett hjälpmedel? Ditt svar:__________ 10. Hur betydelsefullt anser du det är att involvera klienten i förskrivningsprocessens alla delar? * □ Mycket betydelsefullt □ Ganska betydelsefullt □ Inte särskilt betydelsefullt □ Inte alls betydelsefullt 11. Hur ofta har du möjlighet att involvera klienter i förskrivningsprocessens alla delar? * □ Alltid □ Oftast □ Sällan □ Aldrig 12. Anser du att du har tillräckligt med tid för att prova ut, anpassa och välja lämpligt specifikt hjälpmedel till dina klienter? * □ Ja, alltid □ Ja, ofta □ Ja, ibland □ Ja, men sällan □ Nej, aldrig 13. Har du möjlighet att konsultera och rådfråga med andra arbetsterapeuter och professioner i den utsträckningen det finns ett behov av när du följer förskrivningsprocessens delar? * □ Ja, alltid □ Ja, ofta □ Ja, ibland □ Ja, men sällan □ Nej, aldrig 14. Har du möjlighet att jobba i team med andra arbetsterapeuter eller andra professioner i din verksamhet när du ska förskriva ett hjälpmedel? * □ Ja, alltid □ Ja, ofta □ Ja, ibland □ Ja, men sällan □ Nej, aldrig 15. Anser du att du har tillräckligt med kunskap för att kunna informera och instruera dina klienter om de hjälpmedel du förskriver? * □ Ja, alltid □ Ja ofta □ Ja, ibland □ Ja, men sällan □ Nej, aldrig

16. Om du inte har tillräckligt med kunskap kring ett hjälpmedel, hur gör du för att finna kunskapen som krävs för att du ska informera och instruera klienten? Ditt svar:__________ 17. Markera hur ofta du lämnar ut både skriftlig och muntlig information om ett hjälpmedel du har förskrivit. * 18. Hur betydelsefullt anser du det är att följa upp och utvärdera hjälpmedel som du har förskrivit till klienter? * □ Mycket betydelsefullt □ Ganska betydelsefullt □ Inte särskilt betydelsefullt □ Inte alls betydelsefullt 19. Har du möjlighet att följa upp hjälpmedel i den utsträckning du tycker det behövs? * □ Ja, alltid □ Ja ofta □ Ja, ibland □ Ja, men sällan □ Nej, aldrig 20. Önskar du att tillägga något kring din användning av förskrivningsprocessen som vi inte har tagit upp i enkäten? Ditt svar:__________