Upplevelser av hälsa i dagligt liv med
bipolaritet
- Analys av en berättelse
Hanna Järvinen
Linnéa Lind
Sjuksköterska 2017Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap
Institutionen för Hälsovetenskap Avdelningen för omvårdnad
Upplevelser av hälsa i dagligt liv med bipolaritet
- Analys av en berättelse
Lived experiences of health when living with bipolarity
- A analysis of a story
Hanna Järvinen
Linnéa Lind
Kurs: O0009H, Examensarbete Termin 6
Sjuksköterskeprogrammet 180 hp Handledare: Silje Gustafsson
Upplevelser av hälsa i dagligt liv med bipolaritet
- Analys av en berättelse
Lived experiences of health when living with bipolarity
- A analysis of a story
Hanna Järvinen
Linnéa Lind
Avdelningen för omvårdnad
Institutionen för Hälsovetenskap
Luleå tekniska universitet
Abstrakt
För en person som drabbas av bipolär sjukdom innebär detta ett stort lidande för dennes liv och hälsa. Bipolär sjukdom kännetecknas av kroniska humörsvängningar, så kallade maniska samt depressiva perioder. Det är av stor vikt att anhöriga ges tillräckligt med information angående sjukdomen, då dessa anses utgöra en viktig roll i stärkandet av personen som lever med bipolär sjukdom. Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva upplevelser av hälsa hos en kvinna som lever med bipolär sjukdom. Designen som användes för denna studie var en litteraturstudie. Data hämtades från en självbiografi och den kvalitativa innehållsanalysen valdes som metod. I denna studie valdes en deduktiv ansats med utgångspunkt i världshälsoorganisationens definition av hälsa vilket beskrivs som ett tillstånd av komplett fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, och inte endast frånvaro av sjukdom. Resultatet visade att sjukdomen skapade ett ökat behov av socialt stöd och påverkade personens psykiska och fysiska hälsa, vilket bland annat ledde till ett självskadebeteende. Denna fördjupade kunskap kan hjälpa sjuksköterskan i bemötandet av personer med bipolär sjukdom och således minska lidande och främja dennes hälsa.
Nyckelord: Bipolär sjukdom, upplevelser, narrativ, omvårdnad, närstående, kvalitativ
I denna litteraturstudie har vi valt att fokusera på berättelser om hur hälsa i samband med
bipolaritet kan upplevas i det dagliga livet, ur en kvinnas eget perspektiv. Bipolär sjukdom är en långvarig sjukdom, och för personer som lever med långvarig sjukdom påverkas vardagslivet många gånger på ett omfattande sätt. En persons identitet, och hälsa kan beskrivas som nära förknippat med livsberättelsen (Blaxter, 2004). Hall och Powell (2011) har studerat betydelsen av att förstå personen genom berättelsen i samband med psykisk ohälsa. Berättelsen är viktig, och genom att berätta kan personer få en blick på sig själva, och finna personliga strategier för välmående, men också utveckla en förståelse av sig själv i ett sammanhang. Livsberättelsen är något som kan ses som särskilt betydelsefullt i samband med långvarig sjukdom, detta då ens föreställningar om identitet och hälsa kan komma att utmanas (Blaxter, 2004). Hall och Powell (2011) beskriver vidare hur berättelsen kan förstås som en avgörande del i formulerandet av en vård som sker med ett helhetsperspektiv på människan i samband med psykisk ohälsa. Att få en bild av personens livsberättelse ses här som en viktig väg för att kunna stödja de behov som personer har i samband med psykisk ohälsa, men också för att göra delaktighet möjlig.
För att stärka hälsa kan delaktighet och känsla av sammanhang ses som betydelsefullt för ett ökat välbefinnande (Antonovsky, 1991). Florin, Ehrenberg och Ehnfors (2005) lyfter betydelsen av delaktighet i relation till hälsa, men visar samtidigt på att förväntningar på delaktighet skiljer sig mellan patient och vårdare. Det finns alltså en utmaning med att få personer att känna delaktighet i den egna vården, och där kan ett personcentrerat perspektiv som tillvaratar
personens livsberättelse fungera som verktyg och förhållningsätt (jfr. McCromack & McChance, 2016). Ett annat perspektiv som också förekommer inom omvårdnadsforskning är det
familjefokuserade perspektivet, vilket har visat sig ha betydelse för en persons mående och också anhörigas situation utifrån deras egna perspektiv (Benzein, 2015). I både det
personcentrerade perspektivet och det familjefokuserade perspektivet utgör berättelsen en viktig del för att stödja människors hälsa och som Hall och Powell (2011) också lyfter är berättelsen central när det kommer till psykisk ohälsa. Detta därför att livsberättelsen blir nödvändig för att kunna stödja och finna strategier som patienter kan använda för att kunna leva ett gott liv med hälsa trots sjukdom eller mental ohälsa.
Inom hälso-och sjukvården förekommer huvudsakligen två övergripande perspektiv på hälsa. Dessa är det medicinska perspektivet och det humanistiska perspektivet. Båda perspektiven har
betydelse för den vård som patienter får och också hur denna vård upplevs. Perspektiven har också betydelse för hur hälsa förstås (jfr. Dahlberg, Todres & Galvin, 2009;Nordenfelt, 1991; Paterson, 2001). Världshälsoorganisationen (WHO, 2006) definierar hälsa som ett tillstånd av komplett fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, och inte endast frånvaro av sjukdom. Enligt Olsson, Skär och Söderberg (2010) som studerat kvinnors subjektiva upplevelser av hälsa
innebär välbefinnande en känsla av att må bra, och att vara behövd och att ha en vardag som fungerar.Ross, Mirowsky och Goldsteen (2009) har studerat familjens betydelse för hälsa, och förklarar vidare att ett fysiskt välbefinnande innebär att personen har förmågan att fysiskt göra det som denne mår bra av utan att känna att kroppen begränsar. Vidare beskrivs ett emotionellt välbefinnande som en livsstil fylld av lycka, hoppfullhet och energi. Världshälsoorganisationens (WHO, 2006) definition av hälsa kan ses som viktigt just för att den definierar hälsa som mer än endast frånvaro av sjukdom, vilket är ett perspektiv som också återfinns inom det humanistiska perspektivet på människans hälsa. Detta perspektiv har också betydelse för att fastställa att människor skall ha lika rätt till en god hälsa, och detta omfattar då även psykisk hälsa, där ohälsa kan fungera stigmatiserande för människor (Corrigan, 2004; Roe & Kravetz, 2003).
Enligt Miller (2006) kännetecknas bipolär sjukdom av kroniska humörsvängningar, så kallade maniska samt depressiva perioder. Sjukdomen delas upp i typ 1 och typ 2, där symptom och sjukdomsförlopp skiljer sig åt till viss del. Fernandes et al. (2016) beskriver att vid bipolär sjukdom typ 1, tidigare kallat manodepressiv sjukdom, är de maniska och depressiva perioderna kraftigare. I bipolär sjukdom typ 2 beskriver Beentjes, Goossens och Poslawsky (2012) att depressionerna dominerar och det uppnås ingen riktig manisk period, utan en så kallad hypomani. Detta är en mildare variant av mani, stämningsläget höjs men hyperaktiviteten är lägre. Enligt Fernandes et al. (2016) insjuknar personer som drabbats av bipolär sjukdom typ 1 i en eller flera maniska perioder. Vid mani uppstår ett hyperaktivt stämningsläge, som kan yttra sig i form av ökad aktivitet, impulsivitet samt förhöjd självkänsla. Personens sociala behov tilltar, vilket leder till att denne blir mer pratsam, högljudd, lättdistraherad och excentriskt startar nya projekt. Den maniska perioden kan således orsaka stora kroppsliga påfrestningar, på grund av en hög konsumtion av alkohol, utelämnande av måltider, kedjerökning, sexuella kontakter och brist på sömn. Lopresti och Jacka (2015) beskriver även ett samband mellan näringsfattig kost och avsaknaden av dagliga måltider som en bidragande faktor till depression. Enligt Allgulander (2014, s. 158) kan det förhöjda stämningsläget leda till en överdriven konsumtion, vilket i sin tur kan utvecklas till skulder som även drabbar den som är i nära relation till
personen. Detta hyperaktiva tillstånd kan även medföra en ökad sexuell lust som kan leda till nya sexuella kontakter, utan hänsyn till eventuell partner.
Enligt Dhillon (2012) kommer majoriteten av de som insjuknat i ett maniskt skov kort därefter övergå i ett depressivt skov, Williams, Ruekert och Lum, (2011) förklarar att detta sedan följs av ett mer stabiliserat stämningsläge. Depressionen uppkommer på grund av en obalans mellan ansträngning och återhämtning hos personen med bipolär sjukdom (Dhillon, 2012). Enligt Fernandes et al. (2016) kan detta yttra sig i form av ångest, sömnstörning samt bristande ork vilket medför kroppsliga och sociala påfrestningar. En depression kan i vissa fall bli så djup att den övergår i en psykos. Detta tillstånd kräver sjukhusvård på grund av de skuldkänslor och vanföreställningar som personen som lever med bipolär sjukdom kan uppleva. Johnson, Tharp, Peckham och McMaster (2016) beskriver att dessa känslor och föreställningar kan medföra suicidtankar och i vissa fall suicidförsök. Vid bipolär sjukdom typ 2 förklarar Fernandes et al. (2016) att det framför allt är de depressiva perioderna som framträder upprepade gånger och dessa följs vanligtvis av hypomana perioder och kan variera i intensitet från person till person. Mcintyre (2017) beskriver hypomani som ett förhöjt stämningsläge, som kan visa sig i form av att personen får ökad energi, blir mer kreativ, skämtsam och allmänt gladare. Då symtomen inte är lika framträdande som vid mani kan det i en del fall vara svårt att diagnostisera detta som ett sjukdomstillstånd.
Bipolär sjukdom påverkar inte bara personen själv utan även dennes anhöriga i stor utsträckning. Livet som nära anhörig till en person med bipolär sjukdom är associerat med känslomässig stress, depression samt kontakt med psykiatrin (Goldstein, 2002; Rusner, Carlsson, Brunt & Nyström, 2013). Dessutom kan förändringar i livssituationen, relaterat till de depressiva- och maniska tillstånden, medföra påfrestningar för ekonomi, arbete och socialt liv. Risken för skilsmässa ökar avsevärt i relationer där ena parten lever med bipolär sjukdom. Sjukdomen kan ha en negativ inverkan på anhörigas självkänsla och självförtroende, och bristande kunskap om sjukdomen kan resultera i svårigheter att förstå samt förmåga att stödja personen med bipolär sjukdom. Det är därav av stor vikt att anhöriga ges tillräckligt med information angående sjukdomen, då dessa anses utgöra en viktig roll i stärkandet av den som lever med bipolär sjukdom (Rusner et al. 2013). Enligt Hall och Powell (2011) blir livsberättelsen viktigt för att den som vårdar ska få tillgång till en förståelse för patienter som en person med en historia, med familjehistoria, med både erfarenheter och förväntningar på vården men också livet i sig.
Enligt Reed och Fitzgerald (2005) räcker kunskapen hos legitimerade sjuksköterskor inte alltid till för att kunna stödja och bemöta patienter som lider av psykisk sjukdom. Och detta medför en rädsla hos sjuksköterskor i mötet med dessa patienter som då ej får den jämlika och
omsorgsfulla vård de har rätt till. Sjuksköterskor som utöver sin grundutbildning hade kunskaper och erfarenheter att bemöta personer med psykisk ohälsa menade att de kunde ge en effektivare och mer kvalitetssäker vård till patientgruppen.
Avsikten med att sammanställa upplevelser av att leva med psykisk ohälsa är att genom denna litteraturstudie kunna samla och sprida kunskap hur bipolär sjukdom påverkar en persons hälsa. Att skapa sig en djupare kunskap om sjukdomen bidrar till ett bemötande utan stigmatisering, och en tryggare upplevelse för individen i samband med dennes kontakt med hälso- och sjukvården (jfr. Corrigan, 2004). Denna litteraturstudie ger kunskap om personliga upplevelser av hur sjukdomen påverkar vardagen och vad detta kan betyda för människans hälsoupplevelse, vilket i sin tur är kunskap som kan användas för att ge stöd åt personer med bipolär sjukdom. Utifrån vår litteraturgenomgång ser vi att livsberättelsen är viktig för att kunna göra adekvata bedömningar av personers behov vid bipolär sjukdom. Livsberättelsen kan vara betydelsefull för diagnostisering, för att kunna identifiera tidiga tecken på sjukdomen, och därigenom skapa ett mindre lidande och ökad förståelse för individen (jfr. Hall & Powell, 2011). Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva upplevelser av hälsa hos en kvinna som lever med bipolär sjukdom.
Metod
I denna litteraturstudie har vi valt att analysera en berättelse. Berättelser är viktiga för människor och enligt Hall och Powell (2011) säger livsberättelsen mer än direkta frågor om patienters välmående eller mående. Enligt Dahlborg-Lyckhage (2012) är skönlitteratur en kunskapskälla när material av berättande karaktär skall analyseras. Syftet med analys av berättelser eller narrativer är att skapa förståelse kring människors livsberättelser och upplevelser. Dessa
berättelser kan exempelvis vara dagböcker, memoarer, skönlitterära böcker samt självbiografier. För att studera hur bipolär sjukdom påverkar en persons hälsa valde vi en självbiografisk bok. För att analysera denna berättelse använde vi kvalitativ innehållsanalys med en deduktiv ansats. Den deduktiva ansatsen valdes då vi avsåg att se hur vedertagna begrepp, som psykiskt-, fysiskt-, och socialt välbefinnandefysiskt-, relaterade till hälsa kunde användas för att förstå en livsberättelse om hälsa (jfr. Elo & Kyngäs, 2008).
Litteratursökning och urval
Designen som används för denna studie är en litteraturstudie. Inklusionskriterier för denna studie var att boken skulle vara en nyligt publicerad självbiografi samt beröra svensk sjukvård. Boken skulle vara skriven på svenska, detta för att reducera risken att översättningar görs felaktiga och påverkar resultatet. Urvalet skedde via en sökning på Libris där sökordet bipolär sjukdom användes kombinerat med begränsningarna bok, svensk text och publicerat år 2017. Sökningen resulterade i sju träffar. Vi valde en bok skriven av Maria Morris Nilsson, en svensk författare och föreläsare, som med sin självbiografi Det kan bli bättre beskriver sin upplevelse av att leva med bipolär sjukdom. Då boken är väl beskriven och berör större delen av hennes liv med bipolär sjukdom anses den vara relevant och tillräckligt rik på data för att besvara studiens syfte. Denna bok valdes också då vi ser den som aktuell med sin publicering så sent som 2017.
Tabell 1 Översikt av systematisk litteratursökning
Syftet med litteratursökningen: att samla in data som beskriver hur hälsan påverkas hos en kvinna som lever
med bipolär sjukdom.
Libris 2017-09-04 Begränsningar: svenskt språk, bok, årtal 2017
Söknr Sökord Antal träffar Granskade Använda
#1 Bipolär sjukdom 7 7 1
Kontext
Självbiografin, Det kan bli bättre (Nilsson, 2017) är skriven av Maria Morris Nilsson, född och uppvuxen i Stockholm, Sverige. Boken beskriver författarens liv med bipolär sjukdom sen barndomen och genom livets alla stadier, tills hon nu är i vuxen ålder med egna barn. Maria beskriver ett stort stöd från en rad olika personer i hennes närhet, vilket varit en viktig aspekt för att ta sig framåt i livet. Hon kommer från en medelklassfamilj och beskriver att hon haft en fin uppväxt tillsammans med sina föräldrar och hennes äldre bror, att de alltid funnits där för henne både vid bättre och sämre stunder i livet. Maria berättar även att hon haft mycket annat stöd i form av vänner, kollegor och människor från kyrkan. Med sin självbiografi tar hon med sina läsare på en resa genom livet där hon beskriver hur bipolär sjukdom påverkar hennes hälsa. Självbiografin berör även anhörigperspektivet samt hennes erfarenheter av svensk psykiatrisk vård.
Analys
Då avsikten med denna litteraturstudie var att beskriva upplevelser av hälsa hos en kvinna som lever med bipolär sjukdom valdes den kvalitativa innehållsanalysen som metod. Vi valde att analysera med deduktiv ansats och då med utgångspunkt i WHOs (2006) definition av hälsa. Enligt WHO (2006) innefattar hälsa en fysisk-, en psykisk- och en social dimension.Den deduktiva ansatsen valdes då vi avsåg att se hur dessa vedertagna begrepp kring hälsa kunde användas för att förstå en livsberättelse om hälsa. Den deduktiva ansatsen har betydelse då avsikten är att gå från teori till erfarenhet, eller från det generella till det specifika (jfr. Elo & Kyngäs, 2008; Polit & Beck, 2012).
Genomgående i analysarbetet har vi velat hantera vår förförståelse. Initialt läste vi in oss på området och vår avsikt var att i introduktionen problematisera hur hälsa kan förstås relaterat till bipolär sjukdom. Elo och Kyngäs (2008) beskriver att texter involverar en mångfald av
betydelser och att det alltid finns ett inslag av egen tolkning när texter bearbetas.
I enlighet med Elo och Kyngäs (2008) inledde vi analysen med att läsa den självbiografi vi valt för att få en känsla av helheten. Enligt Polit och Beck (2012) är det en stor utmaning att reducera den insamlade datan till en relevant och hanterbar mängd material. Det material vi hade har varit utmanande då upplevelserna kan ses som rika och omfattande. När vi inledde analysen arbetade vi gemensamt med att identifiera innehåll av upplevelser som svarade mot syftet. Vi formulerade en matris utifrån WHOs (2006) definition av hälsa. Vi bröt sedan ner innehållet i självbiografin i mindre delar och 135 enheter av innehåll extraherades utifrån studiens syfte. Innehållet
färgkodades och sorterades sedan deduktivt in i de tre förvalda huvudkategorierna utifrån WHOs (2006) definition av hälsa. Vidare kondenserades enheter av innehåll, vilket innebär att texten kortas ned, samtidigt som det är av stor vikt att kärnan i det ursprungliga innehållet bevaras. Detta var en utmaning då språket i en självbiografi är målande och metaforiskt, vi fann att kärnan kunde ligga också i de målande och metaforiska uttrycken, och detta var viktigt att ta hänsyn till, och också söka efter. Kategoriseringen gjordes sedan i fyra steg vilket resulterade i nio underkategorier. Utifrån de tre huvudkategorierna fysisk- psykiskt, och socialt fann vi också variationer som mer specifikt förklarar hur hälsa kan upplevas. Underkategorierna representerar här det mer specifika i upplevelserna.
Forskningsetiskt resonemang
Etiska överväganden gjordes innan studien genomfördes. Polit och Beck (2012, s. 150) beskriver riskerna som medföljer för den personliga integriteten samt rätten till självbestämmande när en individ skall studeras. I enlighet med Polit och Beck (2012 s. 154) tillfrågades bokens författare om vad hon ansåg om vår planerade litteraturstudie. Därefter inhämtades ett informerat
samtycke och bokens författare försäkrades om att medverkan var frivillig. Självbiografin är också ett publikt verk, men det har varit viktigt att vara nära texten i samband med analys, och att beakta inifrånperspektivet då resultatet diskuterades.
Resultat
Resultatet presenteras med hjälp av huvudkategorier och underkategorier. Huvudkategorierna har under analysen varit bestämda utifrån den ram vi valt för analys. Citat från självbiografin används för att validera berättelsen.
Tabell 2 Översikt över kategorier
Underkategorier Huvudkategorier
Självförtroende och självkänsla
Sjukdomsinsikt och vanföreställningar Livslust
Psykiskt välbefinnande
Kroppslig utmattning Kroppens utseende
Fysisk smärta och självskadebeteende Synen på kroppen
Fysiskt välbefinnande
Utanförskap
Ökat behov av socialt stöd
Stärkta och söndrade relationer till andra människor
Socialt välbefinnande
Psykiskt välbefinnande
Självförtroende och självkänsla
I manin blev Maria kreativ och självförtroendet stärktes, det fanns inga ramar för vad hon kunde och folk tyckte hon var bra och hade mycket att tillföra. Efter manin uppstod känslor av skam över hur hon förändrades, hon beskrev sig som en galning som saknade förstånd och skammen efteråt var stor. Maria beskriver att ångesten berättade hur värdelös och ful hon var vilket
påverkade hennes självkänsla negativt. Depressionerna påverkade hennes självförtroende
negativt och skapade negativa tankebanor gällande hennes förmågor och färdigheter samt att hon inte hade någonting att tillföra i världen. Hon saknade tron på sig själv, alla tankar var
nedlåtande och hon kände sig korkad. Hon beskriver tiden i skolan som en stor utmaning och svårigheterna gällande hennes inlärning. Hon ifrågasatte varför hon skulle gå i skolan när hon ändå inte lärde sig någonting. Hennes låga självförtroende följde henne sedan in i arbetslivet.
Känner mig dum i huvudet och orden stakar sig alltid så fort läraren frågar mig någonting. Går på extra lektioner i det mesta, tror att det är för att jag inte får plats i min kropp. Har ingen kontroll. Allt är bara kaos. Jag skäms för att vara Maria, den fula som ingen vill ha (Nilsson, 2017, s. 15).
Sjukdomsinsikt och vanföreställningar
Vid ett antal tillfällen reflekterade Maria över att hon var på väg in i ett maniskt skov. Det förhöjda stämningsläget gjorde att rädslan över sjukdom försvann och hon insjuknade i manin där hon helt saknade sjukdomsinsikt. Vid ett tillfälle följde hon med till den psykiatriska
vårdavdelningen för att hon ansåg sig behöva semester och inte för att hon var sjuk. Hon förstod inte varför vårdpersonalen ville att hon skulle ta medicin då hon var där på semester. Hon brottades, skrek och slogs med vårdarna. Hon var arg, hysterisk och trodde att hennes liv höll på att ta slut.
Det går några dagar inom psykets väggar, sedan säger psykiatrikern att jag måste äta medicin. Självklart vägrar jag. Sju vårdare brottas på golvet med mig. Vi rullar runt. Jag är ju frisk och de är dumma i huvudet (Nilsson, 2017, s. 58).
Sjukdomen skapade en rad olika vanföreställningar. Hon såg spöken och hörde röster som diskuterade i hennes huvud. Hon drabbades av storhetsvansinne och trodde att alla visste vem hon var. En bok hon läste handlade plötsligt om henne och enligt boken skulle hon gifta sig i ett tvillingbröllop. Vid ett tillfälle låg hon inlagd på en psykiatrisk vårdavdelning på grund av ett maniskt skov, denna gång smorde hon in sin kropp med rödbetssallad och trodde att hon var en av damerna hon tidigare vårdat. Rösterna i hennes huvud sa att hon skulle föda guds barn och i samma stund växte hennes mage så att hon såg ut att vara gravid i nionde månaden. Vid ett annat tillfälle drabbades hon av en vanföreställning där hon trodde sig vara ansvarig för alla människor och krig och att det var en order hon fått från Gud. Vid en psykos visste hon inte längre vem hon var, en främling i sin egen kropp som inte kände igen sin mamma. Under ett av hennes maniska skov trodde hon sig vara förföljd och att en man skulle göra henne och hennes
son illa.
Mitt barn vaknar av att jag skriker i telefonen när jag höjer rösten till en polis. Jag har i min förvirring ringt 112, och jag tror verkligen att någon ska komma och mörda mig. Jag kräver beskydd, men de säger att de inte kan göra något, för det finns inget hot riktat mot mig (Nilsson, 2017, s. 77).
Livslust
Hon beskriver att när hon insjuknade i en depression kändes det som att hon dog och hon ifrågasatte sin existens. Hon ville endast ligga kvar i sängen, gömma sig och såg livet som ett mörker där hennes liv inte längre fanns. I depressionerna talade hon endast om bekymmer, eller så var hon tyst. Hon ville inte vara i vägen och ibland ville hon ej leva. När hon mådde som sämst var hon rädd för att hon skulle ta sitt liv genom att kasta sig ut från balkongen eller slänga sig ut från ett körande tåg. Hon grävde ner sig djupare och såg inget slut på lidandet. Det kändes som att gud tog livet från henne. Hon var bara ett skrynkligt skal. Hon trodde inte att livet var till för henne längre, att hon rest färdigt.
Skall jag hoppa? Ingen tycker ändå om mig och jag är värdelös. Handen känner försiktigt på järn-handtaget, men någonstans inom mig vill jag leva. En liten, liten del i mitt hjärta viskar till mig att det kommer att bli bra (Nilsson, 2017, s. 43).
Fysiskt välbefinnande
Kroppslig utmattning
Hon beskriver att ångesten gjorde att hon varken orkade sitta eller stå upp och hon kände smärtan av att djävulen bodde inuti henne. När hon var manisk startade hon projekt som hon ej orkade slutföra och arbetade dygnet runt tills kroppen blev alldeles utmattad. Hon var kreativ och skapade på nätterna, hon kunde slumra till men kroppen var för speedad för att sova längre stunder. Hennes tal sluddrade men hon hade lätt att formulera sig. Vid vissa tillfällen när hennes kropp blev totalt utmattad grät hon i flera dagar. Maria förklarar att de gånger hon insjuknat i en psykos har en stark bidragande orsak varit för lite vila i samband med de maniska skoven.
Jag börjar rensa hemma, det är smutsigt. Byter lakan på alla fyra sängar men hinner inte klart. Min kropp orkar inte, har ingen kraft, den är slut. Ansiktet är rött och svullet av alla salta och blöta tårar (Nilsson, 2017, s. 40–42).
Kroppens utseende
Under de depressiva perioderna självmedicinerade hon med ohälsosam mat för att lindra sin ångest för stunden. Hon gick upp i vikt, magen svällde och hon vantrivdes med sin kropp. Till
följd av depressionen hade hon inte orken att vårda sitt yttre och håret blev stripigt och hyn blek. När Maria insjuknade i ett maniskt skov slutade hon äta och började motionera i ohälsosamma mängder. Hon var målinriktad att gå ner den övervikt hon innan lagt på sig.
Jag försöker gå mig frisk och få klara tankar. Min svullna mage ska också bort. Ingen kan stoppa mina långa promenader. Jag är bestämd, går för mitt liv, för att jag ska överleva och inte ta mitt liv (Nilsson, 2017, s. 73).
Fysisk smärta och självskadebeteende
Varje dag hon skulle iväg till skolan vaknade hon med ångest och ont i magen. När hon inte förstod vad hon läste i skolan började det rusa i kroppen, hon blev vansinnig, fick svårt att andas och grät. Hon beskrev sin ångest som en värk i kroppen som blev större varje dag, en smärta hon inte visste var den kom ifrån. Maria beskrev även hur ideal påverkade henne negativt, hur man skulle se ut och vara. När hon kände att hon ej levde upp till dessa ideal drabbades hon av ångest. I samband med en resa långt hemifrån drabbades Maria av en panikångestattack. Hon svettades och frös, magen var orolig och hon kände sig svimfärdig. Hon trodde att hon bar hela världen på hennes axlar och det gjorde ont. Under Marias maniska perioder kunde det gå dagar innan hon åt eller vilade och detta skapade magont och yrsel.
Magen värker. Är det av ångest eller hunger? I flera dagar har det inte blivit någon mat (Nilsson, 2017, s. 56).
Maria tränade, målade och skrev dikter i ohälsosamma mängder för att lindra sin ångest. När hon var manisk ökade hennes energi och hon gick upp i varv. Maria beskrev även att hon började kedjeröka under sina maniska och psykotiska perioder, även detta för att lindra sin ångest. Hennes mani gjorde att hon hade svårt att komma till ro, hon målade och skrev hela nätterna för att sätta ord på och uttrycka sina känslor. Hon kunde formulera minst 100 dikter utifrån ord hon aldrig tidigare använt. En gång när Maria befann sig i ett maniskt skov och var ångestfylld började hon städa från golv till tak, rengjorde sina kläder och sig själv. Hon
skrubbade kroppen med sandpapper tills huden började blöda och gjorde bit märken över hela kroppen. Hon utsatte inte sig själv enbart för fysiskt självskadebeteende utan även för psykiskt självskadebeteende. Hon målade upp bilder i sitt huvud där hon skadade sin kropp med olika verktyg.
Jag ser och känner verktyg som förgör min kropp. Bilderna kommer till mig ofta, alltid när något går mig emot. Jag ser sågar som skär av mig magen, yxor som hugger bort mina bröst och knivar som skär mig
överallt (Nilsson, 2017, s. 93).
Synen på kroppen
Maria beskrev att hatet till hennes kropp började när hon kom in i puberteten. Hon kände inte igen sin kropp och blev äcklad av den. De kroppsliga ideal som fanns påverkade henne negativt och hon jämförde sig med andra tjejer. Hon var grov och hade små bröst, det var inte så man skulle se ut enligt henne. Hon kände sig annorlunda, hemsk, vidrig, klumpig och obekväm i sin kropp. Maria avskydde det hon såg i spegeln, hon ville vara osynlig. Hon beskrev även
upplevelsen av att inga kläder passade hennes kropp då hon ansåg sig vara stor och tjock.
Jag får svårt att få luft. Jag verkligen avskyr det jag ser i spegeln. En stor, plufsig, svullen kropp, med fula bröst och ben som en stor bunt tjocka, feta bratwurst, med fettklumpar i (Nilsson, 2017, s. 10).
Socialt välbefinnande
Utanförskap
Trots att Maria hade vänner kunde hon känna sig fruktansvärt ensam och dålig, ibland kändes det som att hon inte hade någon att dela sina tankar med. Hon trodde att ingen tyckte om henne och att hon bara var i vägen för alla i hennes omgivning. Hon skämdes över sina erfarenheter för utomstående. När Maria var yngre beskrev hon att hon ofta mådde dåligt, men att hon hade mycket kompisar som hjälpte henne att glömma det svåra. Hon beskrev sig som omtyckt, påhittig, fantasifull och kreativ och att ingen kompis hade tråkigt med henne. I skolan fanns det de som var taskiga mot henne. Hon var rädd för att inte finna någon plats att sitta på, rädd för elaka blickar och kommentarer. Denna rädsla resulterade i att Maria drog sig undan och hon gick istället hem själv för att äta sin lunch När kyrkans pastor en dag förklarade att hon ej fick följa med på ett läger på grund av hennes maniska tillstånd blev hon vansinnig och kände sig diskriminerad.
“Morris, du får inte följa med på lägret, eftersom du är sjuk”. Jag blir galen. Hur kan hon säga så? Jag slänger på luren, men ringer upp igen. Jag skriker och försöker bromsa hennes beslut (Nilsson, 2017, s. 79).
Ökat behov av socialt stöd
Sjukdomen skapade ett stort behov av stödjande samtal från andra, och inte bara från vänner och familj. Att prata med någon anhörig eller professionell beskrevs som ett verktyg för att lindra ångesten. Ungdomsmottagningen blev ett ställe där Maria gick för att prata, det var så mycket som gjorde ont inom henne. Först i vuxen ålder vågade hon berätta om sina självskadebeteenden för en terapeut, hade hon inte gjort det tror hon inte att hon hade levt än idag. Under Marias
vuxenliv anförtrodde hon sig till en kollega när hon mådde sämre, en kollega som ställde upp för henne när hon behövde hjälp.
Ringer efter min manliga kollega sent på natten när jag inte vågar vara själv. Är så rädd att jag skall öppna balkongdörren och kasta mig över kanten (Nilsson, 2017, s. 42).
För det mesta fann hon även ett stort stöd hos personalen på den psykiatriska vårdavdelningen där hon var inlagd emellanåt, hon beskrev hur de bekräftade henne genom att lyssna. Hon beskrev vidare att hon nästan alltid blivit väl bemött i vården förutom vid ett tillfälle när en vårdpersonal vägrade ge henne mjölk till kaffet med förklaring om att detta inte var någon vanlig fikarast och att hon minsann fick nöja sig med svart kaffe, och istället visade in henne på sitt rum när hon ifrågasatte. Hon beskrev en känsla av att vårdaren utnyttjade sin position av makt och blev illa berörd av hela händelsen. Maria berättade att hon mådde dåligt under en tågresa och hade ett behov att prata med någon på grund av rädslan att hon skulle göra sig själv illa. Hon anförtrodde sig till tågkonduktören.
“Kom du bara bak till min kupé om du behöver, så kan jag ta mig tid att prata med dig”. Med en befriande suck av lättnad tackar jag och visar ett litet leende i mitt rödgråtna svullna ansikte (Nilsson, 2017, s. 43).
Det sociala stödet från andra var en mycket viktig aspekt i Marias sjukdom och för hennes tillfrisknande mellan de olika skoven. Hon beskrev sig vara beroende av andra, i form av bland annat städning och struktur. Hon sökte kraft och bekräftelse hos andra för att orka leva, hennes dåliga självförtroende fick henne att tro att ingen trodde på hennes färdigheter och förmågor. Maria förklarar en tacksamhet över att hon inte behövt vara själv i hennes sjukdom och att hon ej hade klarat av vardagen, arbetet eller livet utan all hjälp som omgivningen givit henne. Vid längre sjukskrivningar berättade Maria att hon behövde ett sammanhang att gå till. Hon älskade att ha många bollar i luften och fyllde sin almanacka mer än hon borde. Hon hade svårt att vara ensam och under de maniska tillstånden ökade hennes behov av sociala kontakter. Hon började gå ut på krogen för att träffa män och vissa lördagar följde någon man hem. Hon beskrev hur de sociala kontakterna stärkte hennes självförtroende genom att bland annat hålla henne sysselsatt och med tankarna på annat.
Jag har ett stort bekräftelsebehov och behöver regelbundet höra att jag är viktig och bra. Ofta tror jag att människor ser ner på mig och att de inte tycker att jag har något att tillföra. Jag är blind, ser varken mina bra sidor eller mina färdigheter (Nilsson, 2017, s. 96).
Maria berättade om sin andliga tro till Gud och det stöd hon fick därigenom. Hon bad till Gud många gånger att han skulle rädda henne och inte lämna henne ensam.
Tron och övertygelsen är att det finns en Gud som älskar mig, och ibland söker jag tröst där (Nilsson, 2017, s. 13)
Stärkta och söndrade relationer till andra människor
Kärleksrelationer påverkades många gånger negativt av hennes sjukdom. Relationen till sambon som hon hade sonen tillsammans med ledde till en separation på grund av sjukdomen. Under tiden de levde tillsammans var Maria väldigt sjuk och tillslut orkade inte sambon leva med den person hon blivit till följd av sjukdomen. Vid ett tillfälle beskrev hon att hon ej mådde bra i en senare relation, men att hon inte hade styrkan att göra slut. Hon tyckte mycket om honom men de drog ner varandras energi. En dag träffade hon en ny man, relationen till denna man stärkte henne. Hon beskrev hur han gav henne kraft, hur hon förändrades till en tryggare person som mådde bättre. Hennes sjukskrivningar blev färre, hon var inte längre rädd för att prata högt bland sina kollegor, hon verkställde sina idéer och växte i sin arbetsroll. Vid ett tillfälle förklarade Maria för hennes älskade att det var jobbigt att hon inte kunde alla praktiska saker, att det var så svårt för henne att lära sig allting. Då tittade han på henne och svarade:
Maria, jag hjälper dig med allt som är praktiskt, för det är jag bra på. Du Maria, hjälper mig hur man är en bra människa, det är du bäst på (Nilsson, 2017, s. 90).
Sjukdomen påverkade hennes relation till sonen negativt. Hon älskade honom högt och beskrev vid flertalet tillfällen att han var det enda som höll henne vid liv. Vid ett tillfälle tog hon med sin knappt ettåriga son ut på stan för att frälsa alkoholister. En annan gång tog hon med honom ut för att demonstrera över hur dålig kyrkan var, båda dessa tillfällen på grund av hennes maniska tillstånd. När hon var inlagd på sjukhuset fick hon endast träffa sin son under lugna och bra dagar. Hon skämdes och hade ont i magen över att hon övergett sitt barn, så gör inte en mamma. Då Maria och hennes sambo separerat tog hon många gånger med sin son till sjukhuset då hon blev psykotisk, detta då hon kände ett starkt ansvar att ta hand om honom och inte lämna honom med någon annan. I efterhand, när hon tagit sig ur de djupaste perioderna, frågade hon sig själv hur sjukvården kunde se på när hon tog med sig sin son hem fast hon var väldigt sjuk. Hennes mamma och pappa fanns oftast där och kunde ställa upp och ta hand om hennes barn då hon blev sjuk.
Jag är nu psykotisk och manisk precis som min far berättat. Min son borde ha fått följa med sin morfar hem (Nilsson 2017, s. 79).
Även familjen påverkades negativt i stor utsträckning av hennes sjukdom. När hon mådde som värst trodde hon att inte ens hennes föräldrar tyckte om henne. Maria målade mörka motiv för att lindra ångesten, dessa smärtsamma motiv skrämde hennes familj vilket gjorde att hon övergick till att måla snälla saker som blommor, sjöar och träd, sådant som inte skrämde. Vid ett tillfälle försökte hennes pappa muntra upp henne till arbete då hon talat om att hon aldrig mer skulle arbeta, vilket han tillslut lyckades med. Hennes föräldrar fanns alltid där för henne i svåra situationer som sjukdomen medförde vilket innebar ett större ansvar och stöd för dom.
Min pappa deklarerar för läkaren att jag är psykotisk och manisk. Han vill att de lägger in mig på en avdelning och nu tänker han ta sitt barnbarn med sig hem (Nilsson, 2017, s. 78).
Diskussion
Syftet med denna studie var att beskriva upplevelser av hälsa hos en kvinna som lever med bipolär sjukdom. Vi fann att sjukdomen påverkade självförtroendet och självkänslan i både positiv och negativ utsträckning. När Maria var manisk saknade hon sjukdomsinsikt, hon ansåg sig vara frisk och att människor i hennes närhet inte förstod någonting. I samband med hennes maniska skov drabbades hon vid en del tillfällen av psykoser vilket skapade vanföreställningar. När Maria mådde som sämst påverkade sjukdomen livslusten negativt. Sjukdomen orsakade stor påfrestning på hennes kropp vilket gjorde henne utmattad. Hennes sjukdom påverkade även synen på kroppen negativt och hon kände en stark avsky till kroppen och dess utseende. Hon kände en enorm fysisk smärta i sin kropp relaterat till ångest vilket ledde till att hon började självskada sig. Sjukdomen skapade en känsla av utanförskap trots att hon hade ett stort stöd runt omkring henne och behovet av sociala kontakter och relationer till andra människor ökade. Relationerna påverkades många gånger negativt på grund av hennes sjukdom men relationerna var också en viktig del i hennes tillfrisknande mellan de maniska och depressiva skoven.
Denna litteraturstudie visar att fysisk hälsa innebär att det fanns upplevelser av perioder i sjukdomen som var mycket skiftande gällande fysisk aktivitet och kosthållning. Under hennes maniska perioder tränade och rökte hon i stora mängder samt åt små mängder. De depressiva perioderna speglades av hetsätning och en stillasittande vardag vilket resulterade i att hon ökade kraftigt i vikt under dessa perioder. Depp, Dev och Eyler (2016) indikerar att personer med bipolär sjukdom är mindre benägna att engagera sig i rekommenderade fysiska aktiviteter än vad
friska personer är. Det visar även på ett samband mellan lite fysisk aktivitet och förekomsten av depressiva symtom. Knopf (2017) beskriver att personer som diagnostiserats med bipolär
sjukdom har ökad risk att drabbas av övervikt samt i vuxenlivet drabbas av fetma. Dessutom kan det ses samband mellan övervikt och högre förekomst av depressioner samt suicidförsök.Depp et al. (2016) beskriver attdet finns en hög förekomst av medicinsk samsjuklighet tillhörande bipolär sjukdom, vilket innebär de följdsjukdomar som kommer av maniska och depressiva skov, exempelvis övervikt. Denna samsjuklighet kan inkludera diet, fysisk aktivitet, rökning, substansanvändning samt eventuell felmedicinering.
Resultatet i denna litteraturstudie visar att det finns en uttalad utmattning och trötthet i samband med de depressiva skoven. Maria hade nedsatt energi och ett stort behov av att sova. Enligt Kaplan och Williams (2017) är nedsatt sömnbehov, sömnlöshet och hypersomnia mycket vanligt för personen med bipolär sjukdom. Depp et al. (2016) fann att återkommande depressioner var förknippat med större sömnstörning. Dessutom ökar sömnproblemet sannolikt kraftigt i samband med de samsjukligheter som tidigare nämnts. Personen använder sig ofta av alkohol och
receptbelagda läkemedel för att självmedicinera sömnproblemen som sedan kan förändra sömncykeln ytterligare. Minskad fysisk aktivitet kan förekomma bland personer med insomnia på grund av minskad energi och sämre kost.
Resultatet i denna litteraturstudie visar att den fysiska hälsan påverkas under de maniska skoven då Maria kunde vara aktiv dygnet. Detta beskriver Daggenvoorde, Geerling och Goossens (2015) som ett vanligt beteende hos maniska personer. Vidare beskrevs att personerna inte var trötta, att det inte fanns något behov av att sova samt att sömn var slöseri med tid. De var ständigt upptagna med olika aktiviteter och hade en vilja att få saker gjorda omedelbart. Enligt Plante och Winkelman (2008) har sömnen en avgörande roll för hur personen med bipolär sjukdom pendlar mellan maniska och depressiva skov. Studien visade att en ökad sömn kan förebygga att personen insjuknar i en mani. Genom detta kan sömnstörningar fungera som både ett mål för behandlingen och en varningssignal för skovens framfart.
Denna litteraturstudie visade på att Marias saknade sjukdomsinsikt när hon befann sig i ett maniskt skov. Hon ansåg sig frisk och ej vara i behov av medicinering. Enligt Baldassano (2007) kan personen under ett maniskt skov uppvisa brist på insikt gällande sin sjukdom. Daggenvoorde et al. (2015) beskriver personer som befinner sig i ett maniskt skov som rastlösa och högljudda. Personen kan finna ett behov av att argumentera med människor runt omkring sig, exempelvis med familj, vårdpersonal och andra patienter. Detta beteende framträdde hos Maria då hon blev
inlagd på den psykiatriska avdelningen och motiverades till inläggning samt medicinering för sitt maniska tillstånd av vårdpersonalen. Maria ansåg att hon var frisk och slogs och skrek mot vårdpersonalen för att inte behöva medicineras.
I resultatet framkom det att Marias självskadebeteende påverkade hennes hälsa negativt både fysiskt och psykiskt. Hon beskrev att hon bar detta för sig själv ända in i vuxen ålder och att det inte var förrän när hon berättade för sin terapeut som dessa självskadebeteenden upphörde. Enligt Emerson (2010) innebär ett självdestruktivt beteende att personen medvetet medför smärta på sin egen kropp i syfte att lindra ångest. Det självdestruktiva beteendet ses som ett rop på hjälp från personen som skadar sig till omgivningen. Ejneborn-Looi (2015) beskriver att personer med självskadebeteende många gånger upplever en dömande attityd från vårdpersonal. Detta bör tas i beaktning då personer med självskadebeteende befinner sig i en sårbar position i relation till vårdpersonalen vilket kan bidra till att denne känner sig maktlös och att personalen använder tvångsåtgärder som bestraffning. Ejneborn-Looi, Gabrielsson, Sävenstedt och
Zingmark (2014) förklarar att bestraffning kunde yttra sig genom att sjuksköterskan ignorerade personens självdestruktiva beteende för att inte uppmuntra beteendet. Dessa erfarenheter förklarar Eijneborn-Looi (2015) kunna påverka personen negativt till följd av att denne ej söker vård vid ett senare tillfälle. Maria beskriver känslor av skam gentemot sina självskadebeteende och valde därför att inte dela dessa erfarenheter med vårdpersonalen. Om samhället och
sjukvården skulle tala mer öppet om dessa beteende och vart hjälp finns att få skulle Maria kanske vågat prata om sitt självskadebeteende och söka vård för detta i ett tidigare skede. Enligt Ejneborn-Looi (2015) är orsaken till ett självdestruktivt beteende många och vårdpersonalen bör således vara flexibla och individanpassa vården. Enligt James, Stewart och Bowers (2012) ställs vårdpersonalen inför stora utmaningar vad gäller stödjande och bemötande av en person med ett självdestruktivt beteende. I enlighet med detta anser Eijneborn-Looi (2015) att vårdpersonal har stor inverkan på den sjukes välbefinnande och upplevelse av kvaliteten på vården. För personer med självskadebeteende är det av stor vikt att vårdpersonalen har ett respektfullt bemötande samt ser dess individuella behov. Personcentrerade interventioner och ömsesidig kontakt mellan sjuksköterska och personen med självdestruktivt beteende kan främja dennes välbefinnande.
Resultatet visade att Marias familj inte involverats av hälso- och sjukvårdspersonalen dom gånger hon sökt vård. Svensk sjuksköterskeförening (2015) beskriver familjefokuserad
omvårdnad som ett sätt där sjuksköterskan involverar familjen och dess betydelse för personens upplevelse av ohälsa och sjukdom. Den familjefokuserade omvårdnaden omfattar två olika sätt, familjecentrerad-, och familjerelaterad omvårdnad. I den förstnämnda ses familjen som ett
system, vilket innebär att varje familjemedlem utgör sin del och att dessa i sin tur tillsammans blir större än summan av samtliga delar. I den familjerelaterade omvårdnaden är personen eller den anhöriga i fokus samtidigt som den andra partens sociala kontext måste tas i beaktning. Denna typ av omvårdnad är ofta använd inom hälso- och sjukvården. Då människor som tillhör samma familj påverkar varandras liv är det av stor vikt att betrakta familjen som en helhet. Sjuksköterskan bör ha kunskap om att familjer kan komma att förändras, vilket kan yttra sig i form av nya möjligheter, resurser och nya lösningar på problem. Dessa två synsätt på omvårdnad skall ses som komplement till varandra. Sjuksköterskan ställs inför utmaning vad gäller beslut om vilken omvårdnad som är mest relevant i var enskild situation.
Resultatet visade hur Marias sociala upplevelser påverkades till följd av hennes
sjukdomstillstånd. Hon beskrev en specifik situation som särskilt jobbig när hon var inlagd på den psykiatriska vårdavdelningen och nekades mjölk i kaffet samt kördes in på sitt rum där hon fick tillbringa resterande tid av dygnet. Hon beskrev en känsla av att vårdaren utnyttjade sin position av makt och blev illa berörd av hela händelsen. Enligt Delmar (2012) kommer maktfördelningen alltid att vara till sjuksköterskans fördel då patienten automatiskt är i underläge och således i en sårbar situation. Här ställs sjuksköterskan inför etiska frågor och utmaningar där maktfördelningen i relation till patienten skall administreras på ett sådant sätt så att personens handlingsutrymme utökas och förtroendet till vårdpersonalen upprätthålls. Det är av vikt för båda parterna att patienten får uttrycka sig själv som en del i sin behandling och sjuksköterskan kan främja personens utveckling av dennes förmågor och färdigheter. Enligt Hem, Heggen och Ruyter (2008) bör sjuksköterskan sträva efter att ständigt arbeta aktivt för att stärka förtroende mellan sjuksköterska och patienten. Relationen mellan dessa parter kan många gånger speglas av en misstro från patient till sjuksköterska vilket ställer krav på sjuksköterskan och dennes förmåga att främja en tillitsfull relation till patienten.
Interventioner
Russel & Browne (2005) påvisar vikten av att vårdpersonal informerar personer som fått diagnosen bipolaritet gällande sjukdomen och var ytterligare information om bipolär sjukdom finns att hämta. Studien visar att kunskap och information om bipolär sjukdom som ges till personen är broschyrer, samtalsstöd hos en terapeut, supportgrupper och internet. Personer ansåg att ju tidigare de kunde acceptera sin sjukdom desto bättre chans hade de att hantera den och kunna uppnå hälsa trots sjukdom.
uppmärksamma varningssignaler för ett kommande skov. McColm, Brown och Anderson (2006) menar att en intervention vårdpersonalen kan tillämpa för personen med bipolär sjukdom är att behålla en viss vaksamhet och hjälpa denne att känna igen tidiga tecken och finna strategier för att förebygga sjukdomens skov. Det är av vikt att påminna personen om att låta kroppen vila, ge förslag till nedvarvning och regelbunden kosthållning som lätt glöms bort vid hyperaktivitet. Dessa interventioner kan förebygga ett maniskt skov som sedan kan övergå till ett depressivt skov till följd av utmattning.
Daggenvoorde et al. (2015) förklarar även att strukturering av dygnsrytmen är en viktig omvårdnadsintervention sjuksköterskor kan tillämpa. Russel & Browne (2005) menar att detta innebär att sjuksköterskan, tillsammans med personen med bipolär sjukdom, utformar ett dagsprogram med klart genomförbara aktiviteter och planerade stunder för vila och måltider.
Hettema, Steele och Miller (2005) beskriver motiverande samtal som en metod där vårdpersonal strävar efter att öka en persons motivation till att ändra ett beteende. Förhållningssättet innebär ett aktivt lyssnande där accepterande, patientcentrering och betoning av personens autonomi är av stor relevans. I ett motiverande samtal är det personens funderingar och vilja till förändring som skall stärkas. McKenzie och Chang (2013) beskriver positiva effekter av användandet av motiverande samtal i samtalet med en person med bipolär sjukdom. Studien visade positiva effekter som bland annat mindre återfall för mani och ett minskat antal depressioner.
Motiverande samtal kunde även bidra till att personen med bipolär sjukdom förstod vikten av att sköta sin medicinering för en väl fungerande vardag. Vidare beskrevs vikten av att vårdpersonal är införstådda med att varje person är unik och således kan ställa sig olika till motiverande samtal och förändring.
Metoddiskussion
Enligt Dahlborg-Lyckhage (2012, s. 161) används narrativa studier när material av berättande karaktär skall analyseras. Detta styrker studiens val av metod då data inhämtades från en självbiografi där personens upplevelse var i fokus. Vi anser dock att resultatet hade kunnat stärkas ytterligare ifall fler självbiografier analyserats och jämförts i relation till varandra. Framför allt för att jämföra två självbiografiers upplevelser av sjukvården och dess bemötande. Maria hade till stor del positiva upplevelser av sjukvården och en intressant aspekt hade varit att analysera ytterligare en självbiografi med andra erfarenheter av sjukvården. Detta kunde dock ha lett till att studiens resultat blivit övermäktigt om fler självbiografier använts och generera att
relevant data exkluderats vilket hade gett ett icke tillförlitligt resultat.
För att beskriva en studies trovärdighet använder sig Holloway och Wheeler (2013, s. 302–303) av fyra olika begrepp, dessa benämns tillförlitlighet, pålitlighet, överförbarhet samt
bekräftelsebarhet. Holloway och Wheeler (2013) beskriver att ett tillförlitligt resultat innebär att deltagaren skall kunna känna igen sig själv och dennes upplevelser i studiens resultat. För att reducera risken att göra egna tolkningar av texten analyserades denna studie textnära samtidigt som författarna hade sina egna förförståelser i beaktning. Då författarna har närstående som lever med bipolär sjukdom diskuterades materialet kontinuerligt för att inte självbiografins resultat skulle påverkas av dessa erfarenheter. Texten lästes igenom var för sig och bearbetades sedan tillsammans för att inte undgå relevant och viktig information relaterat till studiens syfte. I enlighet med Elo och Kyngäs (2008) kategoriserades textenheterna i flera steg för att undvika att relevant information förlorades och att studiens tillförlitlighet stärktes. Citat publicerades i resultatet för att stärka Marias upplevelser och dess påverkan på livet. För att stärka
tillförlitligheten ytterligare har studieförfattarnas handledare följt analysprocessens samtliga steg.
Begreppet pålitlighet innebär att studien är metodisk och trovärdig. Detta betyder att läsaren skall kunna följa och utvärdera användbarheten i studiens analys. I enlighet med detta är studiens analys beskriven i detalj. Detta ger läsaren möjlighet att följa författarens
tillvägagångssätt och hur denne kommit fram till den dragna slutsatsen. Metoden skall vara väl beskriven så att andra kan tillämpa liknande forskning (Holloway & Wheeler, 2013, s. 303).
Holloway och Wheeler (2013) menar att om studiens resultat kan tillämpas i liknande situationer med andra deltagare så anses den vara överförbar. Denna studie anses vara överförbar då den kan tillämpas av samtlig vårdpersonal som kan komma i kontakt med personer som lever med bipolär sjukdom och känna igen symptom och tillämpa interventioner för att främja personens hälsa. Trots att detta resultat enbart är baserat på en persons upplevelse av att leva med bipolär sjukdom är symptomen liknande hos de flesta med denna typ av diagnos. Resultatet är diskuterat och jämfört med andra vetenskapliga studier där flertalet likheter kan ses med Marias
beskrivningar av hennes sjukdom. Viktigt att ha i åtanke att detta är en psykisk sjukdom som således kan variera individuellt på grund av den subjektiva upplevelsen.
Enligt Holloway & Wheeler (2013) skall resultatet svara an mot studiens syfte utan att författarna har dragit slutsatser utifrån egna antaganden och förutfattade meningar. Resultatet
skall innehålla referenser som läsaren kan följa tillbaka till originalkällan, där av har korrekt referensteknik använts för att stärka studiens bekräftelsebarhet.
Slutsatser
Den påverkan som bipolär sjukdom medför på en persons hälsa är individuell men symptomen har visat sig vara liknande när studiens resultat jämförts med andra studier. De olikheter som kunde yttra sig var karaktären av de maniska och depressiva perioderna samt ordningsföljden av de olika skoven. Det som kan avgöra hur en person hanterar dessa perioder kan härledas till det sociala kontext denne lever i. Här är sjuksköterskan en viktig del i personens väg till hälsa och framförallt i de fall där personen med bipolär sjukdom ej har närstående som kan ge detta stöd. Sjuksköterskans bemötande är av stor vikt för personens hälsa och tillfrisknande mellan de olika stämningslägen som denne pendlar mellan. Detta då ett bristfälligt bemötande kan skapa en otrygghet och misstro till hälso- och sjukvården. En fördjupad kunskap om bipolär sjukdom kan bidra till en öppenhet gentemot personen och dennes lidande som bipolär sjukdom kan medföra och således reducera risken att sjuksköterskan bemöter denne med en dömande attityd. Tidigare studier har påvisat ett hälsoproblem hos majoriteten av de som lever med bipolär sjukdom i form av övervikt och fetma, och att depressionerna bidrog till övervikten samt att personen med övervikt sedan fick allt fler depressiva skov till följd av detta. Detta anser vi finnas bristfälliga interventioner till och fler studier bör göras för att finna en mer långsiktig behandling för att hjälpa personer med bipolär sjukdom att hantera sina matvanor och fysiska aktiviteter.
Referenser
Allgulander, C. (2014). Klinisk psykiatri. (3. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Antonovsky, A. (2005). Hälsans mysterium. Stockholm: Natur och kultur.
Baldassano, C. (2007). Management of bipolar disorder in the acute and maintenance settings.
Journal of the American Psychiatric Nurses Association, 13, 16–22.
Beentjes, T., Gossens, P., & Poslawsky, I. (2012). Caregiver burden in bipolar hypomania and mania: A systematic review. Perspectives in Psychiatric Care, 48(4). 187–197. doi:
http://dx.doi.org.proxy.lib.ltu.se/10.1111/j.1744-6163.2012.00328.x
Blaxter, M. (2004). Health. International Journal of Epidimology, 34(5). doi: https://doi.org/10.1093/ije/dyi166.
Corrigan, P. (2004). How stigma interferes with mental health care. American psychologist,
59(7). 614–625. doi: 10.1037/0003-066X.59.7.614.
Crowe, M., Whitehead, L., Wilson, L., Carlyle, D., O'Brien, A., Inder. M., & Joyce, P (2010). Disorder-specific psychosocial interventions for bipolar disorder: a systematic review of the evidence for mental health nursing practice. International Journal of Nursing Studies, 47(7), 896-908. doi: 10.1016/j.ijnurstu.2010.12.012
Daggenvoorde, T., Geerling, B., & Goossens, P. (2015). A qualitative study of nursing care for hospitalized patients with acute mania. Archives of psychiatric nursing, 29(3), 186–191. doi: 10.1016/j.apnu.2015.02.003
Dahlberg, K., Todres, L. & Galvin, K. (2009) Lifeworld-led healthcare is more than patient-led care: an existential view of well-being. Medicine, Health Care, Philosophy, 12(3)doi:
Dahlborg-Lyckhage, E. (2012). Att analysera berättelser (narrativer). I F. Friberg (Red.), Dags
för uppsats: Vägledning för litteraturbaserade examensarbeten (s.161–172). Lund:
Studentlitteratur.
Delmar, C. (2012). The excesses of care: a matter of understanding the asymmetry of power.
Nursing Philosophy, 13(4), 236–243. doi:10.1111/j.1466-769X.2012.00537.x
Depp, C., Dev, S., & Eyler, L (2016). Bipolar depression and cognitive impairment: Shared mechanisms and new treatment avenues. Psychiatric Clinics of North America, 39(1), 95–109. doi: 10.1016/j.psc.2015.09.004.
Dhillon, S. (2012). Aripiprazole: A review of its use in the management of mania in adults with bipolar I disorder. Drugs, 72(1), 133–162. doi:
http://dx.doi.org.proxy.lib.ltu.se/10.2165/11208320-000000000-00000
Ejneborn Looi, G-M (2015). Omvårdnad som reflekterande praktik att se och använda alternativ till tvång i psykiatrisk vård.
Ejneborn-Looi, G-M., Gabrielsson, S., Sävenstedt, S. & Zingmark, K. (2014). Solving the staff’s problem or meeting the patients’ needs: Staff members’ reasoning about choice of action in challenging situations in psychiatric inpatient care. Issues in mental health nursing, 35, 470–479. doi: 10.3109/01612840.2013.879629
Elo, S., & Kyngäs, H. (2008). The qualitative content analysis process. Journal of Advanced
Nursing, 62, 107–115.
Emerson, A-L. (2010). A brief insight into how nurses perceive patients who self-harm. British
Journal of Nursing, 19(13), 840–843.
Fernandes, A., Feitosa, J., Andrade, A., Soares de Carvalho, L., Pereira, D., & Silva, M. (2016). Bipolar affective disorder, current manic episode with symptoms of psychotic and care nursing.
Florin, J., Ehrenberg, A., & Ehnfors, M. (2006). Patient participation in clinical decision-making in nursing: A comparative study of nurses and patients perceptions. Journal of Clinical Nursing,
15(12). doi: 10.1111/j.1365-2702.2005.01464.x
Goldstein, T.R., Miklowitz, D. J., Richards, J.A. (2002). Expressed emotion attitudes and individual psychopathology among the relatives of bipolar patients. Family Process, 41(4), 645– 657.
Hem, M. H., Heggen, K., & Ruyter, K. W. (2008). Creating trust in an acute psychiatric ward.
Nursing ethics, 15(6), 777–788.
Hettema, J., Steele, J. & Miller, W.R. (2005). Motivational Interviewing. Annual Review of
Clinical Psychology, (1), 91–111.
Holloway, I., & Wheeler, S. (2013). Qualitative research in nursing and healthcare. Chicester: Wiley-Blackwell.
Hörberg, U., Benzein, E., Erlingsson, C., & Syrén, S. (2015). Engaging with families is a
challenge: beliefs among healthcare professionals in forensic psychiatric care. Nursing Research
and practice. doi: http://dx.doi.org/10.1155/2015/843717
James, K., Stewart, D., & Bowers, L. (2012). Self-harm and attempted suicide within inpatient psychiatric services: A review of the literature. International Journal of Mental Health Nursing,
21(4), 301–309. doi: http://dx.doi.org/10.1111/j.1447-0349.2011.00794.x
Johnson, S., Tharp, J., Peckham, A., & McMaster, K. (2016) Emotion in bipolar I disorder: Implications for functional and symptom outcomes. Journal of Abnormal Psychology, 125(1), 40–52. doi: http://dx.doi.org/10.1037/abn0000116
Kaplan, K., & Williams, R. (2017). Hypersomnia: an overlooked, but not overestimated, sleep disturbance in bipolar disorder. Evidence Based Mental Health, 20(2), 58–59. doi:
http://dx.doi.org.proxy.lib.ltu.se/10.1136/eb-2016-102433
Knoph, A. (2017).Depression/suicide risks for overweight/obese teens with BD. Brown
Lopresti, A. L. & Jacka, F. N. (2015). Diet and bipolar disorder: A review of its relationship and potential therapeutic mechanisms of action. Journal of Alternative & Complementary Medicine,
21(12), 733–739. doi: http://dx.doi.org/10.1089/acm.2015.0125
McColm, R., Brown, J., & Anderson, J. (2006). Nursing interventions for the management of patients with mania. Nursing Standard, 20(17), 46–49.
McCormack, B., & McCance, T. (2016). Personcentred practice in nursing and health care- theory and practice. John Wiley & sons inc.
Mcintyre, R. (2017). Subthreshold hypomania affects half of patients with bipolar disorder presenting with depressive symptoms. Evidence Based Mental Health, 20(3), doi: 10.1136/eb-2017-102627.
McKenzie, K., & Chang, Y-P. (2013). The effect of nurse-led motivational interviewing on medication adherence in patients with bipolar disorder. Perspectives in Psychiatric Care, 36–44. doi: 10.1111/ppc.12060
Miller, K. (2016). Bipolar disorder: Etiology, diagnosis and management. Journal of the
American Academy of Nurse Practitioners, 18(8), 368–373. doi:
10.1111/j.1745-7599.2006.00148.x
Nilsson, M. (2017). Det kan bli bättre. (1. Uppl.). Stockholm: Papertalk
Nordenfelt, L. (2004). Livskvalité och hälsa: teori & kritik. Linköping: Institution för hälsa och samhälle.
Paterson, B. (2001). Myth of empowerment in chronic illness. Journal of advanced nursing,
34(5). doi: 10.1046/j.1365-2648.2001.01786.x
Plante, D.T., & Winkelman, J.W. (2008). Sleep disturbance in bipolar disorder: therapeutic implications. American Journal of Psychiatry, 165(7), 830–843.
Polit, D.F. & Beck, C.T. (2012). Nursing research. Generating and assessing evidence for
nursing practice. (9th ed.). Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins, Wolters Kluwer
business.
Reed, F., & Fitzgerald, L. (2005). The mixed attitudes of nurse's to caring for people with mental illness in a rural general hospital. International Journal of Mental Health Nursing, 14(4), 249–257.
Roe, D. & Kravetz, S. (2003). Different ways of being aware of a psychiatric disability: A multifunctional narrative approach to insight into mental disorder. Journal of Nervous & Mental
Disease, 191(7). 417–424.
Ross, E., Mirowsky, J., & Goldsteen, K. (2009). The impact of the family on health: The decade in review. Journal of Marriage and the Family, 52(4). 1059–1078.
Rusner, M., Carlsson, G., Brunt, D., & Nyström, M. (2013). Towards a more liveable life for close relatives of individuals diagnosed with bipolar disorder. International Journal of Mental
Health Nursing, 162–169. doi: 10.1111/j.1447-0349.2012.00852.x
Russell, S. & Browne, J. (2005). Staying well with bipolar disorder. Australian & New Zeeland
Journal of Psychiatry, 39(3), 187–193.
Svensk sjuksköterskeförening. (2015). Svensk sjuksköterskeförening om familjefokuserad
omvårdnad. Stockholm: Svensk sjuksköterskeförening. Från,
https://www.swenurse.se/globalassets/01-svensk-sjukskoterskeforening/publikationer-svensk-sjukskoterskeforening/ssf-om-publikationer/ssf.om.familjefokuserad.omvardnad.webb.pdf
Williams, K.L., Ruekert, L. & Lum, F. (2011). Treatment of bipolar disorder: A focus on medication therapy for mania. Formulary, 46(3). 82–97.
