EN MEDBORGARES VILJA ATT
SAMARBETA MED POLISEN
- EN KVALITATIV INTERVJUSTUDIE MED BOENDE
I SEVED
SIMONA BOJCEVSKA
Examensarbete i kriminologi Malmö Högskola 61-90 hp Hälsa och samhälle Kriminologiprogrammet 205 06 Malmö Juni 2017
2
EN MEDBORGARES VILJA ATT
SAMARBETA MED POLISEN
- EN KVALITATIV INTERVJUSTUDIE MED BOENDE
I SEVED
SIMONA BOJCEVSKA
Bojcevska, S. En medborgares vilja att samarbeta med polisen. En kvalitativ intervjustudie med boende i Seved. Examensarbete i kriminologi. 15 högskolepoäng. Malmö Högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för kriminologi, 2017. Handledare: Magda Johansson Worobiec.
För att lösa brott behöver polisen en stor hjälp av omgivningen, men vad händer när ingen vågar prata med poliser, brott förblir olösta och brottsoffret inte skipas rättvisa. Följande studie har genom fem kvalitativa djupintervjuer undersökt vad som påverkar viljan att samarbeta med polisen bland boende i Seved i Malmö. Studien undersöker hur otrygghet, media och andra faktorer påverkar individernas benägenhet att samarbeta med poliser. Svaren var för det mesta samstämmiga och respondenterna upplevde att rädsla för Malmös kriminella nätverk, gärningsmannens vänner och oro för sin familj, var de primära orsakerna till varför de avstått från att samarbeta. Respondenterna belyste även vikten av en individs
polisupplevelse som en direkt och indirekt effekt på deras benägenhet att samarbeta. En framträdande diskussion bland samtliga deltagare var Malmös narkotikahandeln, vilket förklarades som roten till nästan alla problem av samtliga deltagare. Slutligen diskuteras åtgärder av respondenterna. Det fanns en enighet som styrker vikten av långsiktiga lösningar före kortsiktiga. Deltagarna var eniga att polisens fokus bör vara på ungdomar och
skärpningar av de svenska lagarna, synnerligt vapenlagen.
3
A CITIZENS WILLINGNESS TO
COOPERATE WITH THE POLCE
- A QUALITATIVE INTERVIEWSTUDY WITH CITIZENS
LIVING IN SEVED
SIMONA BOJCEVSKA
Bojcevska, S. A citizens willingness to cooperate with the police. A qualitative interviewstudy with citizens living in Seved. Degree project in criminology. 15 credits. Malmö University: Faculty of health and society, Department of criminology, 2017. Mentor: Magda Johansson Worobiec
To solve crimes the police needs big help from the society. But what happens when nobody dares to talk, the crimes remains unsolved and the victims doesn’t get any justice? This following paper has examined the experiences and thoughts of five individuals living in Seved, through qualitative, in-depth interviews. The study examines how insecurity, media and other factors effects the iindividuals willingness to cooperate with the police. The answers were mostly consistent and respondents felt that fear of the criminal networks in Malmö, the perpetrator's friends and feeling concerned for their family, were the primary reasons why they refused to cooperate. Respondents also highlighted the importance of an individual's police experience as a direct and an indirect effect on their propensity to cooperate with the police. A prominent discussion among all participants was the need to focus on drug trafficking in Malmö. Drug trafficing was explained as the root of almost all the problems in Malmö by all of the participants. At the end the respondents discussed which measurements needs to be taken in to action by the police and the Swedish government. There was an consistency among the answers that amplifies the importance of long-term solutions before short-term, with a strong focus on stopping young people early and toughening the Swedish laws, in particular the law of arms.
4
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING ... 6
Syfte och frågeställning ... 7
Avgränsningar ... 7
Begreppsdefinitioner ... 7
BAKGRUND... 8
Otrygghet ... 8
Olika sorters samarbeten ... 8
Lagar som kan tvinga eller skydda från ett samarbete ... 9
Skyddsåtgärder ... 10
TIDIGARE FORSKNING ... 12
Faktorer med en effekt på individens val ... 12
Demografiska faktorer ... 12 Normativa faktorer ... 13 Instrumentala faktorer ... 14 METOD ... 16 Undersökningsdesign ... 16 Förförståelse ... 16 Urval ... 17
Inklusionskriterier & exklusionskriterier ... 17
Datainsamling ... 17 Transkribering ... 19 Analysmetod ... 19 Etiska övervägande ... 21 RESULTAT ... 22 Betydelsefulla faktorer ... 22 Otrygghet ... 22 Rädsla ... 23 Polisupplevelser ... 25
Tillit till poliser ... 25
Polisbemötande ... 25
5 Åtgärder ... 26 Kortsiktiga åtgärder ... 26 Långsiktiga åtgärder ... 27 DISKUSSION ... 29 Resultatdiskussion ... 29 Otrygghet ... 29 Demografiska faktorer ... 30 Normativa faktorer ... 31 Instrumentala faktorer ... 32 Rekommenderade åtgärder ... 33 Metoddiskussion ... 35
Validitet och reliabilitet ... 36
SLUTSATS ... 37 Framtida forskning ... 38 REFERENSER ... 39 BILAGA 1 ... 42 Frågeformulär ... 42 BILAGA 2 ... 43 Informationsbrev ... 43 BILAGA 3 ... 44 E-mail brev ... 44 BILAGA 4 ... 45 Godkännande av etiskprövning ... 45
6
INLEDNING
Den 14 november 2016 sköts en man tills döds på Köpmansgatan i stadsdelen Seved, Malmö (Sydsvenskan, 2016). Vid en intervju med boende i området skriver 24malmö.se följande i ett reportage rörande skjutningen: ”Grannen säger att flera personer såg händelsen men inte
vågar vittna för polisen” (24malmö.se, 2016).
Medias frekventare rapportering av brott och rädsla för att vittna anses idag ha en direkt effekt på medborgarnas otrygghet (Polismyndigheten, 2015). Skjutningarna i Malmö rapporteras i allt större utsträckning än andra brott och blir s.k. ”mega cases”. (Gadd, et al, 2012). Mega cases definieras av Gadd, et al (2012) som brottsfall med stor mediauppmärksamhet, på grund av fallets förmåga att skapa laddade känslor. Morden i Malmö har skett tätt inpå varandra under de senaste två åren och skapar därmed en ökad rädsla och oroladdade känslor bland medborgarna, som i sin tur kan användas av media. Mordet på en 23 åring som sköts till döds i Rosengård, är ett sådant fall som likt resterande skjutningar i Malmö blev ett mega case. I Sydsvenskans rubrik presenteras 23-åringen som nyckelvittne till ett tidigare mord och skall på grund av detta ha skjutits ihjäl som en konsekvens (Sydsvenskan, 2017). Medias
överrapporteringar och rubriceringar likt ovanstående menar polismyndigheten (2015) skapar en rädsla bland medborgare att polisen och andra myndigheter inte har en kontroll över situationen. Detta i sin tur anses ha stor effekt på individers benägenhet att samarbeta med polisen (Tyler & Sunshine, 2003). Konsekvensen av detta kan leda till att myndigheternas möjligheter att lösa brott försvåras, vilket kan resultera i en högre andel ouppklarade brott. I undersökningarna som den nationella operativa avdelningen genomförde, visade studierna att områden som uppfyllde kriterierna för ”särskilt utsatt område”, mer eller mindre styrdes av kriminella nätverk (Polismyndigheten, 2015). De kriminella nätverken hade en direkt
inverkan på de boendes otrygghet och vilja att samarbeta med polisen (Polismyndigheten, 2015). Boende i utsatta områden upplevde ofta att rättssamhället inte fungerar och därmed inte kan skydda dem från de kriminella nätverken (a.a.). Effekten ansågs i sin tur froda individernas befintliga rädsla för hot och andra repressalier och sålunda påverka individens benägenhet att samarbeta med polisen(a.a.).
Idag är förekomsten av studier likt denna begränsad i Sverige. Ett flertal studier med fokus på individers benägenhet att samarbeta med polisen, finns idag i allt större utsträckning i andra länder, bl.a. USA. För att framgångsrika åtgärder och resultat från andra länder skall kunna generaliseras och implementeras i Sverige, behövs liknande studier genomföras utifrån svensk kontext. Sålunda blir det extra viktigt att studier likt denna genomförs i större omfattning och på större population, för att få en bredare och bättre insyn i vad som påverkar svenska
medborgares benägenhet att samarbeta med polis. Endast då kan jämförelser dras mellan länder, vilket möjliggör för upptäckten av gemensamma faktorer. Tidigare studier i USA har likt polismyndighetens (2015) undersökning visat att förekomsten av kriminella aktiviteter och nätverk återfinns i allt högre utsträckning i utsatta områdena än andra områden. Dessa anses därmed mer väsentliga att ta i beaktning vid studierna.
7
Detta ökar i sin tur vikten och behovet av att studier likt denna, undersöker specifikt utsatta områden i Sverige och dess boendes benägenhet att samarbeta med polis. Är faktorerna likadana i samtliga utsatta områden oavsett land? För att besvara denna fråga bör forskningen inte bara utvidgas i Sverige, utan även jämföras med andra länders forskning. Endast genom att utvidga forskningen inom Sverige, kan forskare börja fördjupa sig i passande
trygghetsskapande och brottsförebyggande åtgärder i Sverige, såväl som gemensamt mellan länder. Passande trygghetsskapande och brottsförebyggande åtgärder behövs i sin tur för att bland annat öka medborgares benägenhet att samarbeta med polisen. Genom att fler individer väljer samarbeta ökar i sin tur förutsättningarna att en högre andel brott leder till ett åtal, vilket vidare kan förebygga brott och minska utsatthet. Minskad utsatthet kan vidare ha en direkt effekt på mörkertalet av ett brott och blir således ännu en viktig anledning till varför denna och framtida studier bör genomföras.
Syfte och frågeställning
Studien ämnar undersöka hur boende i Seved tänker och känner gällande ett samarbete med polisen, samt vilka faktorer som styr deras val att samarbeta. Genom att intervjua boende är förhoppningen att få en djupare inblick och förståelse i vad som påverkar deras vilja att samarbeta. Vidare åsyftar studien även till att upptäcka vilka åtgärder och förändringar som de boende anser kan påverka deras benägenhet att samarbeta med polisen.
I studien förväntas följande frågeställningar kunna besvaras:
-
Förekommer det upplevd otrygghet bland de boende i Seved och hur påverkar otryggheten individens benägenhet att samarbeta med polis?-
Vilka synpunkter och tankar går att identifiera som meningsbärande enheter bland de boende i Seved i deras benägenhet att samarbeta med polisen?-
Vilka gemensamma förslag på åtgärder/förändringar kan återfinnas som svar bland de boende?Avgränsningar
Undersökningsområdet i studien kommer vara begränsat till endast en stadsdel i Malmö. Valet att avgränsa sig till Malmö som undersökningsområde, gjordes utifrån sin aktualitet i de frågor som önskas undersökas. Seved valdes i sin tur till följd av att området definierats som ett särskilt utsatt område och således anses vara lämpligt i följande studie. Valet att avgränsa sig till endast boende från Seved gjordes eftersom att dessa anses infinna sig i området oftare än exempelvis, individer som endast arbetar i Seved.
Begreppsdefinitioner
Meningsbärande enheter: Efterfrågan av meningsbärande enheter i frågeställningen definieras
i denna studie som respondenternas enskilda eller gemensamma aspekter av undersökningsområdet och som i sin tur anses vara av stor vikt för studiens syfte.
Samarbeta: Ett samarbetedefinieras i denna uppsats som ett aktivt deltagande att tillge polis eller annan myndighet information eller tips om ett brott som denna känner till eller tror sig har ägt rum. Ett aktivt deltagande i form av vittnesmål eller anmälan av ett brott inkluderas även i begreppet ”samarbeta” i denna uppsats.
8
BAKGRUND
Otrygghet
Otrygghet är en individuell känsla och kan påverkas av flera olika faktorer som skapar oro eller rädsla hos individen (FHI, 2005). Känslan av oro och rädsla är ofta relaterat till
individens uppfattning av risken att utsättas för brott eller våld. Otryggheten som uppfattas av en individ, behöver i sin tur inte vara direkt kopplad till faktisk brottslighet, utan är subjektiv för varje person (a.a.). I studien har otrygghet undersökts som individernas uppfattning av att området känns osäkert. Begreppet rädsla har inte inkluderats som en aspekt inom otrygghet utan undersökts som ett eget fenomen.
En individs uppfattning av otrygghet kan påverkas av olika faktorer. Medias framställning av ökad otrygghet och brottslighet menar FHI (2005) är ett tydligt exempel på en faktor som påverkar otryggheten bland medborgarna. Goda levnadsomständigheter i form av bättre boendeområde, fysisk och psykisk hälsa anses i sin tur även ha en inverkan på individens upplevda otrygghet (FHI, 2005). I regeringens proposition (2007/08:110), beskrivs en individs trygghet som en faktor i individens liv med en direkt påverkan på dennes livskvalité.
I en studie utförd av BRÅ (2017) påvisas det att den uppfattade otryggheten och rädslan att utsättas för brott, har ökat år 2016 i jämförelse med tidigare år. Till skillnad från de faktiska siffrorna som visar på en nedgång i brottslighet, visar Brås studie att flertalet av de
medverkande (72%), uppfattade att brottsligheten har ökat kraftigt de senaste 3 åren (BRÅ, 2017). Man kan således se en ökning av uppfattad otrygghet och brottslighet, trots att brottsstatistik visar en minskning i brottslighet.
Olika sorters samarbeten
En medborgare kan idag samarbeta med polisen på flera olika sätt. Nedan presenteras de former av samarbeten som inkluderats i denna studie.
Samarbeten med poliser och andra myndigheter varierar, men sker vanligen i en kronologisk ordning. Tips till polisen är en form av samarbete som sker tidigt och samtidigt som bland annat polisanmälan och anses även innebär minst risk för individen. Tips betraktas medföra minst risk p.g.a. dess tillgänglighet att tipsa anonymt och föredras därför ibland före andra samarbeten. Tipsen görs genom att en individ kontaktar polisen för att ge information eller tips om ett brott som de har vetskap om eller som de tror kan komma att genomföras (Polisen, 2017). Likt tipsen sker polisanmälan frekvent och anses som ett viktigt och tidigt samarbete. Informationen som uppges vid en polisanmälan granskas av en behörig, som i sin tur gör en bedömning ifall ett brott misstänks ha ägt rum eller inte (Polisen, 2016). BRÅ:s tillgängliga statistik över anmälningsbenägenheten i landet sträcker sig för närvarande endast till 2015 och visar en variation av ökningar respektive minskningar av anmälningar, beroende på
brottstypen (BRÅ, 2017). Exempelvis kunde man år 2015 se en ökning i antalet anmälda hot, från 4,1% år 2014 till 5% år 2015 (BRÅ, 2017). Statistiken som presenterades gällde ”hot riktad mot enskild person”. Dock framkom det inte i vilket samband hotet hade gjorts (a.a.).
9
Det bör dock tas i beaktning att antalet anmälningar som registreras av polisen eller som har självrapporterats genom NTU, inte speglar statistiken över den faktiska brottsligheten, eftersom många brott inte anmäls och räknas som s.k. mörkertal (BRÅ, 2017). Sifforna från 2015 som presenteras i NTU, visar i sin tur en minskning i anmälningsbenägenhet med 5% från föregående år (BRÅ, 2017). Polisanmälningar av brott görs oftare mot okända
gärningsmän och vid ekonomiska förluster (BRÅ, 2017). Polisanmälningar som rör våld i nära relationer förekommer i allt lägre utsträckning och har således ett högre mörkertal och därmed en lägre benägenhet att samarbete (BRÅ, 2017).
Avslutningsvis tillfaller vittnen som den svåraste och minst förekommande varianten av samarbete. Det finns olika definitioner av vad eller vem som är ett vittne. Ett vittne definieras i allmänhet som en individ som med egna sinnen bevittnat ett brott (Bring, et al, 2009). I samma allmänna definition kan även personer som tillgett en undersökning användbar och betydelsefull information inkluderas (a.a.). Vid en rättegång definieras ett vittne som den personen som ska lämna en utsaga till domstolen om det som denne varit åskådare till. Uppgifterna som ett vittne lämnar i en domstol kan används som bevisföremål vid ett senare dombeslut (Bring, et al, 2009). Vittnen anses vara den mest utsatta samarbetsformen med högst risk för repressalier och därmed även lägst samarbetsvilja. För att förhindra att viktiga vittnen undviker ett samarbete, undanhåller betydelsefull information eller riskerar att utsättas för våld, finns idag lagar stiftade i rättegångsbalken (1943:740) med syfte är att förebygga detta.
Lagar som kan tvinga eller skydda från ett samarbete
Vid de tillfällen då vittnet vägrar att samarbeta och lämna utsaga vid en rättegång tillämpas vittnesplikten. För att förebygga att väsentliga vittnen undviker att samarbeta, råder det enligt lag allmän vittnesplikt i Sverige, d.v.s. att medborgare har en skyldighet att vittna i domstol om det bedöms vara nödvändigt (Ekelöf, et al, 2009: Polisen, 2016). Om en individ har bevittnat ett brott eller kan tillföra en utredning tillförlitlig information, kan denne kallas till domstol som vittne och måste därmed uppfylla sin vittnesplikt (Ekelöf, et al, 2009). Dock kan en individ undslippa sina medborgliga skyldigheter om denne uppfyller kraven som står stiftade i Rättegångsbalken (1943:740) 36:3 respektive 36:4. Om en individ är gift eller släkt med den åtalade och således räknas som närstående eller om vittnet är under 15 år är denne inte skyldig att uppfylla vittnesplikten. Tillika kan vittnen som lider av en psykisk sjukdom, också undslippa att vittna om bedömningens görs att individen inte är kapabel.
Att bryta mot vittnesplikten genom att inte dyka upp i domstol, ger enligt lag, polisen rättigheten att föra individen till domstol mot dennes vilja (Ekelöf, et al, 2009).
Avslutningsvis kan vittnet enligt lag dömas till vite eller bli häktad i upp till 3 månader om denne inte går med på att avsäga ed i domstolen eller svara på frågor (a.a.).
För att förhindra att individer som undviker att samarbeta låter ett brott ske, står det stiftat i lag att medborgare i Sverige har en skyldighet att anmäla och avslöja ett brott i tid enligt underlåtelselagen. Om en individ hade kunnat avslöja eller anmäla ett brott som håller på att ske eller skall ske i tid, men har låtit bli, kan denne enligt Brottsbalken (1962:700) 23:6, åtalas för underlåtelse och dömas till fängelse i upp till 2 år. För att underlåtelse ska dömas ut, skall
10
brottet ha ”fortskridit så långt att den är straffbar” och ”kunnat avslöjats eller förhindras
utan fara för den handlande eller för någon annan” (BrB, 23:6). Lagen tillämpas och gäller
även förmyndare som underlåtit att avslöja eller förhindra ett brott som begåtts av den som står under lydnad av förmyndaren (a.a.).
Slutligen påträffas även lagar med ett syfte att skydda personer som på ett eller annat sätt samarbetar med en myndighet i en utredning eller i domstol som exempelvis vittnen.
Övergrepp i rättssak står stiftat i Brottsbalken (1962:700) 17:10 och innebär att det enligt lag är förbjudet att med våld eller muntligt hot tvinga någon att avstå från vittnesmål i rätt eller utredning av brott. Anmälningarna av övergrepp i rättssak misstänks ha ett synnerligen högt mörkertal bland de kriminella nätverken, då vittnesmål och samverkan med myndigheter bryter mot kriminella normer (BRÅ, 2007). Gränsen mellan vad som bör bedömas juridiskt som övergrepp i rättssak och vad som anmäls som olaga hot är hårfin (a.a.). Detta betyder att statistiken av övergrepp i rättssak och olaga hot kan vara skev i förhållande till den faktiska verkligheten av vad som skett (a.a.).
Skyddsåtgärder
Hot och våld är repressalier som används och som väcker en rädsla bland vittnen
(Polismyndigheten, 2015). Våld, hot och pengar fungera som en skrämseltaktik och påverkar allt för ofta individer i så hög mån att de inte vågar vittna (a.a.). Vittnesskydd av olika slag används idag för att försäkra vittnet en trygghet och skydd före rättegången, men även efter den eller efter ett samarbete med polis. Nedan följer olika skyddsåtgärder och stöd som används i Sverige. Följande skyddsåtgärder riktas specifikt till vittnena eller andra personer, som efter ett samarbete med myndigheter kan uppleva hot eller trakasserier. På grund av studiens undersökningssyfte inkluderas inte allmänt skydd i rättssalen så som ”säkerhetssal” eller ”säkerhetskontroll”, utan endast personinriktade skydd åt vittnen.
Att avge vittnesmål bedöms ofta som traumatiskt och en svår process i en individs liv och vittnet upplever ofta mycket stress och rädsla inför rättegången (Brottsoffermyndigheten, 2016). För att ge stöd åt vittnen arbetar brottsofferjouren idag arbetar med s.k.
”vittnesstödspersoner”, vars syfte är att stötta och hjälpa vittnen igenom sitt vittnesmål och rättsprocessen (a.a.). Vittnesstödet kan informera vittnen med fakta om hur
domstolsförhandlingarna kommer gå till eller försöka minska eventuell rädsla som vittnet kan känna. Dock är stödet limiterat och kan endast användas precis innan domstolsförändringen skall äga rum. Förväntningarna är att vittnet skall känna sig trygga precis innan de ska vittna eller i pauserna (Brottsoffermyndigheten, 2016).
Tiden före och efter rättegången kan ibland innebära stor fara för vittnet och ett stöd i form av skydd behövs ibland tillämpas för att minska vittnets rädsla och risk. Kontaktförbud används idag som ett vittnesskydd för att öka säkerheten för de personer som ska vittna eller har vittnat. Likt övergrepp i rättssak står följande skydd stiftat i lag. Kontaktförbud tillämpas normalt på en person som på något sätt hotat eller utsatt en annan person för obehag i den mån att ett skydd anses behövas (Polisen, 2016). Utifrån Lagen om kontaktförbud (1988:688) §1, förbjuds personen som utsatt individen för hot, våld eller trakasserier att på något sätt kontakta eller besöka offret. Om personen överträder kontaktförbudet kan denne dömas till
11
minst böter eller högst ett års fängelse (a.a.). Kontaktförbudet bedöms i sin tur som ett mildare form av skydd och tillämpas när faran inte bedöms vara allt för stor.
När ett vittne bedöms vara i större fara kan starkare skydd tilldelas och i somliga fall kan lagar böjas lite för att skydda individen. I Sverige råder offentlighetsprincipen som ger varje
medborgare rättigheten att till exempel ta del av allmänna handlingar (Regeringen, 2013) Eftersom ett vittne enligt RB 36:10 måste uppge sitt fullständiga namn, ålder och yrke etc., blir dessa uppgifter offentliga handlingar enligt offentlighetsprincipen (Regeringen, 2013) Trots denna princip görs det undantag som kan begränsa rättigheten i de allmänna
handlingarna enligt offentlighets- och sekretesslagen (a.a.). Olika former av sekretesskydd kan göras för vittnen som riskerar att utsättas för stor fara om dennes uppgifter på ett eller annat sätt offentliggörs (Regeringen, 2013)
Om det upplevs eller på tydligt sätt framkommer att ett vittne kan eller kommer med stor sannolikhet råka ut för hot, våld eller allvarligare repressalier, kan denne få mer omfattande vittnesskydd. Vittnesskydd av den största graden kräver dock allt större ansvar från
myndigheter, staten eller individen själv. Det kan exempelvis vara olika skydd av
personuppgifter, namnbyte, flytt, personsäkerhetsprogram eller fysiska skydd, exempelvis livvakter, skalskydd etc. (Schander, 2006). I andra länder inkluderas även anonyma vittnesmål som ett särskilt omfattande vittnesskydd och kan tilldelas om faran för vittnet bedöms vara synnerligen stor (SoU, 1998:40).
I Sverige bedömer flera politiker att inrättandet av anonyma vittnesmål till att vara av stor vikt och framtidens viktigaste vittnesskydd. Trots flera propositioner till regeringen och riksdagen är anonyma vittnesmål inte tillåtna i Sverige, men återfinns som tidigare nämnt som en rättighet i flera andra länder. Med anledning till andra svenska rättigheter som exempelvis offentlighetsprincipen har samtliga propositioner till regeringen avslagits.
Liknande lagar återges av Europadomstolen, vars grundtanke är att den tilltalade och dess försvarare skall ha rättigheten att veta vem vittnet är och kunna ställa frågor till denne (SoU, 1998:40). Europadomstolen belyser även vikten av att vittnen möjliggör större chanser att fälla brottslingar och därmed medlemsländernas fortsatta skyldighet att skydda dessa vittnen med alla möjliga medel (a.a.). Till följd av detta har användandet av anonyma vittnen
godkänts av Europadomstolen (a.a.). Besluten tas utifrån specifika omständigheter i fall och ibland kan anonyma vittnesmål användas för att få vittnen att våga tala och minska risken för dem utsätts för fara (SoU, 1998:40). Nederländerna är att av få länder i Europa som
godkänner anonyma vittnesmål. Det huvudsakliga syftet med godkännandet är att skydda vittnen som upplever att de själva eller deras familjer är hotade och kan råka ut för fara (SoU, 1998:40). Fortsättningsvis presenteras anonyma vittnesmål som en möjlighet för att även skapa en större benägenhet hos vittnet att tala sanningsenligt (SOU, 1998:40). Dock framgår det i Europadomstolen att anonyma vittnen kan och har vid ett antal tillfällen skapat bristande tillförlitlighet till vittnet (a.a.). Då det inte framgår någon närmare information som kan styrka det som vittnet påstår, riskerar även vittnets utsaga att uppfattas som mindre användbart eller tillförlitligt än ett offentligt vittnesmål (a.a.).
12
TIDIGARE FORSKNING
Som nämnts är tidigare forskning likt denna studie begränsad i Sverige i skrivande stund. Tidigare studieområden inom svensk forskning har istället fokuserat på olika faktorers inverkan på anmälningsbenägenheten och inte benägenheten att samarbeta med polisen. Majoriteten av studierna som har återfunnits har varit från USA och få svenska studier undersöker liknande områden. Detta i sin tur leder till att betydelsen av forskning likt denna ökar.
Faktorer med en effekt på individens val
Demografiska faktorer
I en rapport utfärdad av BRÅ (2008) undersöks olika faktorer med en inverkan på individens benägenhet att anmäla ett brott till polisen. Resultaten från undersökningen tydde på att demografiska faktorer som ålder, kön, etnicitet etc., spelade en liten roll i jämförelse med situationella faktorer(a.a.). Ålder var ett undantagsfall från de resterande faktorerna som undersöktes och visade att unga anmäler brott i lägre utsträckning (a.a.).
Resultaten från BRÅ:s studie stämmer överens med bl.a. flera amerikanska studier, som funnit att åldern är signifikant relaterat till individens benägenhet att samarbeta med poliser (Tyler & Sunshine, 2003; Murphy & Cherney, 2012). Till skillnad från resultatet som BRÅ (2008) redogör, presenterar Murphy & Cherney (2012) och Tyler & Sunshine (2003) ett samband mellan utbildningsnivån och individens vilja att samarbeta och lyda lagar. I båda studierna uppges det även förekomma skillnader mellan könen, som tyder på att kvinnor är mer villiga att samarbeta med polisen än män (Murphy & Cherney, 2012; Tyler & Sunshine, 2003).
BRÅ (2008) undersöker även hur etnicitet förhåller sig till en individs benägenhet att anmäla misshandel. BRÅ:s snäva inkludering av hur etnicitet kan påverka viljan att samarbeta, gör den olämplig att använda som en jämförelse med andra undersökningar och liknande
forskningsområden. Murphy & Cherney (2012) inkluderar etnicitet utifrån kategorierna ”ras” och ”etnisk minoritet” i sina studier. Resultatet från studien indikerar på ett signifikant samband mellan etniska minoriteter och lägre benägenhet att samarbeta med polisen. D.v.s. att respondenter av en etnisk minoritet uppgav att de var mindre villiga att samarbeta med polis (Murphy & Cherney, 2012).I samma studie framgick det även att etniska minoriteters vilja att samarbeta med polisen påverkades av så kallad ”procedural rättvisa”, d.v.s. att polisen och lagen agerar rättvist mot samtliga individer (Murphy & Cherney, 2012). Detta resultat återfanns inte inom kategorin ” inte minoritet” (a.a.).
Likt BRÅ:s undersökning belyser flera andra studier betydelsen av faktorer och dess effekt på individers benägenhet att samarbeta med polis. Faktorers inverkan på individen har i flera år varit omdiskuterade och beprövade i USA och Australien, men har även under de senaste åren undersökts i Centraleuropa (Murphy & Cherney, 2012; Tyler & Shine, 2003; Moravcova, 2015).
13
Normativa faktorer
Effekterna av normativa och instrumentala faktorer undersöks i en rad olika studier. Studierna undersöker bland annat hur legitimitet hos polisen, poliseffektivitet, rädsla för brott och repressalier påverkar individers vilja att samarbeta (Tyler och Sunshine, 2003). I en studie gjord av Tyler och Sunshine (2003) visade effekten av normativa faktorer i form av legitimitet hos polisen och andra myndigheter, ha en stor effekt på individens benägenhet att samarbeta. Studien definierade legitimitet som en egenskap hos en myndighet som leder människor och har således rätten att styra i ett samhälle (a.a.). D.v.s. att medborgare som håller med om att myndigheter skall lydas, även kände en skyldighet att samarbeta med polisen. Murphy & Cherney (2012) redogör för liknande resultat i sin studie och menar att individer som upplever mindre legitimitet till polisen såväl som för lagar, även är mindre benägna att samarbeta. Genom att ifrågasätta legitimiteten av lagar och polisen menar Murphy & Cherney (2012) att individen skapar en större distans mellan sig och myndigheter.
Vikten av legitimitet styrs enligt flera forskare av procedural rättvisa, polisens utförande och moralanpassning (Tyler & Sunshine, 2003, Tyler & Fagan, 2008, Jackson, et al, 2014,
Moravcova. 2015). Tyler & Sunshine (2003) menar att en individs uppfattning om hur polisen utför sitt jobb, har en direkt inverkan på polisens legitimitet. Vidare redogörs det i studierna även för effekten av procedural rättvisa på polisens legitimitet (a.a.). Medborgare som upplever att polisen och myndigheterna agerar rättvist och genomför sina handlingar utifrån ”lika lag för alla”, uppger även att deras legitimitet för polisen ökar och således är mer benägna att samarbeta med dem (Tyler & Sunshine, 2003, Tyler & Fagan, 2008, Jackson, et al, 2014, Moravcova, 2015). Procedural rättvisa fungerade även som en sammanlänkning mellan individens ökande förtroende för polisen och dennes vilja att samarbeta(a.a.). Moravcova (2015) genomförde sin studie i Centraleuropa och innefattade respondenter från Tjeckien, Slovakien, Ungern och Polen. Olikt tidigare studier inkluderar Moravcova (2015) även moralanpassning. Resultaten tyder på att samtliga länder visade ett positivt samband mellan moralanpassning och legitimitet. D.v.s. när individerna uppfattade att polisen agerade utifrån medborgarnas personliga moralvärderingar, ökade deras legitimitet för polisen och således deras vilja att samarbeta med polisen (a.a.).
Motsättningsvis menar andra studier att tillit till polisen har en starkare effekt på individens benägenhet att samarbeta än legitimitet. Resultaten från Dirikx & Ven den Bulck (2013) och Murphy & Cherney (2012) visar på signifikanta samband mellan tillit till polisen och en individs benägenhet att samarbeta. Tilliten skall enligt Dirikx & Ven den Bulck (2013) vara en starkare illustrativ orsak till individens benägenhet att samarbeta, än individens upplevelse att den måste lyda poliser. BRÅ (2008) påvisar liknande resultat i sin undersökning och menar att ett samarbete i form av anmälningsbenägenhet, snarare handlar om ett rationellt val än individens förtroende till polisen. Det bör dock tas i beaktning att BRÅ (2008) endast
inkluderar anmälningsbenägenhet som en typ av samverkan med polis, medan de amerikanska studierna använder ”cooperation”, som ett samlingsbegrepp för flera olika sorters samarbeten.
14
Dirikx & Ven den Bulck (2013) undersöker i sin tur även hur media påverkar individers vilja att samarbeta med poliser. Resultaten från deras studie indikerade att media har en direkt effekt på en individs vilja att samarbeta (a.a.). Hur mycket effekt media hade varierade enligt forskarna beroende på mottagarens ålder, kön, etnicitet och utbildningsnivå (Dirikx & Ven den Bulck, 2013). Enligt Dirikx & Ven den Bulck (2013) kunde medierapporteringar om poliseffektivitet, poliskontroll och andra polisrelaterade ämnen påverka individer och främst ungdomar. Forskarna menade att individer bildade sig en uppfattning av poliser, vilket därmed hade en effekt på deras vilja att samarbeta med dem (a.a.). Dirikx & Ven den Bulck (2013) menar vidare att det är särskilt viktigt att undersöka hur media kan användas för att få fler individer och specifikt ungdomar att vilja samarbeta, istället för att undersöka hur de avhåller individer från att samarbeta.
Ett samarbete mellan medborgare och polis beskrivs av Moravcova (2015) som ett nödvändigt verktyg för att polisen på ett effektivare sätt skall kunna lösa brott och öka tryggheten.
Poliseffektivitet är i sin tur ännu en framträdande variabel bland studier och anses ha en direkt effekt på individens vilja att samarbeta (Murphy & Cherney, 2012, Bradford, 2012).
Poliseffektivitet definieras som individens uppfattning av polisens förmåga att kunna säkerställa trygghet i ett område och effektivt kunna lösa och kontrollera brottsligheten (Bradford, 2012). En individs vilja att samverka kan i sin tur även handla om ett rationellt val att hjälpa polisen med att göra sitt boendeområde tryggt, d.v.s. att valet görs utifrån individens egna vinning, s.k. instrumental effekt (Moravcova, 2015). Trots att många forskare menar att normativa faktorer har en starkare effekt, förespråkar andra vikten av individens delaktighet genom instrumentala faktorer (Tyler & Sunshine, 2003, Tyler & Fagan, 2008, Moravcova, 2015). Effekterna kan yttra sig genom känslor hos individen som exempelvis rädsla för brott eller repressalier (a.a.)
Instrumentala faktorer
Instrumentala faktorer styrs istället av människans rationella val vid ett agerande. Rationella val teorin menar att individer väger risker mot belöningar i en handling och agerar därefter utifrån det som anses gynna denne mest (Latané & Darley, 1970; Cornish & Clarke, 2014; Jackson et al. 2014; Sunshine and Tyler 2003).
Rädslan för brott och viktimisering (att falla offer) kan enligt Sunshine and Tyler (2003) och Moravcova (2015) påverka individens rationella val till att vilja samarbeta. Genom att samarbeta kan individen uppfatta att denne får en belöning, genom exempelvis att brott löses snabbare, vilket i sin tur ökar trygghetsupplevelsen i ett område (a.a.).
Utländska studier rapporterar allt frekventare resultat som förespråkar för de normativa effekter i högre utsträckning än instrumentala (Sunshine and Tyler, 2003; Tyler & Fagan,2008),vilket inte helt stämmer överens med svenska resultat. Exempelvis visar resultatet i BRÅ (2008) att individens val att anmäla och samarbeta med polisen görs utifrån rationella övervägande och inte p.g.a. tillit till polis och/eller rättsväsendet. Till skillnad från majoriteten av de amerikanska studierna, förespråkar en svensk undersökning således för instrumentala effekter istället för normativa effekter på individens val (BRÅ, 2008; Tyler & Sunshine, 2003). Eftersom påståendet görs utifrån endast en studie saknar den således
15
tillförlitlighet och validitet, vilket påvisar en lucka inom svensk forskning vilket bör fyllas ut med fler studier.
Latanés och Darleys (1970) teori och studie över instrumentala effekter och rationella val har genomförts av andra forskare i USA. Studiernas resultat visar att rädsla och risk för
repressalier vid ett samarbete med polisen påverkar individen att undvika samarbetet
(Claymann & Skinns, 2013; Latanés & Daralys, 1970). I studien som Claymann och Skinns (2013) genomförde, menade forskarna att individer inte vågade samarbeta p.ga. upplevd rädsla av vad som kan hända dem om de samarbetar med polisen istället för en faktisk risk. Resultaten ur Claymann och Skinns (2013) studie kan i viss mån styrkas av Moravcovas (2015) kvantitativa undersökning, som redogör för en större effekt av instrumentala faktorer bland polska medborgare än resterande undersökningsländer.
Upplevelseeffekten av att kunna utsättas för våld vid ett samarbete, presenteras även av Rosenfeld, et al, (2003). Till skillnad från tidigare studier undersökte de den instrumentala effekten på individer i utsatta områden(a.a.). De kvalitativa intervjuer som genomfördes i studien konstaterade att respondenterna inte ville samarbeta p.g.a. av rädslan för att utsättas för våld eller dåligt rykte (a.a.). Detta är ett resultat som styrks av tidigare studier, men framför allt av Anderson (1999) “code of the streets”. Andersons (1999) studie av utsatta områden påvisar att uppfattningen av att samarbeta med polisen styrs av normerna i området. I sämre områden/boendemiljöer råder det sociala normer som kontrollerar individens synsätt på att samarbeta med polis och andra myndigheter (a.a.). Dessa normer förespråkar istället brott och förbjuder samarbete med myndigheter (Anderson, 1999). Konsekvensen av detta blir att individen skapar en rädsla för repressalier som denne kan utsättas om hen väljer att samarbeta. Exempelvis våld, hot eller dåligt rykte (Anderson, 1999; Rosenfeld, et al, 2003). I områden som förbjuder samarbete med polis och förespråkar brott, råder inte heller delad legitimitet, vilket i sin tur anses minska chansen att individer skall vilja samarbeta med polis (Andersson, 1999). Tyler och Fagan (2008) beskriver de boendes vilja att förbättra området som en viktigt instrumental faktor på en individs benägenhet att samarbeta. Individer som identifierar sig med sitt område var, enligt Tyler och Fagan (2008), mer benägna att samarbeta med polisen och andra i området för att tillsammans förebygga brott i området och öka
16
METOD
Undersökningsdesign
I studien har en kvalitativ ansats valts och genomförs med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Kvalitativa semistrukturerade intervjuer används för att undersöka det generella i fenomenet och ger respondenterna en frihet att röra sig utanför frågorna för att inkludera det de känner är relevant (Bryman, 2011). Vidare ger de kvalitativa intervjuerna större
möjligheter för djupare och bredare svar som kan fylla ut kunskapsläget som forskaren undersöker (a.a.). Den höga delaktigheten och långvariga närvaron som forskare har i de kvalitativa studierna, ger enligt Bryman (2011), studien högre intern validitet. D.v.s. att resultaten som forskaren använder för att utveckla en teori, anses vara överensstämmande med verkligheten och det är således en fördel med en kvalitativ metod.
Följaktligen är den kvalitativa ansatsens huvudsakliga syfte att undersöka och besvara begränsade kunskapsbilder inom ett fenomen (Malterud, 2014: Bryman, 2011). Detta görs genom att undersöka människors olika erfarenheter och tolkningar i deras naturliga miljö (Malterud, 2014). Genom att systematiskt undersöka människors olika perspektiv av samma verklighet, kan den kvalitativa metoden bidra till en djupare och en mer nyanserad bild av ett fenomen (Malterud, 2014).Till skillnad från den kvantitativa metoden som undersöker hypoteser utifrån befintliga teorier, ämnar kvalitativ ansats istället att på ett induktivt sätt utveckla och finna nya teoretiska modeller eller beskrivningar av ett fenomen (Bryman, 2011: Malterud, 2014).
Undersökningsområdet i denna studie är som tidigare nämnts begränsad och näst intill obefintlig inom svensk forskning. För att man skall kunna bilda nya och passande
beskrivningar av detta outforskade fenomen inom svensk miljö, anses kvalitativ metod vara bäst lämpad. Detta eftersom att metoden tillåter forskaren fördjupa sig bättre i ämnet. Först efter att området utforskats närmare kan resultatet generaliseras och möjligen skapa en teori, som i sin tur kan jämföras med teorier från tidigare forskning i andra länder. Detta är dock inget som förväntas skall ske i denna studie, eftersom att studiens resultat är för snävt för att förankra nya teoretiska modeller. Slutligen avgränsas studiens undersökningsområde till endast ett område i Malmö med få respondenter, vilket gör en kvalitativ metod mer passande än en kvantitativ.
Förförståelse
En individs tidigare erfarenheter, kunskaper och hypoteser beträffande ett specifikt ämne är det som kallas förförståelse (Malterud, 2014). Förförståelsen kan fungera gynnsamt och driva forskaren framåt i sitt arbete, men har även en stark inverkan på forskarens handlingar och tankesätt under forskningsprocessen (a.a.). Förförståelsen kan enligt Malterud (2014) fungera som skygglappar, som gör att forskaren kan bli för subjektiv och således missar viktigt material, vilket kan påverka forskarens sätt att analysera materialet. En individs förförståelse är omöjlig att helt åsidosättas, men bör tas i beaktning av forskaren redan innan arbetet börjar (Malterud, 2014). Genom att göra sig medveten om sin förförståelse och dess funktion redan vid start, kan forskaren förhålla sig mer kritisk till sitt handlande under forskningsprocessen
17
(a.a.). Forskaren bör i sin tur fortsätta reflektera över hur förförståelse kan påverka forskningen under hela arbetsgången och inte bara i början av arbetet (a.a.).
Som forskare i denna studie hade jag inte någon konkret förförståelse kring ämnet. Jag har, i en viss utsträckning, varit medveten om att det förekommer rädsla bland medborgare att samarbeta med polisen. Denna kunskap har till mestadels grundats av medierapporteringar, men har i sin tur bekräftats vid ett senare skede av poliser vid ett föreläsningstillfälle. Detta väckte intresset för genomförandet av denna studie. För att studiens objektivitet inte skulle bli lidande, försökte förförståelsen åsidosättas och tas i beaktning i så hög mån som möjligt.
Urval
I studien har ett målinriktat urval valts för att på enklaste och bästa sätt kunna besvara
forskningsfrågorna och studiens syfte (Bryman, 2011). Eftersom intresset i studien ligger vid i hur otryggheten och andra faktorer kan påverka viljan att samarbeta med polisen bland de boende i det utsatta området Seved, valdes endast individer som är boende i Seved att inkluderas i urvalet.
Hur många individer som valdes att intervjuas, bestämdes utifrån kriterierna ”teoretisk mättnad”, d.v.s. att man genomför intervjuer tills forskaren upplever att intervjuerna inte bidrar till någon ny information (Bryman, 2011; Malterud, 2014). Eftersom urvalet endast görs inom en snäv omfattning, behöver man inte genomföra lika många intervjuer som de hade behövts om resultatet skulle jämföras mellan två områden.(Bryman, 2011). Dock finns det en medvetenhet om att liknande svar och mättnad kan uppstå redan efter den tredje respondenten, då respondenterna är från samma område. För att inte ett mättnadsbeslut skall göras för tidigt, har ett minimum bestämts vid fem respondenter.
Inklusionskriterier & exklusionskriterier
I studien valdes endast ett område i en stad, i Sverige att inkluderas. Malmö valdes av
bekvämlighetsskäl, då jag som forskare bor i staden. Seved valdes p.g.a att det räknas som ett särskilt utsatt område i Malmö (Polismyndigheten, 2015). Genom att området benämns som ”särskilt utsatt” var förväntningarna således att otryggheten skulle vara större, vilket även var en faktor vid valet av Seved som ett undersökningsområde. Följaktligen inkluderas samtliga boende, oavsett ålder, kön och etnicitet, etc., då jag vill få ett så brett omfång som möjligt. Valet att inte exkludera några kriterier förväntas även ge resultatet i högre generaliserbarhet. Studiens snäva omfång och urval har i sin tur gjorts till följd av rådande tidsbrist, vilket gör att andra områden, städer och t.o.m. länder måste exkluderas från studien.
Datainsamling
Materialitet i studien har samlats in via semistrukturerade intervjuer (Bryman, 2011). Valet av att använda sig av kvalitativa intervjuer menar Malterud (2014) ger forskaren en direkt insyn i individers erfarenheter av ett visst fenomen. Frågorna utformades innan intervjuerna ägde rum och utformades så att man kan säkerställa att studiens tema, frågeställning och syftet berörts (Malterud, 2014). Frågorna var vidare utformade så att öppna och större svar måste ges av respondenterna, för att undvika att endast ”ja” eller ”nej” svar. Denna sortens utformning gjorde att de ursprungliga intervjufrågorna snarare användes som en mall vid sidan om, vilket lät respondenterna prata fritt om deras upplevelser och erfarenheter. Eftersom att varje
18
deltagare i studien har egna erfarenheter och upplevelser av ett samarbete med polisen, behövdes det vid varje intervjutillfälle ställas följdfrågor efter individens svar. Malterud (2014) menar att följdfrågor ibland kan styras och utformas av forskarens förförståelse av ämnet, som gör att denne strävar efter ett specifikt svar. För att minimera att detta skulle ske, valde jag mina ord noggrant för att försöka ha så lite påverkan på individen som möjligt. Endast följdfrågor som ”Skulle du kunna förklara detta lite mer?” eller ”Skulle du kunna ge
ett exempel på det?” användes vid de svar jag upplevde kunde vara passande för studien.
Dessa följdfrågor är viktiga att fråga enligt Malterud (2014), då det kan det finnas viktig kunskap bakom en individs svar, trots att svar inte alltid berör de ursprungliga frågorna. För att inte riskera att intervjun blev allt för ostrukturerad, användes de ursprungliga frågorna även som ett verktyg att återfå respondenten tillbaka på rätt spår.
Deltagarna i studien består av fem personer som bor i Seved. Av de fem personerna är 3 stycken män och 2 stycken kvinnor. Tre av deltagarna kontaktades via ett e-mail som skickades ut till olika föreningar i Seved. Föreningarna googlades fram och valdes
slumpmässigt, eftersom att inga begränsningar ville göras utifrån ålder, kön, etc. I mailet som skickades framgick det att respondenten var tvungen att bo i Seved för att kunna delta i studien. Vidare befogades även informationsbrevet med individens olika rättigheter och studiens syfte i samma mail. I mailet ombads samtliga föreningar skriva ut brevet eller maila ut brevet till sina medlemmar. Tre respondenter som ville ställa upp mailade mig och i vår konversation klargjordes deras rättigheter vid ett eventuellt deltagande och studiens syfte. Resterande två respondenter tillkom med hjälp av snöbollseffekten, d.v.s. att två andra respondenter som redan intervjuas tillfrågade sina bekanta om de ville delta i studien. Därefter fick respondenten välja plats och tid för intervjutillfället, eftersom att jag ville att respondenten skulle känna sig bekväm och säker. Alla intervjuer ägde rum på ett kafé långt ifrån deras boendeort, då alla kände sig mer bekväma att inte prata om situationen i Seved i sina hem. Samtliga deltagare fick samma frågor och intervjuerna ägde rum inom ett tidsspann mellan minst 30 minuter och max 55 minuter. Varje intervju spelades in för att jag lättare skulle kunna komma ihåg vad som sades under intervjun, samt komma åt information som eventuellt inte hade hunnit inkluderats om endast anteckningar förts. Innan inspelningen ägde rum fick varje respondent skriva under att de samtyckte till att bli inspelade.
Malterud (2014) belyser vikten av faktorer som kön, ålder m.m. och menar att de kan ha en s.k. intervjueffekt på hur respondenten väljer att svara och kan därmed ha en effekt på resultatet som produceras. Detta har tagits i beaktning, men är dock inget som kan ändras i denna studie, eftersom att intervjuer ansågs vara det mesta optimala insamlingsverktyget. Respondenterna valde att inte avslöja sin ålder och etniska härkomst, eftersom att de
uppfattade informationen som för känslig. Till följd av detta kunde inte eventuella effekter av ålder och etnisk härkomst diskuteras som en direkt effekt på resultatet. Det finns en
medvetenhet att demografiska faktorer som ålder och etnisk härkomst är av vikt för detta arbete, på grund av att tidigare studier belyst vikten av somliga demografiska faktorer. Dock valdes respondenternas bekvämlighet och personliga information att prioriteras. Om det funnits möjlighet hade resultatet från varje respondent reflekterats tillbaka på deras
19
demografiska faktorer och därefter relaterats och kopplats tillbaka på det som återfanns i de tidigare studierna, för att se om det möjligen fanns kausala samband.
För att resultaten skall kunna presenteras bättre och mer noggrant utan att röja respondenters personligauppgifter, tilldelas varje respondent fiktiva namn.
RESPODENTER FIKTIVA NAMN
Respondent 1 Sara Respondent 2 Martin Respondent 3 Karl Respondent 4 Jacob Respondent 5 Sanna Transkribering
Efter att intervjuerna har ägt rum skall varje forskare transkribera sitt material och göra om verkligheten som respondenterna berättade, till en text att analysera (Malterud, 2014). Samtliga intervjuer spelades in och har under transkriberingen använts för att lättare kunna skriva ner vad som sades under intervjun. Genom att spela in intervjuerna fick jag möjligheten att lyssna igenom intervjuerna flera gånger och uppfatta information som jag annars kanske hade missat. Audidata gav mig även möjligheten att lättare kunna följa med i samtalet under intervjun, vilket gjorde att jag mer noggrant kunde uppfatta verkligheten som respondenterna ville förmedla (Malterud, 2014). Det som berättades av respondenterna är rådata och fungerar enligt Malterud (2014) endast som en indirekt bild av verkligheten. D.v.s. att oavsett hur bra och noggrant en transkribering genomförs, ger den endast en avgränsad bild av verkligheten. Under samtliga intervjuer förekom det språksvårigheter och ibland användes engelska ord för att förklara vad deltagarna ville ha sagt. Engelska ord, talspråk och andra felformulerade meningar gjordes om under transkriberingen för att underlätta analysprocessen av texten. Det gjordes dock på ett sätt som inte förändrade informationen som respondenter ville få fram. Eftersom intervjun ägde rum på ett kafé förekom det mycket bakgrundsljud och tillfällen då intervjun stördes, detta var en negativ aspekt under transkriberingen. Efter transkriberingen lyssnade jag på ljudinspelningen och läste igenom texten två gånger. Detta gjordes för att vara säker på att texten liknade verkligheten från intervjun i så hög mån som möjligt och för att inget skulle förbises.
Analysmetod
Materialet i studien har analyserats genom systematisk textkondensering (Malterud, 2014). Systematisk textkondensering är en inspiration av Giorgis fenomenologiska analys, som i sin tur modifierats av Malterud (2014). Metoden ämnar att på ett tvärgående analytiskt sätt, utveckla och finna nya beskrivningar, kännetecken och begrepp ur ett fenomen. Malterud (2014) menar att systematisk textkondensering tillåter forskaren att åsidosätta sin förförståelse och således hålla sig mer objektiv till resultatet i allt högre mån än andra analyseringsmetoder. För att kunna genomföra en systematisk textkondensering rätt presenterar Giorgis fyra steg som bör genomföras för att utföra analysering av materialet korrekt.
20
Giorgis fyra steg är: 1. Bilda ett helhetsintryck. 2. Identifiera meningsbärande enheter. 3.
Abstrahera innehållet i de meningsbärande enheterna och 4. Sammanfatta en betydelse av dem (Malterud, 2014).
Steg 1-Bilda ett helhetsintryck
I detta första steg skall man som forskare bekanta sig närmare med materialet (Malterud, 2014). Detta gjorde jag genom att läsa igenom varje transkribering i lugn och ro, utan att börja systematisera det jag läste (Malterud, 2014). Genom att göra detta kunde jag få en helhetsbild av varje intervju och en djupare insikt av vad varje respondent ville förmedla (a.a.). Under denna fas var det viktigt att jag endast läste materialet för att få en bättre förståelse. Detta ökade i sin tur betydelsen av att åsidosätta min förförståelse (Malterud, 2014). Därefter läste jag om varje transkribering för att kunna ta ut specifika synpunkter från varje deltagare och använda dem som preliminära teman (a.a.). I mitt material återfann jag tre återkommande teman bland samtliga intervjuer. Efter att ha funnit mina teman läste jag om transkriberingen ytterligare en gång. Detta för att säkerställa att jag tagit ut rätt och inte förbisett något. De tre återkommande teman tog jag med in i nästa steg för en närmare analysering.
Steg 2- Identifiera meningsbärande enheter
I nästa steg skall man som forskare bli allt mer systematisk med materialet och börja sortera ut olika delar som anses passande till studiens syfte och frågeställningar (Malterud, 2014). Systematiseringen av materialet innebar att jag i detta steg sorterade relevant från irrelevant information (a.a.). I detta stadie valdes specifika meningar ut från varje intervju och kodades som meningsbärande enheter. Denna processen gjordes med föregående valda teman i åtanke, eftersom meningarna som valdes skall vara kopplade till de valda temana. Meningarna
markerades med en färg som jag sedan tidigare kopplat till var och ett av de valda temana. Under detta förlopp uppstod nya upptäckter bland de meningsbärande meningarna som återfunnits, vilket i sin tur innebar att tidigare teman som valts ibland fick ändras för att passa bättre. Första temat ”rädsla” upplevdes i detta stadie till att vara för generellt, eftersom att det återfanns andra faktorer som markerades som gemensamma meningsbärande enheter. Temat gjordes då om till ”betydelsefulla faktorer”, för att bättre passa de gemensamma svaren som återfanns bland respondenterna.
Steg 3-Abstrahera innehållet i de meningsbärande enheterna
I det tredje steget är målet att abstrahera materialet, d.v.s. dekontexualisera materialet från föregående två steg (Malterud, 2014). Det innebar att jag tittade närmare på de
meningsbärande enheter som valts ut i de tidigare stegen. Genom att göra detta kunde jag återfinna och ta ut s.k. koder ur de meningsbärande enheterna. Koderna som valdes ut ansågs vara av hög betydelse för studiens syfte. Koderna definieras i sin tur av Malterud (2014) som passande subgrupper till varje tema och används för att beskriva mer ingående vad varje tema innehåller. I studiens tre teman valdes följande subgrupper ut.
21
Viktiga faktorer på viljan att samarbeta – Otrygghet och rädsla Polisupplevelser - Tillit till polisen, polisbemötande och poliseffektivitet Åtgärder – Kortsiktiga åtgärder och långsiktiga åtgärder
Steg 4-Sammanfatta en betydelse
I det fjärde och sista steget skall forskaren rekontextualisera, d.v.s. sammanfatta allt material till återberättelser av respondenternas verklighet. Genom återberättelser är förhoppningen att materialet skall bidra med nya begrepp och ge bättre beskrivningar av undersökningsområdet (Malterud, 2014). Följande process är etiskt viktig enligt Malterud (2014), då denna fas innebär att materialet nu skall återberättas och hanteras med lojalitet och tillit till respondenterna. Detta gjordes genom att noggrant läsa igenom den ursprungliga
transkriberingen för att säkerställa att det som återberättas inte modifierats och således har samma innebörd av vad som sades från början av respondenterna. Inga fel återfanns som kunde tyda på att ord eller meningar tagits ur sin helhet och gjorts om.
Etiska övervägande
Vikten av att utvidga forskningsområden för människorna och samhällets utveckling blir allt större (Vetenskapsrådet, 2002). Enligt forskningskravet har människor och samhället en rättighet att bedriva forskning, om denna bedrivs på rätt sätt (a.a.). Många forskningsområden kräver att undersökningar genomförs på de som utgör och formar samhället, människorna. För att en sådan forskning skall kunna genomföras, står det stiftat i lag att studien skall genomgå en forskningsetisk prövning (Vetenskapsrådet, 2002).
Lagen konstaterar vidare att personer som inkluderas i forskningen skall skyddas på ett sådant sätt så att känslig information som exempelvis personuppgifter, politiska åsikter, religion m.m. inte röjs (Vetenskapsrådet, 2002). Underskrifter med respondenterna namn och samtliga inspelningar från intervjuerna har därför sparats i en speciell mapp på min data. Eftersom endast jag har tillgång till datorn och lösenkoden som krävs för att logga in på datorn, anses detta vara tillräckliga åtgärder för att skydda individernas personuppgifter och annan känslig information. Forskningen skall även undgå att orsaka de inblandade individer fysiskt såväl som psykiskt lidande och bör därför följa de fyra etiska principerna (Vetenskapsrådet, 2002: Bryman, 2011). Informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och
nyttjandekravet (a.a.). I denna studie har samtliga krav tagits i beaktning p.g.a. att studiens utformning inkluderar och berör utomstående individer.
Informationskravet: Detta krav innebär att samtliga respondenter som deltar i studien skall
bli informerade om studiens syfte, samt sina rättigheter (Bryman, 2011). Ett informationsbrev bifogades i det mail som skickades till de olika föreningarna i Seved. Det betyder att
deltagarna fick ta del av informationen innan de önskade om att få vara med i studien. Samma informationsbrev delades även ut till respondenten vid intervjutillfället, som denne fick läsa
22
och skriva under innan intervjun började. Baserat på detta anses informationskravet vara uppfyllt i denna studie.
Samtyckeskravet: Samtyckeskravet innebär att varje respondent själv skall styra över sin
medverkan i studien (Bryman, 2011). Två samtyckeshandlingar användes och skrevs under av respondenten innan intervjun började. Ena samtyckte skrevs under för att respondenten skulle delta i studien och det andra samtycket gav mig tillåtelse att spela in intervjun.
Konfidentialitetskravet: Enligt konfidentialitetskravet skall all känslig information
behandlas med största försiktighet och hållas borta från obehöriga (Bryman, 2011). För att uppfylla detta krav har alla ljudinspelningar och handlingar med individernas underskrift samlats på ett och samma ställe. Underskrivna handlingar scannades in till min personliga dator och lagrades i samma mapp som ljudinspelningarna. Därefter revs och kastades de fysiska papperna för att minimera risken att någon obehörig skulle komma åt dem. Datorn låstes med en lösenkod som endast jag har tillgång till.
Nyttjandekravet: Uppgifter som samlats in under forskningsprocessen skall enligt
nyttjandekravet endast användas i forskningssyfte (Bryman, 2011). Respondenterna i denna studie blev informerade att ljudinspelningarna endast skall användas i denna studie och att de efter studien ska raderas för att inte kunna användas i andra syften.
Vidare har studiens utformning krävt att en etisk prövning genomförts enligt Lagen om etikprövning (2003:460) §6. Bestämmelserna i §6 i lagen konstaterar att ett godkännande i form av en etikprövning skall genomföras och godkännas för att forskning, som inkluderar individer, skall få utföras. Uppgifter som inkluderar information kring en individs medverkan i utredningar eller andra former av samverkan med polis, kan uppfattas som känslig
information och behandlas därefter i denna studie. Därför genomfördes en etisk prövning i början av studien och godkändes av Malmö högskolas etikråd. (Bilaga 4)
RESULTAT
Betydelsefulla faktorer
Otrygghet
När individerna tillfrågades om de känner sig otrygga, fanns det en samstämmighet i
deltagarnas svar. Generellt upplevdes Malmö som otryggt. Enligt samtliga deltagare utgjorde otryggheten den största anledningen till deras rädsla och vilja samarbeta med polis. Seved definierades som ett speciellt otryggt område av fyra av de fem deltagarna och endast en av respondenterna upplevde Seved som tryggt. I Seved känner man en trygghet med varandra i området, menar Karl. Fyra av respondenterna förklarade i sin tur att de ansåg media vara anledningen bakom den ökade otryggheten i Malmö och endast en av dem såg en frekvent medierapportering om brottslighet i Malmö som något positivt.
23
” (…) Jag tycker det är bra med mycket media rapporteringar om Malmö. Folk måste se, veta och förstå vad som händer i staden och jag upplever inte att tidningarna överdriver. Malmö
är ingen trygg plats”- Sara
När respondenterna vid ett senare skede tillfrågades om de någonsin samarbetat med polisen, svarade fyra av fem nej, eftersom att de kände en oro i att göra det. Samma respondenter förklarade att oron de kände främst var för sin familjs skull. Genom att undvika att samarbeta, menade respondenterna att de skyddade sina närstående från eventuella faror.
” (…) Alla känner varandra i Malmö. Jag är rädd för de kriminella och jag vill inte att mina barn ska råka illa ut för att jag har valt att samarbeta med polisen. Min rädsla för att skydda de jag älskar väger tyngre än eventuella fördelar, såsom lösta brott, vilket möjligtvis kan vara
resultatet av ett samarbete” - Karl
Liknande oro fortsatte diskuteras av samtliga och deltagarna förklarade hur de hört rykten om vem som begår grova brott i Malmö, men inte vågat berätta det för polisen. Deltagarna menade att de kände en oro för att kunna råka illa ut om de berättade om ryktena. Endast en av deltagarna uppgav att han informerat polisen om ett rykte, men att han aldrig hade vågat vittna om händelsen i en rättegång.
”Mordet på Köpmansgatan i Seved, det var min vän som blev mördad. Jag valde att berätta om de rykten som cirkulerade i Seved. Gärningsmannen gick runt och skröt och ryktet spred sig snabbt. Hade det inte varit min vän hade jag aldrig berättat för polisen, då hade det inte
varit min ensak.” - Jacob
Rädslan för hur snabbt rykten och händelser sprids i Seved och Malmö bekräftades vidare av samtliga deltagare. Respondenterna menade att de var rädda för att gärningsmännens vänner skall få reda på att de har samarbetat med polisen. Respondenterna var eniga om att polisen inte tar gärningsmännens vänner i beaktning, vilka de menar är centrala personer och som kan utsätta dem och deras familjer för våld.
”En man jag känner flydde strax innan han skulle åka in i fängelse. En person i Seved meddelande polisen var han befann sig, vilket ledde till att många i området ville ta reda på
vem han var. Det råder solidaritet och lojalitet mot varandra i Seved och han bröt den lojaliteten när han valde att berätta för polisen var mannen befann sig. Det är den faran vi är
rädda för” - Sara Rädsla
I intervjuerna pratade nästan samtliga respondenter om rädsla och fyra av dem upplevde att deras benägenhet att samarbeta med polis främst präglades av rädsla för repressalier. Svaren för vad som påverkade rädslan och vilka faktorer som utgjorde rädslan var ibland varierande, men mestadels samstämmiga bland samtliga deltagare. Kvinnorna i studien uppgav att männen är mer rädda och således mindre benägna att prata med poliser än vad kvinnor är. Kvinnor är inte i lika stor fara om de väljer att samarbeta enligt Sanna. Den sista deltagaren uppgav att han inte kände sig rädd för att samarbeta med polisen om han upplevde att det som skedde var ett brott.
24
”Jag ser dagligen personer som missbrukar och säljer droger utanför mitt fönster, jag är van vid det och anser det därför inte vara ett brott som jag borde anmäla, men jag är inte rädd för
att göra det” - Jacob
Fyra av deltagarna uppgav i sin tur att rädslan som de upplevde var direkt relaterad till
kriminella nätverk med fokus på narkotikahandel. All brottslighet i Seved och Malmö handlar mestadels om knark och de som säljer droger är de som styr och ställer i området, enligt Sara och Martin. I Seved finns det egna lagar och normer som de kriminella upprätthåller. Följer man dem och inte Sveriges riktiga lagar, då kan du känna dig trygg, enligt Sara. Det innebär att ett samarbete med polisen inte kommer på fråga. Det passar inte in i Seveds och Malmös underliggande normer och regler, tillägger Sara. Att sköta sitt eget är det bästa uttryckte samtliga deltagare.
” (…) Det är interna uppgörelser om knark och att blanda sig i deras affärer, genom att samarbeta med polisen, kan bara innebära fara för min del. De kommer inte tveka att döda
mig om de får reda på vem jag är”- Sanna
Samtliga deltagare var i sin tur eniga om att det förekommer en generell rädsla i Malmö som inte nödvändigtvis behövde kopplas till kriminella nätverk. Respondenterna uttryckte att staden i allmänhet kändes osäker och att vapentillgängligheten på Malmös gator skrämmer många från att göra ”felsteg” eller träda fram till polisen. Följande påståenden beskrevs som felsteg som kunde få förödande konsekvenser för en individ i Malmö: ”bli tillsammans med
fel person”, ”säga fel sak till fel person” eller ”skriva något dumt på Facebook”.
” Jag är medveten om hur mycket vapen det finns ute på Malmös gator. Idag vet man inte vem som bär vapen och jag känner mig rädd för att göra små fel. Varför skulle jag ta risken att prata med polisen, när jag kan riskera att bli skjuten eller knivskuren för något så litet som
att svära åt någon?” - Martin
När respondenterna fick följdfrågan ”vilka repressalier är ni rädda för?” svarade samtliga respondenter att de var rädda för att de eller en familjemedlem skulle bli dödad. En av
deltagarna berättade om en specifik händelse, då en bekant blivit hotad med ett vapen efter att denna såg ett brott äga rum. Resterande fyra deltagare uppgav att de aldrig själva blivit hotade eller att de hört talas om att någon bekant blivit hotad, men visste att hoten och faran finns runt om i Malmö.
” (…) Jag har själv aldrig blivit hotad med ett vapen, men det behövs inte. Det räcker med en blick från en kriminell, så vet man vad som gäller” - Sara
Avslutningsvis fanns en enighet bland samtliga deltagare att rädslan de upplevde inte kunde minskas med vittnesskydd eller andra svenska lagar. I varje intervju berättade var och en av respondenterna hur vittnesskyddet inte var tillräckligt för att skapa en säkerhet och högre vilja hos dem att samarbeta med poliser. Sveriges lagar förklarades som för snälla och inte
tillräckliga för att individer ska känna sig trygga nog att informera polisen om ett brott.
”Om jag berättar om ett brott så vet jag att han kommer släppas snabbt, om han nu fälls det vill säga. Gärningsmannen har säkert vänner på utsidan som hade gjort allt för att hitta mig
25
och då är det jag som måste göra uppoffringarna och eventuellt flytta, byta namn etc. Till och med det är ju inte helt säkert. Uppgifter kan läcka. Det är mer förluster än vinster för min
del.” - Karl
Polisupplevelser
Under intervjuerna tog samtliga respondenter upp sina uppfattningar och upplevelser av polisen och hur dessa var relaterade till deras benägenhet att samarbeta med poliser. Somliga upplevelser var sämre än andra och utgjorde således en större effekt på respondentens
benägenhet, än de deltagare som hade positiva upplevelser med poliser.
Tillit till poliser
När de fem respondenterna fick följdfrågan ”litar du på polisen?”, efter att ha besvarat om de någonsin hade samarbetat med polis, var svaren olika. Tre av de fem respondenterna uppgav att de litade fullkomligt på polisen och att deras val att inte samarbeta, inte påverkades av tillitsbrist för polisen. De menade istället att deras höga tillit för polisen, gjorde att de ville samarbeta med polisen, men inte vågade. Tilliten förklarade de tre respondenterna som en allmän ”polistillit”. D.v.s. att polisen finns för att hålla ordning och reda på ett rättvist sätt och inte tillit som åsyftade till att polisen kunde skydda dem efter ett samarbete. Resterande två deltagare sa att de inte hade någon tillit till polisen överhuvudtaget och en av de två
deltagarna uppgav att han hade större tillit för de boende i Seved än för polisen.
”Trots att jag litar på polisen, så är tilliten till poliser i allmänhet väldigt låg i Seved. I Seved skall man hata polisen och inte lita på dem, utan bara på varandra. Jag har vid flera tillfällen
hört hur mödrarna i området skriker från sina fönster att barnen ska springa iväg när poliserna närmar sig området. Kriminella finns i varje familj och de måste skydda varandra”
- Sara
Två av deltagarna förklarade i sin tur att tilliten till polisen var lägre bland de utlandsfödda, då de kände att polisen oftast hade ett sämre bemötande mot ”utlänningar” än etniskt svenska.
Polisbemötande
Polisens bemötande var ett samstämmigt svar bland tre av respondenterna till varför de litade på polisen. Hur en polis bemöter individer är en viktig faktor för att öka möjligheterna till bättre samarbete mellan poliser och medborgare, enligt Sanna. De tre deltagarna talade om att poliserna som de mött varit snälla och att det hade en positiv effekt på deras tillit till dem. De övriga två respondenterna hade haft negativa möten med polisen. Nonchalanta, dömande och maktmissbrukare var ord som användes för att beskriva sina möten med poliser. Samma respondenter uppgav även att deras vilja att samarbeta med polisen minskat efter att de upplevt att de blev bemötta på ett dåligt sätt.
”Jag har blivit tillfrågad efter legitimation utan att få förklarat varför, medan andra som såg mer svenska ut än mig, gick förbi utan att bli tillfrågade samma sak. (…) Vid andra tillfällen
när de varit i Seved har jag frågat dem vad de gör i området, utan att få ett svar. De har då nonchalant vänt ryggen mot mig och gått. De är maktmissbrukare. Inte alla, men många.
