MALMÖ HÖGSKOLA Examensarbete, C-uppsats
Teknik och samhälle inom miljövetenskap
Maj 2005
Liselotte Bremfors
Rönnblomsgatan 11 v 4 lgh 412 212 16 MALMÖ
TMM02016@stud.mah.se
Äldre människors möjligheter och hinder
för vistelse i den tätortsnära naturen
En studie av ett kommunalt och ett privat servicehus i Västerås
Older people’s possibilities and obstacles for visiting green urban areas
A study of a municipal and a private block of service flats in Västerås
Sammandrag
Det finns många faktorer som hindrar äldre människor från att kunna ta sig ut i den tätortsnära naturen. Den här uppsatsen beskriver hur servicehusets sociala och fysiska faktorer påverkar de boendes möjligheter för vistelse i den tätortsnära naturen. Studien inkluderar även en analys av vad de boendes egna möjligheter och begränsningar har för betydelse i frågan. Kvalitativa intervjuer med boende, anställda, frivilliga och en anställd på de sociala nämndernas stab har gjorts för att undersöka servicehusen som boendeform. Eftersom många av de boende har svårt att gå är serviceboendets fysiska struktur, som balkonger, uteplatser och närhet till grönområden, av stor betydelse. Servicehusets sociala aspekter, det vill säga samspelet mellan de äldre själva, deras anhöriga och de anställda på servicehusets mötesplatser/fritidscenter, har även de en ansenlig betydelse för hur ofta de äldre kommer ut. De intervjuade boende har olika behov av att få komma ut, men flera av dem uttrycker en önskan att få komma ut oftare.
Abstract
There are many factors that prevent older people from being able to visit green urban areas. This essay describes how the social and physical aspects of a private and a municipal block of service flats affect the resident’s possibilities to visit green urban areas. The study includes an analysis of the significance of residents’ own possibilities and limitations. Qualitative interviews with residents, staff, volunteers and a staff member of the city’s social security office have been performed in order to examine the service flats.
Since many of the residents have physical handicaps, the construction of the building, balconies, patios, distance to green areas etc, has a great significance. Another significant factor is the social aspect of the service flats, meaning the interaction between residents, their family and the staff. The interviewed residents have different needs to be outdoors, but several of them express a wish to get out more often.
Innehållsförteckning
1. INLEDNING... 1
1.1 SYFTE OCH PROBLEMSTÄLLNING... 1
1.2FRÅGESTÄLLNINGAR... 2
1.3DISPOSITION... 2
2. ÄLDRE MÄNNISKOR OCH DERAS BEHOV AV NATUREN ... 3
2.1AKTIVERING OCH SOCIALA KONTAKTER... 3
2.2SOCIALT HÅLLBAR UTVECKLING... 3
2.3DEN TÄTORTSNÄRA NATUREN OCH VÄLBEFINNANDE... 4
3. ÄLDREOMSORG OCH SERVICEHUS... 5
3.1ÄLDREOMSORGEN IDAG... 5
3.2ÄLDREOMSORGEN I VÄSTERÅS... 5
3.3SERVICEHUSBOENDE SOM LIVSFORM... 7
4. METOD... 9
4.1MATERIAL, POPULATION, URVAL... 9
4.2KVALITATIVA INTERVJUER OCH OBSERVATIONER... 10
4.3TILLVÄGAGÅNGSSÄTT VID INSAMLING AV EMPIRIN... 12
4.4INTERVJUGUIDE... 12
4.5ANALYSMETOD... 12
4.6ETIK... 13
5. INTRODUKTION TILL SERVICEHUSEN... 14
5.1DET KOMMUNALA SERVICEHUSET ”RESMILAN”... 14
5.2DET PRIVATA SERVICEHUSET ”HAMMARBY”... 15
5.3MÖTEN MED DE BOENDE... 16
6. KOMMER DU UT ELLER INTE? ... 17
6.1BEHOV AV UTOMHUSVISTELSE FÖR DE BOENDE... 17
6.2ANSVAR FÖR DE ÄLDRES UTOMHUSVISTELSE... 18
7. MÖJLIGHETER FÖR DE ÄLDRES UTOMHUSVISTELSE... 20
7.1ANHÖRIGA OCH VÄNNER... 20
7.2MÖTESPLATS... 21
7.3SÖKANDET EFTER FRIVILLIGA... 23
7.4PROMENADER... 24 7.5VÄNTJÄNSTEN... 25 7.6UTFLYKTER... 26 7.7MILJÖOMBYTE... 27 8. NATUR FÖR ÄLDRE ... 29 8.1VAL AV NATUR... 29
8.2MILJÖN KRING SERVICEHUSEN... 30
9. SAMMANFATTANDE REFLEKTION ... 33
9.1SERVICEHUSBOENDETS MÖJLIGHETER OCH BEGRÄNSNINGAR... 33
9.2MOT EN HÅLLBAR UTVECKLING FÖR ÄLDREOMSORGEN?... 35
KÄLLFÖRTECKNING ... 37 BILAGOR 1,2,3,4. INTERVJUGUIDER
Förord
Efter att ha sommararbetat flera år som vårdbiträde inom Enköpings kommun var det vissa av de äldre som jag träffade där som jag fortfarande inte kan sluta att tänka på, det var de som aldrig verkade komma ut. Jag såg många olika hinder för de äldre som bodde i egna lägenheter att överhuvudtaget kunna ta sig ut ur bostaden. Vissa hinder var strukturella och fysiska, man klarade inte längre av att ta sig ut ur lägenheten utan hjälp, på grund av att hissen var trasig eller att det inte fanns någon hiss. Andra hinder var sociala, en del äldre verkade likgiltiga och skulle ha behövt någon som stöttade och uppmuntrade dem. Vissa äldre var förvirrade och klarade inte ens av att koka sitt eget kaffe, vilket fick mig att hoppas att de inte skulle ta sig ut ur lägenheten då jag undrade hur de skulle hitta hem igen. Detta har gjort att jag länge funderat på att något måste göras för att hjälpa äldre människor att få komma ut, för att få lite social gemenskap och naturkontakt.
Det var därför jag blev intresserad av att titta närmare på denna fråga. Jag ville se vilka möjligheter och hinder de äldre har för att ta sig ut i den tätortsnära naturen. Detta examensarbete är skrivet inom det miljövetenskapliga programmet Människa, Miljö, Samhälle på Malmö högskola, med väl uppskattat stöd och hjälp från mina klasskamrater och min handledare, Per Lindquist.
Jag vill tacka anställda och väntjänstare vid Resmilan och Hammarby servicehus för att ni på ett hjälpsamt sätt lät mig ta del av er vardag och verksamhet. Jag vill även tacka de sociala nämndernas stab för stöd, information och annat skriftligt material. Men främst vill jag tacka de åtta boende som jag har intervjuat för att ni på olika nivåer öppnat upp er och gett mig en bild av era minnen, drömmar och verklighet.
1. Inledning
Den tätortsnära naturen – den natur som finns inom och utanför en tätort, som skogar, grönområden, parker och trädgårdar – är av stor betydelse för dagens människors möjligheter till naturupplevelser, rekreation och friluftsliv (Skogsvårdsstyrelsen 2004a). Men för gamla människor som inte klarar av att bo hemma längre kan även den tätortsnära naturen kännas avlägsen och oåtkomlig. I städerna finns det både fysiska, sociala och mentala barriärer för att människor ska kunna ha en vardaglig kontakt med naturen. För att möjliggöra för de äldre att vistas i den tätortsnära naturen är det viktigt att minska dessa barriärer.
På många håll i Sverige arbetas det med att få ut det svenska folket i naturen. Just nu håller exempelvis Skogsvårdsstyrelsen på med ett projekt för att öka skogens sociala värden. Syftet med projektet är bland annat att öka folks medvetande och engagemang för dagens skogsbruk samt att förbättra folkhälsan. Inom det projektet diskuteras också frågan hur man i större grad ska få människor att vistas i den tätortsnära skogen. De flesta projekt och arbetsinsatser när det gäller natur och miljö verkar vara riktade mot barn. Detta är inte så underligt eftersom barn ses som framtidens hopp när det gäller att ta hand om dagens och framtidens miljöproblem. Men att ha möjligheten att ta sig ut i skog och mark, eller åtminstone ut i naturen i ens närområde, borde vara en rättighet för alla människor. På servicehus bor de äldre i egna lägenheter, där skapar de själva tillsammans med anhöriga, vänner och servicehuset olika begränsningar och förutsättningar för all sorts utomhusvistelse.
1.1 Syfte och problemställning
Denna undersökning har utförts på ett kommunalt och ett privat servicehus i Västerås stad. I studien har dessa två servicehus som boendeform analyserats för att se hur de strukturerar de äldres möjligheter och begränsningar att ta sig ut i naturen. Syftet med studien är att undersöka hur servicehusboendets fysiska och sociala faktorer samt hur de boende själva påverkar möjligheterna för vistelse i den tätortsnära naturen. I studien har berörda aktörer intervjuats för att ta reda på deras uppfattningar, allt från de boende till anställda på kommunens förvaltning.
Intentionen med studien har varit att ta reda på vad de boende själva anser om sina behov av att komma ut i naturen och att visa på vilka begränsningar och möjligheter som de kan stå
inför. Detta för att ge olika aktörer, som äldrenämnden, äldreboenden eller frivilligorganisationer, ett underlag i deras arbete med att öka de äldres vistelse i stadens natur.
1.2 Frågeställningar
1. Vilka fysiska möjligheter och begränsningar finns inom servicehuset som boendeform för att de äldre ska kunna ta sig ut i den tätortsnära naturen?
2. Vilka sociala möjligheter och begränsningar finns inom servicehuset som boendeform för att de äldre ska kunna ta sig ut i den tätortsnära naturen?
3. Vilka är de äldres egna fysiska, sociala och värderingsmässiga begränsningar och möjligheter för att ta sig ut i naturen?
4. Vad görs för att möta de äldres olika behov av utomhusvistelse?
Kvalitativa intervjuer har utförts med totalt åtta boende på två olika servicehus för att kartlägga deras värderingar och tankar inom ämnet. En anställd projektledare för strategisk verksamhetsutveckling, uppföljning och utvärdering inom de sociala nämndernas stab, har intervjuats för att jag skulle kunna sätta mig in i kommunens arbete. Även de fritidsansvariga på servicehusen, och medlemmar ur frivilligorganisationen Väntjänsten, har intervjuats för att se hur de arbetar med att få ut de äldre.
1.3 Disposition
Uppsatsen är indelad i nio kapitel. Det första kapitlet presenterar undersökningens syfte och problemställning. Kapitel 2 och 3 innehåller bakgrund för att förstå problemställningen och behandlar även de begrepp och teorier som använts som verktyg för att utveckla den. Metoden för undersökningen tas upp i kapitel 4, och i kapitel 5 görs en presentation av båda servicehusen. Kapitel 6 tar upp de olika behoven de äldre har av utomhusvistelse och vem som egentligen har ansvar för att de kommer ut. Kapitel 7 behandlar de olika möjligheterna till utomhusvistelse i den tätortsnära naturen som de boende har. Kapitel 8 tar upp frågan om tillgänglighet till natur för de äldre på servicehus och kapitel 9 avslutar rapporten med en sammanfattande reflektion kring undersökningens resultat.
2. Äldre människor och deras behov av naturen
2.1 Aktivering och sociala kontakter
En undersökning av människor i åldern 65 år och uppåt, som har gjorts i USA, har visat att fysiska aktiviteter minskar dödligheten bland de äldre. Äldre människor lever längre om de håller sig socialt aktiva än om de inte skulle göra det. Bland de personer i undersökningen som var mindre friska och mindre fysiskt aktiva visades de största fördelarna med sociala aktiviteter. (Berleen 2003) Enligt Statens folkhälsoinstitut krävs det att de äldre aktiverar sig minst 30 minuter per dag för att de ska kunna behålla en hälsofrämjande livsföring. Aktivera sig kan äldre människor göra på olika sätt, bland annat i hemmet men genom promenader eller utflykter i naturen får de även möjlighet till sociala kontakter. Människan är en social varelse och hennes sociala kontakter har en viktig betydelse för hälsa och välbefinnande i alla åldersgrupper. Att bli äldre betyder i allmänhet sämre välfärd än resten av befolkningen när det gäller sociala relationer, hälsa, inkomst och politiska resurser. (Berleen 2003)
2.2 Socialt hållbar utveckling
Begreppet hållbar utveckling blev känt genom Bruntlandkommissionen som FN tillsatte i mitten av 1980-talet. För att nå hållbar utveckling krävs att man arbetar med de tre lika betydelsefulla dimensionerna, den sociala, den miljömässiga och den ekonomiska. Den sociala dimensionen handlar om betydelsen av att resurser, inflytande och makt fördelas på ett rättvist, jämlikt och jämställt sätt. Detta för att alla människor ska få tillgång till social service och ska kunna känna trygghet och delaktighet. (SOU 2004:104) Genom en enkätundersökning i Enköping och Västerås om vuxnas utomhusaktiviteter i stadens utomhusmiljö har det visat sig att äldre låg lägst eller nästan lägst i alla aktiviteter inklusive parkvistelse. Detta trots att parker ofta beskrivs som flitigt använda av främst pensionärer och barn. (Berglund 1996) Är det rättvisa mellan generationer att en del äldre människor sitter ensamma i sina lägenheter med små möjligheter att ta sig ut i naturen? Ett samhälle består av människor i alla åldrar, där vissa åldersgrupper är svagare än andra. Det borde vara självklart att de äldre får det stöd de behöver eftersom samhället är till för alla människor.
2.3 Den tätortsnära naturen och välbefinnande
Det finns ingen enhetlig definition av begreppet ”tätortsnära natur”. I det här arbetet kommer begreppet tätortsnära natur att användas för att beskriva den natur som finns inom och utanför en tätort, som skogar, grönområden, parker och trädgårdar. Enligt Skogsvårdsstyrelsen är det inte avstånd eller storlek som bestämmer vad som är tätortsnära natur, utan det är människors nyttjande som bestämmer avgränsningen (Skogsvårdsstyrelsen 2004b). Vad som utgör den tätortsnära naturen kan med andra ord se olika ut för olika grupper av människor beroende på dessas aktivitetsmönster och möjligheter till geografisk rörlighet.
För de boende på servicehusen är närmiljöns utformning och tillgänglighet av stor betydelse. På det privata servicehuset i Västerås har de flesta utsikt mot gräsmattor, träd eller en skogsbacke. På det kommunala servicehuset däremot har de som bor i den ena sidan av huset till största del utsikt över en parkering och bostadshus, medan de boende på den andra sidan har utsikt över en skogsbacke.
Den tätortsnära naturen tycks göra ett stort känslomässigt intryck på många stadsbor (Berglund, Jergeby 1998). Även en kortvarig kontakt med naturen, som att titta ut genom ett fönster eller vistas i en park bidrar till att människor återhämtar sig från stress och känner sig allmänt bättre. Utsikten från fönstret eller balkongen har en stor betydelse för vad människor tycker om stället där de bor. En amerikansk forskare i miljöpsykologi, Roger Ulrich, har gjort en studie på ett sjukhus som visar på naturens påverkan på människans hälsa. Studien som publicerades 1984 visade att patienter som hade genomgått en gallstensoperation tillfrisknade fortare på den sida av sjukhuset där de hade utsikt över en park, än de på den andra sidan av sjukhuset, vars utsikt var en tegelvägg. (Jernberg 2001)
3. Äldreomsorg och servicehus
3.1 Äldreomsorgen idag
Resurserna inom äldreomsorgen började minska under 1990-talet i förhållandet till det behov som fanns. Genom den så kallade Ädelreformen som infördes 1992 gick allt ansvar för rehabilitering och eftervård av de medicinskt färdigbehandlade patienterna som skrevs ut från sjukhusen över till kommunen. Det innebar att äldreboendena fylldes av patienter som var sjukare än tidigare eftersom de inte längre fick ligga kvar på sjukhusen. Utvecklingen från 1990-talet har också inneburit att äldre personer bor kvar i hemmet allt längre. (Regeringskansliet 2002) För 30 år sedan var servicehusen ett alternativ då äldre behövde en bostad. I dag förutsätts det att de äldre har ett omfattande omsorgsbehov för att kunna få en lägenhet på ett servicehus (Berleen 2003).
På 1990-talet ökade decentraliseringen av den politiska makten i kommunerna, vilket innebar en större lokal frihet när det gäller organiseringen och driftformerna för omsorgsarbetet. Många av kommunerna, inklusive Västerås, valde då att förändra styrningen av omsorgen genom införande av den så kallade beställare/utförarmodellen. År 1991 började kommunerna även att lägga ut olika omsorgstjänster på privat entreprenad genom att arrangera offentliga upphandlingar. Finansieringen av tjänsterna och tillsyns- och uppföljningsansvaret ligger dock fortfarande på kommunerna. Genom den offentliga upphandlingen har verksamheterna blivit konkurrenssatta vilket har inneburit ett ökat kostnadstryck även inom den offentliga verksamheten. (Blomqvist, Murhem 2005) Varje servicehus får lägga ett bud när det gäller upphandlingen. Klarar inte servicehusen att hålla sig inom budgeten under de tre år som budgeten gäller kan en annan verksamhet komma in och ta över servicehuset, om de kan lägga ett lägre bud. Det skulle innebära att de anställda får arbeta för den nya verksamheten fram till nästa upphandling, om de inte väljer att sluta och omplaceras. (Fritidsansvarige Eriksson 2005)1
3.2 Äldreomsorgen i Västerås
Västerås ligger i Västmanland intill Mälaren och är Sveriges sjätte största stad med över 130 000 invånare. Där har äldrenämnden till uppgift att tillgodose västeråsarnas behov av
1 Bengt Eriksson (fiktivt namn) är en av intervjupersonerna. Han arbetar som fritidsansvarig på det kommunala
äldreomsorg och det är nämndens mål och krav på kvalitet som ligger till grund för alla verksamheter inom äldreomsorgen. (Västerås stad 2005) Västerås har idag en beställar-utförareorganisation där äldrenämnden beställer olika tjänster från olika utförare och sedan betalar för vård och omsorg. Varje år lägger äldrenämnden en beställning där de har satt upp inriktningsmål som sätter ramarna för verksamheterna i ett längre perspektiv. Däremot bestämmer verksamheterna själva hur de ska arbeta för att nå dessa mål. (Holmqvist 2005 )2
De sociala nämndernas stab har till uppgift att bistå äldrenämnden med sakkunskap. Staben arbetar även med strategiska utvecklingsfrågor, verksamhetsutvärderingar och upphandlingar av verksamheter från olika utförare. (Västerås stad 2005) Just nu fokuserar äldrenämnden på tre olika områden;
▪ Utveckling av stödet till anhöriga som vårdar
▪ Utveckling av stödet för personer med demensbeteende som bor hemma ▪ Utveckling av servicehusens mötesplatser (fritidscenter)
Genom att utveckla de mötesplatser som finns i Västerås ska kommunen försöka få till en mer förebyggande äldrevård genom att stärka de äldres möjligheter att hålla sig aktiva. (Holmqvist 2005)
Eftersom servicehusen kan arbeta på helt olika sätt för att försöka nå samma resultat, är det intressant att undersöka hur två olika servicehus arbetar med samma frågor. De sociala nämndernas stab arbetar för att få verksamheterna att dra lärdom av varandra. Förr har både de kommunala och de privata servicehusen varit slutna och arbetat för sig själva, men nu har de har börjat öppnat upp sig och tagit intryck av varandra. (Holmqvist 2005)
För att kontrollera huruvida verksamheterna lever upp till äldrenämndens mål gör de sociala nämndernas stab en aktiv uppföljning. De åker oannonserade ut till verksamheterna och följer varsin anställd i några timmar. De pratar med några av de boende och tittar bland annat på om det finns en individuell plan för dem. Sedan intervjuar de även personalen och kontrollerar att äldrenämndens mål finns tillgängliga på arbetsplatsen. Det enda sättet som äldrenämnden har att årligen följa upp alla verksamheter är genom en enkätundersökning som är riktad till alla brukarna. Brukarna är de äldre inom alla de olika verksamheter som finns inom
äldreomsorgen, dvs. allt från hemtjänst till äldreboenden. Genom enkäten får brukarna svara på olika frågor, som till exempel hur de uppfattar kontakten med personalen och om de känner sig trygga med den hjälp och det stöd de får. En av frågorna handlar om brukarnas utomhusvistelse. Av resultatet framgår att uppemot hälften av de boende på de två servicehusen var missnöjda med sin utomhusvistelse. Vid årets slut gör utförarna en kvalitetsredovisning med enkätundersökningen som grund. Där kommenterar utförarna om de har nått målen, hur de har brutit ner målen till egna mål och vad de har för arbetsplan för att nå dessa mål. Efter några månader träffar äldrenämnden alla enhetschefer och områdeschefer i olika grupper tillsammans med stabens utvecklare. Då diskuteras resultatet av undersökningen, inte bara äldrenämndens tre mål utan även resultatet av andra frågor i enkäten. På dessa möten har även frågan om de äldres utomhusvistelse tagits upp, men inga beslut om strategier har fattats i frågan förutom utvecklandet av servicehusens mötesplatser. (Holmqvist 2005)
3.3 Servicehusboende som livsform
I Västerås stad finns det olika former av boende och stöd för äldre människor. Förutom servicehus är dessa äldreboenden; ålderdomshem, gruppboenden, kortidsvistelse samt de som bor kvar i sina hem och får hemtjänst. (Västerås stad 2005) Ålderdomshem skiljer sig inte så mycket från servicehus förutom att de äldre på ålderdomshem ofta har större handikapp och vårdbehov. De har därför tillgång till all service på samma våning. (Sjöström 2005)3
Gruppboende är boende för demenssjuka och korttidsvistelse är ett tillfälligt stöd för anhöriga som vårdar närstående. Det finns skillnader emellan dessa typer av boenden som ger de boende olika möjligheter att utföra vissa handlingar. På servicehus bor äldre i egna lägenheter, där de flesta bor i ensamhushåll. De betalar vanlig hyra för sitt boende och utöver den betalar de en avgift för det stöd de får. Stödet kan vara allt från städning till personlig omvårdnad. Hur mycket hjälp de äldre behöver är helt individuellt. De boende kan även få stöd av frivilligorganisationen Väntjänsten som är knuten till de båda servicehusen. Lägenheterna i servicehusen har egna kök men det finns även restaurang och fritidsverksamhet i huset.
Anna-Lisa Lindén (1994) undersöker i sin bok Människa och Miljö olika boendeformer för att visa på de möjligheter och begränsningar de boende har när det gäller att utföra miljöhandlingar. Med utgångspunkt i Lindéns analys av boendeformer har jag undersökt
3 En kort informationsintervju har gjorts med Johanna Sjöström (fiktivt namn), miljösamordnaren hos Västerås
servicehuset som boendeform samt hur denna boendeform påverkar de äldres möjligheter och hinder för att ta sig ut i den tätortsnära naturen.
Lindén definierar livsform som skillnader mellan individer i fråga om värderingar, handlingar och handlingsmönster, vilka kan hänföras till individens position i en samhällsorganisation. Med position menas de generella likheter som människor inom exempelvis samma klass, statusgrupp, etnisk tillhörighet, eller människor med liknande ekonomiska resurser eller grupper med samma ålderssammansättning har. Den position som de äldre har i samhället, som bland annat har att göra med deras ålder och minskade inflytande, innebär att det finns en mängd olika begränsningar och möjligheter i deras liv. (Lindén 1994) Syftet med att analysera själva servicehusboendet som en livsform är att ringa in den livsstruktur som de boende på servicehusen lever inom och undersöka vilka olika faktorer det är som påverkar de boendes utomhusvistelse.
Enligt Lindéns boendeanalys kan servicehusboendet som livsform beskrivas dels som fysisk livsform och dels som social livsform. Servicehusboendets sociala livsform påverkas av många olika förhållanden som befolkningens ålder, hushållstyper, etnisk tillhörighet och ekonomisk resursstyrka. (Lindén 1994) I servicehusboendets sociala livsform finns även de boendes släktingar, vänner samt personalen och frivilliga organisationer inräknade. Dessa aktörer är av stor betydelse då de boende genom sin ålder inte längre har samma sociala kontaktnät (Berleen 2003). Även servicehusboendets fysiska livsform som hustyp, närmiljö och de boendes egna fysiska tillstånd påverkar de boendes handlingar. För att de boende lätt ska kunna ta sig ut i tätortsnära natur krävs bland annat en bra utemiljö runtomkring servicehusen och socialt stöd i olika former.
4. Metod
Det empiriska underlaget för denna undersökning bygger på kvalitativa intervjuer med åtta boende, två anställda fritidsansvariga, tre personer i den frivilliga Väntjänsten samt en kommunal tjänsteman på de sociala nämndernas stab. Utöver detta material har observationsanteckningar, offentliga dokument samt en informationsintervju med en kommunal miljösamordnare använts för att komplettera studien.
4.1 Material, population, urval
I studien valdes servicehus och deras boende som studieobjekt, istället för någon annan form av äldreboende. Detta för att vissa av de boende själva klarar att ta sig ut i den tätortsnära naturen. Men även för att deras boende är av en sådan sort att aktiviteterna, personalen, inriktningen på boendet och många andra faktorer påverkar deras utomhusvistelse. Även om mycket i undersökningen kan gälla äldre i allmänhet är det dock bra att veta att medelåldern på servicehusen är över 80 år.
I studien har två olika servicehus undersökts, det kommunala Resmilan och det privata Hammarby. Exempel på faktorer som skapar olika förutsättningar för de två servicehusen är närhet och tillgänglighet till grönområden samt olika sorters socialt stöd. Utvecklaren på de sociala nämndernas stab intervjuades för att få mer information om hur arbetet inom äldreomsorgen i Västerås ser ut. På hennes förslag valde jag att göra studien på ett privat och ett kommunalt servicehus. De föreslagna servicehusen var enligt henne likvärdiga och bra servicehus med bra chefer. Hon menade att om brister skulle hittas på dessa två servicehus skulle bristerna även finnas på alla andra servicehus i Västerås.
Fyra boende på vardera servicehus har blivit intervjuade (se tabell 1. Intervjupersoner; samtliga intervjupersoner har skyddats med fiktiva namn, jfr avsnitt 4.8). Kriterierna för urvalet av intervjupersoner var att det skulle vara fyra män och fyra kvinnor. På det kommunala servicehuset hjälpte den fritidsansvarige till med det övriga urvalet av de äldre. De äldre där blev utvalda efter kriterierna att de inte skulle vara dementa eller på annat sätt ha svårt att svara relevant på frågor. De skulle vara någorlunda alerta och medvetna om vad som händer i samhället. De personer som ofta är nere i dagcentralen på servicehuset var de som blev tillfrågade. På det privata servicehuset valdes fyra personer ut av enhetschefen, av dessa fyra tackade två nej till att bli intervjuade. De första två intervjupersonerna valdes för att de
tycker om att vara ute. Detta ser jag inget problem med då jag inte var ute efter att undersöka hur många av de äldre som anser sig komma ut, det finns det annan statistik på. Det är även bra att intervjupersonerna är olika varandra för att få en bred och generell bild utifrån intervjuerna (Repstad 1999). När de två intervjupersonerna tackade nej var enhetschefen inte på plats, genom de anställda fick jag då kontakt med två andra boenden som intervjuades.
Enhetschefen på det kommunala servicehuset rekommenderade mig att intervjua deras fritidsansvarige, eftersom han arbetar med frågor gällande de äldres fritid. Därför beslöt jag mig för att intervjua honom och att även intervjua den fritidsansvarige på det privata servicehuset. Med fritidsansvarig menas de anställda som arbetar på servicehusens mötesplatser (fritidscenter). En person från det kommunala servicehusets Väntjänstgrupp intervjuades och två väntjänstare intervjuades samtidigt på det privata servicehuset. Väntjänsten är en frivilligorganisation som hjälper de äldre med allt från hembesök med pratstunder, till att följa med den äldre på läkarbesök.
Utöver de kvalitativa intervjuerna har en kort informationsintervju på telefon gjorts med miljösamordnaren hos Västerås stads utförareorganisation (proAros).
4.2 Kvalitativa intervjuer och observationer
Eftersom en del av syftet med studien var att ta reda på de boendes egna åsikter och värderingar om hur och om de kommer ut i den tätortsnära naturen, användes en kvalitativ metod. I en kvalitativ metod lyssnar forskaren exempelvis genom intervjusamtal på vad människor själva berättar om sin livsvärld (Kvale 1997). Denna metod var att föredra då en del av syftet var att försöka se problemet med de boendes utomhusvistelse ur deras egna perspektiv. Genom intervjuerna med de boende ville jag ta reda på hur personerna har levat och hur de vill leva. En kvalitativ intervju ger möjlighet att få den djup och bredd i studien som behövs för att rymma alla de nyanser som finns i en människas liv och vad det är som gör att denne tänker som den gör. Eftersom det var beskrivningar av en speciell situation och handlingar som eftersträvades användes även kvalitativa intervjuer med de övriga intervjupersonerna (Kvale 1997).
För att få en djupare förståelse för sammanhanget och de boendes livsform gjordes en del observationer på servicehusen och deras närmiljö. De åtta boende intervjuades i sina
lägenheter, där jag gjorde en skiss över planlösning och möbler. Intervjupersonernas lägenheter har liknande planlösning, en för Resmilan och en för Hammarby servicehus, även om lägenheterna skilde sig åt i storlek. Fastän de liknade varandra fanns det stora variationer på interiören. En del lägenheter har institutionskänsla över sig, men det handlar mest om vad de boende har för möbler och textiler. Det märktes vilka av männen som haft sin fru boende hos sig ett tag, då deras lägenheter var mer ombonade. Alla de boende som intervjuades bodde själva, de flesta hade inte sina makar kvar i livet. Många av lägenheterna såg ut som helt vanliga lägenheter där det bor äldre, med mörka möbler, oljemålningar, bonader och vita dukar över bord.
Anteckningar gjordes efter varje möte för att lättare kunna minnas mötet med de boende och själva intervjusituationen. Vid varje servicehus gjordes sex besök då intervjuerna skulle äga rum. Vid dessa tillfällen passade jag på att och lyssna på de äldre och på personalen för att få en egen uppfattning om stämningen på servicehusen. Vid två besök togs fotografier på servicehusen och på utemiljöerna. Den direkta närmiljön undersöktes även för få en bild av var de äldre kan promenera.
Tabell 1. Intervjupersoner
Alla intervjupersoner har fått fiktiva namn. På det privata Hammarby Servicehus intervjuades följande personer:
De boende Den fritidsansvarige
▪ Sofia Sandberg 89 år ▪ Erika Danielsson
▪ Ingrid Roos 88 år Väntjänstarna
▪ Axel Björk 80 år ▪ Linnea Fredriksson
▪ Lennart Nyman 65 år ▪ Kristina Bergström
På det kommunala Servicehuset Resmilan intervjuades dessa personer:
De boende Den fritidsansvarige
▪ Berit Lindberg 90 år ▪ Bengt Eriksson
▪ Erik Olofsson 85 år Väntjänstare
▪ Birgitta Wallin 82 år ▪ Torbjörn Blom
▪ Olof Åkesson 75 år
Utvecklare på de sociala nämndernas stab
▪ Siv Holmqvist
Miljösamordnaren hos Västerås stads utförareorganisation (proAros)
4.3 Tillvägagångssätt vid insamling av empirin
Alla intervjuer med de äldre blev utförda i deras egna lägenheter. Avsikten med detta var att jag ville få en bättre bild av vilka de var och hur de levde. Den kortaste intervjun varade cirka en halvtimme och den längsta varade en och en halv timme. Alla intervjuer bandades så att jag kunde koncentrera mig fullständigt på intervjupersonen. Under intervjuns gång gjorde jag även små minnesanteckningar och en skiss över lägenheterna. Intervjuerna transkriberades sedan i sin helhet med undantag av vissa delar som bedömdes som mindre relevanta.
Ingen av intervjuerna var den andra lik, vissa av de äldre var mycket pratglada, andra inte. Jag började intervjuerna med att be de intervjuade att berätta om sig själva. Detta kunde ske med några meningar eller en halvtimmes pratande. Genom hela intervjun kom det också fram bakgrundsinformation. I en intervju upptäcktes flera fel då intervjupersonen blandade ihop dåtid och nutid, materialet från den intervjun har dock använts med extra försiktighet.
Fritidsansvariga och väntjänstare intervjuades på kontor eller andra avskilda rum på servicehusen. Intervjun med utvecklaren på de sociala nämndernas stab skedde på hennes kontor i Stadshuset. Vid en av intervjuerna med väntjänsten intervjuades två väntjänstare samtidigt. Ibland höll de med varandra, och kompletterade vad den andra hade sagt. Andra gånger ställde de frågor till varandra och diskuterade lite mellan sig. En av nackdelarna med gruppintervjuer kan vara att det bara är acceptabla och tillåtna synpunkter som kommer fram (Repstad 1999). Det kändes inte som om det var ett problem i det här fallet, snarare tror jag att intervjupersonerna fann en styrka i att vara två då en del kritik mot äldreomsorgen kom fram.
4.4 Intervjuguide
Intervjuerna har genomförts med hjälp av fyra olika intervjuguider (se bilaga1) för boende, fritidsansvariga, väntjänstare och tjänstemannen. Intervjuguiderna är halvstrukturerade, vilket innebär att de innehåller olika teman, men även en del direkta förslag på frågor. Jag förhöll mig ledigt till intervjuguiderna och spann istället vidare på det mina intervjupersoner hade sagt. Intervjuguiden fungerade som en checklista för centrala frågor och teman.
4.5 Analysmetod
Vid analysen av det empiriska materialet har vad Steinar Kvale (1997) benämner ”ad hoc”- metoden använts. Detta innebär att flera olika analysmetoder och angreppssätt har använts och
kombinerats för att skapa mening, istället för en standardmetod. Detta tillvägagångssätt är lämpligt för att strukturera och systematisera ett intervjumaterial där såväl frågeställningar och innehåll som intervjupersonernas karaktär varit skiftande. En av metoderna som användes var meningskoncentrering. Genom den metoden strukturerades intervjuerna i centrala teman för att undersöka vad intervjupersonerna hade för åsikt i samma teman och för att söka sammanhang i texterna. (Kvale 1997) Temana som har relevans för studiens syfte har sedan behandlats i de olika kapitlen i analysen.
För att identifiera de begränsningar och möjligheter som finns inom serviceboendet som livsform gjordes en SWOT-analys. SWOT-analys (Strengths, weaknesses, opportunities, threats) är en metod för att analysera en ”organisations” styrkor, svagheter, möjligheter och hot. I SWOT-analysen får servicehusen, med de anställda, frivilliga, boende och släktingar inkluderat, stå för en ”organisation”, det så kallade ”servicehusboendet som livsform”. Analysen fokuserar på de yttre och inre begränsningar och möjligheter som finns för att de äldre ska kunna komma ut i den tätortsnära naturen. Till de inre möjligheterna (styrkor) hör det som serviceboendet som livsform är bra på och de resurser som det har till handa. De inre begränsningarna (svagheter) i servicehusboendet som livsform är sådant som bör undvikas och sådant som fungerar dåligt. Till de yttre möjligheterna i denna livsform räknas det som skulle kunna förbättra serviceboendet och till de yttre begränsningarna (hot) det som skulle kunna begränsa det. (Öppna universitet 2005)
4.6 Etik
Intervjupersonerna i undersökningen har givit informerat samtycke. Det innebär att personerna har blivit informerade om, vad undersökningen handlar om och att deltagandet är frivilligt (Kvale 1997). Jag informerade dem även på vilka sätt jag tänkte skydda dem i texten för att de skulle bli uppmärksammade på att deltagandet skulle kunna innebär något slags risk. Vissa av de äldre har varit mer eller mindre intresserade och jag har då berättat olika mycket. Jag berättade för de boende och mina övriga intervjupersoner att de skulle få fiktiva namn. De flesta sa att de inte brydde sig och att de stod för vad de sa. Jag kände ett större behov att skydda de äldre än den personal och de frivilliga som jag intervjuade. För det första för att de pratade om mer privata angelägenheter och för det andra för att det kändes som om de var i en mer sårbar position.
5. Introduktion till servicehusen
I Västerås finns det både privata och kommunala servicehus. Nio servicehus drivs av kommunens utförarorganisation proAros, som på uppdrag från de olika nämndernas staber driver de kommunala skolorna, den sociala verksamheten och äldrevården, medan två servicehus drivs av privata utförare. (proAros 2005) I servicehusen bor de äldre i egna lägenheter med eget kök, matplats, sovrum och vardagsrum. Lägenheterna är anpassade för ensamstående eller par och är utrustade med trygghetslarm. De flesta servicehus har en restaurang och café där dagens olika måltider serveras. Servicehuset har vanligtvis även ett fritidscenter, som numera kallas för mötesplats, där det arrangeras olika aktiviteter. Det kan vara allt från bingo till promenader. (Västerås stad 2005)
5.1 Det kommunala servicehuset ”Resmilan”
Tisdagen den 11 april 2005 lyser solen och våren har precis kommit till Västerås. Framför det kommunala servicehuset Resmilan dammar bilarna förbi på Tråddragargatan och tussilagon står och blinkar i diket. Det ombyggda bostadshuset med sina tio våningar tornar upp sig bakom den framförliggande tillbyggda dagcentralen som inrymmer restaurang, bibliotek, fritidscenter och fotvård (bild 1).
Bild 1. Resmilan Servicehus sett från vägen
Inne i restaurangen sitter de boende, och möjligen också några besökare från närområdet, och äter. I anknytning till restaurangen finns receptionen och framför den två möbelgrupper med varsin tv-apparat. Där sitter ofta några av de boende och tittar på tv, samtalar eller spelar kort.
funktionshindrade. Alla längenheterna har en egen balkong. Servicehuset ligger cirka 3 kilometer nordost från Västerås centrum och en busslinje till stadens centrum går 20 meter från huset. Det finns även ett litet köpcentrum cirka 300 meter bort, där det bland annat finns bank, apotek och mataffär. På framsidan av dagcentralen finns en uteplats, där det ibland anordnas korvgrillning på sommaren. På baksidan av bostadshuset finns också en uteplats och en gräsmatta där det spelas boule en gång i veckan under den varma årstiden. Inte så långt från servicehuset står Tomaskyrkan. Denna besöks en gång i veckan av de boende på servicehuset för musikunderhållning och fika. De grönområden som ligger i närheten är Malmabergsskogen, Stigbergsskogen, Gläntan och Skoglyckan. (proAros 2005)
5.2 Det privata servicehuset ”Hammarby”
Hammarby servicehus, som drivs av det privata vård- och omsorgsföretaget Attendo Care, ligger lite längre ifrån närmsta vältrafikerade väg och får därmed en lite mer avslappnad atmosfär i utemiljön än den vid Resmilans servicehus. Framför servicehuset, som består av ett äldre hus från 50-talet och ett hus från 1987, finns en liten parkmiljö med träd och uteplats (bild 2). Vid ingången till huset finns en liten altan med bord och stolar under tak. Direkt innanför dörren ligger receptionen. Det finns sällan personal i receptionen, men det sitter en telefon på väggen som används för att påkalla personalens uppmärksamhet.
Bild 2. Hammarby servicehus sett från vägen
I huset finns ett fritidscenter, fotvård samt en restaurang som är öppen för allmänheten. Hammarby servicehus, som är döpt efter stadsdelen, är med sina 67 lägenheter nästan hälften så stort som Resmilan. Alla lägenheter har en egen balkong och de boende i det äldre huset
har utsikt över en skogsbacke, vid tillfället täckt med blåsippor. På baksidan finns förutom en liten parkering också en stor gräsmatta. Där finns även kolonilotter som vissa av de boende hyr. Servicehuset är beläget 2 kilometer från Västerås centrum. Det ligger en kilometer från Vallby fritidsområde och 1,5 kilometer från grönområdet Djäkneberget.
5.3 Möten med de boende
Det var stor skillnad på det intryck jag fick i början av ett möte med de boende och hur jag betraktade dem efteråt, när de hade berättat sin historia. Särskilt markant var det med en intervjuperson som satt tyst och ”grå” nere i dagcentralen. Tillsammans gick vi, lite vingligt och fåordigt, upp till dennes lägenhet. Där i lägenheten växte det sakta men säkert fram en livshistoria, och intervjupersonen fick en personlighet med en dåtid och en nutid. Det fanns tårar i ögonen när något tragiskt berättades, och humor när naturupplevelser berättades med inlevelse och ljudeffekter. Vid intervjuns slut var det inte längre en tyst och grå person som satt där. Detsamma gällde alla mina intervjuer med de äldre i mer eller mindre utsträckning.
6. Kommer du ut eller inte?
De boende på servicehusen har alla olika bakgrund och intressen som skiljer deras privata livsform från varandra och därmed även deras handlingar. De har dock en gemensam boendeform som sätter ramar för deras begränsningar och möjligheter. I följande kapitel redovisas hur de äldre själva ser på sitt behov av utomhusvistelse.
6.1 Behov av utomhusvistelse för de boende
De åtta intervjuade boende på servicehusen har olika syn på sina behov av vistelse i naturen. Vissa kommer aldrig ut fastän de vill, en av de största anledningarna till detta är att de boende ofta har problem med att gå. Fyra av de intervjuade äldre berättade att de skulle gå ut oftare om de bara kunde. Tre av dessa fyra uttryckte även att de fortfarande tyckte att utomhusvistelsen är lika viktig nu som den var när de var yngre. De resterande fyra äldre kom ut mer sällan än den första gruppen. Detta på grund av att de i större grad hade problem med att gå men även på att de hade andra åkommor som hudcancer och inkontinens. De flesta av dem i den sistnämnda gruppen kände i större och mindre grad att det var ett sådant stort projekt att ge sig ut att lusten och viljan att göra det hade minskat.
Från att tidigare ha varit aktiv i både skog och mark, till att bara kunna röra sig korta sträckor runt servicehuset kan vara en jobbig omställning för de äldre. Olof Åkesson (OÅ) berättar:
Liselotte Bremfors (LB): Tror du att ditt behov att komma ut har minskat eller ökat? OÅ: Hörre du, hade jag bra ben så skulle jag vara ute mycket mycket, men tyvärr. Och det är ju synd. (Olof 75 år)
Andra boende håller sig aktiva med andra intressen inomhus och känner inte en så stor saknad över att inte komma ut, eftersom det är besvärligt att ta sig någonstans.
LB: Så du längtar aldrig ut?
Sofia Jansson (SJ): Nej, det gör jag inte. LB: Vad kommer det sig egentligen, vet du det?
SJ: Jag vet inte. Jag tycker att jag har lite och pyssla med och jag vet att jag har det jobbigt… Jag gick bort till tandhygienisten, det var ett halvår sen, jag trodde aldrig att jag skulle komma därifrån med rollatorn, och det var jättejobbigt. (Sofia 89 år)
Sofia Jansson medger att det är väldigt roligt när hon väl kommer iväg någonstans, men säger att det är ett sådant företag att ta sig någonstans så att lusten minskar. På servicehusen bor även äldre som varit i sämre skick, men är på bättringsvägen och obehindrat kan ta sig vart de vill.
Lennart Nyman (LN): Jag är en av de få som kan gå. Jag går ut tre gånger om dagen. […] Jag måste ut. Det var som jag sa, - Jag måste ut. Det spelar ingen roll om det regnar, jag går ut ändå. – Du är inte klok säger tjejerna. – Jodå! Säger jag. (Lennart 65 år)
Siv Holmqvist på de sociala nämndernas stab medger att det är svårt att möta alla de äldres behov när de ser så olika ut. Den enkät som staben skickar ut varje år för att kontrollera verksamheterna visar att 37 % på det privata servicehuset och 49 % på det kommunala servicehuset år 2004 är missnöjda med sin utomhusvistelse. (Holmqvist 2005) På Resmilans servicehus arbetar man med att förbättra resultatet genom att anordna promenader en gång i veckan med hjälp av Väntjänsten. Väntjänsten är en grupp frivilliga som på olika sätt vill försöka stödja äldre människor. Enligt fritidsansvarige Bengt Eriksson är promenaderna de viktigaste som händer i veckan för flera av de boende.
6.2 Ansvar för de äldres utomhusvistelse
Siv Holmqvist framhåller att personalen och biståndshandläggaren har en initiativplikt om de märker att en av de boende aldrig kommer ut. Det är deras ansvar att se till att den äldre uppmuntras, stöttas och motiveras. Den fritidsansvarige på Resmilan anser att om den äldre inte har någon som pratar för sig, som exempelvis någon anhörig, så har enhetschefen och de anställda på servicehuset ett ansvar för att den äldre kommer ut. ”I vår arbetsuppgift här ingår ju att vi ska se till allas väl och ve.” Väntjänstaren Torbjörn Blom från Resmilan är av samma uppfattning. Han tycker att de styrande borde se till att de som inte har någon anhörig får tillräckligt med stimulans och hjälp att komma ut. En stor del av det ansvaret ligger även på personalen på servicehuset. Men om de boende har anhöriga borde det vara ett samarbete mellan de anhöriga och personalen så att båda parterna görs uppmärksamma i frågan. (Väntjänstare Blom 2005)
Siv Holmqvist betonar även vikten av ett fungerande kontaktmannaskap. Grundtanken med kontaktmannaskap är att de boende tilldelas en särskild vårdgivare i personalgruppen. Denna
vårdgivare ska se till att de boende har det så bra som möjligt i sin vardag. (proAros 2005) Det är bra om vårdgivaren har viss kontinuitet i sitt kontaktmannaskap och är den som oftast går till den boende. På så sätt är det lättare att upptäcka om den boende aldrig kommer ut. De äldres fysiska och sociala livsform har därmed en påverkan på hur stort ansvar servicehuset bör ta för dem, eftersom många på servicehuset inte klarar att komma ut i naturen utan servicehusets stöd.
7. Möjligheter för de äldres utomhusvistelse
Inom servicehusboendets sociala livsform ingår även de boendes privata livsform som en del. Äldre människors position i samhället är påverkad av deras försämrade sociala kontakter, hälsa, inkomst och politiska resurser. I detta kapitel kommer servicehusboendets sociala livsform att diskuteras för att senare kunna analysera hur den delen kan ge möjligheter och begränsningar för de äldre att ta sig ut i den tätortsnära naturen.
7.1 Anhöriga och vänner
De flesta av de äldre som intervjuats hade både anhöriga och vänner som stöd i sin vardag. Bara en av dem saknade egna barn och en av de intervjuade fick besök av sitt barn så sällan som var tredje vecka. De övriga hade i överlag en bra och relativt tät kontakt med sina barn. Med tanke på att många av de boende är missnöjda med sin utomhusvistelse skulle servicehusets närmiljö med uteplatser och gångvägar kunna utnyttjas när anhöriga kommer och hälsar på istället för att besöket sker inne i de boendes lägenheter. Två av de boende kommenterar:
Det blir inte något just då. Det blir lite prat om pengar och sådana där grejer, säger Erik Olofsson 85 år.
Ingrid Roos 88 år berättar; Vi sitter bara och pratar och pratar […] vi pratar lite om vad vi ska göra veckan därpå.
När det är semestertider blir det lugnare på servicehusen. Då är det många av de boende som åker bort och semestrar med sina anhöriga, berättar Birgitta Wallin 82 år. En av de boende på Resmilan har egen sommarstuga dit han åker tillsammans med dottern och hennes familj.
Olof Åkesson (OÅ): Ja, vi brukar vara tillsammans, henne och mågen. Så vi är tillsammans allihopa. […] Man får laga sin mat och sköta om sig lite grann där. Vi har många bekanta vid stugan också. Så det blir lite umgänge där också. Det är skönt. (Olof 75 år)
Att ha vänner med bil kan vara en stor fördel. En av de äldre berättar att nu när det blir varmt och fint ute så åker de ut med bilen till olika ställen på helgerna. En av de boende berättar att hon brukar åka ut med sin väninna, men att de aldrig åker till något grönområde.
Att ha stöd av anhöriga är av stor betydelse. De äldre är beroende av att någon hjälper dem med allt möjligt, berättar fritidsansvarige Bengt Eriksson. De äldre har egna hyreslägenheter vilket innebär att ingen anställd hjälper dem med till exempel glödlampsbyte eller liknande (Fritidsansvarige Eriksson 2005). Det kan även vara bra med någon utomstående som bevakar ens intressen som äldre. Servicehusen har en skyldighet att slå larm enligt Lex Sarah om de upptäcker att något inte står rätt till med någon av de boende. Lex Sarah är en ny bestämmelse som infördes den 1 januari 1999. Den säger att var och en som är verksam inom omsorger om äldre och funktionshindrade har skyldighet att anmäla till socialnämnden om man får kännedom om eller uppmärksammar ett allvarligt missförhållande. Men om servicehuset slår larm i samma utsträckning även om den boende inte har barn som kan tala för sin förälder, är en anställd på ett av servicehusen inte så säker på.
7.2 Mötesplats
Ett av de områden som äldrenämnden fokuserar på just nu är utvecklingen av servicehusens mötesplatser/fritidscenter, vilket är en ny beställning från första januari 2005. Målet är att utveckla mötesplatserna så att de ska locka dit fler av de boende på servicehusen samt de pensionärer som bor i närområdet. En annan del av den utvecklingen är att servicehusen ska försöka få till stånd ett samarbete med föreningslivet i området och undersöka om det finns några eldsjälar som kan göra en frivillig insats. Utvecklandet av mötesplatserna är i ett inledningsskede, men enligt Siv Holmqvist har Resmilan och Hammarby själva tagit initiativ till denna utveckling.
På Resmilan har de bestämt sig för att personalen på mötesplatsen delvis ska arbeta rehabinriktat. Det innebär att det ska arbeta med att stärka och bibehålla de äldres självständighet genom rehabilitering och träning. Detta gör de bland annat genom ett samarbete med KommunRehab. (Holmqvist 2005) Eftersom servicehuset än så länge inte får ta rehabkunder från landstinget är rehabaktiviteterna bara för dem som bor i huset. Två gånger i veckan kommer sjukgymnaster till Resmilans servicehus, men friskvård – kan även innebära många andra saker – som till exempel ett möte för att bara umgås och dricka kaffe. (Fritidsansvarige Eriksson 2005) Varje vecka finns det stående aktiviteter på Resmilan, det är allt från sittande gymnastik till allsång och bingo. Övrigt program kan vara vårfest, PRO-trivselträff och bussutflykter till grönområden och handelsträdgårdar. (Väntjänstare Blom 2005)
Mötesplatserna har hela tiden varit öppna för dem som bor i närområdet men Resmilan har haft fullt upp med de boende i huset. Eftersom de boende i servicehuset har blivit äldre och sämre med åren har det blivit svårt att få dit dem på aktiviteterna, de orkar inte och de har svårt för att hitta information om mötesplatserna. Om det fanns personalresurser skulle fler av de boende kunna ta sig ner till mötesplatserna. En anledning till att servicehusen har börjat leta efter deltagare till mötesplatserna i närområdet är det minskade deltagandet från de boende i husen, en annan anledning är politikernas beslut om att äldre människor ska bo kvar hemma längre. Mötesplatserna är viktiga för att ge dessa människor möjligheter till aktivitet och sociala kontakter. Än så länge är många av dessa idéer om utveckling på tankestadiet. För att servicehusen ska veta vilken inriktning de ska ha på bland annat mötesplatserna har de bjudit in alla pensionärerna i närområdet, för att se vilka aktiviteter de är intresserade av.
På Hammarbys mötesplats är golfträning, romanläsning och allsång några av veckans fasta aktiviteter på mötesplatsen. Övrigt program kan vara bussutflykter och fester. Att introducera nyinflyttade i huset till mötesplatsen görs på båda servicehusen. På Hammarby servicehus bjuds de nyinflyttade i små grupper på välkomstkaffe. Där får de boende berätta om sig själva, och personalen berättar om servicehuset och aktiviteterna på mötesplatsen.
På Resmilan servicehus gör de hembesök till de boende inom en månad efter det att de flyttat in. Då berättar mötesplatspersonalen om sin verksamhet och tar reda på vad de boende har för intressen och om de vill vara med på någon aktivitet. Intressena antecknas och tillvaratas. Det är viktigt att få in de nyinflyttade med i gemenskapen, förklarar den fritidsansvarige på Resmilan: ”Sätter du dig här uppe (i lägenheten) och inte kommer ut den första månaden så kommer du inte ut sen. Då sitter man där. Då törs de inte.” Den personal som arbetar på mötesplatserna arbetar bara där, och det är viktigt med ett bra samarbete mellan vårdpersonal och mötesplatspersonal då det är många boende att hålla reda på.
På Hammarby är det vårdpersonalens arbete att skjutsa ner de äldre som vill vara med på aktiviteterna, för det är ofta bara en person som arbetar på mötesplatsen berättar fritidsansvarige Erika Danielsson. På Hammarby har de en aktivitet som heter sy- och pratjunta. De boende har förut varit aktiva både med att sy och sticka. Nu har de äldre blivit cirka 10 år äldre sedan servicehuset öppnade 1987. Mötesplatsen har därmed satsat på
till sy- och pratjyntan är dock kaffestunden och gemenskapen. (Fritidsansvarige Danielsson 2005)
På Resmilan höll man också på med tygtryck för några år sedan men de äldre klarar inte av det längre. Förut gjorde de boende hantverk och sålde på basarer men det går inte längre att sälja det de boende tillverkar. Det enda hantverk som har fått vara kvar på Resmilan är att stöpa ljus inför jul. De äldre klarar visserligen bara av delar av det, men det ger så mycket för de boende att det har fått vara kvar. På Resmilan har man gått ut med en enkät och frågat de boende vad de helst skulle vilja göra. Fritidsansvarige på Resmilan förklarar:
De vill träffas, dricka kaffe, höra någon historia eller någon som läser något eller artistuppträdande. Det är vad de vill, en liten stund för att bryta av tristess eller vad det nu än är under dagen. Det är vad man vill ha.
Hälften av de intervjuade äldre berättade att de ofta var med på de aktiviteter som hölls, medan de fyra andra hölls sig aktiva själva och gick bara om det var något speciellt som hände.
7.3 Sökandet efter frivilliga
Äldrenämnden vill som sagt att servicehusen i utvecklingen av mötesplatserna ska försöka få till stånd ett samarbete med föreningsliv eller andra frivilliga för att ta vara på de resurser som finns i närområdet (Holmqvist 2005). På Resmilan har de bjudit in 600 pensionärer i jakt på frivilliga. Av dessa kom 100 personer varav 30 personer var intresserade av mötesplatsen. Pensionärerna som var intresserade förklarade att de gärna kommer på besök när mötesplatsen ska ha artistframträdanden, fester och uteaktiviteter, men att de inte vill vara aktiva själva. Resmilan vill också ha in frivilligorganisationer i verksamheten men bidragssystemet i staden gör att inga organisationer får bidrag för att utföra sociala insatser. Detta är dock under granskning för tillfället. Den tid då fackföreningarna hade egen frivillig verksamhet och alla var inblandade är över. Idag är folk med i föreningar för att det gagnar deras egna syften, medan föreningar förr uppstod kring en gemensam kamp. (Fritidsansvarige Eriksson 2005) Idag krävs mer av varje enskild individ. Det är enskilda personer som kommer att se till att saker och ting blir gjorda argumenterar fritidsansvarige Bengt Eriksson. På Hammarby har de samma problem när det gäller att få fler väntjänstare till huset. När pensionärerna i närområdet besöker servicehuset försöker mötesplatspersonalen locka dem att gå med Väntjänsten och varje vecka sätts det ut annonser i Vestmanlands Läns Tidning om att de
olika väntjänstgrupperna i staden söker fler frivilliga väntjänstare. Väntjänstarna försöker även att med mun-mot-mun metoden värva flera medlemmar. Kristina Bergsten (KB), väntjänstare på Hammarby servicehus, tror att människor är rädda för att träffa andra människor, särskilt om de är sjuka. Ibland har alla väntjänstare i staden stormöte, då de träffas och utbyter erfarenheter med varandra.
LB: Tar ni lärdom av varandra då?
KB: Det är klart att man får idéer, men hur mycket kan vi förverkliga dem alla gånger, som bara är två i vår väntjänstgrupp? Det är inte lätt.
På Resmilan har de inte samma problem att få tag på väntjänstare. Genom ett bra samarbete mellan väntjänstare och servicehus blir fler intresserade av att gå med i väntjänsten menar fritidsansvarige Bengt Eriksson.
7.4 Promenader
I de sociala nämndernas stabs enkät var det hela 49 % av de boende på Resmilan som var missnöjda med sin utomhusvistelse. Därför har servicehuset bestämt sig för att satsa på anordnade promenader varje torsdag (Fritidsansvarige Eriksson 2005). Promenaden är först och främst till för dem som fått det biståndbedömt, men om det finns tillräckligt med personal och väntjänstare, får vem som helst följa med. Det är en biståndsbedömare som biståndsbedömer de boende. Detta görs för att de boende, med hjälp av service och stöd, ska kunna leva som andra. Personal på servicehuset och väntjänstare följer med på promenaderna. Personalen tycker det är trevligt att väntjänstarna är med som en extra resurs, samtidigt som väntjänstarna får en organiserad promenad som annars kanske inte hade blivit av. (Väntjänstare Blom 2005)
Utöver att de äldre ofta har svårt att gå anges kyla vara ett av de största hindren mot utevistelse. På senhösten och vintern blir det dragigt och kallt att sitta still i en rullstol, och de som går med rollator oroar sig även för att halka och slå sig. Hur många som kommer att följa med på de anordnade promenaderna under hösten och vintern är osäkert. För även om de äldre har fått promenader biståndsbedömt är det upp till den äldre själv om hon eller han vill följa med. Det finns dock äldre som går ut trots kyla. Promenaderna som sker en gång i veckan till den närbelägna kyrkan, kommer att fortsätta även under den kalla årstiden. (Väntjänstare Blom 2005) Enligt en anställd på Resmilan så har stadens servicehus problem med att tillgodose de boendes utomhusvistelse.
Det är inte bara de anställda på mötesplatserna som ansvarar för de boendes utomhusvistelse, utan vårdpersonalen har ett ansvar för den grupp äldre som finns på deras våning. Det blir dock ofta så att utomhusvistelsen blir bortprioriterad för att personalen ska hinna med andra saker, som städning. En av de fritidsansvariga tror dock att det handlar mer om planering än om att det inte finns tid. ”För det märker vi här, gör du en ordentlig planering som vi gjorde idag […] då fungerar det oftast.” Sedan är det inte alltid som de boende vill gå ut när vårdpersonalen har tid eller när det är dags för torsdagspromenaden. Det är därför inte så lätt att tillgodose allas behov, menar den fritidsansvarige vidare. Resmilans servicehus har även börjat anteckna när de boende inte velat följa med på promenad. Detta har man gjort så att de boende inte kan komma och säga att de inte har fått komma ut.
En av de boende på Hammarby servicehus berättar att han inte ska gå ut själv längre eftersom han har ramlat.
LB: Brukar du fråga någon ur personalen då?
Axel Björk (AB): Ja, då säger jag till där nere att jag vill ha hjälp att gå ut. LB: Brukar de hinna med det?
AB: Ja, det gör de.
På Hammarby servicehus är det inte heller bara personalen på mötesplatserna som följer med de boende ut, utan även vårdpersonalen. De som vill kommer väl ut i stort sett, tror jag, säger fritidsansvarige Erika Danielsson.
7.5 Väntjänsten
I Västerås finns 13 stycken olika väntjänstgrupper som arbetar på olika sätt. Väntjänsten är en frivilligorganisation som erbjuder äldre människor stöd i vardagen. Personerna inom väntjänsten kommer hem till de äldre, även till dem som bor inom äldreboenden. De samtalar, tar promenader eller gör något annat med den äldre. (Västerås stad 2004) De flesta som är med i Väntjänsten är pensionärer, och får ofta själva mycket ut av det frivilliga arbetet. Torbjörn Blom (TB) har varit med i Väntjänsten i åtta år.
(TB): Det är flera som är helt ensamma som är med i Väntjänsten. De har ju väldigt utbyte av att bara komma hit och träffa andra människor och träffa de som bor här. Att kunna följa med ner på staden och ner på lasarettet och känna med sig att de gör en insats det är ju bra för självkänslan. Jag känner att jag gör mycket nytta här och de som är helt ensamma, hur ska inte de känna då. […] Många kvinnor har jag märkt är väldigt stolta, ensamma människor, att de kan få en karl som de kan få gå tillsammans med till lasarettet […] En dam som sa, jag har inte haft någon kontakt med en karl på flera år.
På Resmilans servicehus finns flest väntjänstare i hela staden, 20 personer. Anledningen till detta anser den fritidsansvarige Bengt Eriksson vara att det sker ett bra samarbete mellan väntjänstare och servicehuset. I den fritidsansvariges tjänst på Resmilan ingår att vara kontaktman för väntjänstarna och att därmed se till att de får utbildning. Det är inte meningen att väntjänstarna ska ta arbete från personalen, utan det arbete som väntjänstarna lägger ner ska vara utöver det arbete som personalen gör. ”Jag brukar säga att det är som grädde på moset för de äldre (skratt)” säger en väntjänstare Torbjörn Blom. På Resmilan har väntjänstarna ett eget litet kontor som de håller bemannat med fem väntjänstare varje måndag, onsdag och fredag mellan 10 och 11, med undantag för semestertider. Där tar de emot önskemål från de boende i huset om vad de behöver hjälp med.
På det privata servicehuset Hammarby finns två väntjänstare och en man som kommer och läser tidningen för de äldre. Visserligen är Hammarby ett mindre servicehus, men väntjänstarna där önskar att de vore fler, för det finns mycket mer som skulle kunna göras på servicehusen. En väntjänstare från ett av servicehusen berättar:
Det är fruktansvärt alltså. Man blir deprimerad när man går till sådan här ställen där man ser liksom, är det här sista åren av ens liv alltså, att man ska sitta såhär. Det säger hon också: jag sitter ju bara här inne, kommer ingenstans, och hon vill ju ut liksom, komma ut i naturen lite grann, men nu sa jag till henne att när jag kommer hem sen […] då ska vi komma ut, för hon har en stor fin balkong, då ska vi ut på balkongen så att du i alla fall får känna lukten och höra fåglarna.
De äldre på Hammarby kontaktar väntjänstarna genom personalen som ringer upp och frågar om väntjänstarna har tid och lust att hjälpa till. Ibland kan det bli lite för mycket, men då klarar väntjänstarna av att säga nej (Väntjänstaren Fredriksson 2005).
7.6 Utflykter
Det anordnas färre och färre utflykter på de båda servicehusen enligt fritidsansvariga och väntjänstare. Det beror bland annat på att medelåldern på de boende på servicehusen har ökat. Vilket innebär att det är många av dem som inte orkar följa med. Eftersom det blir färre som följer med på bussturerna blir det ännu dyrare för dem som vill åka med, berättar Birgitta Wallin 82 år. För sex år sedan minns fritidansvarige på Resmilan att de gjorde ungefär sex bussresor per år. Fyra på sommaren och två på hösten. Idag gör servicehuset två eller tre resor per år. Det beror på att det är färre av de boende som vill följa med och även det att de
behöver en anställd för varje boende som sitter i rullstol. På Hammarby görs ungefär lika många bussutflykter. Där gör de bland annat en bussresa ner till stadens centrum på sommaren. Det är mycket uppskattat av de boende att kunna stå på torget och titta, kanske gå in i en affär och fika på Frälsningsarméns café. (Fritidsansvarige Danielsson 2005)
Det finns mycket vi tar för givet när vi är aktiva och klarar oss själva. Fritidsansvarige på Resmilan har ett starkt minne från en resa ner till Västerås centrum:
Vi hade en bussutflykt ner på stan. Guidning av Västerås, och då sitter det en liten gumma där bak och gråter, och då undrade vi vad det var. Ja sa hon, jag har inte varit ner på stan på 15 år. Det du, då känns det! (Fritidsansvarige Eriksson 2005)
En del av bussturerna går till olika affärscentra, men det finns, inte minst tack vare närheten till Mälaren, mycket fin tätortsnära natur i området kring Västerås som inbjuder till utflykter. I början av maj hade Hammarby servicehus en busstur inplanerad till Lövudden som ligger vid Mälaren, 5km sydväst från Västerås. Där skulle de boende få äta lunch och titta på alla förändringar som skett i naturen då våren var på väg. Ett annat populärt resmål är Björnö som ligger 7 km sydost om Västerås centrum. Björnö är ett vackert natur- och fritidsområde. Ön har bland annat Västerås längsta strand (Västerås turism 2005). Resmilan gör bland annat utflykter till Åsby gård som är en stor handelsträdgård i Hallstahammar. Där kan de äldre fika och handla blommor. Under utflykterna som går till Ängsö får de äldre höra en fiskare berätta om sitt liv och de ges även möjligheten att köpa fisk. (Väntjänstare Blom 2005) Under vinterhalvåret blir det inga bussutflykter och på sommaren kan det vara svårt att få ihop personal på grund av att det är semestertider (Fritidsansvarige Danielsson 2005).
7.7 Miljöombyte
Enligt den fritidsansvarige på Resmilan är det viktigaste inte att åka ut på bussturer. Det handlar mer om att byta miljö, och det gör de äldre bara de kommer ett kvarter bort från servicehuset. En av de äldre berättade att han kände att han inte längre hade något att prata om med sina barn. Han tyckte inte längre att det hände något i hans liv:
Erik Olofsson (EO): Som att åka på fest då till exempel, de bjuder ju mig naturligtvis ungarna. Vad ska jag prata om? De pratar ju och jag lyssnar. Det blir ju så. Jag har ju bara de här tabletterna att prata om. […] De andra är ju ute och far och då blir det ju det. Då tycker jag att då är det ju lika bra att vara hemma. (Erik 85 år)
Eftersom det inte alltid finns resurser och det kostar ganska mycket att hyra en buss, har personalen på Resmilan pratat om att samla ihop tillräckligt med folk som kan hjälpa till att skjuta rullstolar och sedan göra en picknickutflykt något kvarter bort. De skulle kunna gå upp i skogen i närheten, till en gammal kolonilott med äppelträd bakom kyrkan, eller till en annan innegård. Det viktigaste är att komma ut och komma bort en bit, att det är någonting annat som händer. (Fritidsansvarige Eriksson 2005)
Det finns många hinder för de boende att komma ut i den tätortsnära naturen men olika sociala insatser inom serviceboendets livsform ökar dessa möjligheter. Det finns många olika lösningar och tankar för att förbättra regelbundenheten i de äldres utomhusvistelse trots brist på personalresurser och frivilliga.
