Granskning av utredningsmetodik i en vårdnads-, boende- och umgängestvist med påstådd våldsproblematik. : Analys av material skrivna av parterna. Kritik kring barnsamtal med användning av nallekort.

umgängestvist med påstådd våldsproblematik. Analys av

material skrivna av parterna. Kritik kring barnsamtal med

användning av nallekort.

Bo Edvardsson Örebro universitet

Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete 2010

Sammanfattning. Syftet är att visa hur ett utredningsmaterial i en vårdnads-, boende- och umgängestvist med påstådd våldsproblematik kan analyseras, bl.a. genom

konsekvenstänkande. Fallet innehåller användning av nallekort vid barnsamtal och denna användning diskuteras kritiskt och felkällor tydliggörs. Det förekommer även av parterna själva skrivet material och det visas hur detta kan analyseras. Även felaktiga sätt att arbeta med barnsamtal vid en våldsenhet antyds i materialet.

Bakgrund

Advokat AA har 2009-06-11 begärt en granskning på kritisk-vetenskaplig grund av en utredning ang. boende, vårdnad och umgänge utförd av Tvistestad familjerättsavd. 2009-04-24.

Jag har ingen tidigare relation till eller kännedom om någon av de i målet berörda personerna. Yttrandet är avsett för användning i domstol eller i annat sammanhang som uppdragsgivaren bestämmer. Yttrandet granskar utredningsmetodiken och innebär ingen utredning av eller ställningstagande till hur vårdnad, boende och umgänge bör utformas. Däremot visas hur vissa analyser av den granskade utredningens textmaterial utfaller.

Material

Jag har erhållit följande material.

- Utredning ang. vårdnad, boende och umgänge 2009-04-24 med bilagor (granskat dokument)

- Medicinskt underlag till Försäkringskassan 2004-08-27 - Ansökan om stämning till Tvistestad tingsrätt 2008-09-17 - Protokoll, Tvistestad tingsrätt 2008-12-17

- Protokoll, Tvistestad tingsrätt 2009-01-13 - Skrivelse från psykolog 2009-01-29

- Åklagarmyndighetens underrättelse om beslut 2009-02-04 - Anmälan om förtal till polismyndigheten 2009-02-17 - Intyg från dr DD 2009-03-17

- Åklagarmyndighetens underrättelse om beslut 2009-05-14 - Deldom, Tvistestad tingsrätt 2009-05-18

Den sakkunniges arbetssätt

Jag har tagit del av översänt material och genomfört noggrann läsning av den utredning som begärs granskad utifrån grundläggande saklighetskrav (se min universitets- och

högskolelärobok ”Kritisk utredningsmetodik – begrepp, principer och felkällor. ” 2:a rev. uppl. Liber, 2003, omtryck 2008 och 2009). En grundläggande utgångspunkt vad gäller dokument i offentlig förvaltning, som betecknas som ”utredningar” måste vara kravet på att

”iaktta saklighet och opartiskhet” i RF 1 kap 9§. En annan grundläggande utgångspunkt är

grundprincipen för den bl.a. inom historisk forskning sedan länge använda källkritiska metodiken. Enskilda uppgifter eller hela dokument som det finns saklig grund/sakliga grunder eller goda skäl misstänka är felaktiga skall förkastas och inte användas som underlag för t.ex. resonemang, bedömningar eller slutsatser. Den kritiske granskaren har att påvisa grunderna för misstankarna, men behöver inte bevisa att t.ex. en uppgift är felaktig – ett orimligt krav. Det är den som hävdar ett påstående, dvs. utredaren i ett fall som detta, som har bevisbördan. Fullgörs inte bevisbördan faller påståendet. Självklart har en utredare

källkritiskt ansvar att noga granska uppgifter FÖRE de förs in i en utredningstext och sprids. Det finns många olika tänkbara grunder till varför enskilda uppgifter, resonemang eller hela dokument bör förkastas. Om ett flertal grunder föreligger för samma uppgift så kan man tala om ett s.k. källkritiskt kluster (grupp av tecken som föranleder misstanke om fel i uppgiften) och det är ett lätt beslut att i sådana saklägen avvisa en uppgift, ett resonemang eller ett helt dokument. Vid avvisande av hela dokument rör det sig ofta om att grundläggande tankefel som genomsyrar ett dokument påvisas.

Jag redovisar resultatet av den kritisk-vetenskapliga granskningen i form av ett antal

anmärkningar och fyra rätt upplysande materialbilagor samt avslutar med en sammanfattande bedömning samt bifogar en förteckning över några av de viktigare tankefelen i utredningen. Anmärkningar

1. Frågeställningar som logiskt styr utredningsarbetet saknas. Endast området för utredningen (vårdnad, boende, umgänge) anges.

2. I avsnittet om ”Utredningens genomförande” saknas uppgifter om principer för urval (inval respektive bortval) av information till utredningen. Urval skall logiskt styras av utredningens frågeställningar, som skall besvaras, men sådana frågeställningar

saknas som redan påpekats.

Det saknas även öppen redovisning av på vad sätt barnsamtal genomförts. Det redovisas inte heller hur framkommen information har dokumenterats på rimligt säkerställt sätt, t.ex. genom bestyrkanden av utredarens sammandrag från uppgiftslämnarna och genom systematisk replikering från i utredningen berörda personer (dvs. föräldrar och barn) på alla medtagna uppgifter som berör dem. Även barn skall så långt det låter sig göras ha replikmöjlighet på uppgifter om dem.

3. Ett hembesök (tidslängd anges inte) hos barnen och mamman redovisas i form av

utredarens beskrivning av sin egen upplevelse av förloppet under hembesöket. Beskrivningen av förloppet vid just detta tillfälle avslutas med bl.a. några starkt subjektiva påståenden. Allra sist finns följande påstående:

”Min känsla är att det är nödvändigt att vara varlig med såväl Olle och Åsa för de verkar känsliga, sköra och ömtåliga.”

Någon saklig grund för detta har inte redovisats. Det kan dessutom anmärkas att det finns anledning vara ”varlig” med alla barn. Vad gäller de tre sista beskrivande orden, så ter de sig i stort synonyma och föregås av osäkerhetsmarkören ”verkar”.

Hur barnen bor, hur inne- och utemiljö ser ut, vilka rutiner och intressen och kamratnätverk de har, hur de samspelar med modern och med morföräldrarna m.m. får vi inte veta något alls om. Det tillfälliga skeendet vid utredarens besök tyckte utredaren var värt att skriva om däremot och om utredarens egen känsla.

Den inom socialtjänsten mycket förekommande extremt subjektiva ”tycka-tro-känna-uppleva”- kulturen med sina oberättigade fakticitetsanspråk visar sig här än en gång.

Utredarens prioritering och bristande inriktning på faktiska förhållanden framstår som mycket anmärkningsvärd. Vad har utredaren arbetat med för logiskt styrande frågeställningar

när material av detta slag tas in i utredningens text . Logik kanske är ointressant för utredaren?

4. Utredaren matar även i utredningen in de tillfälliga skeendena vid ett avtalat möte med barnen och mamman i en leksaksbutik. Utredare kan mycket väl ägna sig åt att som denna utredare bygga upp kontakt med barn, men frågan är vad alla de tillfälliga och triviala, subjektivt beskrivna skeendena kring detta har i utredningstexten att göra. Vilka

frågeställningar kräver detta slag av material för besvarande? Det är en grundregel att onödigt, icke relevant material inte skall föras in i utredningstext.

5. Utredaren träffar några veckor senare barnen och mamman på ett kafé och även vid detta möte beskrivs flödande de tillfälliga skeendena ur just utredarens subjektiva synvinkel. T ex får vi beskrivet att ”Mamma följer Åsa på toaletten medan Olle och jag sitter kvar”. Frågan är åter vad allt detta har i utredningstexten att göra? Det kan fungera som ett slags störande brus som skymmer de viktiga frågorna och stjäl läsartid och kan även försämra besluten. Vi ser här vad som kan inträffa när utredningar görs som klippkollage av uppgifter utan logisk styrning från frågeställningar. Och det är inga små materialmängder som matas in, cirka en sida för vardera av hembesöket, mötet i leksaksbutiken och mötet på ett kafé. Några få rader för alla kontakttillfällena tillsammans hade varit tillfyllest som en metodbeskrivning.

6. Det finns i utredningen två redovisningar av barnsamtal, ett med vardera barnet, från den 7 april 2009. Samtalen verkar av redovisningen att döma i stor utsträckning ha gått ut på att låta barnen besvara frågor med hjälp av s.k. nallekort, som föreställer nallar som är glada, ledsna etc. (Det är svårt att se vad de skall föreställa på en del av de nallebilder som återges i utredningen – hur är det med copyright ?) Jag har svårt att se att det här skulle komma särskilt mycket relevant information genom denna metodik, snarare kan den verka avledande och ge upphov till metodstyrning (”nallestyrning” !) i stället för logiskt genomtänkt styrning av utredningsarbetet.

Jag har gjort nätsökning på nallekort och har inte funnit något som helst vetenskapligt material (dvs. artiklar i facktidskrifter, avhandlingar etc.) kring metodiken. Via en kort beskrivning i en svensk examensuppsats från 2005 har jag letat mig fram till två referenser i Australien. Den ena är en broschyr (1995) om ”The Bears” som författats av Veeken & Deal, som antagligen utvecklat bilderna. Den andra referensen är ett ”Unpublished manuscript” av Moir, M. (2003) – att veta att ett sådant manuskript möjligen finns är ju inte särskilt

upplysande. Broschyren verkar säljas tillsammans med nallekorten i Sverige. Det sägs att nallekorten är ett hjälpmedel att uttrycka känslor och ordet test används inte alls. Inga som helst vetenskapliga anspråk finns formulerade på hemsidan hos Mareld Books

( www.mareld.se), som säljer korten.

En mailförfrågan om huruvida nallekorten sprids och används med anspråk på vetenskaplig grund gav följande svar från Bengt Weine, Mareld Books 2009-08-29 (min understrykning):

Hej

Det var en intressant och viktig fråga. Vi känner väl till att nallekorten

och även andra samtalskort används mer och mer i utredningsarbete inom socialtjänst och barnpsykiatri. Jag är delvis skuld till det eftersom jag arbetar som utbildare och handledare. I det sammanhanget gör jag inga anspråk på vetenskaplig grund. De som tagit fram korten är just en socialbyrå i Australien som var missnöjda med familjers och barns känsla av

delaktighet i barnavårdsutredningar. Detta finns beskrivet i ett par böcker de givit ut. Det finns också kopplingar i tiden för framtagandet till Signs of safety-modellen. Jag skickar genast en fråga till ST Lukes för att få information om i vilken grad korten utvärderats på vetenskaplig grund i Australien. Jag kommer att vidarebefordra deras svar till dig. Tack för din fråga

Med vänlig hälsning Bengt Weine

(Inget ytterligare har den 18 mars 2010 inkommit från Bengt Weine.)

Det kan anmärkas att få år förflutit sedan nallekorten utvecklades och att det krävs en hel del dyrbar forskning och replikationer (upprepade studier) för att ge en vetenskaplig grund av någon betydelse. Att ge metoden en vetenskaplig grund just för användning i svåra konfliktsituationer ställer jag mig tvivlande till om det går. En nära tillhands liggande misstanke med ett sådant här material är att det kan hjälpa just utredare slippa tänka och att ändå fylla samtalstid och ge upphov till sidvolym.

Man kan naturligtvis använda många olika slags material i barnsamtal och särskilt i behandlande samtal. Huruvida det barnet uttrycker är i någon mening sant eller inte är en annan fråga. Det som ter sig sant för utredaren behöver inte vara det objektivt sett eller för barnet. Utredaren menar att nallekort är bilder som barn kan beskriva olika känslor med. Vad ett barn beskriver genom att välja ett nallekort som svar är en empirisk fråga, inte en fråga som kan avgöras genom önsketänkande kring metodiken. Beskriver det sina egna känslor, utredarens förväntan eller mammas/pappas inställning eller något annat? Kan valet av kort i en del fall vara tämligen slumpartat eller beroende av var på bordet ett kort ligger. Vid t.ex. ett redovisat experiment med val mellan par av strumpor (ett par till vänster, ett par till höger och samma kvalitet), så valde försökspersonerna i 80% av fallen paret till höger och försökte på fråga om varför de valde så rättfärdiga det med kvalitetsskillnad. Att de flesta var högerhänta kan misstänkas ha spelat roll. Det inses lätt vad detta möjligen kan betyda för val av nallekort om dessa läggs upp på ett bord, presenteras som en korthög etc. framför ett barn (det framgår inte hur bjudningen gått till, oredovisat förfarande kan inte accepteras).

Exempelvis skulle det kunna förekomma ”högervridning” beroende på hänthet eller benägenhet att välja bland de först presenterade eller sist presenterade korten.

Låt oss lite till problematisera de utredningsmetodiskt naiva anspråken kring nallekorten (eftersom de ges så mycket utrymme i utredningen).

- Om barnet inte känner något speciellt och uppmanas välja en nalle, så kan det bli ett godtyckligt val. När Olle beordras att välja (han tillfrågas inte enligt redovisningen om han ställer upp på själva metoden först – den är påtvingad) nallen för hur det känns att komma till utredaren så säger han ”kanske”, pekar på en nalle och tillägger ”jag vet inte”. Här kanske han inte kände särskilt mycket eller kanske sökte låta bli att visa hur negativt han upplevde utredaren eller fann kanske inget passande kort. Detta val verkar knappast förbättra

- Den godtyckliga användningen av korten visas av hur utredaren frågar Olle hur det känns när han tänker på pappa. Då visar Olle två nallar och säger: ”Lite lessen men jag är arg på

han”. .Motsvarande fråga beträffande mamma ställs inte alls, en partiskhet i användningen av

nallekorten. Inte heller Åsa tillfrågas hur det känns när hon tänker på mamma. Partiskhet även där. Hur barnen känner inför morföräldrarna (som de bor hos) efterfrågas inte heller med nallekort. Fokus är på pappan i det här partiska arbetssättet.

- Olle nämner i sin kommentar följande.

”Olle tror att mamma inte heller tycker det är så jättebra att pappa vill träffa Olle.” Inte

oväntat så finns mammas inställning med in när Olle möter nallekorten och kommenterar. Vilket nallekort ett barn väljer på en fråga kan tänkas påverkat av vad någon närstående utanför rummet tycker.

- Andra felkällor är förstås utredarens förväntningar om hur barnet skall svara eller

önskningar om hur barnet skall svara. En i internationell litteratur också ofta påtalad felkälla är barns benägenhet att säga det som de tror att en vuxen vill höra.

Låt oss ta Olles svar på frågan hur han skulle känna om de vuxna skulle bestämma att han ska träffa pappa. Olle väljer då en nalle som lägger armarna i kors över bröstet och säger ”inte så

kul”. Är detta hans genuina svar? Är det ett svar i enlighet med mammas inställning? Är det

ett svar utifrån utredarens förväntan? Är det ett svar som Olle tror att utredaren vill ha? Vad betyder ”inte så kul”, att det är vad mamma skulle tycka? Själv kanske han skulle tycka ”kul”?

- Det ter sig även närmast självklart att val av en nalle kan påverkas av tillfälliga händelser och stämningslägen. Om t.ex. Olle kvällen före samtalet sett en pappa på TV som varit elak eller dum, så kan det tänkas påverka valet av kort dagen efter. Eller kan den sociala omgivningen ha baktalat hans pappa kort före, något som kan inverka. Utredaren säger inget om hur hon sökt kontrollera för social påverkan före bjudningen av nallekorten.

- Ett problem med den närmast överdrivna fokuseringen på hur barnet känner kan vara att inriktning i utredningen på sätt att tänka och handla kan bli eftersatta.

- Det finns även integritetsproblematik kring den här metodiken. Det framgår inte att barnen gett sitt informerade samtycke till att utsättas för metodiken. Det är inte självklart att ett barn vill tala om hur det känner inför en av utredaren verbalt utpekad närstående person, ens för en utredare. För övrigt framgår det inte att barnen skulle ha informerats om eller ha fått

godkänna att bilderna och deras val skulle återges i utredningstexten. Etiken verkar frånvarande.

- Risken för suggererande och felaktig användning är uppenbar, t. ex. att oseriösa/okunniga utredare föreslår val av kort eller avråder från val av något kort eller får barn att ändra sina val genom att signalera ogillande (t.ex. snörpa på munnen). När det gäller anatomiska dockor i polisförhör har de i samtliga fall jag sett använts suggererande och felaktigt. Många utredare verkar inte ha det ringaste begrepp om suggestion och påverkan och påverkar oundvikligen när de som denna utredare arbetar utifrån en övertygelse som de söker få bekräftad genom metod- och tankefel (cirkulär logik, dvs. söker nå fram till utgångstesen).

- Det bör också påpekas att om nallekorten skulle ge hyfsat tillförlitliga svar kring känslor i vissa situationer, så betyder inte det att de behöver göra det i andra situationer med t.ex. starka

familjedynamiska spänningar, konflikter eller misstänksamhet eller sittande framför en övertygad, suggererande utredare.

- Det kan allmänt tilläggas att ingen s.k. projektiv metod är vetenskapligt accepterad inom det internationella forskarsamhället i psykologi. En utredare som tar sig för att använda en

projektiv metod har bevisbördan. I detta fall finns inte minsta ansats från utredaren att fullgöra någon bevisbörda. Utredaren antyder inte ens att problemet med de avgivna svarens validitet (giltighet) skulle existera.

Det är möjligt att det kan finnas (en empirisk fråga), t.ex. behandlingssituationer eller

familjesamtal, där nallekorten kan tillföra något i sak eller för att underlätta processen, men de har inte använda på det här sättet i till domstol ingivna utredningar. En utredare som är så okunnig att inte någon av felkällorna redovisas/antyds i anslutning till metodiken bör definitivt inte föra fram sådant här material eller ens använda nallekort, då det kan leda till felaktiga anspråk och felaktiga uttalanden. Bjudningen av nallekorten till barnen har inte redovisats i form av videoinspelning och det kan finnas ett antal fel i bjudningen och i antecknandet som inte syns utan tillgång till objektiv registrering. Jag skulle utifrån den amatörmässiga redovisningen påstå att stark misstanke om hanteringsfel föreligger.

7. Referentsamtal med Olles lärare och en specialpedagog redovisas och har skett gemensamt med båda. Det är avgjort att föredra att alla referenter hörs var för sig för att minska

möjligheten att de påverkar varandras uppgifter och för att fånga upp olikartade bedömningar. I texten nämns gång på gång med angivande av förnamn att de båda referenterna skall ha påstått saker. Detta kan vara missvisande i den mån som bara en av dem sagt det som står och den andra inte yttrat sig i frågan.

Referatet anges ”Genomläst och godkänt”, men det står inte klart skrivet att båda

uppgiftslämnarna har genomläst och godkänt (det förekommer att bara en uppgiftslämnare läst och godkänt). Det framgår inte att fadern, modern och barnet skulle ha givits tillfälle att systematiskt replikera på dessa referenters uppgifter.

8. Referentsamtal med förskollärare angående Åsa redovisas. Referatet anges genomläst och godkänt, men det framgår inte att föräldrarna och barnet skulle givits möjlighet till

systematisk replikering.

9. Referentsamtal med skolkurator angående Olle redovisas.

Inslaget av starkt subjektiv ”tycka-tro-känna-uppleva-intryck” - metodik är påtagligt i kuratorns uttalanden. Kuratorn uttalar sig även och vidtar åtgärder utan att det framgår att kuratorn i denna fas ens skulle ha haft samtal med fadern. Kuratorn anges ha gjort en

”muntlig anmälan” till socialtjänsten. Det verkar inte som kuratorn känner till att hon som

anmälare i offentlig tjänst måste göra en skriftlig anmälan (enl. de uttalanden JO gjort i denna fråga), även om i brådskande fall en muntlig anmälan kan ske före den skriftliga.

Handläggningen skall kunna granskas av t.ex. tillsynsmyndigheter och parter. Skriftlig anmälan är naturligtvis även ett bra sätt att undvika överföringsfel och missuppfattningar och skärpa precisionen i uppgifterna. Ett stort problem med skolans anmälningar (enl. en

undersökning vi gjorde vid Örebro universitet med över hundra anmälningar från skolan, geografiskt spridda) är vagheten, bristen på preciseringar. I detta fall finns inte ens en skriftlig anmälan att granska (åtminstone redovisas ingen sådan). I övrigt kan anmärkas att det

odaterade möte som kuratorn hade med ”familjen i morföräldrarnas bostad” (det redovisas inte exakt vilka som var med) innehöll bl.a. att kuratorn ”upplevde att Olle signalerade

verklig rädsla”. (min understrykning) Senare i referatet finns även den belysande

formuleringen ”Kuratorn tror att umgänge med pappa skulle innebära rädsla för Olle. När

separationen kommit på tal har Olle blivit liten och hopkrupen och kuratorn tänker att det står för något.” (mina understrykningar) Det är onekligen en viss skillnad på av någon

upplevda signaler och vad som är faktiskt skeende. Det är Olles upplevelse som är av intresse i saken, inte kuratorns.

Det finns anledning påpeka att kuratorn med sin inställning kan skapa förväntanseffekter hos Olle. De enda påstådda citaten av vad Olle sagt är ”han kan slå sönder fönster” (syftande på pappa, det kan ju alla i och för sig och särskilt i fantasin) och ordet ”länge”. Inget mer citat av Olle förekommer i hela redovisningen. Upplysande är påståendet att ”Olle var orolig, kröp

ihop i fåtöljen och ville att mamma skulle berätta.”(min understrykning) Här finns en antydan

om att det Olle har att säga kan ha mer med mamma att göra än med pappa och honom själv. Texten är mycket oklar, men jag tolkar den som att mamman faktiskt var med vid mötet med

”familjen i morföräldrarnas bostad”. Det framgår inte vad mamma sagt och inte vad hon sagt

i Olles närvaro. Det står ”Utifrån den information som framkommit vid samtal med mamma

och Olle erbjöd kuratorn sig att….” (min understrykning; OBS nämns inget om samtal med

pappa)

Mamma verkar ha sagt en del men det framgår inte av referatet utan mörkläggs av kuratorn. Pappans uppfattning efterfrågas inte. Det omnämns ett odaterat telefonsamtal med pappan, men inte ett ord sägs om innehållet i detta. Varför undanhålls detta? Desto viktigare är kuratorns egen upplevelse, tro, tyckande etc. i kuratorns redovisade medvetandeinnehåll.

Det finns utifrån här anförda omständigheter och beskrivningen i referatet i övrigt anledning ställa den allvarliga frågan om inte kuratorns fabulerande och agerande här partiskt driver upp konflikten mellan föräldrarna och därmed skadar barnen, bl. a. kan det vara så att Olle relation till sin pappa och hans skolgång skadas genom oprofessionellt agerande. Att enbart utgå från den ena partens uppgifter i en konflikt är naturligtvis inte professionellt utan kan vara mycket konflikthöjande beroende på den medvind ena parten känner och de

motreaktioner som kan uppstå hos den andra parten på grund av det kvasiprofessionella agerandet.

Referatet anges genomläst och bestyrkt, men det framgår inte att de berörda och i synnerhet då faderns skulle ha givits möjlighet att systematiskt replikera på påståendena i referatet. Det kan förmodas att åtminstone fadern skulle ha ett flertal invändningar.

Jag kan inte heller utläsa ur referatet av kuratorn att utredaren skulle ha ställt kritiska motfrågor utan utredaren verkar okritiskt ha tagit till sig vad kuratorn påstått.

10. Referentsamtal med socionom Katarina Hansson, som genomfört krissamtal med barnen redovisas för båda barnen. Jag ställer mig mycket frågande till de utgångspunkter som anges.

”Utgångspunkt på Våldsenheten har varit uppgifter att Olle och modern varit utsatta för våld från barnens pappa samt familjens behov av skydd.” Det framgår inte varifrån dessa uppgifter

kommit, men de lär knappast komma från barnens pappa. Vad denne kunde haft att säga, bl.a. om dessa ”uppgifter” har alltså inte utgjort utgångspunkt. Det finns även fler

anmärkningsvärda formuleringar från den inrättade ”domstolen” på Våldsenheten.

”Att se sin mamma bli slagen och förnedrad är bland det svåraste barn kan uppleva.” ”Den psykiska och fysiska misshandeln har pågått under lång tid, vilket försvårat för Olle och Åsa.”

Det finns anledning erinra om artikel 6:2 i Europakonventionen

”Envar, som blivit anklagad för brottslig gärning, skall betraktas som oskyldig intill dess hans skuld lagligen fastställts.”

I detta fall har åklagares bedömning inte ens föranlett åtal, vilket säger en del om vad Katarina Hansson kan ha för saklig grund. Även den hypotesprövning av frågan om misshandel som jag senare redovisar i mitt yttrande betyder att Katarina Hansson inte har saklig grund.

Det framgår av texten att Olle ”inte mådde bra” och ”hänvisades då till BUP och bedömdes

så traumatiserad att barnpsykiatrisk kompetens behövdes.”

”Vid det sista samtalet upplevde Katarina att det var för tufft för Olle att prata och han var ledsen.”

Vidare påstås om Åsa att

”Åsa har haft svårt att prata och Katarina har förmedlat kontakt med BUP dit hon ska för bedömningssamtal.”

Även följande formuleringar kring Åsa är anmärkningsvärda.

”…när hon försökt prata med Åsa har hon ´stängt av´ för hon vill inte prata”. ”Katarina berättar att Åsa tydligt visat hur laddat det blir att prata om det som hänt i familjen, t.ex. genom att hålla för sina öron och säga ´sluta, sluta`. ”

”Vid ett tillfälle när Åsa lekte tryckte hon upp mjukisdjur i ansiktet på Katarina som tror att Åsa har mycket ilska inom sig som hon inte kan hantera.”

Det finns anledning till flera mycket allvarliga kritiska ifrågasättanden kring de uppgifter denna vad gäller felkällor synnerligen okunniga uppgiftslämnare lämnar.

Den första frågan är var substansen (händelsebeskrivningarna) i all den misshandel som påstås ha pågått finns. Det finns då anledning påpeka att med en som tydligt framgår övertygad behandlare i besserwisser-position så kan barn lätt komma att göra

i sak felaktiga uttalanden för att göra behandlaren nöjd. Som experiment av Ceci m.fl. upprepat visat kan det räcka med att ställa en ledande fråga ett par gånger eller som

experiment av Loftus m.fl visat - att vid antydan till ett barn att något hänt, så kan ett falskt minne utvecklas hos ett barn (s k inplantering av falska minnen, ett forskningsmässigt väl belagt fenomen).

Beträffande Olle nämns att han uppgett sig ha blivit ”upptryckt mot väggen” (förloppsbeskrivning finns inte) och att han ”hört föräldrarnas gräl”.

Något våldsammare än så rapporteras inte, t.ex. antydan av någon händelse att pappa skulle ha slagit mamma, nämns inget om av Katarina Hansson. Detta hindrar inte Katarina Hansson från att uttala svepande generaliseringar (t.ex. ”våldet mot mamma”).

Beträffande Åsa så nämns två antydningar till händelser som skall ha inträffat. En händelse skall ha skett i vardagsrummet och ha bestått i att ”pappa bärde ut mamma” (ospecificerad i övrigt, vilken valör händelsen hade framgår inte). Den andra händelsen (eller kanske avses flera händelser) skall ha bestått i att ”pappa var dum mot Sussi” (hunden; ospecificerat vad det innebar, kanske tillsägelser?)

Av referatuppgifterna från henne själv - utifrån hela 6-7 samtal med vardera barnet - att döma så finns föga täckning för Katarina Hanssons kategoriska uttalanden om att ”se sin

mamma bli slagen och förnedrad” och om att ”misshandeln har pågått under lång tid”. Det

står inte rätt till med Katarina Hanssons svepande påståenden. Det framgår att Olle kom akut till Våldsenheten tillsammans med mamma. Katarina Hansson redovisar inte om hon fått uppgifter från mamma och vad dessa uppgifter i så fall innehållit. Men det verkar troligt att hon fört in några uppgifter från mamma som grund för sina kategoriska generaliserande uttalanden om våld. Alternativet verkar vara helt fri fabulering.

Det bör påtalas att barn kan må sämre av att utsättas för felaktig behandling. Att Olle inte mådde bra kan vara en indikation på att han traumatiserades av samtalen med Katarina Hansson. Att som Olle inte vilja prata kan vara en frisk, avvärjande motreaktion gentemot en brutal, felaktigt arbetande behandlare.

Att Åsa tryckt upp ett mjukisdjur i ansiktet på Katarina Hansson och ”stängt av” samt hållit för öronen och sagt ”sluta, sluta” tolkar jag i första hand som friska, avvärjande motreaktioner gentemot en behandlare som pressar och psykiskt misshandlar henne. Detta kan betraktas som kontraindikationer vad gäller den typ av samtal som Katarina Hansson bedrivit.

Dessvärre kan det vara så att Katarina Hansson skadat barnen genom psykisk misshandel under samtalen och även så att detta förvärrat konflikten. Om en behandlare får barn att tycka mer illa om sin far, så hjälper behandlaren till att försämra relationen till fadern och konflikten kan fördjupas. Med de utgångspunkter och den inställning som Katarina Hansson redovisar, så är det troligt att hon skadat barnens relation till sin far. Att Katarina Hansson skulle kunna fungera som spelbricka för modern i konflikten med fadern, och ha försetts med skeva eller felaktiga uppgifter av modern, verkar inte vara något som hon övervägt. Att bedriva

behandlande/stödjande samtal med barn i en konflikt på grundval av den ena partens uppgifter borde inte vara tillåtet.

Etiken här är vedervärdig. Om behandlaren bortser från, inte inhämtar båda parters uppgifter kan det vara en annan sak. Vad jag kan förstå har Katarina Hansson fått uppgifter från mamman, socialtjänsten (namnlös person) och skolkuratorn.

Det står helt klart utifrån en genomgång av omfattande internationell forskning av McNally m.fl. ledande traumaforskare (2003) kring behandling av trauman, särskilt s.k. ”debriefing”, att de krissamtal som bedrivits i många sammanhang varit i genomsnitt mer försämrande än hjälpande. Detta gäller vuxna vid faktiskt inträffade svåra händelser. Det finns ingen

anledning anta att barn skulle vara mindre sårbara för psykologiskt brutal metodik. Om några svåra händelser inte inträffat och man driver krissamtal med barn utifrån föreställningen att sådana händelser inträffat är det lätt att inse att barnet kan göra motstånd mot samtalen och psykiska skador och relationsskador kan bli följden. I fallet med Katarina Hanssons samtal sedda utifrån referatet hon själv genomläst och godkänt så kan de ha skadat barnen oavsett vad som inträffat eller inte.

Katarina Hansson verkar av texten att döma inte alls ha övervägt att uppgifterna om våld skulle kunna vara felaktiga och ingå som argument i en konflikt mellan barnens föräldrar. Och att hon själv skulle kunna vara en spelbricka i denna konflikt.

Katarina Hansson har såvitt framgår inte alls inhämtat någon information från fadern och denne har av utredaren inte heller givits möjlighet att systematiskt replikera på de grova påståendena i Katarina Hanssons egenhändiga ”domstol”, föga i linje med

Några kritiska motfrågor från utredaren verkar inte Katarina Hansson ha fått, t.ex. kring hur hon kunde veta det hon påstår, hur hon hade täckning för sina grova anklagelser utan att själv ha utrett frågan, hur hon kunde ta ställning utan att ha talat med fadern, om inte barnens svåra reaktioner i samtalen med henne kunde ha med hennes eget beteende att göra osv.

11. Föräldrarna har tillställts ett frågeformulär med totalt 26 frågor inom tre områden (Barnets

situation, Din inställning till vårdnaden, boendet och umgänget, Samarbetet i framtiden).

Det saknas inom samtliga tre områden en helt öppen fråga med möjlighet att lägga till sådant som den svarande anser av vikt och som inte täcks av frågorna. Formuläret finns som bilaga till utredningen.

12. Utredningen presenterar ”Sammanfattning av moderns skriftliga uppgifter utifrån frågor

enligt bilaga”. Vad som varit anledning till och urvalsprinciper för denna ”sammanfattning”

undanhålls. Har t.ex. något modern skrivit bedömts olämpligt och därför censurerats?

Eller…? Om hon skrivit mer än fadern bör knappast spela någon roll, då båda föräldrarna haft samma möjlighet att skriva det de vill skriva (ingen maxmängd anges i formuläret).

Om utredaren som här gjort en sammanfattning, så måste den godkännas av

uppgiftslämnaren, men den anges inte genomläst och godkänd. Såvitt framgår har inte heller motparten givits möjlighet till systematisk replikering trots mängder av personangrepp (se bil. 1 i mitt yttrande) från moderns sida. Denna text ligger därmed som en av grundtexterna till slutavsnittet ”Sammanfattning och bedömning” utan att den varken bestyrkts eller

systematiskt replikerats. Detta måste givetvis ske FÖRE slutavsnittet utformas, om

utredningsarbetet sker sakligt och seriöst. Referat av uppföljande samtal 2009-04-07 är både obestyrkt och icke systematiskt replikerat av motpart.

Beträffande faderns skriftliga uppgifter så står inte att det skulle röra sig om en

sammanfattning, utan såvitt kan förstås är det faderns text i oavkortat skick som förts in. Men systematisk replikering från modern saknas. Referat av uppföljande samtal 2009-04-07 är både obestyrkt och icke systematiskt replikerat av motpart.

13. Det är möjligt att utföra ett visst mått av kvantitativ analys på texterna som härrör från parterna själva. Även om den ena texten är en sammanfattning så lär utredaren knappast ha hittat på uppgifterna i denna. På sin höjd justerat formuleringar och strukit ett antal

betydelselösa, eller kanske för utredarens tes besvärande, uppgifter. Båda texterna är nästan 2,5 sidor långa. Se tab 1 på nästa sida.

Tabell 1. Antal skrivna negativa meningar om motparten, antal positiva meningar om motparten och antal textstycken med inriktning på samarbete och förslag kring vårdnad,

boende och umgänge samt antal ”vi”/”vår/a” - svar (svarsmaterial från föräldrarna). Inom parenteser finns antal anklagelsepunkter respektive positiva punkter.

Modern Fadern Negativa meningar om motparten (antal anklagelsepunkter) 39 (64) 14 (19) (se bil. 1 o. 2) Positiva meningar (positiva punkter) om motparten 2 (3) 5 (9) (se bil. 3) Meningar med inriktning mot

samarbete och former

för detta 0 3 st textstycken (se bil. 4)

Antal förekomster

av orden ”vi”, ”vår/a” 0 22

Även om någon eller några enstaka klassificeringar av meningar m.m. skulle kunna bestridas så lär mindre justeringar inte förändra bilden i stort. Moderns medvetandeprocess som den kommer till uttryck i den ingivna texten är mycket mer negativ gentemot motparten (ca 64 anklagelsepunkter jämfört med ca 19 från fadern), nästan inte alls positiv gentemot motparten och innehåller föga av inriktning mot samarbete och förslag. Moderns medvetandeprocess är här inte det minsta ”vi”-inriktad, medan faderns är påtagligt och återkommande ”vi”-inriktad. Dessutom är moderns uttalanden i stor utsträckning historiskt inriktade (ältande av vad som varit), kategoriskt formulerade, innehåller svepande generaliseringar, närmast total frånvaro av osäkerhetsmarkörer (typ ”kan”, ”nog”, ”tror”, ”möjligen” osv.) och har ett visst direkt inslag av fabuleringsmarkörer ( i detta fall ”aldrig”, ”alltid”). Detta säger en hel del om moderns kognitiva process i den här konflikten. Kanske såg den ännu värre ut innan papperet blev ”tvättat” (hur??) till en ”Sammanfattning” genom utredaren.

Som är vanligt i vårdnads-, boende- och umgängestvister har parterna föga positivt att säga om varandra, dock att fadern har lite mer positivt att säga. Det är inte vanligt med så pass klara positiva erkännanden som fadern ändå ger här.

Fadern för resonemang i riktning mot samarbete. Det finns uttalanden rörande samarbete i moderns text, men med negativ, blockerande inriktning. Dessa ger upplysning om hur tänkandet om samarbete hanteras i hennes medvetande, åtminstone vid den tidpunkt hon avgivit sina formulärsvar. (Förändringar av tankegångar kan ju ha skett senare.)

”Gemensam vårdnad har inte någon möjlighet att fungera då modern och barnen skulle hamna i samma situation som under familjetiden. Fadern bestämmer precis allt utifrån sina egna behov.”

Kan det verkligen vara så att fadern under alla år bestämt ”precis allt” och dessutom gjort det utifrån ”sina egna behov”? Fabulering?

”Modern skriver att något föräldrasamarbete aldrig existerat och det kommer inte att fungera i framtiden då fadern inte samarbetar utan bestämmer.”

Med tanke på det historiska faktum att föräldrarna lyckats uppfostra tre barn tillsammans fram till skilsmässan så ter sig uttalandet anmärkningsvärt. Fabulering?

”Modern är inte intresserad av att bygga upp något med fadern som inte anser sig ha gjort något fel.”

Fabulering om fadern? Observera här att modern fokuserar på sig själv och inte på barnens behov och intressen. Till skillnad från modern som genomgående och kategoriskt framställer sig själv som enbart felfri och förträfflig i texten, så finns faktiskt i faderns text några mindre ansatser till självkritik.

I de tre föregående citerade meningarna ser vi hur samma kognitiva mönster återkommer. Först kommer ett kategoriskt förnekande kring samarbete och förnekandet följs sedan av en allmän anklagelse mot fadern. Det verkar som anklagelse mot fadern används för att rättfärdiga den extremt negativa attityden till samarbete. Barnens behov framträder i dessa resonemang inte alls. Mönstret är FÖRNEKA – ANKLAGA.

Ett annat citat är följande:

”Modern anser det tragiskt att fadern i princip inte har någon relation med barnen och modern ser det som omöjligt att utifrån detta bygga samarbete och respekt.”

Det är svårt att tänka sig att fadern inte skulle ha någon relation till barn han levt i familj med i så många år. Fabulering? Fadern förnekas här som far. Varför skulle det vara ”omöjligt att bygga samarbete”? Den kognitiva låsningen är tydlig.

I detta citat ser vi omvändningen av mönstret, först ANKLAGA och sedan FÖRNEKA. Dessa två kognitiva operationer verkar vara grundläggande och frekventa i moderns

medvetandeprocess.

Det behöver knappast påpekas att detta slag av kognitivt fungerande lätt kan anammas av barnen, då modern utgör en social modell för dem – observationsinlärning/imitation.

Det slag av kategoriskt tänkande om den sociala verkligheten, som modern upprepat framför, innebär givetvis att verklighetsrelaterandet försvagas hos barnen, beroende på i vilken utsträckning de lär sig det av modern. Att barn utsätts för dessa tankemönster försämrar deras relation till fadern.

Det är av materialet tydligt att fadern i stor utsträckning tänker (skriver) i termer som ”vi” och ”vår”, medan modern har en helt annan inställning och inte alls tänker så, vilket ligger väl i linje med hennes omfattande anklagelser mot fadern och hennes negativa inställning i samarbetsfrågan.

Dessa numeriska resultat och innehållet i uttalandena (se bilagorna) ger en antydan om hos vem det finns allvarliga kognitiva hinder i den här konflikten. Innehållet i uttalandena antyder även vem som inte tänker i termer av barnens behov och intressen.

Frågan är om vi inte här, i det befintliga självproducerade materialet, hos modern ser ett vanföreställningssyndrom, förhoppningsvis avgränsat till den aktuella konflikten?

Vanföreställningar utmärks inte bara av felaktigheter i förhållande till verkligheten utan även av att de är svåra att rubba med saklig argumentation. I vart fall antyder de många kategoriska formuleringarna och resonemangens innehåll starka kognitiva låsningar och en kognitiv stil som är destruktiv i ett sådant här sammanhang.

14. Symtomutredning för de symtom Olle anses uppvisa saknas. Vid en symtomutredning klargörs längs en tidsaxel vad som hände närmast före symtomet startade, hur det har

utvecklats, hur det visar sig eller inte visar sig i olika situationer, vilka faktorer som finns runt symtomet och kan tänkas påverka det osv. Det finns en del faktorer att klarlägga här, t.ex. inverkan av att relationen till pappan klippts av, ev. inverkande beteenden från fadern, påverkan/suggestioner från modern och andra i hemmiljön, faktorer i skolan eller gentemot kamrater, försämringseffekt av pressande krissamtal hos Katarina Hansson, ev. andra händelser osv.

15. Utredning av barnens boendeförhållanden saknas och nyckelinformanterna mormor och morfar är ej hörda. Det är naturligtvis viktigt att barnens hemförhållanden, rutiner,och den omsorg de får faktiskt klargörs i en utredning av detta slag. Detta kan inte ersättas med utredarens tresidiga redovisning av egna icke relevanta upplevelser i hemmet, i leksaksbutik och på ett kafé och flersidig redovisning av svar kring nallekort, som inte som metod håller för kritisk granskning. Det är allvarligt att på detta sätt underlåta att granska hemmiljön, samspelet där och relationen till modern och de som eventuellt bistår henne.

16. Resursanalyser för berörda saknas.

17. Motbalanserande, vederhäftiga referenter till de extremt osaklig och negativa,

attackerande referenterna (skolkuratorn, respektive socionom Katarina Hansson) på moderns sida saknas. Fadern kunde antagligen ha gett förslag. Självklart skulle fadern ha fått ge systematisk replikering på dessa personangrepp FÖRE utredaren går till

slutbedömningsresonemangen.

18. Frågan om faderns påstådda misshandel av modern utreds inte, men misshandel hävdas i materialet utan att saklig grund redovisas. Frågan om misshandel har koncist formulerats i formulärmaterialet från modern på följande sätt.

”De gånger modern har försökt få fadern att lyssna har alltid slutat med att han slår henne, vrider om hennes armar och knuffar, kastar eller tar stryptag på henne.” (min

understrykning). Enligt andra uppgifter skall detta ha pågått i många år och termen ”alltid” bör syfta på hela tiden tillsammans. Mot denna uppfattning står faderns uppfattning att våld inte förekommit.

Åklagarmyndigheten har den 29 jan 2009 meddelat att förundersökning gällande grov kvinnofridskränkning /fridskränkning var nedlagd då brott ej kan styrkas. Hur åklagaren grundat beslutet är inte känt för mig, men det är inte svårt att tänka sig att uppgifternas vaghet och substanslöshet spelat roll.

Det är möjligt att angripa frågan om särskilt långvarig fysisk misshandel (som ju hävdas här) konsekvensanalytiskt och jag skall här skissera tillvägagångssättet (som är rätt självklart). Utgångsfrågan är ”Vilka uppgifter bör spontant dyka upp i materialet om upprepad fysisk

Förslagsvis, åtminstone en delmängd av följande spontana uppgifter bör dyka upp i form av kortare och längre uttalanden om man låter relevanta informanter (särskilt modern) prata på: a) sammanhang, situationer, vad bråket gäller, miljö, händelser före/efter, kopplingar ö h t, tidpunkter

b) preciserade beskrivningar av beteendeförlopp, inte bara vaga generaliseringar som är vanliga vid lögn eller fabulering

c) omedelbara konsekvenser – utgår vi från moderns generaliseringar i citatet ovan så inträffar det en hel del om man upprepat skulle slå, vrida om armar, knuffa, kasta eller ta stryptag. Exempelvis: att det gör ont, att smärta känns, att den knuffade åker i golvet, i väggen eller in i en möbel, att något går sönder (t.ex. en golvlampa, en spegel, en vas, en skåpdörr av glas), att klädesplagg får revor, att tapeter skadas, att det blir näsblod, blodfläckar, att en dörr går sönder etc. etc.

d) långa konsekvenser i tid, t.ex. blåmärken, sår, knäckta revben, kvarvarande ömhet i skadad kroppsdel, värk, plåster över sår, bandage, läkarbesök och journalföring och ev förskrivning av värkmedicin, sjukskrivningar etc. Bestyrkta foton av t.ex. blåmärken kan vara av intresse. e) undvikandetankar och undvikandebeteenden i förhållande till den person som svarar för misshandeln, t.ex. inte befinna sig i närheten, tänka på att flytta på grund av misshandeln f) oberoende vittnesmål från personer som sett och hört misshandeln eller som gjort iakttagelser kring skador etc. Dock framgår inte av t.ex. ett blåmärke hur det uppkommit. g) uppgifter från barn i familj och med rimlig detaljering samt att uppgifterna är spontana och inte resultat av påverkande utfrågning etc.

I det material som finns i den här granskade utredningen så är spontana uppgifter frånvarande för punkterna a-g ovan, vilket talar emot moderns tidigare citerade våldsanklagelser.

De vaga uppgifter kring vad barnen sagt i krissamtal som Katarina Hansson hävdar är tillkomna utifrån den förväntan/övertygelse som den extremt osakliga och partiska Katarina Hansson uppvisar, antagligen tillkomna efter pressande utfrågning under ett antal gånger, och är tillförlitlighetsmässigt hörsägen utan någon form av säkerställande av att uttalanden ens gjorts. Med de mentala utgångspunkter som Katarina Hansson redovisar kan vilka

missuppfattningar, minnesfel, tankefel etc. som helst inträffa – risken är stor. Endast en uppgift avseende fadern och modern, dvs. uppgiften att fadern bar ut modern ur

vardagsrummet, finns och kan jämföras med moderns citerade påstående ovan. Om det påstådda utbärandet av modern hade misshandelsvalör framgår inte. I vart fall framgår inte att uppgiften från barnet skulle vara spontan. I behandlande och utredande samtal kan självfallet mängder av uppgifter enligt ovan konstrueras genom t.ex. ledande frågor, förslag, upprepade frågor, press, övertalning etc. men dessa är inte spontant tillkomna.

Hypotesprövning

Hypotes: Fadern har i många år misshandlat modern.

Stödevidens

1. Moderns vaga uttalanden i materialet.

Motevidens

1. I materialet saknas spontana uppgifter, i synnerhet från modern själv, enligt konsekvensgrupperna a-g enligt ovan. 2. Faderns förnekande

Hypotesbedömning: hypotesen falsifieras av den anmärkningsvärda frånvaron av spontana uppgifter i kategorierna a-g kring den mångåriga misshandeln. Faderns förnekande avgör inte förkastande, men är kongruent (väl förenligt) med avsaknad av spontana uppgifter av typ a-g. Genom det konsekvensanalytiska angreppssättet slipper vi att det stannar vid en ord-mot-ord-situation i frågan om misshandel.

Det kan även påpekas att det är kongruent med moderns många extremt negativa, kategoriska uttalanden om fadern att uppgifterna om misshandel inte håller för kritisk prövning. Modern har som framgått av konkreta uttalanden en kognitiv stil som förändrar vad som faktiskt skett, som innebär en del fabulerande och möjligen även ljugande.

Det bör påpekas att relevant , rimligt säkerställt material som finns utanför utredningen möjligen skulle kunna användas i hypotesprövningen. Om det funnits konkret material av någon tyngd att anföra utanför utredningen förmodar jag att den partiska utredaren skulle tagit med detta till fördel för modern.

Utfallet av hypotesprövningen innebär att modern bedöms ha lämnat felaktiga uppgifter, medvetet eller omedvetet, kring att fadern misshandlat henne. Detta har även betydelse för bedömning av tillförlitligheten hos andra uppgifter från modern, t.ex. påståenden om psykisk misshandel av henne och barnen (som ju även de avförts av åklagarbedömning).

I beaktande av utfallet av hypotesprövningen är det naturligtvis utomordentligt allvarligt att det utan godtagbar utredning figurerar uppgifter i myndighetsdokument om att fadern skulle ha fysiskt och psykiskt misshandlat modern och barnen under lång tid, t.ex. skriftliga av socionom Katarina Hansson godkända uppgifter. Tillsynsmyndighet bör uppmärksammas på Katarina Hanssons i sak ogrundade anklagelser och oseriösa arbetssätt.

19. Kvaliteten på underlaget för slutbedömningarna.

I avsnittet ”Sammanfattning och bedömning” som utarbetats FÖRE kommuniceringen av utredningen använder sig utredaren av

- material som är delvis ofullständigt (saknas t.ex. klarläggande av parternas sätt att tänka i det egna materialet, saknas symtomutredning för Olle, saknas utredning av barnens

hemförhållanden och saknas utredning av den centrala misshandelsfrågan) - och material som är delvis obestyrkt av uppgiftslämnarna själva

- och material som i mycket stor utsträckning inte är systematiskt replikerat.

Dessutom har logiskt styrande frågeställningar och urvalsprinciper för material inte redovisats och felkällor ignorerats.

20. Resonemang i slutbedömningarna grundas i ett underlag med de svagheter som här antyds i föregående punkt 19 och bör därmed förkastas. Ytterligare några anmärkningar kan göras ur utredningsmetodisk, inkl. källkritisk, synpunkt.

- Det är skillnad på faktiskt förhållande och vad som påstås. Utredaren förmår inte upprätthålla den logiska skillnaden. Exempelvis står kategoriskt: ”Modern är livrädd för

fadern.” Detta kan inte utredaren veta. I stället borde t.ex. stått ”Modern påstår sig vara livrädd för fadern.”, vilket öppnar för minst två möjligheter (att hon faktiskt är ”livrädd” eller

att hon enbart påstår sig vara det; det finns även mellanlägen). Det är mycket som påstås i konflikter som inte är sant och möjligheten av fabulering eller lögn skall hållas öppen i en hel del formuleringar.

- Det figurerar en vaghetsteknik i texten vad gäller formuleringar som ”det som hänt”, ”allt

det som hänt”, ”vad som hänt”, ”något har hänt”, ”funnits destruktiva mönster”, ”våld och psykisk terror”, ”framkommer…uppgifter som ger stöd”. Det kan anmärkas att om inget eller

föga hänt som låter sig preciseras, så kan detta slag av vag argumentering förekomma. Det är naturligtvis inte sakligt godtagbart att en utredare okritiskt godtar eller producerar detta slag av vaghet och antydande retorik. Det är helt klart var bevisbördan finns. Om utredaren inte kan bevisa något, så får det konsekvenser för hur utredaren bör formulera texten. Vagheten är inte sakligt och källkritiskt godtagbar.

- Det förekommer inslag av den inom socialtjänsten populära, men extremt subjektiva ”tycka-tro-känna-uppleva-intryck”- metodiken. Exempelvis: ”Jag känner oro att ett beslut om

umgänge skulle vara till skada för Olle och kunna leda till allvarliga konsekvenser.”

Känslomässiga förhållanden och processer hos utredaren själv har inte med saken att göra. Utredaren visar här att hon inte förmår göra logisk och saklig skillnad mellan processer inom sig själv och sakomständigheter kring det omtalade barnet, vilka kan vara relevanta. Om t.ex. en person som är föremål för utredning uttalar ”oro”, så kan det vara en relevant

omständighet, men utredarens oro kan inte vara det. Det är inte utredaren som utreds. Denna pseudometodiks fakticitetsanspråk är oberättigade.

- Samtidigt som framställningen okritiskt belastar fadern så finns på ett par ställen insprängt motformuleringar kring vilka ingen utveckling eller precisering sker.

”Brottsmisstankarna mot fadern är avförda och objektivt sett föreligger inga formella belägg för fysisk eller psykisk misshandel mot Olle eller modern.”

I stället för att utveckla detta övergår utredaren i de följande meningarna direkt till vaga antydningar (s.k. plus-minus-teknik). Vid denna inom socialtjänsten förekommande kognitiva stil motargumenteras ofta omedelbart enstaka positiva yttranden kring den man eftersträvar att belasta med negativa uppgifter. Det går utmärkt att i stället fortsätta skriva i positiv anda. Vagt och antydande följer, i detta fall omedelbart efter ett positivt/neutralt uttalande, fyra vaga meningar som söker undergräva att det inte fanns belägg för fysisk eller psykisk misshandel. De två närmast följande är dessa.

”Emellertid framkommer i utredningen och i andra underlag uppgifter som ger stöd för att samtliga barns förhållande till fadern är allvarligt skadat. Det har inom familjen funnits destruktiva mönster som påverkat såväl Olle som Åsa som de vuxna negativt och fyra av de fem barnen går idag i behandling.”

Det finns i utredningsmaterialet inte belägg för dessa påståenden och sådant som utredaren här vagt antyder kan t.ex. ha med moderns agerande eller andra faktorer att göra (jfr den tidigare analysen av den negativiserande kognitiva stilen i moderns egenproducerade

material). Redovisade symtomutredningar krävs och saknas här. Utredning av vad som skett runt barnen och hur det går till i barnens boende hos modern och morföräldrarna saknas. När t.ex. nallekorten används så får barnen aldrig frågor om att med nallekort visa hur de känner inför mamman respektive mormor och morfar – klart uppvisat partiskt utredande.

På ett annat ställe står att ”Även om uppfattningarna om faderns enväldighet är

överdrivna…”. Utredaren sträcker sig till ett ”om” och har undvikit att påtala de påtagliga

orealistiska överdrifterna och kategoriska fabuleringarna i en del påståenden från modern gentemot fadern.

- Det hävdas att ”Påståenden om att modern skulle lida av mental ohälsa får heller inte stöd i

utredningen och det finns ingen grundad anledning att ifrågasätta moderns omsorgsförmåga.”

Att göra påståenden om sådant som inte är utrett är inte en sakligt godtagbar utredningsteknik. Jag kan inte finna någon utredning av moderns mentala hälsa (det är ett diffust begrepp här ) och i vart fall saknar utredaren erforderlig vuxenpsykiatrisk eller vuxenklinisk-psykologisk kompetens för sitt uttalande (kompetensöverskridande). Jag kan inte heller finna att moderns omsorgsförmåga skulle vara nöjaktigt utredd – tvärtom har rätt självklara

utredningsoperationer undvikits kring modern, t.ex. att klargöra hur barnen har det hos modern och morföräldrarna och vad det är för budskap kring fadern som modern har uttalat till barnen. Jfr även den tidigare påtalade partiska användningen av nallekorten i s.k. samtal med barnen, där de inte fick ange sina reaktioner inför modern.

Jag kan inte underlåta att påpeka att det negativa tänkandet i det skriftliga egenproducerade materialet är väl förenligt med mental ohälsa, vilket inte innebär att en utredning av frågan gjorts. Forskning inom det personlighetspsykologiska och kliniska området har påvisat att mer negativt tänkande är mer förknippat med psykologiska problem och psykiska störningar än ett mindre negativt tänkande är. Men detta är ett generellt konstaterande och säger inget säkert om hur det förhåller sig i ett enskilt fall.

- Det hävdas att modern bedöms som ”mest lämpad som vårdnadshavare”. Jag har svårt att finna saklig grund för detta påstående i utredningsmaterialet, som dels är som påtalats ofullständigt och undvikit vissa uppgifter och reflektioner kring modern, dels tagits fram och resonerats kring på så sätt att faderns mindre lämplighet skall framgå. Men därav att utredaren tycker sig ha framfört tecken på mindre lämplighet kring fadern följer inte logiskt att modern är ”mest lämpad”. Modern kan vid närmare utredning visa sig mindre lämpad än den

möjligtvis mindre lämpade fadern. Det kan exempelvis påtalas att den tidigare redovisade analysen av föräldrarnas egna ingivna material till utredningen pekade i riktning mot att fadern är mest lämpad vad gäller kognitiv stil åtminstone. Att moderns uppgifter om

misshandel av henne klart motsägs av åklagares bedömning och klart motsägs av frånvaron av konsekvensuppgifter i materialet talar inte heller för att modern är ”mest lämpad”. Att uttala och sprida ohållbara, graverande uppgifter om motparten är förvisso inget kriterium på lämplighet.

- Frågan om ”vård” för barnen nämns som ett argument. Utredaren verkar inte alls ha övervägt att detta argument inte är ovanligt i det här slaget av konflikter. Barn kan i en

av ena parten i strävan att få ytterligare konfliktpoäng (jag har sett dokumentationen i ett flertal sådana fall). Det kan tilläggas att om ett barn som inte behöver vård får

kvasiprofessionell sådan så kan barnet utvecklas till vårdbehövande genom de

försämringseffekter som kan tillfogas av/uppkomma i den s.k. vården. Vård kan vara farlig eller mycket farlig, om den inte är befogad. Det kan även vara så att den part som skickar barnen till vård är den som själv genom sitt agerande har förorsakat vårdbehovet, vilket då hävdas ha uppkommit genom den andra onda förälderns onda egenskaper.

I detta fall tyder barnet Åsas av Katarina Hansson beskrivna reaktioner i samband med samtalen på att hon värjer sig mot detta slag av ”vård”. Att Olle ”inte mådde bra” kan också uppkomma genom att han utsattes för felaktig ”vård”.

(Anm. Det kallades här för ”krissamtal” och det är som nämnts genom omfattande forskning (McNally m.fl., 2003) idag väl känt att de flesta vuxna försämras psykiskt genom krissamtal av det slag som forskningen studerat; detta behöver inte därför ske i varje enskilt fall – för summering och kritisk diskussion, se Edvardsson, 2009).

Det bör kanske för den som inte känner till det påpekas att det förekommer kontraindikationer och försämringseffekter vid vård. För vissa personer eller problembilder så kan vissa slag av vård/terapi vara olämpliga (innebära försämringsrisk). medan andra sätt att arbeta kan vara förbättrande. Att t.ex. sitta och försöka få ett barn att konstruera historier om sådant som inte inträffat (något som dessvärre förekommer) är en skadlig metod och konsekvenserna kan bli mycket allvarliga – t.ex. självmordsförsök har rapporterats. Det finns också i vetenskapliga sammanhang rapporterade fall av genomförda självmord i samband med psykoterapi av olika slag. I ett fall som jag medverkat i försökte en tonårsflicka begå självmord efter att hon genom påverkan av vårdpersonal i polisförhör förmåtts anklaga en släkting för sexuellt övergrepp (fallet finns i JK-rapporten ”Felaktigt dömda”). Vårdaren satt i detta fall felaktigt med i förhöret och svarade delvis i flickans ställe (!!!)

Sammanfattande bedömningar kring utredningsmetodiken

Den granskade utredningen uppvisar allvarliga brister vad gäller elementär saklighet. Klar logisk struktur med logiskt styrande frågeställningar som skall besvaras saknas och det är svårt att förstå varför en del material tagits med och utredningen har karaktär av ologiskt strukturerat klippkollage av uppgifter. Det förekommer uppgifter som inte är bestyrkta av uppgiftslämnare och att ge möjlighet till systematisk replikering verkar inte ha tillämpats. Sökning efter material och presentation är skev på så sätt att t.ex. två hörda referenter (skolkurator och socionom KH) är starkt negativa på ett fabulerande sätt gentemot fadern. Detta föranleder inte kritiska motfrågor från utredaren och föranleder inte att utredaren ser till att få med informanter som kan tänkas ha både kännedom och annan uppfattning om fadern. Redovisningen kring utredarens kontaktuppbyggande med barnen är väsentligen irrelevant, och mycket tvivelaktig i sak är även redovisningen av användningen av de s.k. nallekorten, där utredaren inte verkar ha en aning om vilka felkällor som figurerar, varför framställningen är utomordentligt okritisk - mätteoretiskt och källkritiskt sett.

Föräldrarna har fått skriftligt besvara samma frågeformulär, men utredaren hanterar och analyserar inte materialet, trots att det är möjligt att ta ut tydliga mönster kring fadern och modern. Det anförs symtom kring Olle utan att någon symtomutredning verkar ha genomförts och redovisats. Närmare utredning av barnens boendeförhållanden saknas samtidigt som utredaren ägnat flera sidor åt tillfälliga händelseflöden vid möten med barnen.

Faderns påstådda misshandel gentemot modern utreds inte, trots att den hävdas i materialet och materialet i sig medger ett konsekvensanalytiskt angreppssätt på frågan. Utredaren genomför slutresonemang och slutbedömningar på grundval av material som

är delvis ofullständigt, delvis obestyrkt och i mycket stor utsträckning inte systematiskt replikerat av de berörda. Kommuniceringen undanröjer inte detta allvarliga saklighetsproblem då den sker först efteråt. Ur saklig synpunkt anmärkningsvärda resonemang förekommer i utredarens slutavsnitt. t.ex. vaghetsteknik, plus-minus-teknik och ”tycka-tro-känna-uppleva-intryck” – teknik (dvs. oberättigade fakticitetsanspråk vid extremt subjektiv och irrelevant metodik).

Sammanfattningsvis är klarlagt att utredningsmetodiken är undermålig, utredningen klart partisk och att utredningen ur källkritisk synpunkt bör förkastas. Ett s.k. källkritiskt kluster föreligger för hela dokumentet.

Mycket allvarlig kritik måste även riktas mot socionom KH:s såvitt framgår skadliga arbetssätt med barnen, vilket dock inte belastar utredaren mer än att utredaren förhållit sig okritisk till KH:s uppgifter och roll som spelbricka på moderns sida i konflikten. Utredaren har även förhållit sig mycket okritisk till moderns och skolkuratorns uppgifter.

Tankefel: en summering

Jag summerar här några viktigare tankefel i utredningsmaterialet eller i anslutning till detta. Beträffande begreppet tankefel se t.ex. Edvardsson (2003, 2009), Pohl (2004) och Reisberg (2007). Som kommer att märkas är en del av tankefelen överlappande och utgör olika sätt att se på samma fenomen, vilket jag inte anser vara en nackdel, då de figurerar så mycket och behöver motverkas i utredningsarbete generellt sett.

- alternativ hypotes saknas, dvs. att det är modern som skadar barnen och med hjälp av kvasiprofessionella insatser – tas inte på allvar och prövas inte. En seriös utredning skulle kunna tänkas ha nått ett sådant resultat.

- bedömningsfel, dvs. i detta fall gör utredaren och andra bedömningar som de inte har redovisad saklig grund för att göra, t.ex. i slutavsnittet. Har man inte prövat alternativ hypotes så går det inte att trolla bort med språklig retorik.

- cirkulär logik, dvs. utredningsprocessen utformas och genomförs med hjälp av andra tankefel så att återvändande kan ske till utgångspunkten att fadern är en ond figur som misshandlar hustru och barn, även om åklagarens bedömning här dämpar utredarens återvändande.

- ensidigt bekräftelsesökande och som komplement undvikande av sådant som talar emot

- frågeställningar används inte för att logiskt styra utredningsarbetet – logiskt förvirrat klippkollage.

- hypotestänkande används inte, t.ex. kunde noggrann prövning ha gjorts av t.ex. två hypoteser kring barnen i en

opartisk utredning

Hypotes 1: Fadern har misshandlat barnen.

misshandlat barnen.

Misshandel definierad som fysisk, psykisk och/eller social misshandel.

Även kunde hypotesprövning skett i frågan om misshandel av modern. Hypotes 3: Fadern har misshandlat modern (på det sätt hon

uppger).

Hypotes 4: Modern har hittat på uppgifterna om att hon skulle ha blivit misshandlad.

- kompetensöverskridande, t.ex. uttalar sig utredaren om moderns ”mentala ohälsa” (något som inte ens definieras närmare) och frågan är vilken kompetens

socionom KH har för det hon sysslat med här (socionomer kan i sin grundutbildning ha allt från några få timmar till några få veckor med psykologi i sin utbildning och förmodligen även utan obligatorisk närvaro vid undervisning)

- konsekvenstänkandefel på så sätt att frågan om konsekvenser av misshandel förbises. - källkritiska misstag på så sätt att utredaren okritiskt godtar mängder med källkritiskt

suspekta uppgifter – tecknen på fabulering är mycket tydliga hos t.ex. modern, skolkuratorn och socionom KH. Det är en utredares skyldighet att kritiskt

pröva uppgifter och kontrollera dem så långt det låter sig göra. Kritiskt prövande motfrågor skall ställas, t.ex. ”Hur vet du detta?”, ”Vad har du för konkret grund för att påstå detta?”

- motevidens till tesen om faderns ondska undviks, dvs. falsifiering av tesen undviks. - ofullständig uppräkning (imperfecta enumeratio) av möjliga orsaker, möjliga

tolkningar, möjliga åtgärder etc. Detta gäller skolkuratorn, socionom KH och utredarens partiska resonemang. En utredaren måste kunna räkna med fler möjligheter än en enda som utredaren biter sig fast vid.

- partiskhet, dvs. en av parterna gynnas genom såväl undanhållande av information som tillförsel och presentation av negativa uppgifter om motparten genom valda referenter. Motbalanserande referenter kring fadern undviks. När fadern framstår i bättre dager än modern i det av föräldrarna själva ingivna materialet så kommenteras detta inte alls. Att moderns kognitiva stil inte beaktar barnens behov och intressen kommenteras inte. - plus-minus-teknik, dvs. att per subkultur eller kognitiv vana/stil söka undergräva positiva uttalanden om den part som förföljs genom att omedelbart efter föra in ett eller flera negativa uttalanden.

- självgynnande attribution (tillskrivning av orsaker, egenskaper), t.ex. att inte se att man själv är med och orsakar något och skylla allt på någon eller några andra. Att inte inse att egna egenskaper kan vara hindrande och i stället tala om motpartens hindrande egenskaper. Detta blir lätt förstärkt i konflikter, där man skyller på motparten. Ett annat exempel är att Katarina Hansson inte på något sätt vidgår att hon kan ha del i att barnen blir sämre (eller inte bättre) i krissamtalen.

gjorts kan inte ett symtom anföras som tecken eller belägg för något. Ofta är

orsaksbakgrunden till symtom komplex och multifaktoriell, dvs. flera faktorer inverkar och samspelar.

- ”tycka-tro-känna-uppleva-intryck” – metodiken är mycket utbredd inom socialtjänsten och dyker upp även i detta fall. Detta är en logiskt förvirrad pseudometodik, där

utredare eller källor irrelevant blandar in sina egna upplevelser, känslor, tyckanden etc. Mycket vanligt är uttrycket att ”känna oro”. Det är givetvis sakomständigheter (inkl. subjektiva omständigheter hos dem som utreds, INTE hos utredaren)

som är av intresse i det här slaget av utredning. En utredare kan vid behov gå till en egen handledare eller terapeut med sina upplevelser och känslor – i utredningen har de inte att göra.

- undanhållandefel, t.ex. av hur barnen hade det i sin boendemiljö bland annat genom att avledande besöka en leksakbutik och ett kafé och genom att inte intervjua

morföräldrarna som barnen bodde tillsammans med. Även undanhålls urvalsprinciper, varför och hur sammanfattning av moderns material skett etc.

- vaghetsfel, dvs. vaghet i uttalanden accepteras eller används. Meningsfull information är rimligt preciserad

- öppen redovisning sker ej av enligt vilka principer material sökts och valts in och valts bort till/från utredningstexten. Öppen redovisning av metodik är helt grundläggande vid utrednings- och forskningsarbete.

- överkonfidens, dvs. tvärsäkra uttalanden utan täckning i sak figurerar eller annorlunda uttryckt frånvaro av osäkerhetsmarkeringar där sådana skulle behövts.

Det förekommer fler tankefel än dessa. Konstaterade tankefel utgör givetvis källkritiska omständigheter som i synnerhet sammantagna föranleder förkastande av

utredningsdokumentet.

Referenser

Edvardsson, B. (2003). Kritisk utredningsmetodik – begrepp,

principer och felkällor. 2:a rev. uppl. Stockholm: Liber.

(omtryckt 2008 och 2009)

Edvardsson, B. (2005, rev. 2009). Är samtal med professionella hjälpare efter traumatiska händelser till hjälp eller stjälp? Kritisk diskussion av ”debriefing”? Utbildningsskrift. Edvardsson, B. (2009). Tankefel i vardagsliv, yrkesliv och och politik. Örebro universitet, Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete. Utbildningsskrift.

McNally, R.J. , Bryant, R.A., & Ehlers, A. (2003). Does early intervention promote recovery from posttraumatic stress?

Psychological science in the public interest, vol. 4 (2),

45-79.

Moir, M. (2003). The Bear Project. A services approach to supporting children. Unpublished manuscript. University of Western Sidney. (nallekort)

Pohl, R. (2004). Cognitive illusions: A handbook on fallacies and

biases in thinking, judgement and memory. New York:

Psychology Press.

Reisberg, D. (2007). Cognition. Exploring the science of the

mind. London: Norton.

Veeken, J., & Deal, R. (1995). The Bears. Bendigo, Victoria, Australia. St Luke´ s Innovative Resources. (nallekort)

Bilaga 1: Medvetandeinnehåll: anklagande meningar och anklagelsepunkter från modern gentemot fadern i moderns egen text (sammanfattad av utredaren) Föräldrarnas förnamn har konsekvent ersatts med ”modern” respektive ”fadern”. Antal anklagelsepunkter i respektive mening anges omedelbart efter meningen. Det går säkert att ha lite olika bedömning på några ställen om hur de bör räknas, men detta är inget som förändrar bilden i stort. Det bör påminnas om att ingen anklagelse är det minsta sann bara för att den uttalats i skrift. Men vi tror ofta det på grund av att vi är benägna att tro att sådant vi hör och läser är sant (s.k.”truth bias”, sanningsillusion) även när det är fel. Observera de kategoriska formuleringarna i mening efter mening, den närmast totala frånvaron av osäkerhetsmarkörer och de förekommande fabuleringsmarkörerna ”aldrig” och ”alltid”.

Familjelivets historia utspelade sig säkerligen inte enligt så enkla och absoluta principer som t.ex. moderns formuleringar ger intryck av. Innehållet i anklagelserna har avsevärt intresse för bedömning av konflikten och relationen.

- Modern bönade och bad att fadern skulle sova i det familjerum hon hade de sista nätterna före hemfärd. 1

- …men fadern hade inget intresse av det… 1

- Fadern har i Länsrätten beskrivit att han inte brydde sig om det pga. att Åsa var sjuk hela första året och på lasarettet varje vecka för andningsbekymmer så det var därför inget att bry sig om. 2

- Modern skriver att det är lögn då barnens alla sjukjournaler finns hos socialförvaltningen i Socialby och kan kontrolleras. 1

- Hennes ilska har oftast gått ut över Olle eller modern och i detta härmar hon delvis faderns beteende. 1

- Åsa söker tröst hos mamma som hon nyss varit arg på när hon är rädd för fadern. 1 - Modern tror att Åsa haft det svårare än Olle då hon fått mer dubbla budskap. (verkar avse fadern) 1

- Fadern har kommit och gått som han velat eller om han haft eget intresse i det resten av familjen gjort. 1

- Hans känsla för fadern har inte varit lika stark som Åsas då han genomskådat fadern och vetat att detta var för stunden. 1

- Barnen vet aldrig var de har fadern som blir arg över sådant vi andra ofta inte ens märker. 1 - Han deltar aldrig i aktiviteter som barnen väljer och de tycker han är snål som köper mycket åt sig själv men aldrig åt dem. 2

- Olle tycker fadern är dum som säger att han måste späda vinet med isbitar så han inte får ont i magen. 1

- Olle säger att det är väl bara att låta bli att dricka men det vågar han inte säga till fadern. 1 - Barnen tycker inte om när fadern säger att de inte ska lyssna på eller lyda mamma. 1 - ”Mamma är dum så ni ska inte görs som hon säger.” 1