En fallstudie av Azerbaijans svåra väg mot demokrati

En fallstudie av

Azerbaijans

svåra väg mot

demokrati

Malmö Högskola

Globala politiska studier

Internationella relationer

IR 61-90, IR 103S

VT 2012

Handledare: Gunnhildur

Magnusdottir

Ramiza Andersen

Abstract

The purpose of this paper is to examine the underlying factors that put a spoke in the wheels of the democratization process in Azerbaijan. With the help of the reports from various international organizations such as Freedom House, I see the country democratic development and functioning.I am using the theory confirmation case study in which I apply democratic theory to the case of Azerbaijan. Freedom House Report “Nations in Transit” in Azerbaijan 2011, can associate with Robert Dahl´s polyarki concepts.

Polyarki is concept based on two basic elements, participation and rivalry or competition. The idea behind this is that the elections be free and fair. Dahl polyarki modell adds requirements for a democratic content, political rights and freedoms. Freedom of expression, freedom of the press, universal suffrage and freedom of association are fundamental factors in polyarki concept. Dahls polyarki consists of a number of criteria must be met for a society to be considered democratic.The analysis of the articles criteria and theories of the democratic process has shown tha corruption and lack of human rights constitute a major part in building a democratic state. Robert Dahls criteria wich Freedom House report are made after clearly shows how corrupt the country is, and just because the country is seen to be far from democratic.

Sammanfattning

Syftet med uppsatsen är att undersöka bakomliggande faktorer som sätter käppar i hjulen för demokratiseringsprocessen i Azerbaijan. Med hjälp av rapporter från olika internationella organisationer, såsom Freedom House ser jag landets demokratiska utveckling och fungerande. Jag använt mig av den teoribekräftande fallstudien där jag applicerar demokratiseringsteorin på fallet i Azerbaijan. Freedom House rapport ” Nations in Transit” i Azerbaijan 2011 kan man förknipa med Robert Dahls polyarki begrepp.

Polyarkibegreppet bygger på två grundelement: medverkan och tävlan eller konkurrens. Tanken bakom detta är att valen skall vara fria och rättvisa. Dahls polyarkimodell lägger krav på ett demokratiskt innehåll, politiska fri- och rättigheter. Yttrandefrihet, pressfrihet, allmän rösträtt och organisationsfrihet är grundläggande faktorer i polyarkin. Dahl´s polyarki består av ett antal kriterier som måste uppfyllas för att ett samhälle skall kunna betraktas som demokratiskt. Analysen av artiklarnas kriterier och teorier om demokratiseringsprocessen har visat att korruptionen och bristen på mänskliga rättigheter utgör en stor del i byggandet av en demokratisk stat. Robert Dahls kriterier som Freedom House rapporten utgår efter visar tydligt hur korrupt landet är, och just därför ses landet att vara långt ifrån demokratiskt.

Förkortningar

OSSE - Organisation för säkerhet och samarbete i Europa

YAP – Yeni Azerbaijan

APF – Folkfronten I Azerbaijan

NAP – Nya partiet I Azerbaijan

ANIP – Det nationella självständiga partiet

APF - Popularistiska fronten i Azerbaijan

CEC – Centrala Valkomissionen

ODIHR – Office for democratic institutions and Human Rights

Innehållsförteckning

... 0

1. Introduktion ... 1

1.1 Bakgrund ... 1

1.2 Problemformulering ... 2

1.2 Syfte och frågeställning ... 2

1.3 Tidigare forskning ... 3

1.8 Disposition ... 5

2.0 Metod ... 6

2.1 Metodval ... 6

2.2 Ontologi och Epistemologi ... 7

2.3 Källkritik och Materialval ... 8

2.4 Avgränsning ... 9

2.5 Begreppsdiskussion ... 10

3. Teori ... 12

3.1 Demokratiseringsteori ... 12

3.2 Robert Dahl´s demokratisyn: ... 13

3.3 Robert Dahl och Freedom House ... 15

3.4 Demokratisk Transition och Konsolidering ... 16

3.5 Larry Diamond- Konsolidering ... 19

3.6 Övergången från icke-demokratiska styrelseskick till demokrati (Transitionsprocesser):... 20

4. Analys ... 21

4.1.1 Demokrati i Azerbaijan ... 21

4.2 Freedom House – Nations in Transit- Azerbaijan ... 27

4.3 Valprocessen: ... 28

4.4 Civila samhället: ... 29

4.5 Oberoende Medier: ... 32

4.7 Det rättsliga ramverket och självbestämmande: ... 35

4.8 Korruption: ... 36

4.9 Hinder och Åtgärder ... 37

5.0 Slutsats ... 40

5.1 Fortsatt Forskning ... 42

1

1.1 Bakgrund

Demokratiseringsprocesser är ett intressant studieobjekt inom internationella relationer eftersom den anses föra en ny hållbar demokratisk styrelseform, vilket världen strävar efter bland annat för att den berör jämlikheten. Azerbaijan är ett land som genomgår en demokratiseringspocess, något som kan föra hållbarheten och stabiliteten i landet. Azerbaijan återvann sin självständighet 1991 efter Sovjetunionens upplössning. Första åren efter statsbyggande var instabila bland annat på grund av kriget med Armenien i Nagorno-Karabach. Ett avtal om eldupphör undertecknades 1994, men konflikten är fortfarande olöst (Freedom House 2011:84). Azerbaijan insisterar fortfarande på återupprättandet av dess territoriella integritet, samtidigt som Nagorno-Karabach, med stöd av Armenien fortsätter att söka internationellt erkännande av sin självständighet (Freedom House 2011:84). Uppskattningsvis en miljon människor har drabbats av konflikten, och Azerbaijan har förlorat kontrollen över sexton procent av dess territorium. President Heydar Aliyev kom till makten 1993 och varade vid makten i tio år, under vilka han stärkte sitt grepp om landet(Freedom House 2011:84). I oktober 2003 efterträddes Aliyev av sin son, Ilham Aliyev, valen ansågs varken fria eller rättvisa enligt OSSE. Presidentvalet i oktober 2008 säkrade Ilham Aliyev andra mandatperiod, konstitutionella folkomröstningen och årskommunala omröstningar uppfyllde internationella normer för frihet och rättvisa (Freedom House 2011:84). Dessutom folkomröstningen 2009 satte gränser för två följande presidentpersioner, vägen för Aliyevs livslånga ordförandeskap. Under presidenten Ilham Aliyevs har Azerbaijan gått mot fullutvecklad maktfullkomlighet, en trend som fortsatt under hela 2010. Parlamentsvalen i november av partiet YAP (Yeni Azerbaijan) ägde rum i en miljö med hot och förtryck, med vanliga anklagelser om bedrägeri. Oppositionsmötet i maj, juni och juli var undertryckta (Freedom House 2011:84).

2

1.2 Problemformulering

Azerbaijan har haft en mycket stark ekonomisk tillväxt senaste tio åren. Tillväxten bygger på stora tillgångar av gas och olja vilka drog till sig utländska investeringar (UD 2011). Femtio procent av intäkterna kommer från oljesektorn. Men även ekonomin ser stabil ut, så är de ojämnt fördelade vilket skapar grund för fattigdomens utbreddning. Azerbaijan drabbas av stora miljöproblem i samband med de kemiska bekämpningsmedel som användes under sovjettiden, det handlar om nedsmutsningen av stora petroleumindustrin (UD 2011). Azerbaijans regering har viljan att genomföra demokratiska reformer, detta ska ske med hjälp av en handlingsplan inom EUs grannskapspolitik som har förhandlats fram av EU, än så länge så har landet inte kommit långt i reformarbetet. Presidenten har stora maktbefogenheter. Regimen kritiseras regelbundet av Europarådet och människorättsorganisationer för brist i respekten för de mänskliga rättigheter. Senare tid har situationen vad gäller journalister och media och dess frihet uppmärksammats. Den lagstiftande makten är svag och inte oberoende av regeringen (UD 2011). Inrikespolitiken i Azerbajdzjan påverkas i stort sätt av konflikten i Nagorno-Karabach som ger upphov till stora antalet flyktingar (UD 2011). Dess förhållande till demokratiseringsprocessen är svag och varje gång landet försöker att uppfylla kraven, finns det alltid något hinder som motsäger denna process.

1.2 Syfte och frågeställning

Syftet med uppsatsen är att undersöka bakomliggande faktorer som påverkar demokratiseringsprocessen i Azerbaijan. Detta kommer att åstadkommas med hjälp demokratiserings teorier som kommer i sin tur att ge kunskap om varför landet inte kan ses som ett demokratiskt styre idag och vilka hinder motsäger denna process. Uppsatsens syfte är att generera kunskap om landets politiska system och deras väg mot en demokrati. För att uppfylla syftet med uppsatsen har jag valt att besvara följande frågeställning:

3

1.3 Tidigare forskning

Eftersom Azerbaijan tillhörde Sovjetunionen så fick de sin karaktärslag utan av den tidens tänkande och agerande. Det har funnits en hel del demokratiseringsforskning kring detta. Det finns även en hel del forskning angående Azerbaijans funktion innan Sovjettiden. Eftersom det inte finns utrymme för mig att diskutera dessa, har jag valt som jag har tidigare nämnt processen sen självständigheten 1991. Allt eftersom det är relevant att studera tidigare bakgrund till landet, tycker jag att det är viktigt att beskriva dessa först.

Det är inte konstigt nämligen att vissa påpekar hur kommunismen har lagt sina rötter, och finns även i grund och botten i Azerbaijan idag. Ett land som har reglerat under Sovjettiden, under många år. Svante Cornells bok ”Azerbaijan since Intependency” 2011 är också intressant att titta på. Här beskriver Cornell Azerbijans svåra självständiga väg efter Sovjetunionens fall, men även om hur landet fungerade under Sovjetisk inflytande.

Efter republikens fall var Azerbaijan en självständig Sovjetisk stad. På den tiden användes sovjetiska befogenheter med syftet att sprida revolutionen till muslimska länder och för att förbättra relationen med den nyligen etablerade republiken Turkiet, som leddes av reformisten Kemal ATA Türk. September 1920 etablerades en kongress i Baku, kongrossen syftade på folket i öst, där kommunister och företrädare av asiatiska nationella befrielserörelser fick syn på bolsjevikernas perspektiv, nämligen se till att få imperialismen prägla över hela världen. Tanken bakom det sovjetiska inflytandet, och förlorandet av den självständiga republiken innebar en stor förändring för samhället, ekonomin och mentaliteten. Istället skulle den skapa en klyfta mellan den norra och den södra Azerbaijan som finns där även idag. September 1920, överlät Azerbaijanska kommunistiska myndigheterna, de viktigaste funktioner inklusive försvar och finans frågor till den ryska sovjetiska socialistiska republiken (Cornell 2011:31). Nu styrdes Azerbaijans framtid av Moskva. Under de första åren under det sovjetiska styret behandlades viktiga frågor, vad gäller de territoriella avgränsningarna i Syd Kaukasien. Bolsjevikernas politik vad gäller nationaliteter, följde idéer av Lenin och Stalin som var samansatta av två motstridiga principer. Huvudsaklig faktor var övertygelsen att socialismen skulle göra nationalismen absolut. Slutet av klasskampen skulle föra bort nationalism i samhället. För att socialismen skulle utvecklas och spridas så snabbt som möjligt, påskyndande de processerna genom att ge alla nationella grupper full rätt att utveckla sin egen kultur och språk. På så sätt skulle nationalismen försvinna (Cornell 2011:33). Azerbaijans

4

sovjetiska socialistiska republik varade i sjuttio ett år. Den transkaukasiska sovjetiska federationen upplevde stor ekonomisk utveckling, urbanisering och industrialisering. Den Azerbaijanska republiken var styrd av Moskva, särskild under Josef Stalins styre (1928-1953). Efter Stalins död hade republiken större självständighet, och de nationella politiska och intellektuella eliten blomstrade (Encyclopedia Britannica 2012.) Konflikterna med Armenien i Nagorno Karabach bröt ut i februari 1988. Våldsamma protester ledde till militära insatser i Moskva mot republiken 1990. I samband med upplösningen av Sovjetunionen sent året därpå, var republiken Nagorno Karabach självständig. Konflikten slutligen stoppades av en eldupphör 1994. Kommunistpartiet i Azerbaijan behöll sin makt fram till 1992. Efter misslyckande kuppen mot den sovjetiska ledaren Michael Gorbatjov i Moskva i augusti 1991 förklarade Azerbaijan sin oberoende, partiledaren Mutalibov valdes till president. Det rådde stora förändringar i landet, den ena stördades efter den andra tills Hejdar Alijev, före detta KGB tjänsteman och ledaren för det azerbaijanska kommunistpartiet kom till makten (Encyclopedia Britannica 2012.).

Kommunismens fall innebar att forskarna fick nya fall att inkludera sina analyser. Man fick möjligheten att testa de teorier och modeller som transitologin generrat. Demokratiseringsforskningens intresse för vissa länder innebar en utmaning för den redan existerande forskningen om de kommunistiska länderna i Central och Östeuropa. Efter kommunismens fall i Central och Östeuropa samt Sovjetunionens upplösning ställdes östeuropas forskare och sovjetologer i väst inför oväntade utmaningar. Tiden präglades av frågan om varför man inte kunnat förutse sammanbrottet (Linde, Ekman, Uhlin 2006:121). Under efterkrigstiden var USA den ledande landet inom Östeuropa och Sovjetunionen. Efter Stalins död och Chrusjtjovs uppgörelse började det totalitära synsättet att ifrågasättas inom sovjetlogin. Terrorn fanns inte kvar efter Stalin och brytningen mellan Sovjetunionen och Kina visade också tendensen att inte alla sovjetiska länder har likheter. På den tiden ville man börja studera dynamik och utveckling. Den amerikanske statsvetaren Gabriel Almond var forskare som talade om att de politiska systemen i öst skulle med tiden ha lika systemen i väst, något som kan ifrågasättas idag eftersom det ät väldigt få länder från öst som förblev demokratiska. Förespråkarna för denna skolbildning som pågick under den tiden menade att man inte kan föra demokratiseringsprocesserna i de postkommunistiska staterna, eftersom de kommunistiska regimernas kollaps skiljer sig från de fascistiska och auktoritära regimernas fall och att det tidiga sovjetiska tänkandet skulle finnas kvar i landets sytrningsystem. I central och Östeuropa handlar det inte enbart om en politisk transition, utan det finns också en

5

ekonomisk och territoriell dimension som gör demokratiseringsprocesserna komplicerade (Linde, Ekman, Uhlin 2006:122)

1.8 Disposition

Detta arbete är uppdelat i fem delar. Kapitel ett är introduktion kapitlet där jag beskriver syftet, problemformulering och tidigare forskning. Kapitel två, består av metodval, ontologiska och epistomologiska utgångspunkter, källkritik och materialval samt avgräsning och begreppdiskussion. Kapitel tre beskriver min teoretiska utgångspunkt (demokratiseringsteorin). Därefter kommer analys i kapitel fyra, analysen beskriver Azerbaijans demokratiseringsprocess. I mitt sista kapitel fem drar jag slutsats av uppsatsen samt ger förslag på fortsatt forskning vad gäller Azerbaijan.

6

2.0 Metod

2.1 Metodval

Uppsatsen kommer att utföras genom en kvalitativ fallstudieanalys med syfte att beskriva Azerbaijans demokratiseringsprocess genom att se hindrande faktorer som motverkar utvecklingen i processen. En kvalitativ metod söker kategorier, beskrivningar eller modeller som beskriver ett fenomen i världen. Kvalitativ metod handlar om skapandet av en djupare förståelse för bakomliggande orsaker eller mekanismer till det fenomen eller den händelse som har studerats (Olsson & Sörensen 2011:131). Denna uppsats ska beskriva vilka faktorer som påverkar demokratiseringsprocessen i Azerbaijan, därför är en kvalitativ fallstudie relevant för denna forskning. Jag valde fallstudien eftersom den kommer att generera en djupgående kunskap inom mitt valda ämne. Fallstudie innebär att man gör en undersökning på en mindre avgränsad grupp. Ett fall kan vara individ, en grupp individer, en organisation eller en situation. Min fallstudie utgår ifrån ett helhetsperspektiv och i sin tur kommer den att ge så täckande information som möjligt (Patel, Davidson 2011:56) Fallstudier passar också in i min undersökning eftersom den kommer ofta till användning när vi vill studera processer och förändringar, vilket sker i en demokratiseringsprocess. Resultat vi erhåller vid en fallstudie beror på hur vi har valt våra fall (Patel, Davidson 2011:57). Fallstudier är empiriska undersökningar av enskilda stater, kommuner, organisationer, politiska partier, val, revolutioner, individer eller andra enheter. Empirisk forskning utförs i denna uppsats eftersom frågorna handlar om den ”verkliga världen” vilka kommer att besvaras genom empiriskt material. En empirisk fråga tar upp hur någonting fungerar, varför någonting sker och vad får vi ut av dessa händelser (Halperin & Heath 2012:173). Detta är relevant för uppsatsen då frågan söker att beskriva hur olika faktorer påverkar demokratiseringsprocessen. Förutom empirisk forskning finns det en normativ forskning. Normativ och empirisk forskning är motstridiga metoder, då normativ forskning rör frågorna i vad som är bäst, rättvist, rätt. Dessa frågor i normativ forskning besvaras oftast genom en argumentering (Halperin & Health 2012:157–158). Bent Flyvbjerg i framhöll i Statsvetenskaplig tidskrift att sådana undersökningar har under en lång tid varit föremål för en metodologisk kritik som går ut på att undersökningar av enstaka fall inte kan ge insikter i orsakssamband och generella förhållanden. Nackdelar med fallstudier kan också vara felaktiga mätningar vilka får

7

allvarliga konsekvenser, då det inte finns andra fall att jämföra med. Det kan ge tvivel om reliabilitet. Samtidigt har ett stort antal fallstudier publicerats årligen i statsvetenskapliga tidskrifter och på akademiska förlag. Det senaste decenniet har bland annat Robert Keohanes arbete lett till förnyad debatt om fallstudiernas roll. De flesta tycks idag vara överens om att fallstudier lämnar viktiga bidrag till den statsvetenskapliga forskningen (Lindvall 2007:270). Fallet är intressant och relevant att studera eftersom det ingår i ett större teoretisk intresseområde (Moses & Knutsen 2007:132) Fördelar med fallstudier handlar om att ett fenomen undersöks i ett sammanhang och att orsakssamband kan analyseras ingående (George & Bennet 2005:19–21). Den fallstudie som genomförs i denna uppsats är teoribekräftande fallstudie(Moses & Knutsen 2007:133). Teoribekräftande fallstudier undersöker i vilken grad ett enskilt fall passar ett allmänt förslag. Dessa typer av fallstudier tenderar att ge beskrivande ramar baserade på befintliga konceptuella system. Med andra ord tjänar denna design på att visa den beskrivande kraften i en viss teori. I en passande övning, är ett fall en empirisk plats för att tillämpa en viss teori. Som sådan tenderar denna typ av fallstudie vara mindre ambitiösa än sina kritiska bröder (Moses & Knutsen 2007:134).

2.2 Ontologi och Epistemologi

Enligt Marsh och Furlong (2002:11) handlar ontologiska frågor om vad som är och vad som existerar, det handla r om vad vi kan veta om världen inom statsvetenskapen. Epistemologi handlar om hur vi kan veta det vi redan vet om världen. Den centrala frågan är om det finns en verklig värld där ute som är oberoende av vår kunskap om det (Marsh & Furlong 2002:18). Epistemologins huvudfrågor handlar om vi kan identifiera verkliga eller objektiva relationer mellan sociala fenomen, hur går det till, går det genom att observera eller finns det relationer som inte är observerbara. Ontologi och epistemologi är teorier om vår kunskap, vad har den för innebörd och hur den kan uppnås (Marsh & Furlong 2002: 18-19). Om ontologisk ståndpunkt återspeglar typ av världen, återspeglar deras epistemologiska position syn på vad vi kan veta om världen och hur vi kan veta det (Marsh & Furlong 2002:19). Det finns även olika metoder inom ontologin och epistemologin, positivism och hermeneutik. Hermeneutik: I synnerhet spelade empiriska traditionen en avgörande roll i utvecklingen av samhällsvetenskap. David Hume menade att kunskap utgår våra sinnen. På grund av sådana direkta erfarenheter kan vi utveckla generaliseringar om relationer mellan fysiska fenomen. Målet var att utveckla kausala uttalanden som anges att under en given uppsättning

8

förhållanden, skulle det finans regelbundna resultat (Marsh & Furlong 2002:19). Anhängare till traditionen utgår från att världen är socialt konstruerad. De fokuserar på betydelsen av beteendet och lägger tyngden på förståelse snarare än förklaring (Marsh & Furlong 2002:20). Enligt den positivistiska metoden utgår man ifrån att världen existerar oberoende av vår kunskap om den. Traditionellt hävdar de att det inte finns någon verklig dikotomi och att världen är verklig och inte social konstruerad (Marsh & Furlong 2002:22). Denna studie är utformat utifrån en hermeneutisk (interpretera) utgångspunkt.

2.3 Källkritik och Materialval

Källkritik är en viktig del av uppsatsen. Granskningen av källor ger uppsatsen styrka och validitet. Källkritik enligt Esaiasson (2004) är en uppsättning av metodregler som bedömer trovärdigheten i materialet som används i studier (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson & Wängnerud 2004:303). Frågan ” vad hände, vem gjorde och vad?” besvaras oftast av samhällsvetare. Statsvetare använder material av berättelser, dokument, reportage, tal med mera (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson & Wängnerud 2004:304–305). Kraven på källmaterial handlar om dess trovärdighet, äkthet, tendens och dess oberoende. För att göra uppsatsen trovärdig har jag gått ifrån flera oberoende källor. Ett sätt att testa källornas trovärdighet är genom att söka dess oberoende. Källan ska helst framgå från en oberoende person (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson & Wängnerud 2004:309). Genom att utgå från dessa har jag fått fram ett trovärdigt material och ökad reliabilitet. Rapporter från Regeringskansliet och Freedom House anses vara trovärdiga vilkert beror på deras oberoende. Eftersom det saknas forsning inom mitt valda ämne har jag också använt mig av böcker och artiklar som har funnits tillgängliga, dessa är bland annat Trancparency International, Svante E. Cornell med mera. Alla källor i uppsatsen används efter relevans, oberoende och äkthet.

Moses och Knutsen hävdar att primärkällor är direkta utfall av historiska händelser eller erfarenheter och kan även utgöra originaldokument och diplomatiska rapporter (Moses & Knutsen 2007:120). Primärkällor som jag använder mig av Freedom House ”Nations in transit” deras rapporter om graden av frihet i världens länder. Det jag vill titta på är faktorer som sätter stopp för demokratiseringsprocessen i Azerbaijan. Trots att demokrati också är ett av mina begrepp, så känner jag att demokratiseringsteorin är den mest lämpliga teorin

9

eftersom jag tittar på just demokratiseringsprocessen i Azerbaijan. Innan jag går in på demokratiseringsprocessen ska jag först undersöka om landet uppfyller kriterierna för att räknas som demokratisk. Det är relevant att använda Freedom House sju kriterier, som ett mått, på vad som utgör en demokratisk stat. Freedom House landrapport om Azerbaijan ”Nations in Transit” skrevs senast 2011, av Magdalena Frichova Grono som jobbar med konflikt resolutioner i Södra Kaukasus sen 1999. Författaren ger en bred analys av den demokratiska utvecklingen i Azerbaijan och utgår från riktlinjer för betyg och frågor som motsvarar de sju kategorierna som jag kommer att titta på.

Genom att använda rapporten och kriterier som underlag för min analys anser jag att jag får en bra bild av hur demokratiseringsprocessen ser ut i Azerbaijan och på så sätt se vad som påverkar deras väg mot en demokrati. Organisationen mäter bland annat politiska rättigheter och civila friheter, vilka är nödvändiga i mitt fall för att kunna se demokratiseringsprocessen. Länderna sin tur klassificeras som fria eller inte fria. Sekundärkällor är källor som baseras på primärkällor (Moses & Knutsen 2007:121). Eftersom forskningen om Azerbaijans demokratiseringsprocess inte är omstridd, och det saknas studier angående denna process, har jag valt Svante E som en av mina sekundära källor. Cornells forskning vad gäller demokratiseringsprocessen men även som tidigare studier inom det området. Svante Cornell är en svensk forskare som specialiserat sig på politik och säkerhetsfrågor i Eurasien, särskild i Södra Kaukasus. Vidare diskussion angående Azerbaijans demokratiseringsprocess, kommer i min analys bestå av böcker och artiklar vilka bidrar till en djupare förståelse vad gäller situationen i landet.

2.4 Avgränsning

Jag tänker inrikta mig på att skriva om demokratiseringsprocessen i Azerbaijan. Innan jag går in på demokratiseringsprocessen måste man förstå landets utveckling därför ska jag först beskriva situationen, det vill säga en kort tillbackablick på historien efter Sovjetunionens fall. Den politiska processen jag har valt att undersöka är under perioden mellan 1991-2011. Detta är eftersom landet inte blev självständigt förrän år 1991, men även för att det inte finns mer utrymme för diskussionen om Azerbaijan under Sovjetunionens tid, vilket jag egentligen tycker är lämplig inom denna forskning, då den tiden har lämnat sina spår i landets demokratiseringsprocess. Demokratiseringsprocess kommer att appliceras på fallet i

10

Azerbaijan, därför är det viktigt att förklara alla faser inom processen. Konsolideringsfasen kommer inte att ligga i fokus i detta arbete eftersom Azerbaijan har en lång väg framför sig för att uppnå demokrati, dock är det viktigt att beskriva denna för att läsaren ska kunna få en helhetsbild av den demokratiska processen. Syftet är att förstå själva övergångarna i processen.

2.5 Begreppsdiskussion

Demokrati är ett omstritt begrepp och det saknas enighet bland samhällsvetare och filosofer

om hur demokrati bör definieras. Demokratin omfattar medborgarnas deltagande, rättigheters ställning i demokratin och samspelet mellan politisk och social jämlikhet. Demokratin likställs ofta med fria och rättvisa val. Även om det saknas enighet bland samhällsvetare och filosofers definition av demokratin, måste en demokrati uppfylla vissa grundläggande kriterier för att vi ska kunna tala om demokrati överhuvudtaget. Inte heller finns det någon enighet mellan demokratiseringsteoretiker om denna punkt, men de fem villkor som statsvetaren Robert Dahl ställt upp förekommer ofta i diskussionerna. Dahl menar att en demokrati bygger på:

1) Effektivt deltagande

2) Lika rösträtt vid det slutliga avgörandet 3) Upplyst förståelse

4) Kontroll över den politiska dagordningen

5) Ett allomfattande medborgarskap (Spång 2009:127)

Som Dahl påpekar i sin diskussion om demokratins villkor är det ingen stat som till fullo uppfyller alla kriterierna.

 Liberalisering: Begreppet liberalisering, menas en minskning av det politiska förtrycket och en ökning av civila fri- och rättigheter inom en icke-demokratisk regim (Linde, Ekman, Uhlin 2006:14). Liberalisering innebär också att man minskar det politiska brister och förtryck och ökar de civila fri och rättigheterna. Detta är i sin tur

11

nyttigt för många länder särskilt i Azerbaijan, eftersom man har stora brister inom den politiska arenan, på så sätt kan icke statliga organisationer ge upphov till fri media. Liberalisering har en stor påverkar inom demokratiseringsprocessen, vilket i sin tur bidrar till en lyckosam transition (Silander 2005:35).

 Transition: Begreppet transition innebär en regimförändring. Transition är vägen till, en demokratisk regim, det vill säga en annan typ av politisk regim än den tidigare. En liberalisering av en icke demokratisk regim behöver inte leda vidare till full demokratisering, men det är ofta första stadiet i en mer långtgående demokratiseringsprocess (Linde, Ekman, Uhlin 2006: 15)

 Konsolidering: Begreppet konsolidering, handlar om den nya demokratiska regimens institutionalisering och fördjupning (Linde, Ekman, Uhlin 2006:15). Begreppet kommer inte att ligga i fokus i detta arbete eftersom Azerbaijan har en lång väg framför sig för att uppnå demokrati, dock är det viktigt att beskriva denna för att läsaren ska kunna få en helhetsbild av den demokratiska processen.

12

3. Teori

3.1 Demokratiseringsteori

Eftersom demokrati och demokratiseringsprocessen är vad jag vill undersöka i landet, är det viktigt att definiera och förstå dessa. Denna del kommer att utgöra en operationalisering av konsoliderad demokrati, transitionsprosessen och demokratiseringsprocessen. Relevanta delar skall användas i denna studie.

Demokratiseringsprocess anses vara övergångar från icke-demokratiska styrelseformer till demokratiska. Demokratisering betecknade helt enkelt en övergång från en diktatur till ett demokratiskt politiskt system, det vill säga med fria val. Forskarna menar att vägen från ett icke-demokratiskt styrelseskick kan leda in på flera områden. Visa länder klarar av övergången till demokrati, andra länder upplever avbrutna transitionsprocesser Osäkerheten i demokratiseringsprocessen ledde till nya behov av nya begrepp och teoretiska perspektiv. Den vanliga distinktionen kom att bli den mellan liberalisering, transition och konsolidering (Linde, Ekman, Uhlin 2006:14). Demokratisering ses som regimförändringsprocess, vilken innefattar början till slutet för den icke-demokratiska regimen, övergångsfasen samt en ny demokratisk regim. En demokratisering innebär alla de tre ovan nämnda komponenterna: liberalisering, transition och konsolidering. Demokratiserings begreppet har ofta tagits mer eller mindre för givet och sällan blivit problematiserat. Demokrati är ett omstritt begrepp som erhåller innebörder. Demokrati kan uppfattas som ett mål, men också som en beteckning på ett styrelsesätt, det vill säga en politisk regim (Linde, Ekman, Uhlin 2006:15).

Eftersom det finns olika definitoner av begreppet demokrati, kan man ändå urskilja en skiljlinje mellan ett maximalistiskt och minimalistiskt synsätt på demokrati. Den maximalistiska omfattar hela samhället. Enligt detta synsätt uppnås inte demokrati förrän alla sfärer så som politiska, ekonomiska och sociala, är demokratiska. De senaste decennierna har demokratiseringsforskningen svängt åt det andra hållet. Minimalistiska definitioner har istället kommit att prägla diskussionen. Den minimalistiska definitionen begränsar sig till den politiska arenan, där demokratibegreppet rör främst valprocedurer (Linde, Ekman, Uhlin 2006:16). Joseph Schumpeters klassiska definition har fortfarande starkt fäste i demokratiseringsforskningen. Han menar att den demokratiska metoden är ett institutionellt

13

arrangemang för politiska beslut, ”där individen får makt att besluta genom en fri tävlan om folkets röster” (Linde, Ekman, Uhlin 2006:16).

Schumpeter menar att demokrati är ett system som skall förverkliga det allmänna bästa. Enligt honom är demokrati inte mer än en politisk metod, som handlar om en kamp mellan politiska eliter och partier om rätten att styra. Demokratins kärna ligger i det ansvarsutkrävande som medborgana utövar gentemot den styrande. Detta skyddar medborgarna mot den politiska övermakten. Så länge regeringar kan bytas ut och det finns minst två politiska alternativ och välja mellan kan hotet om tyranni hållas under kontroll (Held 1995, 223-224). Enligt Schumpeter behöver man det enda kriterium för att undersöka huruvida ett land är demokratiskt eller inte är valprocedurens genomförande.

3.2 Robert Dahl´s demokratisyn:

Robert Dahl är den forskare som betytt mest inom demokratiseringsforskningen. Dahl har en normativ ansats än Schumpeter, han fokuserar på demokratins procedurer. Dahl menar att det alltid kommer att finnas en skillnad mellan demokratin som ett normativt ideal och ett praktiskt styrelseskick. Det närmaste man kan komma den ideala demokratin i ett politiskt system är polyarki. Till skillnad från demokrati är polyarki (flerstyre) enligt Dahl inget ideal, utan en empiriskt urskiljbar regimtyp (Linde, Ekman, Uhlin 2006:17–18). Polyarkibegreppet bygger på två argumentationer: medverkan och tävlan eller konkurrens. Tanken bakom detta är att valen skall vara fria och rättvisa, vilket kan på sätt och viss jämföras med Schumpeter. Dahls polyarkimodell lägger krav på ett demokratiskt innehåll, politiska fri- och rättigheter. Yttrandefrihet, pressfrihet, allmän rösträtt och organisationsfrihet är grundläggande faktorer i polyarkin. Dahl´s polyarki består av ett antal kriterier som måste uppfyllas för att ett samhälle skall kunna betraktas som demokratiskt.

1) Valda befattningshavare. Kontrollen över myndigheternas politiska beslut ska ligga hos valda befattningshavare.

2) Fria och opartiska val. Befattningshavarna ska utses i opartiska val. 3) Allmän rösträtt. Alla vuxna ska ha rösträtt vid valen av befattningshavare.

4) Rätt att kandidera i val. Alla vuxna ska ha rätt att kandidera i val. Åldersgränsen skall vara högre än för att få rösta.

14

5) Yttrandefrihet. Medborgarna ska ha rätt att fritt uttrycka sina åsikter om politik, utan att riskera straff.

6) Alternativa informationskällor. Alla medborgare skall ha rätt att söka alternativa informationskällor.

7) Föreningsfrihet. För att säkra sina rättigheter ska medborgarna ha rätt att bilda oberoende föreningar och organisationer, som politiska partier och intressegrupper.

(Linde, Ekman, Uhlin 2006:19)

Dahl menar att de rättigheter och institutioner som ingår i polyarkidefinitionen skall inte bara finnas, utan också fungera. Dessa kriterier kan kallas för indikatorer, för att undersöka ländernas möjligheter till polyarkier. Dahls polyarkimodell är den mest accepterade demokratidefinitionen inom demokratiseringsprocessen, även det finns andra forskare inom det ämnet.

Transition har blivit ett av de mest omdebatterade begreppen. Det råder delade meningar om begreppets betydelse. Forskningen som föregick vid kommunismens fall och demokratiseringsprocesserna i Central och Östeuropa, har den akademiska debatten handlat om själva begreppet transition än övergångsprocessen (Linde, Ekman, Uhlin 2006:20). Dankwart Rustow, var en av de första att använda begreppet i sin artikel ” Transitions To Democracy” 1970. Rustow´s definition handlar helt enkelt om regimförändringsprocess.

Enligt Rustow har transition att göra med demokratins tillblivelse, hans processperspektiv handlar om hur redan existerande demokratier skulle kunna stabiliseras. Den största inspirationskällan är Guillermo O´Donnell och Philippe Schmitters, som definierade begreppet transition som ”intervallet” mellan två olika politiska regimer. Transitionsprocess avgränsa till att innefatta tidsperioden från att vara icke demokratiska regimens fall och blir en sorts ny politisk regim. Det är viktigt att kunna veta att demokrati inte enda möjliga resultatet av transition, och en sådan process kan också innebära av någon annan form av icke-demokratiskt styre, ett exempel här kunna vara en kommunistisk regim som ersätts av en nationalistisk diktatur (Linde, Ekman, Uhlin 2006:21).

Men det finns också nackdelar med transition, nämligen att den kan gå i en motsatt riktning. Den ursprungliga betydelsen av begreppet transition, handlar det inte specifikt om någon övergång från autokrati till demokrati, utan snarare om regimövergångar generellt. En transition enligt O´Donnell och Schmitter präglas av ett

15

stort mått av osäkerhet. Vissa forskare väljer att använda liberalisering av den gamla regimen i träningsperioden, andra ser transitionen som intervallet mellan två olika regimer. Alltså är transition ett omstritt begrepp, och det handlar om vilka analytiska instrument forskaren väljer att använda sig av, eftersom demokratiseringsforskningen handlar om olika definitioner och synsätt.

Transitionsprocessen kan sägas vara den nya demokratiska ordningen har resulterat i en ny konstitution och när fria och rättvisa val har hållits. Hur snabbt processen bör ske, handlar om fall till fall, men enligt vissa forskare bör det handla om genomsnitt på cirka fem år. Det viktiga här att känna till, är att transition inte är en garanti för demokratins överlevnad och stabilitet. Det finns många stater som har klarat sig genom en transitionsprocess och sedan inte kunnat klara av att institutionalisera demokratin och sedan återgått till ett icke demokratisk styresskick. Visst händer det ibland att man klarar av det ena och det andra, men har man väl klarat av transitionsprocessen återgår arbetet till att konsolidera den nya demokratiska ordningen (Linde, Ekman, Uhlin 2006:23)

3.3 Robert Dahl och Freedom House

Den välkända demokratimätning kommer från frihetsrankningen som organisationen Freedom House initierade år 1972. Sedan 1978 har organisationen publicerat årliga rapporter Freedom House in the World, där man satt en mått på graden av frihet i länder. Det man mäter i rapporterna är politiska rättigheter och civila friheter, vilka är i sin tur nödvändiga för att kunna se demokratiseringsprocessen (Linde, Ekman, Uhlin 2006:237). Demokratier och diktaturer rangordnas i dessa mätningar. Länderna bedöms på en skala mellan 1 till 7, där 5.5– 7.0 är inte fria länder. Det som mäts här är Robert Dahls polyarkibegrepp. De politiska rättigheterna handlar bland annat om medborgarnas möjligheter att delta i det politiska livet, genom att rösta i fria val genom att till exempel medverka i politiska uppdrag eller partier. Det handlar också om att garantera medborgarnas självbestämmanderätt. De civila rättigheterna rör bland annat yttrandefrihet, religionsfrihet, rättsstatlighet och ekonomiska rättigheter (Linde, Ekman, Uhlin 2006:238).

16

Freedom of the Press har sedan 1980 undersökt pressfrihet i världen. Länderna klassificeras som fria eller inte fria. Rapporterna beskriver det rättsliga ramverket och situationen i landet. Forskare och journalister gör en helhetsbedömning i varje enskilt fall (Linde, Ekman, Uhlin 2006:239). Nations in Transit är en frihetsrapport från organisationen Freedom House som undersöker postkommunistiska länderna i Central och Östeuropa och det forna Sovjetunionen. Nations in Transit följer samma upplägg som Freedom in the World. Rapporten publiceras varje år, i vilka länderna rankas i olika index. Nations in Transit är i stort intresse för demokratiseringsforskare som intresserat sig för Central och Östeuropa, eller det vad de kallar för det ”tredje demokratiseringsvågen” (Linde, Ekman Uhlin 2006:239–240). Rapporterna som sådana har använt distriktioner som konsoliderade demokratier, transitionala regimer och konsoliderade auktoriteter. (Linde, Ekman Uhlin 2006:239–240).

Allt eftersom Robert Dahls kriterier för demokratiseringsprocessen används av Freedom House Rapporten Nations in Transit, är det bra att ta upp deras gemensamma utgångspunkter för vad en demokratisering som sådan innebär. Rapporten motsvarar kriterier så som:

 Valprocessen

 Det civila samhället

 Oberoende medier

 Nationella demokratiska styrelseformer

 Lokala demokratiska styrelseformer

 Rättsligt ramverk och oberoende

 Korruption

3.4 Demokratisk Transition och Konsolidering

Demokrati och transition är demokratisk konsolidering, och är ett omstritt begrepp inom demokratiseringsforskningen (Linde, Ekman, Uhlin 2006:23). Konsolideringsprocessen är en distinkt fas i en demokratiseringsprocess som följer på regimskiftet. Enligt O´Donnell sker en demokratiseringsprocess i två transitioner. Den första handlar om övergången från en icke demokratisk regim till ett nytt styrelseskick, övergången bygger på Robert Dahls kriterier på ett politiskt system ”Polyarki”.

17

Den andra transitionen handlar om den nya demokratins övergång till en institutionaliserad och ett fungerande demokratisk regim. Den andra transitionen som handlar om institutionalisering brukar förknipas med den moderna konsolideringen av demokrati. Demokratisk transition och konsolidring, trots allt är två olika aspekter av en demokratiseringsprocess. Trots att vissa påpekar att konsolidering och en demokratisk transition är två aspekter som överlappar varandra i praktiken, är konsolidering är en mer komplex process som formar framtagandet av transitionsprocessen. Under transitionsprocessen, handlar det främst om intuitioner och kontroll över dessa processen (Linde, Ekman, Uhlin 2006:24). I en konsoliderad demokratisk styrelseform är alla betydelsefulla politiska aktörer inom det institutionella ramverket. Konsoliderings begrepp handlar också om införlivandet av demokratiska värderingar bland medborgarna. Det är viktigt att poängtera att demokratins överlevnad och stabilitet inte alltid innebär att en demokratisk regim är konsoliderad (Linde, Ekman, Uhlin 2006:25). Vissa forskare menar att konsolidering inkluderar förändringar i demokratins funktionssätt, andra säger emot det. Även regimer som kan se stabila ut, kan under en tid lyckas innefatta stora brister. Om vi ska försöka sammanfatta begreppet konsolidering kort, är en kvalitets aspekt som vissa demokratier saknar, trots att de oftast sägs vara stabila(Linde, Ekman, Uhlin 2006:26).

En annan definition understryker att en demokratisk regim bör betraktas som konsoliderad när politiska grupper erkänner de demokratiska institutionerna samt bekänner sig demokratiska spelreglerna. Regelbunden återkommande val är nödvändig men inte tillräcklig för politiska systemet konsolidering. Huntington menar att demokrati kan anses vara konsoliderad om det parti som tar makten i det första valet efter transitionen sedan förlorar det efterföljande valet och lämnar över makten till valets vinnare och i sin tur överlämnar makten till tredje valets vinnare på ett fredligt sätt (Huntington 1991:266–267). Detta kallas för ” two turover test”. Detta eftersom det finns en möjlighet att vinnarna i det andra valet fortsätter att vinna med hjälp av befolkningens stöd, och demokratins process fortsätter att fungera. Arens Lijphart, menar att definitionen ” two turover test” tenderar att likställa demokrati med majoritetssystem som bygger på proportionalitetsprinciper.

Linz och Stepan har en annan bild av konsolideringsprocessen, nämligen att demokratin måste konsolideras beteendemässigt. Beteendemässig konsolidering handlar om att anpassa sitt beteende till de demokratiska spelreglerna (Linz & Stepan 1996:5-6) Linz och Stepan menar att det finns en attitydmässig dimension av den demokratiska konsolideringen. Demokratin

18

skall inte ses som konsoliderad, förrän en stor majoritet av medborgarna anser att demokratin är den mest lämpliga styrelseskick. Det handlar om att det demokratiska systemet bör fungera ur demokratiskt fattade beslut och demokratiska procedurer (Linde, Ekman, Uhlin 2006:29). Demokratin måste också vara konstitutionellt konsoliderad, det vill säga att man ska kunna lösa konflikter genom att hantera det inom det konstitutionella ramverket av lagar och institutioner.

Linz och Stepan hänvisar till ett antal interagerade samhälleliga arenor för att de ovanstående kriterierna på konsoliderad demokrati skall kunna fungera (Linz & Stepan 1996:6–14). Det måste finnas ett fritt civilsamhälle, inom dessa organisationer och individer få ut sina krav. Det kan handla om sociala eller politiska rörelser, som till exempel frivilligorganisationer. En förutsättning inom detta är att både staten och civilsamhället erkänner varandras legitimitet och agera inom vissa områden, inklusive inom den politiska sfären. Vanliga medborgare som är inte med någon organisation skall också räknas in i det civilsamhället. För att uppnå demokratins konsolidering, förutom det civila samhället borde också finnas något enligt Linz och Stepan kallar för politiskt samhälle. Politiskt samhäller beskrivs av Linz och Stepan som en arena där det politiska livet är organiserad. Inom det politiska samhället utövar man kontroll över den offentliga makten. Linz och Stepan påpekar att politiskt samhälle är viktig för demokratins konsolidering. Författarna påpekar tydligt att komplementära förhållanden som råder mellan politiska och civila samhällen är viktiga, det vore fel om dessa viktiga arenor vore oförenliga eftersom dem är kompletterar varandra (Linde, Ekman, Uhlin 2006:31). En demokratisering möjliggörs genom ett aktivt medborgardeltagande. För att kunna åstadkomma demokratisk konsolidering måste det civila och politiska samhället stödjas av en rättsstat. Denna rättstat måste upprätthållas av alla betydelsefulla aktörer i det politiska systemet. Det politiska samhället, det civila samhället och en rättstat är enligt Linz och Stepan viktiga för demokratins konsolidering (Linde, Ekman, Uhlin 2006:32). Dessa förutsättningar förenklas om det finns en fungerande statsbyråkrati och institutionaliserad ekonomiskt samhälle. Statsbyråkratier kan också råda en ojämlikhet och korruption, där byråkrati tidigare varit det styrande kommunistpartiet, i sådana fall skall den gamla byråkratin bytas ut i hela statapparaten, som gjordes i vissa länder så som bland annat i Tjeckoslovakien. Det ekonomiska samhället, en sådan kan bidra till en medling mellan stat och marknad. Summeringsvis menar Linz och Stepan att modernt konsoliderat demokrati består av flera interagerande system. Ingen av dem kan fungera utan den andra. I en konsoliderad demokrati pågår ständigt en interaktion mellan de olika arenorna (Linde, Ekman, Uhlin 2006: 32-33).

19

3.5 Larry Diamond- Konsolidering

Larry Diamond i boken ” Developing Democracy 1999” beskriver vad en konsoliderad demokrati egentligen innebär. Nyckelbegreppet Diamond använder sig ut av är ”legitimitet”. Demokratin legitimeras enligt honom av alla politiska aktörer som är bäst lämpade för den ledande styrelseformen. Legitimering kräver också beteendemönster (Diamond 1999:65). Legitimering kräver också att beteendemönster blir tillvanda, i vilka normer, procedurer på demokratin blir så tillvanda att aktörerna följer demokratins spelregler. Tanken hos Diamond är att under den pågående konsolideringsprocessen, växer fram en kultur av tillit och att medborgarna socialiseras in i det nya demokratiska systemet. Diamond påpekar att konsolidering är en process som pågår på tre olika samhälleliga nivåer, det vill säga elitnivå, organisationsnivå och massnivå (Linde, Ekman, Uhlin 2006:34–36). På elitnivån handlar det om landets politiska, ekonomiska och sociala eliter. På grund av dessa inflytande som dessa eliter har i samhället, blir deras stöd för demokratin viktig, inte bara är det handlar om deras beslut utan också formandet av den politiska kulturen. Diamond påpekar dock att eliterna bestämmer vilka typ av beteende som är acceptabelt eller inte.Vidare beskriver Diamond 1999 att nivån mellan eliter och medborgare har organisationer och politiska partier sina egna värden, normer och beteendemönster. Olika kollektiva aktörer uppvisar skilda förhållandesätt gentemot det demokratiska systemet (Diamond 1999:66–68). På massnivån kan demokratin betraktas som konsoliderad när en majoritet av medborgarna uppfattar demokratin som den bästa styrelseformen för deras land. När det gäller beteendedimensionen på massnivån så kräver demokratisk konsolidering enligt Diamond också avsaknaden av våld och icke demokratiska metoder när det gäller medborgarnas politiska engagemang (Linde, Ekman, Uhlin 2006: 34-36). Demokratin kan mycket väl konsolideras även om valdetagandet är långt, men inte om anhängare till olika politiska läger tar till våld mot varandra i kampen om den politiska makten (Diamond 1999:68).

20

3.6 Övergången från icke-demokratiska styrelseskick

till demokrati (Transitionsprocesser):

Enligt Rustow finns det fler vägar till demokrati än bara en ekonomisk utvecklingsnivå. I samband med fallstudier av Sverige och Turkiet presenterade Rustow sin ”genetiska” modell, där den beskiver demokratiseringsprocess som en funktion vilket består av sociala strukturer. Rustows modell består av tre faser (Linde, Ekman, Uhlin 2006:99):

 En förberedelsefas: Demokratiseringsprocessen påbörjas som en politisk kamp enligt Rustow. Kampen framstår av en ny elit som mobiliserar en tidigare nedtryckt och ledarlös social grupp. Rustow menade att demokrati inte alltid behöver vara det primära målet, utan en kamp mot förtryck och brister.

 En beslutsfas: Enligt Rustow handlar det om en uppgörelse mellan de politiska företrädarna för den gamla regimen och de nya demokratiseringskrafterna. Den gamla regimen kan känna att det är ohållbart i längden att sitta fast vid makten. Demokratiseringen införlivs via rösträtt, demokratiska konstitution och fria val. Denna process sker oftast steg för steg.

 En tillvänjningsfas: Denna fas stabiliserar och konsoliderar slutligen om väljarna som finns i en demokrati gör det omöjligt för de hårdnackade demokratiståndarna att motstå utvecklingen. Man måste anpassa sig för att kunna vinna röster, och den nya ordningen.

Rustow menade att demokratisering är en process som sker steg för steg. Processen är också en kamp mellan de gamla och de nya eliter som anpassar sig till de nya demokratiska spelreglerna. De viktiga aktörerna i dessa processer är politiska (Linde, Ekman, Uhlin 2006: 99-100)

Transitions projektet handlar om spelet mellan den sittande icke demokratiska regimen och den framväxande demokratiska oppositionen. O´Donell och Scmitters menar att en auktoritär regim ställs mot en opposition som eftersträvar liberalisering och demokratisering. Dock har den tidigare regimen också en stor roll i demokratiseringsprocessen. Dessa har en avgörande roll i transitionsprocessen. Olika typer av icke demokratiska regimer bestämmer till slut utgången av en transitionsprocess (Linde, Ekman, Uhlin 2006:104)

21

4. Analys

4.1.1 Demokrati i Azerbaijan

Den femte november år 2000 genomfördes Azerbaijans andra parlamentsal, kortfattad med

händelserik historia på en självständig stat. Före valet hade internationella påtryckningar medfört betydande förbättringar av lagstiftningar och hade hjälpt omvända beslutet om att förbjuda stora oppositionspartierna från att delta i omröstningen. Denna utveckling verkar bekräfta den relativa öppenheten i Azerbaijans politiska system för kritik och rekommendationer från väst. Allvarliga oenigheter i både genomförandet av valen och den efterföljande rösträkningen har utplånat denna utveckling och har starkt ifrågasatt inte bara Azerbaijans utveckling i riktning mot ett mer pluralistiskt samhälle, men också på dess politiska stabilitet.( Cornell 2001:118).

Azerbaijan blev självständigt efter upplösningen av Sovjetunionen i slutet av 1991. Precis som sina grannar i södra Kaukasus, Armenien och Georgien, blev Azerbaijan självständigt under mindre än ideala förhållanden. Azerbaijan var intrasslad i ett krig med Armenien om Nagorno-Karabach. Konflikter har drabbat hårt regionens politiska och ekonomiska utveckling, vilket kan ha också bidragit till demokratiseringsprocessen idag. Inflödet av hundra tusentals flyktingar och infrastrukturella skador som orsakats av krig har haft en hård effekt på den lokala ekonomin och lokala samhället. Regionens instabilitet har avskräckt utländska investerare från att göra affärer där och bygga ”pipelines” för att få tillgång till Kaspiska havets olja och gas. Den nationalistiska vågen som medföljer konflikterna har hindrat utvecklingen av en ideologiskt definierad politiska spektrumet. Konflikterna har ytterligare komplicerat demokratiseringsprocessen och uppbyggnaden av det civila samhället och har skapat grund för ett auktoritärt styre (Cornell 2001:118).

Till skillnad från Armenien och Georgien, där man motsäger sig det sovjetiska styret hade kommit till makten genom val 1990, fick Azerbaijan sin självständighet under inflytande av Moskvas kommunistiska ledarskap som återstod vid makten tills 1992. Slutet på kommunistiskt styre gav Azerbaijans folkfront APF makten. I ett av de friaste valen i post sovjetiska sfären, var front ledaren, historiker Abulfaz Elcibey, den valde presidenten den 7

22

juni 1992. Trots kriget i Azerbaijan, utvecklade folk fronten en tydlig demokratisk riktning (Cornell 2001:118)

Elcibey regering är allmänt känd för att ha lagt grunden för demokratin i landet. På grund av den katastrofala utvecklingen av krig med Armenien och oduglighet av folk frontens regering, kom denna demokratiska process att ta sitt slut i juni 1992, då rebellernas befälshavare, överste Surat Huseinov var utsedd i regeringen. Elcibey flydde Baku och gav upp och förde vidare makten till Heydar Alijev. Heydar Alijev var Azerbaijans kommunistiska partiledare på 1970- talet, han utropade sig som president den artånde juni 1992 och därefter Huseinov som statsminister. Alijev, som var en av de mest inflytelserika personerna i hela Sovjetunionen under 1980 talet, successivt konsoliderade styre. I samband med omröstningen den tredje oktober 1993, var han beräknad som president, och därefter vann med 98.8 procent av rösterna. I mars 1994 ingick han i ett avtal om vapenvila med Armenien, som gav i sin tur ordning och stabilitet i landet. Denna stabilitet kom dock på en bekostnad av den ambitiösa demokratiseringsprocessen som inleddes 1992. Azerbaijan präglades av en politisk liberalisering, och tillsammans med konflikter och oro, slutade föra tillbaka maktfullkomlighet (Cornell 2001:119). Idag är Azerbaijan varken demokratisk eller en auktoritär stat av det slag som finns i de centralasiatiska republikerna. En aktiv och mångsidig opposition, en relativt fri press och det politiska livet finns i Azerbaijan, vilka då och då förvärras med tiden. Oppositionsledare och pressen kritiserar regimen öppet och hårt, demonstrationer och möten, något som vore otänkbart i Centralasien finns nu i Azerbaijan. Naturligtvis är den Azerbaijanska politiska scenen inte fri från allvarliga problem. Oppositionen är stämd för förtal, där flera tv-kanaler plötsligt stängs ner, och inget av landet har kommit någonstans nära till internationella standarder. Azerbaijans slits mellan starka tendenser till både demokratisering och auktoritärt styrelseskick (Cornell 2001:120).

Med tanke på presidentens Alijevs sovjetiska förflutna, kan man tydligt se hur han har fört med sig sovjetiska spelregler. Mellan 1993 och 1996 kunde man se stor förändring och vägen till stabiliteten. Efter Azerbaijanska väpnade styrkor maj 1994 drabbades ut av dödläge i gränsen mellan Azerbaijan och Armenien, undertecknades ett eldupphör under den ryska regimen som står fortfarande i kraft. Ingen uppgörelse har hittats, trots nuvarande framgång i förhandlingarna. Azerbaijan anslöt sig till oberoende samvälde, till skillnad från Georgien, för att undvika ryska trupper på sitt territorium (Cornell 2001:119–120).

23

På grund av många protester och försök till anfall har Aliyev nått sin kontroll under 1996. Aliyevs ankomst till makten har fört stabilitet till Azerbaijan. Det var också ett slut på landets första demokratiska experiment. Den demokratiska vågen som hade svept igenom republiken mellan 1991-1992 svalnade år 1993. Den politiska stabiliteten drabbades av ekonomiska svårigheter som orsakades av krig, och den sovjetiska planekonomin. Regeringen hade lett till en kraftig våg av Brezjnev´s era. Aliyev var den enda person som både för sin egen befolkning och utländska observatörer såg till att få landet på rätta spår. Stabilitet var ett brådskande oro, än det abstrakta begreppet demokrati (Cornell 2001:120)

Det är säkert att Aliyev skulle ha vunnit år 1993, även om det hade hållit under rätta demokratiska förhållanden. År 1997 sågs det som att Aliyev hade återställt ordningen i Azerbaijan, för att ha lyckats attrahera många utländska oljebolagen till landet. Detta kom i samband med hjälp som han hade fått med hjälp av Turkiet i världspolitiken, och skapandet nav ett modernt arme. Detta kom dock också på bekostnad av politiska friheter och demokrati. År 1995 präglades parlamentsvalet av observatörer som en fars, med Aliyev´s anhängare som vann över nittio procent av rösterna. Efter följande val har oppositionen fått större representation i parlamentet, vilket så småningom ledde till en kontroll på mer än en fjärdedel av mandaten. År 1998 blev presidentkandidaten i stort fokus för uppmärksamheten. Regimen förkastades av både OSSE och oppositionen, som beslutade sedan att bojkotta valet. Som ett svar på OSSE: S kritik och efter en lång dialog med oppositionen, avskaffade Aliyevs regim presscensur. De andra stora oppositionspartierna (Cornell 2001:121).

Officiella resultat gav Aliyev sjuttiosex procent av rösterna. Den politiska scenen i Azerbaijcan består av två grupper, regeringsblocket och oppositions partier. Regeringsblocket består av det nya partiet (Nap) och små politiska grupperingar är anknutna till regimen. Sonen Ilham´s ankomst kom i samband med hård kritik av media och oppositionen, nämligen var det redan då som presidenten försökte sätta in sonen i spelreglerna.(Cornell 2001:122). Oppositionens tendenser handlade om splittring och samarbete. De flesta av de stora oppositionspartierna har sina rötter i Folkfronten. Trots att det finns flera dussin partier, kan bara ett halvt dussin, samarbeta med oppositionen, oavsett om det gäller att organisera demonstrationer eller samordna ett svar på regeringens politik eller åtgärder. Oppositionspartierna med den största graden av folklig stöd är Musavat, Anip, Demokratiska partiet och Folkfronten (Cornell 2001:122).

24

Musavat har fått sitt namn från Azerbaijans första politiska parti vilket grundades 1911, som härskade den första azeriska republiken mellan 1918 och 1920. Partiet drar nytta av en relativ starka aktivister och är placerad i radikalt avstånd mot regimen (Cornell 2001:122). Gambar fick också stöd genom att fördöma dominans av det politiska livet av infödingar i Nachitjevan, de flesta av landets ledare, i regeringen och oppositionen. Musavat producerar landets mest populära politiska tidning ” Yeni Musavat”, och påstår sig vara det största oppositionspartiet. Folkfrontspartiet präglas av inre spänningar. Sedan Elcibeys återkomst, från intern exil 1998, har partiet delats mellan två fraktioner ledda av lika karismatiska figurer: de ”klassiska” som leds av Elcibey själv, och ”reformvänner” som leds av partiets vice ordförande Ali Kerimov. Efter Elcibeys död i augusti 2000, strax före valet delades partiet upp i två oförenliga delar, både som påstår sig vara partiers legitima styrande organ. Enligt Kerimov har partiet drabbats hårt av att inte ha behandlat sina tidigare misstag. ANIP, som konkurrerar med Musavat är största oppositionspartiet och leds av Etibar Memedov. Partiet är liberal i det ekonomiska området och förespråkar en minimal ekonomisk betydelse för staden, samtidigt är de lojala mot oppositionen till både APF regeringen och Aliyev´s regim (Cornell 2001:122). Till skillnad från Musavat har både ANIP och APF visat en vilja att föra en dialog med regeringen. Det demokratiska partiet, lett av Rasul Guliev, tidigare talman i parlamentet under Aliyev och som har åtalats för korruption. Partiet drivs av hans lojala företrädare, Sardar Jelal oglu, och dess framtid beror på Gluevs återkomst. Dessa fyra största oppositionspartierna delar i stort sett Aliyev regimens utrikespolitik. Deras skillnader jämfört med regimen avser landets inre politiska och ekonomiska ställningar. Musavat och ANIP tycks vara de två starkaste oppositionspartierna idag. Eftersom Azerbaijan är en republik, kommer den avgörande faktorn i sista hand handla om vem som vinner landets nästa presidentval 2003 (vilket idag visade sig vara hans egen son Ilham Aliyev). På den tiden har analytiker sett Gambar och Memedov som de starkaste kandidaterna (Cornell 2001:123). En skiljlinje inom oppositionen handlade om oförenlighet med parter som Musavat och Demokratiska partiet. Följden av dessa ojämlikheter är ett stort hot mot stabilitetet i alla auktoritära regimer i Kaukasus och Centralasien, och ingenstans sågs problemet som akut enligt Cornell än i Azerbaijan.

År 1998 var presidentkampanjen hård mot den sjuttiosex åriga Aliyev, som genomgick en svår hjärtoperation i början av 1999. Med tanke på hans ålder och hand dåliga hälsa, trodde man inte att han skulle väljas om under 2003. Hans huvudsakliga intresse handlade om sin son Ilham Aliyev som skulle enligt planerna efterträda efter honom, diskussionen som pågick

25

under flera år. Detta skulle bli en svår uppgift, Azerbaijan fungerar inte på samma sätt som Nordkorea och Syrien, där folket skulle kunna acceptera Ilham bara för att han är Aliyevs son. Hans påstådda förflutna som en spelare och faktumet att han har hittills visat mer intresse för affärer än politik (Cornell 2001:124). Ett visst antal personer i Azerbaijan är beroende av skydd från Aliyevs system för sin privilegierade position och har ett egenintressen i att hålla detta system vid makten. Det är det främsta orsaken till Ilhams starka stöd inom de statliga strukturerna (Cornell 123-124).

Geopolitiska faktorer har också sina påföljder. Azerbaijanska strategiska läge, dess oljeresurser och dess roll i den geopolitiska omläggningen pågår i Eurasien och innebär att öppen eller dold medverkan av ett antal olika befogenheter inte kan uteslutas. Det mest uppenbara engagemang kommer troligen från Ryssland och Iran. Turkiet och USA spelar också en viktig roll inom detta område. Under dessa förhållanden kan arvsrätt inre vara en smidig en. Ett värsta fall skulle man drabbas av oroligheterna i gränsen och det skulle ha inneburit inbördeskrig. I detta sammanhang är Azerbaijan i ett desperat behov av starka institutioner med folklig legitimitet som kan hålla ordning (Cornell 2001:124). Valen 2000 hade ett avgörande tillfälle att förändra denna situation. Den påföljande makten skulle sätta Azerbaijan återigen i risken att hamna i en nedåtgående spiral av instabilitet, med våldsamma konfrontationer mellan statliga strukturer och oppositionen. Under Azerbaijans val historia har den centrala valkommissionen (CEC) haft en viktig fokus för kontroverser (Cornell 2001:125–126). Den internationella reaktionen kom snabbt. Den 6 november utfärdade OSSE och Europarådet en gemensam rapport som gav en stor vikt på de framsteg som gjorts under senaste fem åren, bland annat innehöll den brister i valet, inklusive allvarliga brister i avseende på genomförandet av lagstiftningen. Denna rapport bidrog till tillträde för både Azerbaijan och Armenien i Europarådet den nionde november. OSSE och Europarådets observatörs uppdrag var ovilliga att störa Azerbaijans integrering i EU:s institutioner. Omröstningen till medlemskapet hade skjutits upp efter valet, i hopp om att detta skulle utöva ytterligare tryck på den azerbaijanska regeringen till att genomföra valet på ett fritt och ett rättvisst sätt. Beslutet om att koppa Azerbaijan och Armeniens medlemskap var rätt, med tanke på at Armenien ockuperar mer än femton procent av Azerbaijans territotium. Med att vägra medlemskapet till Armenien på grund av bedrägligt val i ett annat land skulle också innebära oförsvarligt. Rådet noterade att Azerbaijan var villig att följa Europarådets normer.(Cornell 2001:128).

26

Graden av valfusk förvånade även regimens egna företrädare. Inom flera dagar publicerade regimen egna slutliga valresultatte, den minskade partiets siffra med sextiotvå procent av rösterna och visade även att det kommunistiska partiet och Folkfronten, hade sex procent av värdet. Som en följ på detta hade Azerbaijan tre nominella oppositionspartierna i parlamentet. Även om det såg ut som en övergång till politisk pluralism, hade det fortfarande genomförts utanför den rådande lagstiftningen. Oppositionspartiernas reaktion bidrog till fredliga demonstrationer och krävde som ville ha förklaring av valet. Även om de lyckades med sina demonstrationer, var det klart att Azerbaijan inte var redo för politisk revolution. Valdeltagandet var ett tecken på politisk aparti. Man hade inget förtroende för att de splittrade oppositionspartierna kunde styra landet bättre än det nuvarande, och att de skulle vara mindre benägna till korruption. Man beslutade sig för att rösta på det styrande partiet just för att de hade varit vid makten i sju år. År 2000, parlamentsvalet i Azerbaijan hade missad en möjlighet till en demokratisk utveckling och stabilisering av landet och hela södra Kaukasus. År 1995 och 1998, hade Aliyev förknippats med landets politiska och ekonomiska stabilitet. Samtidigt som Aliyev hade behållit ett försoningsläge med Armenien, har ett antal oppositioner varit mindre fredliga i sin arbetsätt. I slutet av 1990 har Azerbaijan haft anmärkningsvärd politisk och ekonomisk stabilitet i förhållande till sina grannar. Georgien har bland annat drabbats av uppror och erövringar av västra regionen, en hotande flykting kris på gränsen till Tjetjenien, upprepande försök till störta sin ordförande och en allvarlig ekonomisk kris. Armenien har upplevt ekonomisk stagnation och försvagande emigration, 1999 var hittills värdefull politisk stabilit som krossades av mordet på sin premiärminister och talmannen för dess parlament. Däremot har Azerbaijan förts konsolidering av dess olja och gas industri, man hade varaktiga investeringar i väst (Cornell 2001:127–128).

Azerbaijans stabilitet kan endast nås via legitima institutioner, som kommer förmodligen att ske gradvis och långdraget. Demokratisk utvecklig är inte ett hopplöst fall i Azerbaijan. Jämfört med många av centralasiatiska republikerna, är Azerbaijan öppna för internationell kritik och tryck. Azerbaijans utrikespolitik är västvänlig. Detta ger väst en sällsynt grad av inflytande över Azerbaijans politiska utveckling. Dessutom har oppositionen med få undantag är lämpliga för att uppnå makten via demokratiska medel och är kapabla till att utöva betydande press på regeringen. Dock har polariseringen mellan regeringen och oppositionen ökat till en punkt där arbetet till att inrätta en dialog misslyckades år 1998 och år 2000. Förutsättningar för fredlig och ordnad övergång har förvärrats (Cornell 2001:129)