Examensarbete i SC163B Malmö universitet
15 hp Hälsa och samhälle
Socionomprogrammet 205 06 Malmö
032021
KAN MAN SUPA OCH HA
HEMTJÄNST?
BISTÅNDSHANDLÄGGARES UPPLEVELSER
AV ATT MÖTA ÄLDRE MISSBRUKARE
DRUNK WITH HOME CARE?
SOCIAL WORKES EXPERIENCE OF WORKING
WITH OLDER ALCOHOLICS
LINNEA JOSEFSSON
Josefsson, L. Title. Subtitle. Degree project in social work 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department Of Social Work, 2021.
Research has shown that the older population’s drinking habits are expanding.
With this, alcohol-related diseases and injuries are prone to increase. This places demands on an elder care that has resources and knowledge on how to provide equitable welfare. The aim of this study was to examine social workers experience of working with older adults with an ongoing or suspected alcohol addiction. Interviews with 6 social workers were conducted. The interviews were based on a semi-structured model with open questions, where the main focus was on the
informant’s own experience on the subject. The result shows that there is a lack of knowledge of how to deal with and identify alcohol addiction among the elderly population. There is also a lack of services that targets substance abuse among elderly. Social workers therefore must invent their own strategy to find suitable care alternatives within a bureaucratic system.
Keywords: Addiction, ageism, bureaucracy, competence, social work, older adults.
Innehållsförteckning
1. Inledning & Problemformulering 4
1.2 Syfte 5
1.3 Frågeställningar 5
2. Bakgrund 6
2.1 Vad är en biståndshandläggare? 6
2.1.2 IBIC: Individens Behov I Centrum 6
2.2 Socialtjänstlag (2001:453) 6
2.3 Begreppsdefinition 7
3. Tidigare forskning/Kunskapsläge 7
3.1 Alkoholkonsumtionen bland äldre ökar 7
3.2 Bristen på kunskap inom äldreomsorgen 8
3.3 Dilemman i arbetet med missbrukande äldre 9
3.3.1 Strategier i arbetet med missbrukande äldre 9
3.4 Självbestämmanderätt 10
3.5 Samverkan tillgång eller hinder? 11
4. Teori 11
4.1 Frontlinjebyråkrati/Street-Level Bureaucracy 11
4.1.2 Handlingsutrymme 12
4.2 Ålderism 13
4.2.1 Ålderism i förhållande till missbruk 14
5. Metod 15
5.1 Kvalitativ metod 15
5.2 Urval & avgränsning 16
5.3 Bearbetning av materialet 16
5.4 Förförståelse 17
5.5 Forskningsetiska överväganden 18
6. Resultat & Analys 19
6.1 Samarbetet med utförarenheten 19
6.2 Individens självbestämmanderätt 22
6.3 Missbruk definierar inte vårdbehovet 25
6.4 Att stötta upp runt omkring 27
7. Diskussion 28
8. Referenser 32
Bilaga 1 34
1. Inledning & Problemformulering
Boverket, myndigheten för samhällsplanering, byggande och boende skriver att den ökande medellivslängden i Sverige har medfört att vi har en ökande äldre befolkning. I dag är var femte invånare i Sverige över 65 år gammal. Mängden personer som är över 80 år gamla förväntas öka med ca. 50 % till år 2030 (Boverket, 2021). Detta kommer att ställa krav på att det finns en välfungerande äldreomsorg i Sverige. Den äldre befolkningen är en stor social kategori med blandad problematik som av allra högsta grad är relevant för socialt arbete. Harnett och Jönsson (2015) beskriver att benämningen äldre som ålderskategori syftar till individer över 65 år i Sverige. Trots att medellivslängden är 81 år för män och 83 år för kvinnor, hör det inte till ovanligheten att personer blir över 90 och uppemot 100 år gamla. Författarna menar att kategorin äldre således är en stor heterogen grupp, där klass, etnicitet, sexualitet, kön och fysisk/psykisk
funktionsnedsättning måste tas i beaktning lika mycket som till individens faktiska ålder.
I en publikation från Nordens välfärdscenter 2018 har äldres alkoholvanor beskrivits som ett ökande problem. Författarna menar att det talas för lite om äldres alkoholvanor i samhället i stort. Föreställningarna om att äldre personer lever ett liv i nykterhet, har visat sig vara felaktig. Författarna menar att det finns en tystnadskultur kring äldre med ohälsosamma dryckesvanor både inom den kommunala socialtjänsten, hälso- och sjukvården och i stora delar av
forskningsvärlden. De menar vidare att äldre missbrukare omges av ett särskilt stigma och att omvärlden har svårt att förena bilden av ålderdom och
alkoholkonsumtion. Trots detta har det visat sig att alkoholkonsumtionen bland äldre har ökat under de senaste decennierna och att det finns tecken på att trenden kommer att fortsätta i samma riktning. Den ökande alkoholkonsumtionen bland äldre förväntas även öka alkoholrelaterade skador och sjukdomar, vilket i sin tur ställer högre krav på de insatser i samhället som individerna kommer att komma i kontakt med (Fredriksson Et. Al 2018).
Socialstyrelsen menar att äldre personer med missbruksproblematik är särskilt utsatta, då de riskerar att hamna utanför missbruksvården. Istället kommer äldre missbrukare tvingas söka sig till äldreomsorgen för att få hjälp och stöd i sin vardag, vilket kommer ställa högre krav på de yrkeskategorier som verkar inom fältet (Socialstyrelsen 2015a).
Harnett och Jönsson (2015) argumenterar för att kategorin äldre missbrukare är en komplex och mångsidig målgrupp, som bör tas på allvar av samhället och dess hjälpande insatser. Ett av flera skäl till detta är att den äldre individens
alkoholkonsumtion är skadligare än den yngres. Som äldre är det mer troligt att hälsan försämras än hos en yngre individ. Det är också troligare att en äldre
person har en högre grad av medicinering än en yngre. Därav kan man anta att den äldre kroppen tar mer skada av en högre alkoholkonsumtion. Sjukvården har blivit bättre i Sverige, vilket också medför att personer som har haft ett omfattande missbruk under sitt liv lever längre.
Karlsson & Gunnarsson (2017a) beskriver att det saknas kunskap både bland de yrkeskategorier som möter äldre missbrukare och i forskningsvärlden i stort. Detta gäller både inom missbruksforskning och inom den gerontologiska forskningen. De menar att alkoholkonsumtion omges av både stigma och status, vilket gör frågan komplex att studera. Författarna argumenterar att det behövs en diskussion kring vilken typ av drickande bland äldre som uppfattas som problematisk och varför. Grundar sig problemdefinitionerna på hälsa, moral eller politik?
Målet med äldreomsorgen idag är att stödja de individer som på grund av fysiska eller psykiska orsaker behöver assistans i sin vardag. Hur omsorgen är
strukturerad varierar något kommuner emellan. Dock kommer majoriteten av hjälpsökande individer initialt att komma i kontakt med en biståndshandläggare som har i uppgift att göra en behovsprövning. De stödinsatser individen sedan beviljas kommer i de flesta fall att utföras av hemtjänstpersonal. Äldreomsorgen idag präglas av ett krav på kostnadseffektivitet och ett pressat tidschema. Två ingredienser som inte är förenliga med oväntade situationer som behöver åtgärdas. Missbrukande äldre passar sällan in i den standardiserade vårdstrukturen, vilket ställer krav på yrkeskompetens och tillgång till fullgoda resurser för de
professionella som har i uppgift att tillgodose den enskildes behov. Det är heller inte ovanligt att långvariga missbruksproblem har lett till ett bristande socialt nätverk. Vilket innebär att de professionella kontakterna runt individen kan utgöra hela- eller stora delar av dennes sociala skyddsnät (Fredriksson Et. Al, 2018). 1.2 Syfte
Följande uppsats kommer att undersöka biståndshandläggares upplevelser av att möta alkoholmissbrukande äldre. För att avgränsa studiens område kommer biståndshandläggare anställda i Skåne län och som arbetar mot ordinärt boende, det vill säga individer som bor i eget boende och som är över 65 år gamla, att intervjuas. Syftet med studien är att undersöka hur biståndshandläggare i Skåne län som arbetar mot ordinärt boende hanterar och upplever missbruksproblematik hos individer över 65 år.
1.3 Frågeställningar
De övergripande frågeställningarna som uppsatsen bygger på är följande:
Hur upplever biståndshandläggaren arbetet med äldre missbrukare?
Hur riktar biståndshandläggaren insatser till individer där misstanken om eller pågående missbruk förekommer?
Hur förhåller sig biståndshandläggaren till den enskildes självbestämmanderätt i ärenden där missbruk förekommer?
2. Bakgrund
Som biståndshandläggare är du anställd inom en kommunal förvaltning som kan se ut på olika sätt beroende på vilken kommun du verkar inom. Vård och
omsorgsförvaltningar är politiskt styrda organisationer och kan därför skilja sig något i arbetssätt kommuner emellan, beroende på det kommunala styret. Nedan presenteras de gemensamma drag för hur vården är utformad i Skåne län och de riktlinjer samt bedömningsverktyg som biståndshandläggare är skyldiga att följa i sin profession.
2.1 Vad är en biståndshandläggare?
Biståndshandläggarens arbetsuppgifter är att handlägga ärenden som kommer in till myndigheten. Individer som faller inom ramen för organisationen ansöker om hjälp och biståndshandläggare utreder behovet, samt ger förslag på insatser som sedan beviljas till den enskilde. Arbetsmodellen IBIC (Individens behov i centrum) är det främsta verktyget för att kartlägga den enskildes behov.
Biståndshandläggaren skall arbeta främjande och stärka den enskildes förmågor att i så stor utsträckning som möjligt leva självständigt under skäliga
levnadsförhållanden.
2.1.2 IBIC: Individens behov i centrum
Syftet med IBIC är att ge stöd för yrkesverksamma att identifiera och beskriva individens behov på ett likvärdigt sätt och öka möjligheterna att kommunerna i Sverige använder sig av samma språk när individens behov av hjälp och stöd utreds. Arbetssättet ger biståndshandläggaren en möjlighet att kartlägga
individens situation fysiskt, psykiskt och socialt; vilket sedan ligger till grund för en behovsprövad bedömning. Fokus ligger på individens behov och vad denne har för möjligheter att själv frigöra sina resurser. I IBIC ingår även kartläggning av individens mål, resurser och upplevelse av kvalitet, vilket biståndshandläggarna kartlägger vid årliga uppföljningar. IBIC är även ett sätt att strukturera
dokumentation som bygger på nationell informationsstruktur och nationellt fackspråk, skapa en rättssäker handläggningsprocess och utveckla en evidensbaserad praktik inom fältet. (Socialstyrelsen, 2015b)
2.2 Socialtjänstlagen (2001:453)
Socialtjänstlagen (SoL) styr socialtjänstens ansvarsområde och är den lagstiftning som biståndshandläggare skall följa i sitt arbete och fatta sina beslut utifrån. I 1 kap. §1 står det skrivet att socialtjänsten skall under hänsynstagande till
människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. I 5 kap preciseras hur socialtjänsten skall arbeta gentemot särskilda grupper. I 5 kap. 4-6§§ SoL står det skrivet att socialtjänstens arbete mot äldre skall bl.a. främja välbefinnande och möjligheterna till att leva ett värdigt liv under trygga förhållanden. Möjligheterna till stöd och hjälp i hemmet skall den äldre så långt som möjligt kunna välja själv hur det skall utformas. Det är kommunens ansvar är att samverka med andra samhällsorgan och organisationer gällande planering för insatser åt de äldre. I 5 kap. 9-9a§ SoL Skall socialnämnden aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård som han eller hon behöver för att komma ifrån missbruket. Socialnämnden skall i samförstånd med den enskilde planera hjälpen och vården och noga bevaka att planen fullföljs. Kommunen skall ingå i
en överenskommelse med landstinget om ett samarbete i fråga om personer som missbrukar.
2.3 Begreppsdefinition
Äldre människor: Syftar till individer över 65 års ålder. (Harnett och Jönsson, 2015)
Vårdgivare: Syftar till den som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet. Det kan exempelvis vara en region, kommun, aktiebolag eller egenföretagare. Begreppet används både för offentliga- och privata verksamheter. (Socialstyrelsen, 2021) SIP: Förkortning för Samordnad Individuell Plan. Om både hälso- och sjukvården samt socialtjänsten är inkopplade i planeringen av en persons vård, finns
möjligheten att kalla till en SIP. Syftet med mötet är att individen och eventuella anhöriga skall få deras behov av trygghet, kontinuitet, säkerhet och samordning tillgodosedda. (Region Skåne, 2020)
Utförarenheten: Är den verksamhet som utför de insatser biståndshandläggaren beviljat den enskilde. I arbetet nedan är detta vanligtvis hemtjänsten.
Den enskilde: Syftar till en fysisk och juridisk person som kommer i kontakt med biståndshandläggaren.
Brukare: Syftar till en person som tar emot eller är under pågående utredning för att ta emot stödinsatser från kommunen.
3. Tidigare forskning/kunskapsläge
I detta avsnitt presenteras tidigare forskning på ämnet för att förankra studiens frågeställningar och problemformulering.
3.1 Alkoholkonsumtionen bland äldre ökar
Jyrkämä och Haapamäki (2008) beskriver hur den äldre befolkningen i Norden ökar och fortsättningsvis kommer att öka inom de närmsta decennierna.
Författarna menar att orsakerna bakom den ändrade demografin i Norden delvis beror på ökad livslängd och låga födelsetal. Vidare beskriver författarna
situationen som en demografisk brytpunkt, där årskullarna som inom de närmsta åren kommer att gå i pension har andra levnadssätt, livsstilar och
konsumtionsvanor som skiljer sig från tidigare generationer. Som ett exempel tas personer födda mellan 1945–50 som alkoholforskningen i Finland tar upp som “den våta generationen”. Författarna förklarar detta bland annat genom att alkohol är lättare och billigare att få tag på än tidigare och menar att detta är en orsak till att alkoholkonsumtionen stigit i de nordiska länderna. I studien benämner författarna äldre kvinnor som en extra utsatt grupp då deras missbruk ofta hålls dolt för omvärlden. Författarna menar att det är viktigt att titta på alkoholbruk hos äldre från olika infallsvinklar för att skapa sig en förståelse för varför alkohol missbrukas. En infallsvinkel är att se på missbruk av alkohol som en form av aktörskap, där den subjektiva analysen av missbruket får stå i centrum. Författarna menar att alkoholbruket även kan beskrivas utifrån den fysiska kapaciteten att planera och genomföra intagandet av alkohol som i sin tur kan stärka individens känsla av duglighet och upprätthållande av tidigare rutiner.
3.2 Bristen på kunskap inom äldreomsorgen
Gunnarsson och Karlsson (2017a) hävdar att det saknas kunskap gällande missbruksproblematik inom äldreomsorgen. Individer över 65 år som är i behov av stöd i sin vardag, vare sig det gäller i hemmet eller med den personliga
omvårdnaden kommer att komma i kontakt med den kommunala äldreomsorgen. Sannolikt kommer individen beviljas insatser av en biståndshandläggare som sedan utförs av hemtjänstpersonal. Författarna har i sin studie tittat på vilka förutsättningar hemtjänstpersonalen har att möta missbrukande äldre och konstaterat en saknad av kunskap och utbildning inom området. Både när det kommer till att identifiera missbruk hos personerna de möter, samt vilka strategier som bäst kan användas i arbetet med en missbrukande individ. Vanligtvis faller det på personalen att själva hitta strategier för att hantera missbruket. De tvingas även förlita sig på det personliga omdömet kring hur de bäst bör agera i dessa situationer.
I studien har författarna ställt frågor till hemtjänstpersonal kring vilka tecken de uppmärksammar när de identifierar missbruk hos deras brukare. Hemmets skick uppgav majoriteten var en tydlig markör för missbruksproblematik. Personalen beskrev hem där stora mängder sopor innehållande ölburkar och andra spritflaskor hittades. Alkoholspill på golvet och en oangenäm odör i bostaden var även
gemensamma nämnare hos dessa individer. Vidare beskrev hemtjänstpersonalen en allmän försummelse av övriga hushållssysslor; som stora mängder smutsig tvätt och för gammal mat i kylen. Alla dessa faktorer härledde de till individens missbruk. Det sanitära skicket av individernas hem väckte även en ovilja hos personalen att utföra sina arbetsuppgifter där. Många uttryckte att de upplevde det som äckligt och obehagligt. Hemtjänstpersonalen beskrev en önskan att duscha efter besöket eller rädslor för att stöta på skadedjur i den enskildes hem. Flera situationer där personalen tvingats lämna brukarens bostad utan att ha genomfört insatserna på grund av att arbetsmiljön varit bristfällig påtalades.
Vidare beskrev personalen att det var vanligt att brukaren själv inte vill släppa in dem innanför dörren, på grund av hemmets skick eller det berusade tillstånd brukaren befann sig i vid deras ankomst. Strategier för att hantera dessa händelser var bland annat att istället lämna mat utanför dörren eller slänga sopor som var ställda i trapphuset, utan vidare försök att komma in i brukarens bostad.
Personalen dokumenterade sedan att insatsen uteblivit på grund av att individen tackat nej till hjälp. Personalen uppfattade att detta berodde på att brukaren skämdes över sitt tillstånd och hemmets skick. Att de hade svårigheter att hålla upp en fasad framför omvårdnadspersonalen och att de därför inte orkade släppa in dem i bostaden. Den andra tolkningen som personalen gjorde var att brukaren av rädsla för att förlora något valde vidare isolering framför att ta emot deras stöd. Personalen trodde att detta exempelvis kunde bero på oro för att en eventuell orosanmälan till biståndshandläggaren skulle göras eller rädsla för att hemtjänsten skulle signalera till hyresvärden.
Ytterligare en markör som personalen tog upp, är det fysiska skick som brukare med missbruksproblematik ofta befinner sig i. Likt bristen på städning av
hemmet, beskrev omvårdnadspersonalen bristfällig hygien som ett vanligt tecken på missbruk. Personalen menade att dessa brukare ofta skapade problem, då det innebar större svårigheter att vårda berusade personer. Brukaren kunde i sin berusning kissa på sig, ramla utan att ha förmågan att ta sig upp eller inte sköta sår som behöver rengöras. Detta skapade en frustration hos personalen, då det
krävdes mer tid och resurser för att hjälpa den berusade individen. Många beskrev missbrukande äldre som mer vårdkrävande än andra, då de bland annat hade svårare för att hjälpa till själva vid berusning. De utsatte sig således för större risker att skada sig, vilket också medförde fler akuta besök som störde ordinarie schemaläggning. Det var tydligt i studien att dessa ärenden skapade en större frustration hos personalen, då beteendet springer ur individens missbruk. Skulle individen få bukt med sitt drickande, skulle många av de problematiska
situationerna att upphöra. Detta tycktes göra det svårare för personalen att
acceptera situationen och sina känslor inför brukaren. (Gunnarsson och Karlsson, 2017a)
Shaw och Palattiyil (2008) hävdar att avsaknaden av förmågan att identifiera missbruk hos äldre är ett genomgående problem bland flera yrkesgrupper som arbetar mot målgruppen. Författarna menar att detta beror på att tecknen för missbruk hos äldre ofta förväxlas med tecken för andra åldersrelaterade symptom som fall, depression, inkontinens eller förvirring. Författarna hävdar att det finns en tendens att inte ta missbruk hos äldre på samma allvar som hos övriga
åldersgrupper. De menar att majoriteten av de professionella låter misstanken om missbruk passera. Detta på grund av en rådande föreställning om att det finns få övriga områden av tillfredsställelse i en äldre persons liv, samt att en förändring inte är möjlig att uppnå.
3.3 Dilemman i arbetet med missbrukande äldre
Gunnarsson och Karlsson (2017a) beskriver att hemtjänstpersonalen ofta ställs inför svåra dilemman i deras arbete med missbrukande äldre. Trots att mängden missbrukare var i minoritet till övriga brukare, verkade arbetet med dessa individer skapa mer stress och oro än övriga brukare vars beteende och
svårigheter föll under normen för arbetet. Oro för att drickandet skulle stå i vägen för avgörande medicinska åtgärder, exempelvis givandet av insulin, ställdes mot personalens vetskap att det inte ingår i deras arbetsbeskrivning att förhindra att missbruket fortgår. Ett annat dilemma som personalen tvingades hantera på egen hand är huruvida inköp av alkohol skall göras. Personalen saknar mandat att vägra inköp av alkohol på grund av individens självbestämmanderätt. Många ur
personalen hade hittat sätt att kringgå detta, men beskrev ofta situationen som lönlös. Detta för att individerna ändå lyckades hitta sätt att införskaffa alkohol. Kunde de inte ta sig ut själva, bad de anhöriga, bekanta och även i vissa fall taxichaufförer köpa ut åt dem. Författarna menar att studien tydligt visar att hemtjänstpersonalen har en önskan om att brukare de arbetar med skulle leva ett liv i nykterhet. Dels för att minska deras egen arbetsbelastning, dels för att slippa fatta svåra beslut i de situationer som beskrivits ovan. Författarna beskriver ytterligare en dimension där personalen önskar nykterhet hos sina brukare, då det inte ansågs vara ett värdigt liv att leva för en äldre individ. Synen på att den äldre skall vårdas och ges skäliga levnadsvillkor under deras sista tid i livet var helt enkelt inte förenligt med ett liv i missbruk.
3.3.1 Strategier i arbetet med missbrukande äldre
Gunnarsson och Karlsson (2017b) har i ytterligare en studie tittat på
biståndshandläggares arbete med missbrukande äldre. Likt deras tidigare studie, som presenteras i ovanstående kapitel, har de kommit fram till att det saknas kunskap inom professionen för att identifiera samt arbeta för att hjälpa individer att komma ur sitt missbruk. Den vanligaste strategin hos biståndshandläggare var att satsa på att kontinuerligt arbeta för att skapa en relation till brukaren, som
byggde på förtroende. När detta hade etablerats, menade man, att det var enklare att bedriva ett motivationsarbete och tala sanningsenligt med individen om den observerade problematiken. För att kunna skapa en varaktig relation, menade biståndshandläggarna, att kontinuitet bland personal som fanns i brukarens närhet var essentiellt för att få till ett fungerande samarbete. Författarna beskriver även situationer där biståndshandläggaren haft en oro för individer utan stöd från kommunen, men där omgivningen signalerat att behov av stöd finns. I dessa ärenden försöker biståndshandläggaren avsätta tid för regelbundna besök eller telefonsamtal för att möjliggöra att en förtroendeingivande relation etableras. Vidare försöker biståndshandläggaren sedan motivera individen att ta emot insatser från hemtjänsten, för att på så sätt “få en fot in” hos den enskilde.
Att använda relationsskapande baserat på förtroende som strategi för att närma sig äldre missbrukare, är även ett tema som presenteras i författarna Millard och McAuleys studie (2008). Författarna har tittat på socialarbetare inom
äldreomsorgen i Skottland och hur de identifierar och hanterar denna typ av problematik. Att frigöra tid för att bygga relationer var essentiellt för att komma nära individen och på så sätt kunna ha en dialog kring drickandet. Författarna beskriver hur socialarbetaren hade en större försiktighet i samtalet med klienten, detta för att inte förstöra förtroendet och på så sätt riskera att individen vägrade ta emot ytterligare stöd. Studien visade även att personalen var mindre benägna i dessa ärenden att göra orosanmälningar till missbruksvården eller ställa krav på ett nyktert leverne. Detta för att inte riskera att klienten skulle känna sig iakttagen eller sviken och därmed försvåra deras arbete framöver.
Gunnarsson och Karlsson (2017b) menar att det saknas insatser som specifikt utformats för brukare med missbruksproblematik inom äldreomsorgen. Kring de insatser som kommunen erbjuder finns riktlinjer som beskriver ett tydligt mål och syfte. Biståndshandläggaren är skyldig att använda dessa riktlinjer som grund för sin bedömning, vilket ofta är svårförenligt i ärenden av en mer komplex karaktär. I missbruksärenden behöver således biståndshandläggaren använda sig av vad som finns i utbudet av insatser och sedan försöka anpassa dessa efter brukarens situation. Det kan exempelvis vara att lägga in ett tillsynsbesök. Syftet med tillsynen är egentligen till för att stilla oro hos den enskilde, men i dessa ärenden ger det hemtjänsten en möjlighet att skapa en relation samt bedriva ett
motivationsarbete kring att ta emot ytterligare stödinsatser. Ett annat exempel är daglig leverans av mat. Den enskilde kanske egentligen är förmögen att ta sig utanför hemmet och införskaffa mat eller tillaga måltider i hemmet, men insatsen ger hemtjänsten en daglig kontakt och insyn i personens vardag som sedan kan förmedlas vidare till biståndshandläggaren.
3.4 Självbestämmanderätt
Gunnarsson och Karlsson (2017b) beskriver hur biståndshandläggare ofta tvingas navigera i gråzoner gällande individens självbestämmanderätt. Enligt
socialtjänstlagen som besluten fattas utefter, finns det inga tvingande åtgärder inom den kommunala äldreomsorgen. Författarna beskriver att i
missbruksärenden kan detta vara extra svårt, då det finns ett tydligt behov av stöd i vardagen, men samtidigt en motvilja att ha med myndighetsutövare att göra. I ärenden av denna karaktär, använder sig biståndshandläggare av stöd från sina kollegor och gemensamma ärendedragningar, för att komma fram till vilka insatser som bör sättas in, samt hur dessa kan anpassas för att vara till hjälp.
Författarna menar vidare att det saknas givna handlingsmöjligheter, vilket medför ett större krav på biståndshandläggarens egen förmåga att hitta kreativa lösningar. 3.5 Samverkan tillgång eller hinder?
Dunér och Wolmesjö (2014) menar att en stor del av biståndshandläggares arbete innehåller samverkan med andra yrkesgrupper. Målgruppen biståndshandläggare arbetar mot har ofta många andra professionella kontakter inom rehabilitering, primärvård, hemsjukvård osv. Av denna anledning ställer det krav på
biståndshandläggaren att kunna förhålla sig till och använda andra yrkesgruppers kompetens i sina bedömningar. Författarna har i sin studie tittat på
biståndshandläggarnas perspektiv gällande interprofessionell samverkan. Trots att samarbetet anses vara nödvändigt, då brukarna allt som oftast har behov av flera vårdkontakter inom sjukvård och social arbete, belyser författarna svårigheter när flera yrkeskategorier tvingas samspela med varandra. Strukturella barriärer som olika lagstiftningar, organisatoriska och administrativa skillnader samt finansiella konflikter kommer ofta att stå i vägen för ett fullgott samarbete. Författarna menar att alla yrkeskategorier är formade av arbetsrelaterade värderingar och synsätt, vilka inte alltid stämmer överens med varandra. Författarna lyfter även fram olika yrkens status som en barriär i samverkan, samt bristen på insyn i de andra
professionernas kompetensområde och arbetsvardag.
Författarna hävdar att samverkan blir extra problematisk i mer komplexa ärenden, där individen har flera problemområden som behöver tas i beaktning. Konflikter gällande vilken yrkeskategori som har ansvar för vad samt diskussioner kring vilken typ av stöd den enskilde behöver kan göra att dessa ärenden inte kommer vidare och att individens situation i förlängningen inte förbättras.
4. Teori
I kommande kapitel kommer författarens valda teorier att presenteras. Ålderism, handlingsutrymme och frontlinjebyråkrati är de teorier som kommer att användas i analysen av studiens resultat.
4.1 Frontlinjebyråkrati/ Street-Level Bureacracy
Lipsky (2010) myntade det teoretiska begreppet Street-Level Bureacracy. Det innebär i korthet att offentligt anställda tjänstemän har i uppgift att utföra statens direktiv. Detta sker i direkt kontakt med medborgarna, exempelvis i form av socialt arbete med olika utsatta grupper. Tjänstemännens handlingar kan betraktas som en statlig sanktion att tillhandahålla medborgarna välfärd. Författaren
använder sig av modellen för att analysera den amerikanska myndighetssektorn och beskriva komplexiteteten det innebär att arbeta som en Street-Level
Bureaucrat. I följande uppsats kommer begreppet benämnas genom den svenska termen frontlinjebyråkrati.
Dunér och Nordström (2005) beskriver biståndshandläggares komplexa yrkesroll som frontlinjebyråkrater. Grunden för begreppet innebär att biståndshandläggaren är styrd av politiska mål, ledningen inom förvaltningen de verkar inom samt av medborgarnas intressen. Biståndshandläggaren måste i sitt yrke lära sig att hitta en väg emellan dessa tre aktörers intressen och samtidigt förhålla sig till den
komplexitet de möter i sina klienter. Tillgången på interventioner och resurser bygger på en normativ och moralisk värdegrund. Biståndshandläggaren behöver hitta sätt att försvara detta för klienterna samtidigt som de riskerar att utsättas för
kritik av ovanstående tre aktörer. I yrket finns en ständig efterfrågan på stöd och hjälp samtidigt som bristen på resurser och motsägelsefulla mål inom
verksamheten gör det svårt för biståndshandläggaren att uppfylla klienternas önskan. Vidare beskriver författarna hur socialarbetaren behöver konstruera sin klient, vilket innebär att insamlandet av information av klientens livssituation sedan används som underlag för vilka typer av insatser som kan hjälpa den enskilde till ett mer anpassat liv inom normen. På grund av detta finns även en strävan hos myndigheter att skapa ett förhållningssätt och säkerställa
gemensamma bedömningar. Detta görs genom att upprätta riktlinjer för hur bedömningarna skall utformas. Genom att följa utsedda riktlinjer i arbetet med klienten, kan biståndshandläggaren känna trygghet, men också säkerställa att bedömningarna är sakliga och rättvisa. Problemet med detta arbetssätt är dock när klienten inte helt passar in i normen eller insatserna som är utformade mot
målgruppen biståndshandläggaren riktar sig mot. Exempelvis om den enskilde har flera problemområden. Fysisk funktionsnedsättning och missbruk är ett bra exempel där biståndshandläggaren kan stöta på svårigheter i sitt arbete. Behoven hos individen går då inte att kategorisera in i de insatser som sjukvården
respektive socialtjänsten tillhandahåller.
Författarna beskriver vidare hur individen även påverkas av mötet med
frontlinjebyråkraten och tvingas anpassa sig för att få möjligheten till stöd. Detta kan exempelvis vara förändringar av bostaden för att vårdpersonal skall få en bättre arbetsmiljö eller andra förändringar i livsstilen för att hjälpen skall kunna utföras. Riktlinjerna som utformats inom myndigheten är också något som
individen behöver förhålla sig till. Det kan vara ifyllandet av ansökningsblanketter eller passning av telefontider och annat som kan försvåra för en individ i en utsatt situation. Rutiner och riktlinjer är samtidigt viktiga för att myndigheten skall kunna fördela resurser jämlikt, tydligare formatera professionen samt följa de politiska mål som kommunens politiker satt för verksamheten att uppfylla. Likväl som denna kategorisering och följandet av riktlinjer kan ge biståndshandläggaren en känsla av trygghet att ha fattat rätt beslut, begränsar det även
frontlinjebyråkratens handlingsutrymme i beslutsprocessen. Biståndshandläggaren kommer således alltid att slitas mellan att öka sin handlingsfrihet i mötet med medborgaren och följa arbetsplatsens rutiner. De individer som inte passar in i normen för vad verksamheten har att erbjuda, uppfattas då även som svåra för den enskilde biståndshandläggaren att hantera samt skapar problem för verksamheten i stort. Det är därför vanligt att dessa individer hänvisas vidare till andra
verksamheter eller att deras ansökan avslås då syftet med insatserna inte kan appliceras i det enskilda fallet.
4.1.2 Handlingsutrymme
Dunér och Nordström (2005) beskriver vikten av att biståndshandläggaren har handlingsutrymme i sitt professionella arbete, då kravet att hantera komplexiteten och föränderligheten som det innebär att arbeta med människor ständigt är
närvarande. I mötet med klienten har biståndshandläggaren inte heller möjlighet att förutspå händelseförloppet och behöver kunna vara flexibla för att få ut ett så gott resultat som möjligt. Handlingsutrymmet utformas genom att
biståndshandläggaren har möjlighet att tolka de riktlinjer och rutiner som verksamheten vilar på, då dessa enligt författarna ofta är otydligt formulerade. Vidare så arbetar biståndshandläggaren med människor vars livssituationer är unika och oförutsägbara. Biståndshandläggaren måste således i sitt beslutsfattande tillåtas att ta hänsyn till den enskildes förutsättningar och omständigheter.
Författarna poängterar även att frontlinjebyråkraten själv bär på sina värderingar och normer som påverkar dennes sätt att se på individen i mötet. Författarna menar att det är viktigt att den kompetens som bildas genom utbildning och yrkesvana är viktig för frontlinjebyråkraten att använda sig av i yrket. Det finns dock en diskrepans mellan socialtjänstlagen och de insatser som finns att tillgå inom verksamheten. Socialtjänstlagen ger biståndshandläggaren
handlingsutrymmet att fatta biståndsbeslut, men möjligheterna att hitta lösningar utöver de standardiserade insatserna är omöjliga. Paradoxen blir därför att handlingsutrymmet inte kan användas fullt ut, trots att befogenheten enligt lag finns där. Pettersson (2001) menar att detta beror på den svenska välfärdsstatens organisering av det sociala arbetet, som idag är i kommunal regi. Verksamheten är även beroende av kommunala försörjningsmedel och politiska mål som är i
ständig förändring. Författaren menar vidare att detta har inneburit att biståndshandläggarnas handlingsutrymme har minskat i realiteten, trots att lagstiftningen förblivit oförändrad. Dunér och Nordström (2005) menar dock att biståndshandläggare inom äldreomsorgen är vana vid att arbeta under dessa premisser och att det saknas en tradition inom socionomyrket att arbeta utefter professionell kunskap och beprövad erfarenhet på samma sätt som i andra yrkesfält, exempelvis inom medicin.
Harnett och Jönsson (2015) menar att biståndshandläggarens handläggning har en tendens att bli utbudsstyrd istället för behovsstyrd, på grund av de normerande insatserna som skapats av verksamheten. Författarna beskriver att mötet med klienten ofta utgår i att presentera vilken typ av stöd det finns möjlighet till, genom att presentera vilka insatser biståndshandläggaren tror den enskilde kan dra nytta av. De menar att prövningen därför inte blir förutsättningslös utan går
snarare ut på att erbjuda och motivera klienten att ta emot standardiserat stöd i form av namngivna tjänster. Författarna menar att detta också medför att de sociala behoven hos den enskilde, som av naturliga anledningar är svårare att mäta, tenderar att försvinna under utredningen och inte värderas lika högt som de mer påtagliga behoven.
4.2 Ålderism och betydelsen av åldersdiskriminering
Harnett och Jönsson (2015) menar att ålderism handlar om stereotypa föreställningar kopplat till individens ålder, vilket medför en strukturell diskriminering som baseras på det kroppsliga åldrandet. Författarna menar att synen på den äldre människan innehåller föreställningar som särskiljer dem från övriga åldersgrupper. Den äldre befolkningen betraktas som mindre kapabla med annorlunda behov, vilket även medför en samhällelig marginalisering. Författarna beskriver ålderismen som en dold form av diskriminering, då den tar sig andra uttryck än exempelvis rasism. Det är sällsynt att individer har öppet negativa attityder till den äldre befolkningen, det vanligaste är istället att tycka synd om och ömka den äldre individen. Författarna beskriver detta som “...en slags sympati i kombination med en förminskande nedvärdering” (Harnett och Jönsson 2015, s.88). Begreppet kan användas på flera olika sätt, men i följande studie kommer ålderismen avse negativt laddade fördomar som medför diskriminering av en grupp baserat på uppnådd kroppslig ålder.
Hagestad och Uhlenberg (2005) menar att tolkningar av individen baserat på den fysiska åldern även är ett naturligt skeende i samhället. Det finns en mängd regler gällande när man få full tillgång till samhällets olika funktioner och fullt får fatta sina egna beslut. Författarna menar att detta är nödvändigt för att skydda individer
under olika perioder av livet, vilket innebär att ålder inte alltid är irrelevant att ta i beaktning. Dock blir detta skadligt när individen blir lidande av samhällets
agerande som att de överbeskyddas eller uppfattas som mindre handlingskraftiga eller oförmögna att kommunicera deras behov. Föreställningar om äldre personers skörhet, kan även medföra att individen fråntas förmågor, vilket i sin tur kan leda till att personen tappar viktiga funktioner. Författarna ställer sig även frågan vad som händer kognitivt med en person som förminskas i sina förmågor och menar att detta även kan leda till frustration och känslor av utanförskap.
Författarna förklarar att den institutionella ålderismen inte kan bortses i
förståelsen av begreppet. I samhället finns normer och principer som definierar sociala institutioner, där åldern är ett sätt att kategorisera vem som tillhör vilken institution. Det kan exempelvis vara när du får börja skolan, rätten till pension eller möjligheten att söka stöd från din kommun. Den äldre individen stängs därför automatiskt av från många arenor i samhället och minskar även
möjligheten att möta individer från andra åldersgrupper. Automatiskt skapas en segregering av individer baserat på ålder, där den äldre personen förväntas dra sig tillbaka från yrkeslivet vid en viss tidpunkt och vara tillfreds med det. Författarna beskriver vidare att den äldre målgruppen på grund av detta har större risk att uppleva isolering, passivitet och brist på sammanhang, vilket också påverkar individens mående och självbild. Vidare hävdar författarna att många äldre individer idag har hög nivå av utbildning och är hälsosammare längre upp i åldrarna. Trots detta fråntas de möjligheten att delta och vara produktiva i
samhället i stort. Vilket i sin tur leder till att övriga samhällsgrupper inte kommer i kontakt med den äldre befolkningen. Det saknas plattformar för
generationsöverskridande umgänge, som författarna menar hade kunnat ge förutsättningar för att en mer mångfacetterad bild av äldre individer etablerades i samhället. Även forskning inom gerontologi publiceras i särskilda tidningar så information nås inte av allmänheten på samma sätt som inom andra
forskningsområden.
4.2.1 Ålderism i förhållande till missbruk
Hur förhåller sig då ålderismen till missbruk hos äldre. Harnett och Jönsson (2015) menar att missbruk hos äldre ofta upptäcks på samma sätt som hos en yngre individ, det vill säga, den enskilde själv söker hjälp eller att omgivningen signalerar till kommunens offentliga verksamhet, primärvården eller andra hjälpande insatser i samhället. Det som utgör den stora skillnaden är hur
missbruket betraktas hos individer från två olika åldersgrupper. Författarna menar att äldres alkoholmissbruk ofta förbises och ses som en del av själva åldrandet. Samma problematik hos en yngre individ, hade med större självklarhet betraktats som ett symptom för missbruk. Det finns flera faktorer som samspelar i
identifieringen av individens missbruk och i äldres fall även kan försvåra för omgivningen. Författarna menar att äldre inte rör sig i samma miljöer där missbruket vanligtvis synliggörs, samt att äldre har färre förpliktelser och åtaganden. Hos yngre individer finns fler arenor för upptäckten av missbruk, exempelvis i skolan eller i arbetet. Det är också vanligare att man har närmare kontakt med sina anhöriga som kan signalera att något inte står rätt till.
Författarna menar att en frisk individ över 65 år således har större möjligheter att hålla sitt missbruk dolt för sin omvärld, då den helt enkelt kan minimera de sociala kontakterna i sin vardag. De arenor där missbruk hos den äldre kan upptäckas och konfronteras är i vården, då äldre ofta har fler vårdkontakter än yngre individer. Vad är det då som gör att behandlande insatser specifikt riktat
mot missbruksproblematik inte sätts in i samma utsträckning som till yngre missbrukare?
Harnett och Jönsson (2015) menar att forskning om äldre missbrukare visar att det finns skillnader i behandlande åtgärder, där tvångsvård enligt LVM vanligare sätts in till yngre kvinnor och äldre män. I de äldre männens fall, beskrev
socialsekreterare insatsen som en rutinmässig sådan, snarare än som ett sistahandsalternativ som är syftet med alla tvingande åtgärder. Författarna beskriver vidare hur målet med insatsen inte var att få individen fri från sitt missbruk, utan snarare en lindrande åtgärd för att ge personen en chans att vila upp sig och lindra den omedelbara faran. Den genomgående attityden var att behandling var meningslös för äldre missbrukare, då man helt enkelt inte trodde att den kunde ha någon långvarig effekt. Vidare beskriver författarna en
gemensam syn om att resurser borde läggas på de yngre individernas missbruk, då de hade större chans att lyckas att hålla sig nyktra. Istället talade socialarbetarna om andra typer av insatser för att ge de äldre en dräglig tillvaro, dock utan krav på nykterhet. Den genomgående attityden var att de äldre skulle ges god omvårdnad och tas hand om, att man skulle arbeta för att lindra snarare än för att bota. Att försöka motivera till ett liv i nykterhet var inte aktuellt, då man ansåg sig ha föga chans att uppnå ett sådant mål. I stort betyder detta att socialtjänsten ställer lägre krav på den äldre missbrukaren än på den yngre. Det saknas även sanktioner mot brytandet av nykterhet och möjligheten till insatser för de äldre klienterna än för de yngre. De äldre missbrukarna prioriteras helt enkelt inte på samma sätt som de yngre och har inte samma ekonomiska prioritetsordning. Författarna menar att denna typ av prioritering kan ses som ett exempel på ålderism.
5. Metod
I följande avsnitt kommer en redovisning över vilka metoder som har använts vid utförandet av denna studie. Vilka arbetssätt i urvalet av informanter, bearbetning av empirin samt etiska överväganden kommer nedan att presenteras.
5.1 Kvalitativ metod
Dalén (2015) menar att målet för kvalitativ forskning är att skapa sig en förståelse för subjektets sociala verklighet, samt hur de uppfattar och förhåller sig till den situation som valts att studeras. Då syftet med studien är att undersöka hur biståndshandläggare arbetar med äldre personer som misstänks eller redan har ett konstaterat alkoholmissbruk valdes kvalitativ metod som utgångspunkt i arbetet. För att använda kvalitativ metod på ett korrekt sätt, skall en förståelse för
subjektets verklighet först uppnås innan en vetenskaplig förklaring kring fenomenet kan etableras. För att kunna göra detta, behöver forskaren få
informanterna att berätta om sina upplevelser. Empirin som ligger till grund för denna studie har samlats in genom intervjuer med informanter som verkar inom det valda ämnet, biståndshandläggare inom äldreomsorgen. Fördelen med
intervjuer är att det är lättare att skapa en personlig relation till informanten under intervjutillfället. Detta underlättar i kommunikationen och möjliggör ställandet av raka frågor kring ämnet (Patel och Davidsson 2011).
Det finns olika typer av intervjuformer som kan användas i en kvalitativ insamling av empiri. I följande studie har en form av semistrukturerade intervjuer använts, vilket innebär att en intervjuguide har formats med frågor gällande studiens syfte och frågeställningar. Intervjuguiden finns presenterad i bilaga 1. Fördelen med
semistrukturerade intervjuer är att samtalet avgränsas till de ämnen författaren önskar studera närmare. Samtidigt ges möjligheten att informanten fritt kan utforma sina svar och dela med sig av sina upplevelser. Nackdelen med att använda semistrukturerade intervjuer är att det finns en risk för vinklade frågor som speglar författarens förutfattade mening om vad informanten kommer att ge för svar. Det är därför viktigt att innehållet i intervjuguiden är väl genomarbetat så det underlättar för informanten att tala fritt snarare än leder samtalet till en önskad riktning (Patel och Davidsson 2011).
Frågorna i intervjuguiden som använts i arbetet har varit av en öppen karaktär. Inledningsvis blev informanterna ombedda att beskriva ett ärende där de kommit i kontakt med en missbrukande äldre. Efter detta ställdes mer specifika frågor som rörde studiens tema och frågeställningar. Genom att informanterna själva fick välja och beskriva ett ärende, gavs möjligheten att följa med i berättelsen och ställa individuella följdfrågor. Detta underlättade sedan i bearbetning och tematisering av materialet (Dalén 2015).
5.2 Urval och avgränsning
Dalén (2015) menar att det är viktigt att urvalet av informanter baseras på god kännedom om fältet som skall undersökas. Vid urvalet av informanter, användes en form av bekvämlighetsurval. Bekvämlighetsurval innebär att man annonserar eller söker informanter på en vald plats och sedan använder sig av de som anmäler sitt intresse och som anses passa för studien (Trost, 2010). I arbetet nedan valdes först organisationen och sedan informanter. De krav författaren hade var att biståndshandläggarna skulle arbeta inom ordinärt boende, det vill säga med individer som bor i egen bostad. Ett informationsbrev skickades ut till sektionscheferna inom organisationen som sedan gav sitt medgivande till att vidarebefordra brevet till sina anställda. Informationsbrevet återfinns i bilaga 2. Därefter bad sektionscheferna sina anställda att återkoppla direkt till författaren av arbetet vid intresse av att delta i studien. Genom detta tillvägagångssätt blev urvalet av informanter enligt snöbollsmetoden, då sektionscheferna mejlade ut till sina anställda som sedan själva fick välja om de önskade att delta (Trost, 2010). 6 personer återkom via mejl och det bestämdes därefter tid och plats för intervjun. Då flera av informanterna upplevde tidsbrist i deras arbetsschema, önskade tre av dem att intervjuas vid samma tillfälle i grupp. 3 enskilda intervjuer hölls således samt 1 gruppintervju med 3 informanter. Nedan visas en tabell över informanterna som intervjuades i arbetet.
Kod för informant Examen Arbetslivserfarenhet Typ av intervju
x1 Socionom 2 år Enskild x2 Socionom 17 år Enskild x3 Socionom 3 år Enskild x4 Socionom 4 år Gruppintervju x5 Socionom 3 år Gruppintervju x6 Socionom 5 år Gruppintervju
5.3 Bearbetning av materialet
Insamlingen av materialet genomfördes innan pandemin hade sitt utbrott. På grund av detta har de särskilda förhållningsreglerna som tillkännagavs av Malmö Universitet (2020) inte varit aktuella för arbetet. Intervjuerna i arbetet har
genomförts på en förutbestämd mötesplats, vald av informanten. Tre av fyra intervjuer har gjorts på informanternas arbetsplats. Den fjärde intervjun gjordes på ett fik, då detta passade informanten bättre. Att spela in intervjuer ger författaren möjlighet att återgå till samtalet och lyssna på informanternas ordval och
betoningar i deras berättelse. I en kvalitativ intervju är detta av stor vikt, då syftet är att förstå subjektets upplevelse. Det minskar risken för att författarens minne förvanskar innehållet i samtalet, samt ger författaren möjlighet att vara fullt närvarande under intervjun. Författaren gjorde även kortare anteckningar under intervjuns gång, detta för att säkerställa att funderingar som uppstod under samtalet inte skulle glömmas bort (Dalen, 2015).
De inspelade intervjuerna transkriberades och skrevs ut i pappersformat för att möjliggöra kodning och analys av materialet. Aspers (2007) menar att
transkribering av intervjuer ger författaren en möjlighet att lära känna sitt material. Det stimulerar en kreativ process där uppslag och idéer, som kan vara användningsbara i analysen av materialet, framkommer under skrivandets gång. Under transkriberingen av materialet, gjordes pauser för att markera passager i intervjun som författaren ansåg vara av särskild vikt. Aspers (2007) menar att kodning av empiri är nödvändigt för att kunna plocka ur essentiella delar ur materialet och formatera huvudteman som sedan kan analyseras mer detaljerat. Dalén (2015) beskriver skillnaden mellan att kategorisera och summera ett material under kodningsprocessen. Genom att skapa sig en förståelse för vad informanterna berättar, behöver kategorier skapas dels utifrån vad som sägs, dels utifrån de teorier som sedan skall användas vid analysen av empirin.
Det transkriberade materialet genomgick en kodningsprocess som kännetecknas av tre begrepp: öppen-, axial- och selektiv kodning. Författaren började med att hitta gemensamma begrepp i informanternas berättelser. Begreppen formade sedan teman utifrån vad som var av vikt för uppsatsen. Denna del av
kodningsprocessen, beskrivs som en så kallad öppen kodning. De begrepp som växte fram i den öppna kodningen var: samarbete, svårigheter, mötet med klienten och ramen för biståndshandläggarens yrkesroll. Efter begreppen fastställts
kopplades dessa sedan till situationer i biståndshandläggarens arbete där dessa kategorier var aktuella. Syftet med den axiala kodningen är att beskriva den kontext där ett beteende eller ett arbetssätt äger rum. Detta fastställdes genom att studera berättelser om hur biståndshandläggaren arbetade i de ärenden där förekomsten av missbruk misstänktes eller var fastställt. I den sista fasen av kodningsprocessen; selektiv kodning är syftet att samla alla begrepp under tydliga kategorier. Dessa kategorier eller teman representerar de mest centrala fenomenen i materialet. Slutligen hade fyra teman som bäst summerade materialet valts ut för att presentera resultatet. När tematiseringen av materialet var fastställt, valdes citat för att tydligt summera materialet för läsaren.
5.4 Förförståelse
Dalen (2015) beskriver att forskarens egen uppfattning om fenomenet som valts att studeras inte går att bortse ifrån. Alla människor har egna erfarenheter med sig, som kommer att påverka hur det insamlade materialet tolkas. Författaren menar att det är vanligt att forskare som använder sig av kvalitativ metod har en
personlig anknytning till det som valts att studeras. Det är alltså viktigt att en analys över forskarens egen tolkning av det insamlande materialet görs för att studiens resultat skall kunna bedömas som tillförlitligt. Författaren av detta arbete har egen erfarenhet av biståndshandläggarens vardag, då VFU-terminen
genomfördes inom fältet. Författaren har även arbetat som biståndshandläggare och har således kommit i kontakt med liknande ärenden som denna studie har för avsikt att studera. Författaren är medveten om att det finns en risk att möjligheten att nyansera resultatet försvinner, genom att informanternas arbetssituation är känd för författaren själv. Aspers (2007) menar att det finns fördelar med att ha personlig erfarenhet av fältet som valts att studeras, då det minskar risken för att missa meningen av vad som sägs. Nackdelen är att forskaren betraktar allt som naturligt och oproblematiskt. Fördelen i arbetet nedan är att begrepp, riktlinjer och lagstiftning som informanterna använder sig av är välkända av författaren. Det har även varit tidseffektivt då författaren har kunnat fokusera på informanternas upplevelse, snarare än att få kännedom om praktiska arbetsmetoder. Författaren har även valt att använda sig av informanter som verkar inom en annan kommun än där författaren själv arbetat. Detta för att det inte skulle finnas en tidigare relation etablerad som eventuellt skulle kunna påverka informanterna och författaren under intervjutillfället.
5.5 Forskningsetiska överväganden
Enligt Vetenskapsrådet (2017) behöver den som genomför en forskningsstudie följa etiska principer för att studien skall kunna betraktas som tillförlitlig. Personer som deltar i studien skall skyddas från att utsättas för kränkningar och andra skadliga konsekvenser från att ha deltagit i studien. Författaren har i arbetet tagit följande begrepp i beaktning: Informationskrav, samtyckeskrav,
konfidentialitetskrav och anonymitet. Informationskrav innebär i korthet att de individer som väljer att ställa upp i en studie, skall vara medvetna om den övergripande planen och syftet med ämnet forskaren har för avsikt att studera (Dalén, 2015). Informanterna hade därför innan bokning av intervjutillfället fått en beskrivning av syftet med studien. Detta genom att ett informationsblad godkänts och vidarebefordras till dem av deras sektionschef. I informationsbladet återfanns också information om informanternas anonymitet i arbetet samt att intervjuerna var tänkta att spelas in om informanterna gav sitt samtycke till detta. Samtyckeskrav innebär att de som ställer upp i en forskningsstudie frivilligt skall ha lämnat sitt samtycke, utan påtryckningar eller begränsningar av den personliga handlingsfriheten (Dalén, 2015). Det var även tydligt presenterat i
informationsbladet att informanterna närsomhelst kunde avbryta intervjun och sitt deltagande i studien. Ett muntligt samtycke till att spela in intervjun inhämtades även på plats vid intervjutillfället.
Konfidentialitetskravet innebär att uppgifter som författaren under arbetet fått tillgång till inte sprids vidare till obehöriga (Vetenskapsrådet 2017). Författaren av arbetet har därför avkodat alla informanter genom att benämna dem med varsin siffra. De är således anonyma i studien. Viktig information som skulle kunna härledas till enskilda informanter har inte publicerats i arbetet. Det inspelade materialet har även förvarats så obehöriga ej kan ta del av det. Genom att ovanstående begrepp är tagna i beaktning anser författaren att studien är etisk försvarbar.
6. Resultat och analys
I detta avsnitt presenteras studiens resultat som baseras på de 4 intervjuerna som genomförts och transkriberats. I avsnittet kommer resultatet analyseras med hjälp av de teorier och forskning som presenterats i ovanstående kapitel. För att
underlätta förståelse av det empiriska materialet har 4 huvudteman valts ut som nedan kommer att presenteras med hjälp av valda citat från det transkriberade materialet.
6.1 Samarbete med utförarenheten
Det första temat som är genomgående för vad informanterna tagit upp under intervjutillfällena är samarbetet med utförarenheten, som i majoriteten är omvårdnadspersonal som arbetar inom hemtjänsten. Informanterna lyfter att de förlitar sig på att omvårdnadspersonalen signalerar om alkoholrelaterad
problematik uppstår eller förvärras.
x1: “Personen har några besök per dag från hemtjänsten och då vet jag att de kommer att signalera i fall det är någonting. Hade han inte haft den hjälpen, så hade jag kanske varit mer aktiv, men i och med att han hade den hjälpen han hade
så vet jag att det finns personal runt omkring honom som håller koll och kan alarmera mig om det skulle vara något”
x1 uppger att insättande av hemtjänstinsatser hos den enskilde ofta används som en strategi för att skapa möjligheten till insyn i den enskildes dryckesvanor och på den vägen avgöra om ytterligare åtgärder behöver tas. Parallellt med detta
beskriver x2 att ett mer avslappnat förhållningssätt kan intas om brukaren har pågående insatser hos hemtjänsten, då ett skyddsnät i form av regelbundna besök hos individen redan har etablerats. x2 uppmärksammar dock brister i
förhållningssättet och berättar att hemtjänsten inte alltid signalerar kring
brukarens alkoholmissbruk, så länge de kan utföra sitt arbete hos individen utan hinder. x2 fortsätter att berätta kring de individer som har förhållandevis enkla insatser beviljade som tillsynsbesök, larm eller städning. I de fallen genomför hemtjänstpersonalen mycket korta besök eller besök där fysisk kontakt med den enskilde inte behöver tas, som exempelvis under ett inköp eller ett städ. x2 menar att det är först när insatser blir svåra att utföra hos brukarna på grund av
alkoholintag som påverkar rörligheten, ökar fall eller får individen att vägra ta emot hjälp som personalen signalerar till biståndshandläggaren att något måste göras. x2 beskriver detta på följande sätt:
x2: “Så ibland vet vi inte ens om att personen har ett missbruk och det är inte alltid hemtjänsten signalerar heller. Så länge som personen dricker och är lugn och tar emot hjälp och att allting fungerar. Bara i de fall där det är svårt att hjälpa
personen kontaktar de oss”
Gunnarsson och Karlsson (2017a) beskriver i sin studie att det saknas kunskap att identifiera och hantera missbruk inom hemtjänsten. De kännetecken som
hemtjänstpersonal beskriver hos missbrukare, är av allvarlig karaktär. Sanitära bekymmer i bostäder, bristfällig hygien och medicinska insatser som inte kan utföras på grund av berusning. Detta skapar i sin tur problem för
biståndshandläggarna då de använder hemtjänsten som ett instrument för insyn. Som x1 och x2 nämner får de kännedom om brukarens missbruk när
hemsituationen redan är problematisk. Risken med detta arbetssätt är att övriga brukare med missbruksproblematik går oupptäckta.
Informanterna beskriver även bristande insyn av hur de beviljade insatserna utförs hos brukarna som en problematisk aspekt i samarbetet. x3 och x5 talar om
svårigheterna att förmedla syftet med hjälpen som beviljas brukaren då
hemtjänstpersonalen har andra förutsättningar och syn på vad en specifik insats innefattar. Gunnarsson och Karlsson (2017a) tydliggör att hemtjänstpersonalen tvingas förlita sig på sitt eget omdöme i arbetet med missbrukande äldre. Vilket ofta innebär en stor variation i arbetsmetoder, då personalen har olika erfarenhet och syn på missbruk med sig sedan tidigare. Informanterna berättar hur de muntligt får beskriva syftet bakom insatsen till personalen och att informationen riskeras att omvandlas eller försvinna då det är många som behöver ta del av samma instruktioner.
x3 och x5 berättar även att de ofta möter synpunkter från hemtjänstpersonalen som upplever en annan typ av problematik hos brukaren än vad de gjort i sin bedömning. Brukarens bostad är hemtjänstpersonalens arbetsplats och brukarens beteende kan skapa problem i personalens styrda arbetsschema. Kanske är det inte konstigt att hemtjänstpersonalen och biståndshandläggarens uppfattning av
situationen ofta inte stämmer överens, då deras förutsättningar i arbetet ser annorlunda ut. Gunnarsson och Karlsson (2017a) beskriver hemtjänstpersonalens motstridiga känslor kring äldre missbrukare. De upplever en annan oro, då avgörande medicinska insatser kan utebli på grund av individens drickande. De tvingas vara flexibla i ett schabloniserat och schemalagt system. Det kan skapa stress och ovilja hos personalen då deras arbetsmiljö påverkas till det sämre. Samtidigt har biståndshandläggare få valmöjligheter kring hur de kan tillgodose brukarens behov, då de har ett förutbestämt utbud av insatser och utförarenheter att välja på. Dunér och Nordström (2005) beskriver denna komplexitet som en del av en frontlinjebyråkratens vardag. Biståndshandläggaren behöver hitta en väg att tillgodose komplexa behov hos sina brukare, men har ett standardiserat utbud att använda sig av. De behöver även navigera i kritiken från de aktörer de samarbetar med och försöka hitta en kompromiss som fungerar för alla parter. x3 beskriver en frustration över bristen på alternativ att tillgå i arbetet med missbrukande äldre. x3 för ett resonemang kring hur insatserna som finns att tillgå är utformade i en generell normativ karaktär som inte rymmer specifika problem som
alkoholmissbruk. x3 berättar att det ofta uppstår diskussioner mellan
utförarenheten och biståndshandläggarna kring att utförarenheten inte har de resurser som krävs för att stödja en individ som är alkoholiserad. Samtidigt hamnar biståndshandläggaren i en svår position då det inte finns tillräckligt med andra möjligheter och riktlinjerna är utformade på ett sådant sätt att
utförarenheten har i uppdrag att genomföra det som biståndshandläggaren fattar beslut om.
x3: “Ja och det blir ju också problem med utförarna som inte tycker att de vill ha den typen av brukare och säger att personen borde vara någon annanstans, och man bara vaddå någon annanstans? Det finns ingen annanstans och jag har fattat
beslut om att den här personen behöver det här”
Vidare berättar informanterna om hur de upplever att hemtjänstpersonalen definierar hjälpbehovet på olika sätt hos de personer som har
missbruksproblematik gentemot de äldre individer som på grund av nedsatt funktionsförmåga inom normen för normalt åldrande är i behov av stöttning i sin vardag. x5 berättar om sin upplevelse på följande sätt:
x5: “Den här inställningen att de tycker att; ja men han är missbrukare så han kan väl städa själv, eller handla själv om han slutar dricka. Eller man märker att hjälpen kunden skall få inte tas på samma allvar som om det är en kund med en svår fysisk begränsning. Min upplevelse är att viss hemvårdspersonal är så snabba
på att vilja utöka hjälp hos “vanliga gamla”, men sen kan det vara samma hjälp jag beviljar åt en person med missbruk, som också behöver hjälp lika mycket, men då tas det oftast emot mer med; ja vi får väl se när vi har tid att sätta igång
med det”
Dessa typer av upplevelser är något som de andra informanterna också bekräftar. x1 och x4 beskriver att det ofta kan kännas frustrerande att inte ha möjlighet att kontrollera eller påverka hur den beviljade hjälpen utförs när utförarenheten har mottagit beställningen. De uppger även att när insatserna mottagits så läggs ansvaret över på hemtjänstpersonalen. Sektionschefen har det yttersta ansvaret att se till att hjälpen utförs på det sätt som brukaren och biståndshandläggaren har kommit överens om. Svårigheten att behålla ett gott samarbete och en god ton mellan de berörda aktörerna ökar därför ofta i dessa typer av ärenden. Gunnarsson och Karlsson (2017a) beskriver att missbrukande äldre ofta väcker en ovilja hos de professionella kontakterna runt omkring den enskilde. Författarna härleder detta till att symptomen som missbruket ger hade upphört om individen levde i nykterhet. Studien visade också att föreställningarna om ett värdigt liv för en äldre person inte var förenligt med ett liv i missbruk. Trots detta kämpar både
hemtjänstpersonal och biståndshandläggare med att göra livssituationen dräglig för den enskilde med de medel som finns att tillgå. Samverkan är en stor del av biståndshandläggarens arbete och alla informanter i studien har pekat på att ett gott samarbete med hemtjänstpersonalen är avgörande för att kunna hjälpa missbrukande klienter på bästa sätt.
Dunér och Wolmesjö (2014) belyser svårigheterna när flera yrkeskategorier tvingas samspela med varandra. Både biståndshandläggare och hemtjänstpersonal är formade av arbetsrelaterade värderingar och synsätt, vilka inte alltid stämmer överens med varandra. Problematiken har tydligt visats i tema 1. Informanterna är överens om att i ärenden där missbruk förekommer behövs regelbunden kontakt, men även i flexibilitet kring utförandet av insatserna. x5 och x6 talar om hur stor skillnaden är då de har givits möjligheten av att bedriva ett förändringsarbete med hemtjänsten. I detta arbete har båda parter fått chansen att få en insyn i varandras verksamheter och arbetsdagar. x6 beskriver hur de hade gemensamma möten under en period då en hemtjänstgrupp haft många komplicerade ärenden samtidigt. Biståndshandläggare kallades in för att de gemensamt skulle få möjligheten att diskutera fram ett förhållningssätt som skulle fungera för båda aktörerna.
x6: “Jag antar att det blir svårare att klaga på någon man sett ansiktet på och kan namnet på, dessutom har jag ju själv sett hur gruppen verkligen kämpar, med sjukanmälningar hit och dit och vikarier som är nya osv. Man fattar ju att de gör sitt bästa, men att förutsättningarna inte är ultimata, och så är det ju för oss också,
Trots att svårigheterna med klienterna fortfarande fanns kvar, upplevde x6 att det var lättare att hantera då alla var engagerade och hade en förståelse för varandra. Dock uppger x6 att denna arbetsmetod inte tillhör vanligheten, då verksamheten inte kan frigöra tillräckligt med tid för att genomföra ett så omfattande samarbete. Sammanfattningsvis för tema 1 så är informanterna överens om att de förlitar sig på hemtjänstpersonal i stor utsträckning för att de skall få information kring brukarnas alkoholvanor. De upplever svårigheter mellan olika grupper och personal i deras vilja att samarbeta, samt att synen på äldre individer med ett pågående missbruk varierar. Oavsett så lägger alla informanterna stor vikt vid att samarbetet är nyckeln till möjligheten att bedriva ett förändringsarbete
tillsammans med brukaren. Informanterna talar även om bristen på insatser som riktar sig till missbrukande äldre och svårigheterna det skapar att bistå med fungerande hjälp till individen.
6.2 Individens självbestämmanderätt
Informanterna som medverkat i denna studie delar upplevelsen att majoriteten äldre individer de möter med ett pågående missbruk, inte är mottagliga att delta i ett behandlingsprogram. Det finns en gemensam syn hos informanterna att äldre missbrukare har accepterat sitt beroende och är av åsikten att det är försent att göra något åt. Hagestad och Uhlenberg (2005) menar att det finns en allmän föreställning om att äldre personer är mindre handlingskraftiga eller oförmögna att kommunicera deras behov. Samhället betraktar den äldre befolkningen som en homogen grupp och bärare av stereotypa ideal. Äldre skall skyddas och ges god omvårdnad, inte motiveras till förändring. Informanterna i studien beskriver att det i många fall är för sent att åtgärda missbruket, då de pågått under så lång tid. Bristen på riktade insatser och kunskap inom fältet, kan ses som ett tecken på ålderism då resurser och forskning på ämnet inte har prioriterats.
x1 och x5 berättar om de hinder ett missbruk utgör för att kunna ta del av vissa insatser förvaltningen har att tillgå. x1 och x5 berättar båda om situationer där de har misstänkt en kognitiv nedsättning, men på grund av att personen i fråga har haft ett pågående missbruk har en minnesutredning inte kunnat göras. Här hamnar biståndshandläggaren i en återvändsgränd, då ett läkarintyg på en fastställd
kognitiv sjukdom öppnar fler möjligheter till stöd och hjälp i vardagen. x1 berättar om ett ärende där det fanns tydliga tecken på en varaktig kognitiv sjukdom och att detta även var en bidragande faktor till att den enskilde överkonsumerade alkohol. x1 var av uppfattningen att dagverksamhet hade kunnat ge individen tydliga rutiner och tillgång till personal, men för att dagverksamhet skall kunna användas som ett alternativ krävs en fastställd demensdiagnos.
x1: “De säger att det inte finns en poäng med att sätta honom på ett
behandlingshem då han ändå kommer att gå tillbaka till sitt missbruk. Och om han inte är nykter, kan inte en minnesutredning göras och då kan vi inte få en diagnos. Utan diagnos kan vi inte sätta in vissa insatser som hade kunnat hjälpa till att hålla
honom nykter.”
Hagestad och Uhlenberg (2005) menar att den äldre individen ofta fråntas förmågor, vilket i sin tur kan leda till att personen tappar viktiga funktioner. I fallet ovan har institutionerna kring individen på förhand uppfattningen om att en behandling inte kommer att resultera i nykterhet. Ovan nämnda situation kan ses
som en form av institutionell ålderism, då individen fråntas möjligheten till samma behandlingsalternativ som en yngre individ hade erbjudits.
x5 berättar om ett liknande ärende där den enskilde inte kunde få någon
behandling för sin kognitiva sjukdom på grund av alkoholmissbruket och där man istället fokuserade på att den enskilde gavs en fungerande basal omvårdnad. Att se till att personen fick i sig tillräckligt med mat, skötte sin hygien och att bostaden underhölls prioriterades framför att behandla missbruket. Harnett och Jönsson (2015) menar att socialtjänsten i stort ställer färre krav på äldre att upprätthålla ett liv i nykterhet i jämförelse med andra åldersgrupper. Generellt arbetar
socialtjänsten för att lindra den äldres missbruk snarare än att bota, vilket författarna menar kan tolkas som ett tecken på ålderism.
Vidare förklarar x5 att socialtjänstlagen grundar sig i frivillighet och att
biståndshandläggare inte har möjligheten att besluta om någon form av tvingande åtgärd. Målet med biståndet är att individen skall uppnå skäliga levnadsvillkor, vilket i sig syftar till att de basala behoven tillgodoses. Gunnarsson och Karlsson (2017b) menar att bristen på tvingande åtgärder ställer krav på
biståndshandläggarna att själva hitta sätt att motivera brukare att ta emot stöd. Författarna beskriver att biståndshandläggarna, likt hemtjänstpersonalen, får hitta egna metoder att nå fram till individen. Hur mycket motivationsarbete som läggs ner avgör biståndshandläggaren själv. Här tycks biståndshandläggarens egen påhittighet och moral styra arbetet framåt. x3 beskriver ett ärende där kontakt togs med en handläggare inom missbruksvården för att göra ett gemensamt hembesök hos en brukare som hade ett öppet missbruk. x3 berättar att missbruksvården har större möjligheter att ge behandlande insatser och även tvingande åtgärder med stöd av LVM 1988:870. x3 berättar att svårigheten att få ett samtycke från den enskilde var anledningen till att ärendet inte kom vidare:
x3: “Så jag ringde upp honom och frågade om jag kunde ta med mig en missbrukshandläggare för ett gemensamt hembesök, men då var det ju nej nej nej,
för fan, jag är så gammal nu, så nu är det för sent att sluta, varför ska jag sluta dricka nu? Men sen kom jag dit på ett hembesök och han satt och drack öl, och då
frågade jag igen; tycker du att det är något problem? Men det sa han bestämt att han inte tyckte. Han hade kontroll på det, sa han, men nä, då får man ju sluta upp hemma med hjälp runt omkring och sen ställa frågan igen på uppföljningsbesök” x3 för ett resonemang kring hur mycket tid som bör läggas på att motivera en person som har tackat nej till en insats och uppger att det är upp till den enskilde att acceptera hjälp eller inte. Däremot ges exempel under intervjutillfället där biståndshandläggaren har lagt ner stora mängder tid och resurser för att få in basal omvårdnad hos brukare, där det varit tydligt att exempelvis hygienen eller
matintaget varit bristfälligt. Resonemanget ovan bekräftar Hagestad och Uhlenbergs (2005) tes om att det finns en föreställning att den äldre personen behöver vårdas och skyddas. Den allmänna policyn att den enskildes
självbestämmanderätt råder, beskriver informanterna som den största anledningen till att ärenden med missbruksproblematik inte kommer vidare. Det hänvisas även till självbestämmanderätten när informanterna får frågor om varför riktade
behandlingsåtgärder inte sätts in hos den enskilde. Informanternas generella bild av att möta äldre med missbruksproblematik är att de är medvetna om valet de gör i att fortsätta sitt missbruk utan att söka behandling. Det hänvisas i intervjuerna till
