Tack!
Den svenska queerhetens gränser
En studie av rasifierade homo- och bisexeulla personers
erfarenheter i Sverige
The boundaries of Swedish queerness
A study of the experiences of racialized gay and bisexual individuals in Sweden
Rena Baledi
IMER
Kandidatnivå̊̊ 15 högskolepoäng VT 2019
Tack Linda, Saron och Bahar för att ni ställde upp med er tid och tack för att ni
delade med er av era erfarenheter och tankar.
Tack Susan Lindholm för din handledning och för ditt engagemang.
Tack Shifte för all kärlek och alla ovärderliga samtal.
Abstract
In this thesis I interview three Swedish-born or raised racialized gay and bisexual individuals. The purpose is to examine the interviewees' experiences of being racialized and gay/bisexual in Sweden, and how they hadle their experiences on an individual level. To do so I use queer theory and Sara Ahmed's phenomenology.
I find that whiteness plays a crucial role in the interviewees' lives. Due to a homonationalistic logic, the interviewees are often assumed to be heterosexual. At the same time, a homonationalistic logic leads them closer to whiteness and sometimes enables them to pass as white when “coming out” as gay or bisexual. Furthermore, I find that dating white can serve both as a protection against racism and generate benefits, while it also comes with a risk in form of racism, fear of racism or lack of support when exposed to racism. These experiences have led some of the interviewees to date mainly racialized people as a form of resistance. The thesis also shows that the interviewees often feel excluded in LGBTQ gatherings and places due to being racialized, but at the same time feel safe in relation to their sexuality. All interviewees raise antiracist organization as a way of handling the feeling of being out of place in white LGBTQ-contexts.
Keywords: Qpoc, homonationalism, Sara Ahmed, whiteness, racialization Nyckelord: Qpoc, homonationalism, Sara Ahmed, vithet, rasifiering Antal ord: 12988
Innehållsförteckning
1. Inledning 1
1.1. Bakgrund 1
1.2. Syfte och frågeställningar 2
1.3. Begreppsförklaring 2
2. Forskningsöversikt 4
2.1. Sexualitet och rasifiering 4
2.2. Homonationalism 6
2.3. Bidrag till forskningsfältet 6
3. Teori 8
3.1. Kunskapsteoretiska utgångspunkter 8
3.2. Queerteori 9
3.3. Orienteringar och linjer 10
4. Metod och material 12
4.1. Material 12
4.2. Metod 13
4.3. Etiska överväganden 15
4.4. Rollen som forskare 16
5. Resultat och analys 18
5.1. Att komma ut som (nästan) vit 18
5.2. Det paradoxala skyddet 21
5.3. Här hör jag hemma…typ 27 6. Slutsats 31 6.1. Vidare forskning 32 7. Referenslista 34 8. Bilagor 38 8.1. Annonsen 38 8.2. Intervjuguiden 38
1. Inledning
1.1. Bakgrund
Det senaste decenniet har flera västerländska länder gått från att framställa hbtq-personer som ett hot mot nationen till att inte bara inkludera dem i respektive nationella gemenskaper1, utan även framställa gruppen som en symbol för ”västerländska värderingar” som dessutom måste skyddas från de icke-västerländska Andra (Puar 2007; Haritaworn 2015; Sörberg 2017). Homotolerans och (rätt sorts) homosexualitet förknippas idag ofta med västerländskhet och civilisation medan ”de Andra”, icke-västerländska förknippas med homofobi och barbari (Kehl 2017; Sörberg 2017; Massad 2007; Puar 2007; Haritaworn 2015). Samtidigt som (rätt sorts) homosexuella bjudits in i värmen har konservativa och nationalistiska partier, politiker och rörelser sedan början på 2000-talet instrumentaliserat hbtq-rättigheter för att legitimera bland annat rasism och nationalistisk politik som exempelvis asylpolitiska åtstramningar. Detta trots att de både historiskt och oftast än idag motsätter sig progressiva hbtq-reformer (Brown 2006; Puar 2007).
I en svensk kontext är ett sådant exempel Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor som på ett i alla fall retoriskt plan svängt i hbtq-frågor. 2016 deltog Kristdemokraterna i Prideparaden för första gången någonsin och samma år höll Ebba Busch Thor ett tal i Almedalen där hon argumenterade för att hbtq-personers frihet är ett exempel på ”svenska värderingar” som hotas av invandringen till Sverige (Edenborg 2017, 338). Ytterligare ett exempel är Pride Järva som anordnades av Jan Sjunnesson, redaktör för Sverigedemokraternas tidning, i syfte att uppmärksamma förortsbornas ”importerade” intolerans och homofobi (Kehl 2017).
Ämnet är intressant att undersöka då den homonationalism som råder i Sverige leder till att människor som inte till fullo kan förkroppsliga ”rätt” hbtq-identitet hamnar utanför (jmf El-Tayeb 2012; Kehl 2017). Samtidigt som detta sker lyser ämnet med sin frånvaro i den svenska forskningen (jmf Siverskog 2016, 29–32; FORTE 2018; Dahl 2005). I denna uppsats undersöker jag med hjälp av kvalitativa intervjuer tre rasifierade2 homo- och bisexuella personers erfarenheter av att vara just rasifierade homo- eller bisexuella i Sverige. För att analysera empirin använder jag mig av queerteori och kulturteoretikern Sara Ahmeds fenomenologiska begreppsapparat.
1 Detta sker i den mån som hbtq-personer håller sig inom den homonormativa ramen och inte utmanar
1.2. Syfte och frågeställningar
Denna uppsats har som syfte att synliggöra och undersöka svenskfödda eller -uppväxta rasifierade homo- och bisexuella personers erfarenheter av att vara just rasifierade homo- eller bisexuella i Sverige. Uppsatsen har även som ambition att undersöka hur dessa personers upplevelser hanteras på individnivå. För att uppnå mitt syfte har jag valt följande frågeställningar:
- Vilka upplevelser har svenskfödda eller -uppväxta rasifierade homo- och bisexuella personer av att vara rasifierade homo- eller bisexuella i Sverige?
- På vilket sätt hanterar intervjupersonerna på individnivå sina upplevelser av att vara rasifierade homo- eller bisexuella i Sverige?
1.3. Begreppsförklaring
I detta avsnitt redogör jag för centrala begrepp i uppsatsen. Först beskriver jag den definition av homo- och bisexualitet jag utgår ifrån, därefter fastställs en definition av begreppen rasifiering och vithet med utgångspunkt i Sara Ahmed (2011), men med stöd av kulturgeografen Irene Molina (2005).
1.3.1. Homosexualitet och bisexualitet
I denna uppsats undersöks erfarenheterna hos gruppen homo- och bisexuella. Nationalencyklopedin3 definierar begreppen på följande vis:
Homosexualitet, känslomässig och sexuell dragning till individer av det egna könet. /…/ Bisexualitet, känslomässig och sexuell dragning till individer av båda könen, med förmåga till såväl heterosexuella som homosexuella relationer. Dessa relationer kan alternera eller existera parallellt. /…/
Dessa definitioner utgår dock från kön som något binärt och enkelt, vilket är en utgångspunkt jag inte delar. Jag väljer därför att utgå från en bredare definition som även inbegriper begär till exempelvis icke-binära och transpersoner. Med andra ord rymmer min definition av homosexualitet och bisexualitet även andra sexualiteter så som pansexualitet. För att inte låsa fast intervjupersonernas sexualitet utifrån mina egna antaganden har jag låtit intervjupersonerna själva bestämma om de identifierar sig med uppsatsens definierade målgrupp4.
3 https://www-ne-se.proxy.mau.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/homosexualitet
1.3.2. Rasifiering och vithet
I linje med Sara Ahmed (2011, 225) ser jag på vithet och icke-vithet som sociala konstruktioner som är performativa och skapas över tid. Vithet och icke-vithet ska förstås som produkten av rasifiering. Ahmed (2011, 35–63) menar att icke-vita kroppar blir till den Andre i relation till vithet när de rasifieras. Molina (2005, 95) menar att rasifiering kan förklaras som:
Kategoriseringar, tankemodeller och associationer som gör rangordningen mellan människor till ett naturligt inslag i såväl sociala relationer som maktstrukturer. Rasifieringsprocesser är associerade till en essentialistisk människosyn som legitimerar den sociala rangordningen utifrån en föreställning om människors väsensskilda och oföränderliga olikheter utifrån kulturella och/eller utseendemässiga tillskrivningar.
Som det går att se menar Molina att rasifiering är en process. Jag kommer ändå att beskriva intervjupersonerna som rasifierade eftersom icke-vita kroppar är de kroppar som rasifieras negativt. Även vita kroppar rasifieras men deras vithet ses som normen, och jag har därför valt att betona deras vithet i denna uppsats genom att kalla dem vita.
Begreppet rasifiering måste också förstås i relation till kolonialismen, men det är viktigt att detta görs samtidigt som det förankras i den nationella svenska kontexten (Molina 2005, 95). I Sverige är det vitheten som är normativ och fungerar som en markör för svenskhet och västerländskhet (Mattsson 2010). Jag kommer därför, när jag benämner personer som vita, syfta på vita svenskar.
2. Forskningsöversikt
I Sverige har det sedan tre decennier tillbaka bedrivits forskning med fokus på hbtq-frågor. Trots detta finns det en stor kunskapslucka när det gäller hbtq-forskning som behandlar intersektionen mellan normbrytande sexualitet och icke-vithet. Ämnet har, om än i olika grad, forskats på i andra västerländska länder5 men lyser med sin frånvaro i Sverige. Det närmaste man kommer i en svensk kontext är följande två avhandlingar som behandlar hbtq-migranter: Socialantropologen Dina Avrahamis (2007) Vi dansar inte på bordet: Lesbiska invandrarkvinnor i Sverige: stigmatisering & stolthet och forskaren i etnicitets- och migrationsstudier Sara Ahlstedts (2016) The Feeling of Migration: Narratives of Queer Intimacies and Partner Migration.
Kapitlet börjar med en redogörelse av dessa två avhandlingar, följt av ett avsnitt med forskning om homonationalism. Valet av tidigare forskning bottnar i att avhandlingarna enligt mig ger en god kontext till uppsatsen, då de är de enda befintliga svenska forskningsbidragen som både medvetet och omedvetet berör intersektionen mellan normbrytande sexualitet och icke-vithet. Kapitlet om homonationalism har som syfte att dels ge en beskrivning av den politiska och samhälleliga kontext som uppsatsens informanter lever i, dels bidra med kritisk forskning att gå i dialog med i analysen.
2.1. Sexualitet och rasifiering
2.1.1 Vi dansar inte på bordet: Lesbiska invandrarkvinnor i Sverige: stigmatisering & stolthet
Dina Avrahamis (2007) forskningssammanhang är både IMER och lesbiska studier. I sin avhandling undersöker hon 21 lesbiska invandrarkvinnors livserfarenheter. Avrahamis (2007) fokus är sexualitet och migration, samt relationen där emellan. Empirin består av deltagande observation, inspelade livsberättelser och fördjupade samtal om informanternas liv. Informanterna kommer från 15 olika länder och samtliga bodde under tiden för studien i Sverige. Det teoretiska ramverk och de centrala begrepp som hjälper Avrahami (2007) att tolka och analysera sitt empiriska material utgörs huvudsakligen av Butlers performativitetsbegrepp samt begrepp som heteronormativitetsprincipen, stigma och intersektionalitet. Avhandlingens pekar på att migrationen till Sverige har varit en viktig del i kvinnornas komma-ut-process och liv. Det är i komma-ut-processen informanterna ”lär” sig ”vara” lesbiska. Migrationsprocessen har gett merparten en möjlighet att leva i öppenhet och med stolthet. Ett annat sammanhang
som visat sig vara av betydelse för informanternas lesbiskhet och komma-ut-process är det lesbiska samhället som bland annat funkat som en inkörsport till det svenska samhället.
I avhandlingen undersöker Avrahami (2007, 185–213) informanternas erfarenheter av rasism och erfarenheter av att vara invandrare i Sverige och i det svenska lesbiska samhället. Trots att Avrahami (2007) inte definierar rasism kommer hon fram till att de flesta informanterna inte upplevt rasism personligen. Hon menar även att informanterna inte lägger större vikt vid att de är invandrare, med undantag för de få med ”mörkare hud”. Enligt Avrahami (2007, 208) är det de ”mörkhyade” informanterna som upplevt rasism och detta ”just inom det lesbiska samhället och gay-samhället, vilket tyder på̊ att Vi-et där har vissa sprickor i form av etniska skillnader”. Sammantaget menar Avrahami (2007) att kritiken som informanterna framför är relativt liten och att Sverige på̊ många sätt är ett bättre land för lesbiska invandrarkvinnor att leva i jämfört med deras hemländer. Avhandlingens huvudresultat är ”att lesbiska kvinnor utgör ett samhälle oavsett etnisk eller kulturell bakgrund” (Avrahami 2007, 138).
Det är ovannämnda slutsatser som jag vill gå i dialog med i analysen eftersom jag menar att det saknas en kritisk läsning av informanternas erfarenheter. Det är därför jag har valt att i denna uppsats även gå i dialog med forskning om homonationalism. Jag har dessutom valt en annan målgrupp6 än Avrahami (2007) eftersom jag vill komma ifrån jämförandet mellan länder och därmed relativiserandet av informanternas upplevelser och erfarenheter i Sverige.
2.1.2 The Feeling of Migration: Narratives of Queer Intimacies and Partner Migration
Sara Ahlstedts (2016) avhandling är en etnografisk intervjustudie där queera migranter och deras svenska partners intervjuas. Ahlstedt (2016) använder bland annat affektteorier, begreppet homonationalism och queer fenomenologi för att studera queer partnermigration. Genom att studera queer partnermigration med hjälp av homonationalism visar Ahlstedt (2017, 373–376) bland annat hur homonationalism (re)produceras i en svensk kontext, samt vilken queerhet som är och kan bli en del av nationen. Ett av avhandlingens huvudresultat är att man som ”bara” homosexuell, på grund av en homonationalistisk logik, kan komma att inte bara accepteras utan även aktivt inkluderas i föreställningar om svenskhet. Ahlstedt (2016, 376–377, 383) menar att homosexuella och samkönade par kan tolkas som i linje med svenskheten så länge de inte avviker från andra normer baserat på ras, vithet, nationalitet, ålder eller könstillhörighet. Det jag tar med mig från avhandlingen är främst ovannämnda resultat och
sättet som Ahlstedt (2016) använder begreppet homonationalism och Ahmeds fenomenologiska begrepp orienteringar och linjer i sin empiri.
2.2. Homonationalism
I boken Terrorist assemblages – Homonationalism in queer times beskriver genusvetaren Jasbir Puar (2007) hur USA det senaste decenniet har börjat konstruera gruppen (normativa) hbtq-personer som en symbol för ”västerländska värderingar”. Detta har skett i stark kontrast till den tidigare synen på gruppen som ett hot mot nationen. Detta fenomen är något Puar (2007) fångar upp och reder ut med hjälp av begreppet homonationalism. Puar (2007) kopplar ihop USA:s plötsligt liberala hållning till hbtq-frågor med det så kallade ”kriget mot terrorn” som tog fart efter elfte september-attackerna 2001. Puar argumenterar för att USA genom (re)producerandet av ett tolerant och civiliserat ”vi” som hotas av ett homofobt och barbariskt ”dem” legitimerar såväl invasioner av andra länder som asylpolitiska åtstramningar.
I artikeln ”Gays who cannot properly be gay – Queer muslims in the neoliberal European city” för genusvetaren Fatima El-Tayeb (2012) ett liknande resonemang och beskriver hur europeiska muslimer och de som rasifieras som muslimer har kommit att placeras i en dikotom och antagonistisk relation till queerhet. El-Tayeb (2012) skriver att de senaste åren präglats av en diskursiv inramning av muslimer som ett hot mot västerländska värderingar som humanism, jämställdhet och tolerans. Även om El-Tayeb utgår ifrån Amsterdam i sin artikel påpekar hon att andrefieringen av muslimer, inklusive hbtq-muslimer, är ett europeiskt fenomen. I sin artikel argumenterar El-Tayeb för att det post-nationella Europa har en allt mer intolerant och repressiv attityd mot migranter och ”andra generationens invandrare” på grund av deras påstådda hot mot Europa. Precis som Puar (2007) menar El-Tayeb (2012) att de värst drabbade är rasifierade hbtq-personer som på grund av homonationalismen marginaliserats ytterligare.
Puar och El-Tayeb fokuserar främst på politiska strkturer när de diskuterar homonationalism. Till skillnad från dessa två undersöker jag istället erfarenheter av homonationalism på indvidnivå. Med andra ord fokuserar jag på aktörer, de som El-Tayeb menar är de som drabbas värst av homonationalismen.
2.3. Bidrag till forskningsfältet
Enligt genusvetaren Diana Mulinari (2009, 33–36) har IMER-forskningen under flera decennier präglats av en antropologisk logik där studieobjektet varit invandraren (”de Andra”)
som varit ”värda att studera inom ramen för etablering av enbart en typ av sociala relationer (etniska)”. Precis som kulturgeografen Mekonnen Tesfahuney (2009, 31) påpekar har andra sociala frågor hamnat i skuggan i jämförelse med frågor som rör identitet, kultur och etnisk tillhörighet. Fokus för IMER-fältet har ur ett nationellt ”etniska relationer” perspektiv i stor utsträckning varit på individ- och mesonivå snarare än strukturell nivå. Jag instämmer med både Mulinari och Tesfahuneys kritik av IMER-fältet och även om min studie också fokuserar på individnivån, använder jag analysen för att belysa strukturella frågor.
Med det sagt betyder det inte att saker inte är under förändring, om än i långsam takt. IMER-forskare har det senaste decenniet lyft blicken mot majoritetssamhället och dess institutioner som exempelvis rättsväsendet och utbildningssystemet, samt influerats av teoribildningar så som postkolonialism, feminism och vithetsstudier, vilket har fört fältet framåt (Wigerfeldt 2010; Olsson & Rabo 2009, 4; Mulinari 2009, 33; Hübinette, Hörnfeldt, Farahani & León Rosales 2012). Mitt bidrag till IMER-fältet är att, med hjälp av queerteori och Sara Ahmeds (2006; 2011; 2010) fenomenologiska begrepp, fylla den kunskapslucka som råder gällande svenskfödda eller -uppväxta rasifierade homo- och bisexuella personers erfarenheter av att vara just rasifierade homo- eller bisexuella i Sverige. Jag bidrar även med inspiration från feministisk ståndpunktsteori med ett underifrånperspektiv där jag, genom att fokusera på individuella erfarenheter belyser strukturella frågor som är relevanta för IMER-fältet.
3. Teori
Uppsatsens teoretiska ram består av det queerteoretiska begreppet homonationalism, samt Sara Ahmeds (2006; 2011; 2010) fenomenologiska begrepp orienteringar och linjer, vilka jag redogör för efter en diskussion om mina kunskapsteoretiska utgångspunkter.
3.1. Kunskapsteoretiska utgångspunkter
I uppsatsen utgår jag från ett feministiskt ståndpunktsteoretiskt perspektiv. Perspektivet lämpar sig väl för denna uppsats då perspektivet, precis som denna uppsats, utgår från marginaliserade erfarenheter och röster samt placerar dessa i centrum. Perspektivet har sin grund i en feministisk kritik av positivismen och dess sanningsanspråk. Inom feministisk ståndpunktsteori är förståelsen av vetenskapen att den aldrig är objektiv eller fri från värderingar, tvärtom menar man att forskaren alltid är delaktig och att vetenskapen alltid har en subjektiv dimension. Fokus läggs därför på forskaren som kunskapssubjekt för att motverka The God trick, det vill säga när forskaren producerar vetenskap uppifrån och presenterar det som objektiv fakta. Ett sätt att hantera detta är att följa vetenskapsteoretikern Donna Haraways (2003) princip om situerad kunskap. En princip som bygger på att man som forskare är medveten om, samt är tydlig med varifrån och av vem kunskapen produceras, samt hur detta påverkar den kunskap som produceras (Lykke 2009, 20–22). För att motverka The God trick situerar jag därför min kunskapsproduktion i avsnitt 4.4. (jmf Ahlstedts 2016, 123–124).
En central kritik av feministisk ståndpunktsteori har varit att perspektivet öppnat upp för ett allt för postmodernt och relativistiskt förhållningsätt till kunskap, detta kan dock bemötas med hjälp av Sandra Hardings (2003) begrepp ”stark objektivitet”, där hon menar att kunskap som produceras av reflexiva forskare är mer objektiv än den traditionella ”neutrala” forskningen. Vidare har perspektivet kritiserats för en essentialitisk syn på identiteter, där man blundar för skillnader inom gruppen (Lykke 2009, 144). Kritiken som har riktats mot ståndpunktsfeministiska analyser har därmed varit att det kan saknas ett intersektionellt perspektiv som ser till skillnader inom gruppen i termer av bland annat klass, ras och sexualitet. Detta är något som jag har uppmärksammat och reflekterar kring i avsnitt 3.2.1. För att motverka homogenisering och osynliggörandet av olika maktstrukturer kommer jag ha ett intersektionellt förhållningsätt till empirin. Ett intersektionellt angreppsätt utgår ifrån att olika maktstrukturer samverkar, förstärker varandra och varierar beroende på plats och historiska sammanhang (de los Reyes, Molina & Mulinari 2012, 25).
3.2. Queerteori
Queerteori är ett teoretiskt perspektiv vars främsta avsikt är att vara normkritiskt, det vill säga att belysa och undersöka normer och normaliseringsprocesser istället för ”avvikelser”. Inom queerteorin menar man att det som anses vara normalt eller avvikande beror på kontexten, och att det således bestäms utifrån tid och plats (Ambjörnsson 2016, 47). Queerteorin är dock inte en enhetlig teoribildning, utan består snarare av flera olika perspektiv att se på samhälle, kultur och identitet. Mångtydighet ska dock ses som en av queerteorins styrkor (Cameron & Kulick 2003, 148; Ambjörnsson 2016, 51). Inom queerteorin ligger fokus oftast på heteronormativiteten och förhållandet mellan sexualitet och makt (Ambjörnsson 2016). I denna uppsats har jag valt att arbeta med det queerteoretiska begreppet homonationalism.
En fördel jag ser med queerteorin är att den går att applicera på mer än sexualitet. Queerteori kan exempelvis användas för att studera förställningar om normalitet och avvikelse i relation till bland annat klass och ”ras” (Ambjörnsson 2016, 67; Sullivan 2003). Med hjälp av queerteori kan jag undersöka hur sexualitet upplevs och ställa frågor som exempelvis: Vilken relation har sexualitet till föreställningar om ras (och klass)? Med andra ord kan jag med hjälp av queerteorin ha ett mer intersektionellt perspektiv på intervjupersonernas erfarenheter. Ett intersektionellt perspektiv är viktigt eftersom mina informanter inte utgör en homogen grupp, även om deras sexualitet och rasifiering kanske förenar dem. Queerteorin kan således öppna upp för intersektionella perspektiv som hjälper mig att belysa hur olika maktordningar samverkar och påverkar informanternas upplevelser.
3.2.1. Homonationalism
Kulturteoretikern Lisa Duggan (2002, 179) använder sig av begreppet homonormativitet och beskriver det som en nyliberal sexualpolitik som istället för att utmana faktiskt reproducerar heteronormativa antaganden och institutioner som exempelvis äktenskapet och dess krav på monogami och reproduktion. Enligt Duggan (2002) har det (rätta) homosexuella subjektet blivit ”normaliserat” och fått en respektabel status i både mainstreammedia och vissa nationella rum. Dock är det inte alla personer och kroppar som får plats i homonormativiteten, inkluderingen kräver ofta vithet, medelklassighet och cis-normativitet.
Puar (2007) bygger vidare på Duggans (2002) begrepp homonormativitet när hon myntar begreppet homonationalism. Begreppet beskriver hur länder i västvärlden framhäver gay-rättigheter för att konstruera sig själva som liberala och demokratiska, i motsats till muslimska länder och subjekt som konstrueras som homofoba och odemokratiska. Puar (2007)
menar, precis som Duggan (2002), att det inte är alla queera subjekt som inkluderas i den nationella gemenskapen, utan endast de som kan assimileras in i homonormativiteten.
3.3. Orienteringar och linjer
Ett centralt begrepp hos Ahmed (2006, 2; 2011, 126–130) är orienteringar. Orienteringar handlar om hur vi tar oss fram i livet, var vi börjar och sedan fortsätter ifrån. Orienteringar fungerar som riktlinjer som kroppen följer. Att vara orienterad betyder att vara i linje. Kroppars orienteringar kan antingen följa eller avvika från rummets linjer.7 De linjer som inte följer rummets orientering blir till queera linjer (Ahmed 2006). Jag kommer i uppsatsen att använda begreppet queera linjer och syfta på just avvikande linjer, snarare än sexuellt normbrytande linjer.
Ahmed förstår kroppar som orienterade genom hur de bebor rum. Kroppar blir könade, sexualiserade och rasifierade beroende på hur de tar plats i rumsligheten. Att vara orienterad betyder att känna sig hemma, att uppleva att vår kropp hör hemma i världen och att ha vissa saker, möjligheter och människor inom räckhåll. Det som finns inom räckhåll och är möjligt att nå avgörs av de orienteringar kroppen har gjort. För att applicera detta resonemang på temat för min uppsats, går det att säga att homo- och bisexualitet är ett objekt som är lättare att orientera sig mot och som lättare finns inom räckhåll för den vita kroppen.
Enligt Ahmed (2011) orienterar vithet vissa kroppar i särskilda riktningar, vilket påverkar vilka utrymmen de ”tar upp”. Det är mängden utbredningar som fastställer rummets orientering. På så sätt är linjer performativa (Ahmed 2006, 16). De orienteringar som kroppen gör beror på hur tillgängligt ett rum är för kroppen, känner kroppen sig hemma gör bekvämligheten som kommer med den känslan att kroppen brer ut sig i rummet (Ahmed 2006, 141). Det är när en kropps orientering stoppas och avbryts som den rasifieras (Ahmed 2011, 131–132). Men det finns även kroppar som inte har någon rörlighet att förlora då deras vithet eller queerhet är ifrågasatt redan från början. Dessa kroppar ärver en defensivitet (Ahmed 2011, 139–144: Ahmed 2010, 64).
Rummets orientering avgörs alltså av de kroppar som bebor rummet och deras vanor. Med vanor menar Ahmed (2011, 131–136) inte bara om vad kroppar gör, utan även vad kroppar har inom räckhåll och därför kan göra. Den hemmahörande kroppen förlängs av rummet istället för att stoppas. Det är så den homonormativa (vita, medelklassiga och cis-normativa) kroppen fungerar i rum som orienteras mot homosexualitet (och homonationalism),
kropparna passerar utan att stoppas (jmf Ahmed 2011, 135; Duggan 2002; Puar 2007). I rum som orienteras mot vithet sticker rasifierade kroppar ut och blir obekväma i rummet. Men även de vita kropparna i rummet kan bli desorienterade av närvaron av en rasifierad kropp. De kroppar som inte hör hemma i ett rum bör därför sträva efter att följa rummets linjer för att inte känna sig obekväma. Med andra ord måste kroppar som inte ”är” vita ändå försöka besitta vithet för att passera i rummet (Ahmed 2011, 137–147).
Enligt Ahmed (2011, 35–63) kan subjekt passera som något de i andra fall inte antas vara med hjälp av olika former av ”kapital” och egenskaper. Mot bakgrund av detta och ur ett intersektionellt perspektiv kan sexualiteten (och andra egenskaper och positioner så som klass) ses som en form av kapital som gör att rasifierade kroppar lättare kan passera som vita, vilket är ett återkommande tema i min analys. Även om normbrytande sexualitet allt som oftast leder till exkludering och förtryck så går det alltså, utifrån ett intersektionellt perspektiv, att se att normbrytande sexualitet för rasifierade personer i vissa kontexter kan fungera som något fördelaktigt. Med andra ord strukturerar intersektionella kategorier rummen som intervjupersonerna rör sig i och de behöver således alltid förhålla sig till dessa kategorier. Det är även viktigt att påpeka maktaspekten i passerande, då det är det dominerande subjektet som definierar huruvida passerandet lyckats eller inte. Detta går att förstå med hjälp av sociologen Nirmal Puwars (2004) begrepp familiar strangers som beskriver hur vissa kroppar trots att de är främlingar ändå uppfattas som mer ”välbekanta”. Poängen här är att vissa kroppar, trots att de kan inkluderas ändå alltid innehar positionen som främlingar. Familiar strangers är de främlingar som, för att tala med Sara Ahmed (2010), kan passera som vita.
Mot bakgrund av att jag undersöker hur intervjupersonerna uppfattar och erfar livet som homo- och bisexuella i Sverige så lämpar sig Sara Ahmeds (2006; 2011) fenomenologiska begrepp bra för att teoretisera empirin (jmf Molander 2003, 122–125). Ahmed erbjuder begrepp och analysverktyg som gör det möjligt att teoretisera intervjupersonernas upplevelser av bekvämlighet och obekvämlighet, samt förstå̊ vilka orienteringar intervjupersonerna kan göra och hur normer för homo- och bisexualitet är sammanflätade med idéer om vithet.
4. Metod och material
I detta avsnitt börjar jag med att redovisa uppsatsens empiri, vilket är intervjutranskriberingar från semistrukturerade intervjuer med tre personer. Detta följs av en redogörelse för själva tillvägagångsättet, det vill säga intervjun, transkriberingen och tematiseringen. Därefter diskuterar jag mina etiska överväganden och avslutar med ett avsnitt om rollen som forskare.
4.1. Material
Eftersom uppsatsen tar sin utgångspunkt i erfarenheter har jag valt att utföra semistrukturerade intervjuer med tre svenskfödda eller -uppväxta rasifierade homo- eller bisexuella personer. Jag kom i kontakt med mina intervjupersoner genom Facebook. Jag skrev en annons8 som jag lade upp på min Facebook-sida, samt spred i olika grupper för qpoc:s9. Annonsen spreds även av personer i mitt nätverk. För att kunna garantera intervjupersonernas anonymitet skrev jag i annonsen att de personer som var intresserade av att vara med i studien skulle skriva till mig privat och inte offentligt som till exempel i annonsens kommentarsfält. För att fånga in den grupp som kan svara till uppsatsens syfte var kriterierna för urvalet att intervjupersonerna skulle vara homo- eller bisexuella, rasifieras som icke-vita (eller icke-tillhörande nationen), samt vara födda eller uppväxta i Sverige. Nedan följer en kort presentation av intervjupersonerna. På grund av etiska överväganden presenteras intervjupersonerna inte med sina riktiga namn, vilket jag utvecklar vidare i avsnitt 4.3. Intervjupersonerna består av
- Saron: homosexuell man i tjugoårsåldern med ursprung i ett afrikanskt land. - Linda: homosexuell kvinna i fyrtioårsåldern med latinamerikanskt ursprung. - Bahar: bisexuell (pansexuell) kvinna i trettioårsåldern med ursprung i mellanöstern.
Empirin består av tre intervjuer, som varade ca 1,5 timme vardera. Anledningen till att urvalet består av tre intervjupersoner, med en intervju vardera, bottnar dels i att uppsatsen är en kandidatuppsats vilket ger mig begränsat med tid och resurser, dels i att det var fyra personer som gav respons på intervjuannonsen, varav en drog sig ur kort innan intervjun. Dessutom är uppsatsen av kvalitativ karaktär med en ”mindre kan vara mer”-ansats, där en analys av ett fåtal öppnar upp för noggrant förberedda intervjuer och grundliga analyser (jmf Kvale & Brinkmann 2014, 156–157).
4.2. Metod
Då denna uppsats fokuserar på subjektiva erfarenheter i relation till diskurser, maktrelationer och strukturer har jag använt mig av en fenomenologisk forskningsansats som utgår från intervjupersonernas subjektiva upplevelser och erfarenheter av sociala fenomen (jmf Kvale & Brinkmann 2014, 44). Kritiken mot fenomenologin och forskning som tar utgångspunkt i erfarenheter har emellertid varit att man utgår ifrån en essentialistisk syn på forskning och erfarenheter (Kvale & Brinkmann 2014, 51). Det är därför värt att nämna att jag med erfarenheter menar intervjupersonernas subjektiva förståelse av sin sociala verklighet (jmf Ramazanoǧlu & Holland 2002, 124). Vidare är mitt förhållningssätt till materialet att den skapats i samspel mellan mig och intervjupersonerna, samt i ett visst historiskt och socialt sammanhang som påverkar hur intervjupersonerna beskriver sina erfarenheter och upplevelser (Kvale & Brinkmann 2014, 35, 49, 115–116). För att utforska intervjupersonernas erfarenheter och upplevelser använde jag mig av semistrukturerade intervjuer, då metoden varken är ett ”öppet vardagssamtal eller ett slutet frågeformulär” (Kvale & Brinkmann 2014, 43–46). Den semistrukturerade intervjun fokuserar inte blint på förbestämda intervjufrågor, ordningsföljden eller endast på de erfarenheter intervjuaren tycker är viktiga att lyfta (Kvale & Brinkmann 2014, 166). Detta är något som Kvale & Brinkmann (2014, 165–166, 173) menar öppnar upp för oväntade samtalsämnen, frågor och svar, samtidigt som fokus ligger på vissa centrala ämnen. Metoden valdes således för att öppna upp samtalet och inte låsa fast intervjun vid specifika teman jag hade valt i förväg, då detta skulle kunna innebära att viktiga erfarenheter inte kom med.
4.2.1. Intervjuguide och intervjun
Den intervjuguide som utformades till intervjuerna bestod av teman, valda med utgångspunkt i uppsatsens syfte, teori och tidigare forskning, och innehöll förslag till frågor som anknyter till dessa (jmf Kvale & Brinkmann 2014, 45). Jag utvecklade några övergripande teman för intervjuerna10, och under intervjun diskuterades dessa teman i relation till rasifiering, homo- och bisexualitet samt eventuella motståndsstrategier.
Alla intervjuerna ägde efter intervjupersonernas önskemål rum hemma hos mig. Vid intervjutillfället började jag med att erbjuda intervjupersonen att se på intervjuguiden innan intervjun satte igång för att skapa trygghet hos intervjupersonerna. Samtliga tackade dock nej till erbjudandet. Därefter påpekade jag för intervjupersonerna att de kunde hoppa över frågor
de inte var bekväma med. Jag har i mitt intervjuarbete inspirerats av både Avrahami (2007, 32) och Ahlstedt (2016, 124) och därför berättat lite om mig själv, samt öppnat upp för intervjupersonerna att ställa frågor. Detta gjorde att intervjuerna ibland liknande ett öppet samtal och ibland en vanlig intervju. Intervjuerna började med ett samtal kring vad ord som rasism och queer betyder. Jag började med att be intervjupersonerna om deras förståelse av dessa ord för att sedan ge min definition av orden. Därefter styrde jag in intervjuerna på erfarenheter och upplevelser i relation till olika platser och sammanhang så som skola/jobb, dejting, hbtq-sammanhang och samhället i stort. Intervjupersonerna pratade mestadels fritt och jag följde upp med följdfrågor. När intervjuerna började komma mot sitt slut gick jag igenom intervjuguiden för mig själv för att se om vi täckt in de flesta frågorna. Om jag upplevde att vissa frågor uteblivit ställde jag dessa för att sedan avsluta med att fråga om intervjupersonen upplever att jag glömt att fråga något som är viktigt för hen eller uppsatsen.
4.2.2. Transkribering och tematisering
Intervjuerna transkriberades dagen efter intervjutillfället. I transkriberingen valde jag att transkribera det som sagts ordagrant, med undantag för de få gånger intervjupersonerna delade med sig av känslig information som de inte vill ha med i varken transkriberingen eller uppsatsen. De citat som används i analysen har jag valt att skriva om från talspråk till textspråk för att göra uppsatsen mer lättläst. Detta motiverar jag med att analysen inte är av lingvistisk karaktär (jmf Kvale & Brinkmann 2014, 221–223).
När alla intervjuer var färdigtranskriberade skrev jag ut materialet och började arbetet med att lära känna och sedan koda materialet. Vid kodning av materialet läste jag transkriberingen flera gånger med det teoretiska ramverket i minnet. Läsningen skedde genom ett växlande fram och tillbaka mellan empiri och teori, vilket hjälpte mig att navigera i mitt rika material samtidigt som jag kunde ställa kritiska frågor till mitt teoretiska ramverk för att se om den behövde utvecklas (jmf Patel & Davidson 2011, 23–24). Till en början läste jag intervjuerna var för sig och färgmarkerade de teman som uppenbarade sig i materialet, samt skrev kommentarer och tankar i marginalerna. Därefter läste jag om alla intervjuer med anteckningarna och koderna i åtanke för att hitta likheter, skillnader och gemensamma teman i materialet. Denna process, av att pendla mellan del och helhet, upprepades ett flertal gånger och avslutades med att jag sorterade citaten efter de slutgiltiga teman som identifierats i empirin (jmf Patel & Davidson 2011. 120–122).
möjliggör för läsaren att själv skapa sig en uppfattning om materialet. På så sätt har jag försökt öka transparensen i analysen. Utöver detta har jag i analysdelen försökt att formulera mig på ett sätt som tydligt synliggör min roll som tolkare, då jag inte har som ambition att göra anspråk på objektivitet. Min utgångspunkt är att man som författare är med och konstruerar sitt studieobjekt och resultat (jmf Bergström & Boréus 2012b, 42; Bergström & Boréus 2012a, 406). Mot bakgrund av detta har jag medvetet valt formuleringar som exempelvis: jag menar/tolkar/anser.
4.3. Etiska överväganden
Vid forskning på alla nivåer, inkluderat kandidatuppsatser, som involverar individer eller information om enskilda individer gäller Vetenskapsrådets forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning som utgörs av: Informationskravet, Samtyckeskravet, Konfidentialitetskravet och Nyttjandekravet (Patel & Davidson 2011, 62– 64). Dessutom ska särskild hänsyn tas till de etiska principerna vid forskning som behandlar privatpersoners livsförhållanden och/eller etiskt känsliga ämnen. Utöver det anser jag att forskare som uppfyller Vetenskapsrådets huvudprinciper också bör sätta sitt forskningsämne i ett större sammanhang och utföra någon form av risk- och konsekvensanalys (jmf Kvale & Brinkmann 2014, 110; Mulinari 2005, 121, 133). Kan uppsatsen, som i grunden är väl menad, få indirekta och oförutsedda konsekvenser för intervjupersonerna? I sådana fall vilka? Jag har genom uppsatsens gång konsekvent reflekterat över ovan nämnda forskningsetiska principer och frågor.
För att uppfylla Informationskravet och Samtyckeskravet beskrev jag uppsatsens syfte för intervjupersonerna, samt informerade dem om att de när som helst innan, under eller efter intervjun (fram till dess att uppsatsen är inlämnad) kan avbryta sin medverkan. Jag berättade även att intervjun skulle spelas in som ljudfil, transkriberas och förvaras på ett säkert sätt så att obehöriga ej får tillgång. Utöver detta informerade jag intervjupersonerna om att det enda sammanhang som intervjuerna används i är i denna uppsatsen och att jag efter betygsättning förstör råmaterialet. Intervjupersonerna har även fått sina namn ändrade och andra avslöjande detaljer (så som namn på bostadsort och vänner) anonymiserade. På så sätt ufyllde även Konfidentialitetskravet och Nyttjandekravet (jmf Patel & Davidson 2011, 62–64).
4.4. Rollen som forskare
Som jag tidigare nämnt har reflexivitet och situering en central roll i feministisk forskning. Med reflexivitet och situering menas inte att man som forskare endast ska redogöra för sin sociala position, utan snarare göra sig synlig i texten, samt problematisera och reflektera över sin position som forskare och hur man förstår och påverkar forskningsprocessen (jmf Ahlstedts 2016, 124). Att precis som jag, vara tillhörande gruppen som utgör uppsatsens urval är inte ovanligt inom feministisk ståndpunktsteori eller hbtq-studier. Att vara insider i fältet har både sina för- och nackdelar (jmf Kvale & Brinkmann 2014, 130–131; Avrahami 2007, 31; Ahlstedts 2016, 125). En fördel är att jag genom att utgå ifrån mina egna erfarenheter ibland kunde ställa frågor och följdfrågor som inte alltid fanns med i den tidigare forskningen. Ytterligare en fördel med min insiderposition var att det av och till, under intervjutillfällena, skapades en mer jämlik intervjusituation då både jag och intervjupersonen delade med oss av våra erfarenheter och stundtals kunde förenas i dessa. Detta i sin tur kunde skapa ett visst förtroende mellan mig som intervjuare och den intervjuade, då risken att få sina upplevelser ifrågasatta minskade. En eventuell nackdel med detta är att intervjupersonen kanske rycks med i stunden och delar med sig av extra känsliga erfarenheter och tankar som hen senare ångrar att hen delade med sig av (jmf Kvale & Brinkmann 2014, 110–111; Ahlstedts 2016, 125). Jag har därför erbjudit intervjupersonerna kopior på respektive transkribering samt varit extra tydlig med att informera om deras rättigheter att dra tillbaka eller ändra de delar som de eventuellt inte känner sig bekväma med. Samtliga avböjde erbjudandet men sa att de gärna ville läsa den färdiga uppsatsen.
Ytterligare en nackdel med att vara insider kan vara att intervjupersonerna utgår ifrån att vi har liknande erfarenheter. Flera gånger lät informanterna bli att avsluta resonemang, utan sa istället ”du vet ju själv” eller ”du har säkert också märkt det”. Detta tolkar jag som en effekt av att det utifrån våra likheter antogs finnas konsensus kring vissa ämnen. Detta i sin tur hade kunnat leda till mindre rikt material (jmf Thomsson 2010, 120-123). Jag försökte undvika detta genom att ständigt be informanterna att utveckla dessa ”konsensus”. Ännu en risk som kommer till följd av likheterna mellan mig och informanterna är att intervjupersonerna kan komma att anpassa sina svar till vad de tror att jag vill höra. Detta är dock en överhängande risk i all typ av forskning (Kvale & Brinkmann 2014, 127). En sak som bör betonas är att även om jag beskriver min position som insider i fältet, så utgår jag ifrån att det finns olikheter i erfarenheter och upplevelser mellan mig och intervjupersonerna. Dessutom är jag medveten om att jag, trots min insiderposition som till viss mån motverkar makthierarkier, i
som sätter ramarna för intervjusituationen, samt har det slutgiltiga ordet vad gäller tolkning och analys (jmf Kvale & Brinkmann 2014, 51; Mulinari 2005, 121).
5. Resultat och analys
Analysen är uppdelad i tre teman. Det första analystemat beskriver intervjupersonernas erfarenheter av att inte uppfattas som homo- och bisexuella, samt vad som sker när de väl förstås som homo- eller bisexuella av folk i sin omgivning. Det andra temat är uppdelat i två underteman som handlar om hur vithet fungerar som både ett skydd och en risk som intervjupersonerna måste förhålla sig till. Det tredje och sista kapitlet belyser erfarenheter av att till följd av rasifiering inte till fullo platsa i sammanhang som riktar sig till hbtq-personer.
5.1. Att komma ut som (nästan) vit
Utifrån en homonationalistisk förståelse ses både tolerans mot homo- och bisexualitet, men även själva sexualiteten som en vit västerländsk egenskap (jmf Puar 2007, 32). I motsats till detta blir den rasifierade kroppen per automatik icke-tolerant och heterosexuell. Det görs med andra ord en stark koppling mellan normbrytande sexualitet och vithet, vilket på olika sätt påverkar intervjupersonerna i denna studie. Ett tydligt mönster är att omgivningen många gånger antar att de är heterosexuella:
Saron: Jag vet att min kompis [svenskklingande namn], jag menar ser du på honom så, mina
kompisar, när de fick höra det [att kompisen var homosexuell] så sa de bara ”okej så kul”. Men när jag berätta för dem första gången jag träffade dem att jag var homosexuell, då var bemötandet alltså såhär ”va, är du det?!”. Det finns ju den här att de blir chockade för att de tänker liksom och har föreställningar att du typ är mörk, du gillar ju tjejer och är tuff.
Citatet visar hur både Saron och hans vän behöver komma ut som homosexuella, vilket kan ses som en effekt av ett heteronormativt samhälle. Samtidigt visar citatet att det finns en väsentlig skillnad när de båda väl kommer ut, nämligen hur reaktionerna ser ut. Till skillnad Saron så behöver inte Sarons vita vän möta chockade kommentarer när han berättar att han är homosexuell. Detta tolkar jag som en effekt av att Saron, på grund av sin rasifierade kropp har svårare att orientera sig mot homosexualiteten, vilket gör att han exkluderas både på grund av en heteronormativ logik och en homonationalistisk sådan. Sarons rasifierade kropp gör inte bara att han inte antas vara homosexuell, den gör också att han antas vara tuff och gilla tjejer, vilket synliggör vilka hypermaskulina föreställningar det finns om den svarta manliga kroppen (jmf Hall 2013).
Återkommande i materialet var att intervjupersonerna beskrev hur de, efter att ha kommit ut, behandlades annorlunda:
omedvetna som styr. Att är du homosexuell så är du mjuk och du är vänlig mot dem. Förstår du vad jag menar? Och då öppnar de sig och bara: ”vet du, hallå, lyssna?”. De bemöter mig liksom på det sättet [...].
I Sarons citat går det att se att han upplever att människor i hans närhet ändrar sin inställning till honom när de inser att han är homosexuell. Jag tolkar detta som att Saron, efter att ha kommit ut, omkodas och på så vis i större utsträckning skrivs in i den vita svenska (homonationalistiska) gemenskapen (jmf Ahlstedt 2016). Enligt Ahmed (2011, 35–63) kan man med hjälp av olika kapitalformer passera som något man i andra fall inte antas vara. I detta fallet går det att anta att Sarons sexualitet fungerar som en form av kapital som gör att han kan passera som vit. Det handlar dock inte om någon fullständig inkludering, utan snarare om ett villkorat sådant, vilket även illusteraras av att Saron säger att de inte betyder att de är ”snäll snälla”. Det är således inte ett fullständigt skifte i bemötande och jag tolkar det som att denna avsaknad av ”snäll snällheten” är en följd av att Saron inte kan följa den vita linjen till fullo till följd av att han är rasifierad. Genom att vara homosexuell kan Saron i det här fallet passera som vit och till viss del följa en vit linje, men det betyder inte att han blir en del av vitheten utan enbart att han kommer närmare den (jmf Ahmed 2011, 137).
Vad som även är intressant i citatet är, som Saron påpekar, att skiftet i beteende är en konsekvens av deras förväntan på honom. Jag förstår detta som att Saron, när han kommer ut som homosexuell går emot deras förväntan på den svarta (manliga) kroppen. Saron beskriver även hur han blir tillskriven egenskaper som ”mjuk” och ”vänlig”, vilket är intressant i relation till vad Saron nämnde tidigare under intervjun:
Saron: [...] det finns den mentaliteten att ju vitare du är desto mjukare är du, du är till
exempel lugn, löser konflikt via dialog eller så. Och ju mörkare du är, jag är ju väldigt mörk afrikan liksom och då är jag hård och du vet och väldigt mycket så straight. [...] Alltså det finns ju en förväntan eller det här, inte förväntan utan att man har liksom en idé om den här personen för att den är ju mörk. För ju mörkare desto hårdare är du och ju vitare du är så är du mjukare.
Saron upplever alltså att han blir tillskriven egenskaper som han menar i vanliga fall associeras med vita. Det verkar som att det i större utsträckning handlar om egenskaper som kopplas till vithet, snarare än homosexualitet. Det är med andra ord inte homosexualiteten som är mjuk utan vitheten som homosexualiteten symboliserar.
Fredriksen och Myong (2012, 201) menar att homosexualitet är så tätt sammankopplat med vithet och västerländskhet att homosexuella rasifierade kroppar rasifieras som vita och ses på som västerländska. Att vara rasifierad homo- och bisexuella blir därmed att
orienteras mot vitheten. Utifrån det går det att anta att Saron genom att vara homosexuell kommer närmare vitheten. Även Bahar vittnar om liknande erfarenheter som Saron:
Bahar: [...] att det känns som att i vita svenska sammanhang om det då för vissa kommer
fram att jag är hbtq-person då är jag ”åh en sån här typ öppensinnad invandrare”, typ ”hon är invandrare, men hon är öppensinnad, inte kuvad”, för annars klart att jag är kuvad. [...] Typ upplyst. Lite så. Men det är så jag tänker att folk tänker när de fattar att jag är hbtq-person. [...] Så det blir liksom på något sätt, jag är i den kategorin. Jag är framåtsträvande.
Bahar beskriver hur hon i likhet med Saron, kodas om när omgivningen förstår att hon är en hbtq-person. Grundantagandet är att Bahar är ”kuvad”, men när hon sedan kommer ut så ses hon som öppensinnad. ”Invandraren” antas vara kuvad och inte öppensinnad, vilket även detta bygger på en homonationalistisk (och kolonial) förståelse av vilka kroppar som är och inte är ”upplysta”. Det visar även hur vissa kroppars ”upplysthet” måste påpekas, medan andra kroppar per automatik innehar den egenskapen. När Bahar kommer ut tillskrivs hon vad som utifrån en homonationalistisk förståelse antas vara ”svenska” värderingar. Jag tolkar, utifrån Bahar och Sarons citat, att ”komma ut” som homo- och bisexuella också blir att ”komma ut” som vit, då homo- och bisexualitet i en homonationalistisk kontext blir en slags markör för hur västerländsk en person är (jmf Jivraj & de Jong 2011, 152). Värt att notera är även den könade aspekten av homonationalistiska och rasistiska föreställningar, då Saron antas vara hård och Bahar antas vara kuvad, innan de kommer ut.
Att intervjupersonerna antas vara icke-upplysta illustreras också av de frågor de får när de kommer ut:
Saron: Jag vet inte om du också märkt det, men man får väldigt mycket värderingsfrågor
upplever jag.
Rena: På vilket sätt?
Saron: Men typ ”hur tänker din familj?” eller ”vad är de? Deras politiska åsikter? Dina? Hur
ser du på det här?”. Liksom de vill veta värderingsmässigt på en skala ett till tio var du ligger, istället för att veta vad din hobby är. De har ju en annan förväntan eller en idé om att svarta är på ett visst sätt. De vill typ veta, vad den personen är. Tyvärr de är ju så väldigt mycket.
Bahar: Alltså det kommer ofta upp i vita sammanhang när folk får reda på att jag är en queer
person då kommer det fram, alltså ”vet dina föräldrar? Hur ställer de sig till det? Det är väl inte okej hos er?” eller ”det måste ju vara extra svårt för dem förstår du väl”.
I citatet går det att se hur Saron, efter att personer fått reda på att han är homosexuell ändå får frågor som jag tolkar som frågor som ställs för att ytterligare säkerställa hans nivå av vithet. I Sarons, men även Bahars citat, ställs även frågor om familjen, vilket jag tolkar som en konsekvens av homonationalistiska föreställningar om homofoba konservativa
vitheten så antas deras föräldrar fortfarande vara konservativa vad gäller sexualitet. Sarons citat synliggör också frustrationen i att ständigt reduceras till en stereotyp och behöva hävda sin homosexualitet, istället för att få prata om ”normala” saker som ens hobbyn och intressen.
Den omkodning som beskrivs ovan sker dock inte på ett fullständigt sätt. Intervjupersonernas erfarenheter går att förstå med hjälp av Puwars (2004) begrepp familiar strangers, då positionen som främling upprätthålls trots en delvis inkludering. Ett återkommande exempel på hur intervjupersonerna blir till familiar strangers är att de, trots omkodningen, ständigt exotifierias (jmf Held & Leach 2008, 146). Linda beskriver exempelvis många av de lesbiska vänstersammanhang hon rört sig i såhär:
Linda: Alltså det var aldrig mycket svartskalleflator. Aldrig. Jag var oftast själv Rena: Hur kändes det?
Linda: Alltså jag var så inne på att bara vara flata så jag kunde inte bry mig mindre om annat
kan jag säga. Och just i det sammanhanget spelade det ingen roll. Det fanns ju några stycken här och där alltid. Men vi var inte många.
Rena: Var det till din fördel?
Linda: Jaja! Fyfan vad många ragg man fick (skrattar)
Även om Linda verkar uppskatta den uppmärksamhet som hon får i egenskap av ”svartskalleflata” så är citatet ett exempel på hur hon, trots att hon inkluderas i det lesbiska sammanhanget, också exotifieras. Erfarenheten av exotifiering upplevs dock inte alltid som något positivt, vilket lyfts flera gånger av de andra intervjupersonerna, då detta ledde till att de kände sig obekväma och ”out of place” (jmf Held & Leach år, 146; Puwar 2004, 43). Således ledde exotifieringen till att intervjupersonernas orienteringar stoppades.
5.2. Det paradoxala skyddet
I avsnittet ovan diskuterar jag hur sexualiteten, utifrån en homonationalistisk logik, blir till ett kapital som gör att intervjupersonerna kommer närmare vitheten. I kommande avsnitt argumenterar jag för att även dejting och relationer med vita partners leder till att intervjupersonerna i större utsträckning kan passera som vita och till viss del följa vita linjer. Vita partners kan, utifrån intervjupersonernas berättelser, fungera som skydd mot rasism. Det rör sig dock ofta mer om ett externt skydd, eftersom dejtandet av vita även kommer med den överhängande risken för ”intern” rasism.
5.2.1. Vithet som skydd
rasifieras som vita och ses på som västerländska. Är den homosexuella rasifierade kroppen dessutom ihop med en vit svensk partner, så förlängs den rasifierade kroppen längst med vita linjer, vilket i sin förlängning gör att intervjupersonerna blir en del av ett vitt svenskt ”vi”, om än, tillfälligt.
Att intervjupersonerna genom sin sexualitet orienteras mot vithet innebär i praktiken både skydd mot rasism, samt stundtals en del fördelar. Alla intervjupersoner nämner och återkommer till hur de genom att närma sig vithet får någon form av skydd mot rasism. Detta är något samtliga intervjupersoner är medvetna om och förhåller sig till:
Linda: [...] också den tiden jag varit gift med en svensk, eller bott tillsammans med svenskar
har jag lärt mig något. Har jag med mig dom så är allt fan så mycket enklare med allt. Det är så jävla sjukt. Jag vet detta. Så jävla sjukt. Nästan sorgligt. Har jag med mig dom så är allt mycket enklare. Jag skulle liksom, jag skulle bli inseminerad och hela den här processen så visst ibland hamnar man hos såna som är klockrena och fina, svennar också. Men de fanns ju tillfällen då dom verkligen ser ner på svartskallar. Hade man med sig svennen [Lindas fru] då så var allt okej. Det finns tillfällen hon fan får följa med, för jag orkar inte. Och då vet hon det och får följa med liksom [...] Ja, bara att ha svennen med sig. Det är en strategi rakt av. Och går jag själv så händer det ju [rasism]. Det är det som är det sjuka. Går jag fucking själv så händer det. Och det är så jävla störigt.
Linda behöver, för att slippa rasism, ha med sin vita partner. Genom att omge sig med vita svenskar kan Linda lättare följa vita linjer och kan därför lättare orientera sig i vita rum utan att avbrytas (jmf Sohl 2014, 338–339). Partnerns vithet fungerar här som ett skydd mot rasism. Citatet visar också hur Linda är högst medveten om detta och använder det som en form av strategi för att hantera den rasism som hon annars utsätts för. Som rasifierad (hbtq-person) blir det därmed mer logiskt att omge sig med vita personer som ett sätt att värja sig mot rasism. Vad som även är intressant i citatet är att Linda säger ”visst ibland hamnar man hos såna som är klockrena och fina”, vilket pekar på att utgångspunkt annars är att inte bli bemött på ett bra sätt av vita. Detta kan förklaras med Ahmeds (2010, 64) tanke om att vissa kroppar på grund av att de rasifieras ärver defensivitet. Dessa kroppar vet att deras rörlighet kan stoppas och det är detta som gör att de ständigt är i beredskap (jmf Sixtensson 2018, 136). Detta i sin tur leder till att dessa kroppar känner sig mindre bekväma och avslappnade.
Även Bahar som inte har en vit partner är medveten om att vitheten skulle innebära ett skydd:
Bahar: Jag tror inte att jag har så fysiskt synliga normbrytande attribut, men jag måste också
säga, jag går aldrig ut med min partner, eller hålla varandra i handen, eller kysser varandra ute. Vi skulle nog bli uttittade direkt. Än idag är det väldigt få personer som vet vem min partner är för det skulle vara för mycket in your face.
Bahar: Ja men folk skulle reagera direkt. Det skulle synas att vi bryter mot normer [...] Det
är en transperson jag är tillsammans med.
Rena: Ni hade skapat uppmärksamhet på grund av er konstellation? Du sa att din partner
inte var vit, hade du känt annorlunda ifall partnern var vit?
Bahar: Åh va hemsk, jag tror det. Jag har inte tänkt på det. Jo jag tror det. Det tror jag nog
[...] Men alltså jag bara känner, jag vet inte var detta kommer ifrån. Men det känns som att det kanske hade funnits ett community bakom oss. Det finns ju queera hipsters här det är ju lugnt [...].
Till en början beskriver Bahar sin och sin partners obekvämlighet med hänvisning till partnerns könsidentitet. Senare i citatet omvärderar hon detta, då hon faktiskt skulle känna sig mer trygg om partnern var vit. Detta pekar på att det kan vara så att partners icke-vithet (i kombination med könsidentitet) är det som egentligen uppfattas som ”in your face”. Även om det i citatet verkar som att Bahar inte har reflekterat kring effekterna av att hennes partner inte är vit så tolkar jag ändå deras obekvämlighet som en förkroppsligad kunskap om att deras rasifiering inte ger ett skydd. Det verkar som att det faktum att båda är rasifierade leder till att deras partnerskap ses som, vad Bahar beskriver som, ”in your face”. Jag tolkar detta ”in your face” som att två bruna kroppar blir för mycket och är för normbrytande, då de samtidigt är ett queert par. Att ha en vit partner är att vara queer på rätt sätt. Deras relation blir med andra ord ett brott mot homonormativiten och homonationalistiska föreställningar. Såklart skulle de ändå, om de vore vita, vara ett normbrytande par, men känslan av normbrytande blir mer ”in your face” när det rör sig om två bruna kroppar. Deras relation blir även ett ifrågasättande av queerhetens självklara vithet. I citatet säger Bahar även att om hennes partner hade varit vit så hade de haft ett helt queert hipster-community bakom sig, vilket pekar på att det inte bara är vithet som ger skydd utan en viss typ av klassad vithet (jmf Bettie 2014, 84). I detta sammanhanget är det intressant att lyfta att klass i Sverige många gånger betraktas genom svenskhet och därmed även vithet (jmf Mulinari & Neergaard 2004).
Att vitheten ger skydd hanteras alltså olika av Linda och Bahar, Linda går med hjälp av sin vita partner i större utsträckning längst med en vit linje, medan Bahar följer en i sammanhanget queer linje11 genom att dejta icke-vitt. Men båda två förhåller sig ändå till det faktum att vitheten ger skydd. I ett rasistiskt (klassamhälle) (Mulinari & Neergaard 2004) är orienteringen mot (medelklassig) vithet förenat med en slags investering, ett löfte om “avkastning”, att man får något tillbaka (jmf Ahmed 2006, 17). Vetskapen om att investeringar i vithet ger avkastning skapar ett incitament till att följa en vit linje. Men vitheten ger inte bara skydd, ibland ger den även fördelar. Bahar beskriver det såhär:
Rena: Okej, dom gånger du varit tillsammans med en vit partner, upplever du att du blivit
bemött annorlunda av andra?
Bahar: Det tänker jag definitivt. Alltså dom här rummen som vi [Bahar och hennes vita f.d.
partner] var i, eller kunde vara i. Hade vi varit på konstrunda tillsammans, det här med vitt alibi, det är precis det jag skulle ha. Skulle känna att men jag har en inbjudan, den går bredvid mig.
Bahar som tidigare under intervjun berättat om hur felplacerad hon känner sig när hon är på konstrunda i Österlen med sin familj vittnar om att det däremot känns som att hon ”har en inbjudan”, och därmed får sin närvaro legitimerad, med en vit partner. Genom närvaron av en vit partner blir det lättare att få tillgång till olika rum och dessutom följa rummets linjer. Känslan av att ha en ”inbjudan” menar jag beror på att hennes partners vita kropp, och därför även Bahars kropp, blir orienterade i sammanhanget. Med andra ord följer partnern en vit linje, vilket gör att Bahar kan passera. Till skillnad från konstrundan med familjen, ”smittar” partners vithet av sig på Bahar som av den anledningen tillfälligt kan bre ut sig i rummet och ”passera” (jmf Ahmed 2011, 135). Passerandet är en strategi för att inte särbehandlas eller utsättas av andras positionsbestämningar i en rasifierad hierarkisk ordning (jmf Sohl 2014, 338–339). Dessutom går det både utifrån Bahars citat och kontexten konstrunda att anta att passerandet inte kräver närhet till vilken svensk vithet som helst, utan en medelklassig sådan (jmf Bettie 2014, 84).
Med en vit partner kommer (eller föreställs det komma) inte bara symboliska privilegierar i form av en ”inbjudan”, utan även en del materiella privilegier (jmf Ahlstedt 2016, 320). Saron förklarar orsaken till att han tidigare enbart dejtade vita såhär:
Saron: [...] Man har blivit så sårad på ett väldigt djupt sätt att man liksom, det [att enbart
dejta vita] är en försvarsmekanism. För min del är det. Därför är jag mycket misstänksam. Ett tag när jag kom ut så var jag också så att absolut inga mörka, araber, eller blattar ska jag inte dejta. Bara vita typ. Det är systemet som påverkar en. Men typ också det här, allt sårande som jag är uppväxt med typ, jag vill inte vara med min egen grupp för dom är såhär, men sen så förstod jag ju att alla inte är likadana, när man blir mer mogen och öppen och medveten. Om jag ska vara ärlig, jag kopplar det till hur jag behandlades från min familj och omgivning. Jag hade ändå folk jag kände som var tillsammans med vita, du vet man blir lite avundsjuk, man vill ju också ha det där. Men sanningen är att jag var blind.
Rena: Ja men okej, vill du utveckla? Vad var det du också ville ha?
Saron: Men tryggheten där. Alltså fram till 2,5 år sen så dejtade jag bara vita. Jag tror att det
är, det är att jag är programmerad så, att ju vitare du är desto typ såhär tänk dig, du kommer bli mer trygg, mer ekonomiskt, känslomässigt eller psykiskt eller såhär boendemässigt du kommer ha det bättre. Tyvärr måste jag säga att det var så. Men jag tror också att bland min egen grupp, om jag nu ska säga så, så finns det också denna uppfattningen eller som jag känner då så är det väldigt utbrett [...].
I Sarons citat går det att se hur dejtandet av vita ses som något som leder till trygghet på flera nivåer. Vad som är anmärkningsvärt är att varken Saron eller någon av de andra
intervjupersonerna talar om begäret efter vithet med hänvisning till vithetsnormer vad gäller utseende. Istället är det vithetens skydd och fördelar som lyfts fram som centrala anledningar. Med andra ord handlar det om ett begär efter vad vitheten symboliserar och faktiskt ofta innehar, bland annat ekonomiskt men även kulturellt kapital (jmf Sohl 2014, 330–333, 349). Intervjupersonerna erbjuder således en alternativ förklaring till det ofta vedertagna antagandet om att det är utseendemässiga vithetsnormer som skapar ett begär efter vithet (jmf Hunter 2002, 2, 20).
Det går även att se i citatet att Sarons begär efter vithet förklaras med hänvisning till hur hans familj och omgivning har behandlat honom. Även om detta stämmer så framgår det i citatet att homofobin Saron upplever från sin familj och omgivning tidigare tolkats som något specifikt för rasifierade. Jag tolkar Sarons tidigare känslor som en effekt av just homonationalistiska (och koloniala) föreställningar. Att enbart dejta vitt blir alltså en försvarsmekanism, då det inte bara ger skydd mot rasism men även fungerar som ett skydd från en förmodad icke-tolerant eller homofob Andre.
5.2.2. Vithet som risk
Men även om närhet till vithet kan innebära privilegier och skydd mot rasism, så innebär det ofta också risker. Alla intervjupersoner som har haft vita partners berättar om upplevelser av rasism eller en vetskap om att man kan utsättas, både av sina partners och partnerns familj. Så även om intervjupersonerna som jag visade tidigare i avsnittet, i sällskap av sina vita svenska partners, kunde gå längst med vita linjer och således passera, kunde de även stoppas av sina egna partners:
Saron: [...] men efter andra gången jag blev ihop med mitt ex, då fattade jag att jag inte kan
det där med vithetsgrejen. Jag kan inte. [...] En gång tog han sin hand i min hand och sa ”kolla, tigerkaka”, fattar du? (skrattar). Jag fattade liksom att det går inte. [...] Det var såna små, små kommentarer som blev bara shit. Det var liksom så jag förstod och frågade mig själv varför jag begränsar mig till en viss typ av människor.
Saron berättar i citatet, men även under intervjun hur partnern och dennes familj kunde utsätta honom för rasism och komma med ”små, små kommentarer”. Ofta handlade det inte om explicit våldsam rasism utan just små kommentarer som trots det leder till att Sarons orientering avbryts. I citatet går det också att se hur detta leder till att Saron omvärderar sina dejtingpreferenser. Detta är något som Bahar också lyfter i sin intervju. Trots vithetens skydd väljer alltså både Saron och Bahar vid ett senare skede i livet att istället börja orientera sig mot rasifierade partners (jmf Sixtensson 2018, 33, 101). Jag förstår denna vändning som en form av separatistisk strategi
i likhet med fenomenet politisk lesbiskhet, men med antirasism som fokus istället för feminism. Även om det inte nödvändigtvis är ett uttalat politiskt ställningstagande från intervjupersonernas sida så tolkar jag det som en strategi som har sin grund i erfarenheter av rasism som rasifierade kan uppleva i sina relationer med vita.
Många gånger handlade intervjupersonernas berättelser inte bara om att utsättas för rasism, utan den ständiga risken att kunna utsättas:
Linda: Ja, alltså dom är svenskar. Dom är svenskar och säger konstiga saker ibland men
hennes farsa är sån här gammal gubbe som har jobbat med ungdomar, med ”värstingar” eller vad jag ska kalla dom. Dom är ju väldigt politiskt korrekta, antirasister och vänster och försöker liksom. Men ibland så kommer en liten groda.
Även i Lindas citat går det att se att det ofta inte handlar om någon explicit och våldsam rasism, utan allra oftast utsätts intervjupersonerna för rasism i form av ”grodor” och konstiga kommentarer. Linda är medveten om att dessa kommentarer kan komma, vilket innebär att det alltid finns en överhängande risk för att utsättas för rasism och att därmed bli avbruten i sin orientering. På så sätt är Lindas kropp också en kropp i beredskap (Ahmed 2010, 64).
Intervjupersonerna beskriver inte enbart risken för rasism eller erfarenheter av rasism när de talar om sina partners och partners familj. De lyfter även bristande stöd från dessa när de väl blir utsatta. Ibland handlar det alltså inte om att det är partnern (och dennes familj) som utsätter intervjupersonerna, utan att de saknar förståelse:
Rena: Kunde du prata med dina vita partners om rasism och så på det sättet?
Saron: Ja det kunde jag, men vet du vad skillnaden är? Jag tror att de förstod det mesta, men
inte på samma sätt som att berätta för en mörkhyad människa. De kan liksom förstå lite, men de kan inte sätta sig i mina skor. Det är där gränsen går. Men man måste lära och förklara hela tiden. Och de säger typ ”oj förlåt var det inte okej att säga så” och det var mycket irriterande. Och jag menar, du kan googla eller bara låta bli att säga saker. Jag kan inte slappna av riktigt.
Citatet illustrerar hur Sarons vita partner inte riktigt kunde förstå rasism, och även om partnern kanske ville förstå så tolkar jag det som att det krävdes väldigt mycket av Saron, vilket förklarar varför Saron säger ”du kan bara googla eller låta bli att säga saker”. Det som också går att se är att hans partner även kunde utrycka sig rasistiskt. Jag menar att känslan av irritation är känslan av att inte förlängas i sammanhanget, att avbrytas, medan känslan av att inte kunna ”slappna av riktigt” är känslan av att vara en kropp i beredskap (Ahmed 2010, 64), en kropp vetandes om att den när som helst kan avbrytas i sin orientering och utsättas för rasism eller oförståelse av sin partner. Jag tolkar Saron och de andra intervjupersonernas erfarenheter som att det inte bara
