Svenska förskolors arbete med fokus på barn i behov av särskilt stöd på väg upp till förskoleklassen

BARNDOM–UTBILDNING– SAMHÄLLE

Examensarbete i fördjupningsämnet

Barndom och lärande

15 högskolepoäng, grundnivå

Svenska förskolors arbete med fokus på

barn i behov av särskilt stöd på väg upp

till förskoleklassen

How do Swedish preschools transition special educational needs into elementary schools

Johanna Lundh

Louise Regnér

Förskollärarexamen: 210hp

1

Förord

Denna studie har varit en del av vårt examensarbete. Vi möttes i vår vfu-grupp, där vi lyssnat och föreläst inför varandra och vi har lärt känna varandra under processens gång. Vi har haft lustfyllda stunder i våra diskussioner och lärt oss och fått en djupare förståelse i ämnet. Studien har varit ett gemensamt arbete men fördelningen av arbetsuppgifterna har varierat, då vi tagit på oss de vi känt att vi hanterar och kan bidra med för att sedan skriva ett slutresultat tillsammans. Vårt djupa intresse för detta ämne har varit grunden för detta forskningsprojekt, där vi velat ta reda på bland annat barnens rättigheter.

Vi vill tacka Thom Axelsson vår handledare, som lett oss genom våra funderingar när vi fastnat i arbetet och lett oss på rätt spår igen. Vi vill även tacka intervjupersonerna som ställt upp och svarat utförligt på våra frågor. Till sist vill vi tacka våra familjer som ställt upp och stöttat oss i detta arbete.

2

Abstrakt

De viktigaste aspekterna i denna studie har varit att studera barn i behov av särskilt stöd i övergången mellan förskola och förskoleklassen. Vi har genom kvalitativa intervjuer fått ta del av hur deras arbete ser ut med barn i behov av särskilt stöd på förskolan. Sedan har vi transkriberat intervjuerna och analyserat materialet för att komma fram till ett resultat. För att kunna genomföra studien var vi först tvungna att ta reda på vilka barn som är i behov av stöd och vilka barn som innefattas i begreppet. Syftet med studien är att studera vilka stöd och verktyg som barn får med sig i övergången mellan förskolan och skolan.

Resultatet visade på samspelet mellan hemmet, förskolan och skolan. Pedagogens förtroendefulla ansvar och hur hen kan ta nytta av specialpedagoger och myndigheter för att underlätta sitt arbete med barn i behov av särskilt stöd. Vi kunde se hur barnen anpassade sig till olika situationer och hur viktig anknytningen är i barngruppen. Även hur verktyg kan vara till nytta för de barn som inte är i behov av stöd blir synligt i studien och att alla kan vara i behov av stöd någon gång. Det som framkom i resultatet var hur övergångar kan gå till för barn i behov av särskilt stöd och hur de bör gå till för att skapa en optimal miljö och samspel mellan hemmet, förskolan och skolan med barnet i fokus.

Nyckelord: Förskola, förskoleklass, pedagog, samspel, specialpedagog, specialpedagogik, stöd, verktyg.

3 Innehåll 1 Inledning ... 4 2 Syfte ... 6 2.1 Frågeställningar ... 6 3 Bakgrund ... 7 4 Tidigare forskning ... 8 4.1 Utvecklingspsykologin ... 8 4.2 Utvecklingsekologiskt perspektiv ... 9 4.3 Inkluderingsbegreppet ... 9 4.4 Affekter ... 10 4.5 Leken ... 10 4.6 Verktyg ... 11 5 Teorier ... 14 5.1 Kognitivt perspektiv ... 14 5.2 Socioemotionell teori ... 15 5.3 Anknytningsteorin ... 16 6 Metod ... 17

6.1 Urval och genomförande ... 18

6.2 Etiska aspekter ... 18

7 Analys och resultat ... 20

7.1 Pedagogers kunskaper ... 20

7.2 Specialpedagogers tillgänglighet ... 22

7.3 Vilka barn är i behov av stöd? ... 24

7.4 Förskoleklassens förberedelser ... 27

7.5 Läroplanens betydelse ... 29

7.6 Verktyg och aktörer ... 30

8 Diskussion ... 34

9 Referenser ... 38

10 Bilagor... 40

10.1 Bilaga 1 Intervjufrågor ... 40

10.2 Bilaga 2 Samtyckesblankett ... 41

4

1 Inledning

Denna studie fokuserar på arbetet som sker med barn i behov av särskilt stöd i förskolan, där fokus ligger på de äldre barnen som ska börja förskoleklassen. Man talar främst om specialpedagogik i skolans värld och inte i förskolan (Björck-Åkesson, 2015, s. 30). Det är en studie med kvalitativa frågor som ger intervjupersonen möjlighet att svara utifrån sina egna erfarenheter (Patel & Davidson, 2019, s. 104). Begreppet barn i behov av särskilt stöd grundar sig i att alla barn har behov men att det finns barn som behöver särskilt stöd för att uppfylla sina behov (Sandberg & Norling, 2015, s. 48). Man kan säga att begreppet inte pekar på en bestämd målgrupp.

I alla kommuner ska det finnas styrdokument och en väl förankrad policy kring verksamheten för barn i behov av särskilt stöd. Styrdokument med formulerade mål för verksamheten för dessa barn markerar kommunens ansvar för denna grupp.

(Sandberg & Norling, 2015, s. 47)

Begreppet barn i behov av stöd kan ses och vara en social struktur, då man inte bara utgår från barns egenskaper utan även omgivningen och omsorgen på förskolan, personalens kompetens och värderingar avspeglas på barnet (Sandberg & Norling, 2015, s. 46). För att barn ska få en bra grund att stå på är de första åren av stor vikt, där barnen kan utbyta sociala och kulturella erfarenhet i samspel med andra samt ta del av lek och lärande. På detta sätt blir förskolan viktig då den bildar barns vardagsmiljö och en förutsättning för familjepolitiken där familj och arbetsliv förenas (Björck-Åkesson, 2015, ss. 23–24). När barn går från förskola till förskoleklass sker en anpassning för barnet till det nya i skolan där barnet tar del av en social diskontinuitet. Barnet går från det sociala sammanhanget som har funnits på förskolan för att komma in i ett nytt och oftast okänd gemenskap. När social kontinuitet får fortsätta och barnen kan känna igen vissa saker från förskolan i övergången till förskoleklass kan också barnen få en bättre förståelse för diskontinuiteten i sin nya situation.

5

Traditionellt har barn i behov av särskilt stöd indelats i barn med utvecklingsstörning, rörelsehinder, hörsel- och synhandikapp, språkhandikapp och barn med övriga medicinska handikapp

(Sandberg & Norling, 2015, s. 46)

Även barn med vårdnadshavare som har allvarliga sjukdomar eller missbrukar anses som barn i behov av stöd (Sandberg & Norling, 2015, s. 46). Ett barn med en funktionsnedsättning som till exempel medicinska eller psykosociala problem är ett barn som har formella rättigheter till stöd. De barn som hamnar i gråzonen är de barn som till exempel är utvecklingsförsenade och inte är formellt berättigade till stöd. Det finns ingen statistik på hur pedagoger avgör när ett barn har behov av stöd, däremot finns det forskning på att pedagogerna utgår från sig själva i deras arbete (Sandberg & Norling, 2015, s. 45).

Utifrån de svårigheter vi nämnt här ovan, studeras i denna studie vad barn ges för möjligheter och verktyg i förskolan. “För att arbeta med åtgärder för barn i behov av särskilt stöd behövs kunskaper både om generella och specifika aspekter i förhållande till utveckling och lärande” (Björck-Åkesson, 2015, s. 32). Vilka kunskaper har och kommer förskollärarna med när de arbetar med barn i behov av särskilt stöd. Enligt en delstudie som gjorts vid namn “Pedagogisk verksamhet för små barn i behov av särskilt stöd i förskolan- generellt och specifikt”, framkom att förskollärarna själva identifierar vilka barn som är i behov av särskilt stöd samt att de utgår från sig själva i arbetet med barnen (Sandberg & Norling, 2015, s. 45). Därför ville vi med denna studie undersöka och problematisera vilka möjligheter barn som är i behov av särskilt stöd ges när de ska börja förskoleklassen. Samt se hur barnen kan förberedas och vilken sorts stöd och verktyg som de får med sig upp i skolan. Vi vill även synliggöra barnens behov i denna studie och har tittat på vilka förkunskaper och verktyg förskollärare har och använder sig av. Samt hur de går tillväga för att ge ett så bra stöd som möjligt för barn i behov av stöd, vi tittade närmare på vardagen i förskolan utifrån ett vuxet perspektiv.

6

2 Syfte

Syftet är att studera vad pedagogerna använder sig av för verktyg för att ge bra förutsättningar för barn i behov av särskilt stöd. Vi vill studera de pedagogiska förhållningssätten som framkommer i intervjuerna, kring hur pedagogerna gör och varför de gör det.

2.1 Frågeställningar

1.

2.

7

3 Bakgrund

Enligt skolverket bör förskola och skola samarbeta där förskolan ger uppföljningar, övergångar, förutsättningar, strukturer som gäller barnet och gynnar barnet. Dokumentationen ska vara kortfattad, relevant, saklig och får inte inrymma värdeladdat innehåll och ska vara förbundet med barnets tidigare progressioner och utveckling. Skollagen har krav på förskolorna att dokumentera kring utredningar vid stödbehov, åtgärdsprogram, handlingsplaner och eventuella uppföljningar som skett kring barnets progression i förskolan. Det ska finnas rutiner i förskolan kring vårdnadshavarnas delaktighet för hur överlämningar och vilken dokumentation som kommer lämnas ut och vidare till skolan. Det kan vara betydelsefullt både för barnet och vårdnadshavaren om man sitter ner och pratar om barnets stödbehov och överlämningen och ger dem information kring hur processen går till. På skolverkets hemsida finns blanketter där både barnet, vårdnadshavare och pedagoger är med och påverkar och informerar vad som anses viktigt i överlämningen till skolan (Skolverket, 2020).

I läroplanen för förskolan står det om vikten i att barn ska förberedas inför sin vidare utbildning. Förskolan ska vara en del i det arbetet som förbereder barnen för dess vidare studier och det ska inte göras någon skillnad på barn utan läroplanen är till för alla barn och det är förskollärarens uppgift att detta blir verklighet.

Utbildningen ska ta tillvara barnens egna erfarenheter, behov och det de visar intresse för. Men barnen ska också kontinuerligt utmanas vidare utifrån läroplanen genom att inspireras till nya upptäckter och kunskaper. Förskolan ska bidra till kontinuitet och progression i barnens utveckling och lärande samt förbereda för fortsatt utbildning.

(Lpfö, 2018) Barnavårdscentralen med förkortningen BVC är kopplad till landstinget och kommuner med uppdrag att följa upp och dokumentera barns utveckling med vårdnadshavares samtycke. BVC har ett nära samarbete med barnläkare och kan skriva remisser till olika verksamhetsinstitutioner såsom habilitering, logoped, barnpsykiatrin med mera vid oro om barnet (Hejlskov & Edefelt, 2017, s. 173).

8

4 Tidigare forskning

Tidigare forskning har visat att barn i tidig ålder påvisar en positiv utveckling om de får stöd från förskoleåldern. Ett barn i behov av särskilt stöd är ett barn som har svårigheter att leva upp till de förväntningar som förskolan har, i förskolan handlar det oftast om beteendeproblem, språksvårigheter och de sociala kompetenserna. Man kan även se hur barnen påverkas av arv och miljö. Specialpedagoger anser att deras kunskaper och förfrågningar ökar av pedagoger inom förskolan, de flesta specialpedagoger är överens om att läroplanen ger ett bra stöd. Det råder brist hos pedagoger inom specialpedagogik då de är osäkra på hur de ska hantera situationen samt handlingsplaner och söker stöd av specialpedagoger när pedagogerna själva inte räcker till för att ge det optimala stödet (Renblad & Brodin, 2014, ss. 384–387). Nedan kommer vi att gå in på utvecklingspsykologi, utvecklingsekologiskt perspektiv, inkluderingsbegreppet, affekter, leken och verktyg som kan vara behjälpliga i olika situationer för barn i behov av särskilt stöd.

4.1 Utvecklingspsykologin

Hwang och Nilsson menar att utvecklingspsykologin är ett sätt att beskriva alla de händelser som sker i barns livsspann, hur och varför saker och ting blir som det blir, varför barnet lär sig att gå och knyta an till sin vårdnadshavare som exempel. Det finns många faktorer som spelar in i ett barns utveckling, varför de utvecklas olika och i olika takt, det kan bero på miljö, genetik, mognad och ekonomi (Hwang & Nilsson, 2019, ss. 21–22).

Ett sätt som förenar utvecklingspsykologin med barn och ungdomspsykiatrin är utvecklingspsykopatologin, dess kunskaper synliggör vad som händer i själva processen när ett barn utvecklar sina problem (Hwang & Nilsson, 2019, s. 203). Utifrån den sociala inlärningsteorin har observationsinlärning tagit form och kallas för modellinlärning. Man kan förklara det som att barnen har en idol, en person som de ser upp till och använder som en modell för att efterlikna ett mönster till exempel om en pedagog är modellen och är positiv i sitt bemötande blir barnen också det (Hwang & Nilsson, 2019, s. 49).

9

4.2 Utvecklingsekologiskt perspektiv

I detta perspektiv ligger fokus på hur barnet utvecklas i dess sociala miljöer. Det handlar inte bara om barnet närmiljö som familj och förskola utan övergångarna mellan miljöerna och andra miljöer som barnet kommer i kontakt med samt hur samspelet med kultur och ekonomi spelar in (Hwang & Nilsson, 2019, ss. 42–43). Här kan vi se hur utvecklingsekologiskt perspektiv skiljer sig från utvecklingspsykologin, då det ligger mer fokus på övergångarna mellan miljöerna och samspelet mellan individer i utvecklingsekologiskt perspektiv än i själva processen i barnets utveckling som utvecklingspsykologin fokuserar på.

Det utvecklingsekologiska perspektivet kan ha lett till den transaktionella modellen som “innebär i korthet att barn utvecklas som en följd av samspelet och utbytet mellan flera olika system” (Hwang & Nilsson, 2019, s. 81).

4.3 Inkluderingsbegreppet

Ett begrepp som ofta återkommer i samband med barn i behov av särskilt stöd är inkluderingsbegreppet och hur det används. I Malaysia tänker man från en inkluderande utbildning, i strävan om att skapa det omtänksamma samhället i enlighet med politikens 2020 policy. Under de senaste tio åren har regeringen infört inkludering i den malaysiska undervisningen för att skapa lagar och riktlinjer som ger stöd för integrering av barn i behov av särskilt stöd i Malaysias skolor. Då det inte har varit några riktlinjer innan och pedagogerna uttryckte att det fanns svårigheter att veta hur barn med särskilda behov ska tas emot inom utbildningen. Hur mycket man tar in inkludering i förskolan beror på hur man tolkar inkluderingsbegreppet, vilken nation man tillhör och sociala och politiska kontexter (Sukumaran, Loveridge & A.Green, 2015, ss. 821–822). Ändå visade studien att det var svårt att få med pedagogerna på att en förändring måste ske, trots att det nu fanns lagar för att skapa inkludering i förskolan och grundskolan så såg pedagogerna inte att den möjligheten fanns i just deras klassrum. Studien visar också att när frågan kom om barnen skulle få vara med i de “vanliga klassrummen” så var det en stor andel av pedagogerna som tyckte att barnen behövde gå i specialklasser. Det fanns dock en liten skillnad, speciallärare hade större förståelse för att barn med speciella behov kunde gå i allmänna klasser och att det fanns fördelar med det (Sukumaran, Loveridge & A.Green,

10

2015, s. 831). Även i Kanada arbetar man med inkludering och ser på inkludering som en process som bjuder in till deltagande och individutveckling av dess prestation i deras utbildning. Det ser till samhällets attityder och pedagogernas arbetssätt blir avgörande då de måste förhindra diskriminerande attityder mot barn med behov av särskilt stöd. Om pedagogerna är medvetna om inkluderingsbegreppet och dess teorier stödjer det dem att underbygga sina attityder och sin praxis (Thornton & Underwood, 2013, ss. 60–61). I den kanadensiska studien som vi har utgått ifrån trodde två av lärarna att inkludering i barngruppen av barn i behov av särskilt stöd skulle minska olikheterna mellan barnen (Thornton & Underwood, 2013, s. 66).

4.4 Affekter

Affekter handlar om känslor, känsloregleringen byggs upp med åren, det betyder att ett nyfött barn inte har någon självkontroll alls över sina känslor. Vid fjorton års ålder har självkontrollen utvecklats så pass mycket så att de flesta barn inte tappar kontrollen över sina känslor (Hejlskov & Sjölund, 2018, s. 34). Hejlskov och Sjölund anser att samspel mellan människor påverkas av affekter, det innebär att om en person är ledsen eller glad så avspeglas det på en själv och man blir ledsen eller glad. Barns utveckling påverkas också ut av affektsmitta beroende på hur vi hanterar det (Hejlskov & Sjölund, 2018, s. 46). För de barn som har svårt att hantera sina känslor finns det metoder för att ändra på det. En metod är dialektiskt beteendeproblem och en annan är mentaliseringsbaserad terapi som är forskningsbaserad och har visat effekt. Metodernas effekter minskar om barnet har drag av autism eller låg begåvning eller inte vill förändras (Hejlskov & Sjölund, 2018, s. 34).

4.5 Leken

“Leken är psykologiskt, pedagogiskt och socialt betydelsefull och har också ett egenvärde, den är viktig i sig själv” (Hwang & Nilsson, 2019, s. 242). I leken bearbetar och lär sig barn om normer, relationer, konflikter, fantasi, självkänsla och kroppsliga funktioner hos sig själv och andra (Hwang & Nilsson, 2019, s. 242). Barn i sexårs åldern har ett gynnsamt sätt att se på sina egenskaper, de har en positiv inställning till vad de klarar av. Inte förrän i åtta års ålder börjar barn att jämföra med andra barn vad de klarar av och ställa sig själv i utvärderande position

11

(Hwang & Nilsson, 2019, ss. 295–296). Det beteende pedagogen förväntar sig av barnen måste sättas i relation till barnens förutsättningar och vad de klara av samt hur de för samman saker och sätter det i relation till vartannat. Detta för att barn i förskoleåldern inte ser att handlingen får konsekvenser i situationer på samma sätt som en vuxen gör (Hwang & Nilsson, 2019, s. 250). I förskolan ska alla barn få komma med sina tankar och erfarenheter och bidra till att påverka sin utbildning men de är alltid pedagogen som beslutar om innehållet i undervisningen. Hwang och Nilsson menar att det handlar om att uppmuntra barnen till att komma med tankar och idéer som gör dem uppfyllda och samtidigt förhålla sig till lärandeobjektet som förhåller sig till läroplansmålen (Hwang & Nilsson, 2019, s. 212). För att barn ska förstå ett fenomen kan pedagogen göra barnen uppmärksamma på ett visst föremål som ger dem möjlighet att se fenomenet då de ställs i fokus (Pramling Samuelsson, Sommer & Hundeide, 2011, s. 213).

4.6 Verktyg

Hejlskov och Sjölund menar att man kan arbeta utifrån ett personcentrerat arbetssätt som innebär att man så långt de går individanpassar barnets behov och stöd utifrån att ha hanterat, utvärderat och förändrat stödet eller behovet. Detta för att möjliggöra barnets förutsättningar så långt det går då olika barn har olika sorters behov (Hejlskov & Sjölund, 2018, s. 15). Om man ser till särskolan så har de olika behoven hos barnen större skillnader än om man jämför med behoven hos barnen i en grundskola, då krävs det mer specialverktyg. Om man ser till en Lss- verksamhet behöver personalen alla verktyg som går att nå både specialverktyg och vardagliga verktyg. Om man som förälder har ett barn i behov av stöd får man själv leta reda på de specialverktyg som man kan tänkas behöva (Hejlskov & Sjölund, 2018, s. 17). En problematik som kan uppstå i förskolan är att pedagogerna inte fått tillräckligt med verktyg till sina verktygslådor i sin utbildning. De enstaka verktyg de fått är endast användbara i vissa situationer vilket kan leda till att de används i fel situation och leder till konsekvenser (Hejlskov & Sjölund, 2018, ss. 18–20). Beroende på hur vi ser på vårt arbete och vad vi kan utföra kan hjälpa oss att ge en bättre förståelse för hur vi kan vara verksamma som verktyg i mötet med barnet. Att reflektera över sitt arbete blir till stor hjälp men de behövs flera verktyg i verktygslådan och man behöver ha en samsyn på barnet som ges stöd. För att underlätta sitt arbete skulle man kunna dela upp verktygen i tre olika verktygslådor som man bär med sig i sitt arbete. I den första kan man lägga metoder som behövs för att hantera situationer i vardagen när något går snett. I den andra verktygslådan kan vi lägga kartläggnings

12

och utvärderingsverktyg som hjälper oss att ta reda på vad som gått snett i vardagen. Och i den sista verktygslådan kan vi lägga behandlings eller det pedagogiska verktyget för att förändra situationen som gått snett (Hejlskov & Sjölund, 2018, ss. 17–18). Det finns olika kartläggningsverktyg, ett av dem är ALSUP som går ut på att man tillsammans med vårdnadshavarna går igenom barnets svårigheter och vart det eventuellt brister för barnet och vad detta medför i vardagen, en så kallad neuropsykologisk kartläggning av situationen. Om man reflekterar över situationen med barnet och att barnet har utvecklat sin kognitiva förmåga till den grad att hen kan se problemen i vardagen, kan man använda sig av kartläggningen i samtal med barnet för att bryta mönstret och åtgärda problemet (Hejlskov & Sjölund, 2018, s. 116).

“CPS (Collaborative & Proaktive Solution) kan användas som kartläggnings och som förändringsverktyg. Det är svårt att separera dessa två, eftersom bra förändringar bygger på kartläggning” (Hejlskov & Sjölund, 2018, s. 117). I en CPS- modell samtalar man med barnen om problemlösningar och det finns två förändringsverktyg som man använder sig av. Det ena är att man tillsammans med barnet bestämmer en problemlösning rakt av och det andra är att man tillsammans med barnet samtalar om hur man ska arbeta sig fram till ett visst mål som kan ses som problemlösningen (Hejlskov & Sjölund, 2018, s. 117). Kompass-Modellen är ett annat kartläggningsätt men det används främst till barn med funktionsnedsättning. Då det är en pedagogisk och miljörelaterad modell som kartlägger funktionshinder och anpassar omgivningen för barnet (Hejlskov & Sjölund, 2018, s. 118). I dagens praktik ska vi arbeta utifrån en evidensbaserad praktik vilket innebär att man utgår från barnens intresse, behov, vad de anser är meningsfullt och inte enbart förhålla oss till forskningsresultat. Specialverktyg hjälper oss att ta reda på vad barn i behov anser är meningsfullt och hur vi som pedagoger kan göra för att besvara barnets behov. Genom att ställa frågor med hjälp av de olika verktygen framhäver vi barnens behov och gör dem hanterbara, detta kallas för autonomistödjande pedagogik. Några av de verktyg som man kan använda sig av när man tillsammans med barnen ska kartlägga och komma fram till barnens behov är samtalsmatta, påstående formulär och visuella skalor (Hejlskov & Sjölund, 2018, ss. 123–125).

När man har kartlagt problemet så vill man förändra och då kan en handlingsplan vara till hjälp, till exempel i en konfliktsituation. Pedagoger kan tycka att detta är en oviktig dokumentation men

13

det kan vara ett hjälpmedel i de situationer som redan uppstått och kanske uppstår igen. Man kan utföra en handlingsplan i samtal med barnet och då kan även barnet ta till sig vad hen ska göra i vissa situationer. En god handlingsplan bör innehålla fem steg som man kan förhålla sig till. Den första är att låta barnet skapa egna strategier för att lösa situationen, den andra är att finnas närvarande för barnet och stötta hen i dess strategier och skapa ett lugn hos barnet och kanske hänvisa till en viss struktur för att skapa trygghet. Den tredje punkten kan vara att använda sig av ett affekt beteende och försöka få barnet att le genom att le och på ett lekfullt sätt skämta med barnet. Steg fyra i handlingsplanen kan bestå i att avleda barnet genom att erbjuda exempelvis dryck eller något barn tycker om, men om barnet visar ilska mot pedagogen kan det vara bättre om pedagogen avlägsnas och en annan pedagog tar över, på så sätt blir det ett avbrott i situationen. Det man ska tänka på är att göra allt på ett lugnt och stillsamt sätt så att inte barnet går upp i varv och hamnar i de så kallade kaosläget. Steg fem handlar om att försöka avbryta situationen på bästa sätt, pedagogen kan lämna rummet men man kan också utrymma rummet från andra barn och pedagoger för att försöka skapa ett lugn (Hejlskov & Edefelt, 2017, ss. 108–110). Begriplighet är ett av de vanligaste verktygen inom pedagogiken och ett hjälpmedel. Det går ut på att man gör det så begripligt som möjligt för barnen i olika situationer genom att man styr deras beteende åt de håll man argumenterar för till exempel genom strukturer för barnen (Hejlskov & Edfelt, 2017, ss. 118–119).

14

5 Teorier

Patel och Davidson menar att det är av stor vikt att teorierna håller sig till det insamlade materialet för att komma åt den specifika teorin av fenomenet. Under forskningsprocessen visar forskaren hänsyn till samtliga sammanhang som till exempel respondenter (Patel & Davidson, 2019, s. 55). Teorier är till för att göra saker och ting begripliga, förklara och förstå saker samt bereda en på vad som kan komma att hända, ett sätt att skapa kontroll över forskningen. Vetenskapliga teorier ska ge svar och vägledning men samtidigt ge vägledning till nya forskningsresultat (Hwang & Nilsson, 2019, ss. 39–40).

5.1 Kognitivt perspektiv

Den kognitiva utvecklingen innefattar alla de mentala processer som vi använder för att få information om vår omgivning, för att ta fram kunskaper ur minnet och för att bli medvetna om oss själv och andra processer som hela tiden syftar till att hjälpa oss att tolka världen och vår egen plats i den. Perception (varseblivning), fantasi, drömmar, värderingar, tolkningar, begrepp, inlärning, tänkande och problemlösningar är exempel på sådant som man brukar hänföra till den kognitiva delen av utvecklingen.

(Hwang & Nilsson, 2019, s. 24).

Det kognitiva perspektivet grundas i tankarna kring att människor har intention och ett syfte med sina handlingar. Men det är inte bara de egna handlingarna som är ändamålsenliga utan inom det kognitiva perspektivet förväntas också att andra personer har avsikter med sitt agerande (Hwang & Nilsson, 2019, s. 67). För att förklara barn och deras lärande är Piagets teori ett gott exempel att se på den kognitiva utvecklingen, då han kommit fram till hur barn fungerar i en viss ålder och att barn i åldern mellan två och sex år är i det preoperationella stadiet. Detta syftar till hur barnen upplever sin omvärld och hur de kan förstå sig på den. Genom att kunna dra slutsatser och i viss mån fundera över de möjliga konsekvenser som blir av handlingar kan barnen börja förstå sin omgivning och kunna förutspå vad som händer och hur det kommer leda fram till händelsen, så kallade mentala urval. För att vara i det preoperationella stadiet behöver barnet börja förstå att de bilder som de ser eller de leksaker som de hittar har en betydelse. Det skapas tankar spontant till

15

vad exempelvis en bil har för egenskaper, hur den låter och vad som kan lekas med den. Det handlar om att se vad det finns för symboler och vad dessa symboler har för funktion. Symboler innefattar barns mentala känslor och föreställningar som de får med sig (Hwang & Nilsson, 2019, ss.215–216). När barnen har utvecklat symboler och en mentaliseringsteori kan de sätta sig in i andra personers föreställningar, det sociala samspelet som bildas ger barnen en förståelse för vad den andra personen ska komma att göra (Hwang & Nilsson, 2019, s.232).

5.2 Socioemotionell teori

Den socioemotionella utvecklingen handlar om vår personlighetsutveckling, det vill säga hur vi utvecklas känslomässigt till unika individer och samtidigt socialt till samhällsvarelser. Även utvecklingen av identiteten och vår relation till andra människor ingår i detta.

(Hwang & Nilsson, 2019, s. 24)

Forskningsområdet kring hur människor samspelar med varandra och förståelsen för detta har växt fram under de senaste åren. Det handlar om den sociala delen ut av hjärnan och förbindelserna mellan andra områden i hjärnan som samarbetar, främst handlar de om den prefrontala kortex i hjärnan. I denna förbindelse sker det förändringar där man kan se att människans kognitiva och socioemotionella hjärnkapacitet går in i vartannat (Hwang & Nilsson, 2019, s. 329). Barns utveckling inom den socioemotionella teorin beror på deras uppfostran av föräldrar men även förskolan. Några av de faktorer som spelar in är barnets erfarenheter, temperament, ålder och de sociala kompetenser de får med från hemmet till exempel normer och ideal (Hwang & Nilsson, 2019, s. 248). Det emotionella handlar om våra grundläggande känslor såsom ilska, glädje, skräck och skam. Den emotionella delen av hjärna är kopplad till amygdala som styr nervsystemet, det reagerar på rädsla och ändrar vårt ansiktsuttryck samt ökar vår empatiska förmåga i handlingar. Barn har medfödda förmågor att känna igen och härma ansiktsuttryck på personer i sin omgivning, vilket är en central del i utvecklingen av barnets sociala hjärna. I förskolan kan barnet utveckla sin emotionella hjärnkapacitet då det handlar om känslor, både sina egna och förståelsen av andras (Lagercrantz, 2016, ss. 95–96).

16

5.3 Anknytningsteorin

En viktig grund i barns sociala färdigheter är en närstående anknytningsperson som barnet har en anknytningsrelation till och kan ge barnet trygghet och därmed en grogrund för mognad och självständighet.

(Hwang & Nilsson, 2019, s. 181). Om barn får omvårdnad såsom omsorg och kontinuitet i vardagen både lär och utvecklar barnet tillit och trygghet till dess omgivning samt får en självuppfattning. Barnet lär sig att deras behov kommer att tillfredsställas på ett igenkännande vis (Hwang & Nilsson, 2019, ss. 187–188). Man har kritiserat anknytningsteorin då man inte tycker att den överensstämmer med en universell teori, man anser att teorin förhåller sig till ett västerländskt, medelklassperspektiv, där samhället är demokratiskt och rikt. Ett synsätt som kan bli problematiskt när man får ett barn till förskolan som har en annan kultur. Man ska ställa sig kritiskt till anknytningsteorin men se till att barnen får en trygg anknytning då de anses vara bra (Hwang & Nilsson, 2019, ss. 193–194). Om barn har en trygg anknytning till dess vårdnadshavare, använder den hen till en bas att stå på när hen utforskar världen. Beroende på hur barnen anknyter till sina vårdnadshavare blir deras olikheter individuella (Hwang & Nilsson, 2019, s. 199).

17

6 Metod

Vi har arbetat med kvalitativ forskning som håller sig främst till det språkliga och kommunikativa. Som forskare växlar man mellan insamlat material och teorier även i analysdelen detta för att kunna tolka och få en djupare förståelse för fenomenet. I denna studie har vi använt oss av teorier och beskrivit en vidare forskning som går att forska vidare på.

Arbetet utgår från u -modellen som är en struktur för akademiska texter och som ger en bild över textens struktur. Detta för att skapa en röd tråd och en övergripande bild av textens uppbyggnad (Alvehus, 2019, s. 40). Vi använde oss av trattmodellen för att stegvis arbeta oss neråt med forskningsproblemet för att utkristallisera slutsatsen (Alvehus, 2019, s.50). Materialet har analyserats med hjälp av tidigare forskning, teorier om socialt samspel och specialpedagogik. Vi har gjort intervjuer med pedagoger och specialpedagoger som utgått från frågor som var relevanta till frågeställningarna, som sedan formades efterhand som intervjuerna pågick. Studien har kvalitativa frågor som ger intervjupersonen möjlighet att svara utifrån sina egna erfarenheter (Patel & Davidson, 2019, s. 104). Alla namn är fiktiva och kommer benämnas i texten med siffrorna ett till fyra, de intervjuade har fått lämna ett muntligt samtycke efter att de läst samtyckesblanketten. Intervjuer kan se olika ut men fysiska möten behöver inte var det enda sättet, vi har använt oss av ett digitaliserat forum där vi fortfarande kunde se och höra varandra men inte mötas (Alvehus, 2019, s.84). Beroende på hur intervjun tillämpas och vad som ges av intervjun och hur man analyserar kommer bli grunden för metoden. En intervju är bestående av den intervjuades sociala värld där den kan uttrycka känslor, erfarenheter och ge forskaren förståelse för tankemönster Alvehus, 2019, s. 85). Vi har använt oss av semistrukturella intervjuer som är den vanligaste metoden där man med ett fåtal frågor öppnar upp för ett bredare samtal kring fenomenet. Vi har använt ett urval av materialet när vi transkriberat men har ändå förhållit oss till vad den intervjuade hade för mening i det som registreras och de har även fått en slutlig talan i den skrivna texten. Transkription blir ett tolkningssteg där det talade blir till text och ett första steg till analysen. Transkriberingen varierar beroende på vilken analysmetod som används (Alvehus, 2019, ss. 87– 89). Vi har främst använt oss av teorier samt tidigare forskning vid analys. Intervjuer kan klassas som en kvalitativ metod, där man kommer åt känslouttryck och specifika händelser under tiden man intervjuar (Alvehus, 2019, s. 84).

18

6.1 Urval och genomförande

Genom att vi frågade personer som arbetar på förskolor som vi tidigare har haft kontakt med fick vi fram några som var intresserade av att vara med på intervjuerna. Vi frågade både barnskötare, förskollärare och specialpedagoger som arbetar på förskolor och fick ihop till att det var tio personer som verkade intresserade av att vara med.

Vi skickade ut samtyckesblanketter och förklarade hur intervjuerna skulle gå till via zoom. När vi sen skulle bestämma tid för intervjuerna var det flera som valde att inte svara trots flera påminnelser och uppmaningar. Till slut var det fyra personer som var med på intervjuerna och det fanns många funderingar kring hur det skulle gå till då flera av de som var med inte hade blivit intervjuade via zoom eller ens på länk tidigare. Vi provade innan och försökte på bästa sätt förklara hur det skulle gå till. Eftersom denna process pågår mitt i en pandemi är vi ändå nöjda med att vi fick med oss så pass många och att de kunde vara flexibla i utförandet av intervjuerna.

Några dagar innan intervjuerna skulle ske beslutade vi slutligen vilka frågor som skulle vara med och skickade det till pedagogerna som skulle intervjuas. Frågorna från intervjuerna finns under bilaga ett. Det var en förskollärare som har arbetat på förskola i många år men inte gör det längre. Två av intervjupersonerna är förskollärare och arbetar just nu som det och den sista som intervjuades är förskollärare och specialpedagog på en förskola.

6.2 Etiska aspekter

I vår studie ger Vetenskapsrådets fyra principer oss vägledning, det är tillförlitlighet, ärlighet, respekt och ansvarighet. Vi har utgått från den europeiska kodexen för forskningens integritet. För att kunna hålla god forskningsetik behöver hänsyn tas till de hinder som kommer upp i arbetet. För att forskning ska ske på ett etiskt sätt finns det principer som skall följas. Det handlar om att vara tillförlitlig i den kvaliteten som ska finnas i forskningen när det kommer till hur analys och metod används. Det ingår att förhålla sig till den information som tas in. Utförandet kommer då vara genomförbart på ett rättvist sätt med ärlighet som en av grunderna. Vi har förhållit oss med respekt och ansvarighet till de personer som medverkade i studien och vid den information som vi samlat

19

in (Den europeiska kodexen för forskningens integritet 2018, s. 4). Vi har här i detta dokument bifogat samtyckesblanketterna som de intervjuade tagit del av, bilaga två.

20

7 Analys och resultat

De personer vi har intervjuat är alla utbildade antingen som förskollärare, lärare eller specialpedagog, några av dem hade två av utbildningarna. De intervjuade är verksamma på förskolor i dagsläget förutom en som arbetar inom skolans värld. I de flesta utbildningar i svenska förskolor menar Hejlskov och Sjölund att det inte ges tillräckliga kunskaper av verktygslådorna som hjälper personalen att hantera vissa situationer. Däremot får lärare inom skolan en stor verktygslåda utifrån barns kunskapsnivå (Hejlskov & Sjölund, 2018, s. 19).

7.1 Pedagogers kunskaper

Vi ställde en fråga till dem vi intervjuade om vad de önskade att de hade mer kunskaper om kring barn i behov av stöd. Alla vi intervjuat menade på att de skulle vilja ha en djupare och bredare kunskap inom specialpedagogiken så att de har mer på fötterna för att kunna hantera vissa situationer. En intervjuperson som arbetar som specialpedagog nämnde att hon ville fördjupa sina kunskaper inom digitala hjälpmedel för att hon anser att de behövs i förskolan. Även att både specialpedagoger och pedagoger kontinuerligt fortbildar sig inom olika diagnoser, även om man inte sätter diagnoser i förskolan kan det vara bra att ha kunskap om det. Hon brukar fördjupa sin kompetens genom att samtala med andra specialpedagoger, inom forum, litteratur, genom att ringa till 1177 och via BUP. En av intervjupersonerna sa så här:

“Jag har fått väldigt lite utbildning och är självlärd inom specialpedagogiken och jag skulle vilja lägga mer krut på det samt få fortbildning inom det. Det läggs tid på att fortbilda i andra ämnen, när det egentligen hade behövts i specialpedagogiken”.

(Pedagog 1)

I läroplanen för förskolan står det att rektorn ska ge den kompetensutveckling som är nödvändig för att personalen kontinuerligt ska kunna utföra sitt uppdrag (Lpfö, 2018, s. 20). En av de vi intervjua nämnde att hon inte läst specialpedagogik under sin utbildning till förskollärare, hon har fått kompetensutvecklingsdagar från sitt arbete där fokus legat på utåtagerande barn, hon nämner att det inte alltid handlar om utåtagerande barn i specialpedagogiken. Hon önskar att hon hade fått

21

kunskaper om allt inom specialpedagogiken. Sandberg och Nordling menar på att man har karaktäriserat barn i olika kategorier när det gäller barn i behov av särskilt stöd till exempel barn med rörelsehinder, utvecklingsstörning eller språksvårigheter (Sandberg & Nordling, 2015, s. 46). Det är av vikt att man får olika definitioner av vad barn i behov av särskilt stöd behöver och vad som är bäst för barnet. I läroplanen för förskolan står det att barn ska få veta sina rättigheter och dess delaktighet samt vad som är bäst för barnet (Lpfö, 2018, s. 5). Vi kan se att pedagoger söker sin kunskap på olika håll när de känner att kunskapen inte räcker till men att ansvaret ligger på rektorn att ge kompetensutveckling. Vi kan även se att pedagogerna ska se till det individuella barnets behov och vad som fungerar för det barnet, att alltid se till barnets bästa. Pedagogerna kan utgå från den socioemotionella teorin och se vad just det barnet behöver till sin identitetsutveckling. Vid frågan hur de intervjuade tänker kring begreppet barn i behov av särskilt stöd svarade en av intervjupersonerna, att begreppet handlar om barn som behöver hjälp i vardagen. Barnet kan behöva stöd i vissa situationer och de barnen som är i behov av stöd upplever kanske inte omvärlden som vi andra. En annan intervjuperson nämnde att även om man inte har en diagnos så kan man behöva stöd och de ska de få från förskolan. Hon nämnde även att:

“barn som behöver extra anpassning antingen varaktigt eller under en viss tid ska få detta stöd för att få de bästa förutsättningarna och det är förskolans ansvar att anpassa sig till barnet och att det inte är barnet som ska anpassa sig och förändras, utan att förskolan ska se till att barnet får de bästa förutsättningarna”.

(Pedagog 4)

I läroplanen för förskolan står det att man ska uppmärksamma barn i behov av särskilt stöd lite extra och att de får en utformad stimulans utifrån deras behov och förutsättningar. Man ska utgå från helhetssynen på barnen och tillsammans med hemmet främja barnens omsorg och deras livslånga lärande (Lpfö, 2018, ss. 6–7). Själva begreppet barn i behov av särskilt stöd påvisar inte på en specifik grupp, även om alla barn behöver få sina behov tillgodosedda finns det de barn som behöver extra stöd för att deras vardag ska fungera (Sandberg & Norling, 2015, ss. 47–48). Om man ser till barns socioemotionella utveckling påverkar föräldrarnas ideal samt förskolans sätt att fostra barnen. Hwang och Nilsson menar att vuxna som är negativa och inte försöker förstå sig på barnet, tenderar att bringa svårigheter för barnet i deras förståelse att sätta sig in i andras perspektiv

22

(Hwang & Nilsson, 2019, s. 248). Här kan man se vikten av att lyssna på barnet och dess behov för att ge det de bästa förutsättningar för ett livslångt lärande och att man utgår från den socioemotionella teorin där man i samspelet skapar en förståelse för varandra.

7.2 Specialpedagogers tillgänglighet

Det varierar i vilken utsträckning som arbetsplatserna har tillgång till specialpedagoger. En av de intervjuade berättade att deras specialpedagog befinner sig i rektorsområdet och att pedagogen själv får koppla in specialpedagogen för vägledning som kan bestå av observation följt av samtal. Den intervjuade hade önskat att det fanns mer tid av specialpedagogen och att det hade varit mer uppstyrd för att få mer tips och vägledning i specifika situationer som uppstår. Den intervjuade anser även att specialpedagogerna är svåråtkomliga och ger för lite stöd. Vi frågade en av specialpedagogerna hur hennes dagar ser ut. Hon svarade:

”Jag arbetar på förskolan och jag är på alla avdelningar en dag i veckan. Jag sitter med i ledningsgruppen med förskolechefen och med arbetslagen på planeringsdagarna som ett arbetsstöd”.

(Pedagog 4)

En av pedagogerna, som arbetar där specialpedagogen finns i huset, svarade att specialpedagogen är schemalagd att vara i barngruppen en dag i veckan och om det finns eventuella frågor så kan man be henne om hjälp. Specialpedagoger kopplas ofta in för att pedagogerna känner att deras metoder inte är tillräckliga och stimulerar barnets behov (Renblad & Brodin, 2014, s. 367). Pedagoger kan känna en osäkerhet ifall de håller sig till läroplanen, de teoretiska perspektiven samt forskning kring barn i behov av särskilt stöd, vilket gör det svårt för dem att utveckla sina metoder kring det enskilda barnet. Pedagoger kan behöva bekräftelse i sitt arbete då det inte finns någon specifik metod på hur man arbetar med barn i behov av särskilt stöd. Man kan se att det finns brister i sammansättningen av teori och praktik på förskolorna vilket är en förutsättning för att skapa ett så bra stöd som möjligt för barn i behov av särskilt stöd. Sandberg och Nordling menar att forskning har visat på att förskollärare som analyserar och reflekterar över sitt arbete har lättare att kombinera teori och praktik och på så sätt utöka sin profession (Sandberg & Nordling, 2015,

23

ss. 57–59). Hejlskov och Sjölund menar att i dagens evidensbaserade praktik kan man använda sig av specialverktyg som hjälper till att ta reda på vad barnen anser som meningsfullt och hur pedagoger kan besvara detta för att uppfylla barnens behov. Man kan använda sig av autonomistödjande praktik där man samtalar med barnen på olika sätt för att kartlägga barnens behov (Hejlskov & Sjölund, 2018, ss. 123–125). Som framgår ovan kan man se att pedagogerna behöver bekräftelse från specialpedagogerna om de är på rätt väg men även att pedagogerna ska granska sitt eget arbete tillsammans med barnen. Kanske att pedagogerna utgår från det kognitiva perspektivet för att skapa en mening med sina handlingar, både för sig själv och barnen. När vi ställer frågan till intervjupersonerna om de är i behov av en specialpedagog i dagens läge, svarade de övergripande ja på frågan. En av intervjupersonerna svarade att det är skönt att det kommer in en specialpedagog som kan se på situationer med andra ögon och diskutera med arbetslaget kring hur de kan göra annorlunda. En av intervjupersonerna som arbetar som bland annat specialpedagog berättade att:

“alla förskolor hade behövt en specialpedagog för att anpassa så alla barn får de bästa förutsättningarna i förskolemiljön och inte bara barn med behov av stöd. Alla barn kan behöva anpassning någon gång.”

(Pedagog 4)

Att inkludera barn kan vara behjälpligt för pedagogernas i deras arbete med specialpedagogiken. I Malaysia anser en stor del av pedagogerna att barn i behov av särskilt stöd behöver vistas i egna lokaler men att specialpedagogerna ser fördelar med att barnen inkluderas i de allmänna klasserna (Sukumaran, Loveridge & A.Green, 2015, s. 831). I Kanada arbetar man med inkludering som en process som bjuder in till ett deltagande och en prestationsförmåga i deras individuella utveckling. Pedagogernas medvetenhet om inkluderingsbegreppet och dess teorier underbygger deras attityder i praxis. I en studie som gjorts i Kanada trodde man att användningen av inkluderingspegreppet av barn i behov av särskilt stöd kunde minska ojämlikheten barn emellan (Thornton & Underwood, 2013, ss. 60–66). I Sverige ser vi mer till anknytningsteorin, där barnet kan känna en omsorgsfull trygghet i sin miljö och bygga en tillitsfull uppfattning där hen kan utforska världen och bygga nya relationer, exempelvis med andra barn (Hwang & Nilsson, 2019, ss. 181–199). Här kan man se

24

hur stor påverkan som pedagogernas inflytande har i barngruppen och att anknytningsteorin kan vara behjälplig.

7.3 Vilka barn är i behov av stöd?

Det ser olika ut på förskolorna vem som tar beslutet om vilka barn som är i behov av särskilt stöd när de inte har en specifik diagnos. En pedagog berättade att arbetslagen diskuterar och kommer fram tillsammans med specialpedagogen vilka åtgärder som måste vidtas och sen informeras rektorn. En annan intervjuperson menade på att man diskuterade barnet i arbetslaget och sedan fick rektorn fatta det slutliga beslutet. Forskning har visat att förskolebarn som haft hinder som till exempel social, kommunikativ och språkkompetens löper större risk för att bli diagnostiserade när de blir äldre, då barns hinder kan uppkomma beroende på individens ålder och utveckling. Det kan vara en fördel om pedagogerna dokumenterar barnens hinder och eventuella lösningar och att det hålls kort, koncist och sakligt och utan pedagogens egna värderingar. Att skapa positiva miljöer i vardagen och bjuda in och göra vårdnadshavarna delaktiga och eventuellt besvara BVC eller annat utredningsteam blir till ett underlag för barnets utveckling upp i skolan (Hejlskov & Edfelt, 2018, s. 174). För att skapa så bra förutsättningar som möjligt ligger ett stort ansvar hos vårdnadshavarna att leta reda på specialverktyg som deras barn har nytta av och behöver (Hejlskov & Sjölund, 2018, s. 17). För att hitta barnens hinder kan det vara en fördel att kartlägga dem, ett av kartläggningsverktygen är ALSUP där man tillsammans med vårdnadshavare samtalar kring problematiken i barnens vardagliga miljö och hur barnet påverkas. Hejlskov och Sjölund menar att man tillsammans med barnet använder kartläggningen för att synliggöra och bryta mönstret i vardagsproblematiken (Hejlskov & Sjölund, 2018, s. 116). Ett annat kartläggningsverktyg är CPS som används som kartläggnings och förändringsverktyg. Man kartlägger problemet genom att samtala med barnet. Sen finns det två sätt att förändra problemet, det ena är att man tillsammans med barnet bestämmer en problemlösning rakt av och det andra är att man tillsammans med barnet samtalar om hur man ska arbeta sig fram till ett visst mål som kan ses som problemlösningen (Hejlskov & Sjölund, 2018, s. 117). För att som pedagog kunna hitta rätt verktyg och kunna se vilka barn som är i behov av särskilt stöd kan det vara till hjälp att kartlägga barnens eventuella problem och vardag. För att föräldrarna ska kunna ge ett så bra stöd som möjligt åt sina barn kan de söka efter specialverktyg hos till exempel BVC men också i diskurs med pedagoger på

25

förskolan. Här kan vi utgå från att pedagogen använder sig av anknytningsteorin och på så sätt skapar en trygg anknytning till barnet och ett nära samarbete med hemmet i sitt arbete. En annan fråga vi ställde till intervjupersonerna är hur många barn varje pedagog har och hur många barn där är i barngruppen. En av de intervjuade nämnde att de hade 24 barn i barngruppen men att de inte hade några ansvarsbarn utan delade på ansvaret på hela barngruppen, däremot brukar de dela upp barngruppen i mindre grupper för att de blir lugnare då. En annan intervjuperson sa att:

“På min arbetsplats så har vi tjugofyra barn i barngrupperna i åldrarna 3–5 år och tolv barn i åldrarna 1–2 år, vi sätter in extra resurser vid barn i behov av stöd som har en diagnos. På den stora avdelningen har vi fyra pedagoger och på den mindre avdelningen är där tre pedagoger”.

(Pedagog 3)

Inom det utvecklingsekologiska perspektivet ligger blickfånget på hur barnet formas i den sociala miljön. Det är inte bara fokus på barnets familj och förskola utan även de kontexter som kultur och ekonomi som barnet kommer i kontakt med och dess övergångar. Barn utbyter kunskaper och tar lärdom genom samspel i ett flertal sammanhang (Hwang & Nilsson, 2019, ss. 42–43, 81). Barnets kognitiva utveckling och mentala processer ger barnet den kunskap som behövs för att bli medvetna om dem själva och tolka omvärlden som de vistas i. Där kan man se barnets perception som innefattar till exempel barnets inlärning, fantasi, värderingar, tolkningar och problemlösningar. Piaget kom fram till att barn i åldrarna två till sex år befinner sig i det preoperationella stadiet. Det kognitiva perspektivet handlar om vad människor har för avsikt med sina handlingar men också hur motparter har ett syfte med sitt agerande (Hwang & Nilsson, 2019, ss. 24, 67, 215). Hwang och Nilsson menar att den sociala inlärningsteorin har en modellinlärning som syftar till att barnen ser pedagogen som en modell eller förebild som de efterliknar till exempel ett specifikt mönster som avspeglas på barnen (Hwang & Nilsson, 2019, s. 49). Miljön och samspelet med pedagogerna spelar in med barnets utveckling och lärande och kanske även interaktionen mellan barnen. Som vi ser det så bör pedagogen utgå från det kognitiva perspektivet för att hjälpa barnet i dess mentala processer. Vi ville ta reda på hur barngrupperna påverkades ut av barn i behov av särskilt stöd, därför frågade vi intervjupersonerna hur deras barngrupper påverkas ut av detta. En intervjuperson uttryckte att:

26

“oftast passar anpassningarna till alla barn till exempel rutiner. Det är pedagogernas ansvar att skapa lugn och om ett barn påverkar och gör det oroligt i barngruppen är det förskolans ansvar att skapa de bästa förutsättningarna igen.”

(Pedagog 4)

En annan intervjuperson sa att hennes barngrupp inte påverkas nämnvärt. Medan en annan av de vi intervjuade nämnde:

“Jag använder mig av bildstöd både som veckoschema som kan vara bra för hela barngruppen och i alla åldrar men även individuella scheman som pedagogerna alltid har tillgängligt. Barn som inte har språket med sig ännu och inte känner till rutiner kan ha hjälp av bildstöd och det finns många fördelar med det”.

(Pedagog 1)

I en intervju framkom att det fanns en oro i att vissa barn kommer i skymundan när barn i behov av särskilt stöd får extra utrymme på till exempel planeringar, där fanns barn som inte blir talade om i den mån som pedagogerna önskar och då bara “flyter med”. En av pedagogerna kunde se att det fanns en ökad tolerans i barngruppen när det fanns barn som är i behov av särskilt stöd, till exempel vid matsituationer där vissa barn behöver gå ifrån av olika anledningar, denna pedagog ser det som att barnen oftast förstår varandra och varandras behov. Hwang och Nilsson menar att leken hjälper barn i deras lärande kring sig själv och andras normer, relationer, konflikter och funktioner (Hwang & Nilsson, 2019, s. 242). Barn i sex årsåldern har ett mer egocentriskt sätt att se sina egenskaper och ser på sig själv med positiv attityd, till skillnad från barn i åttaårsåldern som har börjat jämföra sina kunskaper med sina jämnåriga kamrater (Hwang & Nilsson, 2019, ss. 295–296). Pedagogernas förväntan på barnens beteende måste anpassas till barnets kompetenser och hur barnen tänker kring sammansättningar ut av saker och ting och hur det sätts i relation till vartannat. Detta förutsätter att pedagogen förstår att förskolebarn inte ser konsekvensen i handlingen såsom en vuxna gör (Hwang & Nilsson, 2019, s. 250). Förskolebarn har alltid en påverkan på sin utbildning där de kan komma med sina tankar och idéer där förskolläraren sedan kan välja ett pedagogiskt innehåll som förhåller sig till barnens intresse och gör dem upprymda

27

(Hwang & Nilsson, 2019, s. 212). Utvecklingspsykologin, ett sätt att beskriva barnets livsspann till exempel när ett barn knyter an till sin vårdnadshavare och tar sina första steg, det handlar om hur och varför det blir som det blir. Barn utvecklas i olika takt och på olika sätt, detta kan bero på mognad, genetik, ekonomi och miljö (Hwang & Nilsson, 2019, ss. 21–22). Hwang och Nilsson menar att ett synsätt man kan se på barnets svårigheter är från utvecklingspsykopatologiskt perspektiv där processen synliggörs i barnets utveckling av sitt problem, detta synsätt är ihopkopplat med utvecklingspsykologin och barn-och ungdomspsykiatrin (Hwang & Nilsson, 2019, s. 203).

Man kan se att pedagogens ansvar har stor inverkan och att det är dem som styr vilka barn som blir sedda och hörda samt får pedagogens fokus. Man kan även se att barn är anpassningsbara och förhåller sig till varandra och hjälps åt i olika situationer. Både barn och pedagoger påverkas i olika situationer, både positivt och negativt, man kan se det som att allt påverkas ut av varandra i de sociala kontexterna, vilket vi kopplar till den socioemotionella teorin där samspelet och förståelsen för varandra förenas.

7.4 Förskoleklassens förberedelser

I frågan om barn i behov av stöd förbereds specifikt inför förskoleklassen, fick vi till svar av en intervjuperson att barn som är i behov av stöd fick göra fler besök till skolan tillsammans med vårdnadshavare, hon nämner även att ansvaret lades på föräldrarna. En intervjuperson berättade att:

“gruppen som ska börja förskoleklassen kommer att gå förbi skolan och pratade om vad det innebär att börja förskoleklass och vilka begrepp som kan komma att nämnas på skolan, detta gör vi för att göra barnen lugna. Vi vill förtydliga rutiner som till exempel påklädnad och föräldrar har också varit med vid vissa tillfällen men vi vill inte göra övergången för stor för barnen, detta för att minska dramatiken. Vi har även överlämningssamtal tillsammans med föräldrar och skolans personal”.

(Pedagog 2)

En annan intervjuperson sa att de gör extra besök på skolan om pedagoger ser att barnen behöver det men då tillsammans med föräldrarna. Pedagogerna på förskolan informerar skolan med hjälp

28

av föräldrar, men även personal från skolan kan komma på besök för att barnen ska känna sig extra trygga. Intervjupersonen nämner också att det varierar hur skolan tar till sig informationen. Hon vet inte vad de beror på men hon tänker att skolan inte alltid vill ta till sig informationen, för att de vill skapa sig en egen bild eller uppfattning av barnet och tror att problem som förskolan framhåller växer bort under sommaren som en mognadsprocess. Skolverket anser att skolan och förskolan bör ha individuella överlämningssamtal där de i samarbete kan ge uppföljningar, förutsättningar och strukturer som gynnar barnet som det handlar om. Dokumentationen som överlämnas bör vara kort och koncist med relevant och sakligt innehåll som inte är värdeladdad samt vara knutet till barnets tidigare progression och utveckling. Skollagen ställer krav på att dokumentationen innehåller eventuella utredningar, stödbehov, åtgärdsprogram, handlingsplaner som gjorts för barnet, detta för att barnet ska få rätt anpassning och rätt typ av stöd. Dokumentationen syftar till att ge skolan den information som krävs och säkerställa att barnet fortsätter öka sin kunskapsutveckling. På förskolan ska det finnas rutiner kring hur överlämningarna går till och vårdnadshavarnas delaktighet i dokumentationen som lämnas ut till skolan. Skolverkets hemsida innehåller blanketter för vårdnadshavare och pedagoger vad som gäller vid överlämningstillfällen där pedagogerna kan sitta ner tillsammans med vårdnadshavare och samtala om vilka stödbehov barnet har och behöver vid övergången. Här kan även information till vårdnadshavare och barnet presenteras kring hur själva processen går till vid överlämningen (Skolverket, 2020). Bilaga nummer tre innehåller blankettförslag. En bra grund för barnet är en nära anknytningsperson där barnet kan känna trygghet som ger barnet en mognadskänsla och en självständig grund att stå på. När barnet känner trygghet och får omsorg och rutiner i vardagen kan hen känna trygghet i sin miljö och få en större självuppfattning. Hwang och Nilsson menar att när barn har en trygg anknytning kan de använda det som en bas för att utforska världen och beroende på hur de knyter an till sin anknytningsperson blir barnens olikheter individuella(Hwang & Nilsson, 2019, ss. 181– 199). Med detta sagt så tolkar vi det som att pedagogerna har en viss skyldighet att dokumentera och föra fram dokumentationen om barn i behov av särskilt stöd till skolan tillsammans med barnets vårdnadshavare om de har gett sitt samtycke. Skolan behöver informera förskolan om att de tagit del av information om barnet. Vi kan se att en trygghet i rutiner förekommer som stödjer barnet i övergången, både från pedagoger och vårdnadshavare. Vi kan även se att barnet har en påverkan på sin utbildning och att pedagogerna utgår från anknytningsteorin.

29

7.5 Läroplanens betydelse

När vi frågade de intervjuade hur de använder läroplanen, om de har någon nytta av den i arbetet med barn i behov av stöd så svarade specialpedagogen som vi intervjuade att man kan luta sig tillbaka på läroplanen om man känner att man inte får stöd. Sen sa hon att alla barn har rätt samma förutsättningar och en likvärdig utbildning oavsett vilka behov man har. En av de intervjuade nämnde att:

”Vi arbetar efter läroplanen och tänker på att alla barn har samma rättigheter och att det är upp till pedagogen så att inget barn kommer i kläm eller diskrimineras. När vi märker att ett barn behöver extra stöttning så provar vi först olika strategier och ser vad som fungerar, sen samverkar vi med föräldrarna och frågar hur det fungerar hemma och om dem har några tips, det finns även ett nära samarbete med specialpedagogen.”

(Pedagog 3)

När vi frågade en annan intervjuperson svarade hen att de använder sig av läroplanen i sitt arbete men att de inte använder den specifikt till barn i behov av särskilt stöd. Däremot hade de regelbundna reflektionstillfällen där de kopplade till läroplanen i dokumentationen kring barnen. Förskolläraren i förskolan ska uppmana barnen till att utveckla sina socioemotionella och kognitiva förmågor (Lpfö, 2018, s. 15). I läroplanen för förskolan står det att “Alla barn ska få en utbildning som är utformad och anpassad så att de utvecklas så långt som möjligt. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans ska få detta utformat utifrån sina egna behov och förutsättningar.” (Lpfö, 2018, s. 6). Som vi nämnt tidigare så har barns socioemotionella utveckling att göra med barnets erfarenheter, uppfostran, normer och ideal hemifrån men också från förskolan där det sker en viss uppfostran. Beroende på hur pedagogen arbetar kan hen se sig själv som ett verktyg i situationerna med barnen och göra det mer begripligt hur de kan stödja barnen. Hejlskov och Sjölund menar att reflektion över arbetet som sker i förskolan, kan vara till hjälp men man måste ha en samsyn i arbetslaget när det gäller barn som behöver stöd för att ge det optimala verktyget (Hejlskov & Sjölund, 2018, ss. 17–18). Det är arbetslagets uppdrag att barnen utvecklas och lär sig i enlighet med målen och att de fortlöpande analyserar situationerna och följer

30

upp barnen (Lpfö, 2018, s. 11). De verktyg som man bör ha med sig kan man dela upp i tre olika fack, där man börjar med metod för att hantera den situationen där det uppstår problem i vardagen. För att sedan ta reda på vad problemet beror på kan vi använda oss av kartläggnings och utvärderingsverktyg. För att sedan förändra situationen som har gått fel kan vi använda det pedagogiska eller förhandlingsverktyget (Hejlskov & Sjölund, 2018, ss. 17–18). Som framgår av svaren kan läroplanen vara behjälplig i arbetet med barn i behov av särskilt stöd och att pedagogen kan vara nyckelfaktorer till att lösa vissa situationer i förskolan. Samt att man har en samsyn på barnen i arbetslaget för att skapa de bästa förutsättningarna och att pedagogerna använder sig av och utgår från de kognitiva och socioemotionella teorierna.

7.6 Verktyg och aktörer

På frågan om hur pedagogerna löser de situationer där de känner att de inte har de rätta verktygen och de kunskaper som behövs med barn i behov av stöd, svarade intervjupersonerna att de oftast går till de resurser som redan finns på förskolan för att söka tips och stöd som exempelvis specialpedagog och arbetslaget. De nämner även att de söker upp information i litteratur och genom samtal med föräldrar för att få tips från exempelvis HAB. Specialpedagogerna svarade att de rådgör med logoped och psykologer samt råder föräldrar att söka upp mer hjälp. De svarade även att:

“Vi uppdaterar oss själva genom litteratur för just de problemen. Som specialpedagog så sitter man inte inne med alla svaren utan man behöver uppdatera sig ibland.”

(Pedagog 4)

Pedagogerna kan känna en osäkerhet i hanteringen av datorer och att upprätthålla handlingsplaner och vill på så vis inte göra handlingsplaner, vilket kan bero på att pedagogerna inte uppnått stödprocessen i sitt arbete ännu. Renblan och Brodin menar att när den vardagliga pedagogiken inte är tillräcklig för att upprätthålla barnens utveckling tar pedagoger hjälp av specialpedagoger för att ge barnen de bästa förutsättningarna (Renblad & Brodin, 2014, s. 387). För att kartlägga ett problem kan en handlingsplan vara behjälplig men pedagoger kan känna att detta är en obetydlig dokumentation. En handlingsplan kan vara behjälplig i samtal med barnet för då kan även barnet

31

ta till sig hur de ska göra i situationer och även få ge sin egen åsikt om situationen. För att skapa en så god handlingsplan som möjligt bör den innehålla flera olika steg och ett av dem är affekthantering (Hejlskov & Edefelt, 2017, ss. 108–110). Affekter innefattar barnens känslor och känsloreglering och byggs upp under barnets levnadstid, de flesta barn har skapat en självkontroll över sin känslohantering vid fjorton års ålder. I samspelet mellan människor påverkar de varandras affekter, så kallat affektsmitta. Hejlskov och Sjölund menar att om barnet har svårt att skapa självkontroll över sina känslor finns det behjälpliga metoder som exempel dialektiskt beteendeproblem och mentaliseringsbaserad terapi (Hejlskov & Sjölund, 2018, ss. 34–46). Ett annat hjälpmedel eller verktyg som är väl använt inom pedagogiken är begriplighet, där pedagogen gör det så begripligt som möjligt för barnet genom att styra det i rätt riktning genom exempelvis struktureringar (Hejlskov & Edfelt, 2017, ss. 118–119). Björck- Åkesson menar att när man arbetar med åtgärdsprogram är det viktigt att man har olika infallsvinklar som förhåller sig till barnets utveckling och lärande i arbetet med barn i behov av särskilt stöd, både generellt och specifikt (Björck-Åkesson, 2015, s. 32). Vi kan här se hur viktig dokumentationen är i förskolan och att en del pedagoger behöver uppdatera sig och få en kompetensutveckling inom specialpedagogik. Även att pedagogen tänker hur hens bemötande mot barnen kan påverka situationen, där hen bör utgå från den socioemotionella teorin i bemötandet med barnet för att ta reda på hur barnet känner och dess empatiska förmåga.

Har ni samarbete med andra aktörer till exempel, skola, hemmet, barn och ungdomspsykiatrin där ni förbereder barn inför förskoleklassen? Var en av frågorna vi ställde till intervjupersonerna där en av intervjupersonerna svarade att:

”Vi har inte de, det är lite upp till föräldrarna att införskaffa information om sitt barn. Jag har en känsla på min arbetsplats att de är vi och dem, jag syftar på att förskolan har fått mer ämneskunskaper sen den nya läroplanen kom, vilket leder till att dem som arbetar i förskoleklassen undrar vad de ska arbeta med. Vid överlämningarna upplever jag att vissa vill ha barnen som blanka blad förutom de barnen som har väldigt stora behov. Medan andra vill veta exakt hur barnen reagerar i olika situationer”.

32

En annan intervjuperson säger att hennes arbetsplats har samarbete med föräldrar, skolan och eventuellt habilitering. Hon nämner att de finns ett extra samarbete vid skolstart men att samarbetet pågår under hela förskoletiden. Ytterligare en intervjuperson säger att:

“Vi har först och främst samarbete med hemmet och det ser vi inte som något problem. Däremot kan skolorna vara lite ointresserade utav informationen om barnen då de påpekar att mycket kan hända under sommaren och att problem växer bort, men man vet själv att problemet inte försvinner även om barn är bra på att anpassa sig till olika situationer”.

(Pedagog 2)

Läroplanen säger att vid övergångsprocessen ska förskola, skola och fritidshem utväxla information för att bilda sig en uppfattning kring deras arbetsplatser för att bidra till kontinuitet och progression i det individuella barnets praxis. Vid överlämningar ska barnen vid behov av särskilt stöd uppmärksammas lite extra och det ska finnas rutiner där både barnet och dess vårdnadshavare förbereds inför skolstart (Lpfö, 2018, s. 17). Vid skolstart tar elevhälsan del av BVC:s föreskrifter. I förskolan finns det ingen dokumentation som är jämförbar med elevhälsan, där både miljön och utvecklingen kring barnet ligger i fokus. Därför kan BVC önska information om barnets vistelsemiljö på förskolan och ha synpunkter till en förbättring. Inom kommuner kan det förekomma att elevhälsan även arbetar med barnen på förskolan och vissa kommuner sätts det in stödresurser som kan kallas för exempelvis stödteam och verksamhetsstöd. Dessa team innefattar specialpedagoger, förskolepsykologer och även talpedagoger och i vissa kommuner kan även logopeder och andra yrkesgrupper tillsättas. Teamen är tränade i arbetet med barn i behov av stöd och kan hjälpa till i professionsutvecklingen såsom handledning och konsultation, däremot ställer de inga diagnoser inom kommunen utan det står landstinget för. Man utgår alltid från vårdnadshavaren om man misstänker att barnet har kognitiva eller andra svårigheter och behov. Om vårdnadshavarna vill gå vidare med problemet kan förskolepersonalen skicka vidare till BVC som i sin tur vidarebefordrar remisser till landstingets instanser beroende på barnets stödbehov, exempel på detta är barnpsykiatrin, barnläkare och logoped. BVC är medvetna om vilka institutioner som är verksamma i landstinget och dit kan man alltid ringa, både som pedagog och vårdnadshavare vid eventuella frågor. På grund av sekretessen behöver vårdnadshavarna godkänna

33

att skolan får ta del av information. För barn i behov av stöd kan överlämningen vara central, dock ska man inte bara fokusera på barnets svårigheter utan utgå från barnets intresse och förskolans arbetssätt för att uppmuntra barnet i olika situationer, vilket man kan se i dokumentationer som gjorts kring barnet (Hejlskov & Edfelt, 2017, ss. 173–175). Här kan man se hur samarbetet mellan förskola och skola kan stödja barn i behov av särskilt stöd så att de får det bästa individuella stödet upp till förskoleklass. Man ser även hur betydelsefullt samarbetet med hemmet blir och hur man kan stödja vårdnadshavarna samt vägleda dem till rätt instanser för deras barn. Det finns en risk om skolan ser barnet som blanka blad då barnen i de fallen inte får tillräckligt med stöd för sin progression. Det är en central kunskap för pedagogerna att de vet om att BVC finns och kan vara till hjälp för både personal, vårdnadshavare eller annan anhörig. Vi utgår från att pedagogen använder sig av det kognitiva perspektivet för att hjälpa barnet med tolkningen av omgivningen vid övergången. Vi utgår även från att pedagogen förhåller sig till den socioemotionella teorin för att underlätta samspelet mellan olika institutioner men även att pedagogen använder anknytningsteorin för att ge barnet trygghet, omsorg och ett gott samarbete med hemmet.