Andlighet i vården

Full text

(1)Andlighet i vården. Magdalena Nordin Tobias Schölin Religion, men även andlighet utan specifik religiös anknytning tillhör privatsfären i Sverige. Därför skapar patienters andliga behov osäkerhet inom vården. De glöms bort och blir till en felande länk i en mångkulturell omvårdnad. Inom såväl vård- som samhällsvetenskaplig forskning finns gott om mer eller mindre teoretiska antaganden om kulturens, etnicitetens och religionens betydelse för vård och omsorg. Ett samlingsnamn för dessa antaganden är transkulturell eller mångkulturell vård och omsorg. Att dessa begrepp är populära inom exempelvis vårdutbildningar i dag visar aktuella litteraturlistor, kurser och uppsatser. Men lika mycket som dessa begrepp är populära är de mångtydiga och behöver uttolkas. Det görs också av flertalet offentliga vårdgivare, i texter, regelverk och policydokument, inte sällan förkroppsligade i mångfaldsplaner. Huvudpoängen i dessa är, om än förenklat, att människor är olika, är medlemmar i olika kulturella och etniska grupper och har på grund av det olika sjukvårdsbehov som professionella inom sjukvården måste bemöta. Vårdgivarna ska alltså både ha ett universellt förhållningssätt – den allmänna vårdpolicyn – och ett kulturspecifikt förhållningssätt – mångfaldspolicyn - i sitt arbete. Det innebär att de ska behandla varje individ som unik men samtidigt också som en kulturellt och religiöst tillhörande person. I ett empiriskt forskningsprojekt, som vi för närvarande genomför i Malmö, undersöker vi behovet av mångkulturell. vård och omsorg ur ett individperspektiv. I stället för att utgå ifrån att olika kulturella och etniska grupper existerar, utgår vi ifrån, i varierande grad, individuellt praktiserad religion som en artikulerad form av kultur där etnicitet kan spela roll i olika situationer. Vi har intervjuat företrädare från olika religiösa samfund – exempelvis Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, en islamsk församling, ortodoxa församlingar, buddhistiskt center och Jehovas vittnen – om deras erfarenheter av vilket behov det finns av religion under tiden människor vistas på en vårdinrättning. Vi har även intervjuat personer med varierande artikulerad religiös tro, som har erfarenheter av vården som patient eller vårdtagare.. Mångkultur och religion Intervjuerna med vårdtagarna visar att många, oberoende av vilken religion de tillhör, har behov av religiösa ritualer. En del ville också få möjlighet att träffa religiösa representanter från det samfund de tillhör. Behoven har skiftat beroende på vilka olikheter som finns inom olika samfund vad gäller ritualer, traditioner, symbolik och tolkningar av det religiösa budskapet. Studien visar också att förutsättningarna för att få behoven tillgodosedda är högst skiftande. För personer som är knutna till Svenska kyrkan är det oftast möjligt att få sina önskemål infriade även om det finns fall där det är mer problematiskt. För personer som tillhör mindre samfund eller samfund som vare sig har utarbetade rutiner för detta eller kontakter med vårdsektorn är det mer problematiskt. Vårdpersonalen å sin sida lyfter gärna fram etnicitet och kultur och kopplar ihop det med religion, men på lite olika sätt. Det är alltså högst relevant att tala mångkulturella eller. i&m 4-5/2009. 1.

(2) mångreligiösa aspekter av vård och omsorg även om det religiösa behovet, dessa olikheter till trots, är förhållandevis lika. Religion, oavsett religiös praktik, tenderar å ena sidan att kunna kategoriseras som ”substanslös” – i betydelsen en allmän andlighet, avskalad religionernas specifika trossystem – å andra sidan som ”det enda rätta”. Med ”substanslös” religiositet, eller allmän andlighet, menar vi att religion för dessa personer ändå tenderar att ha en läkande funktion i sig.. Religion eller allmän andlighet Med andra ord, religion eller trosföreställning som inte är kopplad till en specifik troslära – en så att säga ”substanslös” religion eller allmän andlighet – kan fylla en terapeutisk funktion för människor som vårdas. Sjukdomskontexten är ofta kopplad till livsavgörande eller tydligt livsförändrande upplevelser, där den andliga och existentiella dimensionen av religion, inte dess innehåll, upplevs tröstande av informanterna. Religion kan även ha en ”sällskapande” funktion. Sjukdomssituationen innebär ofta ensamhetsupplevelser och de religiösa företrädarna kan utgöra ett givande och tröstande sällskap. Personalen på vårdinrättningarna har sällan tid att enbart sitta ner och lyssna till patienten och brukar därför uppmuntra och understödja att religiösa företrädare kommer på besök. Även om transkulturella idéer är populära inom vårdutbildningar, berättar våra informanter om en förvirrad sjukvårdsorganisation som tenderar att vara osäker på hur religionsfrågan, som är en del av en transkulturell praxis, ska bemötas och hanteras i det praktiska vardagliga arbetet. I intervjuerna med personalen framkom tre olika förhållningssätt till religion i vårdsammanhang. Dels har vårdper-. Annons. 2. i&m 4-5/2009. sonal en viss tendens att undvika att tala med patienter om religion därför att de kopplar samman religion med död, vilket utifrån sjukvårdsetiken bör undvikas. Det ”farliga” med religionen anses vara den symbolik religionen bär med sig om döden och som utifrån sjukvårdsprofessionellas perspektiv den sjuke måste skyddas från så att patienten inte skräms upp och situationen uppfattas värre än vad den är. I andra fall handlar det om att sjukvårdspersonal inte vill ta upp religion i vissa situationer med patienter för att det enligt vårdens etik kan innebära ett övertramp på patientens privata sfär. Den tolkningen hänger samman med religionens allmänna status i det starkt sekulariserade samtida svenska samhället. Det finns en gräns mellan det privata och det offentliga och där religion placeras i den förra kategorin. Då sjukvårdspersonalens grundläggande etik å ena sidan syftar till att skatta hälsa och bota sjukdom och å andra sidan syftar till att respektera individens privata sfär skapas ett dilemma. Detta drabbar framförallt personer med tydligt artikulerad religiös tro därför att de, genom personalens välmening, blir ”skyddade” från religion när de själva uppger att de vill att deras religion skall beaktas och underlättas inom den vård de får. För det tredje beskriver informanterna att personalen ofta inte ser eller förstår att patienter kan ha ett religiöst behov. Religionen blir bortglömd. Sekulariseringen i det svenska samhället innebär att de religiösa tolkningarna och behoven befinner sig så pass perifert hos många människor att de inte ens kan uppfatta andra människors religiösa behov. En annan aspekt när det gäller bortglömd religion är att det kan finnas en ovilja hos vårdtagaren att relatera till religion eller andlighet som en möjlig väg för att förstå och förhålla sig till sitt sjukdomstillstånd. En av de inervjuade vårdtagarna ville inte under hela sin sjukdomstid – som under en tid var livshotande – se religionen som ett möjligt sätt att kunna förhålla sig till sin sjukdom. Men trots det så uppskattade informanten ändå prästen som samtalspartner. Många människor, även om de inte är religiöst troende, har förtroende för och uppskattar religiösa representanter visar studien. Flera informanter framhåller att det är den religiösa företrädaren som person de uppskattar, snarare än det specifika religiösa budskap som denne representerar. Men det finns även andra aspekter. Religiösa representanter står för något som inte kan ersättas av sjukvårdsprofessionella vare sig det handlar.

(3) om sjukvårdspersonal, kuratorer eller psykologer av fler orsaker. För det första har flertalet religiösa företrädare hundra procent tystnadsplikt, om inte på juridisk grund så på etisk/ moralisk, vilket upplevs tryggt ur patientens perspektiv. Den andra aspekten kopplat till detta förtroendekapital har att göra med de religiösa företrädarnas fristående ställning till vårdinrättningarna. Genom att dessa inte direkt är inblandande i personernas vård och behandling upplevs de kunna se hela individen och inte ha fokus enbart på det sjuka. Det här gör att man kan berätta om sådant som man inte anser är av intresse för vårdgivaren eller vill att vårdgivaren ska veta. För det tredje har religionen en unik potential att ge svar på existentiella och andliga frågor. Sjukdomssituationen kan vara en period i individens liv där frågor om livets mening, innehåll och eventuella fortsättning efter dess slut ställs på spets. I denna kontext är det naturligtvis viktigt att få adekvat medicinsk fysiska och psykisk omvårdnad. Men det finns aspekter som dessa inte fyller, nämligen den existentiella och andliga aspekten, där spörsmål om livets mening och vad döden innebär kan dryftas. En av informanterna uttryckte detta så här: ”Jag saknade ju att prata om. Svårt sjuka patienter har ofta frågor utan givna svar. Samtal med religiösa företrädare kan ha terapeutisk funktion. det här andliga och döden och sådant för det var det enda jag behövde prata om då för jag var i en existentiell kris där i början, för det var ju så: ska jag leva eller dö ska jag leva eller dö?” Det är utan tvivel att religionerna upplevs många gånger att ha en läkande eller behandlande funktion som flertalet av informanterna uttryckligen ansåg att sjukvårdens terapeutiska funktioner inte kan ersätta. Vårdens erbjudande exempelvis om kuratorssamtal fyller en viktig funktion men informanterna tycks mena att kuratorerna inte har samma förtroendekapital som de religiösa företrädarna. Detta är centralt, då det tydligt understryker en felande länk i transkulturell eller mångkulturell omvårdnad som den praktiseras i dag. I de vanliga och populära teorierna och praktikerna om transkulturell eller mångkulturell omvårdnad saknas ofta insikten om religionens roll i vården. Där är det snarare sjukvårdsorganisationen och vårdpersonal som ska förändras så att de kan erbjuda kultur- och religionsspecifik omvårdnad. De preliminära empiriska tolkningarna från den här studien pekar dock på motsatsen: att det finns ett andligt och religiöst behov men att det inte är sjukvården i sig som ska stå för denna. magdalena nordin och tobias schölin arbetar som lektorer vid imer, malmö högskola Forskningsprojektet finansieras av forskningsprogrammet Migrationens utmaningar för hälsa, vård och omsorg ett samarbete mellan Malmö stad, Malmö högskola samt Region Skåne.. i&m 4-5/2009. 3.

(4)

No results found