Examensarbete i Socialt arbete Malmö Universitet
15 hp Hälsa och samhälle
Socionomprogrammet 205 06 Malmö
BARNKONVENTIONENS
VERKAN INOM
LSS-HANDLÄGGNING
ANJA HENRICSSON
NINNI PIUVA
EFFECTS OF THE CHILDREN’S
RIGHTS CONVENTION IN LSS
HANDLING
ANJA HENRICSSON
NINNI PIUVA
Henricsson, A & Piuva, N. Effects of the children’s rights convention in LSS handling. Degree project in Social work 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Social Work, 2020
The purpose of this study is to examine how the child's perspective is taken into account when dealing with LSS, and to understand if the child's rights, according to the Children's rights convention, is taken into account during the process. As the Children’s rights convention becomes a law in 2020 we wanted to gain insight into how the children's rights convention is used practically within LSS. In the study we have two questions to answer about our purpose, What does it mean to have a child perspective in practice within LSS handling? and How is the Children's rights convention applied in cases involving children? To answer the questions, we have chosen to use a qualitative method with semi-structured
interviews, where we interviewed eight care managers working with LSS. In order to analyze the material, obtained from the interviews, we used coding and
thematization. The following themes were found; environment, communication and participation, documentation, parents of children with disabilities, children as a relative and lack of knowledge and education. The empirical material was analyzed with the help of our state of knowledge and our selected theories childhood sociology, Foucault’s power theory and KASAM. The result of our study has shown that there is a lack of knowledge and resources, regarding children with disabilities. The care managers doesn’t know how different communication aids and the Children’s rights convention, is being used in practice, which result in children with disabilities being deprived of their rights.
We can see a great deal of commitment and a willingness in the care managers because they want to improve this situation, but more effort is needed to develop methods that can promote legal security for children with disabilities.
Keywords: Care managers, Child, Children’s Rights Convention, Disabilities, LSS, Participation.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING ... 5
1.1 Syfte ... 6 1.2 Frågeställningar ... 6 1.3 Avgränsning ... 6 1.4 Begreppsförklaring ... 7 1.4.1 Barn ...7 1.4.2 Barnperspektiv ...7 1.4.3 Barnets perspektiv ...7 1.4.4 Barnrättsperspektiv ...7 2. KUNSKAPSLÄGE ... 7
2.1 Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS ... 8
2.1.1 Personkretsar ...8
2.1.2 Insatser ...9
2.2 Implementering av Barnkonventionen ... 9
2.3 Barnperspektivet, barnets perspektiv, barnrättsperspektiv...11
2.3.1 Barnperspektiv när barn är anhöriga ... 13
2.4 Kommunikationssvårigheter ...14
2.5 Barnombudsmannen ...15
3. TEORI ... 15
3.1 Barndomssociologi ...16
3.2 Foucaults Maktteori ...16
3.3 KASAM - Känsla av sammanhang ...17
4. METOD ... 18
4.1 Kvalitativ metod ...18
4.1.1 Intervjuer ... 18
4.2 Urval och tillvägagångssätt ...18
4.2.1 Intervjuer och transkribering ... 20
4.2.2 Litteratursökning, teorival och referenshantering ... 21
4.3 Forskningsetiska överväganden ...21
4.3 Förförståelse ...22
4.4 Arbetsfördelning ...23
4.5 Analysmetod ...23
5. RESULTAT OCH ANALYS ... 24
5.1 Miljö...24
5.2 Kommunikation och delaktighet ...25
5.2.1 Kommunikationshjälpmedel ... 28
5.3 Dokumentation ...30
5.4 Föräldrar till barn med funktionsnedsättning ...31
5.4.1 Föräldraansvar... 34
5.6 Kunskapsbrist och utbildning ...37
6. AVSLUTANDE DISKUSSION ... 40
REFERENSER ... 44
Bilaga 1 ... 47
1. INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING
I oktober 2017 fanns det omkring 13 000 barn med verkställda beslut, från kommunen, inom lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade, LSS (Socialstyrelsen 2019a). En undersökning från oktober 2018 visade att ungefär 74 000 vuxna och barn hade beviljade insatser via LSS (Socialstyrelsen 2019b). Det visar att många människor i samhället berörs av LSS, inte minst barn.
Vid till exempel allvarliga sjukdomar eller svårigheter som funktionsnedsättning hos en förälder eller annan nära anhörig, så påverkas hela familjen och då även barn. Socialstyrelsen skriver att barn som anhöriga är extra utsatta, framförallt yngre barn. Att ha en förälder eller annan anhörig med funktionsnedsättning kan påverka barnet negativt i den mening att de ibland kan behöva ta ett större ansvar än vad ett barn ska behöva ta, att vardagen ser annorlunda ut eller behöver förändras och att omsorgen kan bli bristande till barnet för att nämna några saker (Socialstyrelsen 2013). När åtgärder rör ett barn så ska barnets bästa alltid beaktas som nämns i artikel 3 i Barnkonventionen, vilket även är en viktig utgångspunkt när barn är anhöriga till någon med svårigheter som kan påverka barnet negativt (Ibid). När insatser rör barnet själv råder det även där att ett barnperspektiv ska beaktas. För att kunna handla utifrån barnets bästa krävs det att till exempel biståndshandläggare har kunskap och förståelse för hur barnet upplever sin omgivning (Socialstyrelsen 2014b).
Ett barn ska ses som en rättighetsbärare, för att detta ska tillgodoses krävs det mer än att det står i lagar och föreskrifter. Det som krävs är att beslutsfattaren ska respektera, skydda och se till att barnets rättigheter enligt Barnkonventionen omsätts i praktiken (SOU 2016:19). Barnkonventionen förmedlar att barn har rättigheter. Barnets grundläggande rättigheter är bland annat att barnets bästa alltid ska beaktas vid beslut och åtgärder som rör ett barn, samt att barn ska ha rätt att uttrycka sin åsikt och få den respekterad (UNICEF 2009).
År 2015–2016 gjordes en kartläggning i Sverige över hur biståndshandläggare i handläggningsprocessen och i beslutsfattande, där barn berörs, tar hänsyn till barnets rättigheter enligt Barnkonventionen. Kartläggningen visade bristfällighet i att se barnet som en rättighetsbärare och hur barnets bästa hanteras i
handläggningen och vid beslutsfattande. Bedömningar enligt barnets bästa gjordes inte rutinmässigt, utan berodde på den enskilde biståndshandläggarens
engagemang. I många fall framgick det inte, vare sig i utredningar eller beslut, hur biståndshandläggaren tagit ställning till vad som är det enskilda barnets bästa (SOU 2016:19). Även denna slutsats har Cederborg gjort i en studie år 2012, där hon konstaterar att barnkonsekvensanalyser sällan görs rutinmässigt inom
socialtjänsten. I en barnkonsekvensanalys granskas faktorer som har koppling till barnets åsikter, livsvillkor och hur beslut kan påverka barnet (Cederborg 2012), utifrån detta kan biståndshandläggaren sedan avgöra vad som är det bästa för barnet (Lundin Karphammar 2019).
Inspektionen för vård och omsorg, IVO, skriver i en rapport, att
biståndshandläggning av ärenden inom LSS som berör barn, många gånger är bristfällig. Det är sällan det framgår huruvida ett barnperspektiv har beaktats eller inte. Närmare 86 procent av de granskade fallen saknar dokumentation kring ett barnperspektiv. Oavsett om ett barn har funktionsnedsättning eller inte så har
barnets åsikter en lika stor betydelse och ska tillvaratas på ett rättsligt sätt (IVO 2016).
I en undersökning från Socialstyrelsen 2009 visas att biståndshandläggare har svårigheter att kommunicera med barn som har funktionsnedsättning, om de har alternativ kommunikation. En alternativ kommunikation, som innebär annat än talat språk, kan försvåra för biståndshandläggare att kunna lyssna in barnets åsikter (Socialstyrelsen 2009). I en rapport från Socialstyrelsen som nyligen publicerades, visar det fortfarande en brist i att tillgodose barnperspektivet genom att höra in barnets åsikter. Det kan handla om resursbrist då biståndshandläggare inte får tillgång till kommunikationsstöd, så att de kan beakta barnets åsikter i handläggningen av ärenden som berör barn med funktionsnedsättning och
kommunikationssvårigheter (Socialstyrelsen 2019a). Kommunikationssvårigheter verkar vara ett uttalat problem då även Kristina Engwall m.fl. har kommit fram till det genom sin studie där de undersöker hur två olika enheter inom socialtjänsten resonerar kring barnperspektivet. Studien visar att barn med
funktionsnedsättningar och deras åsikter inte tas hänsyn till, i lika stor
utsträckning som andra barn och att det kan ha att göra med svårigheterna att kommunicera (Engwall m.fl. 2019). Ett annat problem som Socialstyrelsen menar påverkar möjligheten till att beakta barnets bästa, är bland annat kompetensbrist hos de anställda när det gäller hur ett barnperspektiv skall tas hänsyn till
(Socialstyrelsen 2019a).
Det kan bli problematiskt att ett barnperspektiv inte alltid beaktas vid åtgärder som rör barn då barnets rättssäkerhet påverkas negativt. Att Barnkonventionen blir lag 1 januari 2020 kommer att ställa högre krav på att beakta ett barnperspektiv inom LSS (SOU 2016:19). Då Barnkonventionen blir lag 2020 anser vi det intressant att undersöka hur denna implementeras i praktiken.
1.1 Syfte
Syftet är att undersöka huruvida ett barnperspektiv beaktas vid handläggning inom LSS. Vidare är syftet att undersöka om barnets talan och barnets rättigheter enligt Barnkonventionen tas hänsyn till vid handläggningsprocessen, oavsett om det gäller barn som anhörig eller att insatsen gäller barnet själv. Syftet är att få insyn i hur Barnkonventionen praktiskt används i ärenden som berör barn inom LSS, då Barnkonventionen blir lag 2020.
1.2 Frågeställningar
• Vad innebär det att ha ett barnperspektiv i praktiken inom LSS handläggning?
• Hur tillämpas Barnkonventionen i ärenden som berör barn?
1.3 Avgränsning
Vi avser att undersöka hur biståndshandläggare och någon chef, beaktar ett barnperspektiv vid ärenden som berör barn inom lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Barnet själv kan ha insatser, men också föräldrar eller syskon som gör att barnet är en del i ärendet. Därav avser
undersökningen att studera biståndshandläggares och chefers syn på
barnperspektivet och Barnkonventionen i praktisk tillämpning i ärenden som berör barn inom LSS.
1.4 Begreppsförklaring
Här beskriver vi några centrala begrepp för att underlätta för läsaren att förstå vår studie och vad dessa begrepp innebär. Vi beskriver vad som räknas som barn, barnperspektiv, barnets perspektiv och barnrättsperspektiv för visa vad skillnaden mellan dessa.
1.4.1 Barn
Med barn menas, enligt Barnkonventionen, personer som är under arton år i lagens mening (UNICEF, 2009).
1.4.2 Barnperspektiv
Ett barnperspektiv innebär att som vuxen använda de kunskaper som finns om ett barn och agerar utifrån vad som är det bästa för barnet (Socialstyrelsen 2014a). Detta benämns också i 6a § LSS där följande står: “När åtgärder rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas”. Barnperspektivet innebär således att använda sin förståelse och tolkning av barnets upplevelser (Pramling Samuelsson m.fl. 2011).
1.4.3 Barnets perspektiv
Barnet ska ha rätt att uttrycka sin åsikt och bli lyssnad på, och ska utifrån sin ålder och mognad ha rätt till delaktighet i de beslut som rör barnet (Socialstyrelsen 2014a). Följande står i 8§ LSS
“När en insats rör ett barn ska barnet få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.” (LSS).
1.4.4 Barnrättsperspektiv
I detta perspektiv bemöts barnets rättigheter utifrån de artiklar som finns i Barnkonventionen, och ser till att dessa förverkligas. Här handlar det inte om att som vuxen gör en egen tolkning, som i ett barnperspektiv, utan detta handlar om att barnets rättigheter och ska fullföljas (Socialstyrelsen 2014a).
2. KUNSKAPSLÄGE
I detta kapitel presenterar vi tidigare forskning som är förknippat med det syfte och de frågeställningar som denna studie berör. Vi beskriver hur det i olika studier framkommer hur ett barnperspektiv används i olika miljöer som till exempel inom sjukvården och socialtjänsten, där barn berörs av olika åtgärder. Vi beskriver ett barnperspektiv både utifrån att barnet själv berörs av LSS insatser, men även när ett barn är anhörig. I flertalet av de studier vi granskat, har det framkommit att kommunikationssvårigheter, i samband med att barn har en funktionsnedsättning, är ett problem som berövar barns rätt till deltagande, därmed har vi valt att presentera detta under en enskild rubrik. Vidare beskrivs, utifrån
Barnombudsmannens granskning från år 2016, hur barn med
funktionsnedsättningar vill bli bemötta och hur vuxnas attityder påverkar deras möjligheter att få sina rättigheter tillgodosedda.
Eftersom vi valt att avgränsa vår studie till biståndshandläggning inom LSS, beskriver vi i detta avsnitt även vad LSS innebär och vem som berörs av lagen. Vidare ges en kort beskrivning av Förenta nationernas konvention (FN:s
konvention) om barnets rättigheter, Barnkonventionen, och hur den ska implementeras i områden där barn berörs.
2.1 Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade är en
rättighetslag, vilket innebär att om en person tillhör någon av lagens personkretsar kan hen ha rätt till insatser som nämns i lagen. Det är således en lag som inte omfattar alla som har en funktionsnedsättning, utan personen måste tillhöra en personkrets. Målet med lagen är att personer med funktionsnedsättningar, som omfattas av lagen, ska få möjligheten att leva som andra (Erman 2015). 2.1.1 Personkretsar
Enligt 1§ i LSS benämns att lagen innehåller bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild service åt personer
“1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,
2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller 3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller
service.”(LSS)
En utvecklingsstörning innebär en intellektuell funktionsnedsättning som uppkommit under utvecklingsåren, vilket innebär innan personen fyllt 16 år (Erman 2015).
Autism och autismliknande tillstånd är en diagnos som innebär att en person har en störning i den sociala förmågan, svårigheter i kommunikationen med andra människor. Vid autism och autismliknande tillstånd finns ofta svårigheter att förstå tankar, känslor och beteenden hos andra. Diagnosen medför en
funktionsnedsättning som påverkar individens psykosociala anpassning (Erman 2015). För att tillhöra personkrets 1 ska individen således fått diagnosen
utvecklingsstörning eller autism.
Personkrets 2 omfattar personer, som i vuxen ålder, fått ett betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder. Detta funktionshinder kan ha uppkommit efter en hjärnskada som medförts av att personen fått en kroppslig sjukdom som exempelvis tumörer eller hjärnblödningar. Funktionshindret kan även ha uppkommit efter yttre våld, som kan orsakas av exempelvis en
trafikolycka. Begåvningsmässigt funktionshinder som uppkommit på annat sätt ingår ej i denna personkrets. Detta kan exempelvis vara personer som till följd av missbruk eller psykiskt sjukdomstillstånd drabbats av ett begåvningshandikapp (Erman 2015).
Personkrets 3 omfattar personer med ett psykiskt eller fysiskt funktionshinder, men för att tillhöra denna personkrets får funktionshindret inte bero på normalt åldrande. Funktionshindret måste dessutom vara stort, orsaka betydande
svårigheter för individen som medför ett omfattande behov av stöd i livsföringen. För att tillhöra personkrets 3 behöver funktionshindret således uppfylla alla dessa
fyra saker, men hur funktionshindret uppkommit spelar ingen roll så länge det inte beror på normalt åldrande (Erman 2015).
2.1.2 Insatser
Här ges en beskrivning av insatserna som finns enligt LSS. Vi kommer inte gå djupt in på dessa, utan ger bara en kort beskrivning av vad varje insats innebär. Följande insatser erbjuds enligt LSS:
1. Rådgivning och annat personligt stöd. Denna insats ska ge den enskilde stöd i det vardagliga livet. Denna rådgivning och stöd är ett typ av expertstöd som exempelvis kan vara medicinska, pedagogiska, sociala eller psykologiska. 2. Personlig assistans. Personlig assistans innebär ett personligt stöd till den som har stor funktionsnedsättning. Detta stöd ges av antingen en eller flera assistenter som hjälper individen med det dagliga, när den ej klarar detta själv.
3. Ledsagarservice. Denna insats erbjuds när den enskilde har svårt med kontakter med andra och har svårt att på egen hand ta sig till olika ställen.
4. Kontaktperson. Denna insats ska ge den enskilde hjälp till social samvaro och att bryta social isolering.
5. Avlösarservice i hemmet. Denna insats ges i hemmet och syftar till att ge anhöriga, som vårdar en annan anhörig med funktionsnedsättning, avlastning.
6. Korttidsvistelse utanför det egna hemmet. Denna insats ska ge den enskilda möjligheten till miljöombyte, men även för att anhöriga ska få avlösning. Denna insats ges i form av till exempel korttidsboende och lägervistelse.
7. Korttidstillsyn. Alla barn har rätt till skolomsorg fram till det fyller 13 år. Detta brukar även kallas för fritids. Därefter kan insatsen korttidstillsyn sättas in för de barn som har funktionsnedsättning som inte klarar sig ensamma efter skolan när föräldrarna fortfarande arbetar.
8. Barnboende / familjehem för barn. Detta är den sista utvägen när andra stödinsatser inte fungerat för familjen, när ett barn har en funktionsnedsättning. Denna insats ska då ge en kompletterande uppväxtmiljö för barnet.
9. Bostad med särskild service för vuxna. Denna insats är ett boende med anpassat stöd för den som har en funktionsnedsättning och inte klarar vardagen själv.
10. Daglig verksamhet. Denna insats är en typ av sysselsättning för att ge personer med funktionsnedsättningar delaktighet i samhällslivet. (Erman 2015)
2.2 Implementering av Barnkonventionen
FN:s konvention om barnets rättigheter, även kallat Barnkonventionen, är ett dokument som belyser barns rättigheter världen över. Konventionen innehåller 54 artiklar och 41 av dessa beskriver barns rättigheter. De resterande 13 artiklarna beskriver hur staterna ska arbeta för att implementera Barnkonventionen (Swärd 2016). Vi kommer inte att beskriva alla artiklar i Barnkonventionen, men
Artikel 2 - Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter (UNICEF, 2009) - Denna artikel belyser att varje barn är lika mycket värt och att alla barn har de rättigheter som Barnkonventionen benämner. Detta innebär att inga barn får bli diskriminerade utifrån de diskrimineringsgrunder som finns. Barn får inte diskrimineras utifrån dess ras, etnicitet, hudfärg, religion, kön, språk eller funktionsnedsättning (Swärd 2016).
Artikel 3 - Barnets bästa ska alltid beaktas vid beslut som rör barn (UNICEF, 2009) - Att se till barnets bästa, innebär bland annat att tillgodose varje enskilt barns behov, men det innebär även att respektera barnet och se det som en individ med rättigheter. I möten med barn är det viktigt att vara flexibel då varje barn har olika förutsättningar som påverkar dem. Vad som är barnets bästa kan därför se olika ut från fall till fall. För att barnets bästa ska uppfyllas krävs det att barnet får möjlighet att uttrycka sina åsikter och få dem respekterade, vilket även nämns i Barnkonventionen artikel 12. Alla av Barnkonventionens artiklar är kopplade till barnets bästa (Swärd 2016).
Artikel 6 - Alla barn har rätt till liv och utveckling (UNICEF, 2009) - För att ett barn ska kunna leva ett bra liv krävs det att de åtgärder som berör barnet främjar dess utveckling. Det krävs att yrkesverksamma som möter barn ständigt ser till barnets hela livssituation för att tillgodose barnets rätt till ett så bra liv och utveckling som möjligt (Swärd 2016).
Artikel 12 - Alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad (UNICEF, 2009) - Denna rättighet ger barnet möjlighet till delaktighet i de beslut som berör deras liv. De som möter barn i sitt arbete har därför ett ansvar att skapa en miljö där barnet känner sig tryggt och vågar uttrycka sig. Det räcker heller inte att den yrkesverksamma endast tillåter barnet att uttrycka sina åsikter, utan det krävs att en bedömning av barnets ålder och mognas görs, för att kunna avgöra i vilken utsträckning barnets åsikter kan vara avgörande för ett beslut (Swärd 2016).
Sverige är ett av de land som har skrivit på FN konventionen om barnets rättigheter, vilket innebär att Sverige har en förpliktelse att ta hänsyn till de rättigheter och värden som konventionen erhåller. Myndigheter måste därmed se till att arbeta på ett sätt, som gör att barns rättigheter blir tillgodosedda (Aronsson 2012). Även Cederborg lyfter upp vikten av att Sverige har anslutit sig till
konventionen. Hon menar att konventionen måste implementeras i den svenska lagen för att myndigheters arbete ska präglas av betydelsen av konventionens syfte vid handläggning och beslut. Syftet med konventionen är bland annat att barn ska tas mer hänsyn till vid ärenden som de berörs av (Cederborg 2012) Cederborg skriver i artikeln Barnperspektiv i myndighetsutövning från 2012, att avsikten med FN:s konvention om barns rättigheter är att göra yrkesverksamma mer uppmärksamma på ett barnperspektiv i sin yrkesutövning, samt leda till att barn blir mer involverade i de processer som berör dem (Cederborg 2012). För att implementeringen av Barnkonventionen ska fungera skriver Lindholm i boken Barnperspektiv i socialtjänstens arbete, de som arbetar med barn måste ha en vilja och ett driv till att förverkliga Barnkonventionen i praktiken. Samtidigt som det måste finnas bland annat kunskap om Barnkonventionens innebörd, stöd från ledning och ha resurser för att kunna implementera Barnkonventionen (Lindholm 2014).
FN:s barnrättskommitté har utformat kommentarer för hur konventionsstaterna skall tolka och arbeta med Barnkonventionens artiklar, dessa kommentarer är utformade på engelska men översatta till svenska av Barnombudsmannen. I kommentaren om “barnets rätt att bli hörd” vill barnrättskommittén att
konventionsstaterna ska uppmuntra föräldrar att låta sina barn få vara delaktiga och uttrycka sina åsikter. Detta kan göras genom att införa detta i lagar och föreskrifter. Vidare kommenterar barnrättskommittén att barn alltid ska vara delaktiga i beslutsfattande, detta gäller även små barn. Att barn får möjligheten att uttrycka sin åsikt och sina erfarenheter främjar deras utveckling, samtidigt som det hindrar kränkningar av barnets rättigheter. Möjligheten för barn att uttrycka sig skall ges inom alla samhällsinstanser. Enligt FN:s barnrättskommitté är det juridiskt bindande för konventionsstaterna att skapa metoder och möjligheter för barnen att få deras röst hörd (Barnombudsmannen 2009).
I FN:s barnrättskommittés kommentarer gällande “barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rum” framgår att alla de beslut som fattas, som rör barn, måste
motiveras. Det måste tydligt framgår varför det fattade beslutet är det enskilda barnets bästa. En barnkonsekvensanalys bör genomföras innan ett beslut fattas för att undersöka hur ett beslut kan påverka barnet. Hänsyn måste tas till varje enskilt barns förmågor och hur dessa kan utvecklas. Med detta innebär det att barnets förutsättningar kan förändras med deras utveckling och därmed ska inga beslut som rör barn vara permanenta (Barnombudsmannen 2013). Inspektionen för vård och omsorg, IVO skriver också i sin rapport om handläggningen inom LSS från 2016, att dokumentationen av saker som är av betydelse, är viktig för att
handläggningen ska bli rättssäker och för att ett överklagande skall kunna ske. (IVO 2016). Alla beslut ska även kunna överklagas om det är uppenbart att barnets bästa inte satts i främsta rum. FN:s barnrättskommitté betonar, för att barnets bästa ska kunna sättas i främsta rum, måste barnets åsikter ha inhämtats (Barnombudsmannen 2013), vilket IVO menar måste dokumenteras. Det måste tydligt framgå hur barnets rättigheter har tagits tillvara. IVO skriver att nästan hälften av de kommuner som undersökts inte har uppfyllt dessa krav (IVO 2016). 2.3 Barnperspektivet, barnets perspektiv, barnrättsperspektiv
I en artikel som Söderbäck m.fl. har publicerats år 2011, granskar de tidigare forskning, som tar upp barnperspektivet och barnets perspektiv. Studien visar att det är två skilda perspektiv, men att de samtidigt hänger samman med varandra. Båda perspektiven är av yttersta vikt för att säkerställa ett barnrättsperspektiv. Det handlar om att dessa perspektiv vägs samma för att kunna se till barnets bästa. I artikeln tas det upp att ett barnperspektiv berör det som exempelvis vuxna ser som viktigt för barnets bästa utifrån sina tolkningar och erfarenheter, där de beaktar vad de tror är det bästa för barnet. Barnets perspektiv är utifrån vad barnet faktiskt anser är viktigt utifrån sin egen vinkel. Söderbäck m.fl. menar vidare, att det är viktigt att kunna låta alla barn komma till tals, för att säkerställa att det som vuxna anser är det bästa för barnen stämmer överens med det som barnen själva tycker. Om något av perspektiven utesluts vid beslut som rör barn, kan inte rättssäkerhet för barnen fastslås, då vuxna kan ha en syn på vad barnets bästa är i allmänhet, men inte utifrån det specifika barnet utan att höra barnets åsikt. I artikeln tar de upp, att undersökningar visat en brist i att ha barnets perspektiv, där barn är delaktiga i saker som berör dem. Detta innebär att en förbättring måste ske kring att höra barnets åsikter och ge dem den information de har rätt till för att
Franklin och Sloper genomförde en undersökning där de granskade sociala myndigheter i England, som arbetar med barn som har funktionsnedsättning. Med undersökningen ville de se i vilken omfattning barnen fick vara delaktiga vid de beslut som berörde dem. För att undersöka detta genomfördes intervjuer med professionella, även med barn som har funktionsnedsättning samt deras föräldrar (Franklin & Sloper 2009). Undersökningen visade att barn med
funktionsnedsättning många gånger inte är så delaktiga i beslut som de har rätt att vara. En liknande studie genomfördes av McNeilly m.fl. i Nordirland. I studien intervjuades 18 barn med funktionsnedsättningar, 77 föräldrar och 90
yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården. Studien visade att barn med funktionsnedsättningar ofta vill och behöver ha föräldrarnas stöd när det kommer till att ta emot information från olika yrkesverksamma. Samtidigt framkom det att barn gärna vill känna sig involverade i de beslut som rör dem. Studien visar att det ser bristfälligt ut med ett barnperspektiv och att låta barn med
funktionsnedsättningar vara delaktiga inom hälso- och sjukvården. Ofta berodde det på att personalen förde all kommunikation direkt med föräldrarna, men i ett antal fall var det föräldrarna som undanhöll information från barnen på grund av oro. Det var vanligt att föräldrarna tog besluten gällande barnen, utan att involvera dem (McNeilly m.fl. 2015). En annan studie som berör barns delaktighet är gjord av Hultman m.fl. Syftet med studien var att undersöka vad socialarbetarna hade för syn på barns delaktighet i de beslut som fattades. I studien intervjuades 35 socialarbetare som arbetar med handläggning inom LSS. Socialsekreterarna som deltog i studien kom från olika delar av Sverige. Resultatet visade att barns deltagande hade olika betydelse. Några av socialsekreterarna ansåg att det ofta räckte med att barnen medverkade i de möten de hade, medan andra försökte få barnen att delta i diskussionen och därmed tillföra sina åsikter. Flertalet av socialsekreterarna uppgav däremot att de inte riktigt litade på de åsikter barnen uttryckte, de menade att det var ännu svårare att lita på barnets åsikt om det inte kunde kommunicera muntligt (Hultman m.fl. 2019).
Socialsekreterarna i studien av Hultman m.fl. upplevde även att de politiska riktlinjer i de kommunala verksamheterna gällande ett barnperspektiv och barns delaktighet, var svåra att leva upp till i praktiken. De politiska riktlinjerna instruerade socialsekreterarna att lägga mest fokus på barns delaktighet, medan socialsekreterarna upplevde svårigheter att balansera de förväntningar de har på sig att prestera i arbetet, med att tillgodose barnets rättigheter till deltagande. På grund av att många av socialsekreterarna som deltog i studien hade höga
förväntningar på sig i arbetet, var det ofta att socialsekreterarna inte lade lika mycket fokus på barnens delaktighet i besluten. En annan sak som påverkade barns delaktighet, som också framkom i studien, var när barnets och föräldrarnas åsikter skiljde sig ifrån varandra. I några fall upplevde barnet att det mådde bra och var nöjd med livet, därmed ville de inte ha någon insats, medan föräldrarnas åsikt var motsatsen. I dessa fall var det oftast att socialsekreterarna lyssnade mer på vad föräldrarna sade och fattade beslut efter det. Det framgick däremot att socialsekreterarna var mer benägna att lyssna på barnets åsikter om det var 15 år eller äldre (Hultman m.fl. 2019).
I en artikel som Aronsson skrivit, som berör tidigare forskning kring barn inom medicinsk behandling och social barnavård, kring barns utsatthet. I artikeln beskriver hon hur ett barnperspektiv kan problematiseras och vad som ska vägas in i begreppet barnperspektiv. I sin artikel skriver hon också om
barndomssociologi, vilket bland annat innebär att barn många gånger ses som underlägsna vuxna, då de blir konstruerade till att vara just barn vilket anses som en ofullständig människa som saknar handlingskraft och egna åsikter. Barn ska uppfattas som en aktör och ges möjligheten till delaktighet, men samtidigt får vi inte glömma av att de är personer som också behöver omsorg, skydd, trygghet (Aronsson 2012).
I likhet med Söderbäck m.fl., uppger Aronsson begreppen barnperspektiv och barnets perspektiv, där de använder ungefär samma beskrivning. Vidare skriver Aronsson att Artikel 12 i Barnkonventionen om barns rätt att bli hörd kan kopplas till barnets perspektiv då barnets åsikter blir involverade. Artikel 3 om barnets bästa kan likställas med ett barnperspektiv då vuxna fattar beslut utifrån vad som är det bästa för barnet. Forskningen som lyfts upp i artikeln, visar att många barn inte kommer till tals inom bland annat sjukvården och socialtjänsten i den
omfattning som de har rätt till. Barn får många gånger lite utrymme till att uttrycka sig, då föräldrar bland annat går in och för barnets talan. Enligt den tidigare forskningen som gjorts i Aronssons artikel, visar det att
biståndshandläggare inom socialtjänsten anser att barnen ska få komma till tals. Trots detta finns det skillnad mellan vad handläggarna anser som ideal jämfört med hur det ser ut i praktiken (Aronsson 2012).
Socialstyrelsen gjorde en rapport som publicerades 2019, där de uppmärksammar att barn ibland inte vill träffa sina biståndshandläggare, det kan också röra sig om att föräldrar motsätter sig att barnet träffar biståndshandläggaren, då föräldrar inte tycker det är det bästa för barnet. I de fall när det är föräldrar som inte tycker att barnet ska träffa biståndshandläggaren, är det betydande att biståndshandläggaren talar om för föräldern eller föräldrarna varför det är av vikt att träffa barnet. Vidare nämner Socialstyrelsen i sin rapport att det ibland kan vara svårt att beakta barnets bästa när olika intressen kolliderar med varandra (Socialstyrelsen 2019a).
2.3.1 Barnperspektiv när barn är anhöriga
Socialstyrelsen skriver i en rapport om barn som anhöriga till någon med neuropsykiatriska svårigheter. Under neuropsykiatriska svårigheter ligger bland annat autismspektrum. Personer med neuropsykiatriska svårigheter kan ha ett antal svårigheter i sin vardag, det kan röra sig om att kunna planera, avläsa situationer och personer, föra sig i sociala sammanhang, att kunna förutse saker, komma igång eller avsluta saker, kan ha svårt att fokusera eller lätt att bli okoncentrerad är några av de saker som en person med neuropsykiatriska svårighet kan ha svårt för. Alla med dessa svårigheter påverkas olika av det och har varierande grad av svårigheter. När personer med dessa svårigheter är föräldrar kan till exempel barnen påverkas negativt, då föräldrarna ibland kan ha svårt med den grundläggande omsorgen till barnen, vilket gör att barnen är i en utsatt situation. Barn kan ibland få ta för stort ansvar i dessa situationer med en förälder som har en funktionsnedsättning (Socialstyrelsen 2013).
Hallberg skriver i sin bok Föräldraskap och funktionsnedsättning - en
kunskapsöversikt, att omkring 20 procent av alla barn beräknas under barndomen ha minst en förälder som har en form av funktionsnedsättning. Några av dessa barn kommer att vara barn till någon med en kognitiv funktionsnedsättning, vilket kan innebära att dessa barn löper större risk för att själv drabbas av en
funktionsnedsättning. Dels beror denna risk på att barnen kan ärva en
påverka deras utveckling om det sker tidigt i livet. Barnen till föräldrar med bland annat neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, riskerar att drabbas av omsorgssvikt i större grad än andra barn, med omsorgssvikt menas, barn som riskerar att fara illa eller att de faktiskt gör det. Hallberg skriver att personer i omgivningen till barn och föräldrar, där någon vuxen till barnet har en funktionsnedsättning, har ett centralt ansvar att uppmärksamma och stötta dessa. I alla fall som rör barn är det viktigt att ha ett barnperspektiv, det kan röra sig om att barnet har en förälder med funktionsnedsättning eller att barnet är anhörig till ett syskon med
funktionsnedsättning. Oavsett vem barnet är anhörig till är det av yttersta vikt att inte glömma bort att reflektera över hur barnet kan påverkas av situationen, när de är anhöriga till någon som har en funktionsnedsättning (Hallberg 2018).
2.4 Kommunikationssvårigheter
Barn med funktionsnedsättning kan ha svårigheterna med att uttrycka sig och kunna komma till tals, även om de vill. Deras begränsade förmåga kan påverka deras situation och kan leda till att andra fattar beslut över huvudet på dem samt att barnets egna åsikter åsidosätts för att det i många fall är andra som
representerar barnet. Barnet får då inte sin rätt till delaktighet tillgodosedd (Brodin 2008).
Franklin och Slopers studie visade att många barn med funktionsnedsättning har en alternativ kommunikation, vilket gör att de uttrycker sig på andra sätt än verbalt (Franklin & Sloper 2009). I studien som Engwall m.fl. publicerade 2019 samt studien som Hultman m.fl. publicerades 2019 framkom det att det är problematiskt att kunna tillgodose barns rätt till att uttrycka sin åsikt i ärenden som berör dem, när barnet har kommunikationssvårigheter (Engwall m.fl. 2019; Hultman m.fl. 2019). McNeilly m.fl. uppmärksammade också barns
kommunikationssvårigheter som problematiskt. De barn som inte kunde
kommunicera genom att tala, blev ofta drabbade negativt i delaktigheten. Det var ofta att de professionella direkt vände sig till föräldrarna och lät dem föra barnets talan och tog för givet att barnet inte kunde tillföra något av betydelse (McNeilly m.fl. 2015). I tre av studierna lyfter de fram resursbrist och kunskap kring
alternativ kommunikation som problematiskt, då det bidrar till att barn inte blir delaktiga för att de inte kan kommunicera med de professionella (Engwall m.fl. 2019; Franklin & Sloper 2009; McNeilly m.fl. 2015). Engwall m.fl. skriver också att det finns en avsaknad av hjälpmedel som kan underlätta kommunikationen mellan professionella och barn med alternativ kommunikation (Engwall m.fl. 2019). Hultman m.fl. uppger också i sin studie att socialsekreterarna ansåg att det, på deras arbetsplatser, fanns för lite kunskaper om hur olika
kommunikationshjälpmedel används, vilket berövar barns möjlighet till att uttrycka sina åsikter. I några fall användes observation som ett komplement när barnet inte kunde kommunicera, då gällde det, de barn som på grund av sin funktionsnedsättning hade kommunikationssvårigheter, men även spädbarn som inte utvecklat något tal ännu. Genom observation kunde socialsekreterarna
försöka att se vilka behov barnet hade. Observationer ansågs vara nödvändig även om föräldrarna givit en muntlig beskrivning (Hultman m.fl. 2019).
Även Socialstyrelsen har pekat på i sin rapport Uppföljning av Barnkonventionens genomslag vid tillämpning av LSS, att det brister i kunskap kring hur samtal med barn, som har en alternativ kommunikation än talat språk, ska genomföras på ett bra sätt. Socialstyrelsen nämner också att det framkom i deras undersökning att
det inte alltid finns resurser i form av kommunikationsstöd och om det finns, så finns det inte kunskap hur det ska användas (Socialstyrelsen 2019a).
2.5 Barnombudsmannen
Barnombudsmannen är en myndighet i Sverige som arbetar med att företräda barn och att se till att deras rättigheter enligt Barnkonventionen tillgodoses i landets kommuner och landsting (Barnombudsmannen 2016).
År 2015 genomförde Barnombudsmannen en granskning av hur barn med
funktionsnedsättningar vill bemötas och hur de påverkas av de vuxnas attityder. I granskningen möter de 97 barn med olika funktionsnedsättningar som delar med sig av sina upplevelser av att möta vuxna människor i olika sammanhang. Efter granskningen gjordes en rapport som släpptes år 2016. I rapporten skriver
Barnombudsmannen att vi som vuxna har ett ansvar att se till att barn får komma till tals. Även om barn har funktionsnedsättningar som medför
kommunikationssvårigheter, så är rätten att komma till tals något som måste tillgodoses. För att förstå barnet reaktioner och dess livsvärld behöver vi vuxna vara lyhörda och anpassa oss efter barnets förutsättningar. Det viktigaste är att behandla barnet som att det är expert på sitt eget liv, och se det som en kapabel individ. I rapporten framgår, att det i många fall, då barn tillåts att uttrycka sina åsikter, inte upplevs att dessa åsikter tas i beaktande. Barnen i granskningen upplever att de ofta blir utestängda från information och beslut som berör deras liv och att deras föräldrar oftast fattar alla beslut som rör dem, utan att ge dem
möjlighet till delaktighet (Barnombudsmannen 2016).
Barn med funktionsnedsättningar behöver ofta anpassat stöd för att få sina
rättigheter tillgodosedda. Däremot upplevs det vara bristfälligheter i detta stöd, då barnen som tillfrågats i granskningen, ofta upplever att de inte förstår den
information som förmedlas. På så sätt blir de berövade på sina rättigheter (Barnombudsmannen 2016).
De barn som Barnombudsmannen träffat under granskningen, framför att de vill ha respekt från omgivningen och att det är omgivningens bemötande och attityder som avgör hur funktionsnedsättningen påverkar deras liv. De vill inte ses som offer eller som annorlunda, utan vill bli bemötta på ett respektfullt sätt. Däremot framför många av barnen att de ofta inte blir bra bemötta av vuxna i olika sammanhang. Barnen upplever att många vuxna har låga förväntningar på dem, när det kommer till att uppnå saker i livet. De upplever att vuxna inte tror att de har samma möjligheter att uppnå sina mål i livet, bara för att de har en
funktionsnedsättning (Barnombudsmannen 2016).
“Bara för att man har en diagnos så betyder det inte att man är klassad som en idiot.” - Michelle (Barnombudsmannen 2016)
3. TEORI
I detta avsnitt beskriver vi de teorier vi valt att använda oss av för att analysera vårt insamlade material. Eftersom barnen, deras rättigheter och delaktighet i beslut som rör dem är fokus i vår studie, har vi valt att använda oss av
handlingskraft (James & Prout 1997). Vi har även valt att använda oss av
Foucaults maktteori som bland annat beskriver hur maktrelationer skapas och ser ut, samt hur staten påverkas av dessa maktrelationer (Hörnqvist 2012; Nilsson 2008). Vidare har vi valt att använda oss av KASAM, känsla av sammanhang, som bygger på begreppen begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, och hur dessa samspelar med varandra för att vi individer ska kunna hantera svåra saker i livet (Antonovsky 2005).
3.1 Barndomssociologi
Barndomssociologin består av ett flertal teorier med modeller som på olika sätt beskriver barndomen i förhållande till samhället, men barndomssociologin grundar sig trots det i ett socialkonstruktionistiskt perspektiv. Detta innebär att barndomen är något som kan anses vara konstruerat i socialt samspel med andra människor. Det talas liknande om kategorier som kön, sexualitet och etnicitet (Pramling Samuelsson m.fl. 2011). Att barndomen konstrueras i socialt samspel med andra innebär att varje individ har sin egen tolkning av vad just barndomen är samt att det specifika sociala sammanhanget påverkar denna tolkning (Corsaro 2015). Den sociala konstruktionen bygger på maktstrukturer där barn är underordnade vuxna och den styr individens sätt att känna, tänka och handla i situationer då den sociala ordningen är extra märkbar (Berger & Luckmann 1998).
Det talas om två olika socialiseringsmodeller där den ena, som kallas den
deterministiska modellen, handlar om att samhället tar över barnet och tränar det till att bli en bra samhällsmedlem. Barnet får här en passiv roll och behöver ständigt anpassa sig efter de vuxna. Talcott Parsons är förespråkare för denna modell och menar att barnet är ett hot mot samhället då barnet inte kan anses “användbart” förrän det gått igenom sina utvecklingsstadier. Den andra
socialiseringsmodellen kallas för den konstruktivistisk modellen och talar för att barnet är en aktiv individ och har möjligheter och handlingskraft att skapa sin egen sociala värld (Corsaro 2015).
Inom barndomssociologin talas det mycket om barns rättigheter och att barn bör ses som aktörer som har handlingskraft och åsikter av värde (James & Prout 1997). Under lång tid har barn setts som “framtida vuxna” som behöver formas av samhället för att bli kapabla individer. Sällan har barn uppskattats som individer som har handlingskraft och önskningar, utan har setts som underordnade jämte vuxna. Därför är det mest fokus på den konstruktivistiska socialiseringsmodellen inom barndomssociologin (Corsaro 2015).
3.2 Foucaults Maktteori
Hörnqvist skriver att när Foucault talade om makt menade han att den är en typ av aktivitet som utövas (Hörnqvist 2012). Nilsson nämner att Foucault även säger att makten ofta är latent, alltså att den finns där men inte syns förrän den utövas. Det är omöjligt att inneha makt utan att utöva den. Foucault ansåg även att makten och kunskap hänger samman med varandra. Han menar att om en individ har
kunskaper så är det omöjligt att dessa inte leder till maktutövande. Makten kan helt enkelt inte utövas utan kunskaper (Nilsson 2008).
Hörnqvist nämner att Foucault såg makten som att den formas i samspelet mellan två eller flera människor och kan se olika ut beroende på kontext (Hörnqvist 2012). Foucault menade att maktrelationerna som skapas innebär att en person
ofta kan påverka den andres handlingar utan att behöva övertyga personen. Den som påverkar är då överordnad den andre (Hörnqvist 2012; Nilsson 2008). Nilsson skriver att Foucault studerade makten utifrån statens position, vilket innebär att han ansåg att makten inte är subjektiv. Detta innebär att makten inte kan kopplas specifikt till en individ utan till den position individen innehar. Vid maktutövandet vet makthavaren vad hen gör, men hen kan inte påverka hur effekterna av maktutövningen kommer att se ut. Vidare skriver Nilsson att Foucault ansåg att staten endast kan fungera utifrån de maktrelationer som redan existerar, men han ansåg också att det var fel att se staten som att den endast var en stor kraftkälla där makten härstammar ifrån, eftersom utan maktrelationerna hade staten inte fungerat (Nilsson 2008).
3.3 KASAM - Känsla av sammanhang
KASAM är en teori som sociologen Aaron Antonovsky skapade som betyder känsla av sammanhang, i samband med att ta reda på vad det är som gör att människor som har upplevt svårigheter i livet ändå klarar sig bra. KASAM
härstammar från det salutogena fältet, de salutogena perspektiven är att titta på det som fungerar eller det som gör att problem inte uppstår (Iwarsson 2007).
I begreppet KASAM finns tre grundbegrepp, 1) begriplighet, 2) hanterbarhet, 3) meningsfullhet, dessa begrepp innebär enligt Antonovsky:
1. Att kunna förstå olika påverkande faktorer i sin omvärld på ett förnuftigt, greppbart sätt, som gör att personen klarar av nederlag genom att hen kan förstå sig på det som händer på ett begripligt sätt.
2. Att det finns resurser i ens omgivning, eller hos en själv som gör krav från omgivningen hanterbara. Om det händer något oväntat, så kan personen hantera det genom att ha egna utarbetade resurser, eller personer i sin omgivning som kan hjälpa till att göra motgångar mer kontrollerade, så att de går att hantera. Vilket gör att personen inte känner sig som en utsatt person, som lider av orättvisa. 3. Att personen finner något viktigt i livet som är värt att kämpa för, att hen har ett driv och engagemang som är betydelsefullt. Aaron Antonovsky kallar även detta grundbegrepp för motivationskomponent. Något som är värt att lägga energi på, som har en känslomässig innebörd i livet för personen.
Dessa tre grundbegrepp är hoplänkade med varandra, en person kan ha höga eller låga värden av de olika termerna, för att ha en hög känsla av sammanhang, ska det vara höga värden på samtliga begrepp. Det mest centrala begreppet är
meningsfullhet för att ha en hög känsla av sammanhang, då en person genom meningsfullhet kan finna förståelse och hanterbarhet tillslut genom sitt driv. Dock är alla delarna i KASAM viktiga i sig och samverkar med varandra. Finns det ingen förståelse så är det svårt att hantera saker, och om det inte går att hantera eller förstå saker kan graden av meningsfullhet minska. Därför är det viktigt vid förändringsarbeten, att försöka skapa någon form av helhet kring alla tre
4. METOD
I detta kapitel beskriver vi vilken metod vi har använt oss av när vi genomfört studien. Vi beskriver vidare hur vårt urval av informanter har gått till och vilka typer av urval som har gjorts under processen. I detta avsnitt beskriver vi
dessutom hur vi har gått tillväga i hela arbetsprocessen, vilka problem vi stött på under vägen, samt vilka för- och nackdelar som funnits med vårt sätt att arbeta. Vi beskriver även hur vi insamlat data till vår studie, vilka etiska övervägande vi haft samt vår förförståelse för det vi undersöker och hur denna kan ha påverkat vår studie. Vidare har vi i ett enskilt avsnitt beskrivit hur vi gått tillväga när vi har analyserat vårt material.
4.1 Kvalitativ metod
I studien har vi valt att använda oss av en kvalitativ metod, enligt Bryman innefattar en kvalitativ metod att information inhämtas genom till exempel intervjuer från fältet, där orden är det som är av största betydelse i datan som insamlas. Datan bygger på andra människors upplevelser av olika företeelser inom en viss kontext, sedan tolkas detta av de som genomför studien, därav bygger den kvalitativa metoden på tolkningar av fältets upplevelser (Bryman 2018). Aspers skriver att i den kvalitativa metoden eftersträvas en förståelse av företeelser genom interaktion med andra människor eller genom tolkning av exempelvis texter. Både interaktion och texttolkning kan kombineras för att skapa en förståelse av något i den kvalitativa metoden (Aspers 2011). Det syfte vi hade med studien var att undersöka hur ett barnperspektiv samt hur Barnkonventionen beaktas i arbetet när det rör barn inom LSS-handläggning, därför ansåg vi att en kvalitativ metod passade bäst för detta ändamål. Genom den kvalitativa metoden kunde vi få information kring det vi ville undersöka, hur ett barnperspektiv samt Barnkonventionen används i det praktiska arbetet vid handläggning av ärenden som berör barn inom LSS. Bryman skriver att nackdelen med denna metod är att det är svårt att generalisera resultatet (Bryman 2018).
4.1.1 Intervjuer
I vår studie har vi använt oss av semistrukturerade intervjuer, där vi har gjort en intervjuguide att följa med möjlighet till följdfrågor. Vi hade möjlighet att ställa följdfrågor på några av de svar vi fick under intervjuerna, vilket Bryman nämner är en del i den semistrukturerade intervjuformen (Bryman 2018). Aspers nämner att den semistrukturerade formen av intervjuer är bra på så vis att det ger
möjlighet att följa de teman som intervjuaren har i syfte att få besvarat, nackdelen kan vara att informanten inte får möjlighet att framföra sin synvinkel fullt ut (Aspers 2011).
4.2 Urval och tillvägagångssätt
När vi skulle hitta ett ämne vi ville fördjupa oss i och vi hade bestämt oss för att undersöka hur ett barnperspektiv beaktas i handläggning av ärenden som berör barn, var vi tvungna att även göra ett kontexturval. Bryman beskriver ett
kontexturval som ett urval av miljön där studien skall genomföras (Bryman 2018). I detta fall valde vi att undersöka barnperspektiv inom myndighetsutövning och specifikt att rikta in oss på att genomföra studien inom LSS-handläggning. Därefter gjorde vi ett målstyrt urval, vilket Bryman beskriver som att forskaren har ett mål med vilka typer av informanter hen vill ha. Urvalet görs därmed inte slumpmässigt. Bryman nämner också att fördelen med ett målstyrt urval är att det
direkt blir rätt informanter till att besvara forskningsfrågorna (Bryman 2018). Eftersom vi valt att rikta in vår studie på LSS-handläggning gjorde vi därmed valet att våra informanter skulle vara biståndshandläggare inom LSS. Vi tyckte med detta att vi även skulle finna det intressant att få möjlighet att intervjua en chef inom samma område för att höra hur de arbetar på ledningsnivå med ett barnperspektiv.
Tanken var från början att rikta in oss på att hitta informanter inom en kommun i Sverige. Vi kontaktade därför chefen inom verksamheten i denna kommun. Kontakten skedde via mail där vi även bifogat vårt informationsbrev (Bilaga 1). Tanken med denna kontakt var att inhämta ett godkännande att genomföra vår studie inom deras verksamhet. I sådana här sammanhang, när ett godkännande måste inhämtas av en person för att kunna påbörja sin studie, ses denna person som en gatekeeper. Bryman beskriver gatekeeper som en person som har kontrollen över forskarens tillgång till verksamheten (Bryman 2018). Efter två veckors avvaktande hade vi fortfarande inte fått något svar från en chef. Då vi hade begränsat med tid att genomföra denna studien bestämde vi oss därför att kontakta ytterligare två kommuner för att öka våra chanser till att finna
informanter. Denna kontakt skedde på samma sätt som inom den första kommunen vi kontaktade. Efter ett antal dagar fick vi svar från en av cheferna som skrev att de tyvärr inte hade möjlighet att medverka i vår studie på grund av hög arbetsbelastning.
Den andra chefen fick vi inget svar från, däremot kontaktade några medarbetare oss från denna kommunen direkt via mail och uppgav att de gärna ville delta i vår undersökning. Medarbetarna hänvisade till att deras chef vidarebefordrat vårt mail till alla de anställda. I detta fall blev det ett snöbollsurval, vilket Bryman beskriver som att forskaren kontaktar ett litet antal personer som i sin tur är behjälpliga vid kontakten av möjliga informanter (Bryman 2018). Aspers nämner att
snöbollsurval kan vara negativt i den bemärkelsen att det kanske bara leder till ett nätverk som är relativt likt, det kan vara bra med fler kontakter som kan visa på olikheter för att minska att nätverket blir homogent. En fördel med att använda denna urvalsmetod kan vara att forskaren lättare kommer i kontakt med fler möjliga informanter (Aspers 2011).
Då vi fortfarande inte hade fått kontakt med chefen från den kommun vi först kontaktade började vi bli lite stressade. Vid det här laget hade vi endast två informanter från den andra kommunen vi kontaktade och vi var fortfarande i behov av ytterligare fyra stycken för att komma upp i det minsta godkända antalet för denna studie. Här gjorde vi därför valet att kontakta en bekant som arbetar inom den verksamhet vi försökt att nå. I samband med detta kontaktade vi också några biståndshandläggare direkt inom verksamheten, om de kunde tänka sig ställa upp på intervjuer, i väntan på godkännande från chefen, för att påskynda processen. Då vi till slut fick väldigt bråttom att hitta informanter gjorde vi här ett bekvämlighetsurval, vilket Bryman beskriver som att forskaren väljer de
informanter som finns tillgängliga för studien. Med ett bekvämlighetsurval kan de tillgängliga informanterna inte representera biståndshandläggare som en helhet och därmed kan inte resultatet generaliseras (Bryman 2018). Tillslut fick vi svar från chefen som godkände att vi genomförde intervjuer, vi hade även fått svar från några biståndshandläggare inom verksamheten som kunde tänka sig ställa upp på intervjuer. Genom vår urvalsprocess av informanter blev det till slut att vi hittade åtta informanter från två olika kommuner som ville delta i vår studie. Dessvärre
fick vi inte tag i en chef som hade möjlighet att medverka, som vi från början hade tänkt. Därmed är denna studie endast inriktad på biståndshandläggare inom LSS och hur de ser på barnperspektivet och Barnkonventionen i sitt dagliga arbete. I vår studie fick vi några bortfall genom att några som skulle återkomma inte hörde av sig igen, samt att någon blev sjuk och fick ställa in intervjun. Sen var det en kommun som inte kunde ställa upp på grund av hög arbetsbelastning. Aspers skriver att bortfall är något som forskaren måste räkna med då det är
förekommande att informanter inte kan ställa upp av olika anledning. Vidare menar Aspers vid bortfall inom kvalitativa studier finns fördelen att forskaren många gånger kan få reda på orsaken till bortfallet genom dialog med personer och kan därigenom öka förståelsen för varför ett bortfall sker (Aspers 2011).
Den mängd intervjuer som vi genomfört kan inte generaliseras till hur alla biståndshandläggare inom LSS ser på ett barnperspektiv och Barnkonventionen, de kan endast bidra med en liten insyn i hur dessa begrepp tolkas och uppfattas i praktiken. Aspers menar att använda fler områden, kan bidra till en bredare bild av fältet (Aspers 2011). Genom att vi utgått från två kommuner kan det ge en bredare bild av det som ska studeras. Dock är åtta intervjuer ett relativt litet urval i
förhållande till alla LSS-handläggare i Sverige. Den tidsram vi har haft att förhålla oss till har gjort att urvalet inte kunnat bli större, studien kan därför endast bidra till en viss kunskap kring ett brett fält.
4.2.1 Intervjuer och transkribering
Intervjuerna genomfördes till stor del på den arbetsplats där informanterna arbetade, vi satt på deras kontor vid några tillfällen eller i samtalsrum, någon intervju genomfördes i hemmiljö och ett par intervjuer genomfördes via telefon. Bryman nämner att nackdelarna med att genomföra intervjuer över telefon kan vara att personens kroppsspråk inte syns, som ofta talar om hur en person reagerar (Bryman 2018). När våra intervjuer genomfördes använde vi oss av
mobiltelefonens inspelningsfunktion för att spela in intervjuerna, vi hade båda igång våra inspelningsfunktioner på telefonerna för att säkerställa att intervjun blev inspelad. Vi kontrollerade att funktionen på telefonen fungerade innan vi startade intervjun, för att säkerställa att inspelningen fungerade som tänkt, vilket Aspers antydde var en god idé före intervjun (Aspers 2011). Vid intervjutillfället satte vi även telefonen på flygplansläge, för att minska risken för störning i inspelningen av till exempel telefonsamtal eller andra notiser. Vi använde sedan ljudinspelningarna vid transkribering av det insamlade materialet, vilket
underlättade för oss att få ett djupgående material då allt som togs upp under intervjuerna kom med på inspelningarna. Vi frågade informanterna innan om det var okej att spela in dem och informerade att materialet endast skulle användas till arbetet och att det sedan skulle raderas. Alla informanter godkände att vi spelade in dem. Vid sidan av intervjuerna genomförde vi vid några tillfällen anteckningar, då vi ville säkerställa att inget material gick förlorat om kvaliteten på inspelningen inte var bra.
Vi transkriberade själva intervjuerna för att under tiden reflektera över materialet som samlats in under transkriberingsprocessen. Aspers skriver att det är bra att transkribera själv för det gör att forskaren lär känna sitt material bättre och kan få tankar och idéer under skrivandet (Aspers 2011). Transkriberingarna gjordes enskilt hemma för att miljön skulle vara lugn, det krävdes mycket fokusering vid transkriberingen för att det som sas skulle bli så ordagrant det gick. Varje
transkribering lyssnades igenom efteråt så att det vi skrivit stämde med det som informanten sagt under intervjun, i vissa fall fick vi ändra ord som blivit fel. Våra intervjuer var omkring 25–40 minuter långa, vilket gjorde att det tog tid att transkribera dem, vi försökte transkribera så snart efter intervjuerna som möjligt för att ha intervjuerna klara, för att kunna arbeta med det insamlade materialet allt efter hand, då några intervjuer genomfördes relativt sent så fick vi börja granska det tidigare insamlade materialet innan alla intervjuer var genomförda.
4.2.2 Litteratursökning, teorival och referenshantering Vi använde bland annat sökord som funktionsnedsättning, barn, Barnkonventionen, LSS handläggning, barnperspektiv,
delaktighet, myndighetsutövning, disability, children, child convention, LSS, LSS handling och child perspective när vi sökte information till vårt arbete. I
sökningarna använde vi både svenska och engelska sökord, för att vi insåg att utbudet var litet på svenska när det gäller de vetenskapligt granskade texterna. Samtidigt ville vi inte missa studier på det fält vi ville undersöka, som gjorts internationellt. Vi testade sökorden i olika ordning för att se om vi hittade andra texter om vi skrev orden i annan följd. Den tidigare forskningen har vi sökt fram genom sökmotorer som swepub, libsearch samt google scholar, många av texterna var svåra att hitta i sin helhet via till exempel swepub och vi fick därför söka via Google scholar för att få fram dem i full version. Vi har även sökt på Google och i bibliotekskataloger för att hitta relevanta böcker i ämnet. I den tidigare
forskningen granskade vi även forskning som gjorts på närliggande fält i
förhållande till det fält vi ville studera, detta för att öka bredden på litteraturen vi utgick ifrån, vilket Aspers menar är gynnsamt för att optimera chanserna att hitta relevant litteratur kring ämnet (Aspers 2011). De teorier som vi valt att arbeta med har vi valt ut genom att vissa teorier nämndes i den tidigare forskning som vi funnit. Sedan har vi tittat på det material vi fått in och gått igenom teorier från vår utbildning som vi funnit relevanta i förhållande till det vi vill undersöka. Efter att vi valt ut teorierna har vi också granskat tidigare forskning och den empiri vi samlat in, för att veta om teorierna skulle kunna vara användbara i denna studie. Vid en del referenser har vi behövt skriva en siffra efter årtalet när vi refererat i texten, då några källor varit lika varandra exempelvis rapporter från
Socialstyrelsen som var gjorda samma år, ett exempel är Socialstyrelsen 2014a. Detta har vi gjort för att inte blanda ihop källorna. Även i referenslistan står det tydligt hur vi har refererat i texten.
4.3 Forskningsetiska överväganden
När forskning genomförs är det viktigt att ha ett etiskt förhållningssätt för att främst skydda de som deltar i forskningen, även kallat individskyddskravet, men även reflektera över hur du som forskare agerar i din roll och vilket ansvar du har gällande din forskning. Forskning bidrar till förbättringar och är därmed viktig för samhället, detta benämns som forskningskravet. Individskyddskravet och
forskningskravet behöver vägas mot varandra (Vetenskapsrådet 2017). För att uppfylla individskyddskravet har vi i denna studie valt att avidentifiera insamlade uppgifter från våra intervjuer. Vetenskapsrådet definierar avidentifiering som anonymisering av insamlat material, så att uppgifter inte kan förknippas med en viss person (Vetenskapsrådet 2017). För att skydda våra informanter har vi, innan genomförda intervjuer, gett information om syftet med vår studie, informerat varje deltagare om deras anonymitet samt att de när som helst har rätt att avbryta sin medverkan. Denna information har getts genom att vi skickat ut ett
informationsbrev (Bilaga 1) till alla deltagare. Vid början av varje intervju har deltagarna fått skriva under en samtyckesblankett som styrker deras samtycke till deltagande i studien. I de fall där intervjuerna genomfördes över telefon,
inhämtade vi ett muntligt samtycke innan intervjun startade. För att avidentifiera insamlade uppgifter har vi valt att inte namnge våra informanter i studien eller uppge i vilken kommun studien har genomförts. Genom att genomföra denna studie i syfte att bidra med nya kunskaper till samhället har vi uppfyllt
forskningskravet. Vi har alltså tagit ansvar för vår forskning. Vår avvägning mellan att genomföra studien och samtidigt skydda våra informanter har gjort att vi beslutat, som ovan nämnt, att anonymisera studien.
I lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor, finns regler om etikprövning av forskning som rör människor och djur (2003:460). Vetenskapsrådet skriver att etikprövning görs för att skydda människor och deras värde. Etikprövningar görs av etikprövningsnämnder som granskar om ett
forskningsprojekt får genomföras eller ej. En etikprövning behöver endast göras om forskningen på något sätt berör känsliga personuppgifter, eller om forskningen uppenbart kan skada deltagare i forskning fysiskt eller psykiskt (Vetenskapsrådet 2017). Eftersom vi i denna studie valt att använda yrkesverksamma som
informanter, berörs inga känsliga personuppgifter. Vi gör med detta val inget intrång i människors privatliv. Vi har även varit noggranna med att anonymisera våra informanter, vilket innebär att vi skyddar deras integritet. Utifrån detta behöver vi inte ansöka om etikprövning enligt lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor. Däremot skriver Vetenskapsrådet att detta inte innebär att vi som forskare inte behöver reflektera över etiska aspekter
(Vetenskapsrådet 2017).
Hanteringen av forskningsmaterialet efter våra intervjuer har skett på ett säkert sätt för att förhindra att materialet kommer i orätta händer. Inspelningarna av intervjuerna har förvarats på enheter med lösenordsskydd och transkriberingen har skett i privat miljö där endast vi som forskare tagit del av materialet. Efter
transkriberingen har inspelningarna raderats för att skydda informanterna. Vårt insamlade forskningsmaterial har endast använts i syfte att kunna genomföra denna studie. Genom att hantera forskningsmaterialet på detta sätt har vi uppfyllt det som Vetenskapsrådet kallar för konfidentialitet som innebär att hanteringen av materialet har gjorts på ett sätt så att det skyddas mot obehöriga (Vetenskapsrådet 2017).
4.3 Förförståelse
Människor har ofta en viss förförståelse som grundar sig i tidigare erfarenheter, som forskare är det viktigt att medvetandegöra sin förförståelse för att den inte ska påverka studiens resultat (Aspers 2011). Till viss del har vi som författare en förförståelse kring det vi vill undersöka, då båda har varit i kontakt med LSS området under vår praktik. En av oss har även arbetat inom LSS med
biståndsbedömningar och har därav en rätt stor förförståelse kring det ämne vi har undersökt. Vi har försökt att medvetandegöra vår förförståelse, för att den inte ska få lika stor inverkan på studien. Vi har vid utformningen av intervjufrågorna försökt att inte väga in någon tidigare kunskap om LSS, då vi ville försöka vara så neutrala som möjligt. Genom att hålla sig neutral som intervjuare upplevde vi att den information vi fick ut blev mer detaljrik, då vi inte utgick från antaganden och frågade därför mer för att få information. Vid tolkning av den data som samlats in har vi försökt att undvika att lägga egna värderingar utifrån det som vi tidigare
upplevt inom LSS och fokuserat på att försöka tolka och förstå det som sagts utifrån informanternas perspektiv. Aspers skriver att det kan vara bra med en viss erfarenhet, men att det samtidigt kan leda till att forskaren missar viktiga detaljer då hen har en bild på området utifrån sin vardagliga förståelse, som kan leda till förgivet taganden (Aspers 2011). Det har underlättat att en av oss inte har varit lika mycket involverad inom LSS, då det har bidragit till att kunna vara mer ifrågasättande och problematisera det fält som undersökts.
4.4 Arbetsfördelning
Då vi är två som gjort denna studie har vi diskuterat hur arbetsfördelningen ska se ut för att det ska vara rättvist fördelat. Vi har försökt att genomföra mycket arbete gemensamt då vi anser att detta leder till att vi båda kan stå bakom det som skrivits. Vi har genomför alla intervjuer tillsammans där vi har turats om att ställa frågorna. När en av oss ställt frågorna, har den andra ibland fokuserat på att anteckna under intervjun. Vi ansåg att detta var ett bra sätt att genomföra
intervjuerna på. Vid transkriberingen av intervjuerna har vi tittat på intervjuernas längd och fördelat dem utifrån tiden, så att det ska bli ungefär lika mycket arbete var. Vid sammanställningen av materialet har vi till största del arbetat
tillsammans. Vid några tillfällen har vi arbetet var och en för sig på grund av sjukdom och annat, där vi senare har läst igenom varandras delar för att båda ska känna sig nöjda med vad som står. Vi har också arbetat var och en för sig några dagar för att försöka vara mer effektiva. Vid dessa tillfällen har vi i förväg bestämt vem som skall skriva vad, för att det ska kännas jämnt fördelat. Vi upplever att våran arbetsfördelning har fungerat bra och att vi har samarbetat på ett sätt som gjort att vi båda bidragit med lika mycket.
4.5 Analysmetod
I vår analys av datan har vi använt oss av vad Bryman kallar kodning (Bryman 2018). Vid kodningen av den data vi samlat in har vi utgått från de transkriberade texterna från intervjutillfällena. Där har vi försökt att hitta återkommande begrepp som tas upp som har koppling till det vi vill undersöka, vilket Bryman nämner är en del av kodning. Fortsättningsvis skriver Bryman att begreppen används för att skapa kategorier eller teman (Bryman 2018). Vi har genom begreppen som vi hittade, skapat olika teman som vi sedan använt i resultat- och analysdelen. Vi hittade begreppen hemmiljö, samtalsrum, trygghet, boende som vi kopplade till temat miljö. Begreppen hjälpmedel, talat språk, annan kommunikation, lyssna och träffa barnet har vi valt att koppla till temat kommunikation och delaktighet. Dokumentation är ett annat tema vi har hittat, som är kopplat till begreppen frastexter, barnperspektiv och informationsinhämtning. Vi hittade även begreppen föräldraansvar, föräldrars makt och påverkan samt föra barnets talan, som vi skapade temat Föräldrar till barn med funktionsnedsättning av. Ett annat tema som vi skapat är Barn som anhörig, vilket är kopplat till begreppen syskon, föräldrar med funktionsnedsättning och orosanmälan. Det sista temat vi hittat är
Kunskapsbrist och utbildning som vi skapat utifrån begreppen barns behov, kommunikationsförmåga, kommunikationshjälpmedel, Barnkonventionen och praktisk tillämpning.
