Kunskapsbrist och utbildning

Aronsson skriver att eftersom Sverige har skrivit på Barnkonventionen har vi som land en förpliktelse att ta hänsyn till de rättigheter som konventionen erhåller och myndigheter måste arbeta på ett sätt så att barnets rättigheter blir tillgodosedda (Aronsson 2012). Hos våra informanter var det delade åsikter kring kunskap om barns behov, informant 1 nämner att hen tycker att det behövs mer utbildning inom det, för att det ska kunna göras rättssäkra utredningar. Detta indikerar på att hen hade behövt mer utbildning för att barnens behov ska kunna tillgodoses fullt

ut. Informant 2 nämner att hen upplever sig ha bra kunskap kring barns behov, men att kunskapen hade kunnat utvecklas, då kunskap kring barns behov ständigt behöver förbättras. Informant 2 säger också att barn är en viktig grupp som behöver mycket, vilket syftar till att de är i behov av att andra ser och kan tolka deras behov. Informant 3, upplever att dessa kunskaper är ganska färska från utbildningen, men att de inte används mycket i arbetet, vilket medför att

kunskaperna tappas lite. Informant 4 upplever att hen saknar kunskaper om barns behov. Informant 4 uppger att hen har arbetat med barn i ca 2 år och har lärt sig lite under denna tid, men upplever ändå att kunskaperna behöver förbättras. Hen uppger att hen skulle vilja veta mer om vad forskningen säger, men även hur olika funktionsnedsättningar kan påverka en individ. Informant 5 upplever själv att hen har bra koll på barn och deras behov, men upplever även att det ibland kan vara utmanande då alla diagnoser och funktionsnedsättningar är väldigt individuellt. Hen säger följande om detta:

“Två barn med exakt samma funktionsnedsättning kan ha SÅ olika behov. Fast det på pappret ser likadant ut så i verkligheten ser det inte likadant ut. Så det är väl också en svårighet att utifrån läkarintyg så har två barn exakt samma nedsättning, men det ser så enormt olika ut i verkligheten. Vilka förutsättningar familjen har och…. det är en utmaning.” (Informant 5) De flesta informanterna upplevde att kunskapen behöver förbättras kring barns behov. Informant 8, 7 och 2 upplever sig ha bra kunskap, men att den alltid kan bli bättre och utvecklas då det är komplext att hantera alla olika barn och deras olika behov.

Informant 7 uppgav att de har en verksamhetsutvecklare som de kan få hjälp av om de upplever att de behöver hjälp med till exempel kommunikationsmetoder till barn med funktionsnedsättning, men att det inte fanns någon fortlöpande

utbildning kring det, vilket hen saknar. Hen ansåg att det var givande att till exempel kunna använda sig av TAKK vilket är en förenklad variant av

teckenspråk, den kunskapen hade hen, men alla hade inte den inom verksamheten, vilket hen tyckte borde ändras då det kunde underlätta arbetet.

Kunskapsbrist och resursbrist gällande kommunikationsstöd är något som Socialstyrelsen (2019a) tar upp som ett problem, vilket även nämns i tre av studierna vi har granskat. I studierna skriver alla att det saknas resurser och kunskaper kring alternativ kommunikation (Engwall m.fl. 2019; Franklin & Sloper 2009; McNeilly m.fl. 2015), detta i likhet med vad informanterna uttryckte. Vi kan utifrån detta se att barns delaktighet blir begränsad när de inte har ett talat språk eftersom det finns få eller inga kommunikationshjälpmedel att tillgå. För att barn utan talat språk ska få möjligheten till delaktighet behövs det resurser och utbildningar kring kommunikationsstöd och kommunikationssätt, detta menade informant 7 också hade varit till en fördel i arbetet.

Som tidigare nämnts så har samtliga informanter sagt att det finns få eller inga kommunikationshjälpmedel de kan använda sig av i arbetet för att barnet ska kunna göra sin röst hörd. Informant 4 uppger, att även om det hade funnits hjälpmedel så har ingen på dennes arbetsplats kunskaper för att använda sig av dessa.

“Vi på vår arbetsplats har inga hjälpmedel. Och ingen av oss har de kunskaperna heller. I socionomutbildningen så får man ju inte lära sig att använda sig av … liksom… bild i kommunikation. De som kan det är ju folk som har jobbat kanske på LSS boende tidigare, men jag har ju ingen sådan erfarenhet… så jag kan ju inget. “(Informant 4).

Eftersom dessa två myndigheter, som deltagit i denna studie, inte har några resurser eller kunskaper om kommunikationsstöd, kan det konstateras att de inte fullt ut fullföljer barnets rättigheter, då barn utan talat språk berövas möjligheten att uttrycka sig. Vilket Aronsson menar inte är förenligt med konventionens syfte, att myndigheter ska se till att arbeta på ett sätt som gör att barns rättigheter blir tillgodosedda (Aronsson 2012). Artikel 12 i Barnkonventionen, som handlar om barnets rätt att uttrycka sin mening (UNICEF 2009) är den rättighet som barn utan talat språk blir berövade.

Samtliga informanter erkände att de inte kunde Barnkonventionen särskilt bra och var eniga om att de behöver mer utbildning kring Barnkonventionen och hur den ska implementeras i praktiken. Informant 5 uppger att de inom deras verksamhet haft en utbildning kring Barnkonventionen, men att den inte varit tillräcklig för att de anställda ska veta hur den ska implementeras i det dagliga arbetet. Informant 3 uppgav att hen kunde Barnkonventionens artiklar lite generellt, men däremot inte visste hur dessa ska användas i arbetet. Informant 3, 4 och 6 uppger att de på sina arbetsplatser har en barnrättsgrupp som består av ett antal biståndshandläggare som har fått särskild utbildning i Barnkonventionen. Deras jobb är att informera övriga på arbetsplatsen om Barnkonventionen, men även att arbeta med och hitta sätt att använda artiklarna i praktiken. Informant 7 uppgav att de inte fått någon förberedelse inför att Barnkonventionen ska bli lag. Chefen på deras arbetsplats hade låtit lite förvånad när det tagits upp att Barnkonventionen ska bli lag, hen hade inte riktigt grepp om det skulle bli någon utbildning kring det eller inte. Cederborg skriver att tanken med Barnkonventionen är att yrkesverksamma ska vara mer uppmärksamma på ett barnperspektiv i sin yrkesutövning och göra barnen mer involverade (Cederborg 2012). Lindholm skriver även att de som arbetar med barn behöver ha ett driv och en vilja att förverkliga Barnkonventionen i praktiken, samtidigt som det måste finnas kunskaper om Barnkonventionens innebörd (Lindholm 2014). Utifrån det Cederborg och Lindholm skriver kan vi konstatera att alla informanter har för lite kunskaper om Barnkonventionens innebörd, för att kunna implementera den fullt ut i praktiken. Däremot upplevs det att samtliga informanter har en vilja att göra barnen så involverade det bara går utifrån deras förutsättningar med funktionsnedsättningarna de har.

Brist på resurser och utbildningar kan kopplas till den makt chefen i de olika myndigheterna har. Precis som Nilsson skriver så menar Foucault att makten kopplas till den position en individ har (Nilsson 2008). Eftersom chefen har en högre position än biståndshandläggarna kan hen påverka mer när det kommer till utbildningar för de anställda. Däremot är det svårt för cheferna att påverka hur stor ekonomi de har inom kommunen och myndigheten, vilket gör det svårt. KASAM bygger på begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet och hur dessa tillsammans skapar en känsla av sammanhang (Antonovsky 2005).

Biståndshandläggarnas brist på kunskaper kan kopplas till en låg känsla av

sammanhang då det inte blir begripligt vad barnet vill i ärendet, om det inte har ett talat språk. Om det dessutom finns få resurser på arbetsplatsen blir det svårt för

biståndshandläggaren att hantera de krav som Barnkonventionen kommer ställa på dem när den blir lag. Däremot skulle det kunna anses att biståndshandläggarna ändå känner meningsfullhet eftersom det i intervjuerna framkommer att de har ett driv att göra vad de kan för att barnet ska vara delaktiga.