Syftet med studien var att undersöka huruvida ett barnperspektiv beaktas vid handläggning inom LSS, samt hur barnets rättigheter enligt Barnkonventionen tas hänsyn till i handläggningsprocessen. För att genomföra studien använde vi oss av en kvalitativ metod i form av semistrukturerade intervjuer. Sammanlagt
genomfördes åtta intervjuer i två olika kommuner, vilket är ett litet urval och innebär att resultatet inte går att generalisera. Oavsett om vi gjort fler intervjuer så hade resultatet inte gått att generalisera utifrån vår valda metod, då det hade tagit för mycket tid och resurser.
Resultatet visade på att miljön var något som informanterna ansåg som viktigt i förhållande till ett barnperspektiv. Informanterna uttryckte att en trygg och bekant miljö kunde bidra till att barnet kände sig mer tillfreds under möten, då det finns en maktobalans mellan biståndshandläggaren och barnet. Nilsson skriver att en person har makt utifrån sin position och kan inte påverka effekterna av den (Nilsson 2008). Utifrån våra intervjuer uppfattar vi att biståndshandläggarna försöker minska denna maktobalans genom att påverka miljön där mötet sker, så att maktbalansen blir mer likvärdig. Det går inte att få maktbalansen helt likvärdig då systemet ser ut som det gör, i form av att biståndshandläggaren besitter makt utifrån sin position, men att hen kan försöka påverka så att makten inte tar över fullt ut. Det som också framgick av resultat och analys var att
biståndshandläggaren försöker skapa en trygg och bekant miljö för barnet, så barnet vågar tillföra sin åsikt. Att miljön blir mer trygg och bekant kan kopplas till KASAM i form av att detta bidrar med hanterbarhet för barnet, vilket Antonovsky skriver kan skapa en större känsla av sammanhang (Antonovsky 2005). Ett
samtalsrum på socialkontoret anses inte vara det bästa för barnet utifrån ett barnperspektiv, enligt informanterna.
Informanterna lyfte även upp att barnets perspektiv är en viktig del i att kunna tillgodose barnets rättigheter. I det praktiska arbetet inom LSS, behövs barnets åsikter vägas in tillsammans med de vuxnas perspektiv för att det ska bli en rättssäker bedömning. Dessa perspektiven hade även tidigare forskning visat vara av betydelse samt visat på vikten av att dessa vägs samman (Söderbäck m.fl. 2011). Barndomssociologin visar på att barn bör ses som aktörer med
handlingskraft och att deras åsikter är av värde (James & Prout 1997, men Aronsson menar att de samtidigt behöver skydd och omsorg, även om de ska få vara delaktiga (Aronsson 2012). Vi uppfattar att det finns en komplexitet i detta då barn ska få tillföra sin åsikt, men samtidigt måste vuxna se det utifrån ett helhetsperspektiv då barn inte alltid vet sitt bästa, vilket även uttrycktes av informant 7. Kommunikationssvårigheter var en annan sak som informanterna uttryckte som problematiskt, då det försvårar ytterligare för barnet att göra sin röst hörd. Vi kunde se att det fanns kunskaps- och resursbrister i form av
kommunikationshjälpmedel inom verksamheterna, som berövade barnets möjlighet att komma till tals när barnet hade kommunikationssvårigheter. Informanterna uttryckte att de ändå försökte, utifrån sin förmåga, att tillgodose
barnets rätt att komma till tals, där de träffade barnet och försökte kommunicera på något vis eller åtminstone observera barnet. De nämnde också att det fanns få hjälpmedel, men att de oftast inte visste hur dessa skulle användas i praktiken. Informanterna uttryckte en vilja till att öka sin kunskap om kommunikation med barn som hade en alternativ kommunikation, vilket går att dra slutsatsen att utbildning kring kommunikationssätt hade behövts för att barnets rättigheter ska kunna tillgodoses enligt artikel 12 i Barnkonventionen (UNICEF 2009).
Alla informanter uttryckte att de inte kunde Barnkonventionens artiklar tillräckligt bra, några kunde artiklarna lite generellt, men det som stack ut var att de inte visste hur artiklarna skulle omsättas i praktiken, då det inte fanns några utarbetade metoder för det. Kunskapsbrist kring barns behov uttrycktes också av ett flertal informanter, där de menade på att även denna kunskap kunde förbättras, då barn är en viktig grupp. Barn med funktionsnedsättning har dessutom många olika behov, vilket gör det än mer komplext. Kunskaps- och resursbristerna som finns kan påverkas av hur stor ekonomi det finns inom kommunen, men även till hur cheferna väljer att prioritera utbildning. Cheferna har en högre position än biståndshandläggarna och besitter därmed mer makt att påverka situationen. Precis som Nilsson skriver kan makten kopplas till den position en individ har (Nilsson 2008). Vi kan se att utbildning och kommunikationshjälpmedel i de två deltagande kommunerna inte är något som är av hög prioritet, vilket berövar barn på deras rättigheter.
Föräldraansvar nämner också informanterna som viktigt i förhållande till
bedömningar, där det är betydelsefullt att ha kunskap om vad barn har för behov i förhållande till deras ålder jämfört med andra barn. Vad som ska gå under ett föräldraansvar och vad som ska gå utöver föräldraansvaret är viktigt att ha kunskap om, för att barnet ska få tillgång till den hjälp som barnet har rätt till. Detta är att förhålla sig till de lagar som finns, men också att kunna ha rätt kunskap kring vad som är barns behov är i förhållande till ålder, så att det kan bli rättssäkra bedömningar.
Studien som McNeilly m.fl. gjort visar på att barn med funktionsnedsättning många gånger behöver föräldrarnas stöd, men att de samtidigt vill vara delaktiga (McNeilly m.fl. 2015). I vårt resultat framkommer det att flera av
biståndshandläggarna upplever att föräldrarna tar över barnet möjlighet att komma till tals, även om de har ett talat språk, vilket upplevs som frustrerande enligt informant 3. När föräldrar ta över, uttrycker några informanter att de tydligt måste se till att barnet får utrymme till att uttrycka sin åsikt, då mötet är för barnet, även om föräldrarna också måste få säga sitt. I intervjuerna framkom också att föräldrar ibland inte anser att det viktigt att barnet är med under mötet, men
biståndshandläggarna vill alltid träffa barnet för att möjliggöra delaktighet. Detta säger också Barnrättskommittén är viktigt att uppmuntra föräldrar till att låta barnet vara delaktigt (Barnombudsmannen 2009). Genom att se till att barnet får göra sin röst hörd utifrån den förmåga barnet besitter, kan det ses som att
biståndshandläggarna försöker följa de riktlinjer som finns enligt Socialstyrelsen som betonar vikten av att biståndshandläggaren träffar barnet det gäller
(Socialstyrelsen 2019a). Berger och Luckman nämner inom barndomssociologin att det finns maktstrukturer där barn är underordnade vuxna (Berge & Luckman 1998) och Corsaro skriver att barnen anpassar sig efter de vuxna (Corsaro 2015). Informant 1, i vår studie, lyfte upp att föräldrar många gånger är experter på barnet, men att det också kan vara så att föräldrarna för deras talan för att barnen vant sig vid att inte tillföra så mycket. I detta fall kan vi se att barnen har anpassat
sig efter föräldrarna och deras vilja att ta över deras talan, vilket kan vara en anledning till att biståndshandläggarna ibland kan uppleva att föräldrarna tar över. Genom att biståndshandläggarna är medvetna om att föräldrar ibland kan ta över barnet möjlighet att komma till tals och försöker arbeta för att främja barnets möjlighet till delaktighet, kan det ses som att de försöker tillgodose barns rättigheter enligt Barnkonventionen.
I studien tog informanterna upp barn som anhöriga när de är syskon, där de ansåg att dessa behöver uppmärksammas då de ibland kan vara utsatta för fysiskt eller psykiskt våld av sitt syskon med en funktionsnedsättning, eller att de inte får tillräckligt med uppmärksamhet av sina föräldrar. Detta var en del i att ha ett barnperspektiv inom LSS, då även barn i form av syskon berörs som anhöriga. Några informanter uppgav att de inte vägde in syskonen särskilt mycket i utredningen, vilket visar på att syskonen kan glömmas bort. Även barn som anhöriga i form av att de har en förälder med funktionsnedsättning togs upp i studien, där det visade på att många föräldrar inte själva har hand om sina barn. Informanterna uppgav att det ändå resoneras kring den vuxnas sociala situation, där barnen då tas med, om det finns några, och hur dessa kan påverkas. Detta gjordes i likhet med det som Hallberg tog upp i sin bok om föräldrar med funktionsnedsättning, att barn ibland kan påverkas negativt av att ha en förälder med funktionsnedsättning (Hallberg 2018). Det är därför viktigt att barn som anhöriga till föräldrar med funktionsnedsättning finns i åtanke inom LSS- handläggning, för att ha ett barnperspektiv. När biståndshandläggarna ser till syskonens situation och även situationen barnen är i som har föräldrar med en funktionsnedsättning, kan det ses utifrån att de beaktar barnets bästa, utifrån artikel 3 i Barnkonventionen (UNICEF 2009). Därmed använder de sig av
Barnkonventionen i sitt arbete, även om de inte reflekterar över att det just är vad de gör. Swärd skriver att se till barnets bästa handlar om att se till att barn får sina behov tillgodosedda (Swärd 2016).
Informanterna tar även upp att dokumentationen är en del av att ha ett barnperspektiv i LSS-handläggning, där flertalet uppger att de hänvisar till Barnkonventionens grundartiklar i utredningarna, men att de sällan reflekterar över det. Barnkonventionens grundartiklar är inlagda i systemet och klistras bara in i dokumentationen. IVO skriver att allt som är av vikt skall dokumenteras för att handläggningen ska vara rättssäker och det måste tydligt framgå hur barnets rättigheter har tagits tillvara (IVO 2016). I vårt resultat ser vi att
biståndshandläggarna oftast bara klistrar in Barnkonventionens grundartiklar i dokumentationen och sällan motiverar ordentligt hur barnets rättigheter har tagits tillvara under utredningens gång. Biståndshandläggarna i vår studie är bättre på att motivera när barnets rättigheter inte kunnat tillgodoses. IVO skrev i sin rapport att 86 procent av de granskade fallen visade på att det saknades dokumentation kring hur barnrättsperspektivet använts (IVO 2016). Det som framkommer i vår studie är att biståndshandläggarna alltid dokumenterar hur barnets rättigheter har tillvaratagits, men att det kanske inte reflekteras tillräckligt kring det. Sammanfattningsvis kan vi se, att i de två deltagande kommunerna finns det brister i att tillgodose barnets rättigheter, inom LSS, då flera barn har
kommunikationssvårigheter och kommunen lägger få resurser på hjälpmedel och utbildning som kan tillgodose barns rätt att komma till tals. Det som kan
konstateras är att utan utbildning och kommunikationshjälpmedel, blir det svårt för biståndshandläggarna att kunna utföra ett arbete på ett rättssäkert sätt i enlighet
med vad Barnkonventionen säger. Det kan också konstateras att
Barnkonventionen kan vara svår att följa om inte biståndshandläggarna får redskap kring hur den ska omsättas från teori till praktik. Trots att
biståndshandläggarna inte har de redskap som krävs för att kunna tillgodose barnets rättigheter fullt ut, så kunde vi se ett engagemang hos dem och en vilja att bli bättre för att kunna göra rättssäkra utredningar. Detta kräver också ett
engagemang hos ledningen, vilket vi inte kunnat ta reda på hur det ser ut, då vi inte fått ta del av deras uttalande.
När intervjuerna genomfördes var Barnkonventionen inte lag ännu, det kan också påverka de svar som vi fick, då det eventuellt kommer att bli en viss förändring framöver då Barnkonventionen blivit lag och därför ställer vissa nya krav. Även om några informanter upplevde att de ändå tänker på ett barnperspektiv utifrån Barnkonventionen redan idag, så menade de på att det skulle kunna leda till att de måste förändra sitt sätt att arbeta framöver.
En slutsats som kan dras utifrån detta är att det behövs mer kunskap och resurser kring barn med funktionsnedsättning, då det verkar vara ett område som är eftersatt när det kommer till att kunna tillgodose de behov som finns bland annat inom kommunikation, men också hur biståndshandläggare ska arbeta i praktiken med de lagar och krav som finns. Både det som vi i vår studie har konstaterat och även tidigare forskning, är att det finns brister inom detta område, det innebär att det är ett område som behöver läggas engagemang på för att utveckla metoder för att kunna göra ett rättssäkert arbete i praktiken då det som finns i riktlinjer, lagar och förordningar inte är förenligt fullt ut med hur arbetet i verkligheten ser ut idag.
Under studiens gång väcktes frågan om hur det skulle gå att främja barn med funktionsnedsättning till att bli mer delaktiga, det skulle kunna vara ett
forskningsområde att undersöka vidare, som kan bidra till att öka kunskapen om vad som skulle fungera för att öka barns involvering i ärenden som de berörs av. Längre fram hade det också varit intressant att se hur Barnkonventionen påverkat arbetet, då den nu blivit lag, om det har lett till någon förändring eller inte.
REFERENSER
Antonovsky, Aaron (2005) Hälsans mysterium. Stockholm: Natur och kultur Aronsson, Karin (2012) Barnperspektiv: att avläsa barns utsatthet. Locus, 1-2 : 00- 117.
Aspers, Patrik (2011) Etnografiska metoder. 2:a uppl. Stockholm: Liber.
Barnombudsmannen (2009). FN:s barnrättskommittés allmänna kommentarer nr 12. Barnets rätt att bli hörd. Stockholm: Barnombudsmannen.
Barnombudsmannen (2013). FN:s barnrättskommittés allmänna kommentarer nr 14. Barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet. Stockholm:
Barnombudsmannen.
Barnombudsmannen (2016) Respekt – Barn med funktionsnedsättning om samhällets stöd. Stockholm: Barnombudsmannen.
Berger, Peter & Luckmann, Thomas. (1998) Kunskapssociologi: hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet. Stockholm: Wahlström & Widstrand Brodin, Jane (2008) Barn med funktionsnedsättningar. I: Brodin Jane (red.) Barn i utsatta livssituationer. Malmö: Gleerups.
Bryman, Alan (2018), Samhällsvetenskapliga metoder. (3:e uppl.). Stockholm: Liber.
Cederborg, Ann-Christin (2012), Barnperspektiv i myndighetsutövning. Locus, 1- 2 : 6 -27.
Corsaro, William A. (2015) The sociology of childhood (4 uppl.). Los Angeles: SAGE Publications.
Engwall, Kristina, Francesca Österberg, Gunnel Andersson, Tomas Bons & Åsa Bringlöv (2019) Children with disabilities in Swedish child welfare - a
differentiating and disabling practice. European Journal of Social Work, 22 (6) : 1025-1037
Erman, Margareta (2015), LSS - en vägledning. (2:a uppl.). Helsingborg: Komlitt AB.
Franklin, Anita & Sloper, Patricia (2009) Supporting the Participation of Disabled Children and Young People in Decision-making. Children & Society, 23 (1) : 3- 15.
Hallberg, Ulrika (2018) Föräldraskap och funktionsnedsättning - en kunskapsöversikt. Stockholm: Liber.
Hultman, Lill, Ulla Forinder, Ann-Marie Ohrvall & Pernilla Pergert (2019), Elusive Participation – Social Workers’ Experience of the Participation of Children with Disabilities in LSS Assessments. Scandinavian Journal of Disability Research, 21 (1): 38–48.
Hörnqvist, Magnus (2012): En annan Foucault. Maktens problematik. Stockholm: Carlssons Bokförlag.
IVO 2016. Inspektionen för vård och omsorg (2016) Vad gör min LSS-
handläggare?- Tillsyn av myndighetsutövning inom LSS och hur de som söker en insats uppfattar handläggningsprocessen. Stockholm: IVO.
Iwarsson Petter (2007) Samtal med barn och ungdomar. Stockholm: Gothia Fortbildning
Lindholm, Johanna (2014) FN:s konvention om barnets rättigheter. I: Cederborg Ann-Christin (red.) Barnperspektiv i socialtjänstens arbete. Malmö: Gleerups. Lundin Karphammar, Marie (2019), Implementering av Barnkonventionen - med hjärta och hjärna. Lund: Studentlitteratur.
McNeilly, Patricia, Geraldine Macdonald, & Berni Kelly, (2015) The Participation of Disabled Children and Young People: A Social Justice Perspective. Child Care in Practice, 21 (3): 266-286.
Nilsson, Roddy (2008): Foucault, en introduktion. Malmö: Égalité förlag. Pramling Samuelsson, Ingrid, Sommer, Dion & Hundeide, Karsten (2011) Barnperspektiv och barnens perspektiv i teori och praktik. Stockholm: Liber. Prout, Alan. & James, Allison. (1997) A New Paradigm for the Sociology of Childhood? Provenance,Promise and Problems. I James, Alan. & Prout, Allison. (red.): Constructing and reconstructing childhood, contemporary issues in the sociological study of childhood. London: Falmer
SFS 1993:387. Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS SFS 2003:460. Lag om etikprövning av forskning som avser människor
Socialstyrelsen 2009. Socialstyrelsen, (2009) Barnperspektiv i LSS-handläggning - En förstudie med fokus på arbetssätt och utvecklingsbehov. Stockholm:
Socialstyrelsen
Socialstyrelsen (2013) Barn som anhöriga - Konsekvenser och behov när föräldrar har allvarliga svårigheter, eller avlider. Västerås: Socialstyrelsen. Socialstyrelsen 2014a. Socialstyrelsen, (2014) Vägledning för barnhälsovården. Falun: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen 2014b. Socialstyrelsen, (2014) Stöd till barn och unga med funktionsnedsättning- Handbok för rättstillämpning vid handläggning och utförande av LSS-insatser. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen 2019a. Socialstyrelsen, (2019) Uppföljning av Barnkonventionens genomslag vid tillämpning av LSS. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen 2019b. Socialstyrelsen (2019) Statistik om insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade 2018. Stockholm: Socialstyrelsen. SOU 2016:19. Barnkonventionen blir svensk lag. Betänkande av
Barnrättighetsutredning
SPSM 2020-01-04, Specialpedagogiska skolmyndigheten (2012) Tecken som AKK. [https://www.spsm.se/stod/specialpedagogiskt-stod/sprak-och-
kommunikation/alternativ-och-kompletterande-kommunikation/manuell-och- kroppsnara-akk2/tecken-som-akk/ Hämtat: 2020-01-04]
Swärd, Susann (2016) Barnkonventionen i praktisk tillämpning. Handbok för socialtjänsten. Stockholm: Wolters Kluwer Sverige AB.
Söderbäck, Maja, Imelda Coyne, & Maria Harder, (2011) The importance of including both a child perspective and the child’s perspective within health care settings to provide truly child-centred care. Journal of Child Health Care, 15 (2): 99–106.
Vetenskapsrådet (2017) God forskningssed. Stockholm:Vetenskapsrådet UNICEF, (2009) Barnkonventionen: FN:s konvention om barnets rättigheter. Stockholm: Unicef Sverige