Barn som anhörig

Socialstyrelsen skriver i en rapport om barn som anhöriga till någon med

neuropsykiatriska svårigheter. Neuropsykiatriska svårigheter innebär bland annat autismspektrum. Personer med neuropsykiatriska svårigheter kan ha ett antal svårigheter som påverkar deras vardag. Bland annat så kan de ha svårt att avläsa situationer och personer, föra sig i sociala sammanhang, fokusera, planera är några saker de har svårt för (Socialstyrelsen 2013). De informanter som intervjuats uppger att, inom LSS beaktas barn som anhöriga i form av syskon framförallt, vilket alla informanter är samstämmiga kring. De tar alltid reda på om det finns syskon och hur de påverkas av situationen av att vara anhörig till ett barn med funktionsnedsättning. Detta nämner också Hallberg som viktigt, att ha ett barnperspektiv när ett barn berörs, då även syskon till ett barn med

funktionsnedsättning (Hallberg 2018). Informant 7 säger såhär kring syskonens situation:

“...ja det är ganska ofta vi beviljar insatser utifrån syskonets perspektiv...ehm för att det är ofta dom som får mindre uppmärksamhet å dom har lika stora behov av sina föräldrar som den som har liksom nån funktionsnedsättning eller så...men dom får inte den tiden dom behöver så det e ganska ofta vi beviljar, då är det ofta vistelse eller avlösare, avlösare är nog det vanligaste.” (Informant 7).

Informant 7 menar att det ofta är ett resonemang kring hemsituationen och hur barnen i familjen kan påverkas och då även syskon som ibland kan vara väldigt utsatta, i de situationerna görs ibland en orosanmälan för att barnet riskerar att fara illa, även informant 4 säger att hen gör en orosanmälan då barn kan bli attackerade av sitt syskon med en funktionsnedsättning, både psykiskt och fysiskt eller att de inte får sina behov tillgodosedda. Detta kan kopplas till att handläggaren ser till barnets bästa enligt artikel 3 i Barnkonventionen (UNICEF 2009). I detta fall handlar det om att se till barnets bästa när det är syskon till någon med

funktionsnedsättning. Swärd menar att barnets bästa bland annat handlar om, att se till att barnet får sina behov tillgodosedda (Swärd 2016). I detta fall får syskonet kanske inte lika mycket uppmärksamhet av föräldrarna för att syskonet med funktionsnedsättningen tar mycket tid, eller om syskonet blir attackerat av barnet med funktionsnedsättning finns det en risk att syskonet far illa. Att leva i en sådan miljö kanske inte är det bästa och tryggaste för syskonet.

Informant 3 uppger också att det är viktigt att ha med i sin utredning, om det finns syskon med i bilden. Hen menar, precis som informant 7, att avlösarservice är en insats som ofta beviljas när syskon finns med i bilden, då det ofta händer att föräldrarna inte har lika mycket tid till syskonen om ett av barnen har en

funktionsnedsättning. Informant 3 uppger även att hen tycker att det är viktigt att fråga hur det i sådana situationer fungerar mellan barnet med funktionsnedsättning och de övriga barnen i familjen. Hen menar, likt informant 7 och 4, att detta är viktigt för att se så de andra barnen inte far illa av utåtagerande beteende som funktionsnedsättningar ibland kan medföra. Informant 8 tar också upp syskonen som anhöriga, hen uppger att hen alltid ser till om det finns syskon och inte bara till det barnet som ansöker om insatser, utan hen ser till alla barn i en familj. Hallberg nämner vikten av att alltid reflektera över barns situation, hur de påverkas av att vara anhörig till någon med funktionsnedsättning (Hallberg 2018). Informant 5 och informant 6 säger däremot att de inte tar med syskonens situation i lika hög grad som de andra uppgett att de gör. Däremot uppger de att de försöker fråga hur hemsituationen ser ut för att ändå få en bild. Informant 5 och 6 uppger även att de kan göra en orosanmälan till Socialtjänsten om de upplever att syskonen råkar illa ut på olika sätt.

När det gäller föräldrar med en funktionsnedsättning så undersöks, även i dessa fall, familje- och hemsituationen för att kartlägga om det finns barn, hur relationen ser ut där och så vidare. Detta är också något som Hallberg tar upp, att det är viktigt att reflektera kring hur barn påverkas av en förälder med

funktionsnedsättning. Hon skriver också att personer i omgivningen till barn som har en förälder med funktionsnedsättning, har ett ansvar att stötta och

uppmärksamma dessa (Hallberg 2018). Informant 2 nämner att ofta har inte föräldrarna själv hand om sina barn, men att som biståndshandläggare undersöker

hen alltid om det finns barn, då hen frågar om det finns barn och vad det finns för relation där. Hen uttrycker också att det oftast finns vetskap om det finns barn sen tidigare, om det inte skulle vara en ny brukare som de aldrig haft kontakt med tidigare. Informant 7 uppger också, att det är sällan det dyker upp någon som plötsligt skulle ha barn, det finns oftast vetskap kring det redan innan om till exempel någon skulle vara gravid, då är oftast andra aktörer som också är inblandade från början.

Informant 1 nämner, om en förälder skulle söka insatser till sig själv för att till exempel underlätta att vara med sitt barn mer, så är det av vikt att beakta detta vid bedömningar utifrån ett barnperspektiv, då barnet har rätt till sin förälder enligt Barnkonventionen. Swärd nämner att barnets bästa skall alltid beaktas i ärenden som rör barn, vilket ingår i artikel 3 i Barnkonventionen (Swärd 2016). Cederborg nämner att syftet med Barnkonventionen är att barn ska tas hänsyn till i ärenden som berör dem (Cederborg 2012). Vilket informant 1 uppger att hen gör i bedömningar även om det är föräldrar som söker insatser, då barn berörs av ärendet. Därför är det viktigt att ha barnperspektivet i beaktande.

Socialstyrelsen skriver att föräldrar med exempelvis neuropsykiatriska svårigheter kan ibland ha svårt att ta hand om sina barns grundläggande omsorg, barn kan få ta ett för stort ansvar och påverkas negativt av sin förälders sjukdom eller diagnos (Socialstyrelsen 2013). Detta kan ses utifrån barndomssociologin där barn ses som underordnade vuxna och att de måste anpassa sig efter de vuxna för att formas till fullständiga människor (Corsaro 2015). Aronson skriver också om

barndomssociologi i sin artikel där hon menar att barn konstrueras till att vara underlägsna vuxna (Aronsson 2012). I detta fall där barn behöver ta ett större ansvar visar det på att barn ändå har en handlingsförmåga när de vuxnas förmåga brister, men som Aronsson uttrycker det behöver barn ändå trygghet, omsorg och skydd (Aronsson 2012), även om de visar på en handlingsförmåga.

Informant 4 uppger att LSS-insatser inte är till för att föräldrarna ska kunna vara föräldrar till sina barn, utan finns ett sådant behov är det Socialtjänsten som får komplettera med sina insatser. Om en förälder med funktionsnedsättning ansöker om LSS-boende för vuxna så uppger informant 4 följande:

“Det är ju inte så att vi kan neka någon ett LSS-boende för att de har barn. Men de miljöerna är ju inte de optimala för barn. Men eeehh.. då gör vi återigen en anmälan till socialtjänsten och så får ju de göra en utredning om föräldern kan ha det här barnet hos sig på våra LSS-boenden eller inte. Det är ju inga bedömningar som vi gör. Vi bedömer bara rätten till.. om föräldern har rätt till det här boendet och behöver det här stödet. Vi utgår inte ifrån barnets behov eller barnets rätt till sin förälder, utan det måste socialtjänsten gå in och göra bedömning.” (Informant 4)