Bo Edvardsson
Örebro universitet
Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete
2009
Sammanfattning. I en stor stad vid 03-04-tiden på natten knivhotar en man
en prostituerad kvinna med bil i en större stad och tvingar henne att köra honom till en mindre, närliggande stad. Gärningsmannen avslutar med att tilltvinga sig kvinnans pengar och hennes jacka och försvinner till fots. Brottet anmäls, kvinnan förhörs och två månader senare på natten i den stora staden anser sig den drabbade kunna identifiera en berusad man på gatan som varande gärningmannen. Den påstådde gärningsmannen förklaras skyldig i både tingsrätt och hovrätt. Syftet med denna rapport är att granska
utredningsmetodiken och klargöra en del metodproblem och tankefel. Det konstateras att identifieringen av både mannen och kniven är behäftade med svåra problem/felkällor. Det konstateras även att utredningsarbetet är slarvigt och ofullständigt och att en räcka av motevidens inte beaktas. Tankefelen i fallet summeras.
Bakgrund och syfte
Syftet är att genomföra en utredningsmetodisk granskning och
problematisering, särskilt med inriktning på psykologiska frågor och tankefel, av utredningen av ett påstått knivrån på natten gentemot en prostituerad
kvinna i en större svensk stad, En man har dömts i tingsrätt och i hovrätt och vägrats resning i Högsta Domstolen. Min granskning har inte använts i rättsliga sammanhang.
Jag har ingen tidigare kännedom om eller relation till i målet berörda personer. Min granskning avser inte att uttala ett ställningstagande i frågan huruvida den tilltalade gjort sig skyldig till de aktuella brotten. Däremot finns anledning till påpekanden rörande kvaliteten på utredningsmaterialet och tänkandet som utgjort grund för de fällande domarna.
Arbetssätt
Metodiken består av noggrann textanalytisk genomgång av i målet befintliga dokument, dvs. anmälan, förundersökningsmaterial, domar och material i samband med resningsansökningar samt av en mindre empirisk undersökning kring knivkonfrontationen i fallet. En del material rörande den målsägande och möjligheten av en alternativ gärningsman har jag inte tagit upp i
granskningen. Jag har vid granskningen gjort samma grundbedömning som domstolarna, nämligen att rån- och hothändelsen mot målsäganden har ägt rum och inte är påhittad, som en polisman först misstänkte. Jag argumenterar inte närmare för denna bedömning. Det kan dock påpekas att det är uppenbart att det förekommer motsägelser mellan målsägandens egna uppgifter i förhör och domstolar. Granskningen har begränsats och koncentrerats till tre
utredningsmetodiska frågor, vilka jag bedömt vara av avgörande eller åtminstone avsevärd betydelse för de i tingsrätten och hovrätten avgivna domarna och där hanteringen i förundersökning och/eller i domstolarnas utredande inte varit nöjaktig ur saklighetssynpunkt.
I. Frågan om säkerheten i målsägandens identifiering av den påstådde gärningsmannen.
II. Frågan om säkerheten i målsägandens identifiering av en kniv tillhörig den påstådde gärningsmannen.
III. Frågan om förekomst av motevidens och huruvida dessa beaktats i domsskrivningar.
Det bör uppmärksammas att den internationella psykologiska forskningen med relevans för rättsfall (inte att förväxla med den ytterst begränsade lokala svenska s.k. vittnespsykologin, ofta mycket ovetenskapligt bedriven) är omfattande (se t.ex. Christianson & Granhag, 2008; Davies, Hollin, & Bull, 2008; Granhag, 2001; Howitt, 2006; Vrij, 2008) och hela tiden utvecklas den med allt tydligare resultatbilder och nya landvinningar. Detta gäller bl.a. en omfattande minnesforskning (se t.ex. Baddeley, Eysenck & Anderson, 2009). Jag har delvis tagit upp forskningsresultat som hänför sig till åren närmast före och till åren närmast efter den aktuella hovrättsdomen. Det vore inte rimligt att begära att hovrättens ledamöter skulle känna till denna forskning, speciellt inte den som legat efter målet i tid. Dessutom torde åtminstone möjligheterna för lekmän i domstolar att hålla sig ajour med relevant forskning vara högst begränsade, sannolikt även för juristerna. Spridning av forskning från primärpublikationer över till sammanfattande artiklar, läroböcker, rekommendationer, kurslektioner etc. tar normalt åtskilliga år. Någon
psykologiskt sakkunnig har inte anlitats i det aktuella målet vare sig i domstolsprocesserna eller i samband med resningsansökningar.
Understrykningar i citat är gjorda av mig för att ge ökad uppmärksamhet åt något.
Vad gäller frågan om sekretesskydd så är brottmålsdomar i tingsrätt och hovrätt offentliga. Fallet har dock på forskningsetiskt sedvanligt sätt
avidentifierats med avseende på personnamn, orter och vissa andra uppgifter som skulle kunna leda till identifiering, men vilka är utan betydelse
för den här genomförda analysen och diskussionen.
I. Frågan om säkerheten i målsägandens identifiering av den påstådde gärningsmannen
Allmänt
Det påtalas frekvent i internationell forskningslitteratur att det vid
ögonvittnesmål förekommit och finns avsevärd risk för felaktig identifiering av gärningsmän (se t ex Devlin, 1976; Howitt, 2006; Wells et al, 1998,). Vidare påtalas ofta att domstolar tvärsemot dessa fynd i hög grad förlitat sig på ögonvittnesmål. Grunden härför kan vara en alltför svagt spridd kunskap om de felmöjligheter och snedvridande faktorer som förekommer.
Ett exempel utgör en redovisning (Wells et al 1998) av 40 fall av felaktiga domar (varav fem dödsdomar) i tunga brottmål som upphävts på grund av DNA-analyser. Dessa var de första 40 fallen i USA, där DNA-analys
användes för att fria dömda personer. Det i detta sammanhang mest intressanta med dessa fall är att de fällande domarna i 36 av fallen, dvs. 90 procent, vilade på ögonvittnesidentifiering från en eller flera personer, i ett fall fanns fem separata ögonvittnen. Det framgår av förteckningens detaljer att det förekom ögonvittnesidentifiering från offren i 28 av fallen. I de flesta fall rörde det sig om våldtäkter eller sexuella angrepp, då offret befunnit sig nära och i fysisk kontakt med gärningsmannen.
Samtidigt som insikterna om felriskerna med ögonvittnesidentifiering ökat genom införandet av DNA-analyser, så har den breda och vitala
grundforskningen om mänskliga minnesprocesser under 90-talet skapat
alltmer omfattande grunder för att ställa sig kritisk till rapporterade minnen (se t ex Groegers översiktliga bok, 1997; Koriat, Goldsmith & Panskys färska genomgång 2000; Edvardsson & Sund, 1998, 2000; Miller & Gazzaniga,
1998; Roediger, 1996 och många andra forskningantologier och artiklar under de sista fem åren).
Inom minnesforskningen står det idag helt klart att det tillhör de
allmänmänskliga villkoren att det förekommer omfattande bortfall, omfattande förändringar eller förvrängningar och omfattande falska tillägg av minnen och ofta utan att den som minns är det minsta medveten om detta. Begreppet falska minnen har blivit ett fokusbegrepp under främst de allra sista åren och syftar på att vi i god tro rapporterar felaktiga erinringar som vi tror är sanna. Detta gäller alla möjliga livsområden och händelser. Vi drabbas i det
vardagliga livet ständigt av mindre dramatiska falska minnen, t ex att vi minns fel om var vi lagt ett föremål eller fel om vem som gett oss en uppgift.
Svårigheterna med ögonvittnesidentifikation belyses även av enkla
signalementsexperiment som jag ett flertal gånger genomfört på utredarkurser vid Örebro universitet. Kursdeltagarna skall då skriva ner ett signalement för en institutionssekreterare som i samband med kursregistreringen varit inne i lokalen och gett instruktioner och tagit emot blanketter under ca 10 minuter. Det mest påfallande och återkommande resultatet är den omfattande
förekomst av grova fel samt motsägelser mellan de rapporterade
signalementen som förekommer, kjol mot byxor, stövlar mot sandaler, blå tröja mot röd, ljus mot mörk hårfärg, glasögon mot avsaknad av glasögon. Det kan inte tas för givet att ett avgivet signalement är korrekt, risken för
förekomst av fel är hög, något som även poliser på mina utredarkurser bekräftat.
Den internationella forskningen ger även belägg för att varseblivning och erinring kan påverkas av observationsbetingelser, t ex fysiskt avstånd, ljusförhållanden, tidsavstånd, varaktighet och hastighet hos förloppet, stress hos iakttagaren, tidpunkt på dygnet, förhandsuppfattning, förväntan från omgivningen, sammanblandning med andra föregående eller senare
händelser/förhållanden, sammanblandning med inre händelser (egna tankar och känslor), sammanblandning av personer i minnet m.fl. omständigheter. Vissa av dessa faktorer ter sig rätt självklara, men de beaktas ändå ibland inte. Andra fel tror vi knappast är möjliga, men den minnespsykologiska
forskningen har klart visat deras förekomst - det gäller t ex sammanblandning av personer i minnet.
Eftersom händelser (överfall respektive identifiering på gatan) i detta fall utspelat sig under natten, så kan det finnas skäl att allmänt peka på forskning rörande inverkan av dygnsrytm (Mitler et al, 1988).
"We now know that the neural processes controlling alertness and sleep produce sleepiness and diminished capacity to function during the early morning hours (2:00-7:00 A.M.)..."
"Job performance errors, fatal auto accidents, and engineering and industrial disasters show the same pattern, with the major peak occurring between 2:00 and 4:00 A.M."
Exempelvis inträffade de stora kärnkraftsolyckorna i Harrisburg, Tjernobyl och på två andra ställen i USA mellan 1:30 och 5:00 på natten (Akerstedt, 1988).
Oakhill (1988) och Matthews, Jones & Chamberlain (1988) pekar på minnesvariationer under dygnet.
Iakttagelsebetingelser för målsäganden i det aktuella fallet Av dokumenten framgår följande betingelser.
Anmälan 960618 kl. 04.50 och polisförhör 960622 kl 09.30, 960923 kl 09.15
Målsäganden uppges ha blivit utsatt för olaga frihetsberövande och rån mellan klockan 03.00 och 04.30 på natten kort före anmälan, dvs. som tidigare
påvisats den ogynnsammaste tidsperioden vad gäller mentalt fungerande. Förloppet pågick relativt länge, vilket inte behöver betyda att målsägandens iakttagelser av förövarens utseende och klädsel varit särskilt långvariga eller noggranna. Målsäganden befinner sig under hot med en kniv och verkar en stor del av tiden ha dels kört bil i delvis hög fart och dels samtidigt ha haft uppmärksamheten inriktad på att smussla undan sina pengar från plånboken och gömma dörrnycklar. I ett senare skede efter att bilen stannat har ett handgemäng och sprutande av tårgasspray i målsägandens ögon förekommit. Det kan förmodas att målsäganden därvid varit inriktad på att försvara sig, snarare än att iaktta. Det kan anmärkas att målsäganden ingenstans verkar ha uttalat att hon skulle ha iakttagit förövarens ansikte i syfte att minnas det. Det kan anmärkas att enligt tillgänglig forskning (se t ex Reisberg, 2007), så är den mänskliga uppmärksamheten en begränsad resurs, som inte kan utökas därför att fler fenomen att uppmärksamma tillkommer. Ju fler saker vi
försöker uppmärksamma, desto sämre blir uppmärksamheten för varje sak. Ljusförhållandena för iakttagelse av ansiktet verkar i detta fall inte heller ha varit särskilt goda - målsäganden säger i ett kompletterande förhör 960923 att det var "helt kolsvart" i bilen. I detta fall verkar det som målsäganden
pengar än på utseendet. Därutöver kan den hotande kniven enligt den inom forskningen kända principen om "vapenfokus" (se t ex Safer et al, 1998; Schwartz & Reisberg, 1991) vid iakttagelser ha tilldragit sig åtminstone känslomässig uppmärksamhet, även om den kan ha varit svår att noggrannt iaktta. I forskningssammanhang finns även den s k Easterbrook-hypotesen, som innebär att stress ("arousal") leder till en begränsning av
uppmärksamheten (se t ex Schwartz & Reisberg, 1991). Genom att
uppmärksamheten fokuseras på några få aspekter av en emotionell händelse kan minnet försämras utom för några få aspekter. Både målsägandens egna uttalanden i polisförhör 960622 ("rädd", "orolig", "väldigt chockad") och situationens allvarliga karaktär talar för att emotioner kan ha spelat stor roll som störande faktor i varseblivnings- och minnesprocess (se t ex Groeger, 1997). Detta bekräftas av målsägandens egen uppgift i polisförhöret om den person som körde henne till polishuset ("Hon vet inte om det var en man eller
kvinna som körde henne...") - detta utgör exempel på en sådan sak som vi
normalt knappast tror att det är möjligt att inte uppmärksamma eller minnas.
Vad gäller själva ansiktet så är det enda som anges att gärningsmannen
"verkade ha något fel på vänster öga" åtföljt av ett par egna tolkningar av
fenomenet. Observera här vagheten i orden "verkade" och "något". Det kan knappast anses säkerställt att gärningsmannen hade ett fel på vänster öga, därför att det "verkade" så för offret. Något annat anges inte om själva ansiktet i anmälan. I förhöret konstateras även "Ej skägg eller mustasch, ej glasögon". Möjligen kan även uttalandena om "välvårdad och snygg" tas som ett allmänt slags värdering av ansiktet.
I anmälan sägs inget om i vilken hand förövaren höll kniven. I polisförhöret anges "högra handen". Målsäganden bedömer även att "mannen var helt klart
påverkad av något berusningsmedel".
I samband med polisförhöret uppger målsäganden att hon "är helt säker på att
kunna peka ut gärningsmannen". Detta innebär att hon går in i senare
identifieringsförlopp med en sådan inte särskilt förutsättningslös inställning. Psykologiskt kan detta innebära att målsäganden senare söker bekräfta denna uppfattning, vilket kan låta sig göra genom att hon själv kommer att lämna uppgift om sin egen subjektiva säkerhet.
Sammanfattningsvis visar en genomgång av iakttagelsebetingelserna att det föreligger en del obestridliga problem kring iakttagelsebetingelserna. De kan inte bedömas som bra eller goda. Tidpunkten på dygnet (03:00-04:30),
gärningsmannens utseende, stark känslomässig stress på grund av livshot och handgemäng samt tårgasspray har sannolikt allvarligt försämrat iakttagelserna och minnet av händelserna. Det behöver inte ens vara så att gärningsmannen har haft något fel på vänster öga, men det kan ha sett så ut under rådande betingelser, t ex kan förövarens användande av berusningsmedel ha inverkat på ögonrörelser och därav den vaga iakttagelsen "verkade ha något fel". Erinringsbetingelser för målsäganden i det aktuella fallet
Det framgår inte av de dokument jag disponerat exakt när på dygnet som den påstådde gärningsmannen identifierats av målsäganden och strax efter gripits. Polisförhöret med den vid förhöret något berusade misstänkte ägde rum
960815 kl 03.30. Jag antar därför att den påstådda identifieringen och
gripandet skett något före samma natt, när den misstänkte berusad var på väg hem från krogbesök gående till fots.
Det rådde då natt-betingelser liksom vid rån- och hotsituationen. Hur
ljusförhållandena, inkl gatubelysning, varit när identifieringen skedde finns inte klarlagt i utredningsdokumenten. Såväl tidpunkten på dygnet som ljusförhållandena kan ha bidragit till något eventuellt misstag vad gäller identifieringen.
En annan faktor av avsevärd betydelse är att det förflutit nästan exakt två månader sedan brottet begicks. Minnet av rånaren har under tiden enligt vad minnesforskning visat blivit svagare och kan ha förändrats något för
målsäganden, t. ex. kan varseblivningar eller bilder av andra personer
omedvetet ha påverkat minnesbilden. Möjligheterna att bedöma personer som liknar rånaren som identiska med rånaren bör ha ökat.
Det framgår av kompletterande polisförhör 960923 att målsäganden och en väninna satt i målsägandens bil, när den påstådde gärningsmannen skall ha kommit bakifrån och jämsides med motorhuven, ca 2 m från bilen, ha stannat och "mer eller mindre stirrade in i målsägandens bil". Målsäganden kände igen mannen "direkt". Målsäganden hävdar även att hon är "helt säker" på att den utpekade är den som överföll henne, dvs. den säkerhetsnivå som
målsäganden tidigare aviserat i det första polisförhöret anges.
En anmärkningsvärd omständighet är att den misstänkte enligt målsäganden skall ha sprungit runt "X-huset" när polisen anlände samtidigt som polisen jagat en annan efterspanad person. När polisen av målsäganden upplysts om vilken person det var så skall enligt målsäganden gripandet ha gått till på följande sätt:
"Den man som målsäganden hade pekat ut han gick nu lugnt och stilla invid det hus som ligger framför X-huset och där han då greps av polismännen."
(kompl polisförhör 960923)
I tingsrättens dom 970705 finns följande referat rörande samma händelse:
"När han såg hennes bil tvärstannade han. Hon larmade då polis som snabbt kom till platsen. När X såg polisen komma började han springa runt X-huset. Det var först då polisen skrek att de skulle skjuta honom om han inte stannade som han stoppade upp."
Motsägelsen mellan versionerna är anmärkningsvärd och högst en av versionerna kan vara sann. Detta belyser frågan om minnesförändringar. Att den misstänkte skall ha "stirrat" in i bilen alternativt "stannat" när han såg bilen kan vara enbart tolkningar från målsägandens sida. Tingsrätten skriver på sid 7 i domen: "Av hennes uppgifter framgår det också att han kände igen
henne", vilket är en av flera möjliga tolkningar och verkar syfta på
målsägandens iakttagelser. Det finns enligt Freud och allmän erfarenhet vanligare orsaker till att unga män stirrar på kvinnor än att de tidigare har överfallit dem. I bilen befann sig, om jag förstår situationen rätt, två stycken prostituerade på ett arbetspass med kan det förmodas klädsel och utseende ändamålsenligt arrangerade för att dra till sig manlig uppmärksamhet och väcka sexuell lust. Om det är så att den misstänkte sprungit vid polisens ankomst, så finns flera tänkbara grunder till det utöver att han skulle ha gjort sig skyldig till ett rån. Exempelvis kan den misstänkte i sitt berusade tillstånd ha reagerat irrationellt eller inte velat bli uppmärksammad av polisen och eventuellt omhändertagen på grund av berusning eller ha haft någon annan orsak att inte vilja träffa polisen.
Vad gäller identifieringen av den påstådde gärningsmannen bör följande tolkningsmöjligheter uppmärksammas.
- att identifieringen är korrekt, vilket tingsrätt och hovrätt bedömt - dock inte två reservanter i hovrätten, som anser misstag möjligt.
Det finns utifrån den vetenskapliga litteraturen anledning att överväga flera andra möjligheter än att en korrekt identifiering föreligger. Det är inte
sannolikt att domstolarnas ledamöter känt till någon forskning som leder till dessa alternativa tolkningsmöjligheter.
- att minnet av ansiktskonfigurationen efter två månader inte längre är särskilt tydligt och kanske aldrig varit särskilt tydligt och identifieringen väsentligen
skett på grundval av föreställningen (rätt eller fel) om "något fel" med vänster öga. Av polispatrullens avrapportering 960815 framgår just att "målsäganden
talade om för patrullen att gärningsmannen hade ett fel på höger öga", dvs
detta kännetecken är det enda som då verkar ha nämnts. En person som ligger inom det i övrigt relativt ordinära signalementet kan råka dyka upp med ett fel på vänster öga och blir identifierad som gärningsman väsentligen på grundval av det speciella kännetecknet. Jfr reservanternas bedömning: "X har ett
relativt ordinärt utseende". Från forskning rörande ansiktsminne är det känt
att speciella kännetecken ("distinctive characteristics") drar till sig
uppmärksamhet (se t ex Ellis et al, 1988; Rhodes et al, 1987). Det utgör ett problem att det ofta finns flera personer med samma eller liknande speciella egenskap, speciellt i en stor stad bör finnas ett betydande antal personer, även i aktuell köns- och åldersgrupp, med något fel på vänster öga. Det kan för övrigt inte anses säkerställt att den verklige gärningsmannen hade något fel på vänster öga - det var så målsäganden uppfattade saken under rätt dåliga
iakttagelsebetingelser och drogpåverkan hos gärningsmannen kan ha bidragit till onormala ögonrörelser. Denna möjlighet kan man nog inte heller begära att domstolarnas ledamöter skulle känna till.
- att målsäganden fallit offer för det inom forskningen väl kända fenomenet med förtrogenhetsillusion ("illusion of familiarity", se t ex Reisberg, 2007; Whittlesea, 1993) är en annan möjlighet. Denna innebär att vi tycker oss ha sett en person etc. förut, när vi i själva verket inte har gjort det. Det är fenomen i själva situationen som gör att illusionen uppkommer. Om en iakttagelse är tydligare eller av längre varaktighet än vanligt, så kan vi
felaktigt tillskriva orsaken till den därigenom underlättade varseblivningen att vi sett personen etc. förut. Reisberg (1997) konstaterar (av mig sammansatt utdrag):
"A stimulus may be fluently perceived because the stimulus is presented more clearly, or presented for a longer exposure...Once the fluency is detected, the subject may try to figure out what is causing this fluency...Hence, an "illusion of familiarity" can be created."
Reisberg konstaterar sammanfattningsvis:
"In short, subjects seem unable to distinguish perceptual ease created by familiarity from perceptual ease created by stimulus clarity."
Både enligt forskningen och enligt allmänt tillgänglig erfarenhet är falska igenkännanden av en person vi aldrig träffat en realitet, vilken kan förklaras med processer vid själva varseblivningen.
En fråga i det här aktuella fallet är om det finns tecken på att sådana illusionsskapande processer förekommit vid identifieringstillfället.
Det framgår av kompletterande förhör 960923 med målsäganden att
"stannade mannen och mer eller mindre stirrade in i målsägandens bil".
Detta beteende hos mannen gör att iakttagelsetiden (varaktigheten) ökar och att mannens ansikte blir ovanligt tydligt för målsäganden. Detta underlättar uppkomsten av en förtrogenhetsillusion, vilken även kan erhålla psykologiskt stöd från minnet av något fel på vänster öga.
Det inträffade kan även jämföras med det slag av välbekanta
förtrogenhetsillusioner, där vi tycker oss känna igen någon på avstånd på grundval av likartade tecken som klädsel, hållning etc, men märker vårt
misstag när vi får se ansiktet. I detta fall kan det ha varit svårt för målsäganden att korrigera ett eventuellt misstag utifrån uppfattande av något fel på vänster öga genom att en klar minnesbild av ansiktet kan ha saknats, kan ha
försvagats/förändrats eller avsevärd likhet i utseende kan ha förelegat. Risken för att en förtrogenhetsillusion finns med i bilden i detta fall är uppenbar utifrån den forskning om förtrogenhetsillusioner som vuxit fram under senare år.
- att målsäganden sett den utpekade gärningsmannen förut, men i ett annat sammanhang. Exempelvis skulle den misstänkte före det aktuella överfallet kunna vid passerande av målsäganden, som bör ha haft någon uppmärksamhet på passerande män i anledning av sitt yrke, ha blivit iakttagen av eller till och med ha tilltalat målsäganden, som dock glömt detta. Att varken målsäganden eller den påstådde gärningsmannen kan erinra sig att de sett varandra tidigare eliminerar inte denna möjlighet, då vi vanligen glömmer bort människor vi sett, speciellt i den typ av miljö med många människor som en stor stad utgör. Tvärtom pekar det faktum att deras vägar korsats natten 960815 på
möjligheten att så kan ha skett vid något annat tillfälle, sannolikheten är inte försumbar. Det räcker då med att målsäganden har sett den påstådde
gärningsmannen för att en förväxling skall kunna uppkomma. Det kan inte heller uteslutas att betraktandet av t ex en bild i tidningen av den påstådde gärningsmannens ansikte (X hade figurerat) före eller efter det aktuella överfallet skulle kunna leda till en felidentifikation.
Den här påtalade felmöjligheten brukar i internationell facklitteratur kallas för "bystander misidentification" (se t ex Read, 1994; Ross et al, 1994). Det är främst personer som liknar förövaren som felaktigt identifieras som förövare. I en experimentell studie rapporterar Read att 177 personer gjorde 81 felaktiga bystander-identifikationer, dvs en falsk identifikationsfrekvens på 46 procent.
Det går att formulera situationen som så att målsäganden räknar med möjligheten att ute på stan förr eller senare stöta på angriparen, dvs. att
situationen kan betraktas om en pågående, sekvensiell uppradning av personer för identifiering i stadsmiljön. Detta kan jämföras med följande konstaterande av Ross et al (1994):
"Therefore, a bystander misidentification could occur if a witness expects the assailant to be in the lineup, and the familiarity of the bystander is used to confirm this expectation. Consistent with this hypothesis is the finding that high rates of false identifications are obtained when "blank" lineups (those that do not contain the assailant) are presented to witnesses (Wells & Turtle, 1986). Moreover, once a witness misidentifies an innocent bystander, he or she may continue to misidentify that person in subsequent lineups in an attempt to be consistent in his or her testimony (Gorenstein & Ellsworth, 1980; Loftus & Greene, 1980; Wells, 1984)."
Det förtjänar att påpekas att den identifierade i detta fall inte som vid korrekt genomförda vittneskonfrontationer med figuranter (se Wells et al, 1998) valts ut bland ett flertal personer som uppfyller signalementets krav, utan mycket väl kan vara den första (eller bland de första) uppdykande personen som uppfyller signalementets krav. Det kan här röra sig om en falsk identifiering i en sekvensiell "blank lineup".
- att det sannolikt föreligger motiv hos målsäganden av typen att få fast den skyldige, få upprättelse och/eller att i den trängda ekonomiska situation hon befinner sig få loss ett skadestånd är förståeligt, men kan tänkas omedvetet driva på en identifiering på bekostnad av noggrannheten. När någon som nöjaktigt passar in på signalementets krav dyker upp så anser sig målsäganden
"helt säker" i sin identifiering (ett återkommande uttryck från målsäganden).
Inom den s k diskursiva psykologin (se t ex Edwards & Potter, 1992) har detta slag av bakomliggande sociala faktorer framhållits vid t ex
erinringssituationer. Minnen betraktas om interaktiva fenomen, dvs. som uppkommande i samspel med och därmed påverkade av en viss social situation. Leippe (1994) pekar på att
"Eyewitness testimony is aptly described as a persuasive communication - an appeal to an audience (for example, a jury) to believe one´s account of an event..."
Ett uttryck som "helt säker" kan således mer vara en fråga om att övertyga mottagare av vittnesmålet än en fråga om faktisk säkerhet.
döma föga ha uppmärksammats innan de sista årens framväxt av diskursiv psykologi.
att målsäganden medvetet gjort en felaktig identifiering eller medvetet överdriver den subjektiva säkerheten i identifieringen är en teoretiskt möjlig alternativ förklaring. Det är dock svårt att i materialet finna något tydligt stöd för detta alternativ.
Sammanfattningsvis kan målsägandens hävdande av en "helt säker"
identifiering ha uppkommit även genom flera andra och eventuellt i någon kombination samverkande psykologiska processer som innebär felaktig identifiering eller risk för sådan. I domstolarna torde de kunskapsmässiga förutsättningarna för att genomlysa dessa möjligheter ha saknats.
Det bör även påpekas att "overconfidence" är ett inom kognitiv psykologisk forskning väl känt tankefel som innebär att vi ofta omedvetet tror oss ha mer rätt än vi har (Baron, 1994). Även den insikt som är förknippad med detta begrepp torde ha vunnit sin spridning under 90-talet.
Vad gäller samband mellan uttalad säkerhet hos vittnen och korrekthet hos vittnesmål, så har inte vetenskapliga studier kunnat belägga ett sådant samband. Luus & Wells (1994) konstaterar:
"Given the large number of studies that have found little relation between confidence and accuracy, we caution against assuming that such reliability exists. Eyewitnesses´ statements of confidence in their identifications might be only partly determined by how similar the identified person is to their
memories of the culprit. The research reviewed in this chapter suggests that, in many cases, a statement of confidence could derive from social influences as well as individual differences across witnesses. These additional influences may sometimes overshadow the similarity between the identified person and the eyewitness´s memory of that person.
This is problematic to the extent that these additional determinants of confidence are unrelated to eyewitness accuracy because the eyewitness identification problem is not a question of false identifications per se but rather one of credible or persuasive false identifications (Wells et al, 1979). Hence, the danger is that eyewitnesses who make false identifications might also firmly believe they have identified the culprit. This combination of false identification testimony with a confident belief in its validity creates the potential for miscarriage of justice."
Frånvaron av samband mellan uttalad säkerhet och korrekthet i vittnesmål har för övrigt påtalats i mängder av internationella publikationer. Denna forskning leder till en mer kritisk värdering av målsägandens uppgift om att hon är "helt säker", något hon för övrigt utlovat på förhand i polisförhör före
identifieringen.
Slutsats för frågeställning nr I är att någon säker identifiering av
gärningsmannen från målsägandens sida inte föreligger ur kritisk-vetenskaplig synpunkt. Det föreligger ett antal alternativa möjliga uppkomstbetingelser till målsägandens påstått säkra identifiering.
II. Frågan om säkerheten i målsägandens identifiering av en kniv tillhörig den påstådde gärningsmannen.
Allmänt
En forskargrupp (Wells, Small, Penrod, Malpass, Fulero & Brimacombe, 1998) har i samarbete med en mängd andra forskare och i tidskriften "Law and
Human Behavior" med utförlig teoretisk underbyggnad som ett minimum vid
identifikationsprocedurer rekommenderat fyra grundläggande regler, som här helt kort skall återges.
Rule 1: The person who conducts the lineup or photospread should not be aware of which member of the lineup or photospread is the suspect. Rule 2: Eyewitnesses should be told explicitly that the person in question might not be in the lineup or photospread and therefore should not feel that they must make an identification. They should also be told that the person administering the lineup does not know which person is the suspect in the case.
Rule 3: The suspect should not stand out in the lineup or photospread as being different from the distractors based on the eyewitness´s previous description of the culprit or based on other factors that would draw extra attention to the suspect.
Rule 4: A clear statement should be taken from the eyewitness at the time of the identification and prior to any feedback as to his or her confidence that the identified person is the actual culprit.
Iakttagelsebetingelser för målsäganden i det aktuella fallet
Iakttagelsebetingelserna är likartade dem som gäller för förövarens person med tidpunkt på dygnet, ljusförhållanden, uppmärksamhet inriktad på bilkörning och att föra undan pengar m m. I polisförhöret 960923 uppger målsäganden just i samband med knivkonfrontationen att det var "helt
kolsvart" i bilen. En viktig iakttagelsebetingelse är hur väl målsäganden haft
möjlighet att iaktta ett knivskaft som förövaren höll i med sin hand. Erinringsbetingelser för målsäganden i det aktuella fallet
Polisförhör kring den aktuella kniven har inte kort efter rånet utförts på godtagbart sätt. Till exempel verkar inga frågor ha ställts kring sådant som huruvida kniven hade glidskydd, huruvida det fanns någon metall i skaftet, huruvida det var en kökskniv, huruvida kniven var slipad på ena sidan av bladet eller på båda, hur spetsen var utformad, hur brett bladet var, om det fanns slida etc. Polisen verkar inte heller genom att nära efter överfallet förevisa olika knivar ha sökt skapa igenkänning av specifika egenskaper eller ringa in egenskaper hos den aktuella kniven.
I anmälan 960618 anger målsäganden att kniven är 20-25 cm lång. I polisförhör 960622 sägs enbart följande:
"Kniven beskriver hon som varande ca 25 cm lång med brunt träskaft". Det framgår inte om 25 cm avser bladet eller hela knivens längd.
Konfrontation med knivar för målsäganden
Målsäganden konfronteras 960923 med sex knivar (varav nr 3 härrör från den påstådde gärningsmannens bostad). Denna konfrontation är inte ordagrannt dokumenterad vad gäller instruktioner, frågor och svar. Ordagrann
dokumentation, helst videodokumentation, torde få anses vara ett
grundläggande krav med tanke på att ledtrådar, olämpliga instruktioner och olämpliga frågor emellanåt förekommer i samband med konfrontationer. Med hänvisning till de tidigare refererade grundreglerna för konfrontationer, så framgår inte av dokumentationen att någon enda av dessa grundläggande regler skulle ha följts (de bör gälla för föremål likaväl som för personer). Konfrontationen är därmed inte godtagbar ur kritisk-vetenskaplig,
utredningsmetodisk synpunkt utifrån dagens krav. Till exempel kan
förhörsledaren omedvetet ha gett ledtrådar vid utpekandet. Hundratals studier inom psykologi och socialpsykologi har belagt förekomsten av
förväntanseffekter mellan människor och till och med mellan människor och djur (se t ex Rosenthal, 1976).
Målsäganden ombeds titta på knivarna och peka ut om det är någon som är "mer lik" den kniv hon råkade ut för vid det tillfället än någon annan. Detta innebär ingen identifiering, vilket senare felaktigt hävdas i domskrivningen i tingsrätten (vilken fastställs av hovrätten). Det framgår inte av
förhörsprotokollet att målsäganden skulle ha uppfattat att hon gjorde en identifiering och det är inte alls klart att hon vid sådan instruktion skulle ha pekat ut någon kniv alls. I domskrivningen står följande:
"Vid husrannsakan hos X har sedermera påträffats en kniv, vilken
målsäganden också har pekat ut som den kniv som använts vid händelsen."
Vad målsäganden faktiskt säger på frågan om "mer lik", tre månader efter att hon varit med om händelsen, är följande med avsevärda
osäkerhetsmarkeringar:
"Målsäganden uppger efter att ha tittat på knivarna ett längre tag, att hon upplevde kniven i mörkret som jättestor. Spontant uppger målsäganden: "Den kan ha varit väldigt liten också, men jag tror att det var en stor kniv".
Målsäganden pekar då på kniv nr 3."
Vidare anger målsäganden på fråga att det är bredden på bladet som gör att hon pekar på denna kniv. Bredden på bladet har målsäganden inte alls tagit upp i anmälan eller i tidigare förhör och misstanke uppkommer därför om huruvida det är en omedveten efterhandskonstruktion för att motivera valet. Uttalandet om att kniven kan ha varit "väldigt liten" pekar i sådan riktning. Vidare framgår att målsäganden på fråga inte erinrar sig något speciellt med skaftet på kniven. I tidigare förhör har målsäganden uppgivit att kniven hade
"brunt träskaft". Detta minne verkar nu ha fallit bort.
En inspektion av bilden av de sex knivarna ger vid handen att den valda kniv nr 3 verkar utmärka sig genom att den har grövsta skaftet och det bredaste bladet. Den kan lätt förefalla vara den farligaste. Vidare kan anmärkas att nr 2, 4 och 5 närmast verkar vara köksknivar, samtliga med metallnitar i skaftet. Inget har sagts i polisförhöret med målsäganden om att det skulle varit en köksniv eller att metallnitar skulle ha förekommit i skaftet. Knivarna nr 1 och nr 6 har glidskydd av metall intill bladet. Inget har sagts av målsäganden om att kniven skulle ha haft glidskydd. Den utpekade nr 3 har en bred metallremsa runt skaftet närmast bladet, något som inte angetts vid polisförhöret 960622, där enbart brunt träskaft angavs. Denna konfrontation uppfyller inte de krav som föreligger från forskningen, men dessa har blivit tydligare och mer artikulerade på senare år (efter 1996-97).
En utredningspolis som jag visat bilden av knivarna för skakade på huvudet och menade att detta var att göra det lätt för försvaret.
Vid den aktuella tidsperioden har de inblandade, som det verkar rutinerade, domstolsjuristerna respektive försvarsadvokaterna inte det minsta reagerat på konfrontationsmetodiken. Utifrån dagens perspektiv och krav kan det närmast te sig som om konfrontationen var medvetet manipulerad för att leda till ett utpekande av just nr 3 och att detta borde varit uppenbart.
Jag genomförde med en klass med psykologistuderande på Örebro universitet (16 kvinnor, 2 män) ett bedömningsexperiment utifrån knivbilden (foto på raden av knivar).
Händelseförloppet vid rånet angavs på en blankett kortfattat och en exakt färgkopia av knivbilden tillställdes varje svarande, varefter det angavs att den angripna kvinnan hade svårt att minnas hur kniven såg ut. Följande fråga ställdes:
"Vilken kniv tror du att den angripna kvinnan vid konfrontation med de sex knivarna på bilden i första hand pekar ut som mest lik angriparens? Ange nr."
Följande svarsfördelning erhölls: Kniv nr Antal svarande
1 4 2 0
3 8 (OBS nr 3 dominerar som val, med 44%) 4 2
5 4
6 0 Summa 18
Det kan även tilläggas att en lärarkollega som är universitetslektor i juridik, med processerfarenhet, direkt anger nr 3 som det alternativ kvinnan skulle välja.
Även följande fråga ställdes:
"Vilken kniv uppfattar Du själv som farligast? Ange nr." Följande svarsfördelning erhölls:
Kniv nr Antal svarande
1 4,5 (1/2 uppkommer genom att en svarande angett två st) 2 0
3 8 (OBS nr 3 dominerar som val med 44%) 4 0
5 4,5 6 1 Summa: 18
Även svarsfördelningarna på frågorna ger en antydan om att det kan ha legat nära tillhands att välja kniv nr 3, om man föga eller inget minns. För övrigt ger slumpen, ett tärningskast t ex, nästan 16,7 procents chans att landa på nr 3. Uppskattar vi sannolikheten för att vid frånvaro av minne välja kniv nr 3 utifrån kursdeltagarnas svar på den första frågan så blir den 8/18 x 100 = 44 procent. Det är uppenbarligen rätt många som uppfattar nr 3 som det lämpliga alternativet att välja. Experimentresultatet understryker möjligheten att
målsäganden utpekat kniv nr 3 som mer lik på grundval av andra faktorer än ett faktiskt minne.
Sammanfattningsvis vad gäller den s k identifieringen av den påstådde
förövarens kniv så har målsäganden närmare besett i sin andemening svarat att hon inte minns och något utpekande har inte begärts och inte gjorts i en strikt identifierande och logisk mening, även om domstolarna så påstått. Frågan om "mer lik" har en annan logisk innebörd. Målsäganden kan nu drygt tre
månader senare inte längre minnas uppgiften hon lämnat om brunt träskaft, vilket bekräftar att hon inte minns. Efter att hon först valt en kniv med brett blad så uppger hon efteråt just bladet som anledning till utpekandet. Brett blad har inte ingått i det tidigare avgivna knivsignalementet och inte heller
metallhylsan på skaftet på den bredbladiga kniven har nämnts. Polisförhöret i frågan om knivens utseende har utmärkts av frånvaro av frågor, av att polisen föga brytt sig om frågan om knivens utseende. Hade polisen här gjort ett noggrant förhörsarbete är det mycket möjligt att antingen en exaktare
bevisning framkommit eller att det stått klart att den funna kniven inte var den som använts vid rånet. Även genomförandet och dokumentationen av
målsägandens konfrontation med knivar har skett på ett utredningsmetodiskt icke acceptabelt sätt och tillvägagångssättet föranleder onekligen någon misstanke om bevisförfalskning. Möjligheterna att genomföra en
konfrontation är avsevärt försämrade genom att någon ordentlig beskrivning av målsägandens minne av kniven inte togs fram efter händelsen.
Slutsatsen vad gäller frågeställning II är att det inte existerar någon säker identifiering vad gäller kniven. Säkert är däremot att mängder av allvarliga utredningsmetodiska fel har begåtts kring kniven. Det är anmärkningsvärt att dessa grova brister vad gäller beskrivning av kniven och genomförandet av
knivkonfrontationen passerat utan att påtalas av domstolarna och inte heller påtalats i försvarares inlagor till HD.
Det bör utöver denna frågeställning påpekas att även konfrontationen med kläderna och skorna, där inga alternativ erbjudits och foton används, är utredningsmetodiskt ännu mindre acceptabel, om det är så att målsäganden och/eller förhörsledaren vetat om att de på foton förevisade kläderna
beslagtagits hemma hos den av henne identifierade (dokumentationen av metoden brister, men det verkar som både utredare och målsägande vetat om att kläderna härrörde från husrannsakan). Det använda förfaringssättet är i högsta grad ledande. Dessutom minskar identifieringsmöjligheten när foton visas jämfört med när verkliga kläder visas. Foton begränsar iakttagelsen av föremål och färgåtergivningen är inte exakt i foton. Knivarna visades direkt, inte via foto.
III. Frågan om förekomst av motevidens och huruvida dessa beaktats i domskrivningar.
Det förekommer i förundersökningsmaterialet en del uppgifter som motsäger eller åtminstone verkar motsäga att den påstådde gärningsmannen begått det aktuella brottet. Förekommer relevanta motsägande uppgifter så bör dessa enligt objektivitetsprincipen (RF 1 kap 9§) tas upp och hanteras av
domstolarna likaväl som domstolarna tagit upp uppgifter som talar till den misstänktes nackdel. Om inte objektivitetsprincipen tillämpas föreligger såväl ett logiskt som ett juridiskt fel i domstolarnas arbete. Situationen är här sådan att det finns en utförligare domskrivning i tingsrättens dom, medan hovrätten enbart nöjer sig med att fastställa tingsrättens dom. De båda reservanterna i hovrätten har dock avgett relativt utförliga, avvikande resonemang.
Följande uppgifter bedömer jag har karaktär av motevidens. Därmed vare inte sagt att listan är uttömmande.
- att den påstådde gärningsmannen skall ha haft guldring i vänster öra vid den aktuella tidpunkten och sedan flera år före denna (detta bör styrkas med
lämpliga intyg och vittnesmål). Detta har inte angetts i målsägandens
signalement och målsäganden har i polisförhör 970125 direkt motsagt att så skulle ha varit fallet. "Jag tror inte han hade några ringar i öronen. Han var
så kortklippt. Så det hade jag nog sett." Ett sätt att ta sig ur denna motsägelse
vore att anta att den påstådde gärningsmannen X tagit ur guldringen just i samband med överfallet.
- att den påstådde gärningsmannen uppger sig vara vänsterhänt (detta bör givetvis styrkas med lämpliga intyg och vittnesmål från arbetsgivare, arbetskollegor eller liknande). Målsäganden har angett att gärningsmannen hade kniven i höger hand. Ett sätt att ta sig ur denna motsägelse vore att anta att den påstådde gärningsmannen X medvetet hade kniven i "fel" hand.
- att den påstådde gärningsmannens kollega KK och situationen i övrigt pekar på att "X verkar heller inte sakna pengar". Det kan nämnas att X
förvärvsarbetade i arbete som bör ha gett tillräckligt för normal försörjning. Så gjorde även hans sambo.
Tingsrätten konstaterar i samband med påföljdsfrågan att X "synes leva under
välordnade förhållanden".
Ett sätt att ta sig ur denna motsägelse vore att anta något okänt penningbehov för X.
- att den påstådde gärningsmannen hämtat en kollega LL på vägen till arbetet tidigt på morgonen efter överfallet (arbetet började kl 07.00) och
uppenbarligen genomfört en arbetsdag, som det verkar utan att verka påverkad av berusningsmedel eller uttröttad. Enligt LL.: "X var då som vanligt". När X hämtar LL har det gått inte fullt 2,5 timmar sedan han påverkad av
berusningsmedel genomförde ett överfall i en mindre intilliggande stad. Han skall under den tiden ha tagit sig hem på något sätt och befunnit sig hemma, när LL. ca 06.45 ringde honom med anledning av bilkrångel. Ett sätt att ta sig ur denna motsägelse vore att anta att X kan fungera som vanligt även när han varit uppe och varit drogberusad under natten.
- att sambon till X som varit tillsammans med X sedan ca 3 år tillbaka inte uppfattat att X använt eller använder några droger utöver alkohol.
Målsäganden har bedömt att gärningsmannen var påverkad av andra
berusningsmedel än alkohol. Ett sätt att ta sig ur denna motsägelse är att anta att sambon ljuger för att skydda X eller anta att sambon inte uppfattar annan droganvändning.
- att den påstådde gärningsmannens sambo vittnat om att denne befunnit sig i hemmet när gärningen begicks. Det är naturligtvis rimligt att vara försiktig med detta vittnesmål från en närstående, men frågan är om detta vittnesmål är mer problematiskt än uppgifterna från målsäganden? Tingsrätten och
hovrätten (dock ej reservanterna) tar sig ur motsägelsen genom att avfärda just sambons vittnesmål. Tingsrätten konstaterar källkritiskt att "det finns all
skärpa har inte tingsrätten tillämpat på en del andra uppgifter, t ex diskuteras inte motsägelser i målsägandens uppgifter eller att någon godtagbar
identifiering av kniven inte skett. Tingsrätten gör här uppenbarligen ett tveksamt antagande att X sambo ljuger för att skydda honom. Det är lätt att acceptera en sådan källkritisk ståndpunkt, men det är inte sakligt att
källkritik används selektivt – en del andra viktiga uppgifter borde också ha källkritiskt avvisats.
- att den påstådde gärningsmannen skulle ha stannat upp vid målsägandens bil och stirrat på målsäganden ter sig inte särskilt välbetänkt om han var den faktiske gärningsmannen, då detta innebar ökad risk för identifiering och polisingripande. Det har inte framgått annat än att X skulle ha förmåga att förstå en sådan sak. Ett sätt att ta sig ur motsägelsen vore att anta att X vill bli uppmärksammad, gripen och dömd.
- att den påstådde gärningsmannen skulle ha varit kvar medan polis larmades ter sig inte heller särskilt välbetänkt om han var den faktiske gärningsmannen - när han insett vem han mött borde han snabbt ha avlägsnat sig innan polis anlände. En skyldig X skulle rimligen inte ha väntat med att springa till dess att polis anlände och inte ha gått lugnt när han greps (om uppgifterna är riktiga). I polispatrullens avrapportering 960815 står bara att "Patrullen grep
den aktuella personen", inget om att X sprungit. Även på denna punkt går det
att ta sig ur motsägelsen genom att anta att X vill bli gripen och dömd. Det skulle som ett alternativ kunna vara så att X är gärningsman, men inte känner igen den han har rånat och kanske inte förstår vad som utspelar sig.
- att målsäganden anger vid fotokonfrontation 960923 med beslagtagna tröjor att det inte är någon av dem som hon kan känna igen. Sätt att ta sig ur denna motsägelse vore att anta att X lånat en tröja just för rånet eller har gjort sig av med den tröja han använde vid rånet utan att samtidigt göra sig av med
kniven.
- att målsäganden anger vid fotokonfrontation med beslagtagna skor 960923 att hon inte känner igen dem. Även här kan motsägelsen lösas genom att anta att X lånat ett par skor speciellt för rånet eller gjort sig av med skorna han använde vid rånet utan att samtidigt göra sig av med kniven.
- att det inte framkommit någon som helst förklaring till varför den påstådde gärningsmannen ville åka till den mindre, närliggande staden (där han inte
bor) och faktiskt klev ur bilen där. Om syftet enbart varit att råna målsäganden så hade han kunnat göra det direkt utan bilfärd eller låta henne köra till något ensligt ställe, tilltvinga sig bilen, lämna målsäganden på platsen och själv köra tillbaka.
För att ta sig ur motsägelsen krävs något antagande av typen att X måste besöka någon person i den närliggande staden, leverera något eller hämta något, just då, trots att han bodde i den större staden.
- att den faktiske gärningsmannen har för målsäganden under bilfärden berättat att han hette Johan, att han bor i en lägenhet i den mindre staden, att hans föräldrar ej bor i den mindre staden och att han varit arbetslös en längre tid. Han ändrar sedan namnet till Lars. Målsäganden tror att han ljög om allt detta. Detta är enbart ett antagande, t ex kan han lika gärna ha kommit på att han olämpligt nog talade sanning och sedan börjat ljuga om sitt namn och döpt om sig till Lars. Det är svårt att förstå varför han skulle byta förnamn om han redan uppgett ett falskt förnamn. Att mannen hotade sig till en bilfärd till just den mindre staden och rånade till sig pengar stämmer för övrigt väl med dessa uppgifter. Enligt målsäganden 960622 skall gärningsmannen även ha yttrat något i stil med "Jag missade sista bussen till den mindre staden", vilket väl stämmer med att han skulle vara hemmahörande i den mindre staden, men knappast ter sig som ett rimligt yttrande från den i den större staden boende X. Registersökningar (socialförvaltning, arbetsförmedling, bostadsregister etc.) borde genomförts för att ringa in personer som stämde med angivna uppgifter och kontroll mot kriminalregister borde genomförts. En person med detta kriminella beteende kan ha uppvisat tidigare kriminalitet.
De av gärningsmannen själv avgivna uppgifterna utgör motevidens, som dock inte föranlett något utredningsarbete eller kontroll. Om de av mannen lämnade uppgifterna är korrekta, så borde fortfarande i princip viss möjlighet föreligga att ringa in en eller flera personer som stämmer med uppgifterna.
Det blir då intressant att jämföra med signalementet, inkl. den påstådda ögondefekten. Det är uppenbart att det föreligger en underlåtenhet från åklagare och domstolar att utreda möjligheten av en alternativ gärningsman som den faktiske gärningsmannen själv definierat sig enligt målsäganden. Ett sätt att hantera dessa motsägande uppgifter från gärningsmannen är att anta (utan saklig grund) att de är felaktiga eller att anta att målsäganden ljugit om detta, men inte om andra uppgifter.
Sammanfattningsvis har här påvisats tolv förekommande motevidens eller omständigheter som verkar tala emot att X begått det aktuella brottet. Kanske
kan några av dem diskuteras och det kan finnas ytterligare att tillägga. Dock är det endast en av dessa omständigheter - att X sovit hemma - som domstolarna har hanterat i sina bedömningsresonemang. Därutöver har hanterats
omständigheten att X i domstolen haft "något mörkare hår" än vid den
aktuella händelsen. Övriga här påvisade omständigheter har ignorerats. Det är även möjligt att ett mer noggrant förundersökningsarbete kring t ex kniven eller kring personer i den mindre staden med de av gärningsmannen själv via målsäganden angivna egenskaperna skulle ha medfört ytterligare motevidens. Det tankefel som domstolarna här begått brukar i internationell facklitteratur betecknas som "confirmation bias", dvs ensidigt bekräftelsesökande med undvikande av motsägande omständigheter (se t ex Reisberg, 2007). Detta står i strid med kraven på ”saklighet och opartiskhet” i svensk grundlag (RF 1 kap 9§) och är självklart inte utredningsmetodiskt godtagbart. Förtigande av
relevanta omständigheter som domstolarna här använt som metod brukar för övrigt falla under den internationella definitionen av lögn (se t ex Ekman 1991) och är straffbart för vittnen enligt den svenska vittneseden. Att
domstolar gör sig skyldiga till detta innebär ett grovt juridiskt och sakligt fel och innebär enligt ett kritiskt-vetenskapligt och källkritiskt synsätt att
domsskrivningarna förfalskas genom undanhållande (den misstänkte gärningsmannen blir förklarad skyldig genom en dom med 3 röster mot 2 i hovrätten (2 av hovrättsjuristerna, båda kvinnor, reserverar sig).
För tydlighetens skull skall påpekas att jag inte menar att man kan utan vidare göra de i vissa fall rätt långsökta och tveksamma antaganden jag ovan
föreslagit för att undanröja motsägelserna. Jag vill med dem tydliggöra vilka svårigheter som föreligger. Motsägelserna kan inte lösas genom att man inte undersöker, inte låtsas om, undviker eller döljer dem som i detta fall.
Sammanfattande bedömningar
I. Enligt internationell forskning inom kognitiv psykologi, socialpsykologi m.fl. områden så finns idag flera tänkbara förklaringar till att målsäganden identifierat X som gärningsman. Det förelåg inte 1996-97 en del av de
kunskaper som vi idag har och det kan knappast att begäras av domstolarna att de skulle ha känt till en del relevant forskning som redan då förelåg.
II. Det verkar inte ha insetts av någon av domstolarna eller av
försvarsadvokaterna att förfarandet vid polisförhör om gärningsmannens kniv och vid konfrontationen med knivarna uppvisar stor brist i noggrannhet och
är felaktigt samt att resultatet dessutom felaktigt återges i domarna.
Målsäganden påstod sig aldrig ha pekat ut den använda kniven och även om så varit fallet är konfrontationens metodik och dokumentation långt under
gränsen för det sakligt godtagbara. Under 90-talet har forskningen skärpt uppmärksamheten på felkällorna och kraven vid konfrontationer har formulerats i grundläggande rekommendationer. Den genomförda
konfrontationen med knivarna ter sig åtminstone med dagens krav som ett misstänkt sätt att genom undermålig metodik stärka bevisningen.
III. Domstolarna har i detta fall grovt försummat att följa
objektivitetsprincipen i svensk grundlag genom att en mängd uppenbara motevidens undanhållits i bedömningsresonemangen. Domskrivningarna i tingsrätten och hovrätten framstår därmed ur kritisk-vetenskaplig och källkritisk synpunkt som förfalskade genom undanhållande.
En mycket beklaglig följd av undermåligt utredningsarbete kan bli att en oskyldig person döms och drabbas av svåra psykologiska, sociala, ekonomiska och andra konsekvenser, men kan också bli att en skyldig person undgår straff och kanske ställer till med åtskilligt inom det kriminella området. Skyddet för allmänheten kan bli sämre. Den som lyckats med ett rån utan att åka fast kan fortsätta med nästa och nästa.
Efterskrift
En principiell synpunkt på processen i mål som detta, där prostituerade är inbegripna är att det nog borde diskuteras om sådana mål ur
rättsäkerhetssynpunkt inte borde förläggas till annan ort än den/de där den prostituerade är eller varit verksam, även om det skulle vara sällsynt med jävssituationer. Det kan kanske verka som om jävsregler borde räcka för den händelse någon domstolsledamot haft beröring med någon prostituerad, men dels kan man tänka sig en obenägenhet att uppge grunden för jäv i sådana fall och dels att en ledamot kanske inte känner till namn eller person så väl att man inser detta förrän den prostituerade i en eller annan roll dyker upp i domstolen och då kan det bli pinsamt att uppge jäv. En liten risk finns att en prostituerad genom något slag av beröring med någon ledamot (bl.a. genom risk för
avslöjande, utpressning mot ledamot eller anhörig etc.) kan vinna någon röst i en domstol, dvs. att rättssäkerheten sätts ur spel.
Tankefel
Några av de viktigare tankefelen i detta fall, som kan utläsas av dokumenten, kommer här att listas upp. Det bör observeras att bakom metodfel i regel finns tankefel.
- alternativ hypotes ignoreras, dvs. att rånaren som han uppges ha sagt faktiskt kan vara en arbetslös person boende i den mindre, närliggande staden, och som rentav kan heta något av de två namn han nämnt.
- cirkulär logik används på så sätt att utredningsmaterial tas fram och används selektivt och förvrängs för att nå fram till den uppfattning man utgår från (att den utpekade är gärningsmannen.)
- dokumentationsfel genom otillräcklig dokumentation. - ensidigt bekräftelsesökande används.
- expansivitetsfel begås på så sätt att uppgifter inte följs upp, undersökandet expanderas inte i den riktning som gärningsmannens egna uppgifter till den rånade kvinnan borde föranleda; inte heller söker förhörsledaren ta in så mycket uppgifter som möjligt om den använda kniven.
- falsifieringsfel begås på så sätt att en del motevidens inte övervägs och inte eftersöks.
- felkällor ignoreras och uppgifter godtas (det s.k. källkritiska misstaget), som inte borde ha godtagits
- ledande teknik används vid identifiering av kniv, kläder m.m.
- likhetsfelet vid konfrontation med personer och föremål, i detta fall
omvandlas bedömningen ”mer lik” rörande den utpekade kniven ologiskt till att den utpekade kniven skulle vara identisk med den som gärningsmannen höll i handen. Logisk glidning från likhet till identitet är ett tankefel.
- noggrannhetsfel i förhör och dokumentation
- selektiv källkritik, dvs. att källkritiskt avvisa en uppgift men samtidigt godta en eller flera andra uppgifter som det finns minst lika stark anledning att förkasta (en stödteknik för cirkulär logik)
- övertro på ögonvittnesmål i relation till existerande forskning som påvisat omfattande felbarhet (se inledningsvis nämnda översiktliga böcker) De påtalade tankefelen utgör ett s.k. källkritiskt kluster (grupp av relevanta skäl/sakliga grunder) för att förkasta utredningsarbetet, inkl. domstolarnas utredningar. De beslutsfel som tankefel kan medföra kan som påpekats bli utomordentligt allvarliga både vad gäller mänskliga kostnader och
ekonomiska kostnader för enskild och samhälle.
Referenser
Akerstedt, T. (1988). Sleepiness as a consequence of shift work.
Sleep, 11, 17-34.
Baddeley, A., Eysenck, M.W., & Anderson, M.C. (2009). Memory. Hove, UK: Psychology Press.
Baron, J. (1994). Thinking and deciding. Cambridge: Cambridge University Press.
Brown, E. et al (1977). Memory for faces and the circumstances of encounter. Journal of Applied Psychology, 62(3), 311-318. Christianson, S.Å. (2008), (Red.). Handbok i rättspsykologi. Stockholm: Liber.
Devlin, Hon. L. P. (1976). Report to the secretary of state for the home
department of the departmental committee on evidence of identification in criminal cases. London: Her Majesty´s Stationery Office.
Edvardsson, B. (2003). Kritisk utredningsmetodik – begrepp, principer och
felkällor. 2:a rev. uppl. Stockholm: Liber.
Edvardsson, B., & Sund, L. (1998). Immediate free recall of brief
conversations in investigative work. Paper presented at the8th European
Conference on Psychology and Law, Sept 2-5. Kortare version finns i
Czerederecka, A. et al (Eds) Forensic psychology and law. Traditional
questions and new ideas. Kraków: Institute of Forensic Research
Publishers.
Edwards, D., & Potter, J. (1992). Discursive psychology. London: Sage. Ekman, P. (1991). Telling lies. New York: Norton.
Ellis, H. D., Shepherd, J.W., & Shepherd, J. (1988). Stimulus factors in face learning. Chapter in Gruneberg, Morris & Sykes (Eds).
Granhag, P.A. (2001). Vittnespsykologi. Lund: Studentlitteratur.
Groeger, J.A. (1997). Memory and remembering. Everyday memory in
context. New York: Longman.
memory: Current research and issues. Vol 1, 2. New York: Wiley.
Howitt, D. (2006). Introduction to forensic and criminal psychology. 2nd ed. Harlow: Pearson Education.
Johnson, M.K., Hashtroudi, S., & Lindsay, D.S. (1993). Source monitoring. Psychological Bulletin,14(1), 3-28.
Koriat, A., Goldsmith, M., & Pansky, A. (2000). Toward a psychology of memory accuracy. Annual Review of Psychology, 51, 481-537.
Koutstaal, W., & Schacter, D.L. (1997). Inaccuracy and inaccessibility in memory retrieval: Contributions from cognitive psychology and
neuropsychology. Chapter 4 in P. S. Appelbaum et al (Eds) Trauma and
memory. Oxford: Oxford University Press.
Leippe, M. (1994). The appraisal of eyewitness testimony. Chapter 18 in Ross, Read & Toglia (Eds).
Lindsay, R.C.L. (1994). Biased lineups: Where do they come from? Chapter 9 in Read, Ross & Toglia (Eds).
Luus, C.A.E., & Wells, G.L. (1994). Eyewitness identification confidence. Chapter 16 in Ross, Read & Toglia (Eds).
Matthews, G., Jones, D.M., & Chamberlain, A.G. (1988). Time of day and short term memory: Evidence from studies of individual differences. Chapter in Gruneberg, Morris & Sykes (Eds).
Miller, M.B., & Gazzaniga, M.S. (1988). Creating false memories for visual scenes. Neuropsychologica, 36(6), 513-520.
Mitler, T.E. et al (1988). Catastrophes, sleep, and public policy: Consensus report. Sleep, 11(1), 100-109.
Oakhill, J. (1988). Effects of time of day on text memory and inference. Chapter in Gruneberg, Morris & Sykes (Eds)
Peters, D.P. (1988). Eyewitness memory and arousal in a natural setting. Chapter in Gruneberg, Morris & Sykes (Eds).
Read, J.D. (1994). Understanding bystander misidentifications: The role of familiarity and contextual knowledge. Chapter 3 in Ross, Read & Toglia (Eds).
Reisberg, D. (1997). Cognition. New York: Norton.
Reisberg, D. (2008). Cognition. Exploring the science of the mind. New York: Norton.
Rhodes, G., Brennan, S., & Carey, S. (1987). Identification and ratings of caricatures: Implications for mental representations of faces. Cognitive
Psychology, 19, 473-497.
Roediger III, H.L. (1996). Memory illusions. Journal of Memory and
Language, 35, 76-100.
Rosenthal, R. (1976). Experimenter effects in behavioral research. New York: Irvington Press.
Ross, D.F. et al (1994). Unconscious transference and lineup identification: Toward a memory blending approach. Chapter 4 in Ross, Read & Toglia (Eds).
Ross, D. F., Read, J.D., & Toglia, M.P. (1994). Adult eyewitness testimony.
Current trends and developments. Cambridge: Cambridge University
Press.
Safer, M.A. et al (1998). Tunnel memory for traumatic events. Applied
Cognitive Psychology, 12, 99-117.
Schwartz, B., & Reisberg, D. (1991). Learning and memory. New York: Norton.
Smith, R.E. (1993). Psychology. New York: West Publishing.
Stern, L.B., & Dunning, D. (1994). Distinguishing accurate from inaccurate eyewitness identifications: A reality monitoring approach. Chapter 13 in Ross, Read & Toglia (Eds).
Wells, G.L. et al (1998). Eyewitness identification procedures:
Recommendations for lineups and photospreads. Law and Human
Behavior, 22(6), 603-647.
Wells, G.L., & Turtle, J.W. (1986). Eyewitness identification: The importance of lineup models. Psychological Bulletin, 88, 776-784.
Whittlesea, B.W.A. (1993). Illusions of familiarity. Journal of Experimental
