Hälsa och samhälle
VÅRDNADSFRÅGOR
En studie om hur domstolar kan se på
vårdnadsfrågor
Jane Guerrero
Bodil Sävervik
VÅRDNADSFRÅGOR
En studie om hur domstolar kan se på
vårdnadsfrågor
Jane Guerrero
Bodil Sävervik
Författare: Guerrero J, & Sävervik B,
Vårdnadsfrågor – En studie om hur domstolar kan se på vårdnadsfrågor. examensarbete 10 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, 2005. Caretaking issues – a study in how courts can view caretaking issues. Vårt intresse för ämnet väcktes av uppgifter i media om att domstolarna i
vårdnadstvister till skillnad från tidigare oftare dömde till männens fördel och att flera barn därigenom hamnade hos olämpliga fäder. Syftet med arbetet var att undersöka om de ändringar som gjordes i föräldrabalken 1998 blivit till nackdel för ena könet. Vidare ville vi undersöka hur begreppet barnets bästa tillämpades. Som undersökningsmaterial använde vi förarbetena till ändringarna i
föräldrabalken, domar från hovrätten före och efter reformen 1998, samt tre viktiga prejudikat från Högsta domstolen. Vi fann att lagändringen 1998 medfört att domstolarna dömde till gemensam vårdnad även i fall där misstankar fanns om våld och övergrepp från fädernas sida mot mödrar och barn. Vi fann flera fall där män som utövat våld tillerkändes umgänge. Vi fann slutligen att domstolarna använde begreppet barnens bästa konsekvent för att motivera sina domslut, men ofta på ett schablonartat sätt.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Innehållsförteckning...3
INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING...5
Syfte och frågeställningar...6
Metod...6
Tillvägagångssätt...7
Analys...8
Etiska överväganden...9
Tidigare forskning...9
Historisk tillbakablick på föräldrar och barns rättsliga ställning...11
Centrala begrepp...14
Barnets bästa och FN...14
Barnens bästa och föräldrabalken...15
Barnets bästa och socialtjänstlagen...15
LAGSTIFTNING OCH FÖRARBETEN...16
Inledning...16
Nuvarande lagstiftning...16
SOU 1995:79 – utredningen som föregick 1998 års reform av föräldrabalken...17
Bakgrund till utredningen...17
Gemensam vårdnad...18
Boende...18
Umgänge...18
Samarbetssamtal...18
Utredning till grund för beslut...19
Barnets bästa i enlighet med vårdnadsutredningen...19
Barns rättigheter...20
Regeringens proposition 1997/98:7 Vårdnad, boende och umgänge...21
Övergripande intentioner...21
Barnets bästa...21
Vårdnad...22
Umgänge...23
Lagutskottets betänkande 1997/98:LU 12 Vårdnad, boende och umgänge...23
Sammanfattning...23
Fortlöpande reformering av familjerätten...23
Kritik...24
Gemensam vårdnad mot en förälders vilja...24
Lagens slutliga utformning...25
RESULTATREDOVISNING OCH ANALYS...25
Statistisk analys...25
1997...26
2004...26
Skillnader mellan kvinnor och män 1997 och 2004...27
Kvalitativ analys...30
Gemensam vårdnad...30
Enskild vårdnad före 1998...30
Enskild vårdnad efter 1998...32
Boende…...35
Umgänge...37
SAMMANFATTNING OCH AVSLUTANDE DISKUSSION...41
Sammanfattning...41
Slutdiskussion...42
Referenser...47
Förkortningar
ECPAT – End Child Prostitution, Child Pornography and Trafficking in Children for Sexual Purposes
FB – Föräldrabalken HD – Högsta Domstolen
INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING
Många människor, för att inte säga alla, har nog eller anser sig ha en uppfattning om vad som är bäst för barn i samband med skilsmässa eller separation. De flesta föräldrar reder själva ut hur boende, umgänge och vårdnad skall se ut efter en separation eller skilsmässa. För de som inte klarar av att samverka kring dessa frågor erbjuds hjälp i form av samarbetssamtal. Samarbetssamtal är en träff mellan föräldrar och personal från socialtjänsten och avsikten är att föräldrar skall nå en överenskommelse i frågor som rör barnen. Vårdnad, boende och umgänge är vanliga saker som hanteras under samarbetssamtal. De berörda får dock själva söka sig dit. En part kan aldrig bli tvingad till ett samarbetssamtal utan det sker på frivillig basis. Detta är en hjälp som är reglerad i lag och som kommunerna är skyldiga att erbjuda när någon önskar det.För de som väljer att inte gå på samarbetssamtal eller där samtalen avbryts på grund av olika orsaker, till exempel för att meningsskiljaktigheterna är för stora, återstår det för föräldrarna att vända sig till domstol.
Frågor rörande vårdnad, boende och umgänge och den problematik som ibland följer med när föräldrarna lever åtskilda belyses ofta i tidningar och andra mediala forum. Ett exempel på detta är en artikel i expressen (www.expressen.se, 2005-11-02). Artikeln handlar om en pappa som gjort sin dotter med barn två gånger. Det framgår att pappan fick ensam vårdnad om dottern år 2000 då flickan var 11 år gammal. Det framgår dock inte alls på vilka grunder fadern fick ensam vårdnad.
I Aftonbladet (2002-12-30) fanns en artikel som också berör detta ämne. Artikeln har några år på nacken, men den är skriven efter en reform i föräldrabalken som ägde rum1998 och därför finner vi den intressant att ta upp. Den skrevs av Monica Dahlström-Lannes, före detta kriminalinspektör och vid tidpunkten vice
ordförande i ECPAT Sverige. Artikeln inleds med en fråga till justitieminister Thomas Bodström, om huruvida han skulle ha lämnat sitt barn till en våldsman. I sin artikel går skribenten till hårt angrepp mot svenska myndigheter och
rättsväsende. Dahlström-Lannes menar att även myndigheter begår övergrepp mot barn när de tvingar barnen till umgänge med fädrar som fått fällande domar rörande både våldsbrott och sexualbrott mot barn, i vissa fall har de egna barnen varit offer. I artikeln ges flera exempel på hur domstolar dömt till den våldsamma faderns fördel. I ett exempel beskriver Dahlström-Lannes hur socialtjänsten har föreslagit att barn, som är fullt välfungerande, skall tas om han om enligt LVU (Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga) för att genomgå behandling så att de kan lära sig att tycka om sin pappa. Vidare menar Dahlström-Lannes att vi har bra lagar i Sverige men att de inte tillämpas, utan jurister ofta saknar förmåga att sätta sig in i barnens situation. Hon menar att barn utsätts för ”kränkningar utan motstycke” trots FN:s barnkonvention. Dahlström-Lannes tar också fasta på det omdebatterade faktum att en del fädrar som tagit livet av barnens moder har tilldelats enskild vårdnad efteråt. Artikeln avslutas med att skribenten menar att varje polis, socialarbetare, domare och varje politiker borde ställa sig samma fråga som inledningsvis Thomas Bodström fick om ifall de
skulle ha gjort samma sak om det rörde deras egna barn. Avslutningsvis ställs samma fråga återigen till justitieminister Bodström (a a 2002).
Vi menar att denna artikel och andra som ger uttryck för samma sorts
problemkomplex, där barnet blir ett offer på grund av att det står under vårdnad hos en särskild person, obönhörligen väcker ett intresse. Är det verkligen så illa ställt att domstolar inte alls ser barnens bästa? Är det ett slags lotteri som avgör om vem som är mest lämpad som vårdnadshavare?
Föräldrabalkens sjätte kapitel reglerar barns vårdnad, boende och umgänge. Det gjordes en ändring i föräldrabalken år 1998 (Föräldrabalken kap 6, 1998:319). I korthet skall det dömas efter vad som är bäst för barnet och man skall tillgodose barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
Denna ändring har också debatterats i media. Ofta har man kunnat läsa att mödrar har blivit förlorare efter lagändringen och att barn till varje pris skall ha kontakt med sin fader, också i de fall då det förekommit våld och liknande. Omvänt har man talat om att fäder blivit vinnare på ändringen. Detta är dock en medial tolkning och vi vill i vår studie förutsättningslöst finna om det finns några tendenser som pekar på att denna könsaspekt generellt kan sägas vara sanning. Vi frågar oss hur våra domstolar dömer i vårdnadsärenden som rör barns vårdnad, boende och föräldrars umgänge. Det är stora avgörande och viktiga beslut som fattas i rättsväsendet som berör många människor, inte minst barnen det handlar om. Det ovan anförda antyder att lagändringen 1998 medfört att barn far illa genom att olämpliga föräldrar tilldöms vårdnad eller umgänge. Skulle det vara så anser vi att samhället har ett allvarligt problem som bör åtgärdas.
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att på vilket sätt 1998 års reform av föräldrabalken påverkat den faktiska tillämpningen av lagstiftningen och om det finns något som tyder på att ena könet blivit förfördelat av ändringen. Ett delsyfte är att undersöka hur domstolar motiverar barnets bästa. Vår målsättning är att försöka synliggöra faktorer och förutsättningar som medverkar till att domstolen anser att en förälder är lämplig respektive mindre lämplig som vårdnadshavare/boendeförälder.
Metod
När man vill göra en studie kan man för att utforska området man valt gå tillväga på olika sätt. Exempel på metoder är kombinationer av kvantitativa och
kvalitativa, juridisk metodik, metaanalyser och andra specialmetoder. Vi kommer att använda oss av två av dessa i vår studie, nämligen den kvantitativa och den kvalitativa forskningsmetoden (Larsson, Lilja m.fl, 2005).
Vi har valt att i huvudsak göra en kvalitativ dokumentstudie. Vi har också valt att låta vårt arbete innehålla en mindre kvantitativ del för att få en uppfattning om hur många män respektive kvinnor som är representerade i enlighet med uppsatsens syfte.
Vidare har vi haft ett utforskande intresse. Att göra en studie med ett utforskande intresse innebär att man grundligt vill undersöka ett ganska okänt fenomen. Datainsamling sker i ett utforskande arbetssätt ofta i en naturlig och oförvanskad miljö (Rosengren & Arvidson 2002).
När man skall göra en utforskande studie gäller det att söka det material som kan ge mest information om fenomenet man vill undersöka. Vidare så föreligger det ett val av objekt i studier. Valet bör styras av en fråga vars svar innehar uppgift om vilka individer/enheter som har mest information för syftet (a a 2002). Med vårt syfte i uppsatsen så anser vi att den mesta informationen finns att hämta just ur domar som avkunnats i de frågor som berörs.
Tillvägagångssätt
Vi har valt att undersöka domar rörande tvistemål i frågor om vårdnad, boende och umgänge från Hovrätten över Skåne och Blekinge län i vårt material. Motivet till att vi har använt oss av domar i vårt material är att vi finner det mest lämpligt med tanke på syftet med studien. Totalt har vi samlat in 16 stycken domar varav åtta stycken före lagändringen (år 1997) och åtta stycken efter (år 2004). Vår målsättning var att gå igenom ca 5-10 domar från vartdera år, då detta antal förefaller vara ett riktmärke i de fall det gäller kvalitativa intervjuer. Med flera intervjuer kan det vara svårt att finna nya nyanser i materialet för forskaren (Rosengren & Arvidson 2002). Vi likställer härmed dokumentanalyser med intervjuer. För att samla in dessa domar så har vi som nämnts ovan varit i kontakt med Hovrätten över Skåne och Blekinge, belägen i Malmö.
Vi började med att ringa hovrätten och berätta för dem vilket vårt ärende var. Det tog några dagar för dem att samla in det vi frågade efter. Vi tillbringade sedan fyra dagar i hovrättens lokaler för att söka efter de domar vi letade efter. När vi hittade den sortens domar vi sökte skrev vi upp målnumret. När vi så uppnått det antal domar vi ville ha, fortsatte vi ändå att söka så vi fick ett resultat på det totala antalet domar för respektive år. Skälet till detta var att vi i möjligaste mån ville finna material till vår kvantitativa del i arbetet. Då vår sökning var avslutad beställde vi var femte dom för kopiering tills vi uppnått 30 stycken.
Detta förfaringssätt vid urval av undersökningsmaterial kallas för flerstegsurval (Körner & Wahlgren 1998). Vår population i studien var det totala sammanlagda antalet domar respektive år i de berörda målen. Vi hade inte någon ram på vilka som ingick i vårt material förrän vi letat genom arkivet. När det gjorts hade vi en förteckning på vår population och kunde sedan slumpmässigt och stegvis göra vårt urval enligt ovan.
Vi fann det emellanåt svårt att tyda handlingarna vi letade igenom på så vis att det inte klart tydliggjordes vad som skett med dem i akterna vi letade genom. En hel del av de domar vi i ett första skede beställt visade sig vara avskrivna. Med detta menas att domstolen inte avgett något domslut i ärendet. Det beror oftast på att parterna kallat tillbaka sina yrkanden. Efterhand insåg vi också vid genomgång att många av dokumenten innefattade en förlikning mellan parterna. Detta gjorde att vi var tvingade att beställa fler domar. Så höll vi på tills vi ansåg oss ha tillräckligt antal för att kunna genomföra vår studie. På grund av detta fick vi således tillgång
till fler än det tänkta antalet. Vi valde därför att till viss del och i den mån de kan utgöra någon form av statistiskt underlag att inbegripa även dessa i vårt statistiska räkningsförfarande.
Den kvantitativa delen i studien har vi valt att presentera med hjälp av
stolpdiagram där könsfördelningen i yrkandena och vårdnadsbesluten redovisas. För att få ytterligare kunskap om domstolarnas bedömningsgrunder har vi valt att ta med tre stycken domar från HD från åren 1999, 2000 och 2003. Detta är tre mycket viktiga prejudicerande domar. Vi väljer att analysera också dessa i den kvalitativa delen i arbetet men eftersom de är så få till antalet är det inte rimligt att arbeta kvantitativt med dem.
Analys
Domarna är de dokument vi använder för den kvalitativa analysen i vår studie. Vi menar att förtjänsterna med att göra detta val är att vi går direkt till den
ursprungliga källan. Thurén (1997) framhåller ursprungskällans betydelse i forskning. Det talas om fyra stycken olika kriterier som bör uppfyllas för att öka sanningshalten i en undersökning, äkthet, tidssamband, oberoende och
tendensfrihet. Med äkthet menas det att källan skall vara det den utger sig för och vara, tidssambandet är kopplingen mellan en händelse och hur lång tid efter källan berättar om den. Oberoendet står för huruvida källan är sin egen eller om den exempelvis är en avskrift och tendensfrihet handlar om att man inte ska ha anledning att misstänka att källan har någon personlig vinning genom att förvränga den (a a 1997).
Vi anser att vi uppfyller kravet på äkthet och oberoende genom att en dom är ett dokument som utfärdas av vårt rättsväsende. Dessutom är den en primärkälla. Tidssambandet när det gäller en dom kan inte vi anse vara relevant då en dom är gällande tills dess den upphävs. Kriteriet tendensfrihet menar vi att vi uppfyller så långt vi förmår i vårt arbete. Alla former av jäv ska inte eller får inte finnas i vårt samhälle med den rättssäkerhet som vi har.
Vi är dock medvetna om att det finns andra faktorer som påverkar domstolarnas bedömningsgrunder. Exempel på detta kan vara vårdnadsutredningar som utföres av socialtjänsten för att domstolarna skall få bättre bedömningsgrunder. Är dessa utförda på ett dåligt vis och inte representerar sanning eller utelämnar viktiga aspekter blir onekligen bedömningsgrunderna annorlunda.
Etiska överväganden
Enligt de forskningsetiska principerna så finns det fyra stycken huvudkrav som man bör tänka på. Dessa krav är informationskravet, samtyckeskravet,
konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 1990). Då vi uteslutande arbetar med domar som är offentliga handlingar behöver vi varken lämna information eller hämta in samtycke. Konfidentialitetskravet uppfyller vi
genom att vi inte nämner någon av berörda parter vid namn. I det fall vi diskuterar enskilda domar med dess involverade parter i uppsatsen kommer vi att
avidentifiera vederbörande Således anser vi att det i vårt arbete inte finns något som kan uppfattas som kränkande, obehagligt eller på annat sätt etiskt känsligt. Vi har också lämnat in en etisk prövning till det Etiska rådet på Malmö Högskola. Rådet hade ingenting att invända mot våra ansatser i studien ur en etisk synvinkel.
Tidigare forskning
Vi har funnit två studier som hänger samman med det område vi studerar. Vi fann en rättssociologisk studie av tingsrätts funktion vid handläggning av
vårdnadskonflikter med utgångspunkt från barnets bästa av Annika Rejmer 2003,
Vårdnadstvister, Sociologiska institutionen, Lunds universitet. Rejmer belyser
även ytterligare två aspekter i sin studie, dels relationen mellan familj och samhälle under tingsrätts handläggning av konflikten, dels relationen mellan det civilrättsliga och det offentlig rättsliga systemet.
Vi hittade också en studie gjord av barnombudsman Lena Nyberg 2005. I denna studie undersöks om domstolar har ändrat sitt bedömningssätt efter reformen 1998. Nyberg har dock avgränsat sin studie genom att endast ha tagit med de mål som haft inslag av våld inom familjen.
De båda studierna som berör vårdnadskonflikter mm har olika syften. Syftet med Rejmers studie var att åskådliggöra interaktionen mellan de olika inbördes aktörerna, medan Nybergs rapport syftade till att undersöka om de farhågor man befarade av lagförändringen blivit en sann konsekvens. Farhågorna var att barn skulle fara illa på grund av att det alltmer skulle dömas till gemensam vårdnad och att barn därigenom skulle kunna tvingas till möte med en våldsam förälder. Ändringen i Föräldrabalken 1998 var en lagreform. En reform är när en befintlig lag omarbetas. För att få språklig omväxling väljer vi att benämna den med båda termerna i vår studie.
Rejmers undersökning visar att hälften av föräldrarna i hennes referensgrupp förekommer i socialregistret av annan anledning än handläggningen av vårdnadstvisten, företrädesvis med anledning av sökt ekonomiskt bistånd när vårdnadsutredningen inleds. (Rejmer 2003).
I Rejmers studie framkommer att i endast åtta procent av vårdnadsutredningarna har barnets vilja uttryckligen kartlagts och tillmätts betydelse, vilket här
inbegriper barn som är 12 år eller äldre. Rejmer påtalar även att när det gäller att fästa avseende vid de yngre barnens inställning, så förefaller denna att bestämmas genom socialsekreterarens observation i samband med hembesöket (a a 2003). Vidare anförs att barnen beskrivs på ett generaliserat och schablonartat sätt i vårdnadsutredningarna. Barnen beskrivs såsom välskötta, alerta, livliga, distanserade eller blyga (a a 2003). Detta innebär att informationen om barnen ofta begränsas till generell kunskap om barns åldersrelaterade behov, snarare än individuella olikheter. På så sätt framkommer att olika åldersintervall tenderar att ses som en homogen grupp med vissa allmänt fastställda behov (a a 2003). En
viktig anmärkning här är att författaren påpekar att de vårdnadsutredningar som ligger till grund för studien är från tiden före införandet av FB 6 kap 19 § 4 st. som föreskriver att barnens vilja skall beaktas i vårdnadsutredningen.
Rejmer ställer även barnets bästa mot tingsrättens tolkning av barnets bästa i sin handläggning när hon påtalar att domstolarna sällan utnyttjar sin möjlighet att höra barn. Rejmer skriver att domstolarna verkar anse att lämpligheten i att höra barn kan ifrågasättas då det förfaringssättet kan verka kontroversiellt.
Enligt Rejmer har nästan hälften av föräldrarna uppnått förlikning innan huvudförhandling hållits i Tingsrätten. Då har vårdnadsfrågan avgjorts på
handlingarna i enlighet med föräldrarnas överenskommelse. Tingsrätten förefaller på så sätt att utgå ifrån att föräldrarnas överenskommelse är liktydig med barnets bästa (a a 2003).
Barnombudsmannen Lena Nyberg har gjort en studie som heter ”När tryggheten står på spel”. Undersökningens främsta syfte var att undersöka om de farhågor som förekom 1998 års reform i föräldrabalken har besannats i domstolsbesluten. Farhågorna bestod i att kritiker innan reformen befarade att en del barn skulle riskera att fara illa genom att det skulle utdömas gemensam vårdnad även i de fall då det förekommit våld inom familjen. (Nyberg 2005).
I rapporten framkommer att det efter reformen blivit en stark huvudregel med gemensam vårdnad av barn. Nybergs studie visar på brister i hur domstolarna tillämpar lagen. Exempel på detta är att det skall göras en särskild riskbedömning när våld förekommit i familjen. En riskbedömning innebär att det görs en
utredning för att utröna om barnet riskerar att fara illa av möten med våldsam förälder, detta för att domstolar skall få ett bättre bedömningsunderlag. I studien analyseras om och i vilken omfattning domstolar dömer till gemensam vårdnad när det förekommer uppgifter om våld inom familjen. Studien avser enbart mål där uppgifter om våld förs fram och omfattar 258 mål i tingsrätter från 2002 med tillhörande utredningar från socialtjänsten. 408 barn mellan 1 och 17 år berörs.
Till exempel så dömde tingsrätten till gemensam vårdnad i 43 procent av fallen fastän den ena föräldern blivit dömd för våldsbrott inom familjen. I hela 56 procent av de fall som gällde umgänge tilldömdes den förälder som gjort sig skyldig till våld ett oövervakat umgänge med barnen. Trots att domstolar har en skyldighet att se till barnens bästa och därmed torde göra en bedömning av eventuella risker för barn att fara illa hos den förälder som gjort sig skyldig till och dömts för våld så har detta gjorts i mindre än vart tredje fall. Nyberg skriver också att det inte är ovanligt att våld drabbar mer än en familjemedlem.
Författaren menar att studien visar att även socialtjänsten har brustit då inte heller de har utfört riskbedömningar, vilket de har skyldighet till (a a 2005).
Nyberg menar att reformen verkar ha medfört att det oftare döms till gemensam vårdnad i mål där det förekommer uppgifter om våld inom familjen än vad som avsågs med den nya lagstiftningen 1998. Vidare anser Nyberg att det måste förtydligas i domstol varför det anses att gemensam vårdnad är bäst för det enskilda barnet även när våld har förekommit inom familjen. Också ett tydliggörande är önskvärt beträffande på vilket sätt ett barn gynnas av att bo tillsammans med en förälder som har använt våld mot en familjemedlem. Nyberg menar att studien visar att socialtjänstens utredare och domstolarna generellt sett
inte innehar tillräcklig kunskap om sambandet mellan våld mot en förälder och risken att barnet far illa av detta (a a 2005).
Nyberg menar att införsel av tidsbegränsade domar i mål rörande vårdnad, boende och umgänge skulle kunna vara till gagn för både barnet och den våldsbenägna föräldern. Detta för att tillgodose dels barnets behov av båda föräldrarna och dels för att sörja för det faktum att en förälder som är eller har varit våldsam måste få en möjlighet att ändra sitt beteende och på sikt kunna finnas med i barnets liv (a a 2005). Hon anser också att för att erhålla ett bättre samarbete i dessa frågor bör socialstyrelsen och domstolsverket få i uppdrag att utarbeta rutiner. Vidare skall det för de som arbetar med dessa mål om barns rättigheter och behov erbjudas relevant utbildning. Att domares specialistkompetens när det gäller barn behöver stärkas påpekades nyligen av FN:s barnrättskommitté då de domare som avgör frågor om vårdnad, boende och umgänge sällan har sådana specialistkunskaper i dag (a a 2005).
Nyberg menar att barnets trygghet ska garanteras, alltid vara utgångspunkten och måste sättas främst. Just nu arbetar en vårdnadskommitté med att se över
föräldrabalken och författaren menar att deras förslag bör tas på allvar av riksdagen(a a 2005).
Historisk tillbakablick på föräldrars och barns rättsliga ställning
Vi avser att i detta avsnitt påvisa hur tidigare såg ut när det gäller föräldrars och barns rättigheter och hur gårdagens lagstiftning successivt tagit sin form från 1700-talet fram till våra dagar.
Långt tillbaka i tiden, under 1700- och 1800-talen, var mannens ställning som make och fader mycket stark. Mannen hade till och med befogenhet över barnens rätt till liv eller död. Det förekom att mannen bestämde att nyfödda barn skulle ställas ut i skogen för att dö. Detta förekom när barnen var vanskapta eller när fattiga familjer redan hade för många barn och mannen kunde då på det viset begränsa sin avkomma (Ewerlöf & Sverne 1999). Detta handlande förbjöds allteftersom, men mannens ställning som den i familjen som ägde
bestämmanderätt kvarstod i de flesta avseenden under både 1700- och 1800-talen i Sverige (a a 1999). Under denna tidsperiod var många hushåll stora med många barn. Generationsboende med familj och släkt och andra inhysta var inte ovanligt. Mannen bestämde då inte bara över barnen, utan även över hustru och tjänstefolk (a a 1999).
1734 infördes en lag som reglerade förhållandena mellan barn och föräldrar som gällde ända in på 1900-talet. Lagen handlade till största del mest om
försörjningsansvar och ekonomiska angelägenheter. I lagen fanns också en uppfostringsregel som genom kyrkans och klassamhällets inflytande kommit till stånd. Den löd som följande;
”Förmyndare skal låta then omyndiga upptuchtas i den rätta evangeliska läran,
gudsfruchtan, dygd och ära, och til sådana öfningar och handteringar hålla, som thes stånd, vilkor och ämne kräfva.”
Denna lydelse kompletterades dessutom i strafflagen med att om det under utövning av aga tillfogades ringa skada på barnet så skulle man inte kunna dömas för detta.
Det går att finna bestämmelser i äldre lagstiftning (i dåvarande giftermålsbalken) som liknar dem som idag finns i föräldrabalken. Vem som skulle ha hand om barnen vid skilsmässa är ett exempel. Blev föräldrar lagligen skilda så skulle frun ha rätt till barnen ”nära sig” om mannen var vållande till upplösningen av
äktenskapet. I de fall då makarna var lika vållande till skilsmässan var det den som var mest lämplig som skulle ”förese” barnen. Först på 1900-talet kom man tala om att barnets bästa skulle vara avgörande för vem som skulle ha hand om dem efter en skilsmässa, detta skedde då i ärvdabalken (a a 1999).
På 1700-talet gjordes det också skillnad på utomäktenskapliga barn (oäkta barn) och de som var födda inom äktenskapet. Den ortodoxa kristendomens inverkan i Sverige, som en hård och fördömande religion, försvårade utomäktenskapliga barns villkor (Inger 1986). Barn som var födda av ogifta föräldrar fick till
exempel inte ärva sin mor. Däremot skulle barnet av föräldrarna ”njuta nödtorftig
födo och uppfostran”. Emellertid fick många av dessa oäkta barn och mödrar det
mycket svårt, barnamord var inte ovanligt under 1700-talet (Ewerlöf & Sverne 1999). Gustav III införde under samtiden möjlighet att förutom fädrar också inbegripa mödrar som okända vid födelseregistrering vilket medförde att barnamorden minskade (Inger 1986). Dock blev dessa barn som föddes utan vetskap om vare sig sin biologiska moder eller fader utan arv. År 1815
motionerades om arvsrätt för de utomäktenskapliga barnen, dock utan resultat, det skulle dröja ända till början av 1900-talet tills arvsrätt tillkom dessa barn. (a a 1986).
Under senare delen av 1800-talet skedde en förändring i familjekonstellationerna på grund av den framkommande industrialismen. Folk började röra på sig och flytta in i samhällen som växte fram. Barnarbete blev vanligt, speciellt pojkar från stora familjer tog arbete inom industrin. (Ewerlöf & Sverne 1999).
Allteftersom började kvinnor och vuxna barn kräva större rättigheter gentemot männen/fädrarna. Redan under första halvan av 1800-talet avgavs förslag av lagkommittén i olika omgångar som skulle innebära myndighetsförklaring av ogifta kvinnor vid 25 respektive 30 års ålder. Dessa förslag gav dock inga resultat. (Inger 1986).
Kvinnans autonomi i samhället och speciellt med syfte på myndighetsaspekten kom att förändras i Sverige först under 1900 talets första del. Ogifta kvinnor blev år 1921 i kraft av lagen blev myndiga vid 21 års ålder (a a 1986).
De barn som var omyndiga förblev dock underordnade föräldrarnas, främst faderns, stränga lydnad. Barn skulle lyda, det var föräldrarnas skyldighet att de så gjorde. I det fall barn inte löd praktiserade man aga för att råda bot på det. Att barn skulle ha rättigheter var det inte tal om. (Ewerlöf & Sverne 1999). Den första barnlagstiftningen tillkom under åren 1917-1920. I samband med denna reform ändrade man ordet omvårdnad till vårdnad. I lagen ville man betona föräldrars ansvar för att barnen skulle få växa upp under goda förhållanden. Fortfarande var det dock fadern som ensam var förmyndare för barn, även i de fall
de var födda inom äktenskapet, vårdnaden var dock gemensam (a a 1999). År 1905 tillerkändes utomäktenskapliga barn lika arvsrätt som de inom äktenskapet födda barnen efter modern. Fortfarande gällde dock att de oäkta barnen inte hade någon arvsrätt efter sina fädrar, emedan fädrarna ironiskt nog ägde rätt att ärva sina avlidna utomäktenskapliga barn. Först i samband med barnlagstiftningen 1917-1920 förändrades lagen om arvsrätt till att innefatta en ömsesidig arvsrätt mellan fadern och det utomäktenskapliga barnet (Inger 1986).
En annan viktig del som också tillkom i reformen var möjligheten att upptaga någon som sitt eget barn genom adoption. Före barnlagstiftningen medförde det formlösa upptagandet av fosterbarn inte någon rättslig verkan, då det inte var rättsligt reglerat. Adoptivförhållandet kunde dock upphävas av domstol, efter ansökan från barnet om domstolen fann barnets bästa påfordra det (Inger 1986). Bestämmelserna i barnlagstiftningen överfördes så småningom till Föräldrabalken när den trädde i kraft 1950. En förändring bland andra var att man tog bort
beslutet att fadern ensam skulle vara förmyndare (Ewerlöf & Sverne 1999). Under 1900-talet har det således skett stora förändringar i förhållandet mellan vuxna och barn. Efter andra världskriget började utvecklingen i samhället mot ett materiellt välstånd ta fart och den sociala sektorn började ta sin form och utarbetas till att så småningom se ut som den gör idag (a a 1999). Författarna menar att dessa förändringar inte bara varit av godo ur ett barnperspektiv sett. Genom urbaniseringen följde fenomen som anonymitet, hushåll gick från storfamilj till kärnfamilj, även ensamföräldersfamiljer är idag vanligt. Också byte av bostadsort är allt vanligare och avstånd till släktingar som förr bodde tillsammans med barnen har ökat. Par skiljer sig och bildar nya familjekonstellationer.
Sammantaget kan detta ha lett till att barn idag är otryggare än de var förr i de stora hushållen. (a a 1999).
Kunskaperna om barn har ökat. Psykologer och psykologisk forskning samt även medicinsk forskning har låtit oss få veta vilka skadeverkningar och problem som kan bli följderna av hämmande fostran (a a 1999). Vi vill att våra barn skall växa upp till självständiga och fungerande samhällsmedborgare, att de ska vara kapabla att fatta egna beslut och kunna samarbeta med andra människor. Vi vill inte längre att våra barn skall lyda blint och vara auktoriteter underordnade (a a 1999). Detta genomsyrar också lagens andemening och de intentioner som ligger till grund för bestämmelserna om barn i Föräldrabalken. Ju äldre barnet är desto mer skall deras egen vilja beaktas (Föräldrabalken, kap 6). Det ligger även i linje med att det under årens lopp skett flertalet förändringar i Föräldrabalken. Bland andra kan nämnas följande; barn som är födda utom äktenskap jämställs med de som är födda inom det samma, föräldrar som inte är gifta kan få gemensam vårdnad och att aga barn är numera förbjudit sedan 1979 (Ewerlöf & Sverne 1999).
Centrala begrepp
Barnets bästa är ett ständigt återkommande uttryck i lagen och dess förarbeten. Begreppet som sådant började användas redan i början av 1900-talet i svensk lagstiftning. Det reglerades utifrån dåvarande ärvdabalken vem av föräldrarna som skulle ha barnen efter en skilsmässa. Det var barnets bästa som skulle avgöra (Ewerlöf & Sverne, 1998).I slutet av 1980-talet så har begreppet ”the best interest
of the child” anammats och antagits av FN och gett upphov till dess
barnkonvention. Medlemsländerna i FN, varav Sverige är ett, förbinder sig att uppfylla konventionens krav (a a 1998). För att skapa oss en mer generell bild av definitionen Barnets bästa har vi valt att i nästkommande stycken belysa
begreppet ur FN:s, Föräldrabalkens och Socialtjänstlagens perspektiv.
Barnets bästa och FN
FN:s barnkonvention reglerar barns rättigheter. I dess första del regleras barns förhållanden, rättigheter och villkor i 41 stycken artiklar. Den tredje artikeln i denna första del handlar om barnets bästa. Det regleras att vid åtgärder som rör barn, exempelvis vid offentliga välfärdsinstitutioner, myndigheter eller
lagstiftande organ så skall barnets bästa komma i främsta rummet. Stater som är medlemsstater i FN åtar sig att ge barn skydd och omvårdnad för dess välfärd med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar eller andra med lagligt ansvar för barnen. Alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder skall för detta ändamål vidtas. (www.bo.se, 2005).
Föräldrabalkens förarbeten innefattas också av denna konventionens tredje kapitel på så sätt att man hänvisar till att det är barns bästa som skall beaktas vid alla åtgärder som rör barn (SOU1995:79, s.74).
Läser man vidare i konventionen finner man att följande artiklar i mångt
innehåller text som sammantaget skulle kunna tolkas vara en ytterligare aspekt på vad som anses vara respektive inte är barns bästa. Det stadgas om till exempel barns rätt till liv, överlevnad, utbildning, namn och nationalitet. Vidare att barn har rätt till att bli hörda, ha åsikter och ha ett privatliv. Vidare har barn rätt till skydd mot bland annat sexuellt och ekonomiskt utnyttjande, tortyr och dödsstraff, narkotika och väpnade konflikter (www.bo.se, 2005).
I den artonde artikeln regleras det att staterna skall göra sitt bästa för att det principiellt skall vara båda föräldrarna som gemensamt ska ha ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Det avsnittet slutar med orden ”Barnets bästa skall för
dem komma i främsta rummet” ( a a 2005).
I artikel nummer 27 fastställs det att varje barn har rätt till en levnadsstandard som kan tillgodose dess fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling och att det är föräldrarna som utifrån sin förmåga och ekonomiska resurser som har huvudansvaret för detta ( a a 2005).
När vi studerar konventionen och dess innehåll kan vi se exempel på både det som kan anses vara ett barns bästa, men också på det som inte kan betraktas vara förenligt med ett barns bästa. Vi tolkar konventionen som att ett barns fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling skall tillgodoses på ett betryggande vis. Vidare tolkar vi att det som inte anses vara bra för barn är bland annat övergrepp och utnyttjande i olika former.
Barnets bästa och föräldrabalken
Studerar man föräldrabalkens sjätte kapitel som reglerar vårdnad, boende och umgänge, så beskrivs det i 1 kap 1 § vad barn har rätt till respektive vad de skall skyddas från. Det står att barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Vidare, barn skall behandlas med aktning för sin person och får inte behandlas kränkande eller utsättas för kroppslig bestraffning, (Lag 1983:47).
Barnets bästa och socialtjänstlagen
Sverige har för att uppfylla kraven i barnkonventionen förutom det som stadgas i föräldrabalken reglerat barns förhållanden i Socialtjänstlagen (2001:453).
Socialtjänstlagen är en ramlag som tillkom 1982 (1980:620). Den har reformerats 2002 och i den nu gällande lagen regleras vad socialnämnden ansvarar för rörande barn.
Särskilda bestämmelser för olika grupper där barn och unga ingår, regleras i det femte kapitlet i socialtjänstlagen. I 5 kap 1 § SoL ges föreskrifter för
socialnämndens ansvar. Nämnden skall verka för att barn växer upp under goda och trygga förhållanden och när ett barn riskerar att utvecklas ogynnsamt skall nämnden sörja för att barnet får det skydd och stöd det behöver. Vidare ska
nämnden främja en allsidig personlighetsutveckling, en gynnsam social och fysisk utveckling i ett nära samarbete med hemmet. Nämnden ansvarar också för aktivt arbeta preventivt och motverkande rörande missbruk av narkotika, alkohol och andra liknande berusningsmedel hos barn och ungdom. Vidare åligger det nämnden då ett barn eller en ungdom är i farozonen och riskerar att utvecklas ogynnsamt att med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barnet eller ungdomen. I denna paragraf nämns också att nämnden ansvarar för att ge barn extra behov av stöd och hjälp i de fall det behövs sedan mål eller ärende om vårdnad, boende, umgänge och adoption avgjorts (5 kap 1 § SoL).
Socialtjänstlagen innehåller fyra bestämmelser angående barn. Det är bara i en som begreppet barnets bästa påträffas och det är i den andra som inleds med ”När
ett barns bästa kräver det,”. Denna bestämmelse reglerar dock socialnämndens
befogenheter vid att förbjuda eller begränsa för en person att ta emot andras barn (a a 2001).
Vi tolkar socialtjänstlagen, trots det närmst obefintliga uttrycket för barnets bästa, att barn skall ha rätt till trygghet och goda uppväxtförhållanden och att lagen i övrigt inbegriper de bestämmelser som regleras i barnkonventionen och föräldrabalken.
LAGSTIFTNING OCH FÖRARBETEN
Inledning
I detta kapitel redogör vi för gällande lagstiftning på området vårdnad, umgänge och boende. Vi granskar vad som låg bakom Vårdnadstvistutredningen (SOU 1995:79), den utredning som ledde till 1998 års reform av 6 kap FB. Vi tittar på hur Vårdnadstvistutredningens förslag omsattes i regeringens proposition 1997/98:7 om vårdnad boende och umgänge. Ett särskilt avsnitt behandlar lagutskottets betänkande 1997/98 LU:12, där bland annat motioner från de politiska partierna med kritik av regeringes proposition finns redovisade.
Nuvarande lagstiftning
Den lagstiftning vi behandlar i detta arbete utgår uteslutande ifrån FB:s sjätte kapitel. Det är i FB som förhållande mellan barn och föräldrar regleras. För enkelhetens skull kommer vi i detta avsnitt endast att benämna paragrafernas nummer utan hänvisning till Föräldrabalken och det sjätte kapitlet. I de fall vi avser annan lagstiftning anger vi denna eventuella lag i sin helhet.
Det sjätte kapitlet börjar med inledande bestämmelser:
”1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Lag (1983:47).”
I nästa bestämmelse regleras vad vårdnadshavaren ansvarar för och hur länge vårdnad skall finnas om ett barn. Med barn avses i lagens mening den som är omyndig, under 18 år. Det framgår att ett barn står under vårdnad till fyllda 18 år eller till den tidpunkt barnet ingår äktenskap före 18 års ålder;
”2 § Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller arton år eller dessförinnan ingår äktenskap.
Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.”
En ny och viktig paragraf efter 1998 års ändring är 2a §. Denna paragraf meddelar att det är barnets bästa som skall vara i fokus och att det skall tas hänsyn till barns behov av båda föräldrar, dock med hänsyn så att barnet inte riskerar att fara illa vid kontakt:
”2a § Barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande enligt detta kapitel av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge.
Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa skall beaktas. Lag (1998:319).”
Den sista paragrafen i de inledande bestämmelserna är 2b §. Denna paragraf är också en av de nya efter reformen 1998. Den reglerar hur hänsyn till barns egna vilja och mognad skall beaktas vid avgörande enligt kapitel sex. En riktlinje för barns mognad brukar vara vid 12 års ålder. Vid den tidpunkt anses den unga själv kunna påverka var den vill bo och i vilken omfattning den vill ha umgänge med umgängesföräldern (FB 6 kap 2b §).
”2b § Vid avgörande enligt detta kapitel av frågor som rör vårdnad, boende och
umgänge skall hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Lag (1998:319)”
SOU 1995 :79 – utredningen som föregick 1998 års reform av föräldrabalken
Bakgrund till utredningen
Utredningens uppdrag var att undersöka hur de bestämmelser om vårdnad och umgänge som trädde i kraft den 1 mars 1991 hade tillämpats och på grundval av sådana undersökningar ta ställning till om bestämmelserna behövde ändras i något avseende. Man skulle främst granska reglerna om handläggningen av vårdnads- och umgängesfrågor och då särskilt samarbetssamtal.
Utredningen skulle orientera sig om gällande rätt och pågående lagstiftningsarbete i Norden och övriga Europa. I samband med detta skulle man särskilt
uppmärksamma den s.k. finska modellen. Den innebär att föräldrar själva skall kunna sluta skriftliga avtal om vårdnad boende och umgänge och få detta avtal godkänt av socialnämnden.
Det tillades i direktiven att utgångspunkten för eventuella förslag bör vara, såsom också är fallet i gällande rätt, att föräldrarna i så stor utsträckning som möjligt skall kunna komma överens i vårdnads och umgängesfrågorna och att vad som är bäst för barnet skall tillgodoses.
Som särskild utredare förordnades lagmannen Karin Bishop. Experter i
utredningen var advokaten Sol-Britt Ingemansson, kanslirådet Sören Kindlund, hovrättsassessorn Ingemar Persson och byrådirektören Ingrid Åkerman.
Gemensam vårdnad
Utredningen övervägde att förorda om att gemensam vårdnad borde inträda automatiskt vid barnets födelse för föräldrar som inte är gifta med varandra. Dock kvarstod man vid att behålla nuvarande ordning, det vill säga att vårdnaden tillkommer modern ensam om föräldrarna inte är gifta med varandra. Man
föreslog att ”domstolen skulle medges möjlighet att i varje enskilt fall besluta efter
vad som är bäst för barnet, vilket vidare innebär att domstolen kan mot en förälders önskemål vägra att upplösa gemensam vårdnad” (SOU1995:79, s.9).
Vidare anförde man i utredningen att en sådan lagändring skulle innebära bland annat ”att fadern kan få del i vårdnaden även om modern motsätter sig detta i de
fall modern är ensam vårdnadshavare på grund av att föräldrarna var ogifta vid barnets födelse” (SOU 1995:79, s.9). I utredningen motiverade man förslaget med
att det skulle innebära en ytterligare en betoning av den gemensamma vårdnaden samt ”medverka till större flexibilitet åt regelsystemet” (SOU1995:79, s.9).
Boende
För att motivera förslaget om gemensam vårdnad och för att kunna ”bredda vägen
för en ökad användning av gemensam vårdnad samt för att ytterligare markera den gemensamma vårdnaden såsom en huvudregel” (SOU1995:79, s.9)
framfördes ett förslag om att även separat särskilt besluta vem av föräldrarna barnet skall bo hos. Detta avsågs kunna ske förutsatt att föräldrarna hade gemensam vårdnad. Således inbegrep förslaget om gemensam vårdnad även att man kunde separera vårdnad och boende, så inte vårdnaden blir avhängig av barnets boende.
Umgänge
Vidare lades i utredningen tonvikt på umgänge och annan kontakt med den förälder som barnet inte bor tillsammans med. Utredningen föreslog att barnets rätt till umgänge och annan kontakt med den förälder som barnet inte bor tillsammans med lyfts fram och betonas i 6 kap. föräldrabalken. Man betonade i det sammanhanget ”föräldrarnas ömsesidiga skyldighet att tillse att barnets
behov av umgänge och kontakt med en förälder som barnet inte bor tillsammans med tillgodoses” (SOU1995:79, s.10). På så sätt ville man understryka att ”den förälder som barnet inte bor tillsammans med har en skyldighet att umgås med barnet eller på annat sätt upprätthålla en kontakt” (SOU1995:79, s.10). Samarbetssamtal
Utredningen skulle också ta ställning till samarbetssamtal. En utvärdering därav gjordes i vilken man kom fram till följande: ”sådana samtal har störst utsikter att
leda till överenskommelse mellan föräldrarna om samtalen kommer till stånd innan ett domstolsförfarande inletts” (SOU1995:79, s.10).
Vidare framlade utredningen ett förslag som innebar ett införande av möjligheten för föräldrar som redan är överens att genom skriftligt avtal reglera vårdnad, boende och umgänge. Ansvar för verkställighet av samarbetssamtal samt för att träffa sådana avtal samt godkänna ingångna avtal borde enligt utredningen åläggas
kommunerna genom socialnämnderna. I utredningen påtalades även att i samband med prövningen av om föräldrarnas avtal kan godkännas, skall barnets bästa och dess önskemål beaktas.
Utredning till grund för beslut
Utredningen föreslog att domstolen skall besluta om utredning som skall ligga till grund för beslut om vårdnad, boende eller umgänge. Socialnämnden skall i sin tur ålägga en socialtjänsteman att utföra utredningen. ”Vårdnadstvistutredningen
föreslår även att den som verkställer utredning om vårdnad mm. skall lämna ett förslag till beslut eller redovisa vilka konsekvenser olika beslutsalternativ får för barnet” (SOU1995:79, s.12).
Utredningen redogjorde även för tänkbara konsekvenser av sina framlagda förslag, vilka man främst bedömde ”bör leda till reella besparingar framförallt
för staten genom minskade kostnader för domstolsförfarande och rättshjälp”
(SOU1995:79, s.12).
Barnets bästa i enlighet med vårdnadstvistutredningen
Begreppet barnets bästa avhandlas på mindre än två sidor i utredningen. Man redogör kortfattat för begreppets historik i svensk lagstiftning från att det introducerades i lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap. Vidare citeras avsnitt ur artikel 3 och 18 i FN:s barnkonvention där begreppet förekommer. Utredningen konstaterar att frågan vad som är barnets bästa har utvecklats i olika sammanhang. Man redovisar tre sådana källor, betänkandet Barnets rätt 2 om föräldraansvar, SOU 1979:63, departementspromemorian Vårdnad och umgänge, DS 1989:52, samt propositionen Vårdnad och umgänge, prop 1990/91:8. Ingen text från de nämnda källorna redovisas. Bilaga 15 i Vårdnadstvistutredningen är en promemoria författad av överläkaren vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Växjö Torgny Gustavsson. I avsnittet om barnens rätt citeras följande grundperspektiv beträffande vilka rättigheter barn har i vårdnads- och
umgängeskonflikter:
” – Barnets bästa skall vara avgörande men man bör hellre tala om den minst
dåliga lösningen eftersom nackdelar alltid finns.
– Föräldrarna måste ha förmåga att prioritera barnets behov framför sina egna.
– Barn behöver alltid sina bägge föräldrar, att få träffa dem tätt och i vardagssituationer.
– Barns rätt kräver att tvisten avgörs med minsta möjliga tidsutdräkt och
helst inte i domstol.”
(SOU 1995:79 s. 75).
Ingen forskning redovisades till stöd för något av de postulat som framfördes i utredningen, till exempel att ”rätt” till umgänge med den förälder barnet inte bor med i det närmaste alltid är till barnets bästa.
Utredningen gjorde bedömningen att automatiskt gemensam vårdnad ej borde införas. Detta ansågs olämpligt i de fall följande omständigheter förelåg: ”Om
föräldrarnas konflikt är så svår och djup att föräldrarna överhuvudtaget inte förmår att tala med varandra och än mindre samarbeta i frågor som rör barnet.”
Vidare befarade man att följande konsekvens kunde inträffa: ”Automatiskt
gemensam vårdnad för ogifta föräldrar kan leda till att modern inte medverkar till att faderskapet blir fastställt.” (SOU1995:79, s.79). Denna konsekvens ansågs av
utredningen kunna medföra betydligt olyckligare omständigheter för barnet, än om föräldrarna automatiskt fick gemensam vårdnad. Vidare ansåg utredningen att en regel om automatisk gemensam vårdnad skulle kunna leda till ”att gemensam
vårdnad uppkom även beträffande barn som avlats vid en våldtäkt eller något annat sexualbrott. Även de barn som avlats under en tillfällig förbindelse skulle omfattas av en automatiskt verkande regel” (SOU1995:79, s.79).
Vårdnadstvistutredningen konstaterade således att även om dessa barn har ett lika stort behov av båda sina föräldrar i likhet med andra barn så kan det under dessa omständigheter inverka direkt skadligt med en automatiskt verkande gemensam vårdnad. Utredningen tog även upp en aspekt som vid en första anblick skulle tyckas utgöra en positiv effekt av att införa automatiskt gemensam vårdnad. Under de omständigheter att modern avlider är fadern redan formell
vårdnadshavare för barnet. Men i de fall då fäder som tidigare inte haft kontakt med barnet, under dessa förutsättningar ensamma skulle få ansvar för barnet, skulle en sådan lagstiftning kunna få ödesdigra följder för barnet, varför utredningen gjorde bedömningen att det inte borde införas en regel om automatiskt gemensam vårdnad från barnets födelse.
Utredningen föreslog att det i 6 kap. Föräldrabalken bör införas en ny inledande bestämmelse som anger att: ” barnets bästa skall vara avgörande vid domstolens
tillämpning av bestämmelserna i kapitlet” (SOU1995:79, s.74). Vidare angavs; ”till denna bestämmelse förs 6 kap. 6a § föräldrabalken som anger att domstolen skall fästa avseende vid en nära och god kontakt med båda föräldrarna”
(SOU1995:79, s.74). Även följande bestämmelser i 6 kap. 15 § fjärde stycket föräldrabalken föreslog skulle föras dit, nämligen att: ”domstol vid beslut om
umgänge skall beakta risken för att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa”
(SOU1995:79, s.74). Därutöver föreslogs att det till den inledande bestämmelsen fördes de genom propositionen ” Barns rätt att komma till tals” (prop.
1994/95:224) föreslagna bestämmelserna som anger att ”domstolen skall ta
hänsyn till barnets vilja med beaktande av ålder och mognad” (SOU1995:79,
s.74).
Barns rättigheter
När det handlar om barns rättigheter hänvisar utredningen till FN:s
Barnkonventions artikel 3 som bland annat anger att ”vid alla åtgärder som rör
barn skall barnets bästa komma i främsta rummet” (SOU1995:79, s.74).
Vidare hänvisade utredningen till ett barns grundläggande rättigheter vilka anges i 6 kap. 1 § föräldrabalken. Denna bestämmelse som infördes i föräldrabalken år 1983 (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17) ger ett barn rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Det uttrycks att barn ”skall behandlas med aktning
för sin person och egenart och inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling” (SOU1995:79, s.75). Se även avsnittet ovan om
Regeringens proposition 1997/98:7 Vårdnad, boende och umgänge Övergripande intentioner
I propositionen 1997/98:7 angavs förslag till ändringar i föräldrabalken avseende vårdnad, vilka ”syftar till att betona vikten av samförståndslösningar och
underlätta för föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt komma överens om hur frågor om vårdnad och umgänge mm. skall lösas” (prop.1997/98:7 s 1). I
propositionen poängterades även att ett av syftena med förslagen var att ” bana
väg för ökad användning av gemensam vårdnad” (prop. 1997/98:7 s 1). Vidare
anfördes för att betona principen om barnets bästa, ett förslag till en övergripande bestämmelse som avsåg att prioritera barnets bästa i samband med avgörande av alla frågor om vårdnad, boende och umgänge. Man föreslog att en motsvarande bestämmelse införs i det kapitel i föräldrabalken vilket handlar om verkställighet av domstolsavgöranden om vårdnad mm. (prop.1997/98:7). Ett förslag handlade om att föräldrar som är överens skall kunna reglera frågor avseende vårdnad, boende och umgänge genom avtal som godkänns av socialnämnden. Ett sådant avtal skall kunna gälla juridiskt samt kunna verkställas, i likhet med ett laga kraft vunnet domstolsavgörande (prop.1997/98:7). Det påtalades att gemensam vårdnad skall kunna komma ifråga även om en förälder motsätter sig det, dock under förutsättning att gemensam vårdnad är bäst för barnet (prop.1997/98:7). Vidare föreslogs i anslutning till vårdnad att domstol även skall kunna besluta om umgänge också i de fall där föräldrarna har gemensam vårdnad och att domstol i samband med gemensam vårdnad skall kunna avgöra vem barnet skall bo tillsammans med (prop.1997/98:7). I propositionen föreslogs en uttrycklig regel om att barnet skall ha rätt till umgänge med den förälder som det inte är
stadigvarande bosatt tillsammans med. I det sammanhanget konstaterades att båda föräldrarna således åläggs ett ansvar för att barnets behov av umgänge tillgodoses (prop.1997/98:7).
Barnets bästa
I propositionen påtalades det faktum att domstolen skall beakta efter vad som är bäst för barnet, vilket anges i flera bestämmelser i föräldrabalken. I det
sammanhanget hänvisades även till Vårdnadstvistutredningen (SOU1995:79) som ansåg att principen om barnets bästa borde betonas ytterligare, genom att det redan i inledningen till 6 kap föräldrabalken, föreskrivs att barnets bästa skall vara avgörande för alla rättens ställningstaganden i enlighet med 6 kap föräldrabalken (prop. 1997/98:7). I propositionen framgick det att regeringen delade denna uppfattning och även föreslog att bestämmelsen gavs en mer generell utformning där även socialnämndens prövning av vårdnad, boende och umgänge omfattas av bestämmelsen. Således föreslog regeringen att det införs en uttrycklig
bestämmelse om att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande av alla frågor som rör vårdnad om barn, barns boende och umgänge. ”Regeringen
anger som skäl för sina förslag, dels att principen om barnets bästa sedan tidigare är väl förankrad i svensk rätt samt dels att den är central i FN:s
barnkonvention om barns rättigheter från år 1989 (barnkonventionen) där artikel 3 uttrycker att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som
rör barn” (prop.1997/98:7 s 46, 2 st.). I propositionen hänvisades även till
barnkonventionens artikel 18 där det bland annat uttrycks att konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda
föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling (prop.1997/98:7).
Vårdnad
Vidare framhölls i propositionen att syftet med bestämmelsen om gemensam vårdnad framför allt är att främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna och då menar man att ett gemensamt rättsligt ansvar kan bidra till detta. I detta sammanhang påtalades även att det införts invändningar mot användningen av gemensam vårdnad. ”Det har bland annat sagts att gemensam
vårdnad ger fäderna makt, rättigheter och möjligheter utan att samtidigt ålägga dem ett ansvar för den dagliga omsorgen om barnet” (prop.1997/98:7 s 49, 4 st.).
Detta konstaterades då det övervägande antalet barn är bosatta hos sina mödrar som således också uppbär ansvaret för dem (prop.1997/98:7). I propositionen framlades att regeringen ansåg att det inte kan komma ifråga att helt utmönstra möjligheterna till ensam vårdnad (prop.1997/98:7). Det angavs att det finns fall där en förälder är olämplig som vårdnadshavare, vilket kan vara fallet om föräldern gjort sig skyldig till våld mot barnet eller den andra föräldern eller om ”konflikten mellan föräldrarna är så svår och djup att det är omöjligt för dem att
samarbeta i frågor som rör barnet” (prop.1997/98:7 s 49 sista st.). Det
konstaterades att det under sådana omständigheter är bäst för barnet att en förälder är vårdnadshavare (prop.1997/98:7).
Barnets Boende
Regeringen föreslog att om båda föräldrarna har vårdnaden om barnet skall domstolen kunna besluta om barnets boende. Vidare angavs att avgörande för domstolens bedömning bör vara barnets bästa. För att domstolen skall kunna avgöra vad som är barnets bästa, är domstolen skyldig att inhämta information genom någon form av utredning. Om föräldrarna är oense i boendefrågan, måste utredningen vara mer noggrann än om de är ense (prop. 1997/98:7 s 56).
Begreppet boende definierades i detta sammanhang som barnets faktiska bosättning, varför tillfällig frånvaro under exempelvis semester inte ändrar det faktiska boendet (prop. 1997/98:7). I propositionen angav man att när det gäller barnets folkbokföring, saknas egentliga riktlinjer. Enligt folkbokföringslagen 6 §
”skall en person folkbokföras på den fastighet och i den församling där han eller hon är att anse som bosatt.”. Vidare angavs att en person anses vara bosatt på den
fastighet där han eller hon regelmässigt tillbringar sin dygnsvila eller, när byte av bostad skett, kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila. Således skall barnets folkbokföring följa barnets faktiska boende i likhet med
ovanstående. I propositionen nämndes också de faktiska omständigheterna och konsekvenserna kring att barnets folkbokföring inte regleras automatiskt i förhållande till vårdnad och boende. Folkbokföringen är viktig då det gäller vem som skall få uppbära bostadsbidrag och underhållsstöd. I de fall då föräldrarna inte är ense om folkbokföringen framhölls att skattemyndigheten kan ta upp frågan när det finns skäl för det genom att vardera föräldern förser myndigheten
med information som kan anses vara relevant för frågans prövning (prop.1997/98:7).
Umgänge
Regeringen föreslog i propositionen att barnets rätt till umgänge skulle lyftas fram i lagen och betonade samtidigt föräldrarnas gemensamma ansvar för att barnets behov av umgänge så långt möjligt tillgodoses. Regeringen menade att på så sätt understryks också att en förälder som inte bor tillsammans med barnet har en skyldighet att umgås med barnet (prop.1997/98:7). I propositionen framgick det att ett övervägande antal av remissinstanserna tillstyrkte förslaget eller lämnade det utan invändning. Emellertid framhöll Barnombudsmannen och Bortrövade barns förening att umgänge inte får bli en skyldighet för barnet. I propositionen framhölls att det i första hand är barnets intresse av umgänge som skall
tillgodoses. Således ansågs inte någon förälder ha någon absolut rätt till umgänge med sitt barn, vilket antogs ligga i linje med den grundläggande principen om barnets bästa.
Lagutskottets betänkande 1997/98:LU12 Vårdnad, boende och umgänge
Sammanfattning
Lagutskottet anförde inledningsvis att förslaget syftar till att betona vikten av samförståndslösningar och underlätta för föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt komma överens om hur frågor som rör vårdnad om barn m.m. skall lösas. Man nämnde även att förslaget avser att bana väg för ökad användning av
gemensam vårdnad samt att en övergripande bestämmelse om att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande av alla frågor om vårdnad, boende och umgänge införs i 6 kap. FB (1997/98:LU12, s.1, 1 st.).
Lagutskottet nämnde vidare förslaget att en bestämmelse införs som erinrar om att föräldrarna har möjlighet att genom samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. ”Avsikten med bestämmelsen är att
markera att föräldrarna bör försöka lösa sin konflikt i samförstånd innan de vänder sig till domstol med sin tvist” (1997/98:LU12, s.17, 4 st.).
Fortlöpande reformering av familjerätten
Utskottet erinrade om att svensk familjerätt alltsedan början av 1970 talet har genomgått en fortlöpande reformering. Utvecklingen har haft som mål att tillgodose barnens intressen i förhållande till föräldrarna. Vidare angavs att den ändring av FB som ägde rum år 1973 innebar ändrade regler om vårdnad om barn (prop.1973:32,bet.LU 20). Den reformen innebar bland annat att frågan om vem av makarna som bär skulden för söndringen inte får tillmätas betydelse vid avgörande av vem av dem som efter skilsmässa skall få vårdnaden om barnen. Samtidigt med dessa ändringar infördes bestämmelser som syftade till att stärka
fäders möjligheter att få vårdnaden om sina barn i de fall föräldrarna inte är gifta med varandra (1997/98:LU12, s.11, 2 st.). Bestämmelsen syftade till att likställa föräldrarna i rättslig mening så att de efter särskild prövning kan få vårdnaden om sina barn.
Kritik
I en motion från Vänsterpartiet (1997/98:L9) yrkades avslag på propositionen, därför att lagförslagen inte står i överensstämmelse med principen om barnets bästa. Bland annat därför att regeringen trots brist på svensk forskning och i strid med internationell forskning, utgick från att gemensam vårdnad alltid är bra för barnet (1997/98:LU12, s.16, 1 st.). Lagutskottet försvarade propositionen och avstyrkte bifall till denna motion (1997/98:LU12, s.16, 2 st.).
I en motion från Miljöpartiet (1997/98:L11) förespråkades att samarbetssamtal skulle göras obligatoriska så att talan om enskild vårdnad inte fick väckas om man inte haft samarbetssamtal (1997/98:LU12, s.20, 2 st.). Även Centerpartiet
förespråkade detta i en motion (1997/98:So801) då man föreslog att samarbetssamtalen skulle bli obligatoriska även när föräldrarna var ense
(1997/98:LU12, s.20, 4 st.). Vänsterpartiet uttryckte en motsatt uppfattning i en motion (1997/98:L9) då man ansåg att samarbetssamtalen borde förutsätta samtycke från föräldrarna. Man föreslog ett tillägg till 6 kap. 18 § föräldrabalken med innebörd att domstolen mot förälders vilja inte skulle kunna förordna om samarbetssamtal i de fall en av föräldrarna dömts för vålds eller sexualbrott. Vidare föreslog man att domstolen i andra fall skulle göra en riskbedömning och särskilt beakta risken att barnet eller den som motsätter sig samtalen utsätts för brott eller andra trakasserier (1997/98:LU12, s.20, 6 st).
Lagutskottet yrkade avslag på motionerna och förespråkade propositionens förslag, nämligen ”att samarbetssamtalen inte heller i fortsättningen skall vara
obligatoriska och inte heller förutsätta föräldrarnas samtycke” (1997/98:LU12,
s.21, sista st.). Vidare ville Lagutskottet peka på att det av propositionen inte framgått något som tyder på att domstolarna skulle negligera de risker som i vissa fall skulle vara förenade med samtalen, varför Lagutskottet ansåg att någon uttrycklig föreskrift i 6 kap. 18 § om samtycke ej var erforderlig (1997/98:LU12, s.21, sista st, s.22, 1 st.)
Gemensam vårdnad mot en förälders vilja
Lagutskottet angav att det i den proposition som låg till grund för 1990 års beslutade ändringar i 6 kap. FB fastställdes bland annat ”att med utgångspunkt i
att gemensam vårdnad typiskt sett kan gagna ett barns intresse, det typiskt sett också ofta ligger närmast till hands för en förälder som vill sätta barnets bästa i centrum att sträva efter gemensam vårdnad” (1997/98:LU12, s.25, sista st.).
Således konstaterade Lagutskottet att när en förälder visar motstånd mot gemensam vårdnad, så kan det vara ett tecken på att den föräldern har mindre intresse av att upprätthålla en god och nära kontakt mellan barnet och den andra föräldern. Vidare påtalades att ett motstånd också kan ha andra orsaker såsom en strävan att skydda barnet mot att fara illa, då det kan ha sin grund i sådana förhållanden som hustrumisshandel eller ständiga trakasserier från makens sida
(1997/98:LU12, s.25). Det framhölls att man i propositionen från 1990 ansett att ”bedömningen i det enskilda fallet måste vara mycket lyhörd och noggrant
inriktas på de omständigheter och behov som föreligger i just det fallet”
(1997/98:LU12, s.25, sista st.).
Lagutskottet angav att det i den nu föreliggande propositionen föreslogs vissa ändringar i reglerna om gemensam vårdnad i 6 kap. 5 § FB. ”De föreslagna
ändringarna innebär att domstolen skall kunna vägra att upplösa den
gemensamma vårdnaden eller förordna om sådan vårdnad mot en förälders vilja”
(1997/98:LU12, s.26, 3 st.). Lagutskottet utgick ifrån att vårdnadsfrågan överlag skulle komma att avgöras i likhet med gällande lagstiftning, men ansåg att
domstolen får större handlingsfrihet än för närvarande vid avgörande av frågor om vårdnad för att barnets bästa skall kunna tillgodoses (1997/98:LU12, s. 26, 3 st.).
Lagens slutliga utformning
Riksdagen beslutade att anta regeringens proposition 1997/98 i sin helhet. I den slutliga utformningen av lagändringarna hade vissa redaktionella ändringar gjorts som föreslagits i lagrådets yttrande.
RESULTATREDOVISNING OCH ANALYS
Statistisk analys
Under denna rubrik redovisar vi eventuella könsskillnader före och efter
reformen. Vi väljer att redovisa detta som stapeldiagram som är ett brukligt sätt att göra jämförelser mellan kategoritillhörighet av variabler (Körner & Wahlgren, 1998). De procenttal vi beräkna redovisas som heltal i texten.
Det totala antalet domar som föregicks som tvistemål i hovrätten för Skåne och Blekinge avseende boende, umgänge och vårdnad uppgick år 1997 till 39 stycken. Av dessa 39 har vi haft tillgång till 12 stycken eller 31 %.
2004 års totala domar i tvistemål i samma ärenden och i samma hovrätt som ovan uppgick till 56 stycken. Av dessa har vi studerat 24 stycken vilket är detsamma som 43 %.
Av de 12 stycken domar från 1997 innebar fyra stycken en förlikning, det vill säga att parterna (föräldrarna) kommit överens och att domslut grundar sig på den överenskommelse som parterna enats om. Motsvarande för 2004 var att 10 av de 24 stycken domar vi hade tillgång till slutade med en förlikning,.
En dom från 2004 angav som domslut att barnet den rörde näst intill var 18 år och hade yttrat att denne inte var intresserad av ett flyttat boende, varför hovrätten ansåg klagandes talan rimligen inte skulle kunna vinna framgång vid prövning. Hovrätten fastställde därmed tingsrättens domslut.
