Pedagogers förhållningssätt och möjligheter - att arbeta med barn med avvikande beteende

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Barn Unga Samhälle

Examensarbete

15 högskolepoäng, grundnivå

Pedagogers

förhållningssätt och möjligheter

– Att arbeta med barn med avvikande beteende

Teachers’ attitudes and opportunities

– Working with children with deviant behavior

Caroline Fonrell

Emelie Jansson

Lärarexamen 210hp

Barndoms- och ungdomsvetenskap 2012-10-30

Examinator: Mia Karlsson Handledare: Gitte Malm

3

Förord

Vi är två studenter som har intresserat oss för hur pedagoger förhåller sig till barn med avvikande beteende på något sätt. Då vi i praktiken har upptäckt att barn som inte har någon diagnos ofta åsidosätts på grund av att de inte fått någon diagnostisering, tycker vi det skulle vara intressant att ta reda på hur några pedagoger ser på detta och hur de själva förhåller sig till dessa barn.

Vi vill rikta ett stort tack till personerna vi intervjuat för deras bidrag. Då inte många var intresserade av att ställa upp med information och sin medverkan, är vi väldigt tacksamma för dem som verkligen tog sig tid att delta i studien. Vi känner att vi fått relevant och lärorik information som vi kan ta med oss ut i vårt framtida yrke som pedagoger.

Oktober, 2012 Caroline och Emelie

5

Sammanfattning

Denna studie grundar sig främst på hur pedagoger förhåller sig till barn med någon form av avvikande beteende. Vi har med denna undersökning tagit reda på hur pedagogerna själva anser sig hantera barn som har ett avvikande beteende samt vilka möjligheter de anser att det finns för att tillgodose dessa eventuella behov.

Detta är en kvalitativ undersökning där intervjuer och observationer har genomförts. Pedagogerna arbetar på två olika förskolor, en mångkulturell förskola som ligger centralt i en storstad och en i en liten by på landet.

Resultaten av undersökningen visar sammanfattningsvis på att det inte alltid är resurser i form av specialpedagoger och material som behövs i första hand. Pedagogerna kan till en början göra mycket på egen hand. Grunden för en positiv utveckling kan läggas genom att förebygga och skapa stimulans och förtroende hos dessa barn redan i förskolan. Det är därför viktigt att en förskoleverksamhet har väl planerade strukturer och aktiviteter.

7

Innehållsförteckning

Förord 3

Sammanfattning 5

1. Inledning 10

1.1 Syfte och frågeställningar 11

1.2 Avgränsningar 11

2. Teoretisk bakgrund 12

2.1 Centrala begrepp Fel! Bokmärket är inte definierat.

2.2 Tidigare forskning 12

2.2.1 Förskolans roll 12

2.2.2 Pedagogernas roll 12

2.2.3 Barns kompetenser 16

2.2.4 Beteendeproblem hos barn 17

2.2.5 Problemskapande beteende 18

3 Metod 20

3.1 Metodval – en kvalitativ forskningsansats 20

3.2 Kvalitativ intervju 20

3.3 Observation 21

3.3.1 Användning av video under observation 21

3.4 Urval 22

3.5 Genomförande 23

3.5.1 Reflektion kring genomförande 25

3.6 Etiska forskningsprinciper 25

4. Resultat och analys 27

4.1 Pedagogers förhållningssätt 27

4.2 Möjligheter att tillgodose barns eventuella behov 31

8

Referenser 37

Bilaga 1 38

10

1. Inledning

Denna studie har sin utgångspunkt i ett ämne vi anser vara mycket intressant och lärorikt för vårt kommande yrke. Ska man arbeta med barn, oberoende av ålder, kön och etnicitet, anser vi att man måste ha en del vetskap om barns likheter och skillnader. Alla har ett eget sätt att vara och bete sig på, såväl barn som vuxna. Det är upp till pedagogerna att se barnens olikheter, samt respektera och arbeta utefter dem. Det finns även en läroplan som måste följas och bearbetas. I den står det bland annat att förskolans kvalitet ska dokumenteras, följas upp och utvärderas för att skapa goda villkor vad gäller barns utveckling och lärande. I förskolan finns inga mål att uppnå, som i skolan, utan enbart mål att sträva mot (Skolverket, 2010).

Förskolläraren ska ansvara för

• att arbetet i barngruppen genomförs så att barnen

- får stöd och stimulans i sin sociala utveckling (Skolverket, 2010:11) Arbetslaget ska

• samarbeta för att erbjuda en god miljö för utveckling, lek och lärande och särskilt uppmärksamma och hjälpa de barn som av olika skäl behöver stöd i sin utveckling,

• ge stimulans och särskilt stöd till de barn som befinner sig i svårigheter av olika slag (Skolverket, 2010:11)

Studien grundas på barn som anses ha ett avvikande beteende och eventuellt är mer krävande än de övriga barnen på förskolan. Undersökningen kommer att handla om hur pedagoger förhåller sig till barn med ett annorlunda beteende, samt vad det finns för möjligheter för att kunna tillgodose dessa barn behov. Med hjälp av observationer och intervjuer kommer studien förhoppningsvis ge svar på till exempel frågor om pedagogerna främjar och hjälper dessa barns utveckling eller inte utan istället låter de fortskrida utan att ingripa. Vad kan anledningarna i så fall vara till detta?

Som nämns i läroplanens riktlinjer ovan är det viktigt att tillgodose alla barns behov för att främja deras utveckling och lärande. Även om pedagogerna anser att ett barn är annorlunda och inte når samma resultat som de övriga i barngruppen, är det pedagogernas skyldighet att hjälpa även dessa barn.

11

1.1 Centrala begrepp

Att ha ett avvikande beteende innebär att det är något som avviker från den normala normen för hur man ska bete sig, dvs. ett beteende som bryter mot samhällets etablerade normer på något vis (Nationalencyklopedin, 2012; Friesen, 1991-1996). Det kan även vara ett beteende som avviker från sin aktuella grupp och som således inte accepteras. Vid avvikande beteende hos barn menar vi barn som beter sig annorlunda eller skiljer sig från övriga barngruppen på något vis. Ordets innebörd innefattar barn med diverse beteenderubbningar, det kan vara allt från ett introvert och/eller utagerande beteende till barn som är sena med att göra sig förstådd genom sitt verbala språk (a.a.).

Kompetens innebär att man har en rad förmågor som gör oss kapabla till att fungera på

ett adekvat sätt i de olika situationer som möter oss i vår vardag. Att kunna anpassa sig efter de olika krav, utmaningar och förmågor som ställs på oss i idag. Redan när vi föds har vi vissa förutsättningar att leva upp till, och det är i samspel med omgivningen, först och främst omsorgpersonerna, som precessen har sin början (Eresund & Wrangsjö, 2008).

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med undersökningen är att studera hur pedagoger förhåller sig till barn som på något sätt anses problematiska. Detta ämnar vi ta reda på genom att söka svar på följande frågor:

- Hur hanterar pedagogerna barn som har ett avvikande beteende?

- Vilka möjligheter anser pedagoger finns för att tillgodose dessa barns eventuella behov?

1.3 Avgränsningar

Studien grundar sig enbart på förhållandet i förskolan. Vi har inte haft möjlighet att få någon bredare vetskap om deras olika hemförhållanden då detta är sekretessbelagt. Vi är dock medvetna om att det som händer i hemmen även påverkar barnen i deras vistelse på förskolan.

12

2. Teoretisk bakgrund

I följande kapitel kommer vi ta upp vad tidigare forskning säger kring vårt valda område vad gäller pedagogers förhållningssätt mot barn med avvikande beteende, samt definiera de centrala begreppen som uppkommer i vårt arbete.

2.1 Tidigare forskning

2.1.1 Förskolans roll

Förskolan har en stor roll och ett stort ansvar för barnen. Det är här de ges möjlighet till nya erfarenheter. I nära samspel får barn sina erfarenheter, och på så sätt ges möjligheter och förutsättningar till beteendeförändringar. Kinge (2000) nämner att det enligt psykologen Finn Magnussen, är förskolan som har stora möjligheter till att främja barnet till en positiv utveckling samt samspelet med andra barn respektive vuxna (Kinge, 2000).

Förskolan har stor betydelse för barns individuella utveckling och trygghet. Först på förskolan ges barnen möjlighet för möte med professionella vuxna som kan hjälpa dem framåt i samspelet. Kinge lyfter fram att många inom verksamheten tänker ”Vad hjälper det att jag … när inte de andra …” eller ”Det hjälper inte vad vi gör i förskolan när föräldrarna inte följer upp det.” Hon menar att det är i förskolans vardag som det ges möjlighet för pedagogerna att kunna påverka barnen positivt (Kinge, 2000:25)

Förskolan är ingen institution med terapeutiska uppgifter som ska råda bot på barns olika svårigheter (Kadesjö, 2008). En förskoleverksamhet med väl planerade strukturer kan ge dessa barn stimulerande upplevelser och erfarenheter. Grunden till en senare positiv utveckling kan läggas genom att man förebygger dess svårigheter vid tidig ålder. Om pedagoger kan förebygga och skapa stimulans och förtroende hos dessa barn redan i förskoleverksamheten kan deras svårigheter minska eller avta helt med åldern. Å andra sidan om en verksamhet saknar struktur och planering kan det medföra att svårigheterna framträder mer och kan till och med förvärra dem (a.a.).

2.1.2 Pedagogernas roll

Folkesson (i Kinge, 2000) menar att ”Barnet växer gradvis ut i världen”, och ”det frigör sig från den nära relationen om det får stöd i att göra det”. Hon talar även om hur viktigt

13

det är att den professionella vuxne ska kunna bedöma barnens behov av både fysisk närhet och avstånd. Det är även deras professionella uppgift att känna av situationen, om de ska ingripa i olika situationer eller enbart inta en observerande roll. Både Folkman (1998) och Kadesjö (2008) poängterar även att barn med avvikande beteende ofta saknar tillit för vuxna. Det är därför viktigt att ha kontinuitet och förbereda dem för vad som komma skall och stå för vad man lovat. Inte förrän barnet känner tillit och förtroende för den vuxne kan de släppa sin kontroll. Vissa barn behöver ett mer strukturerat schema i sin vardag än andra barn för att uppnå en mer harmonisk tillvaro. Kinge (2000) beskriver en undersökning från en förskola med barn som har problematisk hemmiljö, där det har uppmärksammats att personalen inte har tillräckliga kunskaper och tålamod till att ta itu med diverse problem som uppstår med dessa barn. Istället för att bredda sina kunskaper och hjälpa barnet ta reda på vad problemet grundar sig i, letar de istället syndabockar bland barnen för att lätta den egna bördan. Pedagogerna tillrättavisar gärna barnen med attityd istället för att förklara för dem med en lugn och behaglig ton. Detta medför lätt att det blir en vad Kinge kallar det en mekanisk omsorg, vilket innebär att det blir en omsorg i form av en professionell neutralitet, en opersonlig envägskommunikation istället för en känslomässig, engagerad kontakt och dialog med det enskilda barnet (a.a.).

Kinge (2000) belyser problemet med vår pedagogiska praxis. Hon diskuterar om kravet på målstyrning och dokumentation har fört bort oss från det nära samspelet och omsorgen med barnen. Vi ska istället främja det goda och närvarande samspelet. Det är enbart vid det nära mötet med barnen som pedagogen kan nå sin fulla kompetens. Kinge tar i sin bok upp ett exempel av en händelse som hon själv fått erfara på en förskola. Det visar på hur stor betydelse och vilka stora skillnader pedagogernas förhållningssätt mot barn med avvikande beteende, eller som Kinge själv kallar det problembarn, kan ha.

Ole var bara tre år men hade redan hunnit göra sig till ett ”problembarn” i förskolan med sitt utagerande och oförutsägbara beteende. Han beskrevs som hyperaktiv men hade i realiteten ingen diagnos. […] Han var svår att förstå och han var svår att stå ut med, i synnerhet för Inger, assistent på avdelningen. Lyckligtvis fanns det en annan anställd, Mona, som öste sin kärlek på just den här pojken. […] Vid de talrika motsättningarna mellan de två försökte Mona avvärja de värsta sammanstötningarna men ställde sig i

14

regel lojalt bakom Inger genom att stillatigande acceptera hennes handlingar. […] Efter att ha farit fram som en virvelvind på avdelningen, överallt på samma gång: efter att som straff ha placerats på en stol där man hade talat med honom och tillrättavisat honom: efter att ha smitit iväg, klättrat på bord och stolar, var Ingers gräns nådd. Hon var rasande. Hon tog Ole hårt i armen och skakade honom medan hon förstökte få ögonkontakt med honom. Ole skrattade mer och mer högröstat på gränsen till hysteri. Efter ett tag ingrep Mona. Hon lyfte upp Ole, höll om honom stadigt och lämnade avdelningen. […] Ole och Mona hade inte kommit längre än ut i trappan utanför avdelningen förrän Ole borrade in näsan i hennes halsgrop och snyftade: ”Jag är rädd!” Borta var skrattet, och borta var den motoriska oron, han klamrade sig fast vid henne och darrade i hela kroppen. […] (Kinge, 2000:18-19)

Kinge (2000) menar att det lätt blir att man till största del riktar sin uppmärksamhet och aggression negativt mot barn med avvikande beteende. Istället krävs det att de professionella vuxna tar initiativ och aktivt ingripande för att det ska kunna uppstår en kontakt. Att det är viktigt med uppmuntran och beröm istället för tjat och kritik menar även Kadesjö (2008). Det är ofta som förskolepersonal beskriver barn med avvikande beteende med ord som: bråkiga, tjatiga, okoncentrerade, passiva, tillbakadragna, etc. Istället för att placera in dessa barn i olika fack ska pedagoger inta ett mer professionellt ställningstagande (Kinge, 2000).

Istället för att tjata och kritisera, måste pedagogerna förstå barnets speciella svårigheter och ta reda på vad som är rimliga uppnåendemål för dessa barns individuella utveckling, och på så sätt istället uppmuntra och berömma (Kadesjö, 2008).

Ett barn ska aldrig bli betraktat som ett objekt som görs till föremål för åtgärder utan ska istället bemötas som ett subjekt, det vill säga att de ska uppfattas som en egen individ med egna upplevelser. Hur goda pedagogernas avsikter till positiva insatser än är så är det deras innebörd för barnet som ändå är det viktigaste (a.a.).

Vad som är viktigt att tänka på när man arbetar med barn med avvikande beteende, är hur de uppfattar sin situation och plats på förskolan. Barnets självbild påverkas speciellt av vilken innebörd pedagogernas insatser har. Att känna att man är i behov av en specialpedagog kan både förstärka självbilden av att man är dålig, men samtidigt vara en positiv bekräftelse på att man är speciell som får vara själv med en vuxen (a.a.)

15

Barnets omgivning har stor påverkan på deras självkänsla. För att barnet ska utvecklas positivt och känna sig bekväm och trygg, måste omgivningen vara positiv och se barnets framsteg istället för att enbart se alla svårigheter. Det grundar sig alltså mycket i det pedagogiska förhållningssättet gentemot dessa barn (a.a.).

Kadesjö (2008) menar att det är viktigt att pedagoger främjar och uppmuntrar barnets utveckling i tidig ålder för att undvika att barnet ska känna ständiga misslyckanden och få en känsla av otillräcklighet. Detta kan nämligen leda till allvarliga skador för barnets självförtroende och självbild.

En pedagog måste vara tydlig. Många missuppfattar ofta vad det innebär att vara tydlig. Det handlar inte om att behöva höja rösten eller att man ett flertal gånger ska behöva upprepa tillsägelserna. Både pedagogerna och barnen påverkas negativt av det, genom att båda då upplever stress, irritation och känslan av att inte bli hörd. Istället borde pedagogerna söka ögonkontakt, beröra barnet, genom att ta tag i eller lyfta bort barnet för att på så vis kan man förmedla det man vill ha sagt genom kroppsspråk och gester samtidigt som man gör det verbalt. Eftersom hörselintrycken ofta är svåra för barn att uppfatta kan man istället försöka använda sig av att också kunna beröra barnet emotionellt med tydliga känslouttryck bakom budskapet (a.a.).

Ett barn med avvikande beteende behöver även känna sig omtyckt och speciell fastän de inte alltid klara av alla moment. Det är viktigt att vi gör dem medvetna om att de är omtyckta för den de är både genom vårt tal samt kroppsspråk (Folkman, 1998). Som Cronström-Beskow beskriver måste man:

… försöka fånga in guldkornen. Man hittar några här och man hittar några där. Om man sätter dem tillsammans, så bildar de en tunn guldram som innehåller det man vill spara. (Folkman 1998:56)

Det är inte pedagogernas uppgift att styra barnens lek och aktiviteter eller tala om exakt vad de ska göra (Kadesjö, 2008). Utan de ska istället få barnet själv att stanna upp och fråga sig; vad ska jag göra? Hur ska jag göra för att åstadkomma det jag har tänkt? De ska alltså bara vägleda dem i sin utveckling och trygghet. Genom att barnen berättar vad det är de gör eller vad deras planer är för kommande handling kan den vuxne återvända till detta och berätta för dem att de faktiskt har en plan och ett mål med sin handling. Detta är något som barnen ofta inte tänker på. Den vuxne kan använda sig av detta

16

förhållningssätt även i de flesta vardagssituationer, till exempel när barnet ska gå ifrån matbordet kan man ställa frågan; ”vad ska du göra innan du går ifrån bordet? Just det, ta undan min tallrik.” Eller vid utevistelse kan man fråga barnet; ”vad vill du göra nu och vad vill du leka med?” Om pedagoger arbetar på detta vis kan det minska det impulsiva och ogenomtänkta handlandet hos barnet (a.a.).

2.1.3 Barns kompetenser

Barns komptenser grundas redan i spädbarnsåldern, redan här kan brister i samspel upptäckas. Det behöver inte ha någon betydelse av hur föräldrarna är, om de är fullt fungerande föräldrar till samspel eller inte. En nyckelroll för barns beteende är hanteringen av känslor. Ofta handlar det om känslor de inte har kontrollen över, problemsituationer de inte kan ta sig ur, de får utbrott och exploderar. Hos äldre barn kan det handla om att de inte har kompetens till att hantera normer och regler utan istället utagerar genom att snatta eller föra andra bakom ljuset. Det kan tillexempel handla om självkänslan, regleringen av självkänslan och upplevelsen av kränkning är ofta sammankopplande. ”Känner man sig kränkt uppnås en balans genom att kränka den andre och självkänslan återupprättas” (Eresund & Wrangsjö, 2008:52).

För att man ska kunna förstå och hjälpa de barn som saknar kompetens måste man först och främst gå på djupet med var det kan ha börjat och vad som kan ha satt igång det. Det kan tillexempel ha att göra med hemförhållandet, ”ser” föräldrarna barnet. Som Eresund och Wrangsjö lyfter fram i sin bok Att förstå, bemöta och behandla bråkiga

barn, ger de exempel på en pojke som är sex år och väldigt utagerande. Pojken bli inte

riktigt sedd av föräldrarna hemma utan får höra ”var tyst så du inte väcker lillebror”. De har inte riktigt ork till att ta itu med situationerna, föräldrarna bråkar och mamman visar tydligt att hon inte orkar med honom. Detta påverkar givetvis pojken på ett negativt sätt. Men när det har gått så långt att han får ett vredesutbrott i affären, hanterar mamman det på ett helt korrekt sätt. När han slänger sig på golvet och skriker ”jävla mamma”, sätter hon sig ner på golvet en bit bort från honom och väntar tills han lugnat ner sig och pratar sen i en lugn ton med honom. Hon tar sig tid till att lyssna på pojkens behov och visar att hon ser honom och prioriterar honom före dagens inhandling. Efter att ha fått pojken lugn reser de sig från golvet och lämnar vagnen med varor och går ut från affären. I detta fall hade man kunnat undvika detta utbrott om mamman istället hade uppmärksammat pojken från början.

17

Det är alltså de professionella vuxnas uppgift att försöka hitta anledningen eller de så kallade ”triggers” som utlöser dessa barns utbrott. Att försöka förhindra eller minska dessa utbrott, både för barnets samt omgivningens skull (Eresund & Wrangsjö. 2008).

2.1.4 Beteendeproblem hos barn

Den amerikanska forskaren Greene (2011) menar att alla barn succesivt utvecklas inom ett stort antal områden som är betydelsefulla för att de ska kunna bete sig socialt acceptabelt. Det är viktigt att man tar hänsyn till barnets ålder, familjesammanhang och sociala förväntningar i deras kultur. Beteendeproblemen uppstår ofta när det brister inom ett eller flera av följande områden:

- Exekutiva funktioner

- Språklig förmåga

- Känsloreglering

- Kognitiv flexibilitet

- Social förmåga

Exekutiva funktioner omfattar problemdefiniering, planering och bedömning av

alternativ och organisation. Det kan tillexempel handla om att de har svårigheter med att anpassa sig till att växla från en uppgift till en annan, hantera övergångar mellan olika sammanhang eller anpassa sig till nya regler. Om de vuxna pressar barnet till att anpassa sig leder detta ofta till inre kaos och frustration och i sin tur till ett utbrott.

Språklig förmåga handlar om att barnet inte har förmågan att kunna uttrycka sina

känslor, tankar och bekymmer. Att inte kunna förstå vad andra säger till dem och inte kunna svara någorlunda snabbt på frågor. Om barnet inte kan uttrycka sig på ett sådant sätt som förväntas utifrån deras ålder kan den vuxne ha svårt med att bemöta och förstå detta barn. Men det behöver inte sluta med utbrott och vrede utan den vuxne kan istället ”ta in” det barnet visar och agerar samt arbeta utifrån det istället.

Känsloreglering är ofta en förmåga som det briser i samband med språklig förmåga.

Särskilt i förhållande till jämnåriga barn. Barn med avvikande beteende har ofta svårt för att urskilja och kategorisera sina känslor samt att hitta ord för dem. Den frustration som då uppstår gör det svårt för dem att behålla lugnet för att kunna använda sin

18

tankeförmåga fullt ut. Även här är det avgörande hur pedagogernas förhållningssätt till barnet ser ut samt i vilken vändning samspelet ska ta i en laddad situation.

Kognitiv flexibilitet handlar om att kunna ställa om sig, växla perspektiv, omvärdera och

improvisera. Det är oftast inte själva innehållet i den nya situationen som barnet har problem med utan det är förändringen i sig som är kognitivt problematiskt. Barn med svårighet i kognitiv flexibilitet kan tvångsmässigt hålla fast vid planer och lösningar och kan därför ha väldigt svårt för förändringar.

Social förmåga innebär att det brister i de sociala färdigheterna. Barn som har dessa

svårigheter kan ha svårt för att inleda, upprätthålla och avsluta ett samtal, eller överhuvudtaget har svårt för social kontakt. Istället söker de uppmärksamhet på inadekvata sätt och tänker då inte på hur de påverkar och uppfattas av andra. De har svårt med att reglera volym på sina uttryck tillexempel skratt och skrik. Deras förmåga till empati är inte riktigt utvecklad och som Greene kallar det ”empatikanalen” är inte påslagen. Eresund och Wrangsjö (2008) poängterar att Greenes ovanstående begrepp kan tillföra nya och väsentliga redskap för att kunna förstå och hjälpa de barn som har svårigheter inom dessa områden.

2.2.5 Problemskapande beteende

Problemskapande beteende skiljer sig från barn till barn. Eresund och Wrangsjö (2008) menar att det beror på barns dåliga självförtroende samt deras otrygghet och känner därför att de måste ta till tillexempel skrik och negativ fysisk kontakt. De nämner även att barn med avvikande beteende hamnar inom en gemensam kategori som de kallar ”barn som märks”. Pedagogernas humör och agerande kan även påverka barnen. Det är alltså viktigt att pedagogerna behåller lugnet och empatin även i stressiga och påfrestande situationer, då det annars kan få en negativ vändning.

Kinge (2000) tar upp hur olika barn med svårigheter kan behandlas. Vi har annorlunda förväntningar på ett barns beteende om detta tilldelats en diagnos eller inte. Barn som ännu inte fått någon diagnos åsidosätts lätt vad gäller möjligheten till resurser även om detta barn kan ha lika stora svårigheter som ett barn som fått sin problematik diagnostiserad. Det är viktigt att pedagogerna tillsammans med barnet kommer fram till en bra lösning för att barnet ska känna sig sett och att den vuxne förstår barnets särskilda behov. Detta arbetssätt är något som även Greene förespråkar i sin bok Vilse i

19

skolan (2011). Att ha förståelse för barnets behov i de provokativa situationerna som

kan uppstå, krävs tålamod från pedagogens sida. Detta kan vara väldigt avgörande i slutändan för att vinna barnets förtroende och uppnå ett gott sammarbete.

Olsson och Olsson (2007) menar att varje barn är unikt och har olika gränser som ingen vet. Förmågan för vad ett barn klarar av är också olika och därför ska alla barn ha tillgång till en skola för alla som är utformad efter varje barns egna behov och förutsättningar. I Salamancadeklarationen (2006) ser man mångfald och olikheter som en resurs och det är därmed viktigt att förändra attityderna mot dessa barn som har särskilda behov. Salamancadeklarationen bygger på FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter och deras regler om att även människor med någon form av funktionsnedsättning ska känna delaktighet och likhet. I Salamancadeklarationen står följande:

[…] förändra attityder mot barn med särskilda behov genom att lägga grunden för ett rättvist och ickediskriminerande samhälle som uppmuntrar människor att leva och lära tillsammans (Salamancadeklarationen, 2006:45)

20

3 Metod

I detta kapitel redogörs för vilket tillvägagångssätt som har använts under arbetets gång. Studiens urval och vilken urvalsgrupp som varit i fokus presenteras. Här redogörs även för de etniska principer som finns gällande sekretess och medgivande.

3.1 Metodval – en kvalitativ forskningsansats

Studien grundas på en kvalitativ intervju med strukturerade intervjufrågor samt observationer.

Skillnaden mellan kvalitativa och kvantitativa studier är att den förra går på djupet och söker en förståelse för bakomliggande orsaker och mekanismer (Bryman, 2011). Kvantitativa studier handlar mer om objektivt insamlande av data för senare, till exempel, statistisk analys. Denna metod används ofta för att få fram kunskap och intresse om till exempel produkter eller dylikt. Forskaren är ofta inte i kontakt med deltagarna i undresökningen utan håller en distans till undersökningspersonerna för att inte påverka deltagarna. I en kvantitativ undersökning är det forskarens intresse och frågor som styr studien, till skillnad från en kvalitativ undersökning där det är deltagarnas perspektiv som är utgångspunkten till undersökningen (a.a.).

Det finns inte enbart skillnader utan även en del likheter mellan kvalitativ och kvantitativ forsking. Några likheter som är värda att uppmärksamma är bland annat att forskaren i båda forskargrupperna vanligtvis vill koppla samman sitt forskarresultat med litteratur som rör ämnet i fråga (a.a.).

Som vi tidigare nämnde kommer vi att rikta in oss på den kvalitativa intervjun, då den anses vara mest lämplig och gynnsam för att på bästa sätt underöka sådan, ganska ”svårfångad” information som vår studie syftar till (Bryman, 2011).

3.2 Kvalitativ intervju

Kvalitativa intervjuer kan genomföras på mer än ett sätt. Det finns bland annat samtalsintervju, gruppintervju, ostrukturerad intervju samt semistrukturerad intervju. Det sätt vi valt att använda är ytterligare ett alternativ, en så kallad strukturerad intervjumetod med intervjuformulär. Strukturerad intervju innebär att intervjuaren har

21

förberett några frågor som grund där intervjupersonen kan komma med öppna svar. Frågorna är samma till alla intervjupersoner och ska även ställas i samma ordning till alla för att få samma struktur på svaren och göra det lättare vid sammanställningen i efterhand (Larsen, 2009).

Eventuella intervjueffekter kan till exempel vara att forskaren påverkar intervjupersonernas svar genom forskarens sätt att ställa frågorna (Bryman, 2011). Vissa personer har lätt för att hålla med om eller ta avstånd från diverse frågor på grund av att de inte vill uttrycka sin åsikt eller är rädda för att bli dömda av omgivning. Det gäller därför att ställa öppna frågor som inte innebär enbart ja- och nejsvar. Detta på grund av att undvika ja- och nejsägare (a.a.).

3.3 Observation

Det finns en del olika typer av observationsmetoder så som kontrollerade observationer, fältundersökningar, öppen eller dold observation (Larsen, 2009). I denna studie används passiv deltagande observation på grund av att den innehåller en metod som är av intresse för denna undersökning. Metoden innebär att forskaren inte direkt påverkar situationen med sin närvaro. Detta är enligt Larsen (2009) den vanligaste formen för deltagande observation. Observatören koncentrerar sig på att beskriva det som sker istället för att vara aktiv i händelseförloppet och på så vis påverka resultatet (a.a.).

3.3.1 Användning av video under observation

För att observationen ska bli så korrekt som möjligt är det bra att använda en videokamera (Lindahl, 1998). Detta för att det inte alltid är lätt att komma ihåg allt under tiden man observerar. Om observatören använder sig av till exempel anteckningar kan denne missa viktig information på grund av att fokus ligger på annat, till exempel att notera något viktigt från tidigare reflektion. Fördelen med videoobservation är därför att man, genom att spola fram och tillbaka, kan gå tillbaka till händelsen igen. Detta gör att man kan återskapa de olika situationerna hur många gånger som helst. Möjligheten finns då även att hitta eventuella nya infallsvinklar under observationen som kan komma att vara viktiga för det slutgiltiga resultatet. Genom videoobservationer kan man även fånga mer naturliga beteenden och händelser (a.a.).

22

För att hjälpa minnet ytterligare är det bra att göra anteckningar i direkt anslutning till observationen. Detta kan nämligen vara ett viktigt komplement till videon för att beskriva händelser som sker till exempel utanför kameran (a.a.).

Problem som kan uppstå vid observation med videokamera kan bland annat vara att tekniken slutar fungera. Ytterligare problem som kan uppstå vid filmning är när medgivande ska tillhandahållas av vårdnadshavare. När föräldrarna till barnen man vill filma inte ger sitt medgivande eller intygen inte lämnas in i tid kan detta medföra problem. Barn reagerar även olika på en videokamera då de har olika erfarenheter av detta sedan tidigare. Det kan vara helt främmande för en del barn medan det för andra inte är något konstigt alls då de till exempel kan vara vana vid att bli fotograferade eller filmade i till exempel hemmet. Vissa barn kan därför till en början vara väldigt intresserade av kameran. Efter en tid brukar detta dock avta och det är då inte några problem (Lindahl, 1998).

Något man som forskare bör tänka på är risken att pedagogerna påverkas av vår närvaro och därför kan agera annorlunda gentemot barnen än vad de kanske annars skulle ha gjort. För att minska denna risk kan man utföra observationer innan intervjuerna, på så sätt finns möjlighet att ställa följdfrågor på hur pedagogerna agerat under observationen (a.a.).

3.4 Urval

Då syftet med undersökningen är att studera hur barn som anses ha ett avvikande beteende inkluderas i eller hamnar utanför barngruppen beroende på pedagogernas förhållningssätt, har vi valt att inrikta oss på hur pedagogerna arbetar.

Förskolorna vi valt att använda oss utav är belägna i två av Sveriges sydligaste kommuner. Det som skiljer förskolorna åt är att den ena förskolan är mångkulturell medan den andra innehåller mestadels svenska barn.

23

Den ena förskolan är uppdelad i tre spår som alla innefattar varsin småbarnsavdelning, där de är mellan ett till tre år, samt en syskonavdelning som de flyttar upp till under åldrarna tre till fem år. Genonsnittsåldern på pedagogerna är 50 år.

Den andra förskolan består av sex avdelningar i blandad ålder från ett till fem år. Genonsnittsåldern på pedagogerna är 40 år.

Studien grundar sig, som tidigare nämnts, på strukturerade intervjuer. Pedagogerna som har intervjuats har olika utbildning och är både förskollärare och barnskötare. Pedagogernas ålder är väldigt varierande, allt från 27 till 62 år. De har även olika erfarenheter med sig från tidigare.

3.5 Genomförande

Efter att i vårt tidigare avsnitt gjort en övergripande beskrivning av pedagogerna och förskolorna där våra intervjupersoner arbetar, kommer vi nu beskriva hur vårt genomförande fortskridit.

Vi började med att ta kontakt med förskolorna i samband med kursens start, vårterminen 2012. Vid ett flertal tillfällen har observation skett på förskolorna vid olika tidpunkter. Detta för att på bästa sätt se barnen agera i varierande situationer under förskolans vistelse. Observationerna genomfördes med videokameran tillhands då vi på bästa sätt kan återspegla och uppmärksamma beteende och handlingar och därmed se eventuella brister, men även de positiva stunder som uppkommer.

Observationerna ägde rum vid sju tillfällen. Under vår analys var det dock enbart tre sekvenser vi kom att använda. Videoobservationerna varierade i längd. Två av observationerna utspelade sig under ungefär 15 minuter, medan den sistnämnda observationen som vi kände vi kunde dra nytta av enbart varade under fyra minuter. I snitt utspelade sig de övriga videorna under en period på ungefär sex minuter.

I anslutning till våra observationer har vi både diskuterat vad vi uppmärksammat tillsammans, men även samtalat med pedagogerna på förskolorna. Vi har med tanke på

24

de etiska principerna vad gäller observation och videofilmning, tagit kontakt med vårdnadshavarna genom intyg om godkännande för detta (se bilaga 1).

Vi använde oss av strukturerade intervjuformulär (se bilaga 2). Intervjuerna på den ena förskolan gjordes i ett avskilt rum där personalen även brukar ha konferenser. Rummet består av ett rektangulärt bord och åtta stolar. Där finns även ett fönster på kortsidan som gör att dagsljuset påverkar rummet positivt. Rummet är isolerat för att undvika störningar från den dagliga verksamheten. För att pedagogerna inte skulle påverkas av varandra valde vi att ha enskilda samtal med samtliga pedagoger. Intervjuerna pågick i ungefär 30 minuter vardera.

På den andra förskolan skedde intervjuerna i ett konferensrum som ligger vägg i vägg med en av avdelningarna vilket gör att man kan höra avdelningens verksamhet vid vistelse inomhus. Rummet var rektangulärt med ett fönster på ena kortsidan som släppte in mycket ljus. Väggarna var vita vilket gjorde rummet ljust och luftigt men samtidigt väldigt stelt då rummet enbart bestod av ett stort rektangulärt bord och åtta stolar.

Efter att empirin samlats in, granskades materialet som bestod av videoobservationer samt genomförda intervjuer. Fanns några skillnader och/eller likheter? Därefter jämfördes empirin med studiens valda frågeställningar, då kopplingar mellan intervjusvaren, observationerna samt den teoretiska bakgrunden framkom. Det var efter jämförelsen av frågeställningarna som mindre relevanta videor kunde sorteras bort där fokus inte låg på pedagogernas förhållningssätt utan mer på barnen.

Vid granskning och analys av empirin användes överstrykningspennor i olika färger. Det som var av relevans för undersökningen i de transkriberade intervjuerna ströks under utifrån studiens frågeställningar. Samma sak gjordes med de videoobservationer som kunde kopplas till den teoretiska bakgrunden och intervjuerna. Analyserna gjordes gemensamt då vi ansåg att vi genom gemensam diskussion kunde uppnå ett mer optimalt resultat.

25

3.5.1 Reflektion kring genomförande

Det faktum att vi båda är bekanta med förskolorna sedan tidigare har gjort att intervjuerna blivit mer av diskussion. Vi tror även att de med tanke på att de känner en av intervjupersonerna har lättare att bli personliga och vi tror även att vi kan få tillgång till djupare information. Möjlighet till frågor har även getts utöver intervjutillfällena.

3.6 Etiska forskningsprinciper

Det finns en del grundläggande etiska frågor som behöver övervägas innan påbörjad intervju, som bland annat handlar om fyra olika krav som måste uppfyllas. Dessa krav är följande:

- Informationskravet innebär att vi är skyldiga att informera de involverade

personerna om syftet med studien. Detta har vi haft i åtanke då vi utförde intervjuerna med pedagogerna. Det är viktigt att de involverade deltagarna är medvetna om sina rättigheter och att ha möjlighet att hoppa av oberoende av anledning (Bryman, 2011).

- Samtyckeskravet handlar om att de deltagande har möjlighet att själv styra

över sin medverkan. Om personen i fråga är minderårig krävs det ett godkännande från föräldrar eller vårdnadshavare (a.a.). Vid exempelvis forsking kring skolelever har det ifrågasatts vem som ska ge sitt samtycke till deltagande, rektorn, vårdnadshavare eller eleverna själva (Kvale & Brinkmann, 2009). I vårt arbete har vi använt oss av minderåriga barn på förskolan och har därför bett om tillstånd från pedagogerna samt skriftliga tillstånd av båda vårdnadshavarna.

- Konfidentialitetskravet innebär att deltagarnas medverkan och identitet ska

behandlas med största möjliga konfidentialitet. Det innebär att uppgifter som kan anses som stötande och identifierbara inte får avslöjas för medverkandes säkerhet (a.a.).

- Nyttjandekravet innebär att den information forskaren samlar in från de

medverkande enbart får användas i studiens syfte (Bryman, 2011).

Vid användande av video och fotografering i samband med observation måste observatörerna ha de etiska principerna i åtanke. I och med videofilmning av barn måste man få medgivande från båda vårdnadshavarna samt från förskolan och pedagogerna.

26

Vi har tagit hänsyn till både de etiska principerna och pedagogernas samverkan till vårt arbete och respektetar deras sekretess.

27

4. Resultat och analys

Syftet med undersökningen är att studera hur pedagoger förhåller sig till barn som på något sätt anses problematiska och avviker från den resterande barngruppen. Vi vill även ta reda på vilka möjligheter pedagogerna själva anser finns för att tillgodose dessa barns eventuella behov.

4.1 Pedagogers förhållningssätt

Som framkommit i intervjuerna har pedagogerna både liknande men även skilda uppfattningar om vad ett avvikande beteende är och hur de hanterar detta. Några svar som lades fram då vi ställde frågan vad de anser vara ett avvikande och problematiskt beteende kunde det låta enligt följande:

Jag anser inte att det finns problematiska barn. Verksamheten får ses över i så fall med till exempel rutiner och förhållningssätt (förskollärare, 44 år). Det finns de barn som har det svårt. Att säga problematiska barn känns fel. Det är min uppgift att skapa en miljö där de ”problematiska” barnen känner sig trygga (förskollärare och lärare, 29 år).

Upprepande oro, nedstämdhet, aggressivitet, plötsligt förändrat beteende och känslomässigt instabil och tillbakadraget beteende (barnskötare, 31 år).

Våra svar var av olika karaktär men samtidigt visade de på en del likheter. Pedagogerna anser att det är upp till förskolan att skapa en trygg och meningsfull miljö för alla barn oavsett om de på något sätt anses ha ett avvikande beteende eller inte. De pedagoger som verkligen ingående beskrivit vad de definierar som ett avvikande beteende har någorlunda lika definitionsuppfattningar. Detta speglas mycket i att det finns barn som har det svårt på ett eller annat vis som pedagoger uppmärksammar under barnens vistelse på förskolan.

Med anknytning till den teoretiska bakgrunden menar Kinge (2000) att förskolans betydelse för barns individuella utveckling och trygghet är stor. Det är i förskolans vardag som det ges möjlighet för pedagogerna att kunna påverka barnen positivt. Hon lyfter även fram att det är i förskolan som barnen ska ges möjlighet till nya erfarenheter samt att samspel med de andra barnen ska ge förutsättningar till positiva beteendeförändringar, men även gentemot de vuxna.

28

Det framkom tydligt vid vår observation vid ett samspel mellan en pedagog och en flicka med diverse avvikande beteende, att pedagogen är aktivt deltagande i ett främjande samspel för flickan. Barngruppen vi observerade hade ”miniröris” som innebär motoriska övningar för barn. Dessa övningar utspelade sig i den stora lekhallen på förskolan, där det är väldigt högt i tak. Redan när flickan kommer in i salen ser man oron i hennes kroppspråk då hon ett flertal gånger stirrar upp i taket samtidigt som hon ger ifrån sig små oroliga läten och drar i pedagogens arm. Pedagogen försöker vara som en trygghet för flickan hela tiden. Hon låter henne hålla henne i handen även om det bidrar till att pedagogen själv inte kan vara lika delaktig i rörelserna med den övriga barngruppen. Här kunde man se en klar koppling till det Kinge (a.a.) belyser, hur viktigt det är att den professionella vuxne som i detta fall är pedagogen, ska kunna bedöma barnets behov av både fysisk närhet och avstånd. Det är pedagogens uppgift att känna av situationen, om hon ska ingripa eller enbart inta en observerande roll, vilket pedagogen i fråga gjorde. Hon intog en aktivt deltagande roll för att flickan skulle känna sig tryggare och mer bekväm i aktiviten.

En av våra intervjufrågor var ”Hur förhåller du dig till barn som avviker från den övriga barngruppen på något vis?”. Här ville vi få reda på hur pedagogerna själva anser att de förhåller sig till dessa barn och fick ganska liknande svar från samtliga pedagoger. Ett av svaren som vi uppmärksammade extra var följande:

Efter att man upptäckt avvikande beteende läggs mycket tid på att observera barnet och diskutera i arbetslaget. Min personliga erfarenhet av dessa barnen är positiv. Man försöker förhålla sig som till andra, ge det stöd som barnen behöver och se barnets positiva egenskaper istället för att fokusera på vad som är negativt (barnskötare, 27 år).

Att se barnets positiva egenskaper istället för att fokusera på vad som är negativt är något som även Cronström-Beskows beskriver i sitt tidigare citat.

Kadesjö (2000) tar upp en viktig innebörd som stämmer bra överens med både ovanstående citat samt intervjusvar. Hon menar att för att barnen ska utvecklas positivt och känna sig bekväma och trygga, ska omgivningen vara positiv och se barnens framsteg istället för att enbart se alla svårigheter. Det grundar sig alltså mycket i det pedagogiska förhållningssättet.

29

Folkman (1998) belyser värdegrunden av att barn med avvikande beteende behöver känna sig omtyckta och speciella fastän de inte alltid klarar av alla olika moment. Det är viktigt att vi gör dem medvetna om att de är omtyckta för den de är, både genom vårt tal samt vårt kroppspråk. Kinge (2000) tar som vi tidigare nämnt upp att förskolepersonal ofta lägger in barn med avvikande beteende i nedvärderande fack och beskriver dem som bråkiga, tjatiga, okoncentrerade, tillbakadragna, etc. Istället för att placera in barnen i dessa negativa fack bör pedagogerna ta ett mer professionellt ställningstagande och arbeta utefter barnens positiva förmågor. Kadesjö (2008) menar även att det är viktigt att vi förstår barnets speciella svårigheter och utefter de sätta upp rimliga uppnåendemål utifrån deras individuella utveckling. Istället för att tjata och kritisera ska vi uppmuntra och berömma barnen för deras insatser, såväl stora som små.

Ett annat svar som även fångade vårt intresse gällande denna undersökning, angående pedagogernas förhållningssätt gentemot dessa barn var:

Jag vill försöka förstå varför beteendet avviker. Var problemet grundar om det kan grunda sig på nått och arbeta utifrån det. Och genom att lyfta fram de positiva sidorna och egenskaperna hos barnet kan man succesivt arbeta upp de ännu ej utvecklade färdigheterna. Men absolut i barnets takt och bekvämlighet (förskollärare, 28 år).

Här ser man en tydlig koppling till det Green (2011) talar om. Han menar att det finns fem områden som det oftast brister i när det gäller beteendeproblem. Dessa är de vi tidigare nämnde i den teoretiska bakgrunden; exekutiva funktioner, språklig förmåga, känsloreglering, kognitiv flexibilitet samt social förmåga. Som pedagogen ovan nämner vill hon arbeta utifrån barnens mindre utvecklade förmågor genom att höja dessa utifrån barnens positiva egenskaper, för att sedan succesivt försöka utveckla barnens förmågor inom de områden där det brister.

Pedagogen ovan talar om att hon vill försöka få reda på var problemet ligger och sedan arbeta utefter det. Det är något som även Eresund och Wrangsjö (2008) nämner. De menar att det är viktigt att vi först går på djupet med var problemet kan ha börjat samt vad som har satt igång det innan vi kan skapa en förståelse och vara till positiv hjälp för barnets utveckling.

En annan fråga som vi ställde under intervjuernas gång var om de råkat ut för någon kollega som de ansett agerat på ett felaktigt sätt i samspel med de avvikande barnen.

30

Detta var något vi fick väldigt utvecklade svar på och nästan samtliga av pedagogerna hade råkat ut för detta dilemma på ett eller annat sätt. Följdfrågan på detta var även hur de själva agerade i situationen, om de reagerade och gjorde något åt situationen eller om de lät det fortskrida. Några av svaren lät enligt följande:

På mitt gamla jobb hade jag en kollega som agerade lite för hårdhänt och med alldeles för hög röst mot barnet. Jag blev arg på min kollega och valde att ta henne till sidan för att prata med henne och förklara att hennes beteende inte var okej (förskollärare som studerar till specialpedagog, 30 år).

Kinge (2000) talar om en mekanisk omsorg, vilket innebär en omsorg i form av en professionell neutralitet, en opersonlig envägskommunikation istället för en känslomässig, engagerad kontakt och dialog med det enskilda barnet. Hon menar att pedagogerna gärna tillrättavisar barnen med attityd istället för att förklara för dem med en lugn och behaglig ton.

Även Kadesjö (2008) tar upp innebörden av hur viktigt det är att inte alltid behöva höja rösten för att bli hörd. Det är istället viktigt att som pedagog vara tydlig, vilket många missuppfattar. Tolkningen av att vara tydlig är väldigt olika. Kadesjö menar att det inte enbart handlar om att höja rösten eller att upprepa samma tillsägelse flera gånger utan istället bör pedagogen söka ögonkontakt och beröra barnet på något sätt. Att till exempel ta tag i barnet eller lyfta bort det för att få kontakt. Då hörselintrycken för barn ofta är svåra att uppfatta kan det vara bra att blanda det verbala med kroppspråk och gester för ökad förståelse.

Ett annat svar på om pedagogerna har tidigare erfarenheter av att en kollega agerat felaktigt mot ett barn med någon form av avvikande beteende, löd enligt följande:

Barnen lekte i ”dockis” varav ett av barnen är väldigt aggressivt och bestämt. Vi var i rummet bredvid och hörde att barnen lekte fint men efter en liten stund började en av barnen att gråta. Min kollega gick in för att kolla vad som hade hänt och tog förgivet att det var den aggressiva pojken som hade slått till flickan och tog med pojken ut och frågade vad han hade gjort, i en irriterad och höjd röst. Pojken sa att han inte hade gjort något utan att flickan klämt fingret i spisen. Hon gick då bara ifrån pojken och in till flickan för att trösta henne. Tyvärr agerade inte jag vid detta tillfället utan var upptagen med en annan uppgift men diskuterade med min kollega efteråt, då hade hon

31

själv insåg att det hon gjort var fel. Men att hon redan var så irriterad för han hade hållt på hela dagen (förskollärare, 28 år).

Detta kan man koppla till det Eresund och Wrangsjö (2008) talar om, hur mycket pedagogernas humör och agerande kan påverka barnen. Det är alltså viktigt att pedagogerna behåller sitt lugn och sin empati för att inte påverka barnet i fråga negativt. Pedagogen ovan berättade att hennes kollega redan innan incidenten med pojken var irriterad på honom på grund av att han tidigare under dagen hade testat hennes gränser och tålamod och därför brast det för henne. Men som Eresund och Wrangsjö (a.a.) poängterar så är det den professionelle vuxnes ansvar att behålla lugnet och ta kontroll över situationen. Även Green (2011) tar upp innebörden av hur viktigt det är att pedagogen behåller sig lugn och har tålamod i de provokativa situationerna som kan uppstå. Om man kan arbeta på detta vis menar han att man lättare kan vinna barnets förtroende och därmed uppnå ett gott samarbete.

4.2 Möjligheter att tillgodose barns eventuella behov

Vår andra frågeställning lyder enligt följande: ”Vilka möjligheter anser pedagoger finns för att tillgodose dessa barns eventuella behov?”. Efter att nu tagit reda på hur pedagogerna anser man ska förhålla sig mot barn som på något sätt avviker från den normala normen, är det nu dags att redogöra för vilka möjligheter de anser att det finns för att tillgodose dessa barns eventuella behov.

Vi ställde följande fråga till pedagogerna och svaren var varierande. Svaret som skilde sig från mängden var det vi fick från en barnskötare som vikarierat på ett antal olika förskolor. Detta innebär att hon har fått erfara en del olika arbetsmiljöer och olika sätt att hantera problematiska situationer. Frågan vi ställde var ”Anser du att ni har tillräckligt stora möjligheter till resurser, till exempel material och personal, vid behov?”

De resurser vi har inom förskolan räcker till en ”vanlig” barngrupp men när det finns barn med särskilda behov upplever de flesta att man inte räcker till det barnet och de övriga (barnskötare, 27 år).

Nä, vi har inte tillräckligt med varken material eller personal med rätt kompetens (förskollärare som studerar specialpedagogik, 30 år).

32

Som Kadesjö (2008) belyser så är det på förskolan som grunden för en positiv utveckling läggs. Hon menar att det är här vi ska försöka förebygga barns svårigheter, redan i tidig ålder, genom att skapa stimulans hos barnen. Om man lyckas med det kan svårigheterna minska eller till och med avta helt. Kadesjö poängterar samtidigt hur viktigt det är att förskoleverksamheten har väl planerade strukturer för att nå det optimala resultatet. Intervjupedagogerna ovan anser inte att de har personal med rätt kompetens medan Kadesjö menar att verksamhetens struktur kan ha en avgörande roll i barnens positiva utveckling.

Material är något som ofta inte tas in då det kostar för mycket får vi ofta höra. Och jag tror att om vi bara hade tillräckligt med tid med barnen så hade vi kanske inte alltid behövt extrahjälp. Men eftersom det läggs så mycket tid på planering och dokumentation så försvinner otroligt värdefull tid med barnen. Jag tror att mycket agerande från barnens sida handlar om att de inte känner sig tillräckligt sedda eller får sina behov tillfredsställda (förskollärare, 28 år).

Kinge (2000) talar om vår pedagogiska praxis samt om hur dess målstyrning och dokumentation för bort oss från det nära samspelet och omsorgen med barnen. Hon menar att vi istället ska främja det goda och närvarande samspelet, eftersom det är i det nära mötet med barnen som pedagogen kan nå sin fulla kompetens.

Svaret vi fick som skiljde sig från mängden angående om tillräckligt stora möjligheter till resurser finns, var följande:

Ja det tror jag då vi på den förskola jag är nu har två specialpedagoger som har bra material att bidra med men problemet är att pedagoger blundar eller ser ej barnens problem o ber inte om hjälp o inte heller för man informationen vidare till chefen o föräldrar utan man blundar o låtsar att allt är bra (barnskötare, 31 år).

Som Kinge (2000) beskriver i sin undersökning så finns det pedagoger som inte riktigt har varken kunskapen eller tålamodet till att ta itu med var problemen bottnar hos dessa barn. Utan istället hittar de syndabockar hos barnen för att lätta den egna bördan. Detta visar tydlig koppling till vad som sker på den 31 åriga barnsköterens arbetsplats. Eftersom hon nämner att det finns resurser men att personalen blundar för problemen har de alltså inte riktigt tålamodet eller intresset av att främja dessa barns utveckling.

33

För att även se till våra observationer, kan vi med tanke på tidigare citat knyta an till ett tillfälle då vi uppmärksammat en pojke med olika avvikande beteende. När vi kommer till förskolan är det dags för barnen att ha samling och äta frukt för att sedan gå ut på gården och leka. Då det är dags att klä på sig ytterkläderna observerar vi att denna pojke inte använder sig alls av den ena armen förrän situationen kräver detta. Väl ute på gården uppdagas detta då han sitter i sandlådan och leker med sandsaker. Inte heller här använder han sig av båda händerna utan låter enbart den ena handen hänga längs med sidan. En stund senare ska pojken klättra upp på en klätterställning vilket gör att han nu är tvungen att använda sig av båda sina armar. Det är dock inte förrän han först har försökt använda enbart den ena armen och han inser att det inte går som han även måste använda den passiva armen.

Efter vår observation samtalade vi med två pedagoger som arbetar på denna pojkens avdelning då den ena pedagogen påstår sig uppmärksammat detta men inte gjort något då hon inte ansett detta vara ett problem, medan den andra pedagogen menar att hon inte upptäckt detta. Detta visar även på att arbetslaget inte samtalar samt samarbetar för att försöka lägga en god grund för pojkens men även övriga barngruppens utveckling. Här ser vi en tydlig koppling till det Kinge (2000) menar, det vill säga hur olika barn med svårigheter kan behandlas. Barn som ännu inte fått någon diagnos åsidosätts ofta vad gäller möjligheten till resurser även om dessa barn kan vara i lika stort behov av extra hjälp som de diagnostiserade barnen. Både Green (2011) och Kinge (2000) är överens om att det är viktigt att pedagogerna samarbetar med det avvikande barnet och tillsammans kommer fram till en bra lösning för att barnet ska känna att den vuxne förstår dennes särskilda behov.

Som vi även nämner i vår teoretiska bakgrund är det ofta pedagoger tänker ”Vad hjälper det att jag … när inte de andra …” eller ”Det hjälper inte vad vi gör i förskolan när föräldrarna inte följer upp det.” Detta synsätt kan påverka barnen negativt och något vi måste arbeta mot (Kinge 2000). Varje insats i rätt riktning kan vara väldigt avgörande för barnen. Detta är något som även styrks av våra intervjupedagoger som menar att de vill arbeta utifrån barnens positiva egenskaper istället för att enbart inrikta sig på det som är negativt. Olsson och Olsson (2007) menar även att varje barn är unikt och har olika gränser och förmågor för vad de klarar av. Detta måste man som pedagog ha i åtanke då man utformar verksamheten. Alla barn ska ha tillgång till en förskola och skola för alla och det är därför viktigt att verksamheten utformas rättvist och

34

ickediskriminerande både efter hela barngruppen samt efter varje barns egna behov och förutsättningar. Som man även kan läsa i Salamancadeklarationen är det viktigt att förändra attityderna mot dessa barn, vare sig de har en diagnos eller inte. Det är viktigt att uppmuntra människor att leva och lära tillsammans (Salamancadeklarationen, 2006).

35

5. Slutsats och diskussion

Innan vi började vårt arbete hade vi en vision om hur undersökningen skulle utvecklas. Vad gällde vår andra frågeställning hade vi funderingar på om pedagogerna skulle kritisera möjligheterna till resurser för barn med olika avvikande beteende. När vårt arbete framskridit har vi fått bekräftat att pedagogerna anser att det finns för lite möjlighet till resurser att tillgå. Under tiden vi fått fram forskning har vi dock insett att man som pedagog kan göra så mycket mer. Det handlar inte enbart om resurser i form av specialpedagoger, extrapedagoger och olika material. Vi har kommit till insikt om att det är grunden som är den viktiga. Att lägga en bra grund utifrån väl planerade strukturer i tidig ålder, när problemen uppdagas, är viktigt för att förebygga dess svårigheter. Om pedagogerna kan skapa stimulans och förtroende hos dessa barn redan i tidig ålder kan dessa svårigheter, om allt går bra, minska eller avta helt med åldern. Samtidigt som en verksamhet som saknar struktur och planering kan medföra att svårigheterna för dessa barn förvärras.

Under studiens gång har vi fått lärdom om att arbetet i praktiken inte alltid lever upp till det som sägs i teorin. Ofta läser man om hur man ska arbeta för att främja barns utveckling och trygghet samt en del andra viktiga faktorer i barns utveckling. Det ges många förslag på förhållningssätt och strategier men det är något vi genom undersökningen tyvärr har uppmärksammat, att det inte alltid varken finns resurser eller tid hos pedagogerna. Dessvärre handlar det även om bristande intresse och tålamod hos en del pedagoger.

Utifrån våra intervjuer har vi kunnat konstatera att det finns ett stort engagemang hos en del yngre och nyutexaminerade förskollärare men även en del yngre barnskötare. Men i detta fall känner de sig sällan trygga med att gå i konflikt med andra pedagoger som de ansett agerat felaktigt mot ett barn. Vår uppfattning av detta är att man är rädd att ”trampa någon på tårna” och ifrågasätta deras arbetssätt. Detta kan vi själva känna igen från tidigare arbetsplatser då det ofta är någon som tar mer plats i arbetslaget och bestämmer medan de resterande intar en mer passiv roll i situationen för att inte konflikter ska uppstå.

Vi har även fått bredare kunskap vad gäller de möjligheter pedagogerna har för att tillgodose barnens behov. Att det är viktigt med ordentliga strukturer och rutiner redan

36

från början av ett barns vistelse på förskolan då detta kan hjälpa barnen positivt. Detta är något många inte tänker på utan deras enda utväg i svåra situationer är att koppla in en specialpedagog. Vi anser att om det bara läggs mer tid och omvårdnad på barngruppen och deras intressen samt att de ska känna sig både hörda och sedda hade detta kunnat minska vårt behov av resurser. Något vi även känner vi fått bredare kunskap om är hur mycket vi som pedagoger samt förskolan påverkar barnen genom vårt agerande, tonläge, kroppsspråk, etc.

Specialiserad utbildning i pedagogik för undervisning av elever med särskilda behov anser vi även vara en obligatorisk faktor i lärarutbildningen då det idag är väldigt vanligt med barn som avviker från samhällets normer. Som vi nämner ovan tror vi starkt att om vi bara har kunskapen och kompetensen så kan vi främja barnens utveckling positivt i ett tidigare stadie. På så sätt tror vi statistiken minskar avsevärt när det gäller barn med särskilda behov. Vi har fått upp ögonen för hur pass mycket vi kan hjälpa dessa barn bara genom att vara lyhörda och empatiska. Något vi gärna hade fördjupat oss vidare i.

En sak vi reflekterat över då vi varit ute och observerat i barngrupperna samt under den tid vi själva arbetat, är att en del pedagoger har väldigt mycket planeringstid och därmed missar mycket av tiden i barngruppen. Vi anser det vara viktigt med planering då man kan utveckla barnen som individer samt barngruppen som helhet. Vi tror även att det är många pedagoger som verkar använda detta som ett sätt att ”smita undan” för att slippa ägna tid till barnen och låter istället samma personer vistas i barngruppen. Detta gör ofta att dessa personer som alltid måste vara i barngruppen missar sin planeringstid.

Något vi anser man behöver forska mer kring framöver är pedagogers inflytande och agerande samt hur de påverkar barnens utveckling och deras självkänsla. Enligt vårt arbete kan det påverka barnen en hel del och vi hade gärna velat fördjupa oss vidare i detta för barnens och det pedagogiska arbetets skull.

37

Referenser

Bryman, Alan (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. 2., [rev.] uppl. Malmö: Liber Eresund, Pia & Wrangsjö, Björn (2008). Att förstå, bemöta och behandla bråkiga barn.

1. uppl. Lund: Studentlitteratur

Folkman, Marie-Louise (1998). Utagerande och inåtvända barn: det pedagogiska

samspelets möjligheter i förskolan. 1. uppl. Stockholm: Runa

Friesen, Sten von (red.) (1991-1996). Bra böckers lexikon. 4., omarb., aktualiserade och utök. uppl. Höganäs: Bra böcker

Greene, Ross W. (2011). Vilse i skolan: hur vi kan hjälpa barn med beteendeproblem

att hitta rätt. 2. uppl. Lund: Studentlitteratur

Kadesjö, Björn (2008). Barn med koncentrationssvårigheter. 3., [aktualiserade] uppl. Stockholm: Liber

Kinge, Emilie (2000). Empati hos vuxna som möter barn med särskilda behov. Lund: Studentlitteratur

Kvale, Steinar & Brinkmann, Svend (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. 2. uppl. Lund: Studentlitteratur

Larsen, Ann Kristin (2009). Metod helt enkelt: en introduktion till samhällsvetenskaplig

metod. 1. uppl. Malmö: Gleerup

Lindahl, Marita (1998). Lärande småbarn. Lund: Studentlitteratur

Läroplan för förskolan Lpfö 98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: Skolverket

Olsson, Britt-Inger & Olsson, Kurt (2007). Att se möjligheter i svårigheter: barn och

ungdomar med koncentrationssvårigheter. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur

Elektronisk källa:

Salamancadeklarationen och Salamanca +10. (2006). [Stockholm]: Svenska Unescorådet. Tillgänglig på Internet: http://web.archive.org/web/20070629185 651/http://www.unesco-sweden.org/informationsmaterial/pdf/Salamanca% 2007.pdf

38

Bilaga 1

Hej alla föräldrar!

Vi är två studenter som läser till förskollärare på Malmö Högskola. Vi läser nu vår sjätte termin och det är dags för oss att påbörja vårt examensarbete. Examensarbetet kommer sträcka sig över denna sista del i termin sex och fortsätter efter sommaren i början av termin sju innan vi läser vår slutkurs.

I vårt examensarbete vill vi studera barns utveckling inom förskolan samt pedagogernas förhållningssätt mot barnen. Vi kommer bland annat filma både pedagoger och barn, samt använda oss av intervjuer för att få fram vårt resultat. Därför behöver vi

medgivande från er som vårdnadshavare och föräldrar för att kunna göra detta möjligt. Det är absolut inget tvång. Om ni känner att ni inte vill att ert barn ska vara med i undersökningen, då accepterar vi detta och involverar inte ert/era barn.

För att förtydliga vad det innebär att vi filmar era barn så kommer detta enbart vara material som ska underlätta för oss att komma ihåg. Filmerna kommer inte användas till någonting annat och de kommer heller inte visas för någon annan än oss själva samt eventuellt för pedagogerna på förskolan för diskussion.

Vore väldigt tacksamma om ni vill hjälpa oss med vårt examensarbete.

Tack på förhand

Med vänliga hälsningar

Emelie Jansson och Caroline Fonrell

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ Medgivande vid filmning och eventuella intervjuer

Barnets namn: __________________________________________________________ Jag/Vi ger här med tillåtelse till medverkan genom film och eventuella intervjuer. Jag/Vi ger härmed tillåtelse till medverkan genom eventuella intervjuer.

Jag/Vi tillåter inte att vårt barn varken genom film eller eventuella intervjuer medverkar i examensarbetet.

Underskrift av barnets vårdnadshavare:

Vårdnadshavare 1 - ______________________________________________________ Vårdnadshavare 2 - ______________________________________________________

39 Bilaga 2

Intervjufrågor

Hur länge har du arbetat inom förskolan? Tidigare erfarenheter:

Vi vill ta reda på hur pedagoger hanterar barn som har ett avvikande beteende samt vilka möjligheter pedagoger anser det finnas för att tillgodose dessa barns eventuella behov.

1. Vad anser du vara ett avvikande beteende hos barn?

2. A) Har du under din tid som pedagog haft upplevelser av barn med olika avvikande beteende?

B) Hur såg ert tillvägagångssätt ut i så fall, vidtogs åtgärder i form av till exempel specialpedagog eller var det något som ni pedagoger i barngruppen kunde lösa på egen hand?

C) Känner du dig som pedagog rikare på kunskap efter detta fall, i så fall

på vilket sätt?

3. Hur förhåller du dig till barn som avviker från den övriga barngruppen på något vis?

4. A) Har du någon gång upplevt att en annan pedagog agerat på ett felaktigt sätt mot ett barn med avvikande beteende?

B) Om svaret är JA på föregående fråga, var vänlig beskriv på vilket sätt och hur agerade du?

5. A) Anser du att ni har tillräckligt stora möjlighet till resurser, till exempel material och personal, vid behov?

B) Beskriv och ge exempel.

6. A) Hur upplever du att den övriga barngruppen förhåller sig till ett barn som beter sig annorlunda?

B) Beskriv en händelse.

7. Övrigt. Finns det något ni vill tillägga som ni tror kan hjälpa oss i vårt examensarbete?