Sociologi med socialpsykologisk inriktning SOA135 Akademin för hälsa, vård och välfärd, VT 2020
Flyktens verkan och den fortsatta resan
En studie om ensamkommande flyktingbarns upplevelser
Skriven av:
Mona Chasbavi
Uppsats kandidatnivå, 15 hp
Författare: Mona Chasbavi
Handledare: Mohammadrafi Mahmoodian
Examinator: David Redmalm
SAMMANFATTNING
Denna studie undersöker hur ensamkommande barn upplevde flykten från hemlandet, och hur de hanterar motgångar de ställs inför i Sverige. Att ge sig av på flykt medför stora risker, och det har aldrig i modern tid varit så många människor på flykt. Enligt Migrationsverkets årsredovisning 2015 tog Sverige emot 163 000 asylsökande, varav närmare 35 400 av dessa asylsökande var ensamkommande barn. Studiens teoretiskt och begreppsliga ramverk bygger på två olika teorier, symbolisk interaktionism och resiliensteori. Resultatet är i enlighet med den hermeneutiska ansatsen en sammanställning utav dialogiska intervjuer, som genomfördes med fem ensamkommande flyktingbarn i åldrarna 15-17år, med olika etniciteter och bakgrunder. Resultatet i studien presenterar en huvudtolkning som visar att ensamkommande barn upplevde flykten från hemlandet genom att de lämnat något betydelsefullt i syfte att nå ett bättre liv, och genom motgångar de ställs inför i Sverige erhåller de stöd hos sina vänner. Familjen är en viktig kärnpunkt i ensamkommande barns välmående i samhället, och genom sina vänner kan de lättare hantera motgångar de ställs inför i Sverige.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING & BAKGRUND ... 5
SYFTE & FRÅGESTÄLLNING ... 5
TIDIGARE FORSKNING ... 6
Separationer och förluster ... 6
Behovet av att känna sig trygg ... 7
Att känna tillhörighet och gemenskap ... 8
Sammanfattning av tidigare forskning ... 9
Mitt bidrag till den befintliga forskningen ... 9
TEORETISK OCH BEGREPPSLIG REFERENSRAM ... 10
Symbolisk interaktionism – ett samspel... 10
Georg Herbert Mead och uppkomsten av det pragmatiska tänket ... 10
Tamotsu Shibutani: Referensgrupper som perspektiv ... 11
Symboler och sociala objekt ... 11
Självuppfattning och identitet ... 12
Resiliensteori ... 12
Traumatiska upplevelser och chockreaktioner hos barn ... 14
METOD... 15 Urval ... 15 Min förförståelse ... 16 Datainsamling ... 16 Analysförfarande ... 17 Preliminär tolkning ... 17 Fördjupad tolkning ... 17 Huvudtolkning ... 17
Informanterna och etiska överväganden ... 18
RESULTAT... 18
Preliminär tolkning ... 18
Anledningen bakom flykten ... 18
Under ledning av smugglare... 18
Den trygga zonen ... 19
Skolans betydelse; att bli någon... 19
Avsaknaden av familjen... 19
Den eviga väntan ... 19
Vänners betydelse ... 20
Fördjupad tolkning ... 20
Blandade känslor av flykten ... 20
Strävan till framgång ... 24
Tillhörighet och social gemenskap ... 27
Huvudtolkning ... 28
Upplevelsen av att lämnat något betydelsefullt i syfte att nå ett bättre liv ... 29
Genom motgångar erhålls stöd hos vänner ... 29
DISKUSSION ... 30
Tidigare forskning i relation till resultatet ... 31
Reflektion av den teoretiska och begreppslig referensramen ... 32
Avslutande reflektioner av studien ... 33 REFERENSLISTA ... 34 Artiklar ... 34 Böcker ... 34 Elektroniska referenser ... 35 BILAGA 1. INTERVJUGUIDE ... 36
INLEDNING & BAKGRUND
År 2015 var året då Sverige och andra delar av världen bevittnade en flyktvåg utom dess like. Flyktingvågen kännetecknades av människor, som på grund av krig och förtryck förvisades till att bege sig på en farlig flykt över havet, genom avspärrade vägar och beväpnade miliser. Det ryktades om en migrationskris i Europa, även kallad ”flyktingkris”, då det aldrig i modern tid har varit så många människor på flykt. Enligt migrationsverkets årsredovisning 2015, kom det mellan 7000–10000 människor i veckan för att söka asyl i Sverige. Migrationsverket tog emot nästan 163 000 asylsökande, varav ungefär 35 400 av dessa asylsökande var ensamkommande flyktingbarn.
Ensamkommande barn definieras som barn under 18 år som vid ankomsten till Sverige är skilda från sina föräldrar eller annan vårdnadshavare som anses trätt i förälders ställe (1994:361). Flykting är en person som flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av exempelvis religion, ras, tillhörighet eller politisk samhörighet. Enligt barnrättsorganisationen Unicef befinner sig idag 31 miljoner barn på flykt i världen. Denna siffra är den högsta sedan andra världskriget.
Att ge sig av på flykt medföljer stora risker, och enligt Al Baldawi (2014:162) innebär alla typer av migrationsprocess att bryta upp och separeras från något. Den enskilde åtskiljs från sitt land, kultur, familj och vänner. Barnen blir en del av den oändliga processen, som börjar från flykten och fortsätter under hela resans gång. Stressen för överlevnad ökar samtidig som stressnivån blir högre. Det är dessutom inte ovanligt att tillståndet fortsätter efter ankomsten till det nya landet. Den påtagliga stressen kan exempelvis komma i uttryck i form av starka kroppsliga, mentala och existentiella bekymmer. Ett sådant tillstånd kan i längden ge psykosomatiska problem som inledningsvis hindrar individen till att leva ett funktionellt liv. Ensamkommande barn och ungdomar flyr ibland för att undvika ett öde som barnsoldat, eller ett liv som gatubarn följt av trakasserier och förföljelse. Vissa barn flyr utan att veta vart de kommer att hamna, andra flyr med någon form av kännedom om vart de är på väg någonstans. I vissa fall är flykten ett resultat av barnens egna beslut, i andra fall är flykten ett beslut som någon annan tagit åt dem, exempelvis vårdnadshavarna. Gemensamt för många är att de varit med om tuffa situationer eller har upplevt trauman innan och under flykten.
Mitt intresse i denna studie är att försöka belysa och återberätta ensamkommande flyktingbarns upplevelser av deras flykt från hemlandet då det i enlighet med det ovannämnda kan ha en stor inverkan på en människas liv, samt är en aktuell samhällsfråga i Sverige idag. Ämnet är i enlighet med det sociologiska perspektivet passande eftersom den har en speciell vikt att försöka förstå och förklara sociala handlingar på både samhällsnivå och individnivå. Det valda ämnet är inte enbart intressant att studera för mig som enskild människa, utan även intressant att belysa för människor som inte har kunskap och kännedom om vad dessa ensamkommande barn utsätts för under sin flykt till Sverige och vad det kan komma att sätta för prägel för deras livssituation i det nya landet.
SYFTE & FRÅGESTÄLLNING
Den ovanstående inledningen ger en klarhet och inblick i att det är miljontals barn på flykt i världen i modern tid. Uppsatsen har som syfte att belysa ensamkommande flyktingbarns upplevelser av deras flykt och livssituation i Sverige. Utifrån studiens syfte har jag valt att utgå från följande frågeställning: Hur upplevde ensamkommande barn flykten från hemlandet,
hermeneutisk undersökning då den ger mig förutsättningen att kunna tolka och förstå ensamkommande barns upplevelser utifrån teoretiska och begreppsliga ramverk, men även utifrån befintlig forskning inom ämnesområdet som presenteras här nedan.
TIDIGARE FORSKNING
I sökandet av tidigare forskning inom uppsatsens ämnesområde blev det klart för mig att det finns knapphändiga studier om ensamkommande flyktingbarn i Sverige, särskilt när det gäller deras upplevelser av flykten. För att täcka området jag har som syfte att undersöka i min uppsats valde jag att utvidga mitt sökfält och jag använde bland annat den engelska definitionen av ensamkommande flyktingbarn, unaccompanied minors, samt andra ord som exempelvis unaccompanied children, unaccompanied minors health, unaccompanied minors wellbeing, unaccompanied minors experiences med flera. Sökvägarna har varit Sociological Abstracts, Google och forskningsöversiktliga böcker. Nedan presenteras de olika teman som jag funnit mest förekommande och relevanta för ämnesområdet utifrån tidigare forskning. I slutet av detta avsnitt redovisas en sammanfattning av de olika temana och en diskussion kring det bidrag min studie kan tillföra till den befintliga forskningen.
Separationer och förluster
Många studier har beskaffats som belyser ensamkommande barns upplevelser av separationer och förluster när de anlänt till mottagarlandet. Det som är genomgående i studierna som presenteras här nedan är att barnen hamnar i svåra situationer och upplever starka känslor av flyktfasen och deras nuvarande situation.
Montgomery, Rousseau & Shermarke (2001) presenterar i sin studie ensamkommande barn som separerats från sina föräldrar och har kommit till Kanada. Studien åsyftar till att titta närmare på dessa barns historia och upplevelser genom individuella intervjuer och en gruppintervju med arton praktiserande socialarbetare som arbetade med ensamkommande flyktingbarn i Montréal, samt femton socialarbetare och tre programadministratörer. Intervjupersonerna kommer från fyra typer av befattningar och organisationer. Diskussionen i studien är även baserade på ensamkommande flyktingbarns egna utsagor som är hämtad från en bredare studie om ensamkommande barn i staden Quebec i Kanada. Det som framgår av studien är att många ensamkommande barn befann sig i ett chocktillstånd, speciellt efter ankomsten till det nya landet, men också efter den brutala separationen från sina familjer, särskilt för de barn som förlorat all kontakt med sina föräldrar eller vars föräldrar försvunnit eller dödats i hemlandet. En del av dessa barn hade till följd av omständigheterna blivit allvarligt traumatiserade och varit offer för eller vittnen till tortyr. En del barn hanterade sina känslor genom att uttrycka ilska och aggression för det föregångna, medan andra hittade möjliga strategier för att finna ro. Skolan utgjorde en viktig symbolisk grund för hanterandet av förlusten av familjemedlemmar eller den rådande situationen i landet då det resulterade i att barnen kunde fokusera på andra saker, bilda framtidsplaner samt lära känna de andra eleverna i skolan.
Separationen från föräldrarna och förlustens hanterande framkommer även i Luster, Qin, Bates, Johnson och Rana (2008) studie. Forskarnas studie åsyftar till att undersöka hur ensamkommande flyktingbarn och ungdomar hanterar deras tvetydiga förluster. Studien är baserad på snöbollsurval som generade i enskilda intervjuer med tio ungdomar och fokusgruppsintervjuer med 73 sudanesiska ungdomar som inleddes året 2001. Dessa intervjuer pågick under en sexårsperiod och handlade om ensamkommande pojkar som flytt
till USA utan sina familjer. Studien beskriver hur pojkarna under färden separerats från sina familjer, och att flykten började i samband med en plötslig omskakande händelse i byn som resulterade i att människor började springa åt olika håll och således separerades från sina familjer och vänner. Pojkarna i studien berättar att de hade genomgått traumatiska upplevelser av flykten och var således mer benägna till att hamna i en depression. De hamnade i ett tillstånd vari de kände en hopplöshet inför situationen. De pojkar som var medvetna om att de hade förlorat sina föräldrar kände smärta och sorg. Andra pojkar som inte hade kännedom om sina familjer och deras överlevnad var oroliga för sina familjer och hade på grund av det svårt att gå till skolan. En av de vanligaste copingstrategierna bland ungdomarna låg dock i att försöka undvika att tänka på sina familjer för att undvika att hamna i depression. Religionen hade även en betydande roll i att hantera känslor av avsaknad, då den vägledde ungdomarna i att hitta mening och hantera sina känslor.
Brunnberg, Borg & Fridström 2011 presenterar i sin forskningsöversikt en studie som presenterar ensamkommande barns upplevelser innan och under flykten. Studien genomfördes med hjälp av semistrukturerade intervjuer med hundra deltaganden. Resultatet visade att barn som var mellan tolvårsåldern och artonårsåldern hade på sin flykt varit i 26 olika länder. Gemensamt bland de 3460 ensamkommande barn som år 2000 anlände till Storbritannien, var att de hade familjemedlemmar som dödats, försvunnit, fängslats, arresterats, deporterats eller förföljts. Även barnen själva kunde hamna i likartade situationer. Barnen kunde på grund av etnicitet, religion eller sexuell läggning bli fängslade eller deporterade. De erfarenheter barnen hade med sig från deras hemländer bestod av våld, sexuella övergrepp, fysiskt våld, våld mot familjemedlemmar eller främlingar och dödshot, och var den primära anledningen till att de flydde hemlandet.
Behovet av att känna sig trygg
Att känna trygghet i ett främmande land anses enligt den tidigare forskningen vara något behövande för att kunna leva ett funktionellt och hälsosamt liv i mottagarlandet. Nedanstående studier presenterar faktorer som bidrar till ökad känsla av trygghet, men även faktorer som hindrar barnen från att känna sig trygga.
Emilsson, Gahlin, Källström & Näsström (2014) rapport handlar om ensamkommande flyktingbarns tillstånd och upplevelser efter besked om avslag. I denna förstudie presenteras barnens upplevelser av att vänta på utvisning i Sverige. En redogörelse görs för den problematik som uppstår i samband med att barnen får avslagsbeslut som inte kan verkställas omgående, vilket innebär att barnen blir kvar i landet. Vidare redogörs för barnens egna utsagor om de utmaningar som de ställs inför i sin vardag, hur de hanterar situationen och hur detta påverkat deras tankar om framtiden. Förstudien visar på att barnens tillvaro under asylprocessen i Sverige präglas av osäkerhet. Det finns en osäkerhet kring Migrationsverkets beslut, samtidigt som många upplever en stor ovisshet inför återvändandet. Denna ovisshet skapar i sin tur en oro och rädsla hos barnen som upplever att de inte har makten över sina egna liv, utan att det ligger i händerna på någon annan. Många barn vill veta om de ska få stanna i landet eller inte och blir frustrerade när de lever i väntan på ett beslut. Myndigheter upplever att det finns en avsaknad av trygghet för alla inblandande under återvändandeprocessen, vilket gör att det blir svårt för barnen att leva i nuet och få vardagen att fungera när de inte vet hur lång tid de kommer att stanna kvar i Sverige. Denna känsla av otrygghet i det nya landet är en bidragande orsak till varför vissa barn avviker från sina placeringar, får somatiska reaktioner som ångestattacker och apati, och får självmordstankar. Tiden efter beslut om avslag präglas av rädsla att återvända till det land de flytt från.
Kohli (i socialstyrelsen, 2013) har i sin rapport studerat ensamkommande barns olika möten med socialtjänsten och olika yrkesprofessioner. Det är många aktörer inblandade i ensamkommande barns liv. Barnen har kontakt med olika myndighetspersoner vilket i sig skapar en otrygghet i att berätta om sina erfarenheter då de inte vet vilka de ska anförtro sig till och vilka de ska distansera sig från. De lämnar därför många gånger knapphändig information om sig själva. De barn som får möjlighet att utveckla förtroendefulla relationer kommer våga berätta mer detaljerade och komplexa historier om sina liv och känna sig mer delaktiga i insatser som berör dem. Långdragna asylprocess bidrar även till att barn och ungas psykiska ohälsa förvärras. Inte alla barn och ungdomar får ett positivt besked från Migrationsverket. De ensamkommande barn som får uppehållstillstånd känner sig ofta mycket tryggare än de barn som fått avslag på sin asylansökan. Framkommer i rapporten att det finns tre viktiga dimensioner som underlättar ensamkommande barns liv. Trygghet är en dimension. Barnen vill känna sig skyddade i sitt nuvarande liv och få hjälp med att bearbeta sina känslor om de plågas av smärtsamma minnen eller oro inför framtiden. Tillhörighet är en annan dimension, barnen vill känna sig delaktiga och ges tillfälle att återuppta kontakten med familjen och andra närstående i hemlandet eller på andra platser i landet. Den tredje dimensionen är att tillägna sig en utbildning och skapa goda förutsättningar för att leva ett fullvärdigt liv.
Att känna tillhörighet och gemenskap
Den tredje och slutgiltiga temat som väckts fram ur tidigare forskning kännetecknas av känslan att känna tillhörighet och gemenskap i relation till sin omgivning. Känslan av tillhörighet ter sig annorlunda beroende på hur omgivningen agerar gentemot ensamkommande flyktingbarn samt vart de bor någonstans i Sverige. De som lever i små landsbygder i Sverige har svårare att integreras med de andra svenska ungdomarna och blir oftast bemötta av rasistiska påhopp och utanförskap. Mot bakgrund av det sagda dras de därför mer eller mindre till andra flyktingar.
Wernesjö (2015) forskar om ensamkommande flyktingbarns upplevelser av att bo i landsbygden i Sverige. Syftet är att undersöka vad tillhörighet och känslan av att känna sig hemma betyder för dem i en sådan kontext. Studien är baserad på kvalitativa intervjuer med nio deltagare. Dessa deltagare var vid tidpunkten för intervjuerna mellan 16 och 19 år och hade varit i Sverige mellan ett och två och ett halvt år. Fem av deltagarna var unga män från Afghanistan medan två unga kvinnor och två unga män var från Somalia. Samtliga hade under studien fått permanent uppehållstillstånd. Ungdomarna beskrev landsbygden, Barnsele i negativa termer, det var kallt, mörkt och det fanns ingenting att göra. En av ungdomarna berättar att han ville lämna stället omedelbart när han först kom dit, men att det med tiden blivit bättre. Denna ändrade uppfattning förändrades i samband med utvecklingen av vänskap och förtrogenhet med platsen. HVB-hemmet de bodde i var positionerad på ett sådant sätt som gjorde de unga mycket synliga för de andra unga i landsbygden. De kände inte sig som ”normala” tonåringar utan istället som en avvikande grupp, ett gäng främlingar. Resultatet av studien påvisar att ungdomarna ständigt reflekterar med sig själva om hur hemkänslan ska ge sig i uttryck, och denna känsla kan förändras med tiden. Sociala relationer med både vuxna och unga i samma ålder ses som viktiga för möjligheten att känna sig hemma. Det finns begränsad eller ingen interaktion alls med de ungdomar som kategoriseras som ”svenskar”, några av de unga säger att de har ”svenska” vänner, men de flesta deltagarna i studien har det inte, trots att de vill. De vill skapa nya vänner och bli en del av kollektivet men att också bli bättre på språket.
Vikten av att tillhöra en viss grupp eller känna samhörighet till sin omgivning ger sig även till känna i studien Kalverboer, Zijlstra, Os, Zevulun, Brummelaar, Beltman (2017). Studien åsyftar att jämföra olika ensamkommande barns åsikter om olika typer av boendeformer i Nederländerna, som familjehem, HVB hem och andra liknande. Resultatet av studien är baserad på 132 intervjuer som analyserades både kvalitativt och kvantitativt. Av resultatet framkommer det att de barn som bor i familjehem oftast klarar sig bäst i samhället och ställer sig själva positiva gentemot sin omgivning och plats i det nederländska samhället. De får oftast det stöd och den kärlek de behöver från de äldre. De barn som bodde på HVB hem eller olika campusområden kände sig oftast ensamma, ledsna och saknade någon att vända sig till. Barnen kände sig uteslutna både på boendet och ute i samhället. Miljön på boendena kännetecknades oftast av brist i övervakningen bland barn och ungdomar på boendet gällande missbruk och narkotika. Många av barnen upplevde sömnbrist på grund av störande ljud från andra barn på boendet. Gemensamt för alla barn oavsett boendeform, var att de alla fick uppleva diskriminering och rasistiska påhopp. De upplevde svårigheter att få kontakt med andra nederländska invånare. De fick styrka från sin religion eller från olika intresseområden. De alla kände även en avsaknad av familjen.
Sammanfattning av tidigare forskning
Under temat ”separationer och förluster” återberättas barnens historia om flykten där de i ett tidigt stadie separats från sina familjer och i vissa fall vittnat om deras död. Detta har medfört att barnen blivit allvarligt traumatiserade och frustrerade över sin situation i ankomstlandet. Frustrationen uppstod hos både de ensamkommande barnen som inte visste om deras familjer var vid livet men även de som var medvetna om att de mist sina familjer under flykten. Avsaknaden av familjen upplevs som något svårhanterligt och någonting som berör barnen på djupet. Den primära anledningen till varför barnen tvingades fly hemlandet var på grund av de rådande omständigheterna i hemlandet som bestod av bland annat, våld, sexuella övergrepp och dödshot. Genom det andra temat ”behovet av att känna sig trygg” återberättas ensamkommande barns behov av att känna sig trygga i det svenska mottagarsamhället. Det finns vissa faktorer som förhindrar känslan av trygghet hos barnen. En av faktorerna som bidrar till denna otrygghet och som genomsyrar alla tre undersökningarna under detta tema handlar om den långdragna asylprocessen i Sverige. Barnens tillvaro består under asylprocessen av ovisshet och oro. Mot bakgrund av det sagda är det därför viktigt för barnen att upprätthålla en god relation och tillit till myndigheter och andra människor i omgivningen. Det sistnämnda temat ”att känna tillhörighet och gemenskap” understryker att sociala relationer är viktiga för att skapa en bra självbild, känna sig inkluderad, och vara en del av andra i samhället. Ensamkommande barn som bor i landsbygder tenderar att känna sig synligare och därmed avvikande i förhållande till andra barn som lever i stadsdelen. Även de barn som bor på olika HVB hem eller campusområden tenderar oftast känna sig uteslutna både på boendet och ute i samhället.
Mitt bidrag till den befintliga forskningen
Min studie åsyftar att undersöka samt belysa ensamkommande barns upplevda flykt från
hemlandet, samt vilka motgångar de ställs inför i Sverige, vilket även framgår av den tidigare
forskningen här ovan. Mycket av den ovannämnda forskningen har gjorts utomlands, väldigt få forskningsbidrag belyser ensamkommande barns upplevelser både under flykten och vistelsen i Sverige. Genom val av teori och informanter kommer min undersökning återberätta en historia som i många avseenden är unik. Varje enskild berättelse har sin egna historia och kan därför bidra med nya infallsvinklar och synsätt på undersökningsområdet. Genom dialogiska intervjuer som datainsamlingsmetod och genom de två valda teorier som uppsatsen
lutar sig mot, menar jag att min studie kommer bidra till att en ny kunskap tillförs till den redan befintliga forskningen.
TEORETISK OCH BEGREPPSLIG REFERENSRAM
I följande avsnitt kommer jag att presentera den teoretiska och begreppsliga referensram som analysprocessen lutar sig mot. Upplevelser av en företeelse, i det här fallet av en flykt, är i själva verket någonting som görs socialt. Människor har en särskild kapacitet för tänkande och medvetande. Upplevelser av en flykt innebär alltså att ett medvetande och en känsla för situationen erhålls, vilket gör att man tänker utifrån särskilda tankebanor och beskriver situationen därefter. Genom fastställandet av vissa ord och begrepp skapar individen ens egna upplevelse. För att interagera med sitt egna medvetande använder människor sig av socialt inlärda symboler, språk och perspektiv. Människor är, för att beskriva det något mer konkret aktiva skapare av mening. Meningsskapande möjliggör människors handlingar, i relation till verkligheten, samhället och sig själv. Inom den symbolisk interaktionistiska teorin möts människan och samhället samman och blir till en sociologisk enhet. Människors agerande kan även beskrivas och förstås genom psykologiska termer. Resiliensteori handlar om barns motståndskraft mot att utveckla psykiska problem. Även om flykten inneburit tragedier finns möjligheter för individen att utveckla en god psykosocial hälsa. Dessa två teorier kommer beskrivas mer ingåendes här nedan, med avstamp i symbolisk interaktionistisk teori.
Symbolisk interaktionism – ett samspel
Symbolisk interaktionism är ett perspektiv som betonar vikten på den sociala interaktionen, alltså samspelet som sker mellan människor. Perspektivet hävdar att människor är sociala varelser och att de ingår i ett samhälle vari de på ett eller annat sätt interagerar med andra människor eller med sig själva. Människor är aktiva och inga passiva varelser. Vi är inte bara en produkt av samhället utan vi är själva kärnan i den givna kontexten. Individen är en bidragande faktor till att samhället ter sig som den gör. Det är människan som skapar och omskapar sin omvärld. Vi kan tänka, definiera och omdefiniera vår omgivning. Vi definierar, sätter ord och begrepp på de vi observerar i vår omgivning, och agerar gentemot andra enligt de premisserna. Individer definierar ständigt sin omgivning. Definierandet av en situation sker inte slumpmässigt utan är beroende av sociala interaktioner och mänskligt tänkande. Inom all interaktion erhålls en viss mänsklig handling, och våra handlingar är resultatet av det som händer i vår nuvarande situation, alltså det som sker i interaktionen här och nu. Även vårt förflutna, det vi redan har med oss när vi kliver in en viss situation, är med och skapar våra handlingar, främst för att vi ständigt har vårt förflutna inom oss och tillämpar det på våra definitioner av den nuvarande situationen. För att förstå människan inom det symbolisk interaktionistiska perspektivet måste vi fokusera på den sociala interaktionen då vi är aktiva skapare och tillämpar mening och betydelse på vår omgivning (Charon 2009:29–30).
Georg Herbert Mead och uppkomsten av det pragmatiska tänket
Ett annat sätt att förstå symbolisk interaktionism är att nämna några ord om Georg Herbert Mead, dess principiella grundare. Mead blev influerad av det pragmatiska tänkandet. Pragmatismen har senare blivit en viktig grundpelare för symbolisk interaktionism. Pragmatismen hävdar att vi inte enbart svarar på vår miljö, utan att vi nästan alltid försöker tolka miljön vari vi befinner oss. Vad vi ser ute i verkligheten är beroende av våra egna definitioner. Världen visar inte sitt sanna jag för oss, vi måste själva aktivt förstå den och bestämma vad den är och betyder för oss. Vi är noggranna med att välja ut vad vi ska uppmärksamma i den aktuella situationen. Vi väljer selektivt ut de aspekter av situationen vi vill definiera för att sedan använda den utifrån de avsikter vi har i det tillståndet. Ett objekt
som en stol kan exempelvis definieras som något att sitta på, skryta om eller något att kasta iväg. Vad pragmatismen vill säga är att fokus ligger på människors handlingar. Det handlar alltså inte om att inneha en specifik personlighet eller egenskap, det handlar snarare om hur individer agerar som aktörer ute i samhället. För att förstå människor måste vi således enligt pragmatismen förstå deras handlingar. Teorin tar avstånd från det deterministiska perspektivet eftersom man inte anser att människan styrs av samhället eller sitt genetiska arv, utan av sitt eget tänkande och agerande. Människor är inga respondenter, eller formade organismer utan snarare beslutsfattande aktörer (Charon 2009:30–31).
Tamotsu Shibutani: Referensgrupper som perspektiv
En annan betydelsefull karaktär inom symbolisk interaktionism var Tamotsu Shibutani. Shibutani är känd för sin upptäckt av referensgrupper. För att förstå referensgrupper och dess filosofiska bakgrund, belyser Shibutani begreppet perspektiv, eftersom de är närbesläktade med varandra. I iakttagandet av verkligheten använder människor sig av perspektiv. Perspektiv filtrerar vad vi ser, den kan både förbättra våra syner av verkligheten och försämra den. Vissa perspektiv hjälper oss att förstå och andra kan stå i vägen för oss. Men oavsett vilken syn vi får använder vi oss utav perspektiv för att ge någon sorts mening ur vår omvärld. Perspektiv är i enkla termer ett sätt för individen att förstå sin verklighet. Shibutani definierar referensgrupp som ett samfund vars perspektiv individen använder. Det är grupper vars perspektiv individen lånar för att se verkligheten. Enligt Shibutani har varje individ flera referensgrupper, det kan vara grupper individen tillhör, men också sociala kategorier som social klass eller förening, då det är en grupp med vilken individen identifierar sig. Det är här den sociala interaktionen träder fram, samspelet, och som jag tidigare i detta avsnitt nämnde, är social interaktion något den symbolisk interaktionistiska teorin lägger sin tyngdvikt på. Verkligheten är ett resultat av perspektiv vi tar upp, vilket sker genom social interaktion med andra i vår omgivning. De grupper i samhället vars perspektiv vi använder är de grupper Shibutani kallar för våra referensgrupper, vilket kännetecknar de samhälle vi lever i (Charon 2009: 36–37).
Symboler och sociala objekt
Symboler betraktas inom symbolisk interaktionism som sociala objekt. Alla sociala objekt är inte symboler, men alla symboler är sociala objekt. En häst betraktas inte som en symbol, om den inte avsiktligt används som sådan. En häst kan användas som en symbolik om den exempelvis skulle representera frihet, eller vänlighet. Symboler är sociala objekt, vilket innebär att de skapas socialt, de används avsiktligt och förstås av andra människor. Symboler blir definierade i en social interaktion, det är alltså människor som skapar dem, omskapar dem, diskuterar om dem och sätter prägel på deras betydelse. Symboler är konventionella, de är något vanligt förekommande. Symboler används för att representera och kommunicera. När vi representerar symbolens betydelse uttrycker vi en delad förståelse för andra människor. Vi kan med hjälp av symboler berätta för andra vad vi tycker, vad vi vet, vad vi tänker och vad vi känner. Symboler är ett sätt att öka kommunikationsförståelsen bland individer som interagerar med varandra. Genom att gestikulera eller bete sig på ett visst sätt kan du signalera till den andra parten att du är glad, ledsen eller arg. Kommunikationen blir mer lättförståelig och hanterbar (Charon 2010: 48–49). Även ord och vissa språkbruk kan ingå i ett symboliskt system. Alla ord och språkbruk som är förstådda av kommunikatörerna betraktas som symboler. genom att namnge ett objekt kan vi ange namnet i en situation utan objektets fysiska närvaro. Vi kan även identifiera individuella objekt som vi aldrig har sett förut med hjälp av symboler eftersom vi har lärt oss deras namn och betydelser. Språket används för att göra åtskillnad, generalisera och kategorisera (Charon 2009: 63).
Symboler är inte endast till för att representera en företeelse eller en handling. Symboler gör det möjligt för individen att lämna den omedelbara tidsmiljön för att föreställa sig världen utifrån andras perspektiv. Detta är en oerhört viktig mänsklig kvalitet och kallas inom den symbolisk interaktionistiska perspektivet för att ”ta rollen av den andre”. Genom denna handlingskraft kan vi lättare förstå andra, påverka dem och sympatisera med dem. Det gör det möjligt för oss individer att sätta oss in i andras livssituationer och föreställa världen utifrån deras synvinklar. Denna ömsesidiga förståelse erhålls som tidigare nämnt genom språket. Språket beskrivs återigen som nyckeln till att förstå vad andra människor berättar. Språket för oss närmare människan, dess intentioner, känslor, uppfattningar och beteenden. Människor kan med hjälp av språket skapa sig en abstrakt verklighet, där de kan föreställa sig olika ideal, värderingar och moraler som är betydelsefulla motiveringsfaktorer och beteenden (Charon 2009:66).
Enligt Charon (2009:79) är självet är inte densamma som personlighet eller identitet inom symbolisk interaktionism. Den är snarare ett objekt som aktörer använder sig utav för att utföra sina handlingar gentemot andra och sig själva. Självet är ett samhällsobjekt och förändras därför kontinuerligt genom social interaktion. Självet är ingen stabil enhet utan befinner sig snarare i en ständig process. Varje individ blir objekt för sig själva eftersom andras handlingar gentemot självet har en betydelse för självets fortsatta utveckling. Den påverkar individens syn på sig själv och dess handlingar gentemot sitt själv (Charon 2009:71– 72). När du exempelvis deltar i en konversation med andra måsta du se ditt eget själv i förhållande till deras syn för att få dina egna tankar och beteenden förstådda.
Självuppfattning och identitet
Självuppfattning beskrivs vara ganska stabil eftersom det är den bild vi har om oss själva, men även den är föränderlig och ingår i en bredare process. Individers självuppfattningar kan vara skiftande och anpassningsbara beroende på hur situationen ter sig. Självuppfattningen är den allmänna synen vi har om oss själva. Vår syn innefattar åsikter och värderingar. Våra självuppfattningar är ett resultat av våra egna åsikter och värderingar (Charon 2009:80). Shibutani hävdar att de först genom rollövertagandet som vi kan utveckla ett själv. Individer blir medvetna om sig själva när de tar den andres roll och ser sig själva tydligare genom den andres ögon, och på så sätt avgränsar och definierar den andra och sig själva genom den andre, även kallat spegeljaget. Spegeljaget gör att vi speglar oss i vad vi tror att andra tänker om oss. Vi tar andras åsikter i beaktan, deras beteenden mot oss, och tolkar därefter oss själva utifrån det. Speglingen kan te sig olika beroende på situation och vilka individer som ingår i vår omgivning. Det är alltså vår uppfattning om andras bedömningar som blir viktiga. Även om andra konsekvent ser oss på ett visst sätt, och även om vi anser uppfattningen vara sann, så betyder det inte att vi nödvändigtvis accepterar den. Vi samverkar med oss själva och vi kan därmed välja vilka bedömningar som ska påverka våra självuppfattningar och vilka andra som vi ska ignorera. Vi kan exempelvis avvisa andras åsikter och hävda att de felaktiga (Charon 2009:81–82). Identitet är det vi namnger oss själva med, den är socialt erkänt och validerat. Det är vanligtvis namnet vi tillkännager till andra när vi berättar för dem vilka vi är eller när vi beter oss på ett visst sätt som avslöjar vilka vi är. Självet är det objekt vi handlar mot, identiteten är själva innebörden av självet, det vi erkänner oss själva vara. Så som andra ser på dig kommer du se på dig själv. Identiteter är relationella och sociala (Charon 2009: 84).
Resiliensteori
Resiliensteorin vill påvisa att inte alla barn som exponeras för risk och stress utvecklar allvarliga psykiska problem. Vissa utsatta barn tycks klara sig bra i livet och utvecklar god psykosocial hälsa. Idag finns det begränsat med forskning som vill lyfta fram den positiva utvecklingen hos barn som i tidig ålder blivit utsatta för eländen och missförhållanden i livet.
Man har förbisett vetskapen om att det faktiskt finns barn som trots svåra omständigheter utvecklar resiliens. Resiliens eller recilience, som det heter på engelska betyder god psykosocial funktion hos barn trots upplevelser av olika slags risker (Borge 2011:15). Resiliens handlar alltså om barns motståndskraft mot att utveckla psykiska problem. Vissa barn har, enligt teorin en tendens att visa en effektiv och framgångsrik anpassning trots hotande omständigheter.
Inom teorin vill man belysa resiliens genom att förklara olika reaktionssätt hos barn som sträcker sig från en positiv till en negativ pol. De barn som tenderar att utveckla goda psykosociala funktioner, befinner sig nära den positiva polen och har således enligt teorin utvecklat en god utveckling och är i närheten av att uppnå resiliens. De barn som reagerar med ett avvikande beteende befinner sig enligt teorin närmare den negativa polen och i det avseendet mer benägna att genomgå en problemfylld utveckling. Resiliens är enligt teorin den positiva polen i barns reaktioner på stress och andra svåra omständigheter. Med detta sagt menar inte teorin att resiliens uppnås enbart genom att undvika en problemfylld tillvaro. Lagom dos av risk är en nödvändig förutsättning för att utveckla resiliens, det handlar snarare om hur barnet agerar och om agerandet är ”riktigt” i ett riskfyllt sammanhang (Borge 2011:15).
Resiliens kopplar egenskaper hos barn till egenskaper i miljön. Teorin handlar om ett komplext samspel mellan människor och riskfyllda omgivningar (Borge 2011:16–17). Det finns ingen enkel föreskrift för hur en individ kan utveckla resiliens. Teorin kollar därför på varför vissa barn utvecklar en god psykosocial hälsa, medan andra i samma situation ger upp och förlorar hoppet. Man tittar på eventuella faktorer som kan bidra till en positiv utveckling trots utsatthet, och vilka skyddsmekanismer som förklarar att vissa individer ändå klarar sig bra trots utsatthet för riskfyllda situationer. För att få en uppfattning och närma sig en förståelse om hur uppkomsten av dessa ovannämnda faktorer kommer till, krävs enligt teorin en tålmodig uppföljning av barns utveckling över tid (Borge 2011:18–19). Resiliensteorin handlar också om positiv bemästring, eller cooping som det också kallas. Cooping kan även i andra termer betyda hantering, den egenskap som är knutet till att handskas med livet (Borge 2011:22).
Resiliensteorin hävdar att barn kan bli mindre sårbara för en rad problem om de genom sin omgivning blir stärkta i deras kognitiva och sociala beteenden. Barnen måste enligt teorin även utveckla en tro på sin kapacitet, en tro på att de innehar en inre styrka att hantera stress och risker i olika miljöer, vilket enligt ovan kan stärkas med hjälp av omgivningens agerande (Borge 2011:47). Resiliensteorin presenterar tre undergrupper av social kompetens som förklarar vad barn som utvecklar resiliens klarar av att göra.
Intellektuell resiliens tillhör den första undergruppen av social kompetens och går att finna
hos barn som är skolmotiverade, gör sina läxor och uppnår förhållandevis goda resultat, även om de tuffa omständigheterna i omgivningen tyder på raka motsatsen. Den andra undergruppen är emotionell resiliens och är en annan typ av kompetens som finns hos de barn som erhåller en känsla av att saker och ting går bra och att de är tillfredsställda och trygga med sina liv. Barn som har blivit eller är utsatta för extrema påfrestningar har därför problem med att känna emotionell resiliens. Därför är denna kompetens något ovanligt, och något man inom teorin strävar efter att förstå varför vissa barn trots extrema påfrestningar i familj och närmiljön utvecklar resiliens och fungerar känslomässigt bra. Den tredje och sista undergruppen beteendemässig resiliens finns hos barn som har problem med uppförandet men som efter en tid förbättrar sig (Borge 2011:49).
Individers psykiska förutsättningar formas av miljön och beror såldes på en samverkan mellan psykologiska och samhälleliga faktorer. Inom resiliens teorin finns tre typer av psykosociala
risker.
Individuell risk kan innebära biologiskt medfödda problem. Individuell risk kan också vara
anknutna till barnets status, som på ett eller annat sätt identifierar barnets bakgrund och karaktär, exempelvis flykting eller invandrare. Familjebaserad risk är knuten till vuxna och deras roller som föräldrar. De typ av risker som kan erhållas här är: mentala eller somatiska hälsoproblem, alkoholmissbruk, bristande förmåga att fostra och sätta gränser för barnen, eller omsorgsbrist och misshandel. Dessa familjebaserade risker kallas för ”eländesparametrar” och illustrerar direkta riskfaktorer eftersom de kontinuerligt pågår i barnens vardag. Även indirekta risker kan drabba familjer, exempelvis bland grannar eller bostadsmiljön som i sin tur kan förvärra förhållandena i hemmet. Den sistnämnda huvudgruppen gäller risker av samhällelig typ. Det finns många olika samhälleliga risktyper, det kan vara katastrofer av olika slag, naturvållande katastrofer, terrorangrepp, skottlossningar osv. Även kulturer och samhällen som är präglade av fattigdom representerar för många barn en samhällelig risk. För de aktörer som arbetar med dessa barn som tidigare erfarit hemlöshet och fattigdom är det viktigt att förstå resiliensprocesser hos de barn som trots omständigheterna överlever och visar god anpassningsförmåga Borge (2011:71–73).
Traumatiska upplevelser och chockreaktioner hos barn
I en annan bemärkelse av resiliensteorin belyser man effekten av barn som upplevt trauma, vilket definieras som en akut skada eller reaktion på en händelse, en chockreaktion. Reaktionen varar under en relativ kort tid och kännetecknas av brutal ångest. Graden av effekt vid traumatiska händelser kan variera och är beroende av om det är engångshändelser, som exempelvis plötsliga olyckor, eller om de är kroniska påfrestningar som är påverkade av exempelvis krigssituationer. Engångshändelser i form av naturkatastrofer eller skogsbränder ger sällan långvariga problem för barn. Symptom knutna till sådana händelser försvinner ganska snabbt när faran är över. Däremot kan de kroniska händelserna, som krig, politiskvåld eller kidnappning orsaka allvarliga symptom som varar många år efter den traumatiska händelsen. Kroniska händelser innebär att barnen utsätts för en allvarlig risk för utveckling av allvarliga psykiska störningar (Borge 2011:154).
I en avslutande mening om resiliensteorin bör även nämnas att barnens egna förståelse om vad som sker i omgivningen har en betydande mening för deras mentala hälsa. Resiliens utvecklas genom att medvetandegöra sina egna upplevelser och tillskriva den en mening. Vilken mening upplevelsen tillskrivs har senare en avgörande betydelse i utvecklandet av resiliens, då barn oftast bearbetar och arbetar in deras syn på omvärlden vid akuta händelser. Teorin hävdar att barn i plötsliga situationer söker finna en rationell förklaring för att bemästra sitt egna lugn i situationen. Tolkningen av en given situation kan således både bygga upp självbilden och ge styrka, eller försvaga självbilden som i sin tur kan resultera i ökad psykiska besvär (Borge 2001:179).
METOD
Upplevelsen av en händelse i en människas liv är i många avseenden mångtydiga och komplexa. Att den är komplex har att göra med att den är bred i sin bemärkelse, den erhåller en viss historia som berör individen på en djupare plan. Den erhåller samtidigt ett visst utmärkande drag som synliggörs i interaktion med andra människor. Det är genom interaktion som en individ börjar sätta ord och mening på sin upplevelse för att på något sätt kunna förmedla denna upplevelse till en annan människa. Det är sedan upp till lyssnaren att göra en tolkning av berättelsen för att i en bredare bemärkelse försöka greppa tag i vad som kom fram i utsagan och hur den ska förstås. Den hermeneutiska metodansatsen tillåter mig att se ensamkommande barns flykt från hemlandet så som det faktiskt upplevs av individen, samtidigt som den tillåter mig att tolka och genom det också förstå hur dessa barns liv ter sig i det svenska samhället idag. Jag kommer i detta avsnitt presentera hermeneutikens grundtankar och de metodologiska överväganden som är gjorda.
Ett av hermeneutikens grundantaganden bygger på att söka gripa djupt i människors liv. Denna förståelsen kan i sin tur vara så djupt gripande att den tillger mottagaren ett annat perspektiv, ett annat synsätt att utgå från. Förståelsen kan också vara så genomgripande att båda parterna i något avseende förändras (Ödman 2007:13). Denna förändring sker med hjälp av en dialog som kan sägas vara kärnan i hermeneutiken som metodanasats. Dialogen ska föras på lika villkor, eftersom det är först då dialogen kan leda till en ömsesidig förändring och till en ökad intersubjektiv förståelse (Ödman 2007:13–14).
Sanningen för hermeneutiker är att vi aldrig kan se en aspekt av en människas liv utan att vidare sätta oss själva innanför ”ramarna”. Vi är med andra ord en del av verkligheten, och har på så vis egna föreställningar att utgå ifrån. Vi är historiska varelser, men vi alla har skilda versioner av den (Ödman 2007:26). Förståelsen är en central del av hermeneutiken som metodansats. Det är med hjälp min förförståelse om mitt undersökningsområde jag kan närma mig det jag åsyftar att undersöka. För att undersöka ett visst fenomen eller folkgrupp i samhället måste man alltså i enlighet med den hermeneutiska ansatsen ha någon sorts tanke eller föreställning om hur dessa ter sig samhället. När förförståelsen ställs inför en mångtydig verklighet anses den inte längre tillräcklig och det är då vi intar ett nytt synfält för tolka och förstå materialet.
Urval
Urvalet i denna studie är ett ändamålsenligt urval, vilket innebär att den är baserad på informanter som har en stor relevans för uppsatsens ändamål och kan förmedla information om ämnet i enlighet med den hermeneutiska ansatsen jag förklarat här ovan. Enligt Patton (2002:230) bidrar det ändamålsenliga urvalet till en ökad förståelse och ett djup inom den specifika målgrupp studien handlar om. Med fördel kan denna urvalsmetod därför nyttjas när individers upplevelser av en viss händelse är målet för studien. För att gripa tag i ensamkommande flyktingbarns upplevelser används med fördel ett intensitetsurval. Detta fordras en viss eftertänksamhet hos forskaren för att finna rätt urvalskriterier som illustrerar ämnet som analyseras (Patton 2002:234). Eftersom mitt undersökningsområde innefattar en målgrupp som per definition befinner sig i en utsatt ställning har urvalet även resulterat i en snöbollseffekt. Jag har via två av mina kontakter fått rekommendationer om personer som skulle vara lämpliga att ingå i min studie. En av mina kontakter arbetar med ensamkommande flyktingbarn på HVB – hem och min andra kontakt har haft en bekantskap med ett barn. Två av mina informanter har rekommenderats att delta i studien av deras vänner. På så vis har jag fått en snöbollseffekt där nya personer rekommenderats in tills att urvalet blivit tillräckligt
stort (Patton 2002:237). Snöbollsurvalet har resulterat i att barnen känt en trygghet i att bli rekommenderade av en bekant, då de anses ha deras förtroende.
Som urvalskriterier har jag använt mig av ålder, etnicitet, livssituation och boende med avsikt att få en maximal variation som möjligt, även om urvalets storlek inte är så stor. Då studien riktar sig mot ensamkommande flyktingbarn har jag försökt få tag på informanter som har ett åldersspann från 15–17 år för att de ska klassas som barn, och stämma överens med den definition som jag presenterade i början av min inledning. En av mina informanter hade vid intervjutillfället hunnit få sin ålder ändrad till 18 år av Migrationsverket då han inte ansågs vara barn utan vuxen. Två av mina andra informanter hade nyligen fått avslag på grund av otillräckliga skäl. Resterande två informanter hade fått uppehållstillstånd. Valet av varierande etniciteter har också varit nödvändigt för att öka studiens generaliserbarhet. Detta har inneburit att jag intervjuat informanter som har olika bakgrunder. Två av mina informanter kommer från Afrikas horn, Etiopien, och tre informanter från Afghanistan. Även barnens boenden är skilda från varandra, vilket innebär att två av mina informanter bor i familjehem medan resterande tre informanter bor på HVB-hem.
Min förförståelse
Som jag tidigare i metodavsnittet nämnde menar den hermeneutiska ansatsen att vi, genom att sätta oss själva innanför ramarna kan se en aspekt av en annan människas liv. Detta eftersom individer redan är en del av verkligheten och har egna föreställningar att utgå ifrån. Det är alltså med hjälp av mina egna föreställningar som jag kan närma mig ensamkommande flyktingbarns upplevelser av deras liv. Mot bakgrund av detta bör tolkningsprocessen av materialet bygga på en förväntansfull öppenhet för att något ska hända. Öppenhet öppnar upp vägar för den andres perspektiv att träda fram, samtidigt som den hindrar mig till att agera enbart ur mina egna tankar och bestämmelser. Att inneha en självmedvetenhet och reflektionsförmåga är således en viktig del av undersökningsprocessen, vilket involverar mänskliga erfarenheter (Binding&Tapp, 2008:28).
Jag har tidigare arbetat som handläggare för ensamkommande flyktingbarn och har på så sätt fått en bild av hur deras situation i Sverige ser ut. Jag har haft uppföljningssamtal med både barn och ungdomar tillsammans med andra myndighetspersoner och där igenom fått en del kunskaper om socialtjänstens insatser samt hur migrationsverkets asylprocess ser ut. Jag skisserade en bild om min egen förförståelse för undersökningsområdet för att klargöra för mig själv vad jag redan visste om ensamkommande flyktingbarn och vad mina antaganden och förutfattade meningar bestod av. Min förförståelse har under uppsatsens gång reviderats ett antal gånger, då jag under studiens gång tillägnat mig kunskap om vad som framkommit ur tidigare forskning, samt den undersökning jag gjort inför den teoretiska delen av studien, vilket även den medfört en revidering av det jag redan visste om ämnet. Detta kommer jag att diskutera närmare i den avslutande diskussionen.
Datainsamling
Datainsamlingen för mitt undersökningsområde har i enlighet med Gadamers mening sökt att bilda en förståelse som kan nås tillsammans med mina informanter (Binding &Tapp 2008:121). Genom en genuin och äkta dialog erfordras både en öppenhet för materialet samt en öppenhet för den andres perspektiv att träda fram ur dess ”dolda mening”. Genom tematiskt öppna intervjuer med några enstaka underfrågor samlades data in via ett inspelningsprogram på mobilen. Samtliga intervjuer pågick under varierande tider. En intervju blev 50 min lång, medan resterande hamnade på cirka 20–30 min. För att upprätthålla en samtalsmetodik i form av en dialogform gjordes intervjuerna med några få direkta frågor under varje tema. Dessa frågor var nödvändiga att ställa för att erhålla en sorts balans under
intervjun, då de rådde en viss brist i språket. Detta kommer diskuteras närmare i diskussionsdelen.
Analysförfarande
Den hermeneutiska forskningsanalysen är att inta en förståelse som rör sig från delarna till helheten och vice versa (Dahlberg mfl., 2007:281). Enligt Ödman (2007:97–98) är tolkningsprocessen inom den hermeneutiska ansatsen likt vid att lägga pussel eftersom ambitionen är att genom de mindre delarna försöka få en uppfattning om helheten, som dessa delar bildar. Det är med hjälp av delarna vi får en ökad uppfattning om helheten och genom helheten kan förstå delarnas innebörd i den givna kontexten. Det ständiga pendlandet mellan del och helhet utgör förståelsen, det som kallas för den hermeneutiska cirkeln, där förförståelsen har en betydande roll (Ödman 2007:100). Vår förståelsehorisont är i ständig förändring i den hermeneutiska cirkeln. Det krävs således ett genomgående tolkningsarbete för att förståelsen ska nå en högre abstraktionsnivå. Eftersom tolkningsarbetet enligt hermeneutiken inte är slutgiltig är den mer lik en oändlig spiral då kunskapen om undersökningsfenomenet blir djupare och intar tolkningar på både lägre och högre nivåer i analysprocessen, så kallad totalisering (Ödman 2007:66).
Preliminär tolkning
Den hermeneutiska analysprocessen tar sitt avstamp med att inta en förståelse för helheten för undersökningsområdet för att på så vis få en preliminär tolkning av fenomenet och dess sammanhang innan delarna kommer i fokus (Dahlberg mfl., 2007:281). I den inledande tolkningen upprättade jag i enlighet med den hermeneutiska ansatsen en dialog med texten, vilket i sin tur gav mig ledtrådar om vad helheten handlar om och vilka delar som avspeglade denna helhet. I den preliminära tolkningen befann jag mig i en lägre nivå i den hermeneutiska cirkeln och jag hade därför som ambition att få en översiktlig förståelse av resultatet och bilda mig en helhet om fenomenet innan jag kunde övergå till att bearbeta delarna i den fördjupande tolkningen. Mina reflektioner i den preliminära tolkningen generade i sju teman.
Fördjupad tolkning
I den fördjupande tolkningen strävade jag att uppnå en djupare förståelse för den inledande temana som den preliminära tolkningen resulterade i. Detta för att hitta eventuella ”dolda förklaringar” eller mönster som tidigare inte uppenbarade sig för mig. Genom den teoretiska referensramen som uppsatsen lutar sig mot tilldelade jag den preliminära tolkningen en ny mening och förståelse på en högre abstraktionsnivå. Med hjälp av teorin kunde jag medvetandegöra min förförståelse och på så sätt se fenomenet med andra glasögon (Dahlberg mfl., 2007:284). De sju temana fördes samman till sin helhet för att sedan brytas ned till tre delteman i den fördjupade tolkningen.
Huvudtolkning
Huvudtolkningen i den hermeneutiska spiralen är belägen på en ännu högre abstraktionsnivå än de föregående tolkningarna här ovan och är tänkt att utgöra helheten av resultatet. Syftet i denna tolkningsdel är att uppsatsens frågeställning ska besvaras och således inta en ännu högre abstraktionsnivå i spiralen. Min ambition i denna tolkningsdel var att jämföra de fördjupande tolkningarna med varandra och finna en röd tråd som band dem samman, och detta resulterade i två teman jag fann utmärkande för helhetsbilden av resultatet. Att huvudtolkningen intar en sådan abstraktionsnivå är i sig värt att reflektera över och något som senare kommer tas upp i diskussionsdelen.
Informanterna och etiska överväganden
Vid sökandet av informanter blev det uppenbart för mig att det inte var så många barn som ville återberätta sina upplevelser av det föregångna, dessutom hade barnen inget förtroende för mig och mitt undersökningsområde. Jag sökte mig därför vidare till mina bekanta och fick därigenom förslag på informanter som skulle tänka sig att medverka i studien och som passade in i mina urvalskriterier. Platsen för intervjun fick informanterna själva bestämma vilket resulterade i att en av intervjuerna ägde rum i ett av mina bekantas hem och resterade tre intervjuer på ett HVB-hem i Stockholm där barnen bodde, eller umgicks med sina vänner. Samtliga intervjuer tog plats i en lugn miljö. Vid första kontakt såg jag även till att belysa mina informanter om vad undersökningsområdet mer ingåendes handlade om och att intervjun skulle spelas in och sedan transkriberas, men att allt material efter avslutat arbete skulle raderas och att ingen annan utomstående person skulle ta del av materialet. Dessutom var jag noga med att informera att de närsomhelst kunde avbryta intervjun och att de inte behövde besvara på alla frågor. Jag informerade även om att studien, som är en kandidatuppsats har som ambition att endast använda insamlat material i forskningsändamål, och att nyttjande sker endast efter samtycke av informanterna.
RESULTAT
Som jag tidigare förklarat i metod delen presenteras resultatet med hjälp av tre olika tolkningar av intervjuerna. Resultatet uttolkas inledningsvis genom en preliminär tolkning där jag belyser de 7 teman som kan tänkas stå för helhetsbilden av resultatet. Sedan presenteras tre omarbetade teman som uttolkats från den inledande tolkningen. Slutligen kommer jag att redogöra för resultatets huvudtolkning där jag funnit två teman som jag anser genomsyrar hela resultatet, likt en röd tråd där studiens frågeställning besvaras. Jag har i resultatet valt att benämna mina intervjupersoner som respondenter 1 till 5. I resultatet kommer en presentation av olika citat från intervjupersonerna att redogöras, vars innebörd valideras utifrån min empiri.
Preliminär tolkning
I den första tolkningen fann jag sju olika teman som innefattar; Anledningen bakom flykten,
under ledning av smugglare, den trygga zonen, skolans betydelse; att bli någon, avsaknaden av familjen, den eviga väntan och vänners betydelse. De sju teman som beskrivs här nedan
bildar en helhet av respondenternas upplevelser av flykten och den fortsatta hanteringen av det som åtföljer den. Dessa teman har varit betydelsefulla för förståelsen av undersökningsområdet och för den senare fördjupade tolkningen av den.
Anledningen bakom flykten
Anledningen till varför ensamkommande flyktingbarn väljer att fly är olika eftersom de kommer från olika länder och har olika bakgrunder. Det jag fann gemensamt som gällde samtliga respondenter var dock att flykten har varit ett resultat av de svåra omständigheterna som rådde i länderna Afghanistan, och för de somalier som bodde i Etiopien. Barnen hindrades från att utvecklas då de inte hade möjligheten till att gå i skolan och utbilda sig, istället var de i tidig ålder tvungna att gå med i militären, eller befann sig i utsatta områden. Gemensamt var även att deras vårdnadshavare beslutade att dem skulle fly för ett bättre liv. Under ledning av smugglare
Samtliga respondenter berättar hur de upplevde flykten under ledning av smugglarna. Gemensamt för respondenterna var att resan pågick under flera månader och ibland år. Det var stunder de var nära på att svälta ihjäl, och dö. Respondenterna berättade att de hade
bevittnat många människors död på vägen. De tvingades leva under dåliga omständigheter i olika läger. Smugglarna gav dem begränsat med vatten och mat, och ville de fortsätta vidare var de tvungna att betala mer pengar. Längs vägen stötte de på hot, och de var många de skulle gömma sig för. Färden bestod av långa vandringar och tuffa färder, genom mörka nätter och dagar, över hav och land för att uppnå den slutliga destinationen.
Den trygga zonen
Gemensamt för respondenterna var att de inte hade någon aning om vart de var på väg någonstans när de påbörjade sin flykt. Slutdestinationen var antingen förbestämd av vårdnadshavarna som talat med smugglarna innan resan, eller så var barnens slutdestination en följd av deras egna vägval. En del av respondenterna hamnade i ett land, sökte asyl och fick avslag, vilket gjorde att de tog flykten i sina egna händer och hamnade i Sverige. Samtliga respondenter var inställda på att landa i ett tryggt och stabilt land. Tryggheten låg i känslan av att de kunde gå runt på stan utan att bli ihjälskjutna eller förföljda av någon. Tryggheten var också kopplat till att regelbundet gå i skolan och kunna vidareutveckla sig i livet. Stabiliteten å andra sidan kännetecknades utav hopp och tro på något dem inte haft tidigare i sina hemländer. Samtliga respondenter tycker Sverige uppfyller kriterierna för att uppnå framgång som beskrivits här ovan. Barnen upplever Sverige som ett land fullt av möjligheter och frihet. De känner att de räddat sina liv genom att hamna i Sverige.
Skolans betydelse; att bli någon
Skolan upplevs av samtliga respondenter vara en viktig kärnpunkt. Skolan är betydelsefull för barnen eftersom det är ett sätt att komma in i det svenska samhället. Genom att gå i skola kan de bli bättre på det svenska språket och vidareutveckla sina kompentenser. Samtliga respondenter menar att de har höga ambitioner till att lyckas med sina studier och vill skaffa sig ett yrke och börja arbeta. Gemensamt för de tre respondenter som inte fått beslut om uppehållstillstånd eller som fått besked om utvisning i Sverige är att de inte kan fokusera på skolan. De tuffa omständigheterna i Sverige består dels utav föräldrarnas frånvaro som tär på barnens psyke, men också att de känner en hopplöshet inför att gå i skolan när de är osäkra på om de kan stanna kvar i landet eller inte.
Avsaknaden av familjen
Samtliga respondenter tar upp sina familjer när de får frågan om hur de upplever att de mår i samhället idag. De menar att avsaknaden av familjen är grunden till varför de mår dåligt. Familjerna är betydelsefulla för barnen och är nyckeln till deras välmående. Fyra av fem respondenter har ingen kontakt med sina familjer idag. Respondenterna vet inte om deras familjer lever eller är döda. De vet heller inte var de befinner sig, om de fortfarande bor i samma hemstad eller om de har flytt någon annanstans. De är därför oroliga för vad som kan tänkas hänt dem. Separationen av familjen upplevs enligt respondenterna vara det värsta med flykten. Respondenterna känner sig ensamma i Sverige och längtar efter att återförenas med sina familjer.
Den eviga väntan
En ytterligare bidragande faktor till barnens försämrade mående i samhället är att de ibland får vänta ett och ett halvt år eller längre i väntan om besked på sin asylansökan. De tre respondenter som ännu inte fått uppehållstillstånd känner sig kluvna och bekymrade över vad som skall komma att ske härnäst. Gemensamt för de tre respondenter som ännu inte fått uppehållstillstånd är också att de känner sig rädda för att skickas tillbaka till sina hemländer. De berättar att de inte kommer ha någonstans att ta vägen och att de med all säkerhet kommer bli dödade. Respondenterna upplever att de kämpat väldigt hårt för att ta sig till Sverige, och att de inte vill gå igenom den fruktansvärda resan igen. Två utav tre respondenter hade vid
intervjutillfället fått besked om utvisning som inte har verkställts ännu, vilket betyder att de fortfarande bor kvar i Sverige på obestämd tid. Detta gör att samtliga respondenter inte är hoppfulla längre och känner sig maktlösa över situationen. Situationen i Sverige anses dock inte bli bättre av uppehållstillståndet för de två respondenterna som fått beslutet då de fortfarande mår dåligt i Sverige eftersom de oroar sig för sina familjer i hemlandet.
Vänners betydelse
Samtliga respondenter hävdar att de behöver någon form av moraliskt stöd när de går igenom jobbiga situationer i Sverige. Detta stöd upplever de få utav deras vänner som också är ensamkommande flyktingbarn. Respondenterna känner att de erhåller en sorts gemenskap med deras vänner eftersom de befinner sig i samma situation som dem själva. Vännerna är de som får ensamkommande barnen att må bra. Ibland går de långa promenader eller spelar fotboll tillsammans. När respondenterna samlas med sina vänner känner de sig lugnare. Deras vänner betraktas som deras familjer eftersom de förstår va de går igenom och hur de känner. Det är deras vänner de anförtror sig till och har lättare att prata med i svåra situationer. Även träningen är betydelsefull för samtliga respondenter då det får dem att fokusera sina tankar på annat håll än sitt förflutna.
Fördjupad tolkning
De sju temana som presenterats i den preliminära tolkningen här ovan har nu omarbetats till tre mer djupgående teman som är tänkt att höja tolkningarna i analysprocessen till en högre abstraktionsnivå. Jag har genom mina två utvalda teorier, symbolisk interaktionism och resiliensteori, hittat kopplingar som binder samman datamaterialet till relevanta teoretiska begrepp.
Blandade känslor av flykten
Det här temat är en totalisering av den preliminära tolkningens teman Anledningen bakom
flykten, Den trygga zonen, och Under ledning av smugglare. Samtliga respondenter var
tvungna att fly sina hemländer och separeras från sina familjer i hopp om att få leva ett bättre liv. Utgången utav den totalitära flykten gestaltades på flera sätt och gav sig till känna genom individuella utsagor som blev utmärkande för varje specifik respondent.
Samtliga respondenter berättar i början av samtalet om vad som föranledde flykten från hemlandet. De berättar vidare att de under flyktens gång hade varit med om hemska upplevelser. De var tvungna att skiljas från sina familjer och påbörja en lång resa där hot av alla möjliga slag väntade dem. Flykten påverkade varje enskild respondent på olika sätt då deras vägval skilde sig åt.
Respondenten 5 berättar att han ursprungligen kommer från Afghanistan men att han är född i Iran.
Jag är från Afghanistan men är född i Iran, har bott där ungefär 15 år. Min familj bor i Iran. Situationen i landet var inte bra för de som invandrat in i Iran. Dom hindrade oss från att utvecklas, hur ska jag förklara…vi hade inte möjlighet till ett värdigt liv, det var en aspekt, den andra, de hade en annan syn på oss i Iran, de va rasister.
Respondenten berättar att han är född i Iran men har ett påbrå från Afghanistan och att han bott där tillsammans med sin familj i ungefär 15 år. Respondenten berättar att han betraktas som en invandrare i Iran och att han och hans familj fått uppleva rasistiska påhopp av olika
slag, vilket gjorde att de hindrades från att utvecklas och leva ett värdigt liv, ett liv som alla andra människor. Respondent 5 berättar vidare:
Det ju mitt eget beslut också, men min mamma tog det slutgiltiga beslutet. Jag var 15 år när jag kom till Sverige. Jag är 17år nu
Respondenten menar här ovan att han själv förstod att han var tvungen att bege sig av på flykt och att det såldes var hans egna beslut att lämna men att det slutliga beslutet låg i hans mammas händer. Respondenten berättar att han var 15 år när han kom till Sverige, och betraktades således som barn. Respondenten berättar hur han upplevde flykten från hemlandet.
Oj det hände mycket under flykten (suckar), vart ska jag börja någonstans ... det första var att jag skildes från min familj, vilket var väldigt svårt. Det andra smugglar vägen, sedan var det tredje den tiden vi var under flykt, under resan, det tog 4 månader, det var väldigt svårt, jag vet inte om jag ska berätta om dom stunderna vi var nära på att svälta ihjäl, att gå vilse, eller om jag ska berätta om de rädslor vi hade, jag vet inte ...
Respondenten har svårt att ge en entydig bild om vad som hände under flykten, detta då han menar att flykten kännetecknades av många saker som berörde honom och hans tankar under flyktens gång. Han berättar att det svåraste med flykten var att han i tidigt skede var tvungen att lämna sin familj vilket var ett tufft beslut. Den upplevda flykten kännetecknades även av att hans öde låg i smugglarens händer, och att det var en lång väg att resa. Respondenten menar att han tillsammans med dem andra människorna som var på flykt inte hade tillräckligt med mat och att de således var nära på att svälta ihjäl. De var många gånger omedvetna om vart smugglarna skulle ta dem och var nära att gå vilse. De var rädda för vilka faror de skulle möta och vad de skulle få uppleva längs vägen.
Respondent 4 berättar han i tidig ålder tvingades gå med i militären i Etiopien och att det inte fanns någon annan utväg än att fly.
Dom kom en dag till skolan och hämtade mig och alla andra som var där, utan att fråga om vi var intresserade att vara med i militären. De lärde oss hur vi skulle hantera vapen och döda andra. De torterade oss på nätterna, det gick inte att vara där så vi flydde.
Respondenten berättar att han tillsammans med klasskompisarna i skolan tvingades att gå med i militären och lära sig utöva våld mot andra människor. Han torterades på nätterna, vilket kan tänkas vara en följd utav att han vägrat göra som han blev tillsagd. Han bestämde sig därför för att fly och berättar vad som skedde under flykten.
Jag var inte där just då, jag såg andra där som också inte mådde så speciellt bra så jag blev själv smittad av det, men annars gick själva resan bra, men man var hela tiden orolig för att man inte hade någon aning om vart man var. Det var ständigt mörkt och när det var dag så var vi framme någonstans.
Enligt ovannämnda citat var respondent 4 inte i sitt egna tillstånd, han var inte där just då, inte närvarande, och kan varit i ett chocktillstånd. Han uppmärksammade dock att alla andra i hans omgivning inte mådde bra, vilket han påverkades av. Han berättar dock att kontentan av flykten var lyckad då han överlevde, men att de inte kunde undgå känslan av att ständigt känna oro och ovisshet. Deras liv var hotade och de var därför undangömda under färden, de
