Metoder för bestämning av finmaterialaktivitet i vägöverbyggnadsmaterial. A : Litteraturstudie. B: Analys av 'blåvärde' (metylenblåadsorption)

M JLi?

r 253 ' 1981 _ Statens väg- och trafikinstitut (VTI) - 581 01 Linköping

;N 0347-6049

National Road & Traffic Research Institute - S-58101 linköping - Sweden

- Metoder för bestämning av finmaterialaktivitet

i vägöverbyggnadsmaterial

A. Litteraturstudie

m

1

8. Analys av blåvärde (metylenblåadsorption)

25 3

av Peet Höbeda och Leif Viman

SAMMANFATTNING SUMMARY

LITTERATURSTUDIE

A21 Inledning

A:2 Beskrivning av metoder för bestämning

av finmaterialegenskaper

A:2.l Atterbergs gränser

A:2.2 Sandekvivalentvärde

A:2.3 Övriga metoder

A:3 "Blåvärde"

B LABORATORIEFÖRSÖK B:l Provmaterial

3:2 Analysmetodik

Bz3 Resultat

3:4 Korrelationen mellan "blåvärde", sand-ekvivalent- och hygroskopioitetsvärde

C SLUTSATSER Bilagor

1 REFERENSER

2 PRÖVNING MED METYLENBLÅTT

Utkast till provningsanvisningar

(översättning från franska) 12 20 20 20 21 29 29

Metoder för bestämning av finmaterialaktivitet i väg-överbyggnadsmaterial

A. Litteraturstudie

B. Analys av "blåvärde" (metylenblåadsorption)

av Peet Höbeda och Leif Viman

Statens väg- och trafikinstitut (VTI)

581 01 LINKÖPING

SAMMANFATTNING

En litteraturstudie (del A) har gjorts av metoder att undersöka "finmaterialaktiviteten" i vägöverbyggnads-material. Metoder använda utomlands som Atterbergs gränser och sandekvivalent m fl diskuteras, Samtliga metoder har begränsade användningsområden. En ny metod,

bestämning av metylenblåadsorption ("blåvärde"), som

tagits upp av franska väglaboratorier, presenteras.

Laboratorieförsök (del B) har gjorts med olika material-prov, dels svenska och utländska leror, dels prov av bärlagergrus, grusslitlager mm. Blåvärde", sandekviva-lent, hygroskopicitet och hydrometeranalys har gjorts i de fall analysen varit möjlig. Avsätts "blåvärdet" mot lerhalten erhålls samband med karakteristiska lut-ningar varvid prov av kaolinit och montmorillonit utgör extremer. Gott samband finns mellan "blåvärde" och

hygroskopicitet, sämre med sandekvivalentvärde.

"Blåvärdet" är främst användbart för undersökning av prov innehållande svällande högaktiva lermineral. Me-toden kan i vissa fall ersätta kornfördelningsanalyser. De svenska vägmaterialen innehåller dock lermineral av ringa "aktivitet" och skillnaderna i "blåvärde" blir

alltför små för materialkarakterisering.

Methods for determination of 'fine material activity' of pavement materials

A. Literature study

B. Analysis of methylene blue titration test

by Peet Höbeda and Leif Viman j

National Swedish Road and Traffic Research Institute (VTI) 5-581 01 LINKÖPING, Sweden

SUMMARY

A literature study (part A) dealing with different methods for examining the so-called 'fine material activity' of pavement materials has been made. Methods

used abroad such as Atterberg's limits and the sand

equivalent are discussed. All of these methods have a limited field of application. A new method, methylene blue titration test, taken up by French road labora-tories, is presented.

Laboratory tests (part B) have been made with different material samples, partly Swedish and foreign clay,

partly samples of roadbase gravel, wearing course gravel etc. Methylene blue value, sand equivalent, hygroscopicity and hydrometer analysis have been made in cases where it has been possible. If the methylene

blue value is set off against the clay content,

connec-tions with characteristical gradient are obtained at which the kaolinite and montmorillonite are extremes. There is better connection between methylene blue value and hygroscopicity than with the sand equivalent value. The methylene blue value is principally useful for examination of samples containing swelling, highly active clay minerals. In some cases this method may raplace particle size distribution analysis. As Swedish road construction materials consist of clay minerals with low activity, the differences in methylene blue value are too small for characterizing the material.

A. LITTERATURSTUDIE

A:1 Inledning

Metoder för bestämning av "aktiviteten" hos finbestånds-delen hos jordmaterial och krossprodukter är av intresse i olika vägbyggnadssammanhang. Med "aktivitet" avses i första hand finmaterialets vattenbindande förmåga som beror på faktorer som mineralsammansättning och korn-storlek. Förekomst av skiktsilikater (främst lermineral) innebär hög "aktivitet". Bärigheten hos ostabiliserade material påverkas av finmaterialegenskaperna, liksom möjligheterna att stabilisera dessa med kalk,

hydrau-liska eller bituminösa bindemedel. Slitstyrkan hos grus-slitlager bestäms också i hög grad av finmaterialets bindande förmåga (VTI Meddelande 96 och 147).

Inga krav på finmaterialegenskaper ställs på bärlager-grus i svenska vägbyggnadsanvisningar. För material till förstärkningslager maximeras lerhalten och hänsyn tas ej till "aktiviteten". Orsaken är främst den att stenmaterialet i regel produceras av ovittrat urberg och naturgrus som rentvättats från de finaste bestånds-delarna i samband med avlagringen. Leriga zoner kan dock finnas i tektoniskt störda partier av berggrunden

(Martna 1970). Grusmaterial som innehålla sedimentära

bergarter, rika på lermineral, kan ha lerigt finmate-rial.

Vissa Vägskador har inträffat när material bestående av vittrat berg, skifferrikt grus m m, använts i väg-överbyggnad. Med ökat utnyttjande av lokala material från väglinjen eller täkter i sk sekundära friktions-material (t ex sand och morän) måste också särskild uppmärksamhet ägnas åt finmaterialegenskaperna. Metoder som Atterbergs gränser (konsistensgränser),

sandekvivalent m m finns medtagna i många länders

och användningsområdet ofta begränsat. Metoderna be-skrivs utförligare i mom A:2.1-2.3. På senare år har

en ny metod, "blåvärdet" (adsorptionen av metylenblâtt),

börjat användas i Frankrike för överbyggnadsmaterial (Tran Ngoc Lan 1975). Metoden är enkel och till skillnad

från t ex sandekvivalentvärdet' teoretiskt tilltalande.

"Blåvärdet" korrelerar t ex med den spec ytan och ka-tionsutbytesförmågan hos lerhaltiga provmaterial.

Az2 Beskrivning av metoder för bestämning av

fin-materialegenskager

A=2 T

êEEêEEêES§_SE§E§SE

Bestämningen av plasticitets- och flytgräns (figur 1) samt plasticitetsindex (den senare utgör differensen mellan vattenkvoter vid de nämnda konsistensgränserna) utvecklades i början av seklet i Sverige av Atterberg

för klassificering av främst åkermark. Metoderna började användas i USA på 1920-talet för klassificering av

undergrundsmaterial vid vägbyggnad. (Hogentogler 1931).

De beskrivs utförligt i Svenska Geotekniska Föreningens Laboratorieanvisningar (1974).

Willis-(1943) har i USA undersökt olika bärlagergurs i provvägsmaskin och funnit att material med höga värden på plasticitetsindex (bestämda på prov < 0,42 mm) i fuktigt tillstånd tenderade att deformeras under trafik. Vid plasticitetsindex < 6 hade dock bärlagergrusen

tillfredsställande egenskaper; Dessa resultat verkar utgöra grunden för de numera utomlands gällande vägan-visningarna° Bärlagergrus skall t ex enligt ASTM- och AASHo-föreskrifter ha plasticitetsindex < 6 (VTI Medde-lande 96). Ett övre gränsvärde för flytgräns har dess-utom uppställts. Högre värden än 25 anses (vid god-kända värden på plasticitetsindex) indikera förekomst

av ogynnsamma beståndsdelar som organiskt material

eller glimmer. För grusslitlager som icke skall beläg-. gas med asfaltslitlager är det dock önskvärt med bättre bindande förmåga, varför högre gränsvärden godkänns

(plasticitetsindex < 9 resp flytgräns < 35). Motsvarande värden finns medtagna i många andra länders

ningar. Förhållande luft/vatten/fast materia E .

.2 g

_{Luft, a}

a 'I

_{Vattna ' 3 l}

'

.'. "'"' - * - " '4 '- ° -1 _; å v.1,w ' , 3- E Fast materia i 0 3 . ; x°_>Q v _{ws 'I} 4 Votym i l 1 I :I i .

'

_{:ä 1}

ni

5 I

_?3:

:

_i

_.

1% l i

_?I

_"

Fast §3 [Halvfastä I Psaszisk 5 :Hawyzande-nyzande

El .§1 I *

>* 0!

g :

å

Piasticiteutal, /P

O ws w3 WL i

Vanenkvor. W

Figur Azl. Konsistensformer och konsistensgränser (Svenska Geotekniska Föreningens Labora-toriekommittê, 1974)

Vid blandningar av lera och stenmjöl har rätlinjiga samband mellan lerhalt och plasticitetsindex resp flyt-gräns konstaterats. För bärlagergrus med likartad gra-dering nedsätts enligt laboratorieförsök stabiliteten med ökande värde på plasticitetsindex och finmaterialets betydelse ökar med vattenmättnadsgraden (jfr VTI Med-delande 121). Dunn (1966) konstaterar att produkten av

finmaterialhalt och plasticitetsindex står i bättre

korrelation med bärighetsegenskaperna (bestämda enligt CBR- resp triaxialförsök) än någon av parametrarna en-sam. Plastiskt finmaterial har förmågan att svälla vid vattenupptagning och utöva smörjverkan mellan grövre

partiklar varvid stabilitetennedsätts.

av material < 0,074 mm kan ibland förekomma). Lerhalten måste därvid vara ganska hög och halten av de grövre kornen låg för att provningarna skall gå att utföra. Särskilt utrullningsprovet (bestämningen av plasticiw tetsgräns) vållar svårigheter och det för vägmaterial

uppställda gränsvärdet uppnås redan vid mycket låga

lerhalter. Metoden är även subjektiv. Torkat provma-terial ger också ofta andra värden än fuktiga och

åter-användning av samma prov förvanskar resultatetm m

(Sangery m fl 1976). Alternativa metoder har därför föreslagits för mätning av konsistensgränser. Den enda som vunnit större spridning är bestämningen av flyt-gräns enligt konmetoden.

A=2 2

§êE§êEYlYâlêEEYääêê

Metoden har utvecklats av Hveem (1953) för undersökning av "renheten" hos överbyggnadsmaterial. Han anser att kornfördelningsanalyser icke ger någon uppfattning om den fuktiga finandelens "volymsmässiga skadlighet" som bestämmer den för bärigheten viktiga smörjande förmågan

i ett kornskelett.

Sandekvivalentmetoden (ASTM C 127) har funnit stor internationell spridning och har för överbyggnads-material allt mer kommit att undantränga provningen av Atterbergs gränser beroende på enklare och snabbare

försöksförfarande samt bättre repeterbarhet. Metoden lämpar sig särskilt väl för prov med små lerhalter. Principen för försöket framgår av figur Az2. En mindre

mängd prov (< 4,8 mm) omskakas på ett definierat sätt

i en standardiserad provcylinder med en ringa mängd elektrolytlösning; Därefter trycks ett smalt tvättrör genom provet ner till cylinderns botten. Finmaterialet spolas genom tvättröret i suspension ovanför det

V T I M E D D E L A N D E 2 5 3 F i g ur A o c h p r i n c i p f ör ut vär d e r i n g U t r us t n i n g f ör b e s t äm n i n g a v s a n d e k vi va l e n t 2. en _ . . .IL .r i) ( H o t n g H I 2 _II -4: 014 5. 32 1. . i l 7 I

I

I

i

I

I

I

!

I

1 Pr ob en zyl fa de r

:- ... .m4

...--..bz r.._._ .m ._ 42 1 MM,... __,. .i -A i ..3- ._V .. . 1.wu.i._-._ s] WW _1 I W " St an !) H 1:!

sa. w-w-A-w-m-w--w w»- mu--mm

M 6 . I

Ikg

-Be

las

run

gss

rem

pd

Spå/

roh

r

( W R ) H 7: !

9: = '

h.

T

FTf;[I-':'-'-'[

?www NVH'P'IHUI' .I

, .|.l,_..._ [_,__.

I

.

,

Z|-tl.f_.f_|,217;:l-"|"H'[.'AI.I-Ifl'.'5 "MINI It'll'l' l III'H':

»" l .. I 11.1

x ' wvgu-'1L.

3 'Qmath-iá __,f .JL

.i _t_ :1.36.5 343AL .-ÅÃL-L AJ... .l b -l

.|_

.'|_.1

_

.

[1'-

_{...L:"' Ul'hUUHHLIIHIUZJG}

Sa nd

Sp

ul

fI

US

Sn

ge

xf

cus ge f/ oc kr es un d aus ge wc sc he ne r se d/ me nh 'e rf es Fe m-ko rn ny. 'r_;dv I. '

u' ms .Wu :Tim- 1+'Jw'FFfT'H :' 1 .1. ni.n' r'm .u nmir

_{,år ghau17?;?}

_{;#:çtit11'7 _ -;If;.§i;iåf ;Ltt21111!ilil;{iL '*Lht m}

_?I

. |Hl 'F ,L N. 0, _{H Y'} . tv 4 _{. I; .} llllqd'!'||l'1]|ll|'n:.'1 _I

1 D (:1" l ',,V[ i A '1" ' ' ' Yüm'tff Åg-_Jh Initialt; 4 L L_

.Mr-4

höjden av sedimenterat + utflockat respektive enbart sedimentärt material och det procentuella förhållandet mellan värdena uträknas (jfr figur A:2). Metoden har

beskrivits av Bäckman (1974).

Enligt Shorty (1956) innebär sandekvivalentvärden > 30 som regel ett icke plastiskt och < 20 ett plastiskt

material. Resultaten från bestämningar av sandekvivalent och plasticitetsindex står dock icke i rätlinjiga

sam-band.

Erfarenheter som gjorts vid VTI och utomlands har dock

visat att sandekvivalentmetoden har brister. Det

ut-Phlockade materialets volym fortsätter att minska även

r

' _e '31_{40 minuters sedimentation ocn blir Jonatant fors_}' .4. .. .1 4. =4 * '7.7 T,- _.-'._ 4_ 4.." i..

(D H1 (1

(l) H1 r

f

7-8 timmar (jfr fig Az3).

e H §4 O u' l ø' 1' h a n d . . en

,a ' -J »71 | 3

1

f

'35

i

Figur A:3. Inverkan av tid på höjden av flockvolym vid sandekvivalentbestämning (Campanac,

1978) VTI MEDDELANDE 253

Mätningar gjorda efter längre tid än normerad visar att proven kan byta rangordning. Wiklander (1952) har använt sig av flockvolym efter 24 timmars sedimentation i

elektrolytlösning för att karakterisera lermineral. Förutom lermineraltypen visade sig även lerans finlek och arten hos den utbytbara kationen påverka flockvoly-men. Hveem (1953) har vid utvecklandet av sandekvivalent-metoden tydligen eftersträvat ett snabbt försök, lämpat

för fältbruk, därav den korta sedimentationstiden på

20 minuter. Resultatet påverkas också av provmaterialets fukthalt och det lägsta värdet erhålls med naturfuktigt prov. Enligt amerikanska anvisningar undersöks torkat prov, enligt franska däremot fuktigt.

Sandekvivalentmetoden kan endast med svårighet användas för undersökning av prov bestående av välgraderat

mate-rial med kantiga partiklar beroende på svårigheterna

att skjuta ner tvättröret. Ewers och Weingart (1965) rekommenderar därför att sikta bort fraktionen 1-5 mm, prova endast material < 1 mm och använda sig av en korrektionsfaktor. Ett sådant modifierat förfarande

innebär dock nya osäkerhetsmoment.

Avsätts sandekvivalentvärdet mot finmaterialhalten i provet erhålls inget rätlinjigt samband (figur Az4). Det framgår att metoden förlorar i känslighet när

vär-dena blir lägre än ca 30, något som vid "aktiva"

mine-ral uppnås redan vid mycket låga lerhalter. Sandekviva-lentmetoden lämpar sig därför dåligt för bedömning av material till grusslitlager som bör innehålla lera för god slitstyrka i torr väderlek.

Stahl (1971) påpekar att sandekvivalentmetoden icke lämpar sig för kontroll av material till bituminösa beläggningar. Nödvändig filler bestående av "inaktiva" mineral (kalcit, fältspat, kvarts m m) kan ge upphov till låga värden (jfr fig Az4). För att eliminera

fin-materialhaltnes inverkan och få ett "aktivitetsmått" VTI MEDDELANDE 253

har Campanac (1978) föreslagit att alltid göra

bestäm-ningen på prov innehållande 10 vikt % finmaterial.

Detta förfarande kräver dock uppsiktning och propor-tionering av provmaterialet 'Varvid det enkla försöket kompliceras. Dessutom riskerar finmaterial att damma bort vid hanteringen.

' luv 1 1 i 1 i . I ; v , i 4 A A : 1 ' n 4 V < 3 1 1 44:i, .

L

9;.: _ t\\ 4 _'

?r

\\-

:

:avi- _- _' ;1 nad_ . '_.xg

_{v -}

' i

₅

i E \ , 5 \_ ni.. i _. -..i ...-...-.._._....____.

$é

\

i .

.

' 1 åâ'rnfomfe :E 1 .U '1" "- i ' T ,

läker. ? .

-

i :3 1

en .--W :i _ . _ n-..._...___., 1 Kaqhmf'e « 'S _ ;

,01

_{i I - Oç'arräçøaf} §24-* 1 .i : t \ - 50:3! fl j -\ l 3 V* 4 i * ' i .5 'Y ' o n

.S an dE q ua / c n l »..m-u&.r-__.A v --.11. 64.. . _.7 \_{*3" "'°" 4} T\-\\ 4,

m -a .eo JO a: 50 50 :r: .sa 10 ,av

Ferran* Gay at' 50:*

-Joaacsc 70,-: :aceJaza/o o arna" « "'st Sans' by 'ri/2.157.171*

Figur Az4. Sandekvivalent som funktion av tid för fin-material av a) olika mineralogisk

samman-sättning (Hveem, 1953) och b) olika

plastici-tetsindex (Campanac, 1978)

Lhorty (1956) visar att samma finmaterial ger mindre skillnader i sandekvivalentvärde om provet är

välgra-derat (t ex stenmjöl) än välsorterat (sand). Det re-kommenderas därför att för ett visst provmaterial jäm-föra sandekvivalentvärdet med ett känt "inaktivt"

referensmaterial av samma gradering. Rabot m fl (1972)

har föreslagit att komplettera det standardiserade sandekvivalentförsöket med ett modifierat försök i

natriumsilikatlösning för bättre koagulering av

ler-mineralen. Resultaten från de två försöken jämförs och ju Större skillnader desto "aktivare" finmaterial.

Archimbaud m fl (1972) har bestämt ett "aktivitetstal" genom att dividera sandekvivalentvärdet med halten fin-material. Både ett rätlinjigt och kurvlineärt område finns dock för sambandet sandekvivalentvärde -

fin-material (jfr fig A:4) och två olika formler har

där-för använts där-för beräkning av "aktivitetstalet".

Försök har gjorts att korrelera sandekvivalentvärden med bärighetsegenskaper hos olika jordmaterial (jfr figur A:5 a och b). Bärigheten är ofta dålig vid låga värden men sambandet med sandekvivalent är icke

rät-linjigt. En viss plasticitet kan t o m vara till

för-del (fig Az5 a). Bohn (1966) påpekar att enligt

fast-lagda sandekvivalentvärden utsorteras många i praktiken lämpliga material.

Buth m fl (1966) har undersökt finmaterialets betydelse för kvaliteten hos betongballast och konstaterar att sandekvivalentvärdet står i bättre korrelation med be-tongegenskaper än den i betongteknologin vanligen an-vända slamhalten. Rabot m fl (1972) har visat att i de

flesta fall erhålls betong med optimala

hållfasthets-egenskaper vid sandekvivalentvärdet 70, dvs med icke

helt rentvättad ballast.

Bestämningen av sandekvivalent har ibland kopplats till våtnötningsförsök för att kunna bestämma bildningen av

"aktivt" finmaterial (jfr VTI Internrapport 80 och

Rapport 140). Ett sådant våtnötningsförsök,

"Produc-tion of Plastic Fines in Aggregates" har normerats av AASHO (T 210-79).

A=2 3

Qyäigâ_@s29ês§

Röntgendiffraktion och differentialtermiska metoder ger semikvantitativa analyser av mineralsammansättning och därmed även provets "aktivitet". Metoderna lämpar sig dock föga för rutinanalyser. Brandl (1977) grundar sig

Figur A:5. 70° '

of

m

?0 A Yâif ; v n i ' °Ãêe

-2

2 m

v M1

73 ..; _{\ 0.50} *i . g 50 T ' ' i

o-:-"

60 ,

i E *1

' _

l

i /åøi/ I

°°

i

2 o / _ 1 A, V u 0 10 20 30 Pesisrcnce Value. v 5! a .2 så áá å nu 26 norm rm em om b)

Samband mellan sandekvivalent och bärig-het a) R-Värde och b) CBR-värde (in-stampning mod Proctor) för olika Väg-material (Hveem, 1953 resp Bohn, 1966).

11

sitt "mineralkriterium" på röntgendiffraktionsanalys.

Den lineära krympningen (BS 812) hos ett prov står i god korrelation till plasticitetsindex och kan ersätta denna, särskilt omeallåg lerhalt försvårar bestämningen av flyt- och plasticitetsgränser (Williams 1970).

Den s k hydrofilitetskoefficienten, ursprungligen ut-vecklad för fillerprovning, används i en del öststater

och i Frankrike (Ponteville 1964). Två delprov utsätts

för jämförande sedimentation i fotogen resp vatten. Sedimentvolymerna bestäms och ett kvotvärde uträknas. Vattenkänsliga, hydrofila prov får större volym i vatten än i icke polär fotogen och därmed högre kvotvärde.

Enslinvärdet, som används främst i keramiska

samman-hang, ger ett mått på vattenupptagningen hos ett prov-material. Provmängden är dock liten (ca 1 g), varför endast lera eller filler kan undersökas. Metoden lämpar sig enligt österrikisk undersökning för provnig av

filler till bituminösa beläggningar (Wieden och Pippich, 1977).

HygroskOpicitetsprovning har tidigare använts i Sverige för provning av lera till grusvägar (jfr VTI Meddelande 77). Lundgren (1978) har bestämt hygroskopiciteten hos prov tagna från lervittrade zoner i berggrunden. Thorén

(1979) har använt metoden på finmaterial som siktats

från prov tagna i bergterrasser. Prov från vägpartier med krackeleringsskador hade i regel högre värden än prov från oskadade vägpartier. Hygroskopicitetsprovning beskrivs i Svenska Geotekniska Föreningens laboratorie-anvisningar (1974). Försöket tar dock lång tid (ca 1

vecka) och verkar icke kunna användas för prov

inne-hållande höga halter svällande lermineral; Sannolikt bildas i sådana fall ett tätt ytskikt, som förhindrar ytterligare vattenupptagning (opubl resultat, VTI 1979). Gastman (1968) beskriver ett förfarande som grundar sig

på bestämning av minskningen av den skenbara densiteten hos vattenkänsliga lermineral vid vätning. Provet skakas efter behandling med vatten i metylenklorid (densiteten

1,34 g/cm3) . De vattenupptagande kornens densitet

min-skar därvid från ca 2,7 till ca 1,1 g/cm3). De flyter

upp och kan avskiljas från resten av provet för

tork-ning och Vägtork-ning.

Stahl (1971) har för stenmjöl till bituminösa belägg-ningar använt sig av en ej närmare beskriven absorp-tionsmätning, möjligen liknande metoderna i ATSM C 127 och BS 812. Enligt dessa mäts vattenabsorptionen efter torkning till ett "yttorrt" tillstånd, som bedöms genom konsistensprov. Bedömningen är dock subjektiv varför Dana och Peters (1974) utvecklat en metod som grundar sig på mätning av porvattnets bindning vid torkning enligt termodynamiska principer. Matsuo m fl (1970) har använt sig av en konsistensmätning hämtad från be-tongteknologin för att karakterisera de vattenhållande egenskaperna hos vittringsjordar. Svällningsprovningar av olika slag används inom bergmekaniken för att

klassi-ficera prov från lervittrade zoner i berggrunden.

Me-toderna har ej tillämpats i vägsammanhang och material med dålig bärighet behöver icke nödvändigtvis innehålla

svällande lermineral. A:3 "Blåvärde"

Lermineral har i en lösning av metylenblått förmågan att adsorbera färgämne till sina ytor under samtidig avgivning av kationer (Nevins och Weintritt, 1967). Färgämnet anses bilda ett monomolekylärt skikt på ler-mineralens ytor. Montmorillonit har dessutom mycket

stor inre Yta. Reaktionen*är irreversibel och en be-stämd "mättningspunkt" kan bestämmas genom titrering. Nämnda forskare har påvisat goda samband mellan

mety-lenadsorptionen ("blåvärdet") och lerminerals-kations-utbyteskapacitet (figur A:6). Phelps och Harris (1968) VTI MEDDELANDE 253

13

har visat samband mellan "blåvärdet" och den specifika

ytan hos lermineral bestämd genom vattenabsorption.

' ' m m : VA ro n :un na : AR EA ,n zl | 8 i :0- a i o R - 0.925 (GREATLY EXCSEDS 0.01 9 VÅLUE FOR 0- 29, 10 *-7 'l 4.02 X - 0.4. o 1 L ' 1 0 1 O 5 10 IS 20 25 30

CANON-816241862 CAPACXTY , nog I 100 9.

Figur Az6. Samband mellan spec yta (vattenadsorption)

och "blåvärde" uttryckt som

kationsutbytes-kapacitet (Phelps och Harris, 1968).

"Blåvärdet" har enligt Phelps och Harris (1968) visat

sig lämpligt för analys av kvaliteten hos keramiska leror (främst kaolinit). Jones (1963) har infört den för fältkontroll av det betonghaltiga lerslam som

in-pumpas vid oljeborrning. Metoden har förenklats och

"mättnadsgraden" vid titrering bestäms genom en enkel fläcktest. Analysen tar ca 10 minuter (figur A:7). Metoden har i Frankrike (Tran Ngoc Lan, 1978) och Nya

Zeeland (Cornwell, 1978) kommit till användning i väg-sammanhang för analys av överbyggnadsmaterial resp klassificering av vittringgrad, främst hos basalt. I det senare fallet används pulvriserade bergartsprov. En översättning av den franska metodbeskrivningen finns

i bilaga 2. Det beskrivna försöksförfarandet har

tyd-ligen utvecklats från Jones (1963) metod men tar längre

tid (25545 minuter).

SPO? TESTS for finding end point of methylene blue titt-:tion ?est for benfonite in drilling mud

4:: _MOISTURE ' [_(NO CCLORi

'Note that the fru. 6' FREEIN WA dyo datoaed immedi._

MOlSTURE :dy .6515: addmdg

(NO COLOR)

V . . 1 C: m O O

:arbnd efter 2 min. ute: to indicate the:

end point has not

quite been ctrcined. MUO SOUDS.

MUD søuos, 2:: _{man aLus}

DYED SLUE 6:: *4 .:- 'I ' I . - DC: 6 M." \ 43-* AFTER 2 MlN % 'NO FREE - ,3 ' . M. r - '

*. A A a' i ' ?ca - V\ 'Ari-M.,_ . ;7 seven et et :ya ra-, , _

äi'âoågêååsn h :;«> ...END ;omr qwred to reccn end

W: X ;4. *W / point Th is :arre-xpond: to 21 ?blbbl of dried bemanna or 2.3 VOÖ ?0. VOLUMEJ METHYLENE SLUE SOLUHON ADDED

'Figur A:7. Fläcktest för bestämning av "blåvärde"

(Jones, 1964) '

Tran Ngoc Lan (1978) visar att "blåvärdet" till

skill-nad från sandekvivalentvärdet står i ett rätlinjigt samband med lerhalten för blandningar av sand och lera

(fig Az8 a). Ett rätlinjigt samband finns därför

mellan

"blåvärdet" och plasticitetsindex (fig A29 a). Vid

prov-ning av blandprov-ningar av två olika lermineral erhölls

också rätlinjiga samband (fig A28 b). Malda, inerta

mineral, som kvarts, fältspat och kalcit, påverkar icke "blåvärdet" nämnvärt. Mättningen Uppges kunna

er-sätta plasticitetsindex, särskilt för prov innehållande

relativt låga lerhalter. Vid prov innehållande mycket

-o . . . . 4 -. 15

. _:ü ESSA! AU BLEU_{v . '. .' . . . . .;}

Vax-touch du coefhczent do'chvate

p; _{M 'u 73°* ' 5"' ° 3,' Om . en function de la namre de For-gilt'}

.a ,8 ...-

_{H' _ v-ø '}

₃₀

_{Funds cr :in:}

_1'

11/

G) 2 K ü' vi- nu... 00-.- 'i'ñ .- ' _p.

d. ,ut _/

*sm-TL.a 2-7.:

å o. 0/ l/

- -=. ,.

/ '3.2.' ._

2:

-/ 'F' 101: / / A A 4"' "" 20 L " u.. .

/.h;doao;-§3'

' /

' :5

./'

'-4 0 GB .10 /1 I i ' _{' s 4{//} g ' _{7 i l 0- ; '}

du

'2:52:41 I_ 19 29 30 49 §9 69 ?9 sp oo aeo /oB-.Nondt

L

-- ---- 4.00 ço 50 73 60 '50 40 30 20 10 07min

Figur Az8. "blåvärde"

D)

och halten "Blåvärden"

a) Samband mellan "blåvärde"

olika finmaterial i sand. b)

för blandningar av två lermineral (Tran Ngoc Lan, 1978). Å Q

:a:

M

7;

. o

_'2 4 . . 0 tid 0 -8-4 I i? 90-.: t '5 ₃ § '0 29- . _{I 0} o 0 _39' 000 _{A °} O Q _{i 30-1 .} . c 0 _o . q 1.' ao _{.hanna-.0... 10' 0' 0. ,°°} 00:, _{aan-mun... ' .} ;9. '00 °:°.. o 4 _{.a . 0 . .} 0 _10-4 O Varna-.3% _. 0 A 'i 1 v 1 I I ÅA .Ncbi-Q 0 s :0 :i av _{auuuyuuwua'aüéc}

0)

_b)

Figur A:9. _{Samband mellan "blåvärde" och a)} plasti-citetsindex och b) sandekvivalentvärde

(Tran Ngoc Lan, 1978).

små lerhalter kan fläcktestet-vara svårt att utföra men kolorimetrisk mätning kan vara möjlig. "Blåvärdet" be-gränsas icke, som sandekvivalentprovet, av höga ler-halter.

Guilleaux och Struilleau (1978) har jämfört bärighetsw egenskaperna hos sand (< 1,0 mm) blandad med olika ler-mineral. Montmorillonit gav enligt mod. CBR-försök

bättre bärighet än andra lermineral eller malda mineral-produkter (figur A:10). Ett bärighetSOptimum erhölls vid en bestämd finmaterialhalt. Avsätts "blåvärdet" istället för finmaterialhalten mot bärighetsvärdet erhålls av den mineralogiska sammansättnigen beroende samband för varje finmaterialhalt med ett optimalt

"blåvärde".

Tran Loc Lan (1981) Visar att blåvärdet har samband

med resultat av olika rutinbetonade jordartsbestämningar, förutom med konsistensgränser även med packnigns- och bärighetsegenskaper. En komplettering av fransk material-klassificering för Vägterrasser med blåvärde föreslås. Denis m fl (1980) visar att blåvärdet kan användas för materialklassificering ej enbart av leror utan också bergmaterial innehållande omvandlingsprodukter. I det krossade materialet kan halter av 0,002 % montmoriller-nit och 0,1 % kaolimontmoriller-nit upptäckas genom undersöknings-metoden. En korrelation mellan blåvärde och svällnings-egenskaper påvisas.

Campanac (1981) har undersökt varmblandad sandasfalt, tillsatt finmaterial innehållande olika finmaterial. Sandekvivalent- och blåvärdesbetämningar gjordes och vidhäftningen bestämdes genom Duriezmetoden (förhållane det mellan tryckhållfastheter efter 7 dygns lagring dels i vatten och dels vid 50 % luftfuktighet) Olika

lemineral påverade vidhäftningen i olika grad (jfr

fig A:11-12). En klassificering av sand till

.hun-Hö

Manu-mm in lån'- av. bl us ag -I

C2-Figur Ale. C 0 r)

:g

§3

17

;union-p . hl... ut pund Min .nya n irl...

[ JL 0 11 *4 0) U ' i. 4 i* a. ä r r D D b

8

H' ur 3 " 2' U ä 1 m A' 40 m0 / .JJ ./. ./0 (D 1 ./ 1 .C 0 v . ' '

0= V ;lim--w

,4512:537- -°

'

. .H p..

*4 l

m *

o

o

,.

o

o

__ 0 L _M_ 0 a

s: -- Sms. Kanna-lo -- .än *in -- laddat. 'nano -- so

I: C 56 44 5 0 *.18 30 55 I.. 9. 3 m M M (-3 29 3 a la? ha 43 29 .

_-" 13:2' Ulth -- *mia-UC.

'il-_-.: a a unnc'm å L n a sa n'm o n a nylusm 3 44 a n a: 'Montag-samman...

,N- M - i . a -- : ;i :rzln'ldlo L S i 4! Han ° O '2% Jo han ' ;år Ö ._< 0 * ./ N* 4 r / 150 139.06..-:4 c ; 'Å / .i . fun. I; 0 wa.. z , i." 0 .0-0

*Blavandeu

a) Samband mellan bärigheten hos sand, till-satt olika lermineral i varierande

propor-tioner. b) Samband mellan bärighet och

"blå-värde" hos sand-lermineralblandningarna (Guilleux och Struillou, 1978).

i

i .e ML, _ Nature % d°argiles ES 1 VB

i '-_jz'gm des dans 'pour ces teneurs

han argiles les ñncs en argües

(H) Kaolinite 77 25 1 (C) Kaoiinite 100 1,2 * (E) Kaolinite-Illite Montmorülonite 35 43 1.7 (F) Montmorillonitc 33 57 3 (D) IHite-Kaolim'te 25 42 1,7 (B) lite-Montmorillonite 25 53 1.2 (A et J) Mommorülom't: 20 57 4,3 (G) lite 17 60 1.2 (I) Sépiolite 8- 45 0.8 (K) Attapulgitc 9 48 1,5 Rapport 1--R A 0,60 _-k's. \.§.§'§c A W \\ J 0.50 L- \ Kaotlnito \\ P P '5 :QHA \\ G i \\ E ' H\ ._ \ \ . unm.1 \\Q ' \ '3. "a .\ . xå \\\ *å . .E mm» 2 L 5. L 020 r_ Argilu fibnuus 5A - \\\ 0 - \/ ' a Smmitc 0,10 .-mm G D L 1 1 l 1 l l 1 l 1 L I I I 0 10 20 30 40 50 70 80

Figur Azll. Karaktär hos lermineral och Vidhäftning hos som funktion av

sandasfalt lerhalt TI MEDDELANDE 2 5 3 (enligt Duriez) (Campanac 1981).

Materials argileux dans 0.: finns (36)

Association: : hunnit.,

19 Soicification Spdcificltion

r man. Dramat. mm; 55 > 50 55 > 50

A

A

A

:junfam

mm

.0.60 - © I w: J ,I 0,50 *- i _II, , l ® ,[51' F

- c ® l 'to Pallll,./A 42 mm

5 l l' ,4, G I 0,40 - ® :1, 8 I Jr.. . _:3 _LI]IM: _A J.-_{R "} I lll/J % 0,30 -- i I 2 G - /A 93090" L 0 20 r-JL

s?

,.. 'N 1 _ _{' M . 7}

9,50 _ ; : on co. arma-J -....d..si

! x

_ ® L L 5 ® 60 70 was ,3 0,40 -- ® 0.30 *-'å'_n. mm-ä 3 E

- å

ä 8 0.10 i- E_ G J; 1 I 1 l i J nL I 1 1 L I I 1 l i 1 L 0 0 I 2 3 4 5 7 8 9 10 VB

Ejgu; 5:12. Sandekvivalent och blåvärde hos

sten-materialet i sandasfalt, som funktion av

vidhäftning enligt Duriez (Gampanac 1981).

massa föreslås på grundval av sandekvivalent (SE) och blåvärde:

SE > 60 användbar sand

SE < 60 och blåvärde < 1 acceptabel sand

SE < 60 och blåvärde > 1 ej användbar sand

Roux och Unikoski (1980) har undersökt inverkan av olika finmaterial, bla lermineral på cementbetong.

Montmorillonit med högt blåvärde ger upphov till

för-sämrad tryckhållfasthet. En låg halt av kaolinit eller kvarts, kalcit m m kan ge förbättrad hållfasthet genom nedsättnig av porositet, puzzolanverkan m m.

B LABORATORIEFÖRSÖK B21 Provmaterial

Leror, Som använts av olika vägförvaltningar i grusslit-lager och utländska tekniska lerkvaliteter (kaolinit och bentonit) har undersökts. De svenska lerorna består huvudsakligen av illitmineral. Blandningar av stenmjöl och lera har medtagits (jfr VTI Meddelande 147). Dess-utom har i olika sammanhang tidigare studerade prov av grusslitlager och bärlager undersökts. Några prov av afrikanska jordarter som funnits tillgängliga har

medtagits pga den från svenska jordar avvikande minera-logiska sammansättnignen. "Black cotton soil" innehåller således hög halt starkt svällande montmorillonit som är sällsynt i svenska jordarter. Bentonit består också till

stor del av montmorillonit.

B:2 Analysmetodik

"Blåvärdet" harbestämts enligt fransk metodbeskrivning (bilaga 2). Kompletterande hydrometer-, hygroskOpocitets-coh sandekvivaletnanalyser har om så varit möjligt utv

21

förts av de flesta prov. För grövre provmaterial har "blåvärdet" och sandekvivalenten undersökts på material < 5,0 mm, hydrometeranalysen däremot på mateiral < 2,0 mm. I de flesta fall har proven blötlagts före under-sökningen.

B:3 Resultat

Samtliga analysvärden presenteras i tabell le.

"Blå-värdet" har avsatts i figur 1 mot halten ler < 0,002 mm.

Montmorillonithaltiga prov skiljer sig från de övriga genom betydligt högre värden. Tendens till två rät-linjiga samband med var sin lutning erhålls. Figur B:2 ger sambandet mellan blåvärde och lerhalt för samtliga

prov förutombentoniter. Av lerproven har kaoliniter

särskilt låga "blåvärden" medan variationerna är större för illitlerorna.Zhrstenmjölsproven har kvarts särskilt

lågt värde i förhållande till lerhalten. Stenmjöl av diabas däremot högt (pga visst inenhåll av svällande

lermineral?)

De flesta proven från grusslitlager och bärlager har låga "blåvärden", även vid ogynnsam petrografisk be-skaffenhet som hos t ex lerskiffergrus och krossad

lerig kalksten. Tydligen är lermineralen av låg "aktivi-tet" och förekommer i tämligen ringa halter. I figur

B:3 har samtliga prov med "blåvärde" < 1 avsatts mot

lerhalten och spridningen är mycket stor.

Försök har även gjorts att klassificera de olika prov-materialen efter sammansättning, "blåvärde" och lerhalt. Genom att ringa in punktsvärmarna för varje materialtyp i diagrammet visande sambandet mellan lerhalt och

"blå-värde" har spridnignsområden, i en del fall smala fält

med karakteristiska lutningar, erhållits (figur B:4).

Montmorillonithaltiga prov ordna sig efter en rät linje. Ju brantare lutning desto lägre mineralogisk "aktivitet". I många fall har dock variationen i lerhalt varit liten,

STAJENSUVIIåNOC?!TRAHKHHSHTUT

Tabell 1. Översikt av laboratorieprovningar

Materialbenämning Typ av mtrl Blöt' Lerhal: Blå* Sand- Hygroskoçw och beteckn. lag: på mtrl värde ekvivaw isicec

prov < 2 mm len:

Brunflo, 1erskiffergrus(95328) Stenmjöl 0 x 16,0 1,07 24 4,70 " " (prov 1A) x 7,5 0,50 33 2,80 _Brunflo, kalksten x 11,5 0,40 - 1,79 Brännlund, gnejs x 2,5 0,05 - 0,32 ,Dalby, gnejs+diabas x 4,0 0,45 - 1,82 Diabas (Skåne) 2 6,9 1,90 26 4,87 " x 6,9 1,85 - 4,87 " - 6,9 1,22 - 4,87

Graddis, berggrus fjällskiffer x 2,4 0,03 8 0,29 " bärlagergrus, skifferrik x 1,8 0,07 7 1,42 " m nr 94752 x 2,5 0,05 50 0,60 " VTI nr 94744 x 2,0 0,05 63 0,70 Gössätter, rödfyr x 2,5 0,18 - 5,82 " x 2,5 0,14 - -Handog, lerskiffergrus x 4,0 0,18 54 1,96 äällekis, lerig kalksten x 9,5 0,70 24 2,68 " " (94836) x 10,5 0,80 24 2,80 " (94827) 1: 12,0 0,80 22 3.20 " " (bottenlagar) x 9,5 0,60 - 2,68 " " " x 9,5 0,65 - 2,68 Mörsil x 4,0 0,20 44 1,80 Svansjö x 6,0 0,40 28 1,70 Iöva, gnejs x 4,0 0,10 41 0,45 Kalksten x 13,0 0,12 - 0,50 10 - 13,0 0,10 - 0,50 I" - 13,0 0,10 - 0,50 Kvarts (50161) :1: 10,0 0,05 - 0,15 " (50161) - 10,0 0,03 - 0,15 " (50147) - 8,0 0,75 - 0,12 Skärlunda, granit x 6,7 0,05 - 0,22 " " - 6,7 0,06 - -" " - 6,7 0,06 - -" " - 6,7 0,10 - o

SDNHEMSVUKåHOC11TRAHKDQSNTUT

Tabell 1. Översikt av laboratoriogrovningar forts 223

Macerialbenämning Typ av mtrl Blöt- Lerhal: Blå- Sand- Hygroskop-och beteckn. lag: på mtrl värde ekviva- isitet

prov < 2 mm len:

Blekinge, v 625 prov 1 Grusolitlager x 10,0 0,15 -

-Jämtland, Föllinge (95356) x 10,0 0,50 - -_östergötland, v 135 0/600 x 4,4 0,57 29 -n s' " x 4,4 0,35 35 -" " 2/800 x 3,3 0,65 - -" Mantorp v 970 2/500 x 5,0 0,20 30 0,80 " " " 6/500 x 4,5 0,20 30 0,80 " ödeshög v 950 0/500 x 3,0 0,25 - 1,11 " " " " dike x 2,0 0,30 41 1,40 " " " 1/500 x 5,5 0,20 29 0,80 " " v 952 0/500 x 4,5 0,20 37 0,80 " " " 1/500 x 3,5 0,20 41 0,70 " " " " dike x 5,5 0,70 19 1,90 " " " 3/500 x 4,0 0,20 39 0,70 " " v 953 1/500 x 3,0 0,20 33 0,90 " " dike x 7,0 0,50 22 ',90 VTI nr 94022 x 4,8 0,40 - -VTI nr 94032 , x 1,8 0,30 - -VTI nr 94024 - 5,6 0,22 - -VTI nr 94025 - 4,6 0,20 - -Skärlundagranit (70 I) / Stenmjöl/leraøx 23,0 1,40 Oppebylera (30 1) *' S/O 2,5 2 lera x 5,0 0,19 0,4 5/0 5 I lera x 6,0 0,38 0,8 ' S/O 10 2 lera x 10,0 0,70 1,2 5/0 20 I leta x 16,0 1,20 2,0 5/0 30 2 lera x 23,0 1,75 3,0 Vadsbo Illitlera (9 x 86,0 6,00 10,0 Kronoberg (lagen) x 30,0 2,30 4,5 Bräkne-Hoby x ' 31,0 3,20 5,6 Vippala (Björklunda) x 67,0 4,00 7,0

SLNHBHS*WÃGb<DC?ITRAHKRNSHUUT

Tabell 1. översikt av laboracoteiprovningar forts

Materialbenämning Typ av mtrl Blöt° Lerhalt Blåa Sand- Bygroskop-och beteckn. lag: på mcrl värde ekviva° initec

prov < 2 len:

Boda, östergötland Lllitlora (3 X 60,0 3.50 7.3 Inbl i väg 546 s 9/300 x 45,0 4,00 6,8 Oppeby v 667 s 5/580 x 70,0 4,50 13,0 '1 " " x 70,0 5,00 13,0 " " '° - 70,0 3,75 13,0 " " s 5/440 x 69,0 6,40 9,8 " " s 5/500 x 74,0 5,10 9,1 Kvibbile VTI 61130 x 26,0 2,50 4,8 Björkfors x 55,0 3,50 10,4 n ' x 55,0 3,50 10,4 " x 55,0 3,75 10,4 " x 55,0 3,25 10,4 " - 55,0 3,50 10,4 Motala x 22,0 1,80 4,3 .. - 22,0 1,70 4,3 n _{- 22,0 1,50 4,3} Johannishus 1 m djup x 62,0 5,00 12,7 " 2 m djup x 21,0 1,67 3,8 " 3 m djup x 22,0 1,50 3,3 Sågen, Hova x 71,0 3,67 11,8

Kaullnlt (Kalmar) Kaollnlaçaçq x 60,0 1,50 6,0

" - 60,0 1,30 6,0 " - 60,0 1,35 6,0 Kaolini: (Skåne) x 35,0 1,00 1,8 Na-bentoni: Bentonicleraáx x 33,00 31,4 " x 33,00 31,4 " 0 31,00 31,4 Ca-bentonic - 29,50 33,2 Bentoni: (balkanit) 24,40 24,4 Horänlera S Gårdacånga 34,0 3,50 4,9 Moränlera VTI 61358 x 18,0 2,50 4,1

Somalia VTI nr 62127 Latetit E 2: 26,5 5,00 17 11,7

VTI nr 62128 x 13,5 4,50 20 12,0

" VTI nr 62132 .-- x 5,5 1,40 51 4,4 " VTI nr 62133- x 25,0 3,50 10 5,1 Black cotton soil 62129 2 53,0 15,50 17,0

Z _Laterit

A Bentonit

Stenmjöl g Stenmjöl + Lera

Lerhalt %

f

100 -p

(.Sr'ussli tlager ((9) Moränlera

Lera, jllit m m - Ej blötlagda prov

Kaolinit O X G E I 1. I. .. 80

r--

QF--i

1--<

It---i

---

1

--4

eo-w@o °

40 a;

a

20 v 6 \\\ I 10 20 30 40 Blåvärde )

Figur B:l.Samband mellan blâvärde och lerhalt ( <0,002 mm) för samtliga provmatefial.

Lerhalt % .

0 Stenmgöl A (G) Moränleror

$ x Grusslitlager -0 Ej blötlagda prover

100" G Leror, illit m.m (:::5 Samma provmaterial

a Kaolinit Spridningsomr. för stenmjöl

god_ @ stenmjöl + Lera 1. Spridningsomr. för

grus-. slitlagerprov E Laterlt 80u O "' 'x

70"

§9..- ._9. __9

G

CD __ G

60--

(EZ-w)

6

621299)

50--G

40--'3

(o)

(9 30-' G E!

9

8

(På

E % å % % %- w 3 4 5 6 7 Blåvärde

Figur B:2. Samband mellan blåvärde och lerhalt för prov exkl. bentoniter.

16-*-

14.,-12-'

10.?

41.

0,2 Brunflogrus o 0 Stenmjöl x Grusslitlager 0 e, Stenmjöl/Lera . Ej blötlagda prov QSamma mtr 27 x 1 1 ' l 1 ...__ 0,4 0,6 0,3 1,0

Lerhalt %

A 100--illitleror kaolinif-leror

A

A A

/ / /, '/' bentonit / I / / / / // I 4' II

50--

K

:T black cotton soil'

/

moränleror // i _ :I /

/

jlatçriter

stenmjöl O 1 L 1 L I F | r 10 20 30 Blåvärde

Figur 3i4. Klassificering av provmaterial på grundval av blâvärde och lerhalt (< 0,002 mm).

29

t ex för stenmjöl, lateriter och moränleror. Fler prov måste undersökas för att bättre verifiera relevansen av figur B:4.

B:4 Korrelationen mellan "blåvärde", sandekviva-lent- och hygroskopicitetsvärde

Sambandet mellan "blåvärde" och sandekvivalent framgår av fig B:5. Den senare provningen kan ej göras på rena lerprov (jfr mom 2.2). Låga sandekvivalenter motsvaras icke alltid av höga "blåvärden" (figur 3:5). Laterit-proven från Somalia visar avvikande beteende, sannolikt pga speciell mineralogisk sammansättning (halt av järn-hydroxider m m).

En tämligen god korrelation har erhållits mellan resul-taten från "blåvärdes"- och hygroskopicitetsbestämningar. Vissa prov avviker dock från sambandet, speciellt

"röd-fyr (skifferavfall från kalkbränning). Den innehåller

hygroskOpiska salter som påverkar hygroskOpicitetsana-lysen men icke "blåvärdet". Andra prov än rödfyr kan öven vara salthaltiga, t ex de från grusslitlager (fig Bz6). "Blåvärdesbestämning" är mindre tidskrävande än hygroskopicitetsanalys ock kan med fördel ersätta denna.

C. SLUTSATSER

Litteraturstudier visar att en lämplig provningsmetod f n saknas för undersökning av "aktiviteten" hos finan-delen i överbyggnadsmaterial. Bestämningen av plastici-tetsindex är besvärlig vid låga lerhalter och sandekvi-valentprovet påverkas alltför mycket även av finmaterial bestående av inaktiva mineral. Vissa andra metoder är alltför oprövade eller också olämpliga för rutinanalyser. Laboratorieundersöknigen visar att "blåvärdet" lämpar sig för enkel och tämligen snabb analys av prov

inne-hållande svällande lermineral. Metoden är dock icke VTI MEDDELANDE 253

Sandekvivalent

ll

100..., 90 804 0 = Stenmjöl = Laterit 70- x = Grusslitlagerprov 0 60-0

50-!

E ,

0 .00 40°" . 0 X Q. 0 30-

_?.x

0 .O O O 0 20- . IE IS 10- 5;

b;-0 i l I I 1 ( F' 1 2 3 4 5 Blâvärde

Hygroskopisitet

*I

12 __ _{V E]} Stenmjöl Grusslitlager Leror, illitrum Kaolinit

(0) Moränvleror

0 Stenmjöl/lera E Somalia,laterit C:) Samma mtr 0 >( 0 [3

il

Blåvärde

Figur 8:6. Samband mellan hygrosk0pic1tets- och blåvärde.

tillräckligt känslig för undersökning av prov inne-hållande i Sverige vanliga lermineral. Överbyggnads-material med dålig petrografisk sammansättning som visat sig olämpligai vägsammanhang kan ha låga

"blå-värden". Lerinblandade grusslitlager har också låga

värden varför metoden är mindre lämplig för bedömning av bindjordsegenskaper.

Ett relativt gott samband finns mellan "blåvärde" och hygroskOpicitet under förutsättning att provet icke innehåller hygroskOpiska salter. Sandekvivaletnvärdet

korrelerar däremot sämre med "blåvärdet".

"Blåvärdet" bör vara av intresse i bergmekaniska

samman-hang för snabb undersökning av prov från lermineraliserat berg där svällera kan förorsaka stabilitetsproblem.

Metoden kan också användas för bestämning av lerors "aktivitet". Vid enhetlig mineralsammansättning bör den i många fall kunna ersätta hydrometeranalysen.

Bilaga 1 Sid 1 (5)

Archimbaud, C., Bernard, A., Millet, J., Tourenq, C. Le problême de la propertê des sables de broyage. Bull.

Liaison Labo.

Atterberg. Lerornas förhållande till vatten, deras plasticitetsgrader och plasticitetsgränser. Kungl.

Lantbruksakademiens Handlingar och Tidskrift, nr 2, 1911.

Bohn, A.O. Sandekvivalent og baerevne. Dansk Vejtid-skrift, nr 4, 1966.

Brandl, H. Ungebundene Tragschichten im Strassenbau. Strassenforschung. Bundesministerium für Bauten und

Technik, Heft nr 67, 1977.

Buth, E., Ivey, D.L., Hirsch, T.J. Dirty Aggregate,

What Difference does It Make? Highway Research Record 226, 1968.

Bäckman, L. Några laboratoriemetoders användbarhet för

kvalitetsundersökningar av naturgrus. Statens Väg- och

trafikinstitut, Internrapport 180, 1974.

Campanac, R. Equivalent de sable et mesure de la nocivitê

des sables concassés. RILEM, Colloque International sur

les Matêriaux Granulaires, Budapest, 1978.

Campanac, R. La Nocivitê des fines argileuses au regard

des performances d'un enrobê ä chaud. Bull. Liaison

Laboratoires Ponts et Chausseês, 111, jan-feb 1981. Cornwell, W.L. Hydrothermal Degradation of Basecourse Aggregate. Road Research Newsletter NL55, 1978.

Dana, J.S., Peters, R.J. Experimental Moisture Determi-nation for Defining Saturated Surface Dry State of

Highway Aggregates. Arizona Highway Department, Report

No 6, 1974 (PB 234 200).

'

Denis, A., Tourenq, C., Tran, N.L. Capacitéäd'adsorp-tion d'eu des sols et des roches, Bull, Int Assoc.

Engineering Geology No 22, 1980.

Dencaussêe, P. Influence des fines sur les qualitês routiêres des graves. Revue Gênerale des Routes et des .Aêrodromes 448, 1969.

Dunn, C.S. Specification for Crushed Stone Road Base

and Subbase Aggregates. The Journal of British Granite

and Shinstone Association, nr 2, 1966.

Ewers, N., Weingart, W. Die Schwebstoff-Kennzahl oder

das Sandäquivalent - eine neue Kennzahl für

Zuschlag-und Erdstoffe. Baustoffindustrie nr 7, 1965.

Gastman, A. Test zur Feststellung und Bestimmung von wasserempfindlichen Materialen in Strassenbaustoffen. Bitumen-Teere-Asphalte-Peche und verwandte Stoffe nr 6,

1968.

Guilloux., Struillou, R. L'influence de la fraction

fine sur la portance des sables fins pollues. Proc. 3rd Congress Int. Assoc. Engineering Geologists, Madrid 1978.

Hogentogler, C.A. The Subgrade Soil Constants, Their Significance and Their Application in Practice. Public

Roads Vol 12, nr 4, 1931.

'

Hveem, F.N. Sand-Equivalent Test for Control of Mate-rials During Construction. Highway Research Board,.Proc.

32, 1953.

Höbeda, P. Vattenkänsligheten hos bärlagergrus. VTI Meddelande 121, 1978.

Bilaga 1

Sid 3

James, F.O. New Fast Accurate Test Measures for

Bento-nite in Drilling Mud. The Oil and Gas Journal, June 1964. L'essai au bleu de mêthylêne. Avant-projet de mode

opêratoire. Ministêre de l'Equipement et de l'Amênagement du Territoire. Laboratoire Central des Ponts et Chaussêes,

1977.

L'essai au bleu de méthylêne, un progrês dans la mesure et le contröle de le propretê des granulates. RILEM,

Colloque International sur les Matêriaux Granulaires, Budapest, 1978.

Le Roux, A., Unikowski, Z. Mise en evidence de l'influence

des fines argileuses dans le granulats á beton. Bull. Liaison Laboratoires Ponts et Chaussêes, 110, nov-dec,

1980.

L'essai de hydrophiliê. Avant-projet de Mode Opératoire, Ministêre de l'Equipment. Laboratoire Central des Ponts

et Chaussêes, 1973.

Lhorty, M. Considerations sur l'equivalent de sable.

Revue Routes et Aérodromes nr 289, 1956.

Lundgren, T. Weathering and Argillization of Micro-brecciated Hard Rocks and Its Influence on Groundwater Conditions. Department of Land Improvement and

Drai-nage. School of Surveying. Royal Institute of Technology.

Stockholm. Report Series A 3:26, 1978.

Martna, J. Leriga zoner i Sveriges berggrund. Lerzoner

i berganläggningar. Diskussionsmöte anordnat aV IVA, 7 okt, 1970. Statens Geotekniska Institut, Särtryck och Preliminära Rapporter nr 49, 1972.

Neff, K.H. Uber die Messung der Wasseraufnahme ungleich-förmiger bindiger anorganischer Bodenarten in einer

neuen Ausführung des Enslingerätes. Die Bautechnik, nov 1959.

Nevins, M.J., Weintritt, D.J. American Ceramic Society, Bulletin 46, nr 6, 1967.

Phelps, G.W., Harris, D.L. Specific Surface and Dry Strength by Metylene Blue Adsorption. American Ceramic Society, Bulletin 47, nr 12, 1968.

Ponteville, P. Indice d'hydrophilié des sols. Rêsultats

obtenus sur fillers pour enrobês, sables, limous et

argiles. Bull. Liaison Laboratoires Ponts et Chaussées nr 9, sept-oct, 1964.

Rabot, R., Coulon, C., Hamel, J. Contribution â

l'amêlioration de l'essai d'êquivalent de sable. Bull.

Liaison Laboratoires Ponts et Chaussées 57, Janefeb 1972.

Sangrev. D.A.. Noonan. D.K., Webb, G.S. Variaiton in Atterberg Limits of Soils Due to Hydration History and

Specimen Preparation. ASTM, Spec, Techn. Publication

599, 1976.

Skin-Ichiro Matsuo m fl. Consistency of Decomposed

Granite Soils and Its Relation to Engineering Properties.

Soils and Foundations nr 4, 1970.

Stahl, J. The Use of the Coefficient of Absorption and the Determination of the Impurity Content of Fine

Crushed.Aggregate. 14th PIARC Congress, Prag, 1971. Svensla Geotekniska Föreningen, Konsistensgränser, Föra slag till geotekniska laboratorieanvisningar, del 6. Byggforskningens informationsblad B11:1974.

Bilaga 1 Sid.5

Thorén, H. Jacobson, T. Undersökning av

krackelerings-skador i asfaltbeläggningar på bergöverbyggnad. VTI

Meddelande 174, 1979.

Tran Ngoc Lan. L'essai au bleu de mêthylêne. Un progrês dans la mesure et le contröle de la propertê des

granulates. RILWM Colloque International sur les Mate-riaux Granulaires. Budapest, 1978.

Tran Ngoc Lan. Utilization de l'essai au bleu de

méthyléne en terrassement routier. Bull. Liaison Labora-toires Ponts et Chaussêes, 111, jan-feb 1981.

Wieden, P., Pippich, J. Characterisierung von Fillern, die im Strassenbau verwendet werden. Strassenforschung,

Bundesministerium für Bauten und Technik, Heft nr 84,

1977.

Wilklander, L..Bestämning av flockvolym hos lermineral

och jordar. Föredrag hållet vid Svenska föreningens för

lerforskning sammanträde den 23 maj 1952.

Williams, F.H.P. Requirements for Granular Bases and

Control of Plasticity. Proc. 2nd Southeast Asian Conf.

Soil Engin., Singapore, June 1970.

Willis, E.A. A Study of Coarse Grained Base Materials.

Public Roads, nr 9, 1943.

Ministêre de l'Equipement et de l'Aménagement du Territoire

(Ministeriet för markteknik och fysisk planering)

Laboratoire Central des Ponts et Chaussées

(Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens centrallaboratorium)

Departement de Géctechnique

(Avdelningen för geoteknik)

PROVNING MED METYLENELÃTT

Utkast till provningsanvisningar

Markarbeten

Jordidentifiering

Forskningsprogram (AB) 05

Delprojektindex (FAER) 05.15.6

.i

Läsaren ombedes att inkomma med åsikter

och förslag rörande detta utkast till provningsanvisningar till Avdelningen för geoteknik, Laboratoire Central des Ponts et Chaussées.

INLEDNING

Föreliggande utkast till provningsanvisningar för "PRÖVNING MED

METYLEN-BLATT" bygger på användande av metoden med fläcktest på filtrerpapper. Aktuella rön visar att provet lätt kan påverkas av Operatörens subjeko tiva uppfattning. Denna påverkan kan betraktas som försumbar när det

gäller material med genomsnittlig och hög lerhalt, men kan vara

signi-fikativ vid rena material typ gravillons (grus, finsingel, finmakadam)

eller betongsand.

För att eliminera denna subjektiva påverkan studeras möjligheten av att ersätta fläcktestet med kolorimetrisk bestämning.

Erhållna resultat motiverar antagandet att fläcktestet i framtiden komm

mer att ersättas definitivt av kolorimetrisk bestämning för samtliga material.

Det säger sig självt att en tillämpning av metoden med kolorimetrisk bestämning kommer att medföra en del modifieringar i kapitel 5 "Provets utförande" av föreliggande provningsanvisningar och dessutom måste en

kolorimeter ingå i själva provningsapparaturen.

Med hänsyn till det stora behovet av en arbetsinstruktion för detta prov har vi emellertid bedömt det som önskvärt att redan nu publicera dett utkast.

Kapitel I

Kapitel II Kapitel III Kapitel IV

ALLMÄNT

A - Provdefinition och syfte B - Princip

Cw- Tillämpningsområde

APPARATUR

PROVSATS, PROVETS UTFÖRANDE OCH RESULTAT

KAPITEL I ALLMÄNT

A - Provdefinition och syfte

0--0---ø---Provet, som enklast kan kallas blåadsorptionsprov, möjliggör en uppmätning_

av jordars jonadsorptionsförmåga med hjälp av metylenblått och syftar till

att totalt sett karakterisera lerfraktionen i en jord eller ett stenmatew

rial.

Provet är baserat på studiet av de ytfenomen som ger leran dess specifika egenskaper.

Det handlar slutligen om ett enkelt och snabbt prov som endast kräver en allmänt förekommande och föga kostsam grundutrustning.

B - Princip

Provets princip går ut på att bestämma den mängd metylenblått som åtgår

för att med ett antaget monomolekylärt skikt täcka de yttre och inre ytorna hos lerpartiklar i organiska material och hydroxider under dis-persion i vatten.

Icke lerhaltiga korn i jorden deltar praktiskt taget inte i adsorptionsa förloppet, varför mängden adsorberat färgämne per 100 gram jord, eller "bläadsorptionåwärdet", är intimt avhängig av lerfraktionens totalyta och således av lerans viktsprodukt genom dess specifika yta. Nu är det ett känt faktum.att specifika ytan karakteriserar lerans natur, vilket

framgår av följande tabell.

.Dessutom kännetecknar blåvärdet lerfraktionen (<:2/um) i en jord.ntana

att denna fraktion behöver separeras från det övriga.jordmateriglet.

Lersort Specifik yta mz/g

Montmorillonit 800 Vermikulit 200 Illit 49-60 Kaolinit 5020 'Finmaterial av kalksten 1-5 eller kisel

själva jordmaterialet i dess helhet med utgångspunkt från resp. korn-kurva.

Mera speciellt representerar blåvärdet för fraktionen'<2/um, allmänt er-känd som lerfraktion, lerans aktivitetskoefficient.

jordens blåvärde

Akt1v1tetskoeffioienten = %<2/um i jorden

C - Tillämpningsområde

Provet bör visa sig användbart inom alla områden där problemet med ler-fraktionens roll och inverkan är aktuellt. På vägbyggnadsområdet kommer provet till nytta framför allt för att

- bestämma lerans natur i olika jordar, ett problem av

geotek-niskt intresse;

- uppskatta och kontrollera graden av lerföroreningar i sand och stenmaterial, ett problem som är av särskilt intresse

KAPITEL II APPARATUR

A - Apparatur

Provet kräver endast en utrustning som allmänt används på varje kemi-laboratorium:

- doseringsanordning: noggrannhet 1/5 cmå;

- filtrerpapper, kvantitativt, askfritt (<:0,010), gramvikt:

95 g/m2, tjocklek: 0,20 mm, filtrerhastighet: 75, retentione

8/um; '

- glasstav, l a 500 mm, ø = 8 mm; - omrörare:

. antingen magnetisk: omrörningskapacitet: 5-4 liter, kapsm

lade magnetstavar: ø = 8 mm, 1 = 60 mm, stavens rotationsm

hastighet över 400 varv/min.;

. eller med skovlar: propellerdiameter = 60 mm;

- en eller ett par behållare om 1 000 ml av glas eller plast:

;ds-:100 mm,_ 11 2140 mm;

- precisionsvâg graderad i oentigram: kapacitet a 500 g;

'» kronometer eller minuträknare;

egen eller flera av följande siktar: 5 mm - 2 mm - 0,5 mm _

0,4 mm - 0,1 mm samt 0,08 mm;<

- en provtagare (1);

o siktskålar.

B - Utnyttjade vätskor

o Matylenblâtt löst i vatten, medicinsk kvalitet med 10 g per

liter demineraliserat vatten; 4 Demineraliserat vatten.

PROVSATS, PROVETS UTFÖRANDE, RESULTAT

A - Provsats

Blåadsorptionsprovet kan utföras på varje siktfraktion i jordmaterialet. I praktiken begränsar man sig till korn mindre än 5 mm.

Beroende på jordarten eller materialslaget är man bringad att utföra

provet i huvudsak på korn som passerar någon av följande siktar: 5 mm

-2 mm - 0,4 mm - 0,08 mm - ...

För närmare detaljer vad gäller provsatsernas beredning hänvisas lämp-ligen till arbetsanvisningarna för sandekvivalentprovet (2), Atterbergs

gränser (5) och sedimentationsanalys (4).

Om återstoden är belagd med någon gångart som inte avlägsnas vid

torr-siktning måste den tvättas och det härigenom erhållna finmaterialet tillföras passerande viktsmängd.

1) Bestämning av vattenhalt

Det på så sätt erhållna genomgångsmaterialet homogeniseras varefter man

'bestämmer vattenhalten på ett med provsatsen identiskt prov med använd-ning av en snabb metod, t.ex. torkanvänd-ning i mikrovågsugn, ugn med

infraröd-strålning, luftpyknometer, etc.

2) Provsatsens vikt

Vikten P på provsatsen uttagen ur siktfraktionen O/D bör vara:

1= (gram) > 25 D (mm)

Av skäl som sammanhänger dels med provets noggrannhet, dels med dess

tidsåtgång är det önskvärt att mängden ler (<2 um) i provsatsen är i

storleksordningen 5 g som minimum (där så är möjligt) och inte över-stiger 10 - 15 g. Dimensioneringen av provsatsen skall göras med hänsyn tagen till D och förmodad eller känd kornfördelning hos den jordfrak-tion som reserverats för provning.

...ri-_n_ ; _pa-M hbøawwd*"--MUU .cv-__- .n.... v.- ..v ,_ . i. _ . ,

B - Provets utförande

Provet görs påfuktigt material som blandas i en behållare med 100 små demineraliserat vatten, varefter blandningen utsätts för oavbruten om» rörning under hela den tid som provningen varar. Omröraren skall vara

inställd på en hastighet av minst 400 varv/min.

029221125_

Doseringen tillgår så att bestämda doser metylenblått i lösning succesw

sivt tillsätts jordsuspensionen tills dess att partiklarna mättats med blåämnesmolekyler. Mättning påvisas med fläcktestprovet som inleds med att en droppe av suspensionen upptas med hjälp av glasstaven och avsätts

på ett filtrerpapper. Den på så sätt åstadkomna fläcken utgörs i mitten

av en jordavsättning som vanligen har en ihållande blå färg omgiven av

en fuktig, färglös zon. Den upptagna droppen måste ha en sådan storlek

att avsättningens diameter blir mellan 8 och 12 mm.

Testet benämns positivt om den ringformiga, fuktiga zonen runt fläcken

i mitten antar en ljusblå färg (fig. 1).

Doseringen görs som följer:

På arbetsbordet placeras i förväg ett filtrerpapper. Med hjälp av do-seringsanordningen tillsätts lösningen med blåämne i behållaren i

succes-5

filtrerpapperet. Man fortsätter på detta sätt tills dess att testet blir

siva doser om 5 om , varvid varje tillsats åtföljs avett fläcktest på positivt. I detta ögonblick sätter man igång kronometern och låter blåa

ämnesadsorptionen försiggå på jordpartiklarna medan man utför test minut för minut utan att ytterligare tillsatser görs.

Om efter 5 minuter testet alltjämt är positivt betraktas doseringen som

avslutad.

Fläck med färglös ring Fläck med ljusblå ring

(negativt test)

(positivt test)

. antingen i doser om.5 om5 som tidigare, om den redan tillförda

' z

mängden blååmneslösning är lika med eller överstiger 50 cm';

3

3

. eller i doser om 2 om , om denna mängd understiger 50 cm .

Varje tillsats av blått följs av test som'fortfarande görs minut för

minut.

Man upprepar dessa moment ända tills testet förblir positivt under 5

minuter i sträck.

Schemat på följande sida visar ordningsföljden under doseringsprocessen.

2) Rengöring av utrustningen

Apparaturen rengörs så snart provningen avslutats. Avsättningar av bl*-åmnet avlägsnas lätt när det ar färska.

Utrustningen går vanligen lätt att rengöra med vatten; används rengö-ringsmedel (détergents) måste man avsluta med en kraftig sköljning i

vatten.

5) Resultatredovisning

Provsatsens torrvikt uträknas.

Våtvikt (g) 3: 100

TOI'I'VZUCJG (gram) 3 100.+ vattenhalten

Provningens resultat uttrycks i antalet gram b tt per 100 g torr jord

med obligatorisk uppgift om på vilken fraktion O/D resultatet erhållits:

5

gram blått lösningsvolym i cm

Doseringsa diagram lO

DOSERINGSSCEEMA

FÖR BLÃADSORPTI ONSPROVET

Fläck-test

'[

Negativt a Frånvaro Positivt a Förekomst Av till-växande

ljusblå ring Komment.

Doseringen påbörjas

Negativt Negativt

Negativt

Positivt

5 gg r

I

Doseringen avslutad '-1 FI :bo hos.: vån-l

gas-u

_Ha:

_<

:2

?WU - F" 1:0 4 2 C -Svd >w-45-4 < ha) :ca 0 'd ull-L h* "' F" Do se ri ng eñp ( s l ut k o n f i r -/ N L m e r a s Successiva tillsatsa av blått i stora

do-ser (5 eng/gg) omede

bart åtföljda av fläcktestet Successiv till t av blått i §3må

ao-ser om 2 cm /gg, i :

farande omedelbart å följda av fläcktest Doseringen avslutas: Upprepning minut fö: minut av fläcktest

som måste förbli po-sitivt under 5 min.

KAPITEL IV KOMMENTARER

KAPITEL I - ALLMÄNT

Princip

Blåadsorptionsprovet utförs på jordmaterial suspenderat i vatten. Det är

ett känt faktum att under dessa förhållanden skikten som partiklarna i

vissa lertyper uppbyggs av spaltar upäåig vilket tillåter vatten- och

metylenblåttmolekyler a t tränga in i mellanrummen.

Provet avspeglar sålunda ett värde på sammanlagda ytan hos partiklarnas yttre och inre ytor. Bland de mest skadliga lerorna (plastiska, expande-rande i samband med vattenupptagning, etc.) återfinns också de som i all-mänhet har en mycket stor inre yta.

Följaktligen tillåter provet ett påvisande av förekomst av skadliga leror. Tilläggas bör att de inre ytornas friläggning framför allt beror på

jon-förhållandena (slag och koncentration) i den fuktiga jorden. Provet tar

alltså hänsyn till den yta som i verkligheten är utsatt för vattnets

på-verkan, vilket ju är den som man har största nyttan av att känna till. KAPITEL II - APPARATUR

3) Doseringsutrustning

Fig. 2 och 5 visar exempel på två apparatuppsättningar som använts med

tillfredsställande resultat. Man ser bl.a.:

- en injekteringspipett med kapaciteten 10 cmå. Den inställs

för injektering av en dos på 5 omö. Denna apparat är ända-målsenlig vid mycket leriga jordar;

5

- en kanna med genomgångskran, rymd 50 cm , graderad i 1/10,

med stöd: stativ och klämma. Denna kanna kan användas för .

12

- en magnetisk omrörare med reglerbar hastighet mellan 0-1200

varv/min, omrörningskapacitet 4 liter.

b) §-§E§;-5

en robust och kompakt uppsättning innehållande all erforderlig apparatur för blåadsorptionsprovning såväl i laboratorium som på arbetsplatser. man noterar speciellt

3

- en elektrisk doserare med injekteringskapacitet 50 cm . Den 2

används för doser om 2 eller 5 om om vartannat.

a en analysväg. Kapacitet 600 g, känslighet 0,05 g.

2) Filtrerpapper i arkformat rekommenderas (bekvämare användning

än skivformade).

"

., .

.

.

.

u

. så

.

H

5) Det ar Viktigt att en glasetav med ratt diam er anvanes for

'1

upptagningen så att tidigare angiven fläckstorlek bekvämt kan erhållas;

4) Utnyttjade vätskor

I princip kan lösningen av metylenblått, som skall förvaras

i en färgad och tät flaska, återanvändas,sedan eventuella

bottensatser åter försatts i suspension, för att man skall

få en lösning med konstant koncentration. Emellertid rekom-menderas en ny lösning efter 1 månads förvaringstid. Vid

tillredningen av lösningen används ljummet vatten (4000) så att upplösningen av metylenblåttkristallerna underlättas.

KAPITEL III -APROVSATSER, PROVETS UTFÖRANDE2 RESULTAT

Provade fraktioner och provsatsens vikt

I efterföljande schema ges en översikt över valet av fraktion och vikt .som funktion av jordarten.

Schema över valet av fraktion och provsatsens vikt v_ [Bsorterade jordar I I { I { Okulärbeaiktning

1

l

Oförorenade sand- och grus-»u material

D-Jordar

Typmaterial Förorenade sand och grusmaterial

B»Jordar

Gängse identifi- ES> 6O

eringsdata * IP ej mütbart

74 (80/1 51074

30 < ES < 60

IP ej mätbart eller 5

76<aoZu .<20 eller 50 76

Biltiga och leriga Jordar

A-, C- och E-Jordar

Materialets van-liga

användnings-område lUdraulisk betong

Materialstabiliserude med hyd"

rauliska eller bituminösa binder medel för vügüverbyggnader ES«< 30 IP > 5 Utfyllning, undergrunds-Jordar

I

1

Fraktion (O/D) reserverad för 0D<5mmeller<0,5mm *

provet D<5 mm eller<2 mm e1.<0,5 mm

1

i l D<0,4 mm eller<0,08 mm D<:5 mm

I

i

olika Jordartsgrupper uppfyller nedanstående provningevikter regeln P;>25D och innehåller-1 alla Med hänsyn till den största kornstorlek D som valts och till gängse kornsammansättningar hos dessa]

åmünhet en lämplig lermängd

i

120-2003

I

[

50 - 120 gi Provsatsens vikt|- { i i i t_, 10 - 50 3 i Efterstrüvad r [

storhet Jordens totala lerinneháll .*N____iii 5 enbart blaadsorptionsprov

(ÄBlÃadsorptionsprov (företrädesvis på

Lerans aktivitetskoeffioient i Jorden ( <:0,4 mm eller <:0,08 mm

Z_-Sedimentationeanalys (%<2/u)

fraktionen

i.

Använd nomenklatur (A, B, C, D, B) är hämtad från Rekommendationer för markarbeten vid vü

Januari 1976 gbyggnad, L.C.P.C.-S.E.T.R.Åm,