AKADEMIN FÖR HÄLSA OCH ARBETSLIV
Avdelningen för vårdvetenskap
Anestesi och intensivvårdssjuksköterskans
upplevelser av omhändertagande av barn
Empirisk studie med kvalitativ ansats
Tiasha Begum
Villiam Godman
2020
Examensarbete, Avancerad nivå (yrkesexamen), 15 hp Omvårdnad
Specialistsjuksköterskeprogrammet, inriktning anestesisjukvård Specialistsjuksköterskeprogrammet, inriktning intensivvård
Självständigt arbete inom anestesi- respektive anestesisjuksköterskans kunskapsområde Handledare: Kati Knudsen
2
Sammanfattning Bakgrund.
Tidigare studier visar att barn och föräldrar upplever oro och rädsla under sjukhusvistelsen. Forskning visar att omhändertagandet av barn är komplext och kan upplevas som stressande och otryggt för specialistsjuksköterskan.
Syfte. Syftet var att beskriva anestesi- och intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av
omhändertagandet av barn
Metod. Deskriptiv design med kvalitativ ansats. Fem anestesisjuksköterskor och fem
intensivvårdssjuksköterskor från två sjukhus i Mellansverige inkluderades i studien. Ändamålsenligt urval användes. Data samlades in genom semi-strukturerade intervjuer. Kvalitativ manifest innehållsanalys utfördes.
Huvudresultat. Fem huvudkategorier framkom Bristande kunskap och erfarenhet, Att ha
handlingsberedskap, Stöd, Föräldrars medverkan, Etiska dilemman och moralisk stress.
Specialistsjuksköterskorna upplevde att omhändertagandet av barn kunde resultera i rädslor och osäkerhet då det saknades kunskap och erfarenhet. Att bygga upp en handlingsberedskap mentalt och praktiskt upplevdes skapa trygghet. Kollegialt stöd upplevdes betydelsefullt.
Specialistsjuksköterskorna upplevde att skapa en relation till barnet och föräldrarna underlättade omhändertagandet. Föräldrar kunde ha positiv och negativ inverkan vid omhändertagande av barn. Etiska dilemman, moralisk stress och svårigheter att hantera egna känslor kunde uppstå.
Slutsats. Föreliggande studie visar hur specialistsjuksköterskorna upplevde en rädsla och
osäkerhet vid omhändertagande av barn. Att ha handlingsberedskap, stöd och teamarbete upplevdes som betydelsefullt. Föräldrar var en trygghet för barnet men kunde även försvåra specialistsjuksköterskornas omhändertagande av barnet. Etiska dilemman, moralisk stress och svårigheter att hantera känslor förekom. Resultatet visar att ökad kunskap om hur
specialistsjuksköterskor upplever omhändertagandet av barn behövs för att förbättra och optimera omvårdnaden i en miljö anpassad för vuxna patienter.
3
Abstract
Background. Previous studies have shown that children and their parents experience fear and anxiety during their hospital visit. Studies suggest that caring for children is complicated and can be perceived as stressful and leave a feeling of uncertainty for the registered nurse anesthetist’s and Intensive care unit (ICU) nurses.
Aim. The aim of the study was to describe the nurse anesthetists and the ICU nurses experiences of caring for children.
Method. Descriptive design with a qualitative approach was used. Five nurse anesthetists and
five ICU nurses who had earlier experience of caring for children were recruited from two county hospitals in Sweden. Purposive sampling was applyed. Data was collected by semi-structured interviews. An interview form was used. Qualitative content analysis was performed.
Findings Based on the data collected five themes emerged Inadequacy of knowledge and experience, To have a plan of action,Support, Parents participation and Ethical dilemmas and moral distress. The specialized nurses experienced that caring for children could create feelings of fear and insecurity due to their own lack of knowledge and experience. Establishing a plan of action both mentally and practically was described as giving a sense of security. To seek support from colleagues was also perceived as important. Create a relation gave comfort to the child could facilitate the caregiving process. Parents participating gave comfort for the child, however this could also have a negative effect on the caregiving. Ethical dilemmas was perceived to create emotions of moral stress. Emotional difficulties when caring for critically ill children could arise.
Conclusion. The presented study shows how specialized nurses experienced feelings of fear and
insecurity when caring for children, due to their lack of knowledge and experience.
A sense of security arose when seeking support from colleagues and from mental and practical preparation. Ethical dilemmas could arise. The study shows that reg. anesthetic nurses and ICU nurses perceive that they need a deeper knowledge when it comes to caring for children, in order to enhance and optimize the care in an environment adapted for adult patients.
4
Innehållsförteckning
1. Introduktion
1.1 Bakgrund 5
1.2 Barn och deras föräldrar inom anestesi- och intensivvård 5
1.3Anestesisjuksköterska 6 1.4 Intensivvårdssjuksköterska 6 1.5 Upplevelse 7 1.6 Kommunikation 7 1.7 Team 7 1.8 Teoretisk referensram 8 1.9 Problemformulering 8 1.10 Syfte 9 2. Metod 9 2.1 Design 9 2.2 Urvalsmetod/Undersökningsgruppen 9 2.3 Beskrivning av kontext 9 2.4 Datainsamlingsmetod 10 2.5 Tillvägagångssätt 10 2.6 Dataanalys 11 2.7 Etiska överväganden 12 3. Resultat 13
3.1 Bristande kunskap och erfarenhet 14
3.1.1 Osäkerhet 14
3.1.2 Rädsla att göra fel 14
3.2 Att ha handlingsberedskap 15
3.2.1 Blir på tå 15
3.2.2 Mental och praktisk förberedelse 15
3.3 Stöd 16
3.3.1 Kollegialt stöd 16
3.3.2 Samarbete mellan professioner och i vårdkedjan 17 3.3.3 Skapa en relation med barn och föräldrar 17
3.4 Föräldrars medverkan 18
3.4.1 En trygg eller en orolig förälder 18
3.4.2 Bemöta och kommunicera med förälder 19
3.5 Etiska dilemman och moralisk stress 20
4. Diskussion 22
4.1 Huvudresultat 22
4.2 Resultatdiskussion 22
4.3 Metoddiskussion 26
4.4 Kliniska implikationer för omvårdnad 28
4.5 Förslag till fortsatt forskning 29
4.6 Slutsats 29
5
1. Introduktion 1.1 Bakgrund
Författarnas intresse för anestesi - och intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av
omhändertagandet om barn grundar sig i observationer och egna erfarenheter från klinisk
verksamhet. Specialistsjuksköterskor inom anestesi och intensivvård vårdar barn mer eller mindre regelbundet beroende på arbetsplatsens geografiska läge och utformning. Omvårdnadens mål är att främja hälsa och välbefinnande. Vårdande innebär att säkerställa patientens behov av stöd. Det goda vårdandet skapas ur relationer som bör karakteriseras av öppenhet, dialog, trygghet och delaktighet.
1.2 Barn och deras föräldrar inom anestesi- och intensivvård
Människor under 18 kategoriseras som barn enligt svensk lagstiftning och barnkonventionen (SFS 2001:453; Barnkonventionen 2018). Under 2019 vårdades totalt 3568 barn på
intensivvårdsavdelning varav ungefär hälften var inlagda på allmän intensivvårdsavdelning (Svenska intensivvårdsregistret 2020). Enligt Socialstyrelsens statistik för år 2018 utfördes 40390 stycken operationer inom sluten vården på barn upp till 14 år i Sverige (Socialstyrelsen 2020). Tidigare studier beskriver barns upplevelser av att bli inlagda på sjukhus inför kirurgi. Alla barn kände något mått av rädsla och oro och denna ökade inför sövning, de upplevde blyghet och olust inför obekanta människor samt en hjälplöshet och sårbarhet av att vara ensamma i en främmande miljö (Ford 2010; Coyne 2006).
Vad gäller föräldrar visar forskning att intensivvårdsavdelningens utrustning som ger ifrån sig ljud och bilder genererar stress och oro (Dahav & Sjöström 2018; Ramirez, Navarro, Clavería, Molina & Cox 2018). Föräldrar har ett stort behov av information och emotionellt stöd under hela vårdtiden (Dahav & Sjöström 2018; Simeone 2018; Kirk, Fallon, Fraser, Robinson & Vassallo 2015; Fincher, Shaw & Ramlet 2012). Föräldrar till barn som vårdas på intensivvårdsavdelning upplever stress, oro och ångest vilket ger ökad risk att utveckla stressyndrom såväl akuta och senare (Ramirez et al. 2018; Mortensen et al. 2015).
Studier visar att arbetsrelaterad och moralisk stress gällande beslutstagande förekommer hos specialistsjuksköterskor, speciellt omhändertagande av barn i akuta situationer vilket kunde upplevas som stressigt och påfrestande, detta på grund av bristande kunskap och liten erfarenhet (Kwiatosz et al. 2019; Santos, Garros & Carnevale 2017; Offord 2010; Gaffney & Johnson 2001).
6
1.3 Anestesisjuksköterska
År 1954 startade den första utbildningen till anestesisjuksköterska i Göteborg. Från år 1997 blev utbildningen akademisk. Anestesisjukvård utgår från att anestesisjuksköterskan har erforderlig kunskap inom både medicin- och omvårdnadsvetenskap, arbetsmiljö, etik, pedagogik, medicinsk teknik, vetenskapsteori samt kunskap kring lagar och förordningar. Arbetsplatsen utgörs oftast av en anestesiavdelning men variationerna är stora. Anestesisjuksköterskan ska på ordination av anestesiolog kunna planera och genomföra generell anestesi på patienter vid planerade ingrepp. Även planera, övervaka och självständigt ge sedering där så är nödvändigt. Vidare ska akuta tillstånd snabbt prioriteras och hanteras. Avvikelser från det normala skall identifieras och komplikationer skall förebyggas. Den anestesiologiska omvårdnaden utgår från patientens resurser och behov där lugn och trygghet ska genomsyra den professionella omvårdnaden. Tillit och förtroende till både patient och anhöriga är viktigt. (Svensk sjuksköterskeförening 2012a). Författarna Lindwall och von Post (2009) har i sin litteraturöversikt beskrivit att en dialog mellan patient och anestesisjuksköterskan är viktig för att lindra lidande och skapa en patientsäker vård.
1.4 Intensivvårdssjuksköterska
År 1952 utvecklades den första intensivvårdsavdelningen i Borås och därefter har utvecklingen av intensivvård skett snabbt. Enligt den svenska sjuksköterskeföreningen (2012b) innefattar intensivvårdssjuksköterskans roll tre kategorier, omvårdnaden i teori och praktik, forskning, utveckling och utbildning inom patientvården och sedan ledarskap, att kunna leda, planera och utveckla arbetet. I kategorin för omvårdnad i teori och praktik beskrivs hur
intensivvårdssjuksköterskan ska kunna vårda alla patienter oavsett ålder, kulturell och etnisk bakgrund med sviktande eller multisviktande organ samt skiftande diagnoser. De ska även kunna övervaka och ha hand om medicinteknisk utrustning samt kunna utvärdera information frän avancerad monitorering och den kliniska undersökningen. Under patientens behandling ska intensivvårdssjuksköterskan även minimera risker, förebygga ohälsa samt bevara och stödja patientens egenförmåga till välbefinnande (Svensk sjuksköterskeförening
2012b). Angående intensivvårdssjuksköterskans vård av barn visar Hallman och Bellury (2020) i sin litteraturstudie att kommunikation mellan intensivvårdssjuksköterskan och föräldrar kan vara utmanande på en intensivvårdsavdelning, särskilt vid vård av svårt sjuka barn.
Specialistsjuksköterskorna underskattade ofta föräldrars behov av information och föräldrarna hade svårt att ta in information när de var i chocktillstånd (Hallman & Bellury 2020).
7 Hädanefter kommer anestesi- och intensivvårdssjuksköterskan benämnas som
specialistsjuksköterska.
1.5 Upplevelse
En upplevelse definieras utifrån människans unika och olika sätt att upplevasin omvärld där upplevelsen kan vara gemensam men uppfattas på olika vis (Dahlberg & Segesten 2010). Varje människa är unik med olika upplevelser av lidande, tillfredsställelse och behov. Begreppet människa avser vårdare, patient och anhöriga.
1.6 Kommunikation
Enligt Eide och Eide (2009) kan kommunikation definieras som ett ömsesidigt, verbalt eller icke verbalt, utbyte av information genom samtal, dialog eller tankar, vars syfte är att göra något gemensamt eller göra någon annan delaktig. Kommunikation vilar på en respekt mellan sändare och mottagare, ett aktivt lyssnande och en öppenhet. Genom en självkännedom och medvetenhet hur vi påverkar andra kan kommunikationen förbättras (Eide & Eide 2009). Den vardagliga kommunikationen är annorlunda mot den professionella, vilken syftar till yrkesrollen där
kommunikationen tillskrivs stor betydelse för relationen mellan patienter, anhöriga, kollegor samt andra yrkesutövare och specialistsjuksköterskan (Chan, Kan, Lee, Chan & Lam 2011; Jasmine 2009; Eide & Eide 2009).
Situationer som involverar barn ställer stora krav på specialistsjuksköterskan likväl även det perioperativa teamet och verksamheten, synnerlig hänsyn ska tas till barnets behov av information, värderingar, önskemål samt att barnet skall tillåtas föra sin talan i förhållande till ålder och mogenhet (Danielsson, Lundström, Holmström & Kerstis 2018;
Runeson, Proczkowska & Idvall 2010). Omvårdnad av barn kan resultera i flertalet, av varandra påföljande negativa händelser och situationer, med inbördes påverkan av varandra vilket kan försvåra omhändertagandet av barn för specialistsjuksköterskan (Prozckowska 2009).
1.7 Teamarbete
Inom hälso- och sjukvården finns det många yrkesutövare med tillhörande specialiteter som förväntas kunna arbeta tillsammans, när dessa samarbetar med varandra är det en miljö för bekvämlighet eftersom det finns ett samförstånd mellan professionerna (Carlström, Kvarnström & Sandberg 2013). Specialistsjuksköterskan ses som en del i teamet vars uppgift är att handha en
8 ofri luftväg menar Penn & Ruthman (2005). En studie (Leasure et al. 2013) beskriver att ett effektivt och kompetent team bestående av olika yrkeskategorier och professioner ger en positiv effekt i vården av patienter.
1.8 Teoretisk referensram
Joyce Travelbees teori beskriver människan som unik med personliga upplevelser där begreppet hälsa är subjektivt. Sjukdom, lidande och smärta upplevs olika och är något människan någon gång kommer i kontakt med och ses som en möjlighet för patienten att finna mening och hopp i det som sker genom personlig utveckling, vilket även är syftet och målet med omvårdnaden. Detta sker i olika faser. Specialistsjuksköterskan utför individuella omvårdnads bedömningar genom att skapa en relation med patienten där mötet sker med syftet se individen bakom
respektive roll. En relation skapas ur vilken specialistsjuksköterskan känner empati och förståelse för patientens beteende och upplevelser. Genom kunskap, handling och ord hjälper
specialistsjuksköterskan patienten där en förståelse och kontakt uppnås. Kommunikationen och inkluderandet av patientens familj är av central betydelse (Travelbee 1971).
1.9 Problemformulering
Vårdande förekommer i människans hela livscykel, från födelse till död och inkluderar både förhållningsätt, sak- och relationsaspekt. I vårdandet skapas relationer som karakteriseras av öppenhet, dialog, trygghet och delaktighet. Vårdande innebär vidare vårdarens behov av stöd och handledning för utvecklandet av personlig och etisk kompetens. Vårdmiljön är där patienten befinner sig och där närstående och familj bör få en framstående roll i samverkan med vårdare.
Tidigare forskning har visat att barn upplever oro och rädsla under sjukhusvistelsen samt att föräldrar upplever stress och ångest och har behov av stöd. Omhändertagandet av barn är komplext och kan ge upphov till stress samt osäkerhet hos specialistsjuksköterskan.
Kommunikation mellan barnet och specialistsjuksköterskan beskrivs spela en viktig roll vid omhändertagandet, både under anestesi och vid efterföljande vård vid till exempel
intensivvård. Med vetskap om att stress och kommunikation är faktorer som påverkar
omhändertagande av barn är det betydelsefullt att ytterligare beskriva hur specialistsjuksköterskor upplever omhändertagandet av barn. Denna studie kan leda till att möjliga problemområden identifieras och därmed bidra med en ökad kunskap om vad specialistsjuksköterskorna upplever sig sakna vid omhändertagandet av barn vilket i förlängningen kan bidra till att förbättra och optimera omvårdnaden av barn.
9
1.10 Syfte
Syftet var att beskriva anestesi - och intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av omhändertagandet av barn.
2. Metod 2.1 Design
Beskrivande design med kvalitativ ansats (Polit & Beck 2017).
2.2 Urvalsmetod/Undersökningsgruppen
Ändamålsenlig urvalsmetod har använts för att beskriva specialistsjuksköterskors upplevelser av omhändertagandet av barn (Polit & Beck 2017). Inklusionskriterier var legitimerade
specialistsjuksköterskor inom anestesi- och intensivvård med specialutbildning inom respektive område. Både män och kvinnor i varierande åldrar med minst ett års
yrkeserfarenhet inom anestesi och intensivvård, med erfarenhet av att vårda barn tillfrågades om deltagande i studien. Exklusionskriterier var specialistsjuksköterskor som inte är involverade i den direkta patientvården. Totalt tio specialistsjuksköterskor tillfrågades och deltog frivilligt. Fem kvinnliga deltagare var från intensivvårdsavdelning, deras ålder varierade mellan 30 till 60 år, medelålder 40 år. Yrkeserfarenheten som specialistsjuksköterska varierar från 7 till 20 år, medelvärde 13 år. På den slutna operationsavdelningen deltog fem anestesisjuksköterskor, tre män och två kvinnor med ett åldersspannfrån 45 år till 64 år och med en medelålder av 55 år. Yrkeserfarenheten som anestesisjuksköterska varierade från 15 år till 25 år, med ett medelvärde om 20 år.
2.3 Beskrivning av kontexten
Specialistsjuksköterskor har rekryterats från en intensivvårdsavdelning och en
operationsavdelning från två olika sjukhus i mellansverige. Båda sjukhusen har verksamhet dygnet runt och bedriver anestesi- och intensivvård för både vuxna och barn. Ingen har specifika avdelningar för barnintensivvård eller barnoperation. Intensivvårdsavdelningen har åtta
vårdplatser och en intensivvårdssjuksköterska tar hand om två patienter åt gången. Uppskattningsvis arbetar här cirka 30 intensivvårdssjuksköterskor. Den slutna
operationsavdelningen har fem salar varav två är verksamma på jourtid. Den dagverksamma operationsavdelningen har två salar. Här arbetar cirka 25 anestesisjuksköterskor vilka även
10 bemannar uppvakningsavdelningen. Under år 2019 genomfördes 4434 stycken operationer sammanlagt på båda avdelningarna där cirka fyra procent utgjordes av barn.
2.4 Datainsamlingsmetod
Datainsamlingen genomfördes med individuella semistrukturerade intervjuer (Graneheim & Lundman 2004). Ett antal förutbestämda frågor användes för att beröra specialistsjuksköterskors upplevelser av omhändertagandet av barn samt för att få informanterna att berätta om sina specifika upplevelser (Polit & Beck 2017). En intervjuguide utarbetades av båda författarna utifrån syftet med studien. Detta gav möjlighet för informanterna att ge rik och detaljerad information och öka tillförlitligheten (Polit & Beck 2017).
Intervjuguiden bestod av fem frågor;
Beskriv vad du känner när du ska vårda ett barn?
Kan du beskriva en situation där du upplevde omhändertagandet av barn som mindre bra eller svårt?
Kan du beskriva en situation där du upplevde omhändertagandet av barn som bra eller lätt? Vad skulle kunna försvåra omhändertagande av barn ur din synvinkel?
Vad skulle kunna underlätta omhändertagandet av barn ur din synvinkel?
För att ge möjlighet att utveckla och klargöra vad informanterna menade användes följdfrågor om så behövdes. Kan du beskriva...? Vad tänkte du då...? Kan du berätta mer...? Hur kände du då...?
2.5 Tillvägagångssätt
En ansökan om tillstånd och godkännande hade skickats till verksamhetschefen för båda avdelningarna. I den skriftliga informationen till verksamhetscheferna framgick studiens syfte och genomförande. För att identifiera lämpliga informanter togs hjälp av
avdelningsansvarig chef för båda avdelningarna. Informanterna erhöll skriftlig och muntlig information angående studiens syfte och tillvägagångssätt. Efter att
muntligt samtycke erhölls från deltagarna påbörjades intervjuerna.
Totalt 10 intervjuer genomfördes under sista halvan av januari och hela februari 2020 enskilt och i enlighet med informanternas önskan på arbetsplatsen. Två pilotintervjuer genomfördes med en intensivvårdssjuksköterska och en anestesisjuksköterska för att se om intervjuguiden var relevant och svarade mot studiens syfte. Även för kontroll av den tekniska utrustningen, beräkna
11 tidsåtgång för intervjuerna samt för att justera frågeguiden (Polit & Beck 2017). Samma frågor utifrån intervjuguiden ställdes till samtliga informanter vilket ökar giltigheten och
tillförlitligheten (Graneheim & Lundman 2004). Då båda pilotintervjuerna har visat sig svara på studiens syfte inkluderades dessa. Det inspelade och transkriberade materialet i respektive pilotintervju delgavs till författarnas handledare. Denne har erfarenhet av kvalitativ metod och granskade materialet samt gav respons vilket stärker studiens giltighet och tillförlitlighet (Graneheim & Lundman 2004). Författarna delade upp informanterna och
intervjuade fem specialistsjuksköterskor vardera. Intervjuerna spelades in på både mobiltelefon och dator för att säkerställa att ingen information gick förlorad och har transkriberats ut ordagrant i text. Intervjuerna varade mellan 11 och 27 minuter per intervju. Den sammanställda tidslängden för alla intervjuer blev cirka 169 minuter med en median på cirka 17 minuter.
2.6 Dataanalys
Intervjumaterialet har analyserats efter kvalitativ induktiv innehållsanalys. Genom att analysera textnära utifrån det manifesta innehållet beskrivs det synliga och uppenbara innehållet
(Graneheim & Lundman 2004). Det inspelade materialet har transkriberats ordagrant av författarna och lästes igenom flertalet gånger för att få en känsla för helheten. Meningsbärande enheter som svarade på studiens syfte identifierades. De meningsbärande
enheterna kondenserades genom att ta bort överflödiga ord utan att förlora det centrala innehållet som svarade mot syftet. Det kondenserade materialet abstraherades och kodades utifrån likheter och skillnader till olika underkategorier och huvudkategorier, se tabell 1. De fem
huvudkategorierna bestod av 10 underkategorier vars innehåll var likartat (Graneheim & Lundman 2004). Ingen relevant data har avsiktligt eller systematiskt exkluderats och
analysprocessen beskrivs stegvis i tabeller, citat från den transkriberade texten visas för att öka trovärdigheten och överförbarheten (Graneheim & Lundman 2004). För att stärka studiens giltighet diskuterades analysprocessen av författarna samt tillsammans med studiegruppen och handledare med erfarenhet av kvalitativa metoder vid flertalet handledningstillfällen (Graneheim & Lundman 2004).
12
Tabell 1. Exempel på analysprocessen från meningsenhet till kategori.
MENINGSENH ET KONDENSER AD MENING KOD UNDERKATE GORI KATEGORI
Man blir mer på tå… går mycket fortare... är mycket mer på med barn blir mer på tå… går fortare... är mer på med barn … allt går fortare... man är mer på med barn Blir på tå. Att ha handlingsbereds kap. det gick lätt för de har alltid en förälder med sig inne på salen och föräldern var lugn och det underlättar… lätt för de har alltid en förälder med sig inne på salen och föräldern var lugn och det underlättar… lätt om föräldern var lugn … det underlättar. En trygg och lugn förälder. Föräldrars medverkan.
Att hålla fast barnet är en vanlig situation … kan kännas som ett övergrepp … är en balansgång … ett etiskt dilemma Hålla fast barnet kan kännas som ett övergrepp… ett etiskt dilemma Hålla fast barnet kan kännas som ett etiskt dilemma. Etiska dilemman och moralisk stress 2.7 Etiska övervägande
Ett rådgivande yttrande från forskningsetiska rådet har inte ansökts eftersom ingen information om informanternas hälsa har efterfrågats. Enligt etikprövningslagen (SFS2003:460) krävs etisk godkännande endast när studien berör personuppgifter, användande av biologiskt material eller vid fysiska ingrepp vilket denna studie inte har för avsikt. Vetenskapsrådet (2002) beskriver fyra forskningsetiska huvudkrav vilka är Informationskravet, Samtyckeskravet, Konfidentialitetskravet och Nyttjandekravet.
13 Informationskravet har beaktats genom att informanterna har fått en skriftlig och muntlig redogörelse gällande studiens syfte och tillvägagångssätt. Kontaktuppgifter till författare och handledare delgavs skriftligen om informanterna hade frågor rörande studien. Samtyckeskravet har efterföljts då informanterna gav sitt muntliga medgivande innan intervjuerna påbörjades. Enligt konfidentialitetskravet och dataskyddsförordningen (The General data Protection Regulation) hanteras persondata kodat och avidentifierat och resultatet redovisas på gruppnivå där endast studenter och handledare har tillgång till materialet. Intervjumaterialet förvarades på författarnas lösenordskyddade datorer och mobiltelefoner där ingen utomstående har tillgång till materialet. Nyttjandekravet innebär att studiens insamlade uppgifter endast används för
forskningsändamål och inte kommer spridas vidare för andra syften.
I enlighet med autonomikravet kunde informanterna när som helst avbryta sin medverkan utan motivering och påföljd (Sandman & Kjellström 2013). Efter att studien har publicerats i Digitala Vetenskapliga Arkivet (DiVA) kommer all data raderas. Värdet av det förväntade
kunskapstillskottet av studien överväger risken för negativa konsekvenser för informanterna då den kan bidra med ökad kunskap och förståelse för hur specialistsjuksköterskor upplever omhändertagandet av barn (Vetenskapsrådet 2002).
3. Resultat
Vid resultatanalysen av specialistsjuksköterskors upplevelser av att omhänderta barn framkom fem huvudkategorier: Bristande kunskap och erfarenhet, Att ha handlingsberedskap, Stöd, Föräldrarnas medverkan och Etiska dilemman och moralisk stress, se tabell 2.
Huvudkategorierna innehåller 9 underkategorier och visas i fortlöpande text. Citat från
informanterna används för att förtydliga varje underkategori och kategori redovisas i kursiv text. Koden i parentes visar vilken intervju citatet är hämtat ifrån.
Tabell 2. Presentation av huvudkategorier och underkategorier
Huvudkategori Underkategori
Bristande kunskap och erfarenhet Osäkerhet
Rädsla att göra fel Att ha handlingsberedskap Blir på tå
14
Stöd Kollegialt stöd
Samarbete mellan professioner och i vårdkedjan
Skapa en relation med barnet och föräldrar
Föräldrarnas medverkan En trygg eller en orolig förälder
Bemöta och kommunicera med föräldrar Etiska dilemman och moralisk stress
3.1 Bristande kunskap och erfarenhet
Specialistsjuksköterskorna beskrev att omhänderta barn kunde skapa känslor av osäkerhet och otrygghet relaterat till bristande kunskap och erfarenhet. De kunde även uppleva en rädsla att göra fel vid omhändertagandet av svårt sjuka barn.
3.1.1 Osäkerhet
Specialistsjuksköterskorna beskrev att det var sällan de omhändertog barn och något de upplevde som annorlunda och inte var vana vid. Det kunde gå lång tid mellan gångerna och det var inget de gjorde som nyutbildade specialistsjuksköterskor. Att omhänderta barn kunde skapa en känsla av osäkerhet och otrygghet och orsaken till detta upplevdes vara en avsaknad av rutin, bristande praktisk erfarenhet samt kunskap. Vidare upplevdes att det fanns ett behov av utbildning och träning för att hålla sig uppdaterad.
”Det känns spännande och lite otryggt för att det så sällan... jag vet vad jag skall göra men det är ändå en osäkerhetskänsla... tycker jag. ”.(ane 4)
“Träning ger färdighet och har vi många barn på kort tid blir man duktigare och snabbare. När det blir avstånd är det jättesvårt... då behövs det faktiskt mera påminnelse... utbildning och träning för att kunna hålla sig ajour för att kunna ta hand om barn”.(iva 3)
3.1.2 Rädsla att göra fel
Det fanns en upplevd rädsla över att göra fel och missa någonting speciellt vid omhändertagande av svårt sjuka barn. Detta ledde till att specialistsjuksköterskorna kunde känna sig spända och upplevde ett obehag. Graden av rädsla upplevdes variera i förhållande till mängden och
15 frekvensen avbarn som omhändertogs. Specialistsjuksköterskorna menade att det saknades kompetens och resurser för att omhänderta små barn. Däremot upplevdes att alla gjorde sitt bästa vilket ansågs som en styrka.
”Jag blir spänd och jag är väldigt rädd för att göra fel. I bakhuvudet tänker man alltid att barnet får inte dö” (iva 1)
”Det är lätt att överdosera och det blir fel... det är någonting vi jobbar med ständigt i och med att vi inte har så mycket barn här” (ane 1)
3.2 Att ha handlingsberedskap
Specialistsjuksköterskorna kunde uppleva att de blev mer koncentrerade och noggranna när de omhändertog barn eftersom barn har mindre marginaler. Genom mental och praktisk förberedelse kunde omhändertagandet av barn underlättas, samtidigt upplevdes det som påfrestande att inte veta utantill.
3.2.1 Blir på tå
Specialistsjuksköterskorna upplevde att de kunde bli mer på tå när de skulle omhänderta ett barn, speciellt om det handlade om ett litet barn. De beskrev en upplevelse av att skärpa till sig vilket ledde till en ökad koncentration och ökad noggrannhet i förhållande till barnets behov av omvårdnad. De blev mer observanta, detta grundade sig i en medvetenhet om att barn maskerar symtom, har mindre marginaler och att de snabbt kan försämras i sitt tillstånd. Faktorer som försvårade kunde vara en stressig och vårdtung arbetsmiljö med många arbetsuppgifter men även personal och anhöriga som tog fokus från barnet. Känslan av att bli på tå upplevdes ofta vara positiv och underlättade omhändertagandet av barn.
”Man blir lite mer på tå… allt går så mycket fortare... man är mycket mer på… i och med att det är barn ska man vara extra noga” (ane 1)
“Jag blir mera på tå... det är väl att man skärper till sina sinnen... allt går inte rutinmässigt utan man tänker till en extra gång” (iva 2)
3.2.2 Mental och praktisk förberedelse
Specialistsjuksköterskorna beskrev att de ofta byggde upp en mental ram med tydliga gränser vid omhändertagandet av barn genom att läsa på om vikt, läkemedel, utrustning och barns normala
16 parametrar. Att använda listor och lathundar upplevdes som vanligt förekommande och kunde underlätta vid omhändertagandet av barn. Samtidigt kunde det upplevas som påfrestande att behöva bläddra i pärmar istället för att veta allting utantill. Att rent praktiskt förbereda läkemedel och utrustning upplevdes ofta ge en ökad känsla av säkerhet och beredskap vid omhändertagandet av barn. En specialistsjuksköterska upplevde mentalt förbereda sig på vilka känslor anhöriga kommer att förmedla.
”En autopilot slår på vid vuxna… allt finns i huvudet… när det gäller barn har du en pärm som du mitt i stressen ska läsa hur du ska blanda med minimängder och det ska göras rätt och allt detta blir påfrestande” (iva 3)
”Några på jobbet som gjort iordning … listor i vår barnpärm där du kan slå. Det underlättar, den är jättebra” (ane 2)
3.3 Stöd
Stöd från kollegor kunde skapa trygghetskänslor och upplevdes värdefullt. Samarbete mellan professioner och i vårdkedjan beskrevs som viktigt och betydelsefullt i omhändertagandet av barn. Genom att skapa en relation till barnet och föräldrar byggdes en tillit och trygghet vilket kunde underlätta omhändertagandet av barn.
3.3.1 Kollegialt stöd
Att känna stöd från sina kollegor kunde upplevas som värdefullt. Specialistsjuksköterskor beskrev situationer där de sökte personligt stöd och någon att rådgöra med som viktigt. Det upplevdes hjälpa till att hantera tankar, känslor och rädslor. Det skapade en ökad trygghetskänsla vid omhändertagandet av barn. Stödet kunde även vara från en läkare, en undersköterska eller personal från en annan avdelning. Det var viktigt att kollegan hade erfarenhet och befann sig i närheten dock var det viktigare att specialistsjuksköterskan kände sig trygg med vederbörande. När mindre barn omhändertogs kunde det upplevas som extra betydelsefullt att omge sig med trygga kollegor.
”Jag har hjälp av någon som jag känner mig trygg med… inte nödvändigtvis mer erfaren utan en person som jag känner mig trygg med” (iva 4)
17
Stöd från en trygg, närvarande och engagerad narkos- och barnläkare upplevdes ofta viktigt och bidrog till en känsla av kontroll. Motsatsen däremot kunde skapa otrygghet och upplevas fasansfullt samt leda till känslor av övergivenhet och misslyckande.
”Så gäller det att man är på samma spår som narkosläkaren för där tänkte vi olika jag och han... då känner man sig misslyckad” (ane 4)
3.3.2 Samarbete mellan professioner och i vårdkedjan
Främst specialistsjuksköterskorna inom intensivvård beskrev att omhändertagandet av barn är ett teamarbete. Sjuksköterskorna från barnavdelningen var generösa med sin kunskap och tid. De var behjälpliga med att sätta infarter, gav vägledande tips och råd samt deltog i omvårdnaden kring barnet. Detta upplevdes vara till stor hjälp och nytta och kunde underlätta omhändertagandet av barnet. Det poängterades att samarbetet mellan professioner och i vårdkedjan var viktigt och att det upplevdes betydelsefullt i omhändertagandet av barn. Vidare upplevdes samarbetet oftast som pålitligt, stämningen god och kommunikationen tydlig mellan de olika professionerna. Det som kunde försvåra var när det inte rådde samstämmighet i hur alla deltagande parter uppfattar och kommunicerar situationen kring omhändertagandet av barnet.
”Vi har stor nytta av barnavdelningen. De sätter infarter, hjälper till med omvårdnaden och ger tips och råd… vi är ett team. Vad som försvårar är om alla inte är med på tåget... vi måste se samma saker... det är viktigt att alla vet vad det handlar om” (iva 1)
“Personalen i hela vårdkedjan som tar hand om barn hjälps åt och trots liten erfarenhet gör vi det bra tycker jag” (ane 5)
3.3.3 Skapa en relation med barnet och föräldrar
Specialistsjuksköterskorna beskrev hur de med olika medel försökte skapa en relation med barnet där kommunikationen upplevdes ha en betydelsefull roll. Det var positivt om det var möjligt att hälsa på barnet innan ankomst till operationsavdelningen. Detta upplevdes kunna skapa en igenkänningsfaktor som var betydelsefull. Relationen kunde skapas genom att ha ögonkontakt och presentera sig och berätta vad ens funktion är. Försöka bli kompis med barnet genom att skoja och hitta något som barnet intresserade sig för. Att göra barnet delaktig genom att förevisa och demonstrera utrustning upplevdes ofta kunna skapa en kontakt och därmed en relation. Barn kunde upplevas som förståndiga och resonabla genom att under lugna förhållanden möta och informera barnet i förhållande till dess nivå och kapacitet. Det kunde vara viktigt att inte stressa,
18 låta det ta tid och lirka. Samtidigt var det betydelsefullt att inte dra ut på tiden och vela vilket kunde försämra förutsättningarna och upplevas som ett misslyckande.
”Jag försöker skapa en relation och prata till barnet. Har ögonkontakt och berättar vem jag är och förklarar vad som ska göras på ett begripligt sätt… och så låter jag barnet vara med. Det gäller att få med barnet på tåget och känna att här är det tryggt och ingen vill mig illa.” (ane 1) Syftet med att skapa en relation var att skapa en känsla av trygghet och säkerhet vilket ofta upplevdes underlätta att få barnet positivt inställd till omhändertagandet, men även en
förutsättning för specialistsjuksköterskan att kunna leda barnet om situationen så krävde. Det upplevdes även kunna vara betydelsefullt att så få personer som möjligt interagerade och fokuserade på barnet. Det fanns en risk med för många intryck vilket kunde vara negativt och splittrande för barnet. Vidare beskrivs att relationen mellan specialistsjuksköterskan, barnet och dess anhöriga ofta präglades av ett mer respektfullt förhållningssätt än vid vård av vuxna. Mera hänsyn togs till privatlivet vilket upplevdes viktigt.
”Vi är mer respektfulla mot barn och barnfamiljer än vad vi är bland andra vuxna patienter där vi bara går in och pratar… man springer inte in på salen bara sådär… det är lugn och ro… där skulle vi kunna lära oss någonting” (iva 1)
3.4 Föräldrars medverkan
Specialistsjuksköterskorna upplevde att föräldrar kunde ha både positiv och negativ inverkan på omhändertagandet av barn. Oro, stress och frågor hos föräldrar kunde smitta av sig på barnet och upplevdes viktigt att försöka bemöta. Att inte kunna kommunicera med föräldrar upplevdes försvåra omhändertagandet av barn och kräva mycket av specialistsjuksköterskans förmåga. 3.4.1 En trygg eller orolig förälder
De flesta specialistsjuksköterskorna upplevde att föräldrar kunde vara en trygghet för barnet. Det beskrevs som positivt om föräldrarna är lugna och inte stressade och har en bra relation med barnet. När föräldrar uppvisade lugn och trygghet blev ofta både barnet och situationen lugn vilket upplevdes kunna underlätta omhändertagandet av barnet. Det poängterades att de flesta föräldrar är lugna och trygga vilket upplevdes underlätta samarbetet och tilliten mellan föräldrar och specialistsjuksköterskan. Tack vare det upplevdes omhändertagandet av barn oftast gå väldigt bra.
19
”För det mesta upplever jag de gånger vi har barn att det oftast går väldigt bra. Tack vare om du har föräldrar som är... lugna och sansade då blir det en bra situation och halva resan är
vunnen” (ane 2)
”Kändes som det gick lätt för barn har alltid en förälder med sig inne på salen och föräldern var lugn och det underlättar för annars får man ta hand om föräldern med” (iva 5)
Föräldrar som är oroliga och stressade upplevdes ofta ha en negativ inverkan på
omhändertagande av barnet och kunde försvåra situationen. Barnet kunde vara väldigt mottaglig för föräldrars oro. En ond spiral kunde uppstå som upplevdes svår att bryta vilket kunde ge en känsla av misslyckande. Föräldrar upplevdes även inte alltid förstå vilket ansvar och påverkan de kunde ha på barnet. Stressade föräldrar upplevdes kunna försvåra specialistsjuksköterskans förmåga att koncentrera sig på att omhänderta barnet och ökade stressnivån samt att de oftast jobbade fortare för att få ut stressade föräldrar från salen. Oro och stress upplevdes dock som viktigt att respektera och försöka bemöta. Föräldrar kunde ha behov av samtal, information och rent praktiskt stöd.
”En orolig förälder är aldrig bra det smittar av sig på barnet och försvårar situationen… det blir att jag jobbar fortare för att få ut föräldern” (ane 3)
”Vi vill att föräldrar deltar men är de stressade blir det svårt för oss att vara koncentrerade och göra jobbet som krävs” (iva 3)
3.4.2 Bemöta och kommunicera med föräldrar
Specialistsjuksköterskorna beskrev att föräldrar kunde ha många frågor även fast de upplevdes vara välinformerade. Trots att frågor besvarades och förklaringar gavs upplevdes det som föräldrarna inte alltid lyssnade och att de själva kunde och visste bäst vilket
specialistsjuksköterskorna kunde uppleva som jobbigt och ett irritationsmoment. En
specialistsjuksköterska beskrev en upplevelse som traumatisk där föräldrarna hade frågor men det fanns inte tid att svara eftersom arbetsbördan var stor, det gav en känsla av otillräcklighet vilket föräldrarna uppenbart kände av.
”Föräldrarna sprang runt sängen och hade frågor hela tiden men lyssnade inte på förklaringarna. Det verkade som de själva kunde mest och visste bäst” (iva 3)
20
Vidare upplever specialistsjuksköterskorna att inte tala samma språk som föräldrarna kunde vara negativt och frustrerande, framförallt i svåra situationer med dålig utgång. Att stötta föräldrarna upplevdes viktigt. Specialistsjuksköterskorna beskrev att det kunde vara svårt att bemöta
föräldrarna och samtidigt ha barnet som patient. Det kunde upplevas som att det krävdes mer av deras förmåga eftersom det hela tiden skedde ett parallellt bemötande.
”Jag känner en frustration över att språket är ett jätteproblem… jag kan inte informera föräldrarna… det blev inget bra den där gången” (ane 3)
3.5 Etiska dilemman och moralisk stress
När barnet motsatte sig omhändertagandet kunde situationer med etiska dilemman uppstå vilket kunde påverka specialistsjuksköterskan negativt och leda till moralisk stress över att barnets vilja inte togs hänsyn till. Att omhänderta sjuka barn kunde skapa känslor som upplevdes svåra att hantera. Att vara objektiv och ha självdistans upplevdes underlätta men samtidigt kunde tvivel över den egna insatsen upplevas när omhändertagandet av barn fick en tragisk utgång.
Specialistsjuksköterskorna beskrev situationer involverandes procedurer där barnet kunde motsätta sig omhändertagandet. Det kunde röra sig om akuta situationer eller något under hela vårdtiden. Oftast rörde det sig om handhavande av perifera infarter. I samråd och med ibland hjälp av föräldrar kunde det leda till att barnet fick hållas fast vilket upplevdes som en sista utväg. Föräldrarna beskrevs ha en viktig uppgift i att avleda barnet men samtidigt var det inget som kunde begäras att de skulle ha kapacitet att utföra. Det upplevdes ofta vara traumatiskt för barnet att bli fasthållen.
”Det går åt tid och är svårt att få in en infart som fungerar… vi är inte vana att sticka bebisar. Det drar ut på tiden med alla läkemedel… det är även ett stort trauma då barnet behöver fasthållas… och sen slits de ut…det händer någonting med infarterna jämt” (iva 3)
Även specialistsjuksköterskorna kunde påverkas negativt. Det kunde kännas illa och fel. Varken bra eller roligt för samtliga involverade. Att hålla fast ett barn upplevdes som något de nödgades göra ibland och ett faktum alla var införstådda med.
“Man kanske nästan måste... tvinga... alltså hålla i barnet. Det kan ju bli så... om barnet blir uppstressat… situationen fluktuerar och blir värre och till slut måsten man hålla i barnet... det är väl inget roligt så är det... inget kul att behöva göra det” (ane 2)
21 Att omhänderta barn innebar ibland att behöva förhålla sig och göra ett aktivt val över att motsätta sig barnets vilja. Det kunde upplevas som en balansgång över vad som är korrekt. Ett vanligt förekommande etiskt dilemma vilket kunde leda till funderingar över vad som är rätt att göra. Specialistsjuksköterskorna kunde uppleva farhågor över det faktum att obehaget deras agerande skapade för barnet skulle leda till men och sätta spår. En tröst och förhoppning upplevdes vara att barnet förmodligen inte kommer ihåg något av det obehagliga. Ibland
upplevde specialistsjuksköterskorna att vissa kollegor, av olika anledningar inte uppfattades som lämpliga att omhänderta barn, vilket kunde leda till tvivel och en rädsla att omhändertagandet av barnet inte skulle bli bra.
”Att hålla fast barnet är en vanlig situation … jag kan fundera på hur etiskt det är… kan kännas som ett övergrepp att tvinga fast barnet inte vill … det är en balansgång … vad som är korrekt? När jag inte med ord lyckas få… barnet att göra som jag vill … då måste jag välja om vi ska tvinga oss på eller inte. Det vanligaste etiska dilemmat som jag upplevt” (ane 5)
“Vem kan ta hand om det här barnet? Är det någon som är väldigt stressad eller en kollega som inte passar? Vissa är olämpliga skulle jag säga... då känns det inte rätt” (iva 1)
Specialistsjuksköterskorna beskrev att barn upplevdes ha en särskild ställning inom sjukvården. Alla vill förtvivlat att de ska klara sig, de ska inte vara på sjukhus och bli sjuka. Barn har hela livet framför sig. Detta kunde upplevas svårt att hantera och försvårade omhändertagandet
känslomässigt. Att relatera till sina egna barn kunde skapade en emotionell aspekt som upplevdes väldigt påtaglig och ibland fruktansvärd. Samtidigt kunde det vara en sporre att göra ett så bra jobb och omhändertagande av barnet som möjligt.
”Känslomässigt är det … svårare med barn än vuxna för barn har hela sitt liv framför sig… ingen vill att det ska hända dem något och att det inte skall gå bra. Det blir en annan känsla när det är små barn det handlar om” (iva 2)
Specialistsjuksköterskorna kunde uppleva att det försvårade att inte distansera sig till barnet och vara objektiv. Det fanns en känsla av att tycka synd om barnet istället för att utföra sitt jobb. Det kunde vara all omgivande personal som såg ett barn istället för att se barnet som vilken patient som helst fast mindre. Med erfarenhet och självdistans kunde dessa känslor upplevas lättare att hantera. Vidare beskrevs att en känsla av otillräcklighet vid omhändertagande av svårt sjuka barn kunde infinna sig. Att vara nöjd över sin insats var ingen garanti för att samtidigt inte uppleva tvivel över att allt verkligen gjordes för barnet vid en tragisk utgång.
22 ”Jag får känslan att… man tycker mer synd om barnen än att göra sitt jobb. Jag får inte tycka synd om barnet. Jag måste stänga av känslor och vara objektiv och får inte tänka att det kan vara mitt barn. Det är svårare när det inte är vanligt med barn… som är svårt sjuka. Det är lättare att distansera sig och inte ta åt sig desto längre man har jobbat… upplever jag i alla fall” (ane 3)
4 Diskussion 4.1 Huvudresultat
Studiens syfte var att beskriva anestesi- och intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att omhänderta barn. Femhuvudkategorier framkom: Bristande kunskap och erfarenhet, Att ha handlingsberedskap, Stöd, Föräldrars medverkan, Etiska dilemman och moralisk stress.
Specialistsjuksköterskorna upplevde att omhändertagandet av barn kunde resultera i en osäkerhet och rädsla då det saknades kunskap och erfarenhet. Att bygga upp en handlingsberedskap mentalt och praktiskt upplevdes kunna skapa en trygghet. Att söka kollegialt stöd och trygghet beskrevs som betydelsefullt. Genom att skapa en relation till barnet kunde omhändertagandet upplevas som lättare. Föräldrars medverkan upplevdes vara en trygghet för barnet men kunde även
försvåra specialistsjuksköterskornas omhändertagande av barnet. Etiska dilemman kunde leda till känslor av moralisk stress. Svårigheter att hantera känslor kunde komplicera omhändertagandet av barnet.
4.2 Resultatdiskussion
I föreliggande studie presenteras hur specialistsjuksköterskorna kunde uppleva en osäkerhet och rädsla vid omhändertagande av barn vilket härstammar från avsaknad erfarenhet och kunskap. Liknande resultat presenteras i en studie av Mattsson, Larsson och Leijonhufvud (2019). Gällande kunskap fanns en önskan och vilja att förkovra sig inom området. Tidigare forskning visar att specialistsjuksköterskor som arbetar med barn upplever sig ha begränsad kunskap och vill öka dessa genom utbildning (Tafjord 2020; Mattsson, Larsson & Leijonhufvud 2019; Ljusegren 2011). Även om utbildning kan öka kunskapen inom området finns det studier på hur specialistsjuksköterskor med adekvat kännedom inom sitt arbetsområde inte fullföljer anvisningar och riktlinjer (Zemek et al. 2014).
I föreliggande studie upplever specialistsjuksköterskor att de kunde bli mer på tå vid
omhändertagande av barn vilket grundade sig i en medvetenhet att barn har mindre marginaler och att förutsättningarna ändrar sig snabbt vilket nyligen producerad forskning även bekräftar (Mattsson, Larsson & Leijonhufvud 2019). Upplevelsen av trygghet och säkerhet kunde öka om
23 en handlingsberedskap gällande andning och läkemedel skapades.Tidigare forskning beskriver att andningsproblem hos barn är vanligt, vikten av att identifiera riskfaktorer och utforma en individuell plan och handlingsberedskap kan minska risken för vårdskador vid hantering av en svår luftväg (Belanger & Kossick 2015; Ungern-Sternberg et al. 2010).
Vid hantering av läkemedel till barn visar forskning att kunskapsbrist, att inte vara följsam till riktlinjer, en stressig arbetsmiljö med många arbetsuppgifter samt att ständigt bli avbruten kunde öka risken för feldosering (Alomari, Wilson, Davidson & Lewis 2015).
Specialistsjuksköterskorna i föreliggande studie beskrev liknande upplevelser där användandet av hjälpmedel, lathundar och att dubbelkolla mellan varandra skapade en handlingsberedskap vilket kunde minska rädslan att göra fel och öka känslan av säkerhet och trygghet vid
omhändertagandet av barn. Tidigare forskning bekräftar detta men även hur patientsäkerheten påverkas i positiv riktning vid användandet av hjälpmedel och genom att följa riktlinjer och använda checklistor (Alomari, Wilson, Solman, Bajorek & Tinsley 2018; Manrique-Rodríguez et al. 2014). Samtidigt visar forskning att skriftliga riktlinjer och checklistor inte förbättrar
patientsäkerheten och att följsamheten till användandet är låg (Maaskant et al. 2015; Boucher et al. 2012). Detta gör att användandet och nyttan borde ifrågasättas och utvärderas ytterligare anser författarna.
I den föreliggande studien beskriver främst specialistsjuksköterskorna inom intensivvård vikten av kollegialt stöd kring omhändertagandet av barn samt betydelsen av att arbeta i team. Rimligen anser specialistsjuksköterskorna inom anestesi att teamarbete är viktigt och betydelsefullt men något som inte reflekteras över i lika stor utsträckning vilket kan ha sin grund i att mötet med barnet är kortare. Vidare beskriver specialistsjuksköterskorna att samarbetet kunde försvåras beroende på hur samstämda uppfattningarna och åsikterna är kring omhändertagandet, vilket även tidigare forskning verifierar (Sjöberg, Wadensten, Pöder, Jansson & Nordgren 2017; Ljusegren 2011). Specialistsjuksköterskorna i denna studie upplevde teamarbete och samarbetet över gränser som betydelsefullt, det kunde leda till ökat stöd och en känsla av trygghet vid omhändertagandet av barn vilket stöds i andra studier (Mattson, Larsson & Leijonhufvud 2019; Sjöberg et al. 2017; Ljusegren 2011)
Vidare upplevdes samarbetsklimatet som gott. Vid ett krisläge med patienten gick professionerna samman och samarbetade väl vilket upplevdes vara en styrka vilket stöds av tidigare forskning, samtidigt beskriver samma studie hur olika professioner tenderar att tänka på sina egna uppgifter samt att interaktionen mellan yrkesgrupper kunde uppfattas som spänd (Scott Reeves et al. 2015).
24 I föreliggande studie beskriver specialistsjuksköterskorna vikten av att skapa en relation med barnet samt att detta kunde underlätta omhändertagandet då det ökade tilliten och ansågs inge barnet en känsla trygghet. Kommunikation var ett viktigt redskap för att etablera en relation till barnet. Joyce Travelbees (1971) omvårdnadsteori beskrivs som en mellanmänsklig process och bygger på olika faser. Omvårdnaden baseras på kommunikation där sjuksköterskan hjälper patienten genom att finna en mening och ett hopp i lidandet. Specialistsjuksköterskan och barnet etablerar en relation där respektive roll läggs åt sidan för att istället se människan bakom.
Specialistsjuksköterskan känner en empati och förståelse för barnets beteende och upplevelser. Genom sympati visas engagemang och intresse för barnet. Med kunskap, ord och handling visar specialistsjuksköterskan en vilja att hjälpa barnet. En ömsesidig kontakt och förståelse uppstår därmed (Travelbee 1971). Resultatet i denna studie kan ses i ljuset av Joyce Travelbees teoretiska ansats och visar att specialistsjuksköterskorna upplever relationen och kommunikationen till barnet som betydelsefull då det kunde skapa en tillit och en möjlighet att se barnets behov och anpassa omhändertagandet därefter vilket även tidigare forskning bekräftar (Berglund, Ericsson, Proczkowska-Björklund & Fridlund 2013; Ljusegren 2011).
I föreliggande studie beskrev specialistsjuksköterskorna hur föräldrarnas emotionella
välbefinnande kunde påverka omhändertagandet av barnet antingen positivt eller negativt, det upplevdes som att oroliga föräldrar hade behov av stöd och samtal. Tidigare forskning bekräftar att föräldrar till kritisk sjuka barn går igenom känslomässiga svårigheter samt att aktiv
involvering i omvårdnaden, information och stöd minskar ångest och oro vilket är essentiellt för att de inte ska börja känna sig isolerade (Mattsson, Larsson & Leijonhufvud 2019; Dahav & Sjöström 2018; Hamester, Nogueira de Souza, Cielo, Moraes, & Campos Pellanda 2016;
Engström, Dicksson, & Contreras 2015; Brown, Whittingham, Sofronoff & Boyd 2013; Trecartin & Carroll 2011)
Författarna menar att problematiken borde ges mer uppmärksamhet då specialistsjuksköterskan har en uppenbart viktig roll och funktion och framförallt en möjlighet att minska anhörigas känslomässiga svårigheter. Därmed borde det indirekt underlätta omhändertagandet av barn. Troligen finns vilja och ambition men då det är brist på specialistsjuksköterskor är det förmodligen svårt att avvara personal att utforma och implementera sådana åtgärder.
Detta går även i linje med Joyce Travelbees (1971) teoretiska perspektiv där familjen är central och inte får uteslutas. Gör specialistsjuksköterskan något för barnet görs det även för familjen och
25 det måste finnas ett intresse och en förståelse för deras situation. Genom kommunikation och samtal förmedlas känslor, behov och tankar. Ur detta teoretiska perspektiv tolkar författarna att omhändertagandet av barn kan ses som en mellanmänsklig process indelad i olika faser och bör likställas med att involvera och omhänderta familjen. Anhöriga, föräldrar och barnet skall ses som en helhet ur vilken omvårdnaden baseras på. Genom att använda sig själv som redskap och omsätta sina kunskaper praktiskt främjar specialistsjuksköterskan hälsa, minskar lidande och hjälper patienten att finna ett hopp och en mening (Travelbee 1971).
Föreliggande studie visar att etiska dilemman och moralisk stress är något
specialistsjuksköterskan ofta kunde möta i sitt omhändertagande av barn, vilket även bekräftas av andra studier (Choe, Kim & Yang 2019; Green, Darbyshire, Adams & Jackson 2016; Bray, Snodin & Carter 2015). Tidigare forskning visar även att barnets känslor och behov av information och förberedelser inför olika procedurer ansågs sekundärt till det medicinska behovet, barnet sågs inte alltid som en egen individ med specifika behov (Mattsson, Forsner, Castrén & Arman 2013). Den högteknologiska miljön och att fokus ligger på barnets fysiska mående gör det förståeligt att det medicinska behovet sätts i första rummet menar författarna. Att tvinga barnet upplevde specialistsjuksköterskorna mycket negativt och en sista utväg som kunde ge upphov till moralisk stress. Författarna menar att tvångsåtgärder som en sista utväg är diskutabelt och inte handlar om omvårdnad utan om undermåliga förberedelser. Istället borde omvårdnad syfta till att förebygga och minska risken för tvingande åtgärder. Detta får stöd i tidigare studier (Mattsson, Larsson & Leijonhufvud 2019; Mattsson, Forsner, Castrén & Arman 2013) där beskrivs hur omvårdnad, vilken inriktar sig på barnets behov ur ett holistiskt perspektiv med delaktighet som riktmärke, underlättar omhändertagandet av barn vilket
specialistsjuksköterskorna även upplevde i föreliggande studie. Barnkonventionen fastslår att barnets bästa skall beaktas i alla beslut samt att barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad (Barnkonventionen 2018). När barn är föremål för omvårdnad bör följsamheten till dessa rättigheter utgöra en stabil grund att utgå ifrån för specialistsjuksköterskorna menar författarna.
Den emotionella stressen specialistsjuksköterskorna upplevde kunde vara fruktansvärd och påträngande vilket även beskrivs i en studie från Sverige (Mattsson, Larsson & Leijonhufvud 2019). Ur Travelbees (1971) teoretiska perspektiv är detta förståeligt då empati är en del och ett
26
mål av omvårdnaden vilket indirekt kan försvåra för specialistsjuksköterskan att upprätthålla en sund emotionell distans till barnet. Enligt vad författarna anser kan det ses som nästintill
oundvikligt och ytterst mänskligt att bli berörd vid omhändertagandet av barn där utgången är tragisk. Vidare anser författarna att det finns en betydande risk att specialistsjuksköterskans hälsa påverkas negativt och att det ligger i arbetsgivarens ansvar och intresse att uppmärksamma och tillse adekvata åtgärder för att förhindra ohälsa.
Resultatet i föreliggande studie pekade mot att specialistsjuksköterskorna upplevde
omhändertagandet av barn som än mer komplext i förhållande till barnets ålder. Forskning beskriver liknande resultat där riktigt små barn upplevdes svårare att omhänderta (Green, Darbyshire, Adams & Jackson 2016). Givet omständigheterna menar författarna att
specialistsjuksköterskorna med relativ enkelhet kan fylla tomrum med teoretiska kunskaper. Det praktiska och erfarenhetsmässiga tomrummet låter sig däremot inte fyllas med samma enkelhet.
4.3 Metoddiskussion
Studiens syfte var att beskriva specialistsjuksköterskors upplevelser av omhändertagandet av barn. I föreliggande studie användes kvalitativ ansats somsyftar till att beskriva helheten och bidrar med en förståelse för individernas upplevelse (Polit & Beck 2017). Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys vilken används inom omvårdnadsforskning för sin lämplighet att granska och tolka texter såsom utskrifter av intervjuer (Graneheim & Lundman 2004). Användandet av en lämplig metod ökar även giltigheten i resultatet enligt Graneheim och Lundman (2004). Fenomenologisk ansats beskriver individers variationer, uppfattningar och erfarenheter om ett fenom vilket även hade kunnat passa föreliggande studie (Polit & Beck 2017). Då forskning inom området är begränsat samt att analysen av den kvalitativa datan leder till slutsatser utifrån forskningspersonernas upplevelser valdes induktiv ansats (Polit & Beck 2017).
Ändamålsenligt urval användes i studien för att uppnå variation i deltagarnas ålder, kön och yrkeserfarenhet vilket ger en rikare bild av fenomenet som studeras och ökar studiens giltighet och överförbarhet (Polit & Beck 2017; Graneheim & Lundman 2004). En övervägande del av informanterna var kvinnor vilket gav en ojämn men likaväl verklighetsbaserad fördelning och borde därmed öka trovärdigheten av resultatet. Genomsnittsåldern var 46 år och
27 Möjliga informanter på operations- och intensivvårdsavdelningen fick först vetskap om studien muntligen från avdelningschefen. Författarna informerade sedan, både muntligen och
individuellt, flertalet möjliga informanter på respektive avdelning vilket anses vara en styrka. På grund av långa avstånd och begränsad tid delade författarna upp sig inför informerandet. Risken med detta är att delar av den muntliga informationen kan gå förlorad eller inte vara enhetlig. En svaghet är att potentiella informanter på operationsavdelningen missades på grund av ledigheter och schemaläggning vilket inte följdes upp vid senare tillfälle.
Genom att använda semistrukturerade intervjuer samlades data in vilket är en vanlig metod inom kvalitativ forskning (Graneheim & Lundman 2004). En intervjuguide utformades av båda
författarna i samråd med handledaren som har erfarenhet av kvalitativa metoder vilket anses vara en styrka. Eftersom författarna inte har någon erfarenhet av intervjuer testades intervjuguiden i två pilotintervjuer. Båda intervjuerna svarade på syftet och inkluderades i resultatet. För att stärka studiens tillförlitlighet delgavs både ljudfiler och de transkriberade intervjuerna författarnas handledare för granskning och respons.
Författarna delade upp deltagarna och intervjuade fem var. Utifrån intervjuguiden ställdes samma frågor till samtliga informanter vilket ökar giltigheten och tillförlitligheten, den relativt korta tiden för datainsamlingen kan även den öka studiens tillförlitlighet (Graneheim & Lundman 2004). En svaghet är att inte båda författarna närvarade tillsammans vid samtliga intervjuer vilket gjorde att fler följdfrågor hade kunnat ställas och därigenom utvecklat och förtydligat vad
informanterna verkligen menade vilket kunde bidra med rikare data till resultatet. På grund av tidsbrist och långa avstånd kunde inte detta genomföras. Intervjuerna tog plats, i enlighet med informanternas önskan, på respektive arbetsplats i en avskild miljö (Polit & Beck 2017). Vidare skedde intervjuerna under arbetstid vilket kunde kännas stressande om det förekom hög
arbetsbelastning dock tillkom inga störningsmoment eller avbrott.
Manifest innehållsanalys användes vid analys av texten. Enligt Graneheim & Lundman (2004) innebär det att tolkningsgraden är låg eftersom det uppenbara och textnära innehållet synliggörs. Däremot är det möjligt att den underliggande och latenta meningen i texten förloras (ibid). Författarnas uppfattningar och erfarenheter av barn varierar, dels personligt men även
yrkesmässigt. Det är möjligt att viss förförståelse kan ha påverkat resultatet vilket då får anses vara en svaghet.
28
Enligt vad Graneheim & Lundman (2004) menar ses kvalitativa forskningsresultats trovärdighet utifrån tre viktiga aspekter, giltighet, tillförlitlighet och pålitlighet. I studien beskriver författarna med noggrannhet urval, kontext och datainsamlingsmetod vilket ökar giltigheten (Graneheim & Lundman 2004).
Båda författarna har transkriberat data ordagrant och läst alla intervjuer flertalet gånger för att få en känsla för helheten. Delaktigheten i dataanalysen har varit lika stor vilket styrker
tillförlitligheten (Graneheim & Lundman 2004). För att stärka tillförlitligheten mer har
uppkomna kategorier och underkategorier diskuterats flertalet gånger i studiegruppen och med handledare för att uppnå samstämmighet. Analysprocessen beskrivs i tabellform vilket även det ger ökad tillförlitlighet (Graneheim & Lundman 2004). Citat från samtliga informanter redovisas i underkategorierna vilket ökar resultatets trovärdighet och giltighet ytterligare.
Författarna strävade efter att beskriva kontexten där studien genomfördes noggrant och tydligt, enligt Graneheim & Lundman (2004) ökar det överförbarheten. Till sist är det ändå upp till läsaren att avgöra huruvida resultatet är överförbart till en annan kontext.
Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska principer, informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet har efterföljts vilket är en styrka i studien.
4.4 Kliniska implikationer för omvårdnad
Specialistsjuksköterskorna upplevde att omhändertagandet av barn är något som de inte är vana vid vilket kunde leda till känslor av osäkerhet och en rädsla att göra fel. Att ha
handlingsberedskap och söka stöd kunde skapa en säkerhet och trygghet. Samarbete mellan professioner och i vårdkedjan upplevdes som betydelsefullt. Att skapa en relation till barnet och föräldrargenom delaktighet kunde skapa trygghet och tillit. Föräldrars medverkan kunde vara både positiv och negativ för specialistsjuksköterskans upplevelse av omhändertagande av barn. Etiska dilemman, moralisk stress och svårigheter att hantera egna känslor kunde uppstå.Utifrån studiens resultat rekommenderas specifik utbildning inom området pediatrik med fokus på ett personcentrerat förhållningssätt ur specialistsjuksköterskans perspektiv. Kontinuerlig
handledning och samtal kring svåra situationer kan underlätta för specialistsjuksköterskan att hantera svåra känslor och etiska dilemman. Dessa åtgärder kan över tid leda till en ökad känsla av trygghet, säkerhet och minskad stress samt förbättra omvårdnaden och omhändertagandet av barn. Forskning med fokus på specialistsjuksköterskans upplevelser av att omhänderta små barn i
29 en miljö avsedd för vuxna och vilka konsekvenser det får för omvårdnaden skulle kunna belysa potentiella förbättringsområden vad gäller omhändertagandet av barn.
4.5 Förslag till fortsatt forskning
Specialistsjuksköterskor har ett stort ansvar och en viktig roll vid omhändertagandet av barn. I dagsläget är forskningsläget kring hur specialistsjuksköterskor upplever omhändertagandet av barn begränsat. För att öka kunskapen om deras upplevelser och erfarenheter krävs ytterligare forskning. Önskvärt vore forskning kring vad specialistsjuksköterskorna anser sig sakna och vara i behov av för att underlätta och optimera omhändertagandet och omvårdnaden av framförallt små barn i en vårdmiljö avsedd för vuxna.
4.6 Slutsats
Föreliggande studie visar hur specialistsjuksköterskorna upplevde att omhändertagandet av barn kunde resultera i en rädsla och osäkerhet. Att ha handlingsberedskap, stöd och samarbete mellan professioner och i vårdkedjan upplevdes som betydelsefullt. Föräldrar kunde vara en trygghet för barnet men kunde även försvåra specialistsjuksköterskornas omhändertagande av barnet. Etiska dilemman och moralisk stress samt svårigheter att hantera egna känslor kunde uppstå vid omhändertagandet av barn. Studien visar att en ökad kunskap om hur specialistsjuksköterskor uppfattar vård av barn behövs för att förbättra och optimera vård av barn i en miljö anpassad för vuxna patienter.
5. Referenslista
Alomari, A., Wilson, V., Davidson, P. M., & Lewis, J. (2015). Families, nurses and organisations contributing factors to medication administration error in paediatrics: a literature review.
30 Alomari, A., Wilson, V., Solman, A., Bajorek, B., & Tinsley, P. (2018). Pediatric Nurses’ Perceptions of Medication Safety and Medication Error: A Mixed Methods Study.
Comprehensive Child & Adolescent Nursing, 41(2), ss. 94–110. doi.org/10.1080/24694193.2017.1323977
Barnkonventionen (2018). FN:s konvention om barnets rättigheter. https://unicef.se/rapporter-och-publikationer/barnkonventionen [19-11-16]
Belanger, J., & Kossick, M. (2015). Methods of Identifying and Managing the Difficult Airway in the Pediatric Population. American Association of Nurse Anesthetists Journal, 83(1), ss. 35–41.
Berglund, I. G., Ericsson, E., Proczkowska-Björklund, M., & Fridlund, B. (2013). Nurse
anaesthetists’ experiences with pre-operative anxiety. Nursing Children & Young People, 25(1), ss. 28–34.
Boucher, K., George, P., Griffiths, E., McKinley, D., Sargent, D., Marks, S., & Mabotha, N. (2012). Documentation in a PICU setting: Is a checklist tool effective?. Australian Journal of Advanced Nursing, 30(2), ss. 5–12.
Bray, L., Snodin, J., & Carter, B. (2015). Holding and restraining children for clinical procedures within an acute care setting: an ethical consideration of the evidence. Nursing Inquiry, 22(2), ss. 157–167. doi.org/10.1111/nin.12074
Brown, F.L., Whittingham, K., Sofronoff, K., & Boyd, R.N. (2013). Parenting a child with a traumatic brain injury: Experiences of parents and health professionals. Brain Injury Information
Healthcare, 27(13-14), ss. 1570-1582. doi:10.3109/02699052.2013.841996 Carlström, E., Kvarnström, S., & Sandberg, H. (2015). Teamarbete i vården. I Edberg, A-K.,
Ehrenberg, A., Friberg, F., Wallin, L., Wijk, H., & Öhlén, J. (red.).
Omvårdnad på avancerad nivå: kärnkompetenser inom sjuksköterskans specialistområden. Lund: Studentlitteratur. ss. 63-97.
31
Chan, Z., Kan, C., Lee, P., Chan, I. & Lam, J. (2011). A systematic review of qualitative stuides: patients´experience of preoperative communication. Journal of Clinical Nursing, (21), ss. 812-824. doi: 10.1111/j.1365-2702.2011.03942.x
Choe, K., Kim, Y., & Yang, Y. (2019). Pediatric nurses’ ethical difficulties in the bedside care of children. Nursing Ethics, 26(2), ss. 541–552. doi.org/10.1177/0969733017708330
Coyne, I. (2006). Children’s experiences of hospitalization. Journal of Child Health Care, 10(4), ss. 326–336. doi.org/10.1177/1367493506067884
Dahav, P., & Sjöström, S. A. (2018). Parents’ experiences of their child being admitted to a paediatric intensive care unit: a qualitative study–like being in another world. Scandinavian Journal of Caring Sciences, 32(1), ss. 363–370. doi.org/10.1111/scs.12470
Dahlberg, K. & Segesten, K. (2010). Hälsa & vårdande i teori och praxis. Stockholm: Natur & Kultur.
Danielsson, L., Lundström, M.L., Holmström, I.K. & Kerstis, B. (2018). Anaesthetizing children - From a nurse anaesthetist´s perspective - A qualitative study. Nursing Open, 5 (3), ss. 393-399. doi.10.1002/nop2.147
Eide, H. & Eide, T. (2009). Omvårdnadsorienterad kommunikation. Relationsetik, samarbete och konfliktlösning. Lund: Studentlitteratur ss. 22-23.
Engström, Å., Dicksson, E., & Contreras, P. (2015). The desire of parents to be involved and present. Nursing in Critical Care, 20(6), ss. 322–330. doi.org/10.1111/nicc.12103
Fincher, W., Shaw, J., & Ramlet, A.S. (2012). The effectiveness of a standardised preoperative preparation in reducing child and parent anxiety: a single-blind randomised controlled trial. Journal of Clinical Nursing, 21(7-8), ss. 946-955.
