HALVVÄGSHUS SOM
ÅTERFALLSPREVENTION
EN SYSTEMATISK LITTERATURSTUDIE ÖVER
ÅTERFALLSPREVENTIVA EFFEKTER MED
HALVVÄGSHUS I KRIMINALVÅRDEN
1
HALVVÄGSHUS SOM
ÅTERFALLSPREVENTION
EN SYSTEMATISK LITTERATURSTUDIE ÖVER
ÅTERFALLSPREVENTIVA EFFEKTER MED
HALVVÄGSHUS I KRIMINALVÅRDEN
ELIN VALTONEN
Valtonen, E. Halvvägshus som återfallsprevention. En systematisk litteraturstudie över återfallspreventiva effekter med halvvägshus i kriminalvården.
Examensarbete i kriminologi, 15 högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för kriminologi, 2015l.
70 % av de som avtjänat ett fängelsestraff återfaller i brott inom tre år. För att förbereda klienterna inför den kritiska tiden efter frigivning kan de erbjudas placering på halvvägshus. Svensk forskning om halvvägshus är fortfarande begränsad. En systematisk litteraturstudie kartlade internationella
forskningsresultat rörande återfallsförebyggande effekter med halvvägshus, samt vilka förutsättningar som krävs för att detta ska fungera. 11 artiklar analyserades och resultaten var varierande. Den återfallsförebyggande effekten tycks bero på flera olika faktorer men under rätt förutsättningar kan halvvägshus vara en effektiv åtgärd för att förhindra återfallsbrottslighet.
Nyckelord: brottsprevention, halvvägshus, kriminalvård, utslussning, återfallsbrottslighet.
2
HALFWAY HOUSES AS
PREVENTION FOR RECIDIVISM
A SYSTEMATIC LITERATURE REVIEW OF THE
PREVENTIVE EFFECTS FOR RECIDIVISM
WITH HALFWAY HOUSES IN CORRECTIONS
ELIN VALTONEN
Valtonen, E. Halfway houses as prevention for recidivism. A systematic literature review of the preventive effects for recidivism with halfway houses in corrections. Degree project in criminology, 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of health and society, Department of criminology, 2015.
70 % of the individuals who served a prison sentence relapse within three years. To prepare the clients for the critical period after release, they can be offered a place at a halfway house. Swedish research on halfway houses is still limited. A systematic literature review mapped international research regarding relapse preventive effects with halfway houses, as well as under which circumstances this works. 11 articles were analyzed and the results varied. The preventive effect seems to depend upon several factors, but under the right circumstances, halfway houses can be an effective intervention to prevent relapse.
3
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Inledning 4
Syfte och frågeställningar 4
Utslussning och halvvägshus 4
Bakgrund 5
Tidigare forskning 7
Metod 11
Systematisk litteraturstudie som metod 12
Datainsamling 12
Sökord 13
Avgränsningar 13
Urval 14
Analys 15
Validitet och reliabilitet 15
Etik 16
Resultat 16
Återfallsfrekvens efter frigivning från halvvägshus 21
Riskbedömning 23 Bakgrundsfaktorer 24 Behandlingsframgång 25 Diskussion 26 Resultatdiskussion 26 Metoddiskussion 30
Fortsatt forskning och rekommendationer 30
Referenser 32
Bilagor 35
Bilaga 1 35
4
INLEDNING
Tiden efter frigivning från anstalt är ett kritiskt skede för en individ att kunna avstå från att begå brott (Brottsförebyggande Rådet, BRÅ, 2008). 70 % av de som avtjänat fängelsestraff återfaller i brott inom 3 år (Riksrevisionen, 2015) och nästan hälften av de som friges från anstalt återfaller redan inom ett år (BRÅ, 2008). Det är därför angeläget att Kriminalvården arbetar för att förbereda klienter inför ett liv i frihet (a.a.). Riksrevisionen presenterade nyligen en rapport i vilken man på flera punkter kritiserar Kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete (Riksrevisionen, 2015). Trots att Kriminalvården försetts med extra anslag under flera år har beräkningar visat att de återfallsförebyggande insatserna inte ökat (a.a.). När man 2007 reformerade Kriminalvårdens utslussningsåtgärder var målet att fler klienter skulle få ta del av en utslussningsåtgärd (BRÅ, 2008). Man
introducerade då bl.a. två nya åtgärder: utökad frigång och halvvägshus (a.a.). Utökad frigång liknade det som tidigare hade kallats IÖV-utsluss, medan
halvvägshusen var någonting helt nytt i Sverige (a.a.). Brottsförebyggande Rådet fick året därpå i uppdrag av Regeringen att utvärdera reformen i tre delrapporter och då konstaterade man att halvvägshusens verksamhet visade på goda resultat (a.a.). Sedan dess har Kriminalvårdens halvvägshus inte utvärderats, och man kan ifrågasätta huruvida man kan dra slutsatser om reformens framgång redan året efter den introducerades. Om målet är att återfallen ska minska är det av stor vikt att man har ett vetenskapligt stöd för insatserna.
Syfte och frågeställningar
Syftet med den här uppsatsen är att, genom en systematisk litteraturöversikt, summera och granska den internationella forskning som finns om halvvägshus. Utöver detta syftar studien till att, baserat på det samlade forskningsunderlaget, undersöka vilka förutsättningar som krävs för en väl fungerande utslussning via halvvägshus.
De frågeställningar som uppsatsen ämnar att besvara är följande:
Vad säger forskningen om halvvägshus som utslussningsåtgärd med
hänsyn till återfallsfrekvens?
Under vilka förutsättningar är halvvägshus effektivt som
preventionsåtgärd?
Utslussning och halvvägshus
För att inga frågetecken ska uppstå kring Kriminalvårdens utslussningsåtgärder och främst halvvägshusen följer en kort redovisning om verksamheten.
Kriminalvården har i dagsläget fyra olika utslussningsåtgärder, som alla regleras i 11 kap. i Fängelselagen (2010:610): frigång, vårdvistelse, halvvägshus och utökad frigång (Kriminalvården, 2014). Frigång innebär att klienten på bestämda tider får vistas utanför fängelset för att studera, arbeta eller delta i behandling (a.a.). Detta för att klienten ska få erfarenhet av arbetslivet för att efter frigivning kunna ha en stabil livssituation (a.a.). Vårdvistelse innebär att man avtjänar återstående tid av straffet på behandlingshem (a.a.). Detta för att behandla det problem som har lett till kriminalitet – t.ex. missbruk, aggressionsproblem eller spelberoende (a.a.). Utökad frigång innebär att klienten avtjänar sista strafftiden i hemmet, och övervakas då med hjälp av elektronisk fotboja (a.a.). Det krävs också att klienten
5 har en godtagbar sysselsättning, t.ex. arbete, studier eller deltagande i behandling (Kriminalvården, 2014).
Halvvägshusen erbjuder klienten boende i kombination med sysselsättning, t.ex. arbete eller studier (BRÅ, 2008). Klienten ägnar sig åt sin sysselsättning under dagtid och spenderar sin fritid på halvvägshuset, men kan också beviljas ledighet för fritidsaktiviteter eller för att besöka familj/släktingar (a.a.). De intagna bor tillsammans och delar på ansvaret för hushållet (Kriminalvården, 2014).
Halvvägshusen riktar sig åt individer som behöver en hel del stöd i vardagen, och alla som är placerade på halvvägshus bär fotboja (a.a.). Halvvägshusens
verksamhet regleras i 11 kap. 4§ i Fängelselagen och förutsätter att individen har avtjänat minst halva strafftiden, dock minst 3 månader (Ekbom et al. 2011). Det får inte heller föreligga någon avsevärd risk att klienten kommer att begå brott, rymma eller på annat sätt missköta sig (a.a.).
BAKGRUND
Från slutet av 1970-talet till mitten av 90-talet var det allmänt accepterat att kriminalvårdsanstalter var någonting ogynnsamt som skulle utnyttjas i minsta möjliga omfattning (Andersson & Nilsson, 2009). Sedan dess har man kunnat se förändringar i attityder till fängelser – det finns i dagsläget en politisk vilja att använda fängelsepåföljd som brottsprevention (a.a.). När nya uppfattningar om hur man bäst reformerar brottslingen växte fram på 1980-talet var idealet att utmåla sig som ”kunskapsbaserade” och detta benämndes som ”what-works”-forskning (a.a.). Eftersom ”what-works”-forskningen visade att anstalten i sig kunde alstra återfallsbrottslighet kunde man i början av 2000-talet se ett tydligare fokus på effektiva preventionsåtgärder i Sverige (Berman & Farbring, 2010). Andersson och Nilsson anser att det uppseendeväckande med denna utveckling var att man inte heller då ansåg att återfall i brott var det viktigaste resultatmåttet, utan att man istället studerade ex. attitydförändringar (Andersson & Nilsson, 2009). År 2004 skedde ett antal spektakulära rymningar från de svenska högsäkerhetsanstalterna Hall och Kumla (Berman & Farbring, 2010). Detta ledde till att man storsatsade på säkerhetsarbete och arbetet med att minska återfallen blev återigen
nedprioriterat (a.a.). Utredningar med målet att utvärdera säkerhetsarbetet tillsattes och man anställde Lars Nyhlén, tidigare chef för Rikskriminalpolisen, som ny generaldirektör för Kriminalvårdsstyrelsen – vilket kunde ses som en markering att Kriminalvården sökte en fastare styrning (Andersson & Nilsson, 2009).
I mars 2006 lämnade Regeringen en proposition där man framförde ett antal förslag som skulle leda till en förbättrad övergång från anstalt till frihet
(Justitiedepartementet, 2006). Man föreslog fyra utslussningsåtgärder – frigång, vårdvistelse, utökad frigång och halvvägshus (a.a.). Halvvägshus var något som aldrig tidigare använts i svensk kriminalvård, men man pekade på att liknande övergångsboenden redan fanns i flera europeiska och skandinaviska länder (a.a.). Denna åtgärd ansåg man behövdes för de individer som riskerade att ”falla mellan stolarna” – t.ex. individer som uppfyllde kriterierna för utökad frigång men som inte hade tillgång till en bostad (BRÅ, 2008). Man ville också kunna erbjuda en utslussningsåtgärd till individer som av olika skäl krävde mer stöd och inte kunde vistas i sin bostad (Justitiedepartementet, 2006). En förutsättning för att få vistas i halvvägshus var att man skulle ha någon form av acceptabel sysselsättning (a.a.).
6 Regeringen lade stor vikt vid att kriminalvårdspersonalen skulle assistera klienten i kontakten med t.ex. bostads- och arbetsförmedling (Justitiedepartementet, 2006). Målet var att halvvägshusen skulle vara mer öppna än de öppna anstalterna, med utökad frihet gällande besök, telefonsamtal och liknande (a.a.).
När Riksrevisionen publicerade sin granskning av de samhälleliga insatserna för återfallsprevention identifierade man ett antal områden där Kriminalvården brustit i sitt arbete (Riksrevisionen, 2015). Ett av de viktigaste målen för Kriminalvården ska vara att reducera återfallen, och Regeringen har gett Kriminalvården i uppdrag att göra detta i samverkan med andra myndigheter, t.ex. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan (a.a.). År 2014 hade Kriminalvården ett totalt ekonomiskt anslag på 7,8 miljarder kronor (a.a.). Vad det återfallsförebyggande arbetet kostar finns inte redovisat, men 2013 gick uppskattningsvis 800 miljoner kronor till detta (a.a.). År 2010 låg samma siffra på 900 miljoner kronor, men har minskat med åren sedan dess (a.a.). Kriminalvården redovisade år 2013 ett antal utmaningar man stod inför i sitt arbete: missbruk, boende, sysselsättning/försörjning, skulder, familjerelationer, utbildning, den intagnes hälsa, kriminella attityder, socialt umgänge och nätverk samt multiproblematik (a.a.). T.ex. är det endast hälften av alla intagna som har en egen bostad innan påföljden initieras (a.a.). Riksrevisionen kritiserar i huvudsak Kriminalvården, men också andra aktörer, för bristande långsiktighet och samverkan (a.a.). Man argumenterar att Kriminalvården inte är tillräckligt drivande på området och att man i myndigheten saknar ett
samhällsekonomiskt perspektiv (a.a.).
Riksrevisionen kritiserade också Kriminalvården för avsaknad av systematiska utvärderingar av det preventiva arbetet (Riksrevisionen, 2015). Utvärdering syftar till att i efterhand kartlägga och bedöma en insats resultat, implementering och organisering (Vedung, 2009). Tanken med utvärdering är att berörda aktörer, t.ex. politiker och myndigheter, ska ta hänsyn till utvärderingens resultat för att kunna förbättra insatsens funktioner (a.a.). Vedung identifierar ett antal argument för varför utvärdering är viktigt inom offentlig verksamhet (a.a.). Ett av de allra viktigaste är demokratiargumentet – eftersom politikerna är folkvalda
representerar de medborgarnas önskningar (a.a.). Makten i en myndighet har i grunden delegerats dem av medborgarna, och därför måste medborgarna ha möjlighet att begära att myndigheten tar ansvar när målen för verksamheten inte uppnås (a.a.). Utvärdering är också viktigt för att öka insatsens legitimitet och kostnadseffektivitet (a.a.).
Det är tydligt att det finns ett stort antal utmaningar i Kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete. När man introducerade Kriminalvårdsreformen 2007 hade man höga ambitioner, men frågan är ifall man har uppnått de önskade resultaten. Eftersom halvvägshusen var en helt ny verksamhet för Kriminalvården hade man kunnat tänka sig att de skulle ha ett stort intresse för verksamhetens effekter och resultat. Trots detta har halvvägshusen inte utvärderats sedan BRÅ:s utvärdering 2008/2009. Det finns inte heller någon direkt forskning från andra håll på Kriminalvårdens halvvägshus. Därför kan ett första steg vara att kartlägga forskningsstödet för halvvägshus i resten av världen.
7
TIDIGARE FORSKNING
Från 2008 genomförde Brottsförebyggande Rådet, BRÅ, en utvärderingsserie i tre delar med syftet att undersöka kriminalvårdsreformens effekter, på uppdrag av Regeringen (BRÅ, 2008). År 2007 hade Regeringen infört en rad förändringar i Kriminalvårdslagen, för att möjligheterna till utslussning skulle utvidgas (a.a.). BRÅ:s första delrapport undersökte hur många individer som tog del av utökad frigång, vårdvistelse eller halvvägshus samt gjorde en analys av hur utslussningen hade påverkats av lagändringarna (a.a.). Genom att studera material för
Kriminalvårdens olika register, samt genom intervjuer med personal och intagna ville man studera reformens genomslag (a.a.). År 2007 öppnade Kriminalvården tre halvvägshus i Göteborg, Stockholm och Malmö med en sammanlagd kapacitet att ta emot 34 interner (a.a.). Under första året beviljades 24 interner placering på något av halvvägshusen och Kriminalvården upplevde att man hade svårt att fylla de tillgängliga platserna (a.a.). BRÅ identifierade tre faktorer som kunde vara orsaken till detta:
Informationssvårigheter: Flera klienter ansåg att majoriteten av
informationen om halvvägshus hade kommit från andra intagna och inte från kriminalvårdspersonal (BRÅ, 2008).
Begränsad/oklar målgrupp: Halvvägshusen är tänkta för individer som inte
passar för varken utökad frigång eller vårdvistelse, vilket gjorde det problematiskt att avgöra vilka som var passande för placering på halvvägshus (BRÅ, 2008).
Skillnaden gentemot öppen anstalt för liten: Det fanns indikationer som
tydde på att den uppfattade och/eller verkliga skillnaden gentemot öppen anstalt var för liten för att halvvägshusen skulle uppfattas som mer attraktiva (BRÅ, 2008).
Halvvägshuset i Malmö drivs av Kriminalvården, medan de i Stockholm och Göteborg drivs av den privata aktören Skyddsvärnet, i regi av Kriminalvården (BRÅ, 2008). Under verksamheternas första år beviljades 24 interner placering, 4 fick avslag och endast en person fick avbryta halvvägshusvistelsen p.g.a.
misskötsamhet (a.a.). Genomsnittsklienten var en man i övre 30-årsåldern som kom från någon av storstadsregionerna (a.a.). De som beviljades placering hade varierande strafftider mellan 10 månader och 10 år, med ett genomsnitt på 4 år (a.a.). När reformen infördes var man tydlig med att klienter med längre straff var prioriterade för halvvägshusens verksamhet (a.a.). Nästan 80 % hade inte dömts för brott tidigare, och därför antog man att de allra flesta var
förstagångskriminella (a.a.). Majoriteten av klienterna hade inga
missbruksproblem och de hade avtjänat första delen av sitt straff på både öppna och slutna anstalter (a.a.). I genomsnitt spenderade man 5 månader på
halvvägshus, men här var spridningen stor och kunde vara över 1 år (a.a.). Motiven till varför klienterna hade sökt sig till halvvägshusen varierade, men det berodde oftast på att man saknade bostad och därför inte kunde beviljas utökad frigång, att man hade en bild av ökad frihet eller bara av nyfikenhet (a.a.). Reformen bidrog också till en förändrad ansvarsfördelning i Kriminalvården (BRÅ, 2008). Personal ansåg att ansvaret tidigare hade legat på internen själv, men att det efter lagändringen var ett gemensamt ansvar mellan klienten och Kriminalvården (a.a.). Grundprincipen i reformen var att alla klienter i
8 av Kriminalvårdens klienter som inte får någon utslussning alls (BRÅ, 2008). Kriminalvården ansåg också att det tar tid för att nya verksamheter ska etableras, och att detta var en av anledningarna till att halvvägshusens platser var svåra att fylla (a.a.). När halvvägshus kom upp under lagberedningen hade man skilda åsikter om vad verksamheter skulle ha för roll – vissa ansåg att halvvägshusen enbart skulle erbjuda sängplats medan andra ansåg att halvvägshusen mer skulle likna ett behandlingshem (a.a.). Resultaten blev en kompromiss: personalen ska ge stöd och hjälp - men inte för mycket, fokus ska ligga på att förbereda klienten inför frigivningen och man ska erbjuda frivillig vardagsträning om t.ex.
hushållsekonomi, matlagning och andra hushållssysslor (a.a.).
Utvärderingen av verksamhetens första år visade att klienten bör vistas minst 6 månader på halvvägshuset för att man ska uppnå önskad effekt (BRÅ, 2008). Ju längre tid klienten vistas på halvvägshuset, desto lättare kan man etablera fungerande grupper och man underlättar återanpassningen (a.a.). Dessutom uppgav de intagna att de helst ville vistas på halvvägshuset tillsammans med andra interner som skulle vara där under längre perioder (a.a.). Utvärderingen visade att de intagna hade varierande sysselsättningar: i Malmö gick ungefär hälften någon form av yrkesutbildning medan den andra hälften hade någon form av arbete, t.ex. praktik, volontärarbete eller arbete i byggsektorn (a.a.). Eftersom utvärderingen genomfördes redan ett år efter verksamheten startade diskuterar BRÅ ifall det är för tidigt för att man ska kunna dra slutsatser av resultaten (a.a.). Dock lyfter man att det kan vara värdefullt att tidigt i implementeringsskedet få en uppfattning om vad som fungerar bra och vad som fungerar mindre bra (a.a.). 2009 släppte BRÅ sin andra delrapport i den serie av utvärderingar man gjorde av reformen (BRÅ, 2009). Delrapport 2 syftade till att utreda vilka förändringar som skett i möjligheten att få utslussning (a.a.). Materialet byggde på en
enkätundersökning BRÅ gjorde, där man studerade de intagnas sociala
förutsättningar under och efter utslussningen (a.a.). Efter en trög start kunde man 2009 se att fler klienter hade fått någon form av utslussning, och denna ökning berodde på fler klienter i utökad frigång och halvvägshus (a.a.). Utslussning via halvvägshus ökade till 64 personer år 2008, jämfört med 16 personer år 2007 (a.a.). Utvärderingen visade att halvvägshusens målgrupp ofta är mer socialt belastad än de andra grupperna (a.a.). Efter frigivning från halvvägshus år 2007 och 2008 hade en tredjedel egen bostad, 15 % var arbetslösa och 43 % hade ett arbete (a.a.). Dessa siffror var sämre jämför med de som slussats ut med utökad frigång, men de som frigivits från halvvägshus hade betydligt sämre
förutsättningar när utslussningen påbörjades (a.a.). Även om antalet individer i halvvägshus ökade ordentligt under 2008 var antalet fortfarande för litet för att dra långsiktiga slutsatser (a.a.). Det man dock kunde konstatera var att det var en grupp som redan från början hade dåliga förutsättningar att lyckas efter frigivning och därför ansåg man att de förbättringar man såg enbart var positiva (a.a.). En del av de som frigivits från halvvägshus ansåg också att de inte fått det stöd och den hjälp de hade behövt, t.ex. med kontakter för att hitta sysselsättning och boende (BRÅ, 2009).
BRÅ:s enkätundersökning innefattade alla 59 personer som frigavs från
halvvägshus fram till februari 2009 (BRÅ, 2009). Utöver detta genomförde man även fem intervjuer med intagna på halvvägshusen i Göteborg och Stockholm (a.a.). Efter uppföljningstiden kunde man se att 84 % hade egen bostad eller ett acceptabelt boende hos ex. familj (a.a). 10 % hade vid uppföljningstiden ingen
9 acceptabel bostad eller satt intagen på häkte eller anstalt (BRÅ, 2009).
Frivårdsinspektörer fick frågan om klienterna efter halvvägshus hade en bättre eller sämre social situation, och hälften svarade att klienterna hade en bättre social situation efter vistelse i halvvägshus, och 10 % svarade att situationen var sämre (a.a.). De intagna som intervjuades redogjorde om en mängd upplevda fördelar med vistelsen på halvvägshus: det var lättare att söka bostad och/eller arbete eftersom man tilläts ha en egen mobiltelefon och dator (a.a.). De ansåg också att den sociala stämningen mellan klienterna och personalen var bättre än på anstalt och man ansåg att det var lättare att be om hjälp (a.a.). Man upplevde också att det fanns ett tydligt ansvar hos sig själva att ordna sin situation, vilket både var en bra och oroande upplevelse (a.a.). Det man önskade var mer konkret hjälp, t.ex. att Kriminalvården skulle ordna med träningslägenheter vid frigivning (a.a.). Eftersom BRÅ uppskattade att internerna i halvvägshus hade det sämsta
utgångsläget, jämfört med de som fick utökad frigång ansåg man att det inte var förvånande att klienterna som frigivits från halvvägshus hade en sämre social situation vid uppföljningstiden (a.a.).
Även internationell forskning tyder på att det allra bästa sättet att hantera återfallsbrottslighet är att fokusera på rehabilitering (Andrews & Bonta, 2010). Andrews och Bonta presenterade på 1990-talet ”RNR”-modellen (Risk, Need, Responsivity) (a.a.), på svenska Risk, Behov, Mottaglighet – RBM. Studier har visat att de rehabiliteringsprogram som arbetar utifrån ”RNR” har minskat återfallsbrottsligheten med upp till 35 % (a.a.). Andrews och Bonta
sammanfattade de viktigaste förutsättningarna för att bestraffning ska vara en effektiv metod: straffet måste vara av maximal intensitet, direkt, konsistent och ta bort möjligheten att finna alternativa belöningar (a.a.). De anser att detta inte är realistiskt genomförbart i ett fängelse, och därför är inte heller bestraffning i fängelse en effektiv metod (a.a.). ”RNR”-modellen utgörs av tre principer som utgör kärnan i ett effektivt preventionsarbete i anstaltsmiljö: riskprincipen, behovsprincipen och mottaglighetsprincipen (a.a.). Riskprincipen avser vem som ska få behandling – och man anser att direkt, intensiv behandling ska ges till högriskindivider och behandlingen till lågriskindivider ska minimeras (a.a.). Detta beror på att studier tidigare visat att behandling av lågriskindivider istället kan öka återfallsbrottsligheten (a.a.). Behovsprincipen avser vad behandlingen ska riktas emot – Andrews och Bonta argumenterar att effektiv behandling ska riktas mot ”kriminogena behov”, t.ex. prokriminella attityder, social situation, antisocial personlighet eller missbruk (a.a.). Mottaglighetsprincipen avser hur behandlingen ska ske – man argumenterar att behandlingen ska vara responsiv till hur individen lär sig och vilka förutsättningar individen har (a.a.).
McGuire identifierade ett antal egenskaper som verkar vara mer förekommande i effektiva preventionsåtgärder i anstaltsmiljö (McGuire, 2010). Åtgärderna har större sannolikhet att vara effektiva om de grundar sig i teorier och evidens om kriminellt beteende (McGuire, 2010). McGuire identifierade också, likt Andrews och Bonta, att åtgärderna ska baseras på risknivå och att man därför bör rikta mer intensiva åtgärder mot de individer som bedöms ha hög risk att återfalla i brott (a.a.). Effektiva interventioner verkar också ofta ha riskfaktorer som
huvudinriktning (a.a.). Eftersom man kan identifiera olika faktorer som t.ex. sociala färdigheter eller attityder som orsaken till brottslighetens uppkomst och fortsättning är det också dessa faktorer som bör vara interventionens mål (a.a.). De mest effektiva behandlingarna är de som är multimodala – alltså att de genom olika metoder riktas mot ett flertal riskfaktorer, genom att man t.ex. tränar upp
10 sociala färdigheter i kombination med impulskontrollträning och hjälp att skaffa bostad och sysselsättning (McGuire, 2010). Insatser verkar också fungera
effektivast om det på ett tydligt och strukturerat sätt framkommer vilka syften och vilket innehåll de har (a.a.). Programledarna/personalen bör vara väl medvetna om olika inlärningsstilar för att kunna vara ett stöd för klienten i inlärningsprocessen (a.a.). Det är också av stor vikt att man under interventionens gång samlar
information på regelbunden basis för att avgöra hur interventionen fungerar samt bidra till programtrohet och integritet (a.a.). McGuire argumenterar också att öppenvård ska användas i största möjliga utsträckning och helst i naturliga miljöer som i hemmet, för att klienterna ska kunna upprätthålla socialt nätverk och rutiner (a.a.). Ineffektiva åtgärder karaktäriseras oftast av bestraffning och avskräckning, vilket helt saknar stöd i forskningen om återfallsprevention (a.a.).
Forskning visar också att det är viktigt att redan på anstalten förbereda individerna för frigivning (Esperian, 2010; Weiman, 2007; Western, Kling & Weiman, 2001), genom t.ex. utbildning och yrkesträning. Esperian (2010) sammanställde
forskning om utbildning av intagna på anstalt och effekten det fick på
återfallsfrekvensen. Esperian fann starkt stöd för att det är kostnadseffektivt att på anstalter finansiera utbildning för att minska återfallen (a.a.). 60 % av alla intagna i amerikanska fängelser har en nivå av läskunnighet som motsvarar
grundskolenivå, och fängelseklienter är ofta de i samhället som har lägst utbildningsnivå (a.a.). Studier från ex. Minnesota och Colorado visade att utbildningsprogram på anstalter minskade återfallen med 29 % respektive 26 % (a.a.). Flera studier (Weiman, 2007; Western, Kling & Weiman, 2001) visar att fängelseklienter stigmatiseras på grund av sin påföljd och därför har svårare att få arbete. Utbildning ökar sannolikheten att få arbete efter frigivning samtidigt som individens rationella och kritiska tänkande stärks (Esperian, 2010). Fängelser har visat sig ha kriminogena egenskaper som kan förstärka det kriminella beteendet hos de intagna (Weiman, 2007). Weiman ville undersöka vilka konsekvenser ett fängelsestraff kan få för de intagnas möjlighet att få jobb efter frigivning (a.a.). Eftersom en fängelsepåföljd kan leda till ett minskat socialt nätverk, minskad informell social kontroll och misstro till rättssystemet är det viktigt att individer får arbete efter frigivning (a.a.). Många intagna anser att arbete efter frigivning är den viktigaste faktorn för att de ska sluta begå brott, men redan innan de hamnar på anstalt saknar de ofta utbildning och arbetslivserfarenhet (a.a.). De flesta som friges återvänder till sina, ofta missgynnade, områden där möjligheten att få jobb är minimal (a.a.). Samtidigt har det blivit lättare för arbetsgivare att kontrollera sökandes brottsregister i och med digitalisering och Internet (a.a.). Weiman menar att fängelsets kriminogena egenskaper försämrar möjligheten för frigivna att få arbete, vilket i sin tur är en viktig faktor för att minska återfallen (a.a.).
I en undersökning av 346 intagna på svenska anstalter studerade Nilsson (2011) hur återfallsrisken påverkas av individens levnadsförhållanden. Genom semi-strukturerade intervjuer studerade man individernas brister i utbildning, arbete, ekonomi, boende, social situation och fysisk hälsa (a.a.). Nilsson fann att
fängelsestraff minskar möjligheterna att leva ett konventionellt liv, och därför kan bidra till stigmatisering (a.a.). Problem som var relaterade till utbildning och arbete var signifikant relaterade till högre återfallsfrekvens, men mest av allt var det en kombination av många olika problem som korrelerade med återfall (a.a.). Nilsson fann att fängelsestraffet minskade möjligheterna för individerna att få jobb, vilket gjorde att de blir mer beroende av brott som en källa till inkomst och sociala relationer (a.a.).
11 Studier visar också att en fängelsepåföljd ofta försämrar den intagnes möjligheter att ta sig ur en kriminell livsstil (Chen & Shapiro, 2007; Sarnecki & Sivertsson, 2009). Sarnecki och Sivertsson (2009) studerade 28 semi-strukturerade
livshistorieintervjuer med svenska kriminalvårdsklienter. Målet var att undersöka olika kriminalvårdspåföljders effekt på den dömdes liv, genom att intervjua intagna om deras syn på kriminalitet och konsekvenser av det (a.a.). Flera av respondenterna uppgav att sociala relationer och sociala band till det
konventionella samhället blev viktigare ju äldre de blev, men att det blev svårare att upprätthålla dessa på grund av fängelsevistelser (a.a.). Fängelsepåföljder är ofta negativt relaterade till den intagnes psykosociala utveckling även efter frigivning och respondenterna upplevde också svårigheter att hitta arbete och bostad, att upprätthålla sociala relationer samt att de utvecklade en självbild av att vara ”avvikare” (a.a.). Detta bekräftades även i Chen och Shapiros (2007) studie, där man studerade hur stränga fängelseförhållanden påverkade
återfallsfrekvensen. Chen och Shapiro fann att många intagna på slutna anstalter upplevde en minskad social kontroll, vilket ökade risken för återfall (a.a.). Sarnecki och Sivertsson (2009) fann att fängelsepåföljden bar med sig negativa konsekvenser för den intagna, som i sin tur startade en process av ”kumulativ ofärd” – alltså att problemen ökade i takt med varandra. De påpekar dock att det inte enbart är Kriminalvården som har en roll i att minska fängelsepåföljdens stigmatiserande effekt (a.a.). Chen och Shapiro (2007) argumenterade att det är viktigt att studera fängelsets kriminogena påverkan, eftersom rättssystemet har direkt kontroll över fängelsesystemet, till skillnad från andra riskfaktorer som är svårare att påverka. De fann att stränga förhållanden i fängelset riskerade att öka återfallsrisken, och lade stor vikt vid att placering på anstalt alltid ska utgå från risk- och behovsbedömningar (a.a.). Detta betyder dock inte att alla anstalter ska vara öppna, utan att fokus ska ligga på att klienten hamnar på en anstalt som matchar hens säkerhetsrisk (a.a.).
Psykisk ohälsa och missbruk är kända riskfaktorer i kriminologisk forskning. Edberg, Sturup och Kristiansson (2008) studerade återfall i brott bland 5943 individer som genomgått rättspsykiatrisk undersökning i Sverige mellan 1992 och 2002. Även om återfallsfrekvensen för individer med psykiatrisk problematik inte direkt skiljer sig från andra individer är det av vikt att studera detta, eftersom återfallsfrekvensen skiljer sig mellan art och grad av olika psykiatriska tillstånd (a.a.). Studien visade att psykossjukdomar inte hade något samband med återfallsrisk, medan bipolär sjukdom var korrelerad med återfallsrisk för våldsbrott (a.a.). De som återfaller har oftast en personlighetsstörning eller missbruksproblem, och på 6 år återföll närmare hälften av urvalet i brott (a.a.). Ungefär en femtedel av de som blir rättspsykiatriskt undersökta döms till en frivårdspåföljd (a.a.). Studiens resultat visar att rättspsykiatriskt undersökta
individer som döms till frivårdspåföljder har en högre återfallsrisk om man jämför med de individer som döms till fängelse (a.a.).
METOD
Eftersom uppsatsens frågeställningar ämnar att beskriva och analysera halvvägshusens egenskaper är en kvalitativ metod det mest lämpliga
tillvägagångssättet (Malterud, 2009). Kvalitativ metod är användbar när man vill nå fördjupad kunskap i mänskliga upplevelser, attityder, tankar, förväntningar etc.
12 (Malterud, 2009). På grund av att det svenska forskningsunderlaget om
halvvägshus är bristfälligt kan kvalitativ metod genom en systematisk
litteraturöversikt öppna för vidare forskning eftersom många olika svar är möjliga att uppnå (a.a.). För att en systematisk litteraturöversikt ska vara genomförbar krävs det att det finns ett tillfredsställande antal studier av bra kvalitet (Forsberg & Wengström, 2008). Detta gör att resultaten kommer att hämtas ifrån
internationell forskning. Systematisk litteraturöversikt är, utöver detta, passande eftersom det möjliggör svar på frågor som t.ex. ”Vad är effektivt?” och ”Finns vetenskapligt stöd?” (a.a.).
Systematisk litteraturstudie som metod
Det finns ett antal olika definitioner och kriterier för hur en systematisk
litteraturöversikt ska genomföras (Forsberg & Wengström, 2008). I Sverige har Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) sedan början av 1990-talet arbetat med systematiska litteraturstudier och har ställt upp ett antal kriterier för metoden (Forsberg & Wengström, 2008). Mulrow och Oxman definierade
systematiska litteraturstudier som att de utgår ifrån tydligt formulerade frågor som på ett systematiskt sätt besvaras genom identifiering, val, värdering och analys av relevant forskning (Forsberg & Wengström, 2008). Denney och Tewksbury beskriver litteraturöversikter som en extensiv sammanfattning av tidigare forskning inom ett visst forskningsområde (Denney & Tewksbury, 2013). De argumenterar att en litteraturstudie både kan beskriva vad forskningen visat på i ämnet, men också vad som fortfarande är ovisst (a.a.). Till skillnad från
sedvanliga litteraturstudier har systematiska litteraturstudier tydligt formulerade kriterier för urval, vilket gör att även litteratur som inte stödjer argumentationen inkluderas i resultaten (Forsberg & Wengström, 2008). Sammanfattningsvis kan man säga att en systematisk litteraturöversikt innebär att man på ett systematiskt vis söker, kritiskt granskar och sammanställer resultaten (a.a.). Forsberg och Wengström (2008) argumenterar att det mest lämpliga är att inkludera all relevant forskning inom området, men att det av olika skäl inte alltid är möjligt.
Datainsamling
Denna studie kommer att utgå ifrån Forsberg och Wengströms (2008) metod för systematisk litteraturöversikt. Forsberg och Wengström identifierar ett antal steg i genomförandet av en systematisk litteraturstudie (Forsberg & Wengström 2008, s. 31-32):
Problemformulering – motivera varför studien genomförs. Formulera undersökningsbara frågor.
Utarbeta en plan för litteraturstudiens arbetsgång. Formulera sökord och strategier för litteratursökning. Identifikation och val av litteratur.
Kritisk värdering, bedömning av kvalitet och val av litteratur som ska ingå i resultaten.
Analys och diskussion av resultat.
Sammanställning av resultat och formulering av slutsatser.
Denna studie kommer att genomföras med sökningar databasen ProQuest, som samlar flera databaser i en större databas. Kriminologi är i grunden är ett
tvärvetenskapligt ämne (Mellgren & Tiby, 2014) och databaser ofta är inriktade på ett särskilt ämne. Därför är det av intresse att genomsöka flera databaser, vilket möjliggörs genom ProQuest. Vid litteratursökning i databaser kan man söka genom enstaka ord eller kombinationer av ord samt med hjälp av olika
13 sökoperatorer (Forsberg & Wengström, 2008). Många databaser använder sig av den Booleanska sökprocessen, som innebär att sökningen sker genom olika nyckelord och sökoperatorer, vilket gör att databasens resurser kan nås mer effektivt (Denney & Tewksbury, 2013). Litteratursökningen genomfördes den 15:e april 2015.
Sökord
De sökord som användes i litteratursökningen anpassades efter frågeställningarna och syftet. Syftet med denna studie är att kartlägga forskningsunderlaget för halvvägshus som utslussningsåtgärd, utifrån återfallsfrekvens, vilket gjorde att begreppen halvvägshus och återfall behövde inkluderas i sökningen. Eftersom det är internationell forskning som är av intresse för studien översattes orden till engelska (halfway house och recidivism). Det är också kriminalvårdsinstitutioner som är i fokus. Därför användes också ordet kriminalvård (correction) i
sökningen. Halfway house användes i sökningen både med och utan
citationstecken, eftersom citationstecken gör att sökningen sker med orden i den följd som anges inom citationstecken, men också för att relevanta artiklar inte skulle uteslutas om orden inte var i följd. Ordet correction trunkerades, vilket betyder att man söker på flera olika varianter av ordet (Forsberg & Wengström, 2008), t.ex. correction* gör att man samtidigt söker på ex. correctional,
corrections, correctional system osv. Detta gjordes också för att utesluta artiklar som fokuserade på olika psykologiska aspekter genom att trunkera psych*. Sökningarna gjordes dels med enskilda ord, men också med hjälp av olika sökoperatorer (AND, OR, NOT) för att binda samman begreppen.
Avgränsningar
För att kunna formulera sökord för litteratursökningen krävs det att man avgränsat problemområdet (Forsberg & Wengström, 2008). Denna uppsats lägger fokus på vilken effekt vistelse i halvvägshus har på återfallsbrottslighet. Därför kommer litteratur som huvudsakligen berör t.ex. missbruk, psykisk sjukdom, arbetslöshet etc. inte att inkluderas i resultaten. Eftersom utslussning via halvvägshus i Sverige i nuläget enbart erbjuds till manliga klienter kommer resultaten i denna studie också att avgränsas till studier som i huvudsak handlar om män. Det kan självklart vara av intresse att studera halvvägshus för kvinnor, men denna uppsats syftar till att kartlägga internationell forskning som går att applicera på svenskt kontext och därför passar det i nuläget bäst att enbart fokusera på män.
Målet var att samtliga artiklar som valts till studien skulle vara granskade genom peer-review, för att säkerställa vetenskaplig standard i form av objektivitet och forskningssed. Även om Forsberg och Wengström (2008) anser att systematiska litteraturöversikter bör fokusera på aktuell forskning gjordes ingen direkt
avgränsning för publikationsår. Ofta görs avgränsningar för publikationsår med hänsyn till tid och resurser (a.a.). Eftersom sökningarna i denna studie gav relativt få träffar, kunde alla abstracts läsas igenom för de flesta sökningarna och
relevanta artiklar kunde väljas ut. Avgränsningar för publikationsår gjordes dock för söktråd #9, för att få ner antalet träffar något. Detta kan ha gjort att relevanta artiklar föll bort för just den söktråden. I vissa av söktrådarna var det ett krav att något av begreppen skulle finnas med i publikationstiteln, för att garantera att sökorden skulle vara i fokus i artiklarna, och inte enbart nämnas i förbifarten. Även detta kan göra att relevanta artiklar faller bort. Dock gjordes alltid
sökningarna utan denna avgränsning först, och användes enbart ifall antalet träffar blev för många. Ingen avgränsning gjordes gällande artiklarnas metod.
14 Avgränsningarna utformades till största del efter att en provsökning genomförts, för att få en uppfattning om vilka sökord och söktrådar som gav mest lämpliga resultat för studiens syfte.
Sammanfattningsvis är avgränsningarna följande och gäller för samtliga sökningar:
Inklusionskriterier
Peer-reviewed (referentgranskad).
Halvvägshus som utslussning i kriminalvårdssyfte.
Exklusionskriterier
Halvvägshus som enbart fokuserar på missbruksvård, behandling av
psykisk sjukdom eller liknande.
Halvvägshus för enbart kvinnor.
Urval
Enligt Forsberg & Wengström (2008) ska litteratursökningen beskrivas genom att använda sökord, genomsökta databaser, antal träffar samt utvalda artiklar
presenteras. Litteratursökningen sammanfattas därför i en tabell i Bilaga 1. Sökning 1 genererade över 8000 träffar och denna sökning saknade tydliga kopplingar till syftet. Därför ändrades söktråden i sökning 2, där recidivism lades till för att träffarna skulle överensstämma med syftet. Denna sökning genererade 82 träffar och vid genomläsning av träffarnas titlar, sorterade efter relevans, blev det tydligt att sökningen fortfarande var för bred. Flera titlar indikerade att studierna saknade fokus på halvvägshus och återfall, studerade psykiatriska institutioner eller behandlade aspekter som inte passade uppsatsens syfte. Sökning 3 krävde därför att halfway house skulle finnas med i artikelns titel. Denna
sökning genererade 8 träffar, varav 3 valdes ut. De artiklar som inte inkluderades handlade antingen om psykiatriska institutioner eller om halvvägshus som missbruksvård. För att hitta resultat med ett tydligt fokus på kriminalvård lades därför correction* till i sökning 4. Denna sökning gav 54 träffar, och även här blev det vid genomläsning av titlarna och nyckelorden tydligt att fokus för de flesta av artiklarna inte låg på halvvägshus eller återfall, utan att detta endast nämnts någonstans i artikeln. Sökning 5 krävde därför att recidivism skulle finnas med i titeln och denna sökning gav 6 träffar. En artikel valdes ut till resultaten, och resterande bedömdes till största del handla om psykiatri och exkluderades. För att eliminera resultaten som fokuserade på psykiatri formulerades sökning 6 för att utesluta artiklar som innehöll aspekter av psykologi och/eller psykiatri. Denna sökning gav 19 träffar, varav 3 valdes ut. De 16 som exkluderades handlade om missbruksvård, halvvägshus för kvinnor, fotboja, religion eller passade på annat sätt inte uppsatsens syfte. Sökning 7 gjordes utan citationstecken runt halfway house, för att inte utesluta artiklar där orden kanske använts på annat sätt, dock krävde denna sökning att halfway house skulle finnas med i titeln. Denna sökning genererade 13 träffar, varav 4 artiklar valdes ut. De artiklar som exkluderades handlade om missbruksvård, psykiatrisk vård eller liknande, precis som vid de tidigare sökningarna. Sökning 8 uteslöt därför ord som började på psycho för att minimera antalet artiklar som handlade om psykiatri. Denna sökning gav 46 träffar, och titlarna indikerade att artiklarna handlade om missbruksvård eller att halvvägshuset inte var i fokus i artikeln. Många av artiklarna var dessutom publicerade på 1970- och 80-talet, vilket gjorde att en begränsning gällande publikationsdatum gjordes i sökning 9. Sökning 9 genererade 19 träffar, varav en artikel valdes ut. De exkluderade artiklarna var
15 antingen redan inkluderade i uppsatsen, eller saknade relevans för uppsatsens syfte och handlade om t.ex. spiritualitet, kulturella aktiviteter i halvvägshus. 9 av de valda artiklarna var publicerade i databasen PsycInfo, 2 i databasen ASSIA (Applied Social Science) och en var publicerad i Social Services Abstracts. Ett par artiklar i litteratursökningen kunde inte inkluderas eftersom de inte var tillgängliga i databasen, och därför kunde de inte läsas i sin helhet. Andra uteslutna artiklar kunde handla om halvvägshus, men bedömdes inte studera halvvägshusens effekt på återfall, eller på annat sätt inte passa frågeställningarna och exkluderades av den anledningen. Sökning #4 gav 54 träffar, vilket kan anses som tillräckligt få för att alla abstracts ska läsas. Dock gav sökningen i huvudsak träffar som antingen redan valts ut eller bedömts som irrelevanta för syftet. När sökningen avslutats och artiklar valts ut börjar arbetet med att analysera resultaten (Forsberg & Wengström, 2008). Detta innebär att varje artikel ska granskas i sin helhet och beskrivas i t.ex. en översiktstabell (a.a.). Denna process innebär också att artiklar kan uteslutas av olika skäl (a.a.), t.ex. metodologiska brister, passar inte frågeställningarna, eller att studien har forskningsetiska brister. I denna studie fick en av de utvalda artiklarna uteslutas, då den enbart handlade om halvvägshus som vård mot alkoholmissbruk, vilket inte framkom tydligt i abstract. Detta var ett exklusionskriterium, och därför uteslöts artikeln från resultaten.
Analys
Enligt flera författare är en metaanalys den mest lämpliga analysmetoden för en systematisk litteraturöversikt (Forsberg & Wengström, 2008). I metaanalysen använder man aggregerad data från ett antal olika studier (a.a.)., vilket gör att skillnader som inte är statistiskt signifikanta i sig, kan vägas samman till ett statistiskt signifikant resultat (a.a.). Dock kräver denna metod särskild kunskap i forskningsmetod och statistik (a.a.). Denna studie antog därför en annan metod, som har likheter med Giorgis fenomenologiska metod, för analys av resultaten. Giorgis fenomenologiska metod sker i fyra faser: helhetsintryck, identifiering av meningsbärande enheter, kondensering och rekontextualisering/sammanfattning (Malterud, 2009). Det första steget i denna studie var att noggrant läsa igenom var studie för sig, för att bli bekant med resultaten. Efter att samtliga artiklar lästs igenom konstruerades tankekartor för varje enskild studie, som sammanfattade syfte, metod och resultat. Detta gjordes för att på ett tidseffektivt och enkelt sätt kunna jämföra de olika artiklarnas resultat. Efter att tankekartor konstruerats utformades en tabell, där resultaten sammanfattades i teman, likheter och
skillnader (Bilaga 2). Detta för att analysens resultat ska gå att följa, vilket är ett krav för en systematisk litteraturstudie (Forsberg & Wengström, 2008). Det är dessutom av stor vikt att studiernas resultat analyseras utifrån likheter och skillnader för att övergripande teman ska växa fram (a.a.). Analysen kommer sedan att diskuteras utifrån tidigare forskning.
Validitet och reliabilitet
Intern och extern validitet är viktigt eftersom det avgör ifall studiens resultat kan ses som tillförlitliga och godtagbara (Forsberg & Wengström, 2008). Validitet innebär att man mätt det man avsett att mäta (a.a.). Genom att ha tydliga inklusions- och exklusionskriterier, anpassade efter studiens syfte och
frågeställningar, går det att säkerställa en viss validitet. På grund av den något begränsade litteraturen på området har vissa artiklar delvis inkluderat ex. kvinnor i halvvägshus eller missbruksvård. I dessa fall har avvägningar gjorts för att
16 garantera att studierna i huvudsak fokuserar på den återfallsförebyggande
funktionen eller i huvudsak har handlat om manliga interner. Extern validitet innebär att studiens resultat går att generalisera på en större population än urvalet (a.a.). Eftersom majoriteten av forskningen som inkluderats är ifrån U.S.A. och Kanada, kan den externa validiteten ifrågasättas. Att generalisera resultat från internationell forskning på Sverige är alltid problematiskt. Det finns ändå möjlighet att studera detta ur ett svenskt perspektiv ifall skillnaderna mellan svenska och ex. amerikanska halvvägshus synliggörs. Utöver detta är några av de inkluderade artiklarna mer än 30 år gamla, vilket kan göra att generaliserbarheten påverkas. Dock kan detta försvaras med hänvisning till att halvvägshus idag till stor del drivs på samma sätt som de gjordes på 1970-talet.
Reliabilitet innebär att studien går att reproducera och att liknande resultat kan uppnås vid reproduktion (Forsberg & Wengström, 2008). Denna studie är en systematisk litteraturstudie, och därför är hela processen beskriven för att studiens resultat ska gå att reproducera. Metoden har genomgående beskrivits på ett
systematiskt sätt för att säkerställa att andra ska kunna uppnå samma resultat med den använda metoden.
Etik
Publikation av forskningsresultat kan innebära konsekvenser för olika grupper i samhället, samhället i sin helhet eller för andra forskare (Ivert & Mellgren, 2014). Därför är det viktigt att i alla studier reflektera över etiska aspekter. Denna studie krävde ingen etikprövning, eftersom ingen egen data samlats in. Dock kan det ändå finnas etiska aspekter som behöver uppmärksammas.
Eftersom denna uppsats berör kriminalvård, individer som frihetsberövats och individer som begått brott finns det en risk att de studier som inkluderas i litteraturöversikten är av känslig karaktär. Därför måste jag kontinuerligt läsa artiklarna utifrån etiska överväganden, för att inte föra vidare resultat från oetiska studier. Artiklarna som inkluderas i litteraturöversikten ska vara av hög kvalitét, av god forskningssed och ha en balans mellan individskyddskravet och
forskningskravet (Ivert & Mellgren, 2014).
Resultaten i denna uppsats kan leda till stigmatisering av kriminalvårdsklienter, även om individer inte kommer att kunna identifieras. Därför krävs det att jag innan publicering av denna uppsats noggrant ser till att mina formuleringar och resultat inte ”pekar ut” eller riskerar att stigmatisera olika grupper i samhället.
RESULTAT
För att förtydliga de utvalda artiklarnas resultat och innebörd är det vanligt att man sammanfattar artiklarna i t.ex. en tabell (Forsberg & Wengström, 2008). Nedan presenteras de 11 artiklar som inkluderats i litteraturstudien. Artiklarna kommer efter detta att jämföras och diskuteras utifrån denna studies syfte och frågeställningar.
17
Författare, publikationså r
Typ av källa Metod Resultat
Abracen, Langton, Looman, Gallo, Ferguson, Axford & Dickey, 2014.
Originalartikel Studerade dokument rörande psykiatrisk historia samt brottsregister för 136 individer på Keele halvvägshus i Kanada under 2007-08 för att undersöka kopplingen mellan vissa psykiska sjukdomstillstånd och återfallsbrottslighet. Data om återfall samlades in från det kanadensiska brottsregistret. Allvarliga psykiska sjukdomar var vanligt förekommande i populationen. Individer med Borderline personlighetsstörning eller ADHD löpte en signifikant högre risk att återfalla i brott. 61,7 % av populationen återföll i brott under uppföljningstiden. Bonta & Motiuk, 1985. Originalartikel Riskbedömningsverktyg et LSI (Level of Supervision Inventory) administrerades till 164 individer på 3 halvvägshus på Ottawa-Carleton Detention Centre för att testa verktygets prediktiva förmåga för vistelsen på halvvägshuset samt återfallsbrottslighet efter frigivning. Återfallsdata samlades in från det kanadensiska kriminalvårdsministerie t 12 månader efter frigivning. LSI-verktygets poäng (0-34 poäng) kunde predicera ifall individen lyckades med programmet på halvvägshuset. Verktyget kunde också till viss del predicera återfall inom ett år efter frigivning. Individer som återföll hade i genomsnitt LSI-poäng 19,2. Brottslig bakgrund,
familjesituation, boendesituation och fritid var också prediktorer. Bonta &
Motiuk, 1987.
Originalartikel I första delstudien administrerades LSI till 124 personer på två fängelser och ett häkte i Kanada, för att
undersöka hur många med låga LSI-poäng som placerades på öppna institutioner, t.ex. halvvägshus. 106
individer kunde följas upp efter ett år för att studera återfall. I andra delstudien
administrerade man LSI
34,5 % i första delstudien hade LSI-poäng under 14 (bedömt låg risk), men bara 12 av dessa 37 individer
placerades på
halvvägshus. De med låga LSI-poäng hade större framgång på halvvägshus än de med höga LSI-poäng. I andra delstudien hade 15,2 % LSI under 14, och bara 24
18 till häktade individer för
att studera ifall
individer med låga LSI-poäng kunde avledas till halvvägshus istället för anstalter.
av de 41 placerades i halvvägshus trots att de hänvisats till granskningsnämnden för halvvägshus. Återfallsfrekvensen var lägre för de som suttit på halvvägshus än de som placerats på sluten institution. Grygier, Nease & Anderson, 1970. Originalartikel Undersökte kanadensiska och amerikanska halvvägshus operativa metoder, finansiering och möjligheter för kommande forskning. Man undersökte också halvvägshusens effektivitet, särskilt rörande återfall.
Intervjuer genomfördes med föreståndare samt intagna på halvvägshus om attityder och känslor gentemot halvvägshus.
Fann att många halvvägshus var dyra i drift och
kritiserades av klienterna. Uppskattning av effektivitet hindrades ofta p.g.a. brist av information. Halvvägshusens största värde är kanske inte
återfallsprevention, utan att lindra mänskligt lidande. Hamilton & Campbell, 2014. Originalartikel Analyserade 6599 individer på 18 olika halvvägshus i New Jersey och matchade dessa med interner som inte placerats på halvvägshus för att jämföra återfallsbrottslighet med minst 3 års uppföljning. Samlade in data från flera olika register för att studera individernas situation innan frigivning, när placering på halvvägshus skedde samt olika mått för återfall. Individer som placerats på halvvägshus hade generellt färre händelser av återfall än de som inte placerats på
halvvägshus och det tog fler dagar innan återfall. Individer med
halvvägshusplacering löpte också lägre risk att få sin villkorliga frigivning återkallad. Dock fann man inga signifikanta skillnader rörande vissa mått av återfall. Hartmann, Friday & Minor, 1994. Originalartikel Använde en longitudinell design för att följa 156 individer som frigivits från Kalamazoo Probation Enhancement Program Knappt 1/3 av individerna lyckades slutföra programmet. Nästan 60 % skrevs ut i förtid p.g.a. misskötsamhet. Ca.
19 (KPEP) i Michigan, USA, under programmets 3 första år. Analyserade prediktorer för framgångsrik frigivning under 7 år. Individernas bakgrund studerades, samt återfall efter frigivning från KPEP.
60 % arresterades för ett grövre brott (felony) under uppföljningen. De som slutfört KPEP framgångsrikt hade lägre risk för återfall.
Latessa & Allen, 1982. Översiktsartik el Undersökte kritiska frågor rörande användandet av halvvägshus. Utgick ifrån en nationell kartläggning av frivård i USA från 1978. Sammanfattade omfattningen av halvvägshus, klientel, användningssätt, mål etc.
Kunde inte dra slutsatsen att halvvägshus är mer effektiva i att återanpassa individer än andra utslussningsåtgärder. Kan vara lika
effektiva som andra program, och är ofta mer
kostnadseffektiva. Många halvvägshus saknar utvärderingar och uppföljningar. Marion, 2002. Originalartikel Fallstudie av 5
samhällsbaserade utslussningsåtgärder (community based programs), t.ex.
halvvägshus och frigång, utifrån effekt på återfall, kostnad och överbeläggning. Samlade in data om 22 olika program från en frivårdsförmedling i USA. Uppföljning skedde efter 1, 2 och 5 år. Inom 5 år efter frigivning från halvvägshus var återfallsfrekvensen hög och mer än 60 % av de som framgångsrikt vistats på halvvägshus hade anhållits eller dömts för ett nytt brott. 90 % av de som misslyckats på halvvägshuset återföll. Billigare än fängelse på kort sikt. Bidrar inte till att minska
överbeläggningen på fängelser.
Minke, 2011. Originalartikel Genom en
kvasi-experimentell design med både kvantitativa och kvalitativa metoder studerades Skejby halvvägshus i Danmark där både dömda och icke-dömda individer bor tillsammans.
Jämförde grupperna utifrån olika
bakgrundsfaktorer och fann vissa skillnader. Internerna på Skejby återföll i en
signifikant mindre utsträckning än de på traditionella
20 Kontrollgrupp var
individer som suttit på traditionella
halvvägshus.
Kombinerade intervjuer med registerdata och interna dokument. Analyserade resultaten genom Cox proportionella hasard-modell. halvvägshus, förutom för personbrott där återfallsfrekvensen var samma för båda grupperna. Både interner och personal på Skejby upplevde det blandade boendet som positivt.
Vasoli & Fahey, 1970.
Originalartikel Fallstudie av Notre Dame Youth Centre, där 77 unga kriminella erbjöds bostad på halvvägshus och arbete på Inland Steel i USA. Klienterna erbjöds dessutom
yrkesutbildning. Alla 77 ungdomar fick arbete någonstans under programmet. Syftet var att studera
återfallsfrekvensen efter deltagande i
programmet. Jämförde återfallsfrekvensen med ungdomar som inte deltagit i programmet Efter uppföljningen hade 10 av de 50 som erbjudits jobb på Inland Steel fortfarande arbete på företaget. 21 % av deltagarna återföll i brottslighet, oavsett om de fått jobb på Inland Steel eller inte.Återfallsfrekvens en var lägre för de individer som deltagit i programmet, än ungdomar som inte erbjöds deltagande.
Wright et al. 2011.
Originalartikel Undersökte 38
halvvägshus-program i Ohio genom att studera data om Correctional Program Assessment Inventory (CPAI), programeffektivitet, återfall etc. för att studera effekten av ekologiska faktorer på rehabiliteringen av kriminella. Data samlades in från 3 olika register. Konstruerade viktade bivariata korrelationsmatriser samt genomförde en WLS-regression. Behandling i halvvägshus var mindre framgångsrik när behandlingen skedde i områden med ex. hög fattigdom, stor in- och utflyttning samt låg
utbildningsgrad. Återfall var lägre i områden där fler familjer ekonomiskt välmående. Utslussningsåtgärder påverkas av det område de verkar i
För att besvara första frågeställningen (Vad säger forskningen om halvvägshus som utslussningsåtgärd med hänsyn till återfallsfrekvens?) kommer alla artiklar jämföras utifrån resultaten som berör återfallsfrekvens. För att besvara andra
21 frågeställningen (Under vilka förutsättningar är halvvägshus effektivt som
preventionsåtgärd?) kommer de teman som identifierades under analysen (Bilaga 1) att diskuteras och jämföras med utgångspunkt i artiklarna.
Återfallsfrekvens efter frigivning från halvvägshus
Samtliga av de inkluderade artiklarna berörde på olika sätt återfall efter vistelse i halvvägshus. Tydligt är att resultaten skiljer sig mycket mellan olika studier. Några av studierna nämner just att halvvägshusens påverkan på återfall är
varierande (Grygier, Nease & Anderson, 1970; Latessa & Allen, 1982). Latessa & Allen (1982) utgick ifrån en stor kartläggning av amerikanska
utslussningsverksamheter. Av 23 kvasiexperimentella studier hade man funnit att 12 tydde på positiva effekter, men endast 3 av dessa var statistiskt signifikanta (a.a.). 6 studier fann ingen skillnad alls jämfört med t.ex. fängelsestraff (a.a.). 5 av dessa studier tydde på att halvvägshus snarare ökade risken för återfall efter frigivning (a.a.), dock var inte de resultaten statistiskt signifikanta. Grygier, Nease och Anderson (1970) undersökte kanadensiska och amerikanska halvvägshus. De ansåg att inte ens låga återfallssiffror är ett bevis på att halvvägshus minskar återfallsfrekvensen (a.a.). Studien visade att skillnaden mellan återfall efter
halvvägshus jämfört med villkorlig dom ofta är till fördel för villkorlig dom (a.a.). Två studier som studerat unika halvvägshus-projekt är Vasoli och Fahey (1970) och Minke (2011). Vasoli och Fahey (1970) studerade projektet Notre Dame Youth Center i Indiana, USA. Projektet hade fått stöd från federal nivå ända ner till kommunal nivå, och fått en mäktig partner i form av Inland Steel, USA:s då sjätte största stålproducent (a.a.). De 77 deltagarna var 18-25 år gamla och erbjöds boende, yrkesutbildning och möjlighet till ett jobb på Inland Steel (a.a.). Under 6 veckor fick deltagarna boende samt fickpengar, men efter detta förväntades de vara självförsörjande (a.a.). Minke (2011) studerade Skejby halvvägshus i Danmark, som drivs av den danska kriminalvården. Skejby är ett unikt
halvväghus, eftersom det också bor icke-dömda på halvvägshuset, tillsammans med de intagna (a.a.). Av de 25 boende på halvvägshuset är nästan hälften icke-dömda, och de betalar 270 euro i månaden för mat och husrum (Minke, 2011). De boende är indelade i fyra mindre grupper, som delar kök och budget och ansvarar för att samordna städning, matlagning, ekonomi etc. (a.a.). Skejbys verksamhet har sin grund i teorin om differentiell association, som säger att umgänge med andra kriminella leder till en ökad exponering för pro-kriminella värderingar (a.a.). Eftersom de intagna bor tillsammans med icke-dömda hoppas man att exponeringen för konventionella värderingar ska minska återfallsfrekvensen (a.a.). Både Notre Dame Youth Center (NDYC) och Skejby halvvägshus är/var unika i sitt slag och därför är det intressant att jämföra resultaten. Av de 77 som deltog i NDYC fick 50 arbete på Inland Steel, och de resterande 27 fick arbete på andra verksamheter (Vasoli & Fahey, 1970). Vid uppföljningen var 10 av de 50 som fått jobb på Inland fortfarande anställda där (a.a.). Återfallsfrekvensen vid
uppföljningen var 21 % oavsett om personen fått jobb på Inland eller inte (a.a.). Skejby halvvägshus har å andra sidan visat på mycket positiva resultat, och Minke (2011) fann statistiskt signifikanta skillnader i återfallsfrekvens för de som
placerats på Skejby, jämfört med de som placerats på ett traditionellt halvvägshus. Individerna som suttit på Skejby återföll i mindre utsträckning än de som suttit på andra halvvägshus (a.a.). Skillnaden var statistiskt signifikant för alla brottstyper, förutom personbrott, där återfallsfrekvensen var densamma (a.a.). Vasoli och Fahey (1970) uttryckte viss förvåning över den höga återfallsfrekvensen från NDYC, eftersom projektet hade varit så ambitiöst och verkade väl förankrat.
22 NDYC erbjöds till unga individer, och ju yngre individen är desto högre är ofta risken för återfall (Vasoli & Fahey, 1970). NDYC hade dessutom attraherat en oproportionerligt stor del högriskindivider, eftersom programmet var det enda valet som fanns tillgängligt för dem (a.a.). Vasoli och Fahey ansåg också att 6 veckor var för kort tid för individerna i programmet att bli självförsörjande, vilket kan ha bidragit till den höga återfallsfrekvensen (a.a.). Minke (2011) identifierade, genom intervjuer med de intagna på Skejby, ett antal faktorer som bidrog till en
minskad återfallsfrekvens.Eftersom de icke-dömda på Skejby var där frivilligt
och saknade negativa erfarenheter från ex. anstalter, upplevde de intagna att de kunde hantera sina negativa tankar bättre (a.a.). De rapporterade också att det blandade klientelet öppnade för vänskaper, färre konflikter och en hemtrevlig miljö (a.a.).
Hartmann, Friday och Minor (1994) studerade Kalamazoo Probation
Enhancement Program (KPEP) under programmets första år 1981-83. KPEP var ett halvvägshusprogram för unga vuxna som dömts för icke-våldsamma brott, men ofta grova brott (felonies) i Michigan, USA (Hartmann, Friday & Minor, 1994). De erbjöds ett strukturerat och intensivt boende, och programmet innefattade fyra delmoment: jobbstöd, vardagsträning, jobbsökningsutbildning samt komplettering av gymnasiebetyg (a.a.). För att klara programmet skulle samtliga delmoment genomföras, och individen skulle under tiden avstå från alkohol och droger samt följa halvvägshusets regler (a.a.). 7 år efter frigivning följdes individerna upp för att studera återfallsfrekvensen (a.a.). Även Marion (2002) studerade halvvägshus i sin fallstudie av fem ”community correction”-program. Programmen förmedlades av en icke-vinstdrivande agentur i USA, och Marion studerade de olika programmens effekt på återfall, överbeläggning på fängelser och kostnader (Marion, 2002). Halvvägshus var ett av de här programmen, och uppföljning skedde efter 1, 2, och 5 år (a.a.). Hamilton och Campbell (2014) studerade 18 halvvägshus i New Jersey, USA utifrån en kvasi-experimentell design där individer som suttit på halvvägshus matchades med individer som inte suttit på halvvägshus. Man studerade individerna utifrån tre mått: bakgrundsfaktorer, om individen framgångsrikt vistats på halvvägshus samt olika återfallsmått (a.a.). Uppföljning skedde varje år i tre år (a.a.). Både Marion (2002) och Hartmann, Friday och Minor (1994) fann att återfallsfrekvensen var hög efter frigivning från halvvägshus. Marion (20002) fann att inom fem år hade 60 % av de som framgångsrikt vistats på halvvägshus återfallit i brott. Bland de som av olika skäl avbrutit sin vistelse, på grund av t.ex. misskötsamhet, återföll 90 % inom fem år (a.a.). Återfallsfrekvensen var till och med högre för
halvvägshuset i studien än för fängelser (a.a.). Dock kunde man se att de individer som kompletterade sina gymnasiebetyg var signifikant mer troliga att genomföra programmet i sin helhet, och därmed ha en lägre risk för återfall (a.a.). Hartmann, Friday och Minor (1994) fann att 60 % av KPEP:s deltagare arresterades för grova brott inom sju år efter frigivning. De flesta hade 0, 1 eller 2 arresteringar och bara 32,1 % av deltagarna hade genomfört hela KPEP (a.a.). Hamilton och Campbells (2014) studie visade dock på positiva resultat, och gruppen som suttit på
halvvägshus hade överlag färre återfallshändelser än kontrollgruppen. Även om skillnaden inte var signifikant för alla återfallsmått, fann man att det tog längre tid innan återfall för de som suttit på halvvägshus (a.a.).
Wright et al (2011) valde att studera återfall ur ett makroperspektiv och
undersökte effekten av ekologiska faktorer som tidigare visat sig vara signifikanta prediktorer. Wright et al argumenterar att ekologiska faktorer kan påverka
23 brottsligheten direkt, men också genom att behandling i missgynnade områden har svårare att förvärva de resurser som krävs (Wright et al., 2011). De studerade individer som frigivits från 33 olika halvvägshus i Ohio under 1999 och jämförde dessa med individer som inte vistats i halvvägshus innan frigivning (a.a.).
Författarna valde att studera detta utifrån olika strukturella mått: koncentrerad utsatthet, koncentrerat välstånd, koncentrerad invandring och in- och utflyttning (a.a.). De fann att behandlingseffekten av halvvägshus var svagare när individer frigavs till utsatta områden (a.a.). En hög andel familjer i välstånd i ett område och/eller hög invandring funderade som skyddsfaktorer för frigivna (a.a.). Resultaten visade att återfallen var lägre för de individer som suttit på
halvvägshus, jämfört med kontrollgruppen, i områden med en ökande procent av familjer i ekonomiskt välstånd (a.a.). Författarna fann att halvvägshus hade en svagare behandlingseffekt i områden med ökande nivå av utsatthet (a.a.) och ansåg därför att kopplingen mellan programintegritet och behandlingsframgång var mer komplex än man tidigare trott. Resultaten visade indikationer på att strukturella faktorer påverkar programeffektiviteten främst genom att påverka den institutionella kvaliteten, i form av t.ex. mindre resurser (Wright et al., 2011).
Riskbedömning
Det finns en uppsjö av riskbedömningsverktyg, och ett av dem är LSI (Level of Supervision Inventory) som Bonta & Motiuk (1985; 1987) forskat på i
halvvägshusmiljöer. LSI är ett verktyg med både empirisk och teoretisk bas som kan appliceras på alla kriminalvårdsklienter, utan att påverkas av t.ex.
läskunnighet (Bonta & Motiuk, 1985). Verktyget har sin teoretiska grund i sociala inlärningsteorin, som säger att beteende (t.ex. kriminellt beteende) är inlärt genom sociala interaktioner (a.a.). Verktyget består av 58 frågor i form av en
standardiserad intervju, där högre poäng motsvarar högre risk (a.a.).
Bonta och Motiuk (1985) ville undersöka validiteten hos LSI-verktyget på intagna i halvvägshusmiljö. De ansåg att riskbedömningsverktyg är viktiga för att bedöma vilka individer som är lämpliga för placering på halvvägshus (a.a.). Studien utfördes på tre kanadensiska halvvägshus, och administrerades till individer som skulle vistas där i minst 30 dagar (a.a.). Två grupper konstruerades: första gruppen administrerades både LSI och psykometriska tester medan den andra gruppen enbart administrerades LSI (a.a.). Övrig information som berörde exempelvis tidigare kriminalitet samlades in, samt återfallsdata från det kanadensiska
kriminalvårdsministeriet (a.a.) För både första och andra urvalet fann man att LSI-verktyget var prediktivt för både behandlingsframgång och återfall (a.a.). De individer som återföll i brott hade i genomsnitt LSI-poäng på 19.2 (a.a.). Bonta och Motiuk ansåg att resultaten tyder på att man kan utreda sökande till
halvvägshus utifrån både risk och behov – höga LSI-poäng krävde mer
ansträngning för att individen skulle fullfölja behandlingen (a.a.). En begränsning var att LSI bättre kunde predicera låg risk än hög (a.a.)., vilket kan påverka verktygets prediktiva förmåga för högriskindivider.
I en andra studie (Bonta & Motiuk, 1987) ville författarna undersöka ifall LSI var ett lämpligt verktyg för att identifiera målgruppen för halvvägshus, samt ifall man kunde använda LSI för att avleda individer med låg risk till halvvägshus istället för slutna anstalter. Författarna ansåg att det var ett problem att man inte tagit hänsyn till riskbedömningar i selektionsprocessen, vilket leder till att individer med låg risk hamnar på slutna anstalter (Bonta & Motiuk, 1987). I en första delstudie undersökte man i vilken utsträckning individer med låga LSI-poäng
