Stamningsbehandling enligt Lidcombeprogrammet : En långtidsuppföljning av svensktalande förskolebarn

Institutionen för klinisk och experimentell medicin

Examensarbete/magisteruppsats i logopedi, 30 hp

Vårterminen 2012

ISRN LIU-IKE/SLP-A--12/007--SE

Stamningsbehandling enligt Lidcombeprogrammet

En långtidsuppföljning av svensktalande förskolebarn

Caroline Backlund

Maria Wallner

Institutionen för klinisk och experimentell medicin

Examensarbete/magisteruppsats i logopedi, 30 hp

Vårterminen 2012

ISRN LIU-IKE/SLP-A--12/007—SE

Stamningsbehandling enligt Lidcombeprogrammet

En långtidsuppföljning av svensktalande förskolebarn

Caroline Backlund

Maria Wallner

Handledare: Lovisa Femrell Elisabeth Lindström

Long-term follow-up of Swedish-speaking children treated with the Lidcombe Program

Abstract

The aim of this paper is to study the long-term effects of stuttering treatment according to the Lidcombe Program in Sweden and to answer questions whether underlying factors may have affected the treatment results. Participants were seven children, one girl and six boys aged 7:10-14:2, who all completed Stage 1 of the program approximately 2-7 years ago.

The children were video recorded during a conversation with one of the authors and while reading aloud. Before the recording, their parents estimated the level of stuttering according to a Severity Range (SR) Scale. The evaluations were used as reference for determining whether the recordings were representative for the children´s current speech fluency. Proportions of stuttered syllables (%SS) were calculated from the video recorded material and compared with the proportions of stuttered syllables (%SS) at the time when the first stage of the program was initiated.

The results showed that the Lidcombe Program had a significant (z=-2.37, p=0.02) long term effect on stuttering treatment for the participants in this study. The effect size was calculated to 1.05, which indicates a large effect. No correlation between underlying factors and treatment results could be established at group level. However, the results showed differences among the participants and underlying factors as age at stuttering onset and age when treatment was introduced may have affected the treatment results.

This is one of the very first long term follow-ups on Swedish preschool children that have been treated according to the Lidcombe Program and the authors hope to see further research.

Sammanfattning

Studien syftade till att undersöka långtidseffekten av Lidcombeprogrammet för svenska förskolebarn som stammar samt fastställa om bakgrundsfaktorer påverkar behandlingseffekt. I studien deltog sju svensktalande barn, en flicka och sex pojkar, i åldrarna 7:10–14:2, som alla avslutade det första steget i behandlingen för cirka 2-7 år sedan.

Långtidsuppföljningen genomfördes i form av videoinspelningar av barnens tal under samtal med en av författarna samt under en högläsningssituation. Föräldrarna till varje barn fick inför inspelningarna skatta sitt barns stamning på en Severity Rating (SR) Scale. Utvärderingarna användes för att få information om huruvida inspelningarna var representativa för barnens tal idag. Utifrån samtliga inspelningar beräknades sedan den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) och denna mätning jämfördes sedan med den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) för tidpunkten när behandlingen enligt Lidcombeprogrammet introducerades.

Resultatet i föreliggande studie visade att Lidcombeprogrammet har haft effekt på lång sikt för deltagarna i föreliggande studie och resultatet var statistiskt signifikant (z=-2.37, p=0.02). Effektstorleken för dessa beräkningar var 1.05, vilket motsvarar en stor effekt. Inget samband kunde påvisas mellan bakgrundsfaktorer och behandlingseffekt på gruppnivå men resultatet på individnivå påvisar skillnader mellan deltagarna avseende ålder vid stamningsdebut och ålder vid behandlingsstart, eventuellt kan detta ha påverkat behandlingsresultatet för enskilda deltagare.

Det här är en av de första långtidsuppföljningarna av svenska förskolebarn som behandlats enligt Lidcombeprogrammet och författarna efterfrågar fler studier.

Upphovsrätt

Detta dokument hålls tillgängligt på Internet – eller dess framtida ersättare –från publiceringsdatum under förutsättning att inga extraordinära omständigheter uppstår.

Tillgång till dokumentet innebär tillstånd för var och en att läsa, ladda ner, skriva ut enstaka kopior för enskilt bruk och att använda det oförändrat för ickekommersiell forskning och för undervisning. Överföring av upphovsrätten vid en senare tidpunkt kan inte upphäva detta tillstånd. All annan användning av dokumentet kräver upphovsmannens medgivande. För att garantera äktheten, säkerheten och tillgängligheten finns lösningar av teknisk och administrativ art.

Upphovsmannens ideella rätt innefattar rätt att bli nämnd som upphovsman i den omfattning som god sed kräver vid användning av dokumentet på ovan beskrivna sätt samt skydd mot att dokumentet ändras eller presenteras i sådan form eller i sådant sammanhang som är kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart.

För ytterligare information om Linköping University Electronic Press se förlagets hemsida

http://www.ep.liu.se/

Copyright

The publishers will keep this document online on the Internet – or its possible replacement – from the date of publication barring exceptional circumstances.

The online availability of the document implies permanent permission for anyone to read, to download, or to print out single copies for his/hers own use and to use it unchanged for non-commercial research and educational purpose. Subsequent transfers of copyright cannot revoke this permission. All other uses of the document are conditional upon the consent of the copyright owner. The publisher has taken technical and administrative measures to assure authenticity, security and accessibility.

According to intellectual property law the author has the right to be mentioned when his/her work is accessed as described above and to be protected against infringement.

For additional information about the Linköping University Electronic Press and its procedures for publication and for assurance of document integrity, please refer to its www home page: http://www.ep.liu.se/.

Förord

Vi vill inledningsvis börja med att tacka alla barn och föräldrar som deltagit i studien. Vi vill även tacka våra handledare Lovisa Femrell och Elisabeth Lindström för visat stöd. Tack till alla logopeder på Talkliniken, Danderyds Sjukhus, för ett vänligt bemötande under videoinspelningarna och stort tack till de logopeder som hjälpt oss på olika sätt under arbetet. Tack Örjan Dahlström för statistisk vägledning.

Tack till Lena Forsberg som varit en klippa när det gäller råd om statistiska uträkningar. Slutligen vill vi tacka våra nära och kära för visat stöd och tålamod.

Linköping, maj 2012

Innehållsförteckning

Riskfaktorer för befäst stamning ... 3

Upplevelsen av att stamma ... 4

Behandlingsmetoder för barn som stammar ... 4

Indirekt behandling ... 5

Direkt behandling ... 5

Lidcombeprogrammet ... 5

Mätmetoder inom Lidcombeprogrammet ... 6

Behandlingsprocedur ... 6 Steg 1 ... 7 Steg 2 ... 8 Frågeställningar ... 9 Metod ... 9 Kontaktförfarande ... 9 Deltagare ... 10 Tillvägagångssätt ... 11 Datainsamling ... 11 Analysmetod ... 12 Bedömning av reliabilitet ... 13 Statistiska beräkningar ... 13 Forskningsetiska överväganden ... 13

Samband mellan behandlingsresultat och bakgrundsfaktorer ... 15

Intra- och interreliabilitetsbedömning ... 15

Diskussion ... 16

Resultatdiskussion ... 16

Behandlingseffekt på lång sikt för samtliga deltagare ... 16

Jämförelser av SR-skattningar ... 16

Samband mellan behandlingseffekt och ålder vid behandlingsstart ... 17

Samband mellan behandlingseffekt och månader sedan avslutat steg 1 ... 17

Metoddiskussion ... 18

Deltagare ... 18

Tillvägagångssätt och datainsamling ... 19

Analysmetod ... 20 Bedömning av reliabiliteten ... 20 Allmän diskussion ... 21 Slutsatser ... 22 Framtida studier ... 22 Referenser ... 23 Bilaga I. Informationsbrev riktat till barnets föräldrar

Bilaga II. Samtyckesbrev riktat till barnets föräldrar Bilaga III. Informationsbrev riktat till barnet Bilaga IV. Samtyckesbrev riktat till barnet

1

Inledning

Stamning innebär enligt International Classification of Diseases (ICD-10) ett tal som utmärks av en hög frekvens av icke-flyt som i sin tur påverkar talfärdigheten. Icke-flytet karakteriseras i de flesta fall av repetitioner, förlängningar och återkommande pauser (Socialstyrelsen, 2011). Stamningsdebuten sker oftast i förskoleåldern under en intensiv period av språk-utvecklingen varav majoriteten av barnen slutar stamma inom de första sex månaderna (Reilly et al., 2009; Yairi & Ambrose, 2004). Att kunna förutsäga vilka barn som spontant återhämtar sig och vilka barn som riskerar att stamma in i vuxen ålder är svårt. Logopeden bör därför överväga stamningsbehandling om det föreligger flera faktorer som ökar risken för befäst stamning (Lavid, 2003). Insatser till barn innan sex års ålder ger god effekt enligt Bothe, Davidow, Bramlett, Franic och Ingham (2006).

Lidcombeprogrammet är en behandlingsmetod med målet att de barn som går i behandling ska uppnå och upprätthålla ett normalt talflyt. Metoden är inspirerad av ett behavioristiskt synsätt och ursprungligen utformad för barn under sex års ålder som stammar (Onslow, Menzies & Packman, 2001; Packman et al., 2011). På senare tid har Lidcombeprogrammet även börjat användas som behandlingsmetod för äldre barn (Harrison, Bruce, Shenker & Koushik, 2010).

I föreliggande studie undersöktes effekterna av Lidcombeprogrammet som behandlingsmetod på lång sikt för förskolebarn som stammar. Studien genomfördes på sju barn som genomgått och avslutat stamningsbehandling i enlighet med Lidcombeprogrammet vid Talkliniken, Danderyds Sjukhus.

Bakgrund

Stamning

Trots att stamning är ett välkänt fenomen sedan åtskilliga år har forskare och terapeuter ännu inte lyckats att enas kring en enhällig definition (Kalinowski & Saltuklarolu, 2006).

Följande definition återfinns i International Classification of Diseases (ICD-10):

”Stamning karakteriseras av återkommande repetitioner eller förlängningar av ljud, stavelser eller ord eller av återkommande uppehåll eller pauser som avbryter den rytmiska talströmmen.

2

Problemet bör klassificeras som störning bara när svårighetsgraden påverkar talfärdigheten” (Socialstyrelsen, 2011).

Att kunna differentiera normalt icke-flyt och stamning är viktigt i mötet med en patient (Gordon, 2002). Till normalt icke-flyt räknas revideringar, inskottsljud, repetitioner av fras eller repetitioner av flerstaviga ord. Utmärkande för stamning är istället repetitioner av enstaviga ord och delar av ord och ljud, förlängningar av ljud samt blockeringar. Blockeringar stoppar såväl luftström som artikulation men hur de närmare yttrar sig varierar mellan olika individer. Det bör emellertid tilläggas att alla typer av icke-flyt kan förekomma hos alla personer men att talet hos en person som stammar i regel karakteriseras av en högre andel normalt icke-flyt och/eller stamning (Guitar, 2006).

Orsaksteorier

Genom åren har det formulerats olika teorier kring vad som egentligen förorsakar stamning och teorierna har tydligt influerats av den rådande tidsandan (Garsten & Lundström, 2008). I studier av fenomenet är det viktigt att skilja på vad som förorsakar stamning och vad det är som påverkar själva utvecklingen av stamning (O´Brian & Onslow, 2011). EnligtLudlow och Loucks (2003) kan neurologiska och biologiska faktorer förklara stamningens uppkomst och personer som stammar uppvisar även en bristande neuromotorisk kontroll, vilket påverkar talproduktionen. EnligtSuresh et al. (2006) finns det en genetisk faktor som har visat sig öka risken för att en person ska börja stamma. Det har även sedan länge varit känt att fler pojkar än flickor stammar. Enligt Månsson (2000) är relationsfördelningen hos små barn som stammar (pojkar:flickor) 1,65:1 medan andelen pojkar ökar till 5:1 med stigande ålder. Vad det beror på att fler pojkar än flickor stammar är i dagsläget ännu inte klarlagt (Andrews et al., 1983) men mycket tyder på att pojkar som stammar är svagare språkligt (Bloodstein, 2006). En annan förklaring är att fler flickor än pojkar slutar stamma spontant (Ambrose, Yairi & Cox, 1993).

Förekomst

Stamningsdebuten sker för de flesta under förskoleåldern och under en intensiv period av språkutvecklingen och det finns flera teorier kring varför det förhåller sig på ett sådant sätt (Bloodstein, 2006; Reilly et al., 2009). En teori fokuserar på hur barn utvecklar en syntaktisk

3

kompetens (Buhr & Zebrowski, 2009). Enligt Bloodstein (2006) är det inget barn som rapporterats stamma innan 18 månaders ålder, en ålder då barns ordförråd ökar i snabb takt och barnet börjar prata i två-ords meningar. Vanligast är att stamningen debuterar när barnet är två-fem år vilket till viss del sammanfaller med perioden för när barnet i stort förväntas behärska syntax. Det är även tydligt att stamningen till en början påverkas av yttrandenas längd och grammatiska komplexitet (Bloodstein, 2006).

Uppskattningsvis 4-5 procent av alla personer stammar någon gång under sin livstid men majoriteten slutar stamma som barn och inom de första sex månaderna efter stamnings-debuten (Månsson, 2000; Yairi & Ambrose, 2004). En spontan återhämtning sker hos cirka 80 procent av alla barn som börjar stamma och detta kan förklara varför förekomsten hos vuxna är cirka 1 procent (Bloodstein & Ratner, 2008; Månsson, 2000).

Riskfaktorer för befäst stamning

Det finns ett antal faktorer som är att betrakta som riskfaktorer för att stamning hos barn skall bli befäst och till dessa räknas kön, hereditet, språkstörning, tid sedan stamningsdebuten och barnets ålder vid stamningsdebuten. Kön har visat sig vara en riskfaktor då fler pojkar än flickor börjar stamma (Andrews et al., 1983). Hereditet är en faktor som i sig inte kan förutsäga om ett barn kommer börja stamma men som säger något om risken för att en redan debuterad stamning skall bli befäst (Yairi, Ambrose, Paden & Throneburg, 1999). Språkliga svårigheter förekommer i högre utsträckning hos barn som stammar än hos barn som inte stammar (Blood, Ridenour, Qualls & Hammer, 2003). Enligt Yairi och Ambrose (2005) ökar risken för att stamningen skall bli befäst med den tid som gått sedan stamningsdebuten. Barnets ålder vid stamningsdebuten kan vara en annan riskfaktor för att stamningen skall bli befäst då det äldre barnet mer sällan slutar stamma spontant (Rustin, Botterill & Cook, 1991; Yairi et al., 1999).

Det finns således ingen enskild faktor som kan förutsäga om ett barn löper risk för befäst stamning men när flera riskfaktorer föreligger bör logopeden överväga stamningsbehandling då riskfaktorerna till stor del ligger till grund för prognosen. Däremot påverkar inte graden och typen av stamning prognosen för befäst stamning (Yairi & Ambrose, 1999).

4 Upplevelsen av att stamma

Det finns för närvarande ingen enhetlig teori eller förklaringsmodell som kan förklara varför stamning uppstår. Stamningen skiljer sig ofta mellan olika individer och kan beskrivas utifrån ett multifaktoriellt perspektiv där fysiska, psykiska, språkliga och miljömässiga faktorer påverkar stamningens utveckling unikt för varje individ (Craig, 2000; Gordon, 2002).

Barnet blir med tiden alltmer medvetet om stamningen men upplevelsen av att stamma skiljer sig mellan olika individer. Till en början påverkas inte delaktigheten i sociala aktiviteter men på siktkan stamningen påverka barnets tankar och känslor och resultera i en negativ självbild (Boey et al., 2009; Conture & Kelly, 1991; Craig, 2000). Ofta upplevs stamningen kunna öka i situationer som ställer högre krav på barnet. Situationer som ofta upplevs jobbiga är att svara i telefon eller läsa en text högt inför andra men det finns även barn som upplever att stamningen minskar under läsning. Individen utvecklar ibland en talrädsla inför situationer som känns jobbiga och talrädslan kan i sin tur resultera i undvikandebeteenden (Guitar, 2006).

Barn som stammar utvecklar ibland strategier för att kontrollera stamningen. Dessa kan vara omotiverade ögonblinkningar, inskottsljud eller grimaser och har som funktion att avvärja stamningen eller att avbryta pågående stamning (Conture & Kelly, 1991; O´Brian & Onslow, 2011). Många barn lär sig med tiden att dölja sin stamning genom att strategiskt använda ord som inte frambringar stamning (Teesson, Packman & Onslow, 2003). Strategierna riskerar på sikt att bli en del av stamningsproblematiken och blir då svårbehandlade (Bloodstein, 1995).

Behandlingsmetoder för barn som stammar

Det finns tre olika tillvägagångssätt när det gäller behandling för barn som stammar och dessa är indirekt, direkt och kombinerad behandling (Richels & Conture, 2007). I många fall väljer logopeden att inledningsvis behandla barnets stamning indirekt då detta tillvägagångssätt inte direkt fokuserar på barnets tal. Om den indirekta behandlingen skulle visa sig vara otillräcklig introduceras direkt behandling men ofta kombineras dessa behandlingsmetoder (Sidavi & Fabus, 2010). Barnets behov och förutsättningar bör alltid vara utgångspunkten vid val av behandlingsmetod (Richels & Conture, 2007).

5 Indirekt behandling

Indirekt behandling vid stamning innebär att föräldrarna får information, råd och konsultation. Föräldrarna får en prognos som baseras på föreliggande riskfaktorer och denna prognos är betydelsefull när logopeden och föräldrarna tillsammans skall planera för framtida insatser (Garsten & Lundström, 2008). Målet med den indirekta behandlingen är att barnet skall få ett ökat talflyt genom att genomföra förändringar i barnets omgivning. Fokus ligger därmed inte i första hand på barnets stamning (Gottwald & Starkweather, 1995).

Direkt behandling

Det finns olika typer av direkt behandling för barn som stammar (Richels & Conture, 2007). Målet med en direkt behandlingsmetod är att barnet ska få ett ökat talflyt genom att aktivt arbeta med det egna talet. Både föräldrar och logoped är ansvariga vid direkt behandling men ansvarsfördelningen skiljer sig åt mellan olika behandlingsmetoder (Onslow, Andrews & Lincoln, 1995).

De mest framträdande inriktningarna för direkt stamningsbehandling hos barn är stamnings-modifierande terapi respektive flytskapande terapi (Conture, 2001). Stamningsstamnings-modifierande terapi går ut på att minska barnets talrädsla och undvikanden i samband med stamningen och samtidigt modifiera stamningen så att talet blir så flytande som möjligt (Van Riper, 1973). Den flytskapande terapin syftar till att stamningen ska minska genom användandet av olika flytskapande tekniker med målsättningen att talet ska bli spontant eller kontrollerat flytande (Prins & Ingham, 2009).

Lidcombeprogrammet

Lidcombeprogrammet är en direkt flytskapande behandlingsmetod med målsättning att barn som går i behandling ska uppnå och upprätthålla ett normalt talflyt (Onslow et al., 2001). Metoden är inspirerad av ett behavioristiskt synsätt och fokus ligger på att uppmuntra barnets flytande tal och att korrigera stamning (Packman et al., 2011). Programmet är ursprungligen utformat för barn under sex års ålder som stammar (Yairi & Ambrose, 1999) men har på senare tid även utprövats som behandlingsmetod för äldre barn (Harrison et al., 2010).

6

Lidcombeprogrammet utvecklades på 1980-talet i Australien genom ett samarbete mellan forskare på Universitetet i Sydney och kliniker på Stamningsenheten i Sydney (Harrison et al., 2010). Metoden bygger till stor del på forskningsresultat av Martin, Kuhl och Haroldson (1972) som visade att stamning hos förskolebarn kunde kontrolleras med hjälp av operant metodik. Inom operant metodik används framförallt förstärkning, bestraffning och/eller time-out i samband med stamning (Nittrouer & Cheney, 1984). I Lidcombeprogrammet används positiv förstärkning i form av uppmuntran vid flytande tal och bestraffning i form av korrigering vid stamning (Harrison, Onslow & Menzies, 2004; Packman et al., 2011).

Mätmetoder inom Lidcombeprogrammet

Inom Lidcombeprogrammet används två mätmetoder för att utvärdera barnets stamning; en gradmätning och en procentskattning. Logopeden handleder föräldern i hur denne dagligen skall utvärdera sitt barns talflyt med hjälp av en gradskala kallad Severity Rating (SR) Scale (O´Brian, Packman & Onslow, 2004). SR-skalan är en tiogradig skala från ingen stamning (1) till extremt grav stamning (10). Syftet med skattningarna är att logopeden och föräldern skall bli eniga i sina bedömningar (Packman et al., 2011). Vid besöken på kliniken skattar både logopeden och föräldern barnets stamning för att se till så att bedömningarna överensstämmer (Harris, Onslow, Packman, Harrison & Menzies, 2002). Den andra mätmetoden innebär att logopeden räknar det totala antalet stavelser och antalet stammade stavelser och sedan beräknar den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) i barnets tal (Minifie & Cooker, 1964). Till detta används en elektronisk handräknare, True talk, och för att få ett tillräckligt stort underlag för att kunna räkna ut %SS behövs omkring 300 talade stavelser (Lattermann, Euler & Neumann, 2008; Packman et al., 2011).

Behandlingsprocedur

Lidcombeprogrammet är en strukturerad behandlingsmetod, utformad i två delsteg. Under hela behandlingen fungerar både förälder och logoped som behandlare men deras uppgifter skiljer sig åt mellan stegen. Både logopeden och föräldern ansvarar för att behandlings-upplevelsen blir positiv och givande för barnet (Packman et al., 2011).

7 Steg 1

Under steg 1 är målet att barnet ska uppnå ett flytande tal. En av föräldrarna ansvarar för behandlingen i hemmet och kommer en gång i veckan till logopedmottagningen tillsammans med sitt barn. Föräldern lär sig vid dessa tillfällen att skatta barnets stamning och att ge verbal återkoppling till barnet vid stamningsfritt tal och vid uppenbar stamning (Venkatagiri, 2005). Logopeden utför en skattning av barnets stamning och fortsätter under behandlingstillfällena att fylla i och jämföra sin mätning med förälderns skattning (Lattermann et al., 2008). Under hur lång tid som behandlingen sträcker sig varierar men efter 11-16 kliniska besök så har de flesta barns stamning minskat till en låg nivå (Jones, Onslow, Harrison & Packman, 2000; Lattermann et al., 2008; Rousseau, Packman, Onslow, Harrison & Jones, 2007). Det föreligger samtidigt stora individuella skillnader i hur många besök som krävs och detta tydliggörs i en studie av Rousseau et al. (2007) där en av deltagarna var i behov av 40 kliniska besök innan det första steget kunde avslutas.

Det stamningsfria talet uppmärksammas genom tre olika typer av återkopplingar. Den första återkopplingen är bekräftande; ”det var mjukt” (That was smooth talking), den andra återkopplingen är att ge beröm; ”det sa du jättemjukt” (You said that very smooth) och den tredje återkopplingen är egenutvärdering; ”sa du det mjukt?” (Did you say that smooth?). Den sistnämnda återkopplingen används i de fall då den vuxne förväntar sig att barnets svar blir ”ja”. Vid uppenbar stamning används två typer av återkopplingar. Den första är att bekräfta; ”där var det en studs” (That was a little bumpy) och den andra är att begära självkorrigering; ”kan du säga (x) igen?” (Can you try that again?) L. Femrell (personligt samtal, 2012-01-20).

Behandlingen ges dagligen under cirka 10-15 minuter, under någon strukturerad aktivitet i hemmiljön, vald så att barnet klarar att hitta ett relativt gott talflyt. Allt eftersom barnets flyt förbättras under steg 1 kan återkopplingarna tillämpas på mer varierande tider och mot slutet av steg 1 sker den dagliga behandlingen under mer ostrukturerade, vardagliga konversationer. För övergång till steg 2 krävs att föräldrarnas gradering av stamningens svårighetsgrad skall vara 1 eller 2 under tre veckor i följd varav minst fyra skattningar under respektive vecka skall vara 1 (Packman et al., 2011).

8 Steg 2

Under steg 2 är målet att barnet skall upprätthålla det flytande talet som uppnåtts under steg 1. Gradvis minskas föräldrarnas återkopplingar till barnet och antalet kliniska besök glesas ut under förutsättning att barnet kvarhåller den låga stamningsnivån som erhölls under det första steget. De två första besöken sker med två veckors mellanrum, följande två besök sker med fyra veckors mellanrum, följande två besök sker med åtta veckors mellanrum och de sista två besöken sker med 16 veckors mellanrum. Om barnet inte längre uppfyller de kriterier som är uppsatta för steg 2 kan det bli aktuellt för barnet att gå tillbaka till steg 1 (Packman et al., 2011).

Tidigare utvärderingar av Lidcombeprogrammet

Utvärderingar som har gjorts på kort sikt har visat att Lidcombeprogrammet är en effektiv behandlingsmetod för förskolebarn som stammar (Harris et al., 2002; Lattermann et al., 2008). Studier har även visat att Lidcombeprogrammet har effekt på lång sikt (Jones et al., 2008; Lincoln & Onslow, 1997; Miller & Guitar, 2009). Jones et al. (2005) drog utifrån sin studie slutsatsen att Lidcombeprogrammet varit effektivare än en förväntad spontan återhämtning och Lincoln och Onslow (1997) visade i sin studie på en behandlingseffekt upp till sju år. Det finns dock studier som visar att Lidcombeprogrammet har effekt på lång sikt men att några av barnen av okänd anledning åter börjar stamma och föräldrarna får då återuppta behandlingen (Jones et al., 2008).

Trots att Lidcombeprogrammet är en evidensbaserad behandlingsmetod för förskolebarn som stammar (Harris et al., 2002; Jones et al., 2008; Laulund, 2002) har behandlingen kritiserats (Carr Swift et al., 2011; Woods, Shearsby, Onslow & Burnham, 2002). Kritik som framförts är bland annat att det kan uppstå problem vid implementeringen av programmet, exempelvis är programmet tidskrävande och kräver att föräldrarna förändrar sitt beteende för att barnets stamning skall minska (Guitar, 2006). Bestraffningen i form av korrigeringar vid stamning har också kritiserats då korrigeringarna kan inverka negativt på barnets självkänsla (Harrison, Onslow & Menzies, 2004; Woods et al., 2002).

Lidcombeprogrammet i Sverige

Lidcombeprogrammet började användas i Sverige år 2004. Under de senaste åren har allt fler svenska logopeder utbildat sig i metoden, vilket också krävs för att utföra behandlingen och

9

idag är ett 50-tal logopeder certifierade utövare, L. Femrell (personligt samtal, 2012-06-14). Det saknas emellertid svenska utvärderingar och detta faktum motiverar föreliggande studie. En annan omständighet som motiverar föreliggande studie är behovet av fler oberoende uppföljningar då metodens grundare Mark Onslow själv har varit involverad i majoriteten av de uppföljningar som gjorts sedan tidigare.

Syfte

Syftet med föreliggande studie var att utföra en långtidsuppföljning av svenska förskolebarn som genomgått och avslutat stamningsbehandling i enlighet med Lidcombeprogrammet.

Frågeställningar

 Hur fungerar Lidcombeprogrammet som behandlingsmetod för förskolebarn på lång sikt?  Skiljer sig den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) mellan olika situationer?  Föreligger det något samband mellan den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) vid

behandlingsstart och antal behandlingstillfällen under steg 1?

 Föreligger det något samband mellan behandlingseffekt (%SS vid spontantal) och ålder vid behandlingsstart eller mellan behandlingseffekt och månader sedan avslutat steg 1?

Metod

Kontaktförfarande

Urvalet om 16 barn som behandlats för sin stamning med Lidcombeprogrammet gjordes av kliniskt verksam logoped vid Talklinken, Danderyds Sjukhus. Logopeden förmedlade även en första kontakt med föräldrarna och barnen själva. Kontakten skedde genom utskickat brev med information om studiens syfte samt ett samtyckesformulär, bilaga I-IV. De föräldrar och barn som tackade ja till att delta i studien kontaktades via telefon och datum och tid för ett inspelningstillfälle bestämdes.

10 De barn som kontaktades uppfyllde följande kriterier;

Barnet skulle:

 ha påbörjat stamningsbehandling före 6:6 års ålder.

 ha stammat under minst ett år innan behandlingen påbörjades.

 ha stammat ≥ 2% av det totala antalet stavelser vid första eller andra behandlingsbesöket.  ha avslutat steg 1 (då talet bedömts varit helt stamningsfritt eller närmast stamningsfritt) sedan

minst två år tillbaka samt avslutat steg 2, den uppföljande behandlingen.

Deltagare

Deltagarna bestod av sju barn, sex pojkar och en flicka, 7:10–14:2 år vid uppföljningen, med en medelålder på 11:1 år och en spridning på 6:4 år. Vid tidpunkten för behandlingsstart var barnens medelålder 5:5 år med en spridning på 1:2 år, se tabell 1. Samtliga deltagare hade stammat två till tre år innan behandlingen introducerades och behandlingarnas steg 1 avslutades under åren 2005-2010.

Tabell 1. Kön- och åldersfördelning av studiens deltagare vid behandlingsstart. Resultaten anges med medelvärden på gruppnivå (Gruppmedel).

Deltagare Kön Ålder vid behandlings-

start (år:mån)

Ålder vid uppföljning (år:mån) 1 2 Pojke Pojke 5:1 5:2 12:5 12:8 3 Pojke 5:0 10:6 4 Pojke 5:2 10:5 5 Pojke 6:2 10:3 6 7 Flicka Pojke 5:3 6:2 7:10 14:2 Gruppmedel 5:5 11:1

11 Bortfall

Sammanlagt kontaktades 16 barn men nio barn avstod från att medverka i studien, se figur 1. Dessa barn uppfyllde inklusionskriterierna och skilde sig inte ifrån deltagarna i studien.

Figur 1. Flödesschema över utskickade samtyckesbrev och brev med information om syftet med studien från författarna till aktuella familjer samt deltagare och bortfall.

Tillvägagångssätt

Försöksledarna fick instruktioner i att bedöma andelen stammade stavelser i procent (%SS) på Talkliniken, Danderyds Sjukhus och fick sedan inspelningar av en av handledarna för att ytterligare öva på bedömningsförfarandet. Därefter användes träningsprogrammet ”The SMS Training Program” i försöksledarnas skilda hemmiljöer för att självständigt lära sig bedöma andelen stammade stavelser i procent (%SS) hos barn och vuxna (Davis, Michaels & Orias, 2012-04-02) utanför studien med hjälp av två manuella handräknare. Försöksledarna övade sig också i att bedöma andelen stammade stavelser i procent (%SS) utifrån en högläsningssituation där försöksledarna turades om att läsa högt med stamningsinslag och beräkna andelen stammade stavelser med en TrueTalk.

Datainsamling

Information gällande barnens kön, ålder vid behandlingsstart, den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) vid behandlingsstart samt vid avslutat steg 1 och steg 2 hämtades

Antal utskickade svarsblanketter & informationsbrev: 16 Inkomna positiva svarsblanketter: 7 Deltagare: ♀= 1 ♂= 6 Bortfall: ♀= 2 ♂= 7 Uteblivna svarsblanketter: 9

12

från respektive journal av klinisk handledare. Barnens föräldrar fick i samtyckesbrevet skatta sitt barns talflyt på en Severity Rating (SR) Scale, se bilaga II.

Samtliga barn videofilmades under ett besök på Talkliniken, Danderyds Sjukhus som varade mellan 10-15 minuter. Innan inspelningen påbörjades fick barnet information om syftet med studien, hur inspelningen skulle gå till och vilka som skulle titta på inspelningen. Barnet fick även möjlighet att ställa eventuella frågor till försöksledaren. Under inspelningen samtalade barnet med en av försöksledarna utifrån ett antal samtalsämnen som exempelvis skola och fritidsintressen och barnet fick avslutningsvis högläsa en standardtext (203 stavelser).

Den andra försöksledaren närvarade i rummet för att filma samtalet samt räkna antalet stavelser som barnet producerade med hjälp av en True Talk för att säkerställa att samtalet innehöll 300 stavelser. Försöksledarna turades om att agera samtalspartner och administratör mellan olika inspelningstillfällen. För video- och ljudinspelningarna användes en digital film-kamera av märket Sony, modell Sony handycam DCR-SR35E med stativ, som placerades på samma plats inför varje inspelning, ungefär tre meter ifrån barnet.

Analysmetod

Analys av barnens spontantal och tal under högläsning gjordes utifrån utvalda delar av inspelningarna. Spontantalet började analyseras efter en till två minuter in i video-inspelningarna och till och med tidpunkten för när omkring 300 stavelser hade producerats. Högläsningen analyserades utifrån hela högläsningssituationen, från det första till det sista ordet. Analyserna gjordes genom en mätning av den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) i talet. För beräkning av %SS utifrån videoinspelningarna användes två mekaniska handräknare, av märket Tamaco. Författarna räknade det totala antalet stavelser och antalet stamningstillfällen enskilt med en handräknare i vardera handen. En handräknare användes för att räkna det totala antalet stavelser och den andra handräknaren användes för att räkna antalet stamningstillfällen. Kliniskt erfaren logoped använde en TrueTalk vid beräkningarna som också skedde enskilt.

13 Bedömning av reliabilitet

I bedömningarna av barnens tal deltog tre bedömare; de två försöksledarna och en erfaren logoped som var utanför studien. Inför bedömningarna kopierades de sju videoinspelningarna i sex slumpmässiga ordningsföljder och kodades. För att fastställa intrabedömarreliabiliteten gjordes en andra bedömning av samtliga videoinspelningar, av de tre bedömarna, två veckor efter det första bedömningstillfället. För fastställande av interbedömarreliabiliteten jämfördes försöksledarnas mätningar sinsemellan samt försöksledarnas olika mätningar med logopedens mätningar.

Statistiska beräkningar

Statistikprogrammet Statistical Package for the Social Sciences 20.0® användes för att utföra statistiska beräkningar. Signifikansnivån som användes för samtliga beräkningar var p< 0,05. För beräkning av behandlingseffekten användes Wilcoxons teckenrangtest. För att beräkna effektstorleken användes Cohens d. Effektstorleken värderades utifrån Cohens tre kategorier för effektstyrka; 0,20 (liten), 0,50 (måttlig) och 0,80 (stor) (Aron & Aron, 2003). Spearmans rangkorrelation användes för att undersöka eventuellt samband mellan bakgrundfaktorer och behandlingsresultat. Deskriptiv statistik användes för att jämföra deltagarnas icke-flyt under två olika situationer samt vid jämförelse av SR-skattningar.

Forskningsetiska överväganden

Samtliga deltagare fick både skriftlig och muntlig information om studien och möjlighet att kontakta försöksledarna. I den skriftliga informationen framgick syftet med studien samt att deltagandet var frivilligt och kunde när som helst avbrytas. Deltagarnas anonymitet försäkrades genom att deras personuppgifter kodades. Samtliga data arkiveras vid enheten för logopedi, Linköpings Universitet. Projektet har värderats och godkänts av den regionala etikprövningsnämnden i Stockholm, diarienummer 2011/1818-31/5.

Resultat

Behandlingseffekt på lång sikt för samtliga deltagare

Den genomsnittliga nivån för den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) vid uppföljningen av spontantal var för gruppen 1.4 (SD= 2.3; spridning=0.2-6.5) och totalt för

14

gruppen innebar detta en minskning med 3.2%SS (SD=1.65) sedan behandlingsstart då genomsnittlig andel stammade stavelser (%SS) för gruppen var 4.6 (SD=3.8; spridning=1.2-12.8). För en sammanställning av andelen stammade stavelser (%SS) och stamningsgraden idag hos varje deltagare, se tabell 2 och tabell 3. En prövning med Wilcoxons teckenrangtest visade att minskningen på gruppnivå var signifikant (z=-2,37, p=0.02). Effektstorleken (Cohens d) var 1.05.

Jämförelser av SR-skattningar

Föräldrarnas genomsnittliga SR-skattning av barnets talflyt vid uppföljning av spontantal var för gruppen 2 (SD=1.8; spridning 1-5). Logopedens genomsnittliga SR-skattning av barnens talflyt vid uppföljning av spontantal var för gruppen 2 (SD=1.1; spridning 1-4), se tabell 2.

Tabell 2. Deltagarnas stamningsgrad

Föräldrar och logopeds SR-skattningar av den sammantagna upplevelsen av barnens talflyt, för de sju deltagarna. Skattningarna har genomförts på en tiogradig SR-skala där 1 motsvarar ingen stamning och 10 motsvarar extremt grav stamning. Resultaten anges med medelvärden på gruppnivå (Gruppmedel).

Den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) under två situationer

Den genomsnittliga procentuella andelen stammade stavelser (%SS) under spontantal var för gruppen 1.4 (SD=2.3; spridning 0.2-6.5) och den genomsnittliga procentuella andelen stammade stavelser (%SS) under högläsning var för gruppen 0.6 (SD=0.7; spridning 0.0-1.9), se tabell 3. Deltagare Förälderns SR-skattning Logopedens SR-skattning 1 2 1 1 1 1 3 5 2 4 4 1 5 1 1 6 7 1 4 1 4 Gruppmedel 2.43 1.57

15

Tabell 3. Deltagarnas stamning över tid och antal behandlingstillfällen under steg 1

I tabellen redovisas den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) på individ- och gruppnivå vid spontantal och vid högläsning vid uppföljningstillfället. Sammanställning av resultaten anges med medelvärden på individnivå (%SSmedel) och gruppnivå (Gruppmedel).

Samband mellan behandlingsresultat och bakgrundsfaktorer

Inga signifikanta samband återfanns mellan %SS-nivån vid uppföljningen av spontantal och ålder vid behandlingsstart, %SS-nivån vid uppföljning och månader sedan avslutat steg 1 samt 1%SS-nivån vid behandlingsstart och antalet behandlingstillfällen. Det genomsnittliga antalet kliniska behandlingsbesök innan avslutat steg 1 var för gruppen 22 (SD=10.9; spridning 12-45) och det exakta antalet behandlingsbesök för respektive deltagare (1-7) var 12, 19, 45, 18, 26, 16 och 19.

Reliabilitet

Intra- och interreliabilitetsbedömning

Intra- och interreliabilitetsbedömningar är gjorda utifrån både spontantal och högläsning. Intrareliabilitetsbedömningen för de tre bedömarna visade att en av försöksledarna var samstämmig med sig själv till 100% inom 0.5%SS. Den andra försöksledaren var sam-stämmig med sig själv till 86% inom 1%SS. Logopeden var samsam-stämmig med sig själv till 100% inom 0.5%SS. Interreliabilitetsbedömningen baserades på %SS-mätningarna vid både spontantal och högläsning och visade att de tre bedömarna var samstämmiga till 93% inom 1%SS. Deltagare %SS vid behandlingsstart Antal behandlings- tillfällen under steg 1 %SS vid avslutat steg 1 %SS vid avslutat steg 2 %SSmedel vid uppföljning spontantal %SSmedel vid uppföljning högläsning 1 2 2.8 2.7 12 19 0.3 0.2 0.2 0.2 0.3 0.3 0.0 1.2 3 5.6 45 0.1 0.5 1.8 0.5 4 3.6 18 0.0 0.0 0.2 0.8 5 1.2 26 0.3 0.0 0.3 0.0 6 7 3.7 12.8 16 19 0.6 0.2 0.6 0.5 0.4 6.5 0.0 1.9 Gruppmedel 4.6 22 0.2 0.2 1.4 0.6

16

Diskussion

Resultatdiskussion

Behandlingseffekt på lång sikt för samtliga deltagare

Resultatet visade att minskningen av stamningsgraden från behandlingsstart till uppföljning av spontantal var signifikant för hela gruppen. Det bör dock beaktas att gruppen bestod av sju deltagare vilket är ett alltför lågt deltagarantal för att kunna dra några generella slutsatser. Lidcombeprogrammet som behandlingsmetod har med största sannolikhet haft störst inverkan på stamningsgraden men det går inte att utesluta att andra faktorer kan ha påverkat behandlingen på lång sikt. Deltagarna i denna studie följdes upp efter 2-7.5 år efter avslutat steg 1 och en av deltagarna avslutade steg 1 för 7.5 år sedan. Även Lincoln och Onslow (1997) fann i deras studie att en av deltagarna hade en bibehållen effekt sju år efter avslutad behandling. Det faktum att denna effekt endast har uppvisats hos en av deltagarna i studierna gör emellertid att detta långsiktiga resultat inte kan generaliseras.

Jämförelser av SR-skattningar

Samtliga föräldrar skattade sitt barns nuvarande stamning på en SR-skala. Dessa skattningar jämfördes sedan med logopedens SR-skattning av spontantal utifrån uppföljningstillfället. Syftet var att få information om huruvida barnets tal under inspelningstillfället var representativt för hur barnen talar idag. Resultatet visade att logoped och förälder var överens i fem av sju fall, i övriga två fall skattade föräldern en högre stamningsgrad än logopeden. En förklaring till detta kan vara att föräldrarna blivit kritiska lyssnare när det rör talflyt, en annan tänkbar förklaring kan vara att det har förflutit flera år sedan föräldrarna senast skattade sitt barns stamning regelbundet. En tredje förklaring kan vara att inspelningstillfället på tio minuter inte var att betrakta som representativt för hur barnet talar idag. Om skattningarna går att jämföra kan diskuteras då föräldern och logopeden inte har bedömt barnets tal utifrån samma tillfälle men författarna motiverar denna jämförelse med att den bidrog med information om huruvida talet vid inspelningen kunde antas vara representativt för hur barnet talar idag.

17

Samband mellan %SS vid behandlingsstart och antal behandlingstillfällen under steg 1

Det förelåg inte något signifikant samband mellan den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) och antal behandlingstillfällen under steg 1. I en studie av Jones et al. (2000) kunde författarna visa på ett signifikant samband mellan den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) och den tid det tog för barnen att fullfölja det första steget och det var de barn med högst andel stammande stavelser som var i behov av flest behandlingstillfällen (Jones et al., 2000). Att studierna inte hade lika många deltagare bör emellertid beaktas, i föreliggande studie deltog sju barn och 250 barn deltog i studien av Jones et al. (2000). Miller och Guitar (2009) fann samtidigt ett likartat signifikant samband som Jones et al. (2000) i en studie med enbart 15 barn.

Samband mellan behandlingseffekt och ålder vid behandlingsstart

Två av deltagarna i föreliggande studie var äldre än sex år vid behandlingsstart och en av dem hade högst procentuell andel stammade stavelser (%SS) i talet vid uppföljningstillfället. Att åldersfaktorn kan ha påverkat behandlingseffekten hos enskilda individer i föreliggande studie kan inte uteslutas men inget signifikant samband på gruppnivå förelåg mellan behandlings-effekt och ålder vid behandlingsstart i föreliggande studie. Bothe et al. (2006) menar att insatser till barn bör sättas in före sex års ålder för att behandlingen skall vara effektiv. Det bör dock tilläggas att den deltagare som hade högst procentuell andel stammade stavelser (%SS) vid uppföljningen stammade mer än övriga deltagare vid tiden för behandlingsstart och att den andra deltagaren av de två som var äldre än sex år vid behandlingsstart inte stammade alls vid uppföljningstillfället.

Samband mellan behandlingseffekt och månader sedan avslutat steg 1

Den tid som har förflutit sedan avslutat steg 1 har inte i någon större utsträckning påverkat effekten av behandlingen för deltagarna i föreliggande studie, sambandet var icke-signifikant på gruppnivå. Att två av deltagarna stammade under uppföljningen kan möjligtvis förklaras av de individuella faktorer som kan påverka behandlingens utfall på sikt (Jones et al., 2008; Miller & Guitar, 2009).

Den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) under två situationer

Vid jämförelser av deltagarnas talflyt under två situationer, spontantal respektive högläsning, visade resultaten att den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) skiljde sig åt mellan

18

situationerna för samtliga deltagare och majoriteten av dem hade en högre andel icke-flyt under spontantal än under högläsning. Andelen icke-flyt uppnådde emellertid inte 2%SS för någon under högläsningen och därav kan icke-flytet under högläsningen inte heller betraktas som stamning. Enligt Guitar (2006) kan situationer som ställer högre krav på barnet resultera i att stamningen ökar och ett exempel på en sådan situation kan vara kan vara att läsa en text högt inför andra personer. En tänkbar anledning till att de flesta av deltagarna i föreliggande studie trots detta uppvisade en lägre andel icke-flyt under högläsningen än under spontantalet kan vara att de helt enkelt inte fann situationen utmanande (Guitar, 2006).

Metoddiskussion Deltagare

Rekryteringen av deltagare till föreliggande studie skedde utifrån ett visst urval av barn som genomgått och avslutat stamningsbehandling i enlighet med Lidcombeprogrammet vid Tal-kliniken, Danderyds Sjukhus i Stockholm. Hur kliniskt ansvarig logoped gjorde detta urval är för författarna till föreliggande studie inte känt. Möjligtvis hade resultaten blivit annorlunda om urvalet hade varit antalet konsekutiva fall vid Talkliniken under en bestämd tidsperiod.

Det första inklusionskriteriet, att barnet skulle ha påbörjat behandlingen innan 6:6 års ålder, formulerades utifrån att barnet enligt Lidcombeprogrammets manual inte skall vara äldre än sex år när behandlingen introduceras (Packman et al., 2011) men då metoden i vissa fall även har visat sig ha effekt vid en senare introduktion (Harrison et al., 2010; Koushik, Shenker & Onslow, 2009) valdes föreliggande inklusionskriterium.

Ett annat inklusionskriterium var att barnet skulle ha stammat under minst ett års tid innan behandlingen påbörjades. Detta är ett vanligt kriterium för att behandlingen skall bli aktuell. Enligt Harris et al. (2002) är det viktigt att fastställa effekten av behandlingsmetoden i relation till en förväntad spontan återhämtning då majoriteten av barnen som börjar stamma slutar spontant. Författaren menar vidare att den kortsiktiga effekten av Lidcombeprogrammet är större än vad som kan förväntas av spontan återhämtning (Harris et al., 2002). Det förhåller sig även så att risken för att stamningen skall bli befäst ökar med tid sedan stamningsdebut (Yairi och Ambrose, 2005).

19

Ett tredje inklusionskriterium var att den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) skulle uppgått till minst 2% vid det första eller andra behandlingstillfället. Detta kriterium har använts i tidigare studier (Jones et al., 2005; Miller & Guitar, 2009) och utgör den kritiska gränsen för när andelen icke-flyt kan betraktas som stamning.

Slutligen skulle barnet ha avslutat det första steget i behandlingen sedan minst två år tillbaka och även avslutat det andra steget. Att tidpunkten för avslutat steg 1 valdes framför tidpunkten för avslutat steg 2 grundade sig i att barnet vid avslutat steg 1 för första gången uppnår ett flytande tal, vilket sedan upprätthålls under steg 2 (Packman et al., 2011).

Tillvägagångssätt och datainsamling

Olika situationer kan ställa olika höga krav på barnet och detta kan påverka stamningen (Guitar, 2006). Detta var anledningen till att deltagarna i föreliggande studie videofilmades under både spontantal och under högläsning. Om det hade visat sig att barnen inte stammade i någon av situationerna hade stärkt resultatet gällande behandlingseffekt för dessa deltagare.

Samtliga videoinspelningar genomfördes i samma rum på Talkliniken, Danderyds Sjukhus och detta var ett medvetet val från försöksledarnas sida för att säkra kvaliteten på data och möjligöra tillförlitliga jämförelser. Samtidigt analyserades deltagarnas tal utifrån en situation som inte kan betraktas som en alldeles naturlig samtalssituation. För det första då det fanns en videokamera i rummet och för det andra tenderade situationen ibland att bli något konstlad då barnet och försöksledaren inte kände varandra sedan tidigare. Några av barnen blev blyga vilket resulterade i en interaktion som bestod av mycket fråga-svar. Om informationsbrevet innehållit en instruktion om att varje deltagare skulle berätta om något specifikt vid besöket hade det förmodligen resulterat i ett mer sammanhängande spontantal, alternativt om barnet hade fått beskriva en bild vid besöket. Att försöksledarna hade beräknat en besökstid på 10-15 minuter kan även det ha inverkat negativt på några barn. Möjligen hade just dessa barn känt sig bekvämare i situationen om tiden för besöket inte hade meddelats dem.

Andelen icke-flyt i barnens tal bedömdes utifrån två situationer, spontantal och högläsning. Bedömning av respektive barns icke-flyt under berättande och högläsning genomfördes efter varandra. I efterhand skulle två skilda inspelningar genomförts, en för berättande och en för

20

högläsning, för varje barn, eftersom bedömningarna då skulle blivit än mer tillförlitliga. Om barnens munnar hade zoomats in under filminspelningarna hade det förenklat för bedömarna att uppmärksamma eventuella stamningstillfällen. På grund av åldersspridning hos deltagarna (7:10-14:2 år) valdes en standardtext men möjligtvis hade resultatet förändrats om deltagarna istället hade fått läsa en text med en svårighetsgrad anpassad till deras ålder. Att intervjua barnens föräldrar om barnets stamning och självkänsla hade också bidragit med ytterligare en dimension till arbetet.

Analysmetod

Författarna använde en handräknare istället för en TrueTalk vid samtliga analyser av barnens tal då en TrueTalk inte fanns tillgänglig vid bedömningstillfällena. Detta kan möjligtvis ha påverkat resultatet. Spontantalet började analyseras en till två minuter in i inspelningarna och skälet var att det tog ett par minuter innan några av barnen övervann sin blyghet och vågade tala mer obehindrat. För att jämförelserna av den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) skulle bli tillförlitliga bedömdes samtliga inspelningar på det här sättet men tiden det tog för barnet att producera 300 stavelser varierade. Vid användandet av mätmetoden är det samtidigt viktigt att komma ihåg att personer som stammar oftast gör det vid första stavelsen i ett ord. Följaktligen påverkades den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) av vilka ord barnet valde att säga.

Även högläsningen analyserades utifrån den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) och här förelåg en liknande problematik som vid spontantalet. En hög andel flerstaviga ord i en text resulterar nämligen i en lägre andel stammade stavelser än en text med väldigt många enstaviga ord. I föreliggande studie användes en text med många flerstaviga ord och detta kan således ha påverkat resultatet. En annan reflektion är att olika typer av stamningsinslag är olika svåra att bedöma och blockeringar upplevde författarna vara svårare att bedöma än repetitioner och förlängningar.

Bedömning av reliabiliteten

För att bedöma reliabiliteten tillfrågades en kliniskt verksam logoped med flera års erfarenhet av stamningsbehandling med Lidcombeprogrammet. Logopeden hade inte vid något tillfälle varit involverad i barnens behandling och var heller inte involverad i studien i övrigt. De tre

21

bedömarna var samstämmiga till 93% inom 1%SS. En interbedömarreliabilitet på 93% inom 1%SS innebär att bedömarna varit väldigt överens när det kommer till den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) hos deltagarna och följaktligen kan resultatet betraktas som tillförlitligt. För att tydliggöra detta kan nämnas att Lincoln och Onslow (1997) i sin studie hade en interbedömarreliabilitet på 91% inom 1%SS.

Allmän diskussion

Bortfallet var nio barn som av okänd anledning valde att inte medverka i föreliggande studie. Om detta ställningstagande beror på att familjerna är nöjda med behandlingen och har lämnat behandlingsperioden bakom sig eller om det beror på att familjerna är missnöjda eller rädda att stamningen skall komma tillbaka om barnet skulle påminnas om behandlingen är omöjligt att veta. Studieupplägget med besök på kliniken under dagtid kan även ha varit en försvårande omständighet för arbetande föräldrar.

De sju deltagare som valde att delta bestod av sex pojkar och en flicka, en omständighet som begränsade studien på fler än ett sätt. För det första var den ojämlika fördelningen mellan pojkar och flickor ett hinder för att kunna dra några slutsatser om ett eventuellt samband mellan kön och behandlingseffekt. För det andra är deltagarantalet för litet för att kunna generalisera resultatet till vilken effekt behandlingsmetoden har för förskolebarn i allmänhet. Resultatet visar emellertid att behandlingen har haft effekt för samtliga sju deltagare i föreliggande studie. Med största sannolikhet rör det sig inte om någon spontan återhämtning för någon då samtliga deltagare stammat under två till tre år innan behandlingsstart. Detta talar starkt emot att stamningen skulle gått tillbaka utan behandling.

Vid högläsningsmomentet var det fyra av deltagarna som uppvisade icke-flyt. Två deltagare hade en högre andel icke-flyt under högläsningssituationen än under spontantalet. Dessa deltagare var dock närmast flytande i spontantalet, 0.2%SS respektive 0.3%SS. Att de hade en högre andel icke-flyt under högläsningen än under spontantalet kan möjligtvis förklaras av att det var en utmanande situation för dem och att högläsning kan upplevas som jobbigt stöds av Guitar (2006). De andra två som uppvisade icke-flyt under högläsningen var deltagarna med högst stamningsgrad i spontantalet av alla deltagare i studien, 1.8%SS respektive 6.5%SS. Att dessa deltagare uppvisade icke-flyt under högläsningen var därför inte särskilt förvånande.

22

Inom Lidcombeprogrammet används återkopplingar på stamningsfritt tal och en av dessa skall fungera bekräftande medan en annan återkoppling skall verka berömmande. Enligt L. Femrell (personligt samtal, 2012-01-20) verkar ”det var mjukt” bekräftande och ”det var jättemjukt” berömmande. Huruvida det förstärkande ledet ”jätte-” egentligen gör någon skillnad mellan bekräftelse och beröm kan diskuteras enligt författarna till föreliggande studie men med detta inte sagt att denna positiva förstärkning inte upplevs uppmuntrande i förhållande till det korrigerande inslaget. En annan aspekt i Lidcombeprogrammet som bör diskuteras är SR-skattningarna av barnens tal. Dessa används nämligen i syftet att föräldern och logopeden skall bli eniga i sina bedömningar men då en skattning alltid är subjektiv kan det tyckas lite problematiskt att använda skattningar på det här sättet.

Slutsatser

Sammanfattningsvis visar resultaten att Lidcombeprogrammet har haft god effekt för samtliga deltagare i föreliggande studie men på grund av det låga deltagarantalet kan resultatet inte generaliseras till barn med stamning i allmänhet. Att deltagarnas tal vid uppföljningstillfället var representativt för hur barnen talar idag kunde utifrån SR-skattningar fastställas i de flesta fall. Resultaten visar dock inte på några signifikanta samband och huruvida olika bakgrundsfaktorer påverkar behandlingens utfall kan inte konstateras. När det gäller den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) i två olika situationer visade resultatet att majoriteten av deltagarna hade en högre andel icke-flyt under spontantal än under högläsning. Individuella skillnader föreligger mellan deltagarna i studien och slutsatsen som kan dras av detta är att barn som stammar är en heterogen grupp.

Framtida studier

I framtida studier skulle det vara önskvärt med fler deltagare för att kunna dra slutsatser om behandlingseffekten för populationen. En intressant inriktning skulle vara att analysera ordval och beteenden för att undersöka om barnen använder några omedvetna/medvetna strategier för att hantera stamningen. En prospektiv studie kring hur Lidcombeprogrammet fungerar för barn över sex år vore även betydelsefull. Lidcombeprogrammet är slutligen en omtalad behandlingsmetod och alla studier välkomnas som kan bidra till att öka kunskapen om denna behandlingsmetod!

23

Referenser

Aron, A. & Aron, E. N. (2003). Statistics for psychology (3:e uppl.). New Jersey: Pearson Education, Inc.

Ambrose, N.G., Yairi, E. & Cox, N. (1993). Genetic aspects of early childhood stuttering. Journal of Speech and Hearing Research, 36(4), 701-706.

Andrews, G., Craig, A., Feyer, A. M., Hoddinott, S., Howie, P. & Neilson, M. (1983). Stuttering: a review of research findings and theories circa 1982. Journal of Speech and Hearing Disorders, 48(3), 226-246.

Blood, G.W., Ridenour, V. J., Qualls, C.D. & Hammer, C.S. (2003). Co-occurring disorders in children who stutter. Journal of Communication Disorders, 36(6), 427-448.

Bloodstein, O. (1995). A handbook on stuttering. (5.ed). London: Chapman & Hall.

Bloodstein, O. (2006). Some empirical observations about early stuttering: a possible link to language development. Journal of Communication Disorders, 39(3), 185-191.

Bloodstein, O. & Ratner, N.B. (2008). A handbook on stuttering. (6.ed). Clifton Park, NY: Thomson Delmar Learning.

Boey, R.A., Van de Heyning, P. H., Wuyts, F.L., Heylen, L., Stoop, R. & De Bodt, M.S. (2009). Awareness and reactions of young stuttering children aged 2–7 years old towards their speech disfluency. Journal of Communication Disorders, 42(5), 334-346. Bothe, A.K., Davidow, J.H., Bramlett, R.E., Franic, D.M. & Ingham, R.J. (2006).

Pharmacological approaches to stuttering treatment: Reply to Meline and Harn. American Journal of Speech-Language Pathology, 17, 98-101.

Buhr, A. & Zebrowski, P. (2009). Sentence position and syntactic complexity of stuttering in early childhood: a longitudinal study. Journal of Fluency Disorders, 34(3), 155- 172.

Carr Swift, M., O´Brian, S., Hewat, S., Onslow, M, Packman, A. & Menzies, R. (2011). Investigating parent delivery of the Lidcombe program. International Journal of Speech-Language Pathology, 13(4), 308-316.

Conture, E.G. (2001). Stuttering: its nature, diagnosis, and treatment. Boston, MA: Allyn and Bacon.

24

Conture, E. G. & Kelly, E.M. (1991). Young stutterers´ nonspeech behaviors during stuttering. Journal of Speech and Hearing Research, 34(5), 1041-1056.

Craig, A. (2000). The developmental nature and effective treatment of stuttering in children and adolescents. Journal of Developmental and Physical Disabilities, 12(3), 173-186.

Davis, D., Michaels, G. & Orias, D. (2012-04-02). SMS Stuttering Measurements System, The SMS Training Program. Hämtad 2012-04-02 från sms.id.ucsb.edu.

Garsten, M. & Lundström, C. (2008). Stamning och skenande tal hos barn. I L. Hartelius. (red.) (2008). Logopedi. (1.uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Gordon, N. (2002). Stuttering: incidence and causes. Developmental medicine and child neurology, 44(4), 278-281.

Gottwald, S. R. & Starkweather, C. W. (1995). Fluency intervention for preschoolers and their families in the public schools. Language, Speech, and Hearing Services in Schools, 26, 117-126.

Guitar, B. (2006). Stuttering: An integrated approach to its nature and treatment. (3.ed.) Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins.

Harris, V., Onslow, M., Packman, A., Harrison, E. & Menzies, R. (2002). An experimental investigation of the impact of the Lidcombe Program on early stuttering. Journal of Fluency Disorders, 27(3), 203-214.

Harrison, E., Bruce, M., Shenker, R. & Koushik, S. (2010). The Lidcombe program with school-age children who stutter. I B. Guitar & R. J. McCauley. (red.) (2010). Treatment of stuttering: established and emerging interventions. Baltimore, MD: Wolters Kluwer.

Harrison, E., Onslow, M. & Menzies, R. (2004). Dismantling the Lidcombe Program of early stuttering intervention: verbal contingencies for stuttering and clinical measurement. International Journal of Language & Communication Disorders, 39(2), 257-267.

Jones, M., Onslow, M., Harrison, E. & Packman, A. (2000). Treating stuttering in young children: predicting treatment time in the Lidcombe Program. Journal of Speech, Language and Hearing Research, 43(6), 1440-1450.

Jones, M., Onslow, M., Packman, A., Williams, S., Ormond, T., Schwarz, I. & Gebski, V. (2005). Randomised controlled trial of the Lidcombe programme of early stuttering intervention. BMJ, 331, 1-5.

25

Jones, M., Onslow, M., Packman, A., O´Brian, S., Hearne, A., Williams, S., Ormond, T. & Schwarz, I. (2008). Extended follow-up of a randomized controlled trial of the

Lidcombe Program of early stuttering intervention. International Journal of Language and Communication Disorders, 43(6), 649-661.

Kalinowski, J.S. & Saltuklaroglu, T. (2006). Stuttering. San Diego, Calif.: Plural Publishing, Inc.

Koushik, S., Shenker, R. & Onslow, M. (2009). Follow-up of 6-10-year-old stuttering children after Lidcombe Program treatment: A Phase I trial. Journal of Fluency Disorders, 34(4), 279-290.

Lattermann, C., Euler, H. A. & Neumann, K. (2008). A randomized control trial to investigate the impact of the Lidcombe Program on early stuttering in German-speaking preschoolers. Journal of Fluency Disorders, 33(1), 52-65.

Lavid, N. (2003). Understanding stuttering.

[

].

Laulund, E. (2002). Lidcombebehandlingen Er den god?- Og hvorfor ikke?. Logopednytt, 7, 10-12.

Lincoln, M.A. & Onslow, M. (1997). Long-term outcome of early intervention for stuttering. American Journal of Speech-Language Pathology, 6, 51-58.

Ludlow, C.L. & Loucks, T. (2003). Stuttering: a dynamic motor control disorder. Journal of Fluency Disorders, 28(4), 273-295.

Martin, R.R., Kuhl, P. & Haroldson, S. (1972). An experimental treatment with two preschool stuttering children. Journal of Speech and Hearing Research, 15(4), 743-752.

Miller, B. & Guitar, B. (2009). Long-term outcome of the Lidcombe Program for early stuttering intervention. American Journal of Speech-Language Pathology, 18(1), 42-49. Minifie, F.D. & Cooker, H.S. (1964). A Disfluency Index. Journal of Speech and Hearing Disorders, 29,189-192.

Månsson, H. (2000). Childhood stuttering: Incidence and development. Journal of Fluency Disorders, 25(1), 47-57.

Nittrouer, S. & Cheney, C. (1984). Operant techniques used in stuttering therapy: A review. Journal of Fluency Disorders, 9(3), 169-190.

26

O´Brian, S., Packman, A. & Onslow, M. (2004). Self-rating of stuttering severity as a clinical tool. American Journal of Speech- Language Pathology, 13(3), 219- 226.

O´Brian, S. & Onslow, M. (2011). Clinical management of stuttering in children and adults. BMJ, 342, 1-4.

Onslow, M., Andrews, C. & Lincoln, M. (1995). A control/experimental trial of an operant treatment for early stuttering. Journal of Speech and Hearing Research, 37(6), 1244- 1259.

Onslow, M., Menzies, R.G. & Packman, A. (2001). An operant intervention for early stuttering: The development of the Lidcombe Program. Behaviour Modification, 25 (1), 116-139.

Packman, A., Onslow, M., Webber, M., Harrison, E., Lees, S., Bridgman, K. & Carey, B. (2011). The Lidcombe program of early stuttering intervention treatment guide. Hämtad 12-01-20 från Australian Stuttering Research Centre

http://sydney.edu.au/health_sciences/asrc/docs/lp_manual_2011.pdf

Prins, D. & Ingham, R.J. (2009). Evidence-based treatment and stuttering -- historical perspective. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 52(1), 254-263. Reilly, S., Onslow, M., Packman, A., Wake, M., Bavin, E.L., Prior, M., Eadie, P., Cini, E., Bolzonello, C. & Ukoimunne, O.C. (2009). Predicting stuttering onset by the age of 3 years: a prospective, community cohort study. Pediatrics, 123(1), 270-277.

Richels, C.G. & Conture, E.G. (2007). An indirect treatment approach for early intervention for childhood stuttering. I E.G. Conture & R.F. Curlee (Red). Stuttering and related disorders of fluency. (3.ed) New York: Thieme.

Rousseau, I., Packman, A., Onslow, M., Harrison, E. & Jones, M. (2007). An investigation of language and phonological development and the responsiveness of preschool age children to the Lidcombe Program. Journal of Communication Disorders, 40(5), 382- 397.

Rustin, L., Botterill, W. & Cook, F. (1991). Intensive management of the adolescent stutter. I L. Rustin. (red). Parents, families and the stuttering child. Kibworth: Far Communications.

Sidavi, A. & Fabus, R. (2010). A review of stuttering intervention approaches for pre- school-age and elementary school-age children. Contemporary Issues in Communication Science Disorders, 37, 14-26.

27

Socialstyrelsen. (2011). Internationell statistisk klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem, systematisk förteckning, svensk version 2011. Hämtad 12-01-16 från http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2010/2010-11-13.

Suresh, R., Ambrose, N., Roe, C., Pluzhnikov, A., Wittke-Thompson, J.K., Ng, M.C., Wu, X., Cook, E.H., Lundstrom, C., Garsten, M., Ezrati, R., Yairi, E. & Cox, N.J. (2006). New complexities in the genetics of stuttering: significant sex-specific linkage signals. The American Journal of Human Genetics, 78(4), 554-563.

Teesson, K., Packman, A. & Onslow, M. (2003). The Lidcombe Behavioral Data Language of stuttering. Journal of Speech, Language and Hearing Research, 46(4), 1009-1015.

Van Riper, C. (1973). The treatment of stuttering. Englewood Cliffs, N.J.: Prentice-Hall. Venkatagiri, H.S. (2005). Recent advances in the treatment of stuttering: A theoretical perspective. Journal of Communication Disorders, 38(5), 375-393.

Woods, S., Shearsby, J., Onslow, M. & Burnham, D. (2002). Psychological impact of the Lidcombe Program of early stuttering intervention. International Journal of Language and Communication Disorders, 37(1), 31-40.

Yairi, E. & Ambrose, N.G. (1999). Early childhood stuttering I: persistency and recovery rates. Journal of Speech, Language and Hearing Research, 42(5), 1097-1112.

Yairi, E. & Ambrose, N.G. (2004). Stuttering: Recent developments and future directions. The ASHA Leader.

Yairi, E. & Ambrose, N.G. (2005). Early childhood stuttering: for clinicians by clinicians. Austin, Tex.: PRO-ED.

Yairi, E., Ambrose, N.G., Paden, E.P. & Throneburg, R.N. (1999). Predictive factors of persistence and recovery: pathways of childhood stuttering. Journal of Communication Disorders, 29(1), 51-77.