INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING 2
2. MÅLSÄTTNING 2
3. METOD OCH TEORI 3
3.1 Plats, praktik och handling 3
3.1.1 Berättande landskap 5
3.2 Föremål, gåvoutbyte och handel 5
3.2.1 Föremålens historia 6
3.3 Samhälle 8
3.3.1 Samhällets historieskrivning och mytbildning 9
3.4 Ritualer och deras samhällsfunktion 10
3.4.1 Riter som identitetsmarkörer 11
4. TEUTOBURGERSKOGEN I NORRA TYSKLAND 13
4.1 Slagets symboliska betydelse 13
4.2 Platsen där slaget ägt rum 15
4.3 Det germanska samhället i norra Tyskland 15
4.4 Diskussion 18
5. GAMLA UPPSALA MED DESS GRAVHÖGAR 20
5.1 Forskningshistorik 20
5.2 Fynden från högarna 22
5.3 Samhället 23
5.4 Kulten 25
5.5 Gamla Uppsala och den svenska identiteten 26
5.6 Diskussion 31
6. EKETORP PÅ ÖLAND 33
6.1 Eketorps ringborg 33
6.2 Vattenhålet vid Eketorp 34
6.3 Det öländska samhället 35
6.4 Föremål från Öland 36
6.5 Eketorp under 2000-talet 36
6.6 Diskussion 37 7. SLUTDISKUSSION 39 8. SAMMANFATTNING 40 LITTERATUR 41 Tidsskrifter 45 Rapporter 45 Brochyr 45 Internet 45 Otryckt källa 45 Bilder
1. INLEDNING
“Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett”. Ur den Höges sång (Eddan 2004:17)
När ämnet för uppsatsen skulle bestämmas ville jag skriva om riter i forntiden men på vilket sätt hade jag svårt att komma på. I diskussion med min handledare bestämde vi att min teoretiska utångspunkt förutom riter skulle vara platsen, föremålen och samhället och att jag skulle undersöka platsernas senare betydelse. Tanken är att teoridelen ska kunna användas på alla arkeologiska lämningar. Eftersom jag tycker järnåldern är intressant bestämde vi att mina första exempel skulle vara platsen för slaget i Teutoburgerskogen och Eketorps borg. Därefter kändes det självklart för mig att välja Gamla Uppsala som tredje exempel. Gamla Uppsala har en liknande symbolisk ställning i Sverige som Teutoburgerskogen har i Tyskland.
Genom formandet av landskapet, användandet av föremål och genom ritualer manifesterar människan sin identitet och bekräftar den. Till sin hjälp tar människan sin historia och speglar sig i. Uppsatsen behandlar det allmänmänskliga i att förhålla sig till sin historia i reproduktionen av sin identitet. Det gör människan nu och det gjorde hon i forntiden. Historien kan användas på ett konstruktivt eller ett destruktivt sätt. Min tanke med uppsatsen var att lyfta fram båda sidorna. Ofta tänker man bara på det negativa. Men historieskrivningen och historien är inte statisk utan någonting i ständig utveckling på grund av forskning, vilka frågor man ställer och vad man lyfter fram. Det finns alla möjligheter att använda den till någonting konstruktivt.
Mot slutet av arbetet har jag dock blivit mer mörkrädd. Så fort jag slår på TV-nyheterna verkar alla konflikter i världen handla om vilken historia som ska erkännas. Vem som genom att hänvisa till historien anser sig ha legitimitet till platser och speciella rättigheter. Det har skett/sker så många konflikter, krig och folkmord i världen i vilka historien använts/används för att rättfärdiga handlingar. Allt beror på hur vi väljer att använda historien. Ingen kan leva utan historia så vi måste förhålla oss till den på något (eller några) sätt. Här spelar kulturarvsarbetet en viktig roll i samhället. Genom kritisk granskande forskning kan det komplexa lyftas fram och visa på en mångfasetterad historia. Därigenom kan ett demokratiskt samhälle motverka mytbildning och missbruk.
2. MÅLSÄTTNING
Jag vill med uppsatsen undersöka hur människor och samhällen förhåller sig till platser och föremål. Den teoretiska delen kan användas på alla arkeologiska platser. Mina fallstudier är bara exempel. För att sammanfatta det vill jag:
- Undersöka arkeologiska platser utefter de teoretiska utgångspunkterna platsen, föremålen, samhället samt ritualer.
– Undersöka dessa platsers betydelse senare i historien.
Jag har valt att undersöka strukturerna som styr människor och deras förhållanden till platser och föremål. Dessa frågor ser jag främst utifrån ett maktperspektiv. Mina tre exempel, den internationella platsen Teutoburgerskogen i norra Tyskland, den nationella svenska platsen Gamla Uppsala och den regionala platsen Eketorps borg på Öland visar att platser på olika ”nivåer” kan användas på ett konstruktivt eller destruktivt sätt. Med uppsatsen vill jag visa hur viktigt det är att
reflektera över hur människor och samhällen skapar sin identitet. Det är extra viktigt när man arbetar med kulturarv tex som arkeolog eller inom museiverksamhet.
3. METOD OCH TEORI
För att få en förståelse för en arkeologisk plats har jag valt ut fyra områden som jag undersöker teoretiskt platsen, föremålen, samhället och ritualer. En viktig aspekt är platsernas symboliska betydelse. Den teoretiska utgångspunkten använder jag sedan på tre fallstudier. Mina fallstudier är platsen där slaget vid Teutoburgerskogen ägde rum i norra Tyskland. Ett slag som fick en avgörande betydelse för hela Europa. Dess myt fick senare konsekvenser för hela världen när den användes i politiska syften. Mitt andra exempel är Gamla Uppsala i Uppland som var/är en viktig historisk plats. Myten om Gamla Uppsala har haft en central betydelse för utformandet av den svenska identiteten. Mitt sista exempel skiljer sig åt från de två första. Det är Eketorps borg på södra Öland. Platsen är en betydelsefull arkeologisk plats men har inte samma mytbildning. Men det är en aktuell plats idag som visar hur arbetet med att visa ett kulturarv kan utformas.
Tre begrepp återkommer i uppsatsen ontologiskt system: ideologi och ”den stora berättelsen”. Onotologiskt system står för en systematiserad uppfattning om varandets väsen och utformning (”så är världen”). Ideologi innehåller idéer om hur världen är men innefattar också idén om hur man får kunskap om världen och en uppfattning om hur människan bör vara och agera. Hur hon påverkar världen eller skeenden i världen. En Stor berättelse är en ideologi som har ett syfte (gruppens gemenskap och kontinuitet) och en speciell uppbyggnad vilket innehåller sammanhängande teorier om då, nu och framtid som tar sig uttryck i det materiella och hur människor beter sig socialt (Lekberg 2009: otryckt källa).
En viktig tanke i mitt arbete är hur människan ger mening åt naturen genom att skapa landskap. Naturen är naturen i sig själv. Men när människan ser på naturen ger hon den en kulturbärande mening och speciella egenskaper. Ett landskap är därför en produkt av själva naturen och människans inre som tillsammans bildar ett landskap. Naturen och kulturen är i dialog med varandra. Ingen av dessa dominerar över den andra. Inom landskapsarkeologin används begreppen practice och agency. Agency betonar att det arkeologiska materialet som efterlämnas är ett resultat av individers aktiva handlande. Samtidigt har dessa individer en kulturell bakgrund och en struktur som de arbetar inom. Practice tar upp diskussionen hur dessa abstrakta strukturer och normer översätts i mänsklig handling. Det resulterar i det material som arkeologerna hittar. Det arkeologerna hittar är resultatet av människornas vardagsliv hur de rört sig och arbetat i landskapet. Genom sina handlingar varje dag skapar och återskapar människa landskapet (Johnson 2007:120, 142 ff).
Naturen, individen och samhället samarbetar i skapandet av landskapet. Centralt för skapandet av landskapet är ideologin och kosmologin som påverkar människors utformade av platser.
3.1 Plats, praktik och handling
Människan skapar sina landskap, men hur de skapas är olika i olika tider eftersom det är en kulturell process. Faktorer som påverkar är samhällets sociala nätverk och vilka maktstrukturer som finns i samhället. Samhällets ideologi/kosmologi spelar en viktig roll. Människan reproducerar dessa idéer i landskapet (Sahlqvist 2000:8 ff). Mircea Eliade menar att när människan kommer till ett nytt land där de inte bott förut inleds en skapelseprocess. Landskapet går från kaos till ordning. Människorna
ser sig bo i världens centrum. Det är framförallt de heliga platserna som ses som absoluta centrum. De finns ofta på de platser där de tre kosmiska regionerna möts, himlen, jorden och underjorden (Eliade 1974:10 ff). Även platser där människor bott och inrett sitt landskap uppfattas som kaos av människor med andra kulturella idéer. När människor från södra Sverige koloniserade Norrland omskapade de landskapet. De såg inte den ordning som samerna hade skapat i sitt landskap.
Ett exempel som visar hur uppfattningen om kosmos och organiseringen av landskapet påverkar varandra är i yngre järnålderns Skandinavien. Kosmologin var tredelad. I mitten stod trädet Yggdrasil som var världens mitt (axis mundi, världsaxel) vilken satt ihop med himlen, jorden och underjorden. Asgård där gudarna bor ligger runt Yggdrasil och härifrån kommer ordningen i kosmos. Människorna bor i Midgård som ligger mellan Asgård och Utgård där kaosmakter bor. Människorna upprättade sitt landskap i likhet med kosmologin. Vårdträdet som står på gården blir en symbol för Yggdrasil. På gården fanns högsätet som blir en symbol för Asgård, härifrån kommer makten (ordningen). Inägorna och gårdsplanen är den plats där människorna bor. Utanför inägorna finns utmarken där oknytt bor. Kulturlandskapet stod för trygghet och ordning medan naturen var farlig (Steinsland 2007:104 ff). Den inre bilden av landskapet och landskapet bekräftar varandra. Människan inreder landskapet efter sin inre bild och landskapet i sin tur bekräftar den inre bilden. Ett annat exempel är byar och städer där kyrkan placerats ”mitt i byn”.
Människans inre värld står alltid i relation till världen utanför och de påverkar varandra. Ändras något i människans inre uppfattning sker en förändring i landskapet eller synen på landskapet. Människan befäster sina teser, föreställningar, myter, kosmologier och politiska teorier. Genom att studera landskapet kan man nå människans inre liv. Likaså kan landskapet omskapas och förändras så att det styr synen och man kan därmed manipulera människor och utöva makt. Det är därför meningsfullt att studera landskap i det förflutna eftersom landskapet alltid har stått för en mening i samhället (Lekberg 2006:9 ff).
Som exempel på hur människans inre värld påverkas av och projiceras på landskapet och naturen kan man tänka sig hur diktare använder sig av naturen. I dikter kan naturen få träda in för att förklara de inre känslorna. För att förstå dikten krävs att man har en relation till den natur som diktaren refererar till i ett inre landskap. Man måste vara en del av ett samhälle som har vissa uppfattningar om naturen och dela dem. Samtidigt har alla individer sina personliga upplevelser. Hur skulle dikten av Olof von Dalin (1708-1763) om Skandinaviens kalla vinter uppfattas av någon som aldrig upplevt en vinter, någon som älskar att åka skidor, eller någon som skottat garageuppfarten varje morgon? Skiljer sig vår upplevelse av dikten mot de som läste den på 1700-talet?
Klagan över kölden Skall aldrig vintern taga slut?
Kom, ljuva sol, igen, om du har strålar än, och driv all köld ifrån oss ut! Lät källors sorl och fåglars sång
få lätta min förtret, att ej min enslighet
må bli för lång!
Men tänk, om ock din värma dreve bort ett hjärtas sköld och is.
Hur då var årstid skulle vara kort
Människans ideologi påverkar hur människan inreder sitt landskap. När ideologin ändras förändras organisationen av landskapet. Idéer om landskap delas med andra i samma kultur men är också individuell. Det gäller även det som ses som ”bara natur” (det finns nästan ingen opåverkad natur). 3.1.1 Berättande landskap
Landskap är kultur innan det ses som natur. Människan projicerar sina föreställningar på naturen som tex vatten, skog och berg. När idén om landskapet blir allmän hos människorna blir metaforen en del av naturen (Schama 1995: 82 f). Eftersom människan projicerar tankar på naturen så har naturen haft betydelse i förhistorien, hos människor och hos grupper. För att studera det måste man försöka se återkommande drag och strukturer i landskapet. Vid vissa speciella platser har människorna senare uppfört monument. Man kan då studera sambandet mellan landskapet och monumenten (Bradley 2007:33 ff). Genom att studera monumenten och den bild människorna har velat efterlämna sig mot det skräp de lämnar kvar och inte har velat visa upp kan man få en bild av samhällsstrukturen. Vad ansågs bra och speciellt? Vad ansågs fult eller vardagligt och inte värt att lyfta fram (Lekberg 2006:18 ff)?
Historiska platser anses viktiga och kraftfulla därför att någon viktig händelse ägt rum där. Men också för att de står för den tolkning av händelsen som gjorts efteråt och den symboliska betydelsen. Exempel på dessa händelser är platser där viktiga slag i krig har ägt rum (Bell 1997:158).
Alla platser är kulturella landskap eftersom människan ger dem en mening. De blir symboler i kulturen. Händer något speciellt på platsen blir platsen en symbol för händelsen (eller myten). Platser laddas med mening vilket även föremål gör.
3.2 Föremål, gåvoutbyte och handel
Vissa föremål kan ha en speciell laddning och verkar inte vara kopplade till vardagslivet på samma sätt som andra föremål. Genom att sätta de speciella föremålen mot de vardagliga kan man se en struktur i samhället. All materiell kultur har en symbolisk och en praktisk funktion som gör att det finns en spänning i och mellan föremålen. Det gör att man kan studera dem inom sin egen kontext. Föremål som används vid byteshandel har ringa värde eftersom de lätt kan ges och är en del av det dagliga varuutbytet (Lekberg 2006:18 ff).
I gåvoutbytessystem förekommer andra regler än i marknadsekonomi och byteshandel. Den som ger gåvor vill inte samla vinster på hög utan vill knyta människor till sig. Genom att ge gåvor får personen makt eller förhöjd prestige i sitt förhållande till gåvomottagaren. Ju generösare man är desto större makt får man. Gemensamt med marknadsekonomin är dock att det i båda systemen finns kalkylerande strategier och vinnare och förlorare. Att ge gåvor kan användas för att undvika konflikter och skapa samhörighet. Genom gåvogivning växer ett regelverk fram där tydliga rättigheter och skyldigheter etableras. Genom att ta emot en gåva förbinder man sig till sociala relationer. En gåva kräver en gengåva annars skulle gåvosystemet förlora i betydelse. Det handlar om ett återkommande utbyte (Edenmo 2008:116 ff).
Att producera varor (föremål och tjänster) som man sedan använder i handel är en kulturell process. I ett samhälle är det inte alla varor som det handlas med. Vad som är accepterat att handla och inte handla med varierar från individ till individ, samhälle till samhälle och över tid. Genom handel
bestäms varans värde. Vad kan jag byta något mot utan att jag förlorar på det? Varans värde är en kulturell konstruktion (Kopytoff 1986:64, 68). Ett tydligt exempel på vad som anses är och inte är accepterat att handla med är diskussionen om prostitution ska vara lagligt eller inte som idag förekommer i Europa.
Handel gör gåvorna lika dvs man ger vissa saker liknande värde och de blir hoppbuntade med saker som anses ha samma värde. Samtidigt finns den kulturella idén om det unika som inte kan bytas mot något annat. Dessa är de två ytterpoler som ett föremål förekommer emellan. Hanteringen av unika föremål gör att det ofta bildas olika sfärer av handel. Dessa sfärer kan ha olika regler av hur handel och byten ska gå till i princip oberoende av varandra. Att handla mjölk har sina regler och att handla en Rembrant sina. Vissa saker anses i samhället så unika att det inte ska säljas. Det kan röra sig om konst på offentliga museum, slott som tillhör staten eller en gemensam park. Det rör sig då om vad som är viktigt för hela samhället, staten och de som har makten. Ofta är det maktens symboler som anses unika och inte kan säljas (Kopytoff 1986:68 ff). Genom kontakt med andra kulturer kan saker som annars inte skulle säljas bli handelsvara. Handel sammanför människor från olika kulturer som har lite gemensamt, kanske bara idéen om föremålet och reglerna för handeln. De som har makten i samhället vill kontrollera varuflödet genom att skapa ett område för handel och ett strikt handelssystem (Appadurai 1986:15, 22, 57).
Handel eller gåvoutbytessystem ger föremålet dess värde. Sitt värde får föremålet beroende på vilken kontext den befinner sig i. En viktig egenskap för ett föremåls värde eller användningsområde är dess historia.
3.2.1 Föremålens historia
Varje föremål (och byggnader) har en historia. Betydelse för föremålets historia och status kan vara, var det kommer ifrån, vem gjorde det och vem har ägt det? Föremål har olika åldrar, som ny kan den passa till en sak och som gammal till något annat. När föremålet inte ska användas mer får den ytterligare en betydelse. Slängs den i soporna eller läggs den ner i en grav? Föremål har en konstruerad mening. De klassificeras in i en kategori inom kulturen tillsammans med andra föremål och idéer (Kopytoff 1986:65 ff). Föremålens historia är en viktig del i människans uppfattningar om sitt förflutna och blir därmed en viktig del i skapandet av identitet för individen och gruppen. Det handlar ofta om gamla föremål. Det gamla finnas i samhället på olika sätt. Genom samhällets uppfattningar om det förflutna från minnen eller genom lång kontinuitet bakåt. Det kan också vara så att man vill hitta ett förflutet som har förlorats vilket då rekonstrueras. Detta gör man för att stärka värderingar man har i nutiden. Man vill skapa en illusion av kontinutet. Föremål enar grupper och blir fysiska markeringar mot andra grupper. Samtidigt kan samhället välja vad man vill minnas och vad man vill glömma genom föremålen. (Arwill-Nordblad 2005:169 f). Ett exempel på byggnaders symbolik är Skansen i Stockholm där man samlat gamla byggnader från hela Sverige som blir en symbol för Sverige och Sveriges historia. Varje år på nationaldagen åker kungafamiljen dit och bekräftar då platsens symbolik.
Genom att använda olika sorters föremål i olika sorters kombinationer skapar man identitet. Genom att ha gamla föremål visar man på en kontinuitet bakåt. Ett exempel på detta är en grav i Aska, Hagebyhöga socken i Östergötland. I graven daterad till mitten av 900-talet låg en kvinna mellan 18-40 år. Graven innehöll bla en järnstav som kan tolkas som en völvestav. Kvinnan skulle då ha haft en speciell roll i sitt samhälle (bla spådomskonst) och graven skiljer ut sig från andra gravar i området. I graven fanns hängen som visade på kontinuitet bakåt men även på ett försök att rekonstruera det förflutna. Hängena:
● Nutid (dvs 900-tal): ett runt skivformat hänge som har traditionell vikingatida
ornamentering.
● Vendeltida tema: manshuvud som krönts av en fågel. Visar en transformation mellan
människa och djur ett motiv som var vanligt under vendeltid alltså ett flerahundraårigt tema. Mansansiktet hör dock till vikingatidens stil. Föremålet var först ett beslag som gjordes om till ett hänge. Genom att göra det bytte föremålet betydelse.
● 800-tal: alltså mer än hundra år gammalt när det lades i graven. Ett fyrkantigt genombrutet
spänne som gjordes om till hänge vilket gett den en ny betydelse.
● 800-tal som i sin tur refererar bakåt i tiden: Runt hänge som avbildar en kvinna i helfigur.
Hon håller armarna om magen vilket kan tyda på att hon ska vara gravid. Hon har ett ryggknappsspänne på sig vilket var ett äldre sätt att klä sig som inte längre var mode under 800-tal när spännet gjordes.
● Rekonstruktion av romersk järnålder 700-år bakåt. Fem droppformade hängen i förgyllt
silver som tillverkats under vikingatid men genom sin form och dekor härmar den under romersk järnålder. Man har velat rekonstruera ett förflutet (Arwill-Nordblad 2005:177 ff). Föremålen har ihopsamlats till ritualen och haft en stor symbolik. Symboliken finns kvar så länge människor minns begravningen. Men när det glömts har föremålen försvunnit som bärare av minnen. När gamla minnen försvinner kan nya uppstå. När det sker ändras eller prövas individernas och gruppens identitet (Arwill-Nordblad 2005:181 ff). I graven i Aska fanns också en bronskittel från England eller Irland och en bronskanna från Orienten. Föremål från andra kulturer får nya meningar i sin nya kontext (a.a:175). De visar på kontakter och skapar samtidigt något nytt i sin nya kontext. Föremålens koppling till något främmande långt borta kan i sig vara föremålets viktigaste värde (Cassel 2008:108 ff). Efter den arkeologiska utgrävningen har föremålen fått ännu en ny betydelse. Jag har själv en kopia av hänget med kvinnan. Det blir ytterligare ett led i föremålets symbolik. Jag har en kopia av ett hänge som jag köpte på 2000-talet, från en grav daterad till 900-talet, fast hänget är från 800-talet som föreställer en kvinna som klär sig på ett för 800-talet ålderdomligt sätt. Hängets historia kände jag inte till när jag köpte halsbandet. Jag visste bara att den var från vikingatid. För mig symboliserade den mitt intresse för arkeologi och den fornnordiska religionen eftersom en av tolkningarna av hänget är att det skulle föreställa Freja.
Föremål (och byggnader) har en symbolisk mening som skapar identitet för individer och grupper. Ett föremåls betydelse är beroende av vilken kontext den befinner sig i. Samhället bestämmer föremålens värde.
7
3.3 Samhälle
Enligt Anthony Giddens består ett samhälle av individer som är beroende av varandra vilket binder dem samman. I samhället är individerna organiserade i sociala organiserade strukturer utifrån kulturen. Samhället och kulturen är ömsesidigt beroende av varandra. Kultur definieras av Giddens som: ”de aspekter av samhället som är inlärda, inte nedärvda. Dessa kulturelement är gemensamma för medlemmarna av ett samhälle och möjliggör samarbete och kommunikation” . Kulturen består dels av det synliga som föremål, symboler och teknologi, men består också av uppfattningar, värderingar och idéer (Giddens 2003:37).
Alla kulturer har idéer och värderingar som vägleder individen i hennes sociala liv. Kulturen innehåller regler för hur individen ska bete sig i samhället. Normer och värderingar tillsammans styr hur en individ beter sig i sin miljö och skiljer sig åt mellan olika kulturer. Även inom ett samhälle kan normerna och värderingarna skilja sig åt mellan olika individer och grupper vilka förändras över tiden. Samhällen kan även innehålla subkulturer vilket innehåller individer som på ett eller annat sätt skiljer sig från den övriga befolkningen genom sina kulturella mönster. Kulturen har en viktig roll när det gäller att föra vidare normer och värderingar. Den har också potential att införa förändringar i samhället och stå för kreativitet. En kultur är inte statisk. Subkulturer kan tex påverka samhället och skapa förändringar genom att de skapar utrymme och frihet för nya åsikter. Samhället ger individen en social identitet som tex kan vara arkeolog, mamma och hårdrockare. En person har ofta flera sociala identiteter. Det är en kollektiv benämning eftersom man sätts i samma grupp som alla andra arkeologer, mammor eller hårdrockare. Förutom den sociala identiteten har alla en personlig identitet där personen uppfattar sig som unik (Giddens 2003:37 ff).
I sin avhandling “Det hotade kollektivet” (2003) menar Lars Sundström att de förändringar som sker i det arkeologiska materialet när människorna i Skandinavien börjar med jordbruk inte beror på den nya teknologin. Förändringen beror på en vilja att behålla det gamla samhället med den gamla ideologin. Paradoxalt nog är det alltså viljan att bevara det gamla som leder till de största förändringarna. Det mesolitiska samhället hade en egalitär samhällsideologi (Sundström 2003:40 ff). Det betyder att samhället agerar aktivt mot institutionaliserad ojämlikhet och hierarkier. Viktigt var att samhället var rörligt dvs man flyttade och delade lika. Jordbruket i sig anser Sundström inte sågs som ett hot utan anledningen till att det tog 1000 år innan man kollektivt bestämde sig i Skandinavien för att bli jorsbrukare (ca 4000 f Kr) var att man inte ville leva i ett samhälle som jordbrukarna (linjebandkeramiska kulturen) på kontinenten. Man började därför först att odla när man trodde att man kunde göra det utan att samhället och deras livsstil skulle förändras (a.a:5, 104 ff).
Genom jordbruket blev människorna bofasta och ett egalitärt samhällssystem blir svårt att upprätthålla. Men man vill ha kvar den ideologin. Viljan att ha kvar det gamla gör att den materiella kulturen förändras. Människorna börjar manifestera och lyfta fram sin ideologi. Det som var självklart då lyftes nu fram och blev synligt. Genom sin tydlighet kunde den kritiseras. Människorna lever jordbruksliv på sina ensamgårdar. Men de samlas liksom under sin jägar-samlartid på stora kollektiva mötesplatser. Här lever de ett liv för att upprätthålla det gamla sätet att leva men de gör det på ett sätt som de inte skulle ha gjort under sin jägar-samlar tid. På dessa platser lever man i hyddor och inte i hus. På sina boplatser lever man på jordbruket men på samlingsplatserna lever man främst på jakt och fiske. Det kollektiva manifesteras genom att den materiella kulturen är så likartad över hela trattbägarkulturens område. Genom att den materiella kulturen är så likartad över ett så stort område försöker man manifestera att samhället fortfarande är egalitärt genom den materiella kulturen (Sundström 2003:102 ff).
”Historien, världen, dess tillkomst och dess förklaring, behöver under ”normala” omständigheter inte lyftas fram och förstås, utan finns ständigt närvarande i vardagliga rutiner, i mänskliga relationer och i relationer till omgivningen. När rutiner och invanda mönster riskeras, hotas den ontologiska tryggheten och då blir historien det som får utgöra tryggheten. Ett idealiserat förflutet växer fram” (Sundström 2003:109).
När man tydliggör den sociala ideologin blir den medvetandegjord och kan börja kritiseras. Då riskeras den sociala ordningen som man genom att lyfta fram gjort allt för att bevara. Blir avståndet för stort mellan den framlyfta ideologin och verklighetens vardagsliv ifrågasätts den och är inte längre relevant. Det var enligt Sundström vad som hände med trattbägarkulturen. Vardagslivet på boplatserna var inte längre egalitärt och då blev de offentliga sammankomsterna förljugna. Det resulterade i två sätt att hantera krisen, den megalitiska trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen. Den megalitiska trattbägarkulturen fortsatte med jordbrukslivet, efter tillräckligt många hundra år blev ju deras förfäder jordbrukare. Man skapade ”den stora berättelsen” förankrad i jordbruket. Den gropkeramiska kulturen hade djurhållning men levde mer på jakt och insamling av mat. De omskapade sitt samhälle så att det stämde bättre överens med deras samhällsideologi och ”stora berättelse” (Sundström 2003:208 ff).
Man kan aldrig ”gå tillbaka” i tiden. Både den megalitiska trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen omskapade sina samhällen i nuet och för nuet med hjälp av historien.
I dialog med samhället upprätthåller individerna bilden av samhället och därigenom också bilden av sig själva. När samhällen upplever kriser söker man sig tillbaka till sin historia. Historien blir då idealiserad och en myt om det förflutna skapas.
3.3.1 Samhällets historieskrivning och mytbildning
Alla människor skapar gemenskap eller en kollektiv identifikation genom att använda sig av det förflutna. Thomas Hylland Eriksen menar att historieforskning, arkeologi och myter har samma funktion. De används för att människor ska förstå sig själva och världen. De hjälper till att skapa ordning. Utan en idé om historien upplevs tillvaron kaosartad. Demokratiska samhällen måste därför erkänna att det finns parallella myter och att dessa ska ses som likvärdiga med varandra (Hylland Eriksen 1996:6 f, 20 ff, 116). Stefan Arvidsson kritiserar Hylland Eriksen och menar att myter skapar ordning endast för de som omfattas positivt av den. Arvidsson kritiserar även Hylland Eriksen för att han ser myter som nödvändiga och i grunden goda och vill poängtera att historiska händelser alltid kan leva vidare för att de är just historiska händelser. Historiska händelser är intressanta i sig själva och behöver inte mytologiseras. Arvidsson menar att Hylland Eriksen har ett för funktionalistiskt synsätt vilket leder till åsikten att det inte är någon skillnad på historieskrivning och mytologi. Det finns hos människor en vilja att tala om det förflutna för dess egen skull och inte bara för att påverka nuet. Arvidsson menar att förutom ideologiska skäl till att tala om det förflutna även finns filosofiska/existentiella skäl. Det finns en stor fara enligt Arvidsson att anse att historisk objektiv forskning per automatik blir till en myt om en grupp människor tycker sig lära sig något om historien. Det är skillnad på Darwins evolutionsteori och berättelserna i Bibeln. Handlar det om vetenskaplig forskning utifrån vetenskapliga regler skall man inte koppla ihop det med mytologisering (Arvidsson 2007:55 ff). Men genom att erkänna funktionens likhet mellan myter och historieforskning kan vi förstå varför myter upplevs så viktiga för människor och varför en historieforskning är viktig för samhället.
Jag håller helt med Arvidsson i hans kritik. Det är viktigt att skilja vetenskapen från myten vilket jag hoppas kunna visa med min uppsats. Det finns hos människor en vilja att förstå historia för dess egen skull. Hylland Eriksen menar att demokrati är lösningen samtidigt som han lägger stor vikt vid allas rätt till egna myter. Jag anser att så enkelt är det inte. Demokratins regler ska alltid gå före allas eventuella myter vilket kan leda till många problem. I ett demokratiskt samhälle ges en frihet som gör att varje individ kan utforma sin ”stora berättelse”. Men för att ett samhälle ska fungera måste man enas om vissa saker. I en demokrati måste man enas om de demokratiska rättigheterna, acceptera samhällets lagar, samt acceptera individualism och att samhället är sekulärt (med religionsfrihet). Du måste kunna acceptera att andra inte delar ”din stora berättelse” och det måste även få gälla individer som du ser som en del i din ”stora berättelse” dvs individer i din egen familj. I grupper eller hos individer där individualismen inte stämmer med deras ”stora berättelse” kommer den demokratiska friheten inte ses som en lösning på problemet utan som ett hot. Man kommer att uppfatta friheten som skrämmande och kommer då ännu starkare hålla fast vid ”sin stora berättelse”.
Trots den viktiga kritiken tycker jag att Hylland Eriksens bok också har viktiga poänger. Hylland Eriksen menar att vi ofta väljer ut vissa delar av historien som vi vill lyfta fram eftersom just den passar våra syften. När människor skapar myter av historiska händelser säger det mer om nutiden än om dåtiden. Myten skapas för att ge en känsla av inre sammanhang och kontinuitet. En gemenskap måste ha ett förflutet för att fungera och har man inte det så skapar man ett. Problemet är att skapade gemenskaper per automatik ställer vissa människor och grupper utanför. Myter skapar ”de andra” de som inte passar in, de som är ”motståndare” eller ”onda”. När myterna sedan omsätts i politik blir de livsfarliga. De farligaste myterna är offermyterna som berättar hur det egna folket utstått övergrepp i sin historia eftersom de förvandlas till hämndmyter. Alla gemenskaper har andras icke-tillhörighet som förutsättning. Den historiska forskningen bygger på andra premisser men har också som en av funktionerna att skapa sammanhang. I vår tid är museerna en samhällsinstitution som skapar bilden av vårt förflutna och ger den fast form, vilket inte är en objektiv handling. Kunskap av vad som anses vara kulturarv är en ideologisk kunskap. Därför är det viktigt att de som arbetar med dessa frågor lyfter fram det mångtydiga i historien och inte förenklar den (Hylland Eriksen 1996:6, 20 ff, 41ff, 73, 77 f, 85 ff, 109 ff).
Alla samhällen och individer måste ha en historia för att fungera. Däremot är det viktigt att se skillnad på myt och historia. När myter används i politiska syften blir de farliga. Myter eller historia håller grupper samman och detta får sitt praktiska uttryck i riter.
3.4 Ritualer och deras samhällsfunktion
Att utföra ritualer är en form av kommunikation och är en handling som överför och sprider kulturen i ett samhälle. Riterna påverkar hur individen beter sig socialt och blir symboler. Bortser man från dessa symboliska handlingar blir det förvirring i kommunikationen i ett samhälle. Att deltaga i riter visar att man står för samhällets värden och för att man ska kunna kommunicera måste det finnas en struktur i samhället som upprätthålls genom riter och symboler. Krockar två symboliska system börjar de skapa en helhet även om de står i opposition till varandra. Det finns ingen organisation utan symboliska uttryck och genom att ha ett symbolsystem skapar man en ordning för sina upplevelser. Symboler och riter är viktiga både för individen ska kunna hantera sina upplevelser och för samhällets organisation. Därför har offentliga ritualer en viktig funktion för ordningen i ett samhälle. Konsekvensen av riter är att de automatiskt blir uteslutande om man inte deltar eller tillåts deltaga i dem. Det finns en stark koppling mellan offentliga symbolsystem och den personliga kroppen. Samhällskroppen och individens kropp hänger ihop och kroppskontroll är
ett uttryck för social kontroll (Douglas 2003:22 f, 40, 43, 52 ff, 62, 78 f).
När kända symboler används i något sammanhang känns dessa tillfällen som riter. Symbolerna är mer än sig själva och visar på idéer större än sig själva- abstrakta tankar och känslor. Symbolerna arbetar på två plan. De skiljer ut vissa platser som speciella mot andra ”vanliga” platser. Samtidigt visar de på en större, högre och mer civiliserad verklighet som tex gruppen, nationen eller gud (Bell 1997:155 ff). Ritualer hjälper till att upprätthålla makten genom att den legitimerar den. Samtidigt sätter den en gräns för hur de som styr får agera inom de institutioner som skapas genom riterna (Blomkvist 2002:93). Ett exempel på att symbolerna är större än sig själva är nationsflaggor eller vinet och oblaten vid kyrkans nattvard som för de troende inte bara är ” vin och lite bröd”.
Varje rit måste sättas in i sin sociala samhällskontext för att förstås. Riter förhåller sig även till andra riter inom det ritsystem som ett samhälle har. Ofta har samhällen flera ritsystem som går in i varandra eller motsäger varandra utan större problem. Riter beskrivs ofta som gamla och tidlösa men även om en rit utförts på samma sätt under en lång tid har den fått nya meningar eftersom samhället har förändrats. Ritualer kan fylla en funktion för införandet av förändringar i samhället eftersom de ger en trygg känsla av kulturell kontinuitet (Bell 1997:171 ff, 191, 210 ff). Riter innehåller oftast formalitet som sätter gränser och håller människors beteende i schack. Tillsammans med det formella är de ofta traditionella. Traditionen legitimerar riten och det traditionella förstärks ofta med äldre sätt att prata och traditionella kläder. Riter kan användas för att styra samhället genom att riterna kontrollerar samhällets sociala krafter samtidigt som de vill ge intryck av att dessa krafter finns. De skapar regler för vad som anses normalt eller vad som accepteras vilket håller individerna bundna till samhällsreglerna samtidigt som de legitimerar samhällsstyret (a.a: 139 ff).
Exempel på en ritual som vi ofta utför är fikapausen, en rit som delar upp vår arbetsdag. Genom att dricka kaffe eller te tillsammans visar man gemenskap och att alla hör till gruppen. Om någon väljer att sitta för sig själv eller inte går och fikar alls tar personen i fråga symboliskt avstånd från gruppen vilket upplevs som negativt. Om någon istället nekas tillträde till fikabordet är det mobbing. Vid fikastunden skapas gemenskap genom att man pratar med varandra. Samtalen ska handla om saker som alla kan känna till så alla kan ingå i gemenskapen. Därför är TV-program tacksamma liksom vädret. Vissa saker pratar man om och andra inte enligt en oskriven regel. Vad som passar och inte passar varierar från plats till plats. Fikat delar upp arbetsdagen men även året. Vi har högtidsfika när vi fyller, vid jul, påsk, midsommar och när vi får gäster hem till oss. Högtidsfika innebär oftast att man bjuder på tårta och har speciella ritualer. Är det födelsedag ger man paket och har ofta lite finare kläder osv. Tycker man inte om att fylla år struntar man i att bjuda på fika med tårta. Man avstår det symboliska. Men man lever sällan vardagsliv den dagen utan åker bort så man inte riskerar att någon kommer och vill ha fika.
Genom ritualer kommunicerar vi med varandra på ett symboliskt plan. Genom dem bekräftar vi samhället och oss själva. Därför blir riter viktiga för samhällets och individers identitet.
3.4.1 Riter som identitetsmarkörer
Utförandet av riter ligger nära idén om gruppen och individens identitet. Identitet för en individ innebär att man försöker upprätthålla en känsla av kontinuitet inom sig själv. Eftersom den individuella identiteten ger individen sin plats i samhället hänger den individuella identiteten ihop med den kollektiva. Den kollektiva identiteten försöker besvara frågan vilken gruppen är och vill ge gruppen en känsla av kontinuitet (Thurfjell 2002:222 ff).
David Thurfjell menar att identiteten (både den individuella och gruppens) skapas genom tre verktyg människans interaktion, vanehandlingar och självreflektion. Han menar vidare att dessa verktyg legitimerar det ontologiska systemet samtidigt som det ontologiska systemet legitimerar verktygen:
● Mänsklig interaktion: Genom det dagliga mötet med människor i vår omgivning bekräftas
vår identitet medvetet och omedvetet. När vi delar vår vardag med människor som delar vårt symboliska universum får vi en känsla av enhet och kontinuitet. Viktigt här är språket och hur det används, sociala konventioner, uppfostran, utbildning och lagar. Dessa skapar gränser för gruppen och stärker identiteten.
● Vanehandlingar: Både medvetet och omedvetet upprepar vi vårt beteende när vi tänker, talar
och handlar. Genom det upprepande beteendet bekräftar vi vårt symboliska universum och stärker därmed vår identitet. Vardagslivet bekräftar ständigt individen och gruppen och skiljer ut den från andra. De rituella handlingarna fungerar på liknande sätt men på ett speciellt sätt eftersom de så direkt är kopplade till verklighetsbilden och det ontologiska systemet. Den religiösa världsbilden och de riter som är kopplade till den gör att de båda förstärker varandra.
● Självreflektion: Individer och grupper förhåller sig ständigt medvetet som omedvetet till sin
existens och historia. Individen har sin självbiografi där minnen förklarar (i efterhand) och skapar en idé om vem individen är. Dessa minnen skapas tillsammans med individens symboliska universum. Det ger en känsla av kontinuitet i självet. Trots att minnena kommer att omtolkas och förändras allteftersom omgivningen ändras finns känslan kvar av att ”jag är alltid densamma”. Liknande roll har minnen och dess skapande för kollektivet och gruppen som upplever sig vara ”densamma” fast mycket ändrats (Thurfjell 2002:228 ff).
Riterna skapar ordning och klassificerar genom sitt symboliska system. Men de kan också uppfattas som en press och skapa känslan att individen inte har något annat val än att göra det samhället kräver. Att ha ett klassifikationssystem är viktigt och Mary Douglas kallar det systemet för group. Denna group kan vara olika stark i olika samhällen och definierar gruppen mot andra grupper. Grid är en term som står för den press som finns inom ett samhälle att följa riterna (Douglas 2003:61 ff). Group skapar symboliska skillnader som avskiljer gruppen mot andra grupper. Ju större sammanhållning som finns inom gruppen ju starkare är de kulturella koderna. Om group är svagt är människan ensam. Om den är väldigt stark kontrolleras man av andra människor. Grid termen tar upp hur mycket individerna delar klassifikationssystem med varandra eller om klassifikationssystemet är mer privat. Med väldigt lågt grid kan individen inte kommunicera med andra. Starkt grid ger stark social sammanhållning (Johansson & Miegel 2002:132 ff).
Exempel där både group och grid är obönhörligt stark är hos extrema politiska och religiösa grupper. Här är det viktigt att tydligt skilja ut sig från andra grupper eller övriga samhället vilket man gör på symbolisk väg (group). Trycket inom gruppen är också stark (grid) man ska göra och tycka som alla andra. Att tänka fritt eller ha egna åsikter anses farligt. Gruppen är viktigare än individen. Individen har ingen egen vilja utan ska göra som alla andra (egen anm).
Riter är kopplade till individens och samhällets självförståelse. De är viktiga för individens identitet inom ett samhället och för samhället eller grupper inom samhället. Riter skiljer ut individen och gruppen från ” de andra”.
Efter den teoretiska genomgången skall jag nu använda teorierna på tre fallstudier från järnåldern. Jag vill undersöka hur människor under järnåldern förhöll sig till dessa platser och vilken roll platserna senare har fått spela under historien. Vi börjar i norra Tyskland.
4. TEUTOBURGERSKOGEN I NORRA TYSKLAND
Slaget vid Teutoburger skogen stod år 9 e Kr mellan Roms armé, vilken bestod av soldater från hela imperiet och eventuella allierade germanska krigare, mot en samling av olika germanska stammar. Här massakrerade germanerna 20 000 romerska soldater. Trots ett antal straffexpeditioner från Roms sida flyttades aldrig gränsen vid Rhen. Istället förstärkte Rom baserna vid gränsen och avvecklade sina planer på att expandera. Gränsen vid Rhen blev länge en kulturell gräns i Europa (Wells 2005:7, 225 ff).
Julius Caesar började sin erövring av kelterna år 58 f Kr. De bodde enligt Caesars beskrivning i sin bok De Bello Gallico väster om floden Rhen och germanerna bodde på östra sidan. Floder var för romarna naturliga gränser. När vi säger germaner eller namn på olika germanska stammar är det en konstruktion av Caesar och andra romare (Wells 2004:7 ff,103 ff). Egentligen var folken på båda sidorna av floden släkt med varandra och det var inga större kulturella skillnader. Men efter att romarna skapade gränsen och vaktade den var det inte lika lätt att skapa nya släktband med varandra och ”tack vare” romarna blev det ”olika folk” (Cunliffe 1994:427 ff). Jag kommer att skriva germaner i fortsättningen för att det är lättare. Men det betyder bara folk öster om floden Rhen. När jag nämner olika namn på stammar är det namn som romarna gett dem. Romare betyder människor i det romerska imperiet eller soldater som har tagit tjänst i den romerska armén. De kunde komma från imperiet eller vara germaner som tagit värvning i armén. Romerska soldater kunde i sin tur komma från många olika kulturer inom det romerska imperiet. Skriver jag Germanien är det inte ett land utan landområdena öster om Rhen.
Eftersom platsen Teutoburgerskogen länge var en mytisk plats börjar jag där. Därefter diskuterar jag själva händelsen eftersom platsen hittades arkeologiskt först 1987.
4.1 Slagets symboliska betydelse
Den symboliska betydelsen platsen fick måste ha varit enorm. Men allt eftersom tiden gick och tiderna förändrades glömdes den nästan bort. Under medeltiden levde den kvar som fragment i sagor och legender som berättelsen om drakdödaren Siegfried/Sigurd Fafnesbane (Wells 2005:23). Under 1400-talet blev slaget åter intressant när kopior av romerska texter återfanns i klostren. Det var framförallt Tacitus texter Germania (från 98 e Kr) och Annales som fick stor betydelse. Tacitus framställde både romarna och germanerna med brister och förtjänster. Det gjorde att både 1400-talets italienare och tyskar kände att det var ”deras” text. Tacitus ställde det vilda, ädla, enkla naturfolket i norr mot de civiliserade men korrupta romarna. Texten var mer en kritik mot romarna än en korrekt beskrivning av germanerna. Germanerna levde enligt Tacitus i de farliga skogarna men den hårda tillvaron hade gjort dem starka. De sågs som okultiverade, eftersom man ansåg att de inte ägnade sig åt jordbruk utan jagade och krigade. Samtidigt speglade de ”ädla vildarna” det gamla enkla Rom som fanns förr. Germanerna var det romarna inte var. Vildarna hade enligt Tacitus i sitt ”naturliga ursprung” lyckats bevara de goda dygderna på ett naturligt sätt. Skogen var det kulturlandskap som symboliserade germanerna och det skilde sig från romarnas kulturlandskap. Det var inte bara Rom, utan även andra stormakter under denna och föregående tid som hade beskrivit att fienden fanns i ”de farliga skogarna” - bla hade man gjort det i Mesopotamien (Schama 1998:110 ff).
Humanister i Rom som påve Pius II menade under 1450-talet att texten visade hur långt germanerna nått i sin utveckling men att de inte var framme ännu till att kunna inlemmas i den romerska kristna gemenskapen. En kopia som hade hittats i ett tyskt kloster fördes ”hem” till Italien (Schama
1998:111 ff, 130 ff). Samtidigt såg Martin Luther i Arminius (germanernas krigsledare) eller Hermann som han förtyskade namnet till sin föregångare i kampen mot Rom. Hermann ville befria germanerna från Rom och Luther ville befria tyskarna från påven (Wells 2005:27 f). Under 1500-talet användes Tacitus av tyskarna för att beskriva det ”sjuka ” Sydeuropa i kontrast mot det ”sunda” Nordeuropa. Skogen var inte farlig utan skänkte trygghet. Natur skildras i konsten och dikter. I Nordeuropa målades naturen i centrum och eventuella ruiner fanns i bakgrunden. I Italien målade man arkitekturen i första hand och naturen var bakgrunden (Schama 1998:132 ff).
Under 1700-talet blev skogen åter aktuell. Det lantligt oskuldsfulla lyftes fram samtidigt som krigiska stämningar förekom i samhället. Det var en motreaktion mot klassisismen och dess språk franska. Skogsromantiken blev viktig och Tacitus skrifter lästes av många. Skogen symboliserade det tyska och blev ännu viktigare under krigen mot Napolieon. Religion, patriotism, forntid och framtid smälte ihop i den tyska skogsromantiken. Olika ceremonier utfördes i skogen och skogsdungar. Fransmännen och Frankrike blev ”de andra”, som Romarriket och som påvemakten hade varit förut. Så småningom utvecklades två saker ur detta, praktisk skogsvård och den mytiska uppfattningen om skogen. Dessa smälte ofta ihop. Wilhelm Heinrich Riehl gav ut boken Naturhistoria vilket utgavs i 12 upplagor. Hans teser i den kom att bli grunden i många anti-urbana och anti-modernistiska rörelser. Förutom att den handlade om skogen ingick Riehls antisemitiska uppfattningar i boken. Det var nu judarna som fick vara ”de andra” de sågs som rotlösa stadsbor tillskillnad från de lantliga och bofasta germanerna. Enligt Riehl var skogen det som gjorde Tyskland tyskt (Schama 1998:143 ff).
Ett gigantiskt monument restes under 1800-talet över Arminius/Hermann på en bergstopp vid platsen där man trodde att att slaget stått. Den är 28 m hög och Hermann håller ett svärd som är 7,5 m högt som pekade mot Frankrike. Statyn står på en sockel som är 29 m hög högst upp på ett berg. Statyn är 430 m högre än slätten runtomkring (Wells 2005: 29). Hit började olika grupper göra vandringar och manifestationer. Den 1 augusti 1925 vid 50-årsminnet av invigningen av statyn samlades 5000 ultranationalister i protest mot Weimarrepublikens demokrati. Efter nederlaget under första världskriget hade strävan efter nationell självhävdelse blivit alltmer desperat. Arkeologen Gustav Kossina gav ut böcker där han menade att han kunde visa hur stort territorium de gamla stammarna under järnåldern haft. Han menade därmed indirekt att detta området tillhörde dagens tyskar. Judarna var ”de andra” och det uppfattades som att judarna med sitt kommersiella och urbana samhälle hotade att störta hela Tyskland. Efter 1933 blev skogen det tema som genomsyrade alla sektorer av kultur och politik. Tacitus skrift blev viktig i nazismens ideologi och propaganda. Man ville ha skriften tillbaka från Italien. Hitler undrade om den kunde återbördas till sitt ”hem” när Mussolini var och besökte honom. Mussolini sade ja men fick ta tillbaka löftet efter protester i Italien. Nazisterna menade att de hos Tacitus kunde hitta belägg för sin rasideologi eftersom Tacitus skriver att germanerna inte har ”besmittats” med andra folkslag. De var en särart som endast hade likhet i sig själva. På Tacitus tid var dock inte renrasighet något positivt laddat ord som det var för nazisterna. Tacitus beskrev germanerna som att de hade blå bistra ögon, rödblont hår och kraftigt byggda kroppar. När Mussolini hade störtats letade SS-män i Italien efter orginalkopian av Tacitus skrift Germania men de hittade den inte (Schama 1998:109 ff, 162 f ).
Efter andra världskriget valde man i läroplanerna för de tyska skolorna att tona ner konflikten mellan romare och germaner. Istället valde man att lyfta fram det omfattande samarbete som också fanns (Wells 2005:30). Man har i Tyskland uppfört många monument som skall påminna om den nazistiska diktaturen och de övergrepp som skedde under deras styre (egen anm). Platsen där den stora Hermannstatyn rests är idag en publikmagnet och besöks av 1-2 miljoner turister varje år (Wells 2005:30).
4.2 Platsen där slaget ägde rum
Platsen där slaget hade ägt rum upptäcktes 1987 och heter idag Kalkriese i Nieweddesänkan. Den ligger mellan Kalkrieser berg i norr och ett våtmarksområde i söder kallad Grosses Moor. Lämningar av slaget har påträffats inom ett område på 5 x 6 km. Det oväntade som man upptäckte var en vall av torv som hade uppförts vid bergets sluttning. Den hade ursprungligen en höjd på 1,5 m och hade på vissa ställen trästängsel. Arkeologerna grävde fram 600 m av vallen som på vissa delar var belagd med kalksten. Ett dike fanns på vallens ena sida upp mot bergen. Germanerna hade alltså byggt vallen i god tid före slaget vilket visar att slaget var planerat under en lång tid. Vallen gav germanerna både skydd och ett gömställe. Där kunde de överraska romarna. Framför vallen har många fragment av romerska föremål hittats. Fynd som gjorts är bland annat en försilvrad järnmask, spetsar till katapultprojektiler, en pikyxa, skäror och delar av hjälmar. Man hittar endast fragment av vapen och utrustning eftersom germanerna efter sin seger tog med sig allt som ansågs värdefullt. Fragment av 4000 romerska föremål har hittats, varav 3100 är militära föremål och 1160 stycken mynt. Benfragment från människor, hästar och mulåsnor hittades också. Germanerna begravde inte sina fiender vilket resulterade i att djur åt upp dem och därför fanns endast benfragmenten kvar (Wells 2005:42 ff). Peter S. Wells menar att platsen redan från början kan ha varit viktig och helig för germanerna. Det kan ha varit en av anledningarna till att de valde platsen, förutom det taktiska läget. Berget, skogen och våtmarkerna var heliga platser och här sammanföll de (Wells 2005:217). Efter slaget bör platsens rituella betydelse ökat ännu mer och blivit ännu viktigare för identiteten.
4.3 Det germanska samhället i norra Tyskland
Germanerna hade en jordbruksekonomi. Människor bodde på ensamgårdar eller i små byar vilka alla hade liknande struktur. I en by kunde 30 personer leva. Familjen hade stor betydelse och de
Bild 2: Del av minnesmonument i centrala Berlin över de judar som mördades under nazitiden. Foto: Ulrika Wennerström.
nära släktingarna begravdes på en plats nära gården. Förutom att vara bönder utövade man olika sorters hantverk. I hela Germanien fanns ensamgårdar och små byar men utvecklingen gick mot att större samhällen började växa fram. Dessa platser visar på en större social skiktning där ett hus ofta är större än de andra. Man hade nära kontakt med sina grannar och rörde sig mellan byarna. Det fanns ett utvecklat socialt nätverk. Samhällena bestod av stammar av olika storlek och makt. Germanerna hade ingen övergripande politisk organisation över stammen som höll ihop dem som en grupp. Varje stam hade ett råd med äldre män som samlades och tog beslut för stammens räkning. Vid tider av krig utsåg de en krigsledare som fick stor makt (Wells 2005:115 ff).
Rom hade länge funnits i germanernas utkant efter Caesars erövring av kelterna ca 55 f. Kr. Rom utgjorde ett hot och på grund av det skedde en utveckling mot ett krigarsamhälle. Det visar sig genom att män börjar begravas med lans, svärd och sköld. Att män börjar begravas med vapen visar att vapen hade fått en identitetskapande funktion. Kontakterna mellan de germanska stammarna förstärktes också. Många germaner tog tjänst i Roms armé vilket ledde till att de fick ökad kännedom om romersk taktik och krigföring. Efter det använde de samma vapen som romarna. De lärde sig också nya språk och kom i kontakt med andra kulturer. När de kom hem med rikedomar och lön från armén fick de en prestigeställning i sitt eget samhälle. Det finns likheter i vapengravar från Rhens östra strand ända bort till Ryssland och från Donau upp till centrala Skandinavien. Förändringarna på grund av hotet från Rom fick stor spridning. Det fanns även hövdingar som valde att stödja och samarbeta med Rom. Olika åsikter fanns även inom grupperna (Wells 2005:128 ff).
Arminius var germanernas krigsledare vid slaget. Han kom från en ledarsläkt inom cheruskerstammen i nuvarande Nordtyskland. Arminius hade tjänstgjort i den romerska hären och fört befäl över hjälptrupper till romarna som förmodligen bestod av människor från hans egen stam. Han lärde sig därigenom latin och blev romersk medborgare och fick titeln riddare, equites, vilket gjorde att han hade en hög ställning i det romerska samhället. År 7 e Kr återvände han hem och blev krigsledare för de germanska stammar som inte ville bli en del av det romerska imperiet (Wells 2005:111 ff). Historiska källor berättar att efter slaget hade Arminius uppnått hög prestige och flera stammar slöt nya förbund med hans stam. Han vann stor makt som steg honom åt huvudet, anklagades för att vilja bli kung och dödades därför av stamfränder (a.a: 233 f).
Wells menar att bristen på förståelsen hur de germanska samhällena fungerade var orsaken till att Rom aldrig lyckades erövra eller kontrollera dem. Romarna, dvs kejsaren och hans rådgivare hade helt missbedömt det politiska och sociala läget hos germanerna. Roms militär var vana att strida i organiserade formationer på öppen mark. I Germanien fanns skogar, träsk och myrar. Det kunde germanerna utnyttja genom att anfalla snabbt och sen dra sig tillbaka i oordning. Vapnen var likartade men taktiken helt olika (Wells 2005:90 f, 151 ff). Ett stort problem för romarna var att germanerna inte hade några centra som kunde erövras för att därmed få kontroll över hela området. Romarna visste inte hur de skulle hantera situationen eftersom de inte hade något handgripligt de kunde erövra (Cunliffe 1994:429). Vid slaget i Teutoburgerskogen lurade germanerna in romarna i en fälla. De blev instängda mellan berget och våtmarkerna vilket gjorde att de inte kunde strida som de var tränade. Samtidigt blev överfallet (bakhållet) en total överraskning vilket gjorde att de inte kunde organisera sig (Wells 2005:7 ff).
Romarna hade en idé om att farligt folk bodde i norra Europa vilket ständigt utgjorde ett hot mot dem. Germanerna var för Rom barbarer och farliga vildar i de hemska skogarna. Samtidigt anställde man gärna germaner i sina hjälptrupper och vid Roms gränstrakter förekom ett fredligt handelsutbyte. Man kan anta att detta inte riktigt nådde fram till folket i Rom med omnejd (eller man visste det kanske men själva myten om germanen hade större inflytande över tänkandet än
fakta, egen anm). Caesar beskrev germanerna och romarna trodde att germanerna fortfarande var likadana. Ledningen i Rom hade helt missat att en krigarideologi hade växt fram hos germanerna och att en stor samhällsförändring ägt rum (Wells 2005:10, 159 ff).
Romarna utförde ett antal fälttåg på andra sidan om Rhen. Wells menar att det troliga är att kejsar Augustus ville upprätthålla den politiska föreställningen att han kunde erövra hela världen. Men han var troligen medveten om att det varken var möjligt eller önskvärt (Wells 2005: 81). Barry Cunliffe menar däremot att Augustus verkligen ville erövra området öster om Rhen och norr om Donau för att få tillgång till viktiga handelsvägar från Baltikum och Skandinavien. Det kan vara troligt, eftersom romarna till en början lyckades bra under sina militärkampanjer. Mellan 12-7 f Kr och 4-5 e Kr lyckades man ta tillräcklig kontroll över området mellan Rhen och Elbe (Cunliffe 1994:429 f). Trodde man.
Publius Quinctilius Varus var ståthållare i Rhenlandet vid tiden för slaget. Augustus hade tillsatt honom därför att han var mycket meriterad och hade varit ståthållare i Syrien och dessförinnan prokonsul i Afrika. Rom lade hela skulden på honom men det var inte han som ensam orsakade katastrofen enligt Wells. Problemet var att kejsaren och hans rådgivare redan betraktade området mellan Rhen och Elbe som erövrat. Varus trodde att hans uppgift var att bygga upp strukturer så Rom kunde styra området lättare och slå ner eventuella uppror (Wells 2005:83 ff).
Romarna hade militärbaser vid gränsen som skulle stoppa plundringar på Romerskt område. Från baserna Haltern och Xanten (Varus bas) kom troligen många av de som stupade i Teutoburgerskogen. Basen i Haltern skulle troligen fungera som bas när infrastrukturen skulle upprättas efter att man erövrat området. Haltern har grävts ut av arkeologer. Man har hittat huvudbasen och två hamnar, en för militär bruk och en civil och man vet att den grundades omkring 5 f Kr. Inne i fästningen fanns en liten stad där ca 5000 man bodde. Det var inte en typisk legionärsbas utan hade även omfattande administrativa syften. Runt den civila hamnen växte ett samhälle fram där lokalbefolkningen bodde. De tillverkade och sålde varor och tjänster till romarna, hantverk, redskap, mat samt prostitution. De romerska officerarna fick ta med sig sina fruar men övriga soldater fick inte gifta sig. Det var dock vanligt att en soldat startade en inofficiell familj tillsammans med en kvinna från trakten. När han sedan gick i pension kunde de bygga upp en gård tillsammans (Wells 2005:7, 91 ff). De arkeologiska lämningarna tyder på att basen övergavs mycket hastigt år 9 e Kr. Det kan man se på mynten som alla är före år 9 e Kr men inga efter (förutom några mynt i en myntgömma). Romarna hade grävt ner mycket vapen och värdeföremål som de inte ville att fienden skulle ta. Mycket hel keramik har hittats. I vanliga fall hittar man endast trasig keramik som folk slängt. Romarna har här inte hunnit ta med sig den hela keramiken (a.a:97 ff).
Den största delen av tiden krigade soldaterna inte utan marscherade runt och visade de romerska standaren vilket var ett sätt att visa sin makt och kontroll i området. De byggde även broar och gjorde reparationsarbeten. De romerska soldaterna var utbildade för att strida och det var deras arbete. Därför var de naturligtvis starkt motiverade till att strida och man steg i graderna på grund av sitt hjältemod och skicklighet. Sammanhållningen var stark och det var bättre att dö i strid än att vara en av få överlevande. Det berättas att Varus och hans officerare kastade sig på sina svärd när de förstod att de var besegrade i Teutoburgerskogen. Genom värderingar och uppförandekoder i organisationen styrdes gruppen. Här gällde mod och lojalitet vilket inpräntades ända från utbildningens början. Mod ledde till belöningar av olika slag som medaljer. Standaren spelade en viktig roll. De symboliserade Rom och standaren bestod av en förgylld örn. Platsen där standaren förvarades var en helgad plats. Att förlora ett standar till fienden var ett av det mest förödmjukande som kunde ske. Därför kan man förstå bestörtningen i Rom när Varus legioner besegrades och standaren erövrades. När man vunnit viktiga slag ordnades triumfceremonier. Krigarteknologin var
avancerad och man kunde döda i stora mängder. Man tvekade inte att döda obeväpnade människor liksom kvinnor och barn. Den inställning till fienden uppmuntrades och det finns de som menar att gladiatorspelen hade som syfte att vänja romarna vid extremt våld och att det därigenom skulle bli lättare att massakrera motståndare (Wells 2005: 104 ff, 142 ff, 194).
4.4 Diskussion
Ända från det att den fysiska platsen för slaget glömts bort och tills att den återfanns 1987 levde händelsen och den mytiska platsen kvar i det historiska medvetandet. Historiker har kunnat arbeta med slaget utifrån romerska texter men inte med den fysiska platsen. Först efter att den återfanns kunde den bli en arkeologisk plats där vetenskapen kunde visa på de faktiska förhållandena. Platsen där slaget ägt rum var troligen en helig plats redan innan slaget men efteråt blev platsens symboliska laddning än starkare. Landskapet där slaget ägt rum måste ha blivit en viktig del hos germanernas ”stora berättelse”.
Den materiella kulturen visar att en krigarideologi vuxit fram i de germanska områdena. Gravar visar att ”krigare” var en social identitet och vapen var identitetsskapande föremål. Romerska vapen ingick i den men stod kanske för andra saker i det germanska samhället än vad det gjorde när germanska soldater bar sina vapen i Rom.
I ett stamsamhälle är släkten och stammen det viktigaste. De har en stark grid och group som förstärks av yttre hot av det slag som Rom utgjorde för de germanska stammarna. Det gjorde att group även innefattade andra stammar som inte ingått i samma gemenskap tidigare. Stammarna sammansvetsades mot Rom. En fiende som var överlägsen tekniskt och militärt. Innan Rom var ett aktivt hot mot germanerna kunde de germaner som tog tjänst i armén eller som reste i imperiet rört sig in och ut ur de olika kulturella systemen utan problem. Rom var en krigsmaskin och själva utvecklingen av krigaridentiteten var nog inte bara ett resultat av Roms hot utan även en inspiration hämtad från Rom. Att ha krigat i Roms armé var prestigefullt hos germanerna. När Rom blev ett verkligt hot uppstod en situation som krävde att de germaner som hade kontakt med Rom tvingades välja sida (vissa stammar allierade sig med Rom medan andra ville göra motstånd och olika åsikter förekom även inom stammarna). Kanske hade många germanska krigare stött på uppfattningen att man i Rom såg ner på dem och förenades under en ”underdog spirit”. Troligen hade germanerna en samhällsideologi som innebar att man skulle vara fria, dvs utan en kung som styrde över dem. Man motsatte sig Roms överstyre och man motsatte sig Arminius maktambitioner, eller så kanske det var ett resultat av en maktkamp. Ideologin bör ha förstärkts under Roms hot och lyfts fram och medvetandegjorts i kampen. Den legitimeras troligen genom berättelser ur deras förflutna och genom ritualer som stärkte gruppen. Grid mentaliteten förstärktes med krav på enhetlighet. Ville någon styra över dem hotades hela deras identitet och idé om vilka de var. Romarna i sin tur såg germanerna som skogsfolk och de fick fungera för Rom som ”de andra”, som stod för det Rom inte var, dvs okultiverade. Man speglade sig i germanerna och skapade genom motsatsförhållandet sin egen identitet.
För de romerska soldaterna förkroppsligade standaret värderingarna de stod för. Det var en oerhörd stark symbol som höll gruppen samman (ungefär som våra flaggor). Den starka sammanhållning betyder att de hade stark grid och deras group förstärktes när de befann sig vid gränsposteringarna. Ut i fält innefattade group den romerska armén. När de var vid basen och utan hot kunde group även innefatta de germaner de hade kontakt med. För att stärka grid använde sig armén, förutom standaren, också av ritualer som exempelvis utdelning av medaljer. Genom att symboler fick förkroppsliga mod och ära motiverade man till fortsatt krigande. I vardagslivet varje dag bekräftade
soldaterna sin identitet och sin uppgift. Genom den mänskliga interaktionen soldater emellan, de vanehandlingar som soldaterna gjorde varje dag och genom sin självreflektion blev man soldat. Soldaterna fick en social identitet som var meningsfull i samhället och för dem själva. Ritualer på hemmaplan, som gladiatorspelen, normaliserade våldet. Trots det ansåg man sig civiliserade jämfört vildarna i norr och öster. Man kan tänka sig att genom att projicera det hemska på ”de andra” glömde man allt det brutala som romarna själva utförde.
När Tacitus texter återfanns på 1400-talet blev skogen en symbol som tyskarna adopterade. Skogen och platsen där slaget hade ägt rum levde vidare i myter. Skogen och allt symboliskt den förkroppsligade som det enkla, ärliga och redbara livet blev viktigt för den tyska identiteten. Man projicerade sin ”stora berättelse” på skogen som blev en starkt symbol. Samtidigt skapades en moralisk skillnad mot Rom som fick stå för det förljugna, vilket fysiskt visade sig i deras kulturlandskap. När ett samhälle/individer upplever sig vara i kris söker man sig bakåt. Tyskarna sökte sig till skogen och allt det stod för. Hermannstatyn restes på den plats där man ansåg att slaget ägt rum och genom statyn förstärkte man platsens betydelse. Idag besöks platsen där statyn står av 1-2 miljoner turister varje år. Det är nog inte många av dem som är ultranationalister utan vanliga turister. Monumentet har idag fått en ny betydelse och säger något om 1800-talet och dess historiska situation.
Under 1400-talet och framåt blev ”orginalkopian” av Tacitus dokument ett av de mest eftertraktade föremålen i Europa. Den förkroppsligade och stod för ”hela Tysklands ursprung” eller symboliserade Italiens storartade förflutna. Den blev lika viktig för bägge dessa kulturkretsar. För nazisterna blev skriften det som tyskarnas hela ursprung ansågs grundat på. De lade sin egen ideologi på historien och omvandlade den till propaganda. Nazisterna använde den till att rättfärdiga sin politik, rasideologi och för att konstruera ett förflutet som aldrig hade funnits. De gjorde det för att stärka sina värderingar och Germania var en viktig symbol och källa för att legitimera konstruktionen. Genom detta föremål (handskriften) ansåg de att de fick ett historiskt belägg för att utrota alla ”de andra” dvs judar, romer, handikappade, homosexuella, politiska motståndare och alla andra som inte passade in i den idé om sig själva nazisterna skapade. Samtidigt valde nazisterna att lyfta fram germanerna och Hermann/Arminius som hjältar och starka krigare. Man valde att inte beakta att folk från Hermanns egen stam dödade honom när de tyckte att han försökte göra sig maktfullkomlig. De skapade den myt som passade dem.
Ett samhälle kan välja vad man vill glömma, förneka och vad man vill komma ihåg. Tyskland har valt att minnas det som skedde under den nazistiska tiden. Idag kan man se att Tyskland arbetar med monument för att man inte ska glömma bort diktaturen och vad den gjorde mot människor. Politikerna för alltså en politik där man insett monuments och symbolers betydelse för samhället. Man gör det för att det inte ska glömmas utan ska kunna bli en del i ”den stora berättelsen” och för att om något liknande skulle hända igen, ha möjligheten att skapa ett motstånd. Det gäller att skapa ett samhälle där demokratin och de demokratiska värdena blir en ideologi som människan vill kämpa för. Demokratin är som starkast i de länder där den blivit tradition, en självklar del i ”den stora berättelsen”. Nazisterna skapade platser som i vår tid blir viktiga bärare av minnen, som förintelselägret Auschwitz-Birkenau.
Slaget som skedde år 9 e Kr och texterna som beskriver händelsen har historiskt haft en central betydelse för skapandet av den tyska identiteten. Händelserna har under årens lopp getts nya betydelser beroende på den politiska situationen. En liknande ställning i Sverige har Uppsala högar men här har det alltid funnits en fysisk plats att förhålla sig till.
5. GAMLA UPPSALA MED DESS GRAVHÖGAR
I denna studie tänkte jag först göra en arkeologisk forskningshistorik över Uppsala högar. Därefter se på hur arkeologin idag ser på gravarna och samhället som levdes där. Jag kommer sedan ta upp det hedniska templet som enligt gamla skriftliga källor skulle ha funnits i Gamla Uppsala. Därefter tittar jag närmare på hur samhället senare använt platsen och gett den nya betydelser.
Gamla Uppsala ligger i landskapet Uppland i östra Svealand alldeles utanför dagens Uppsala. 5.1 Forskningshistorik
”Kring ingen ort står i norrön saga och dikt en sådan glans som kring Gamla Uppsala. Här var det mäktiga svearikets hjärtpunkt. Här hade i århundraden Ynglingaätten haft sitt huvudsäte, den ätt, som ansågs ypperst bland fornkonungasläkter. Här låg Nordens ryktbaraste tempel. Och här reste sig de tre väldiga Kungshögarna, som helhet den mest imponerande bland nordiska kungagravkomplex” (Nerman 1943:9).
Uppsala högar började grävas ut 1846 av Bror Emil Hildebrand. Den direkta orsaken till undersökningen var att man på 1830-talet börjat tvivla på att människor uppfört högarna (Sjöberg 2000:13). En naturvetenskapsman hade ifrågasatt idén att människor byggt högarna och menat att det var naturliga formationer. Redan före utgrävningen kunde dock konstateras att den undre delen av högarna var en naturformation en ås, medan den övre var gjord av människor som tagit grus ur åsen på båda sidor av graven och därigenom format högen (Stenberger 1964:532 f). Eftersom
Bild 3: Peringskiölds karta över Gamla Uppsala från 1710, detalj (Gräslund 1997:107).
