Exit Rothstein

(1)

Samhällets rörelselag - bloggen om Mikael Sandbergs bok

Om hur samhällen förändras och hur man vetenskapligt studerar det

MARX, DARWIN OCH STATSVETENSKAPENS POLITISERING

Exit Rothstein

(2)

Foto: Marina Nistotskaya. I främre raden fr. v.: Bo Rothstein, Michelle D´Arcy, och undertecknad, på avslutningsmiddagen på WINIR-konferensen i Rio de Janeiro i september 2015. Den Store Statlige Korruptionsforskaren reste enligt egen utsago dit med business class betald av SIDA för a besöka son med brasiliansk ﬂickvän, medan jag åkte ekonomiklass för a få kommentarer på e paper om MaxRange inför artikelskrivande.

Ja Rothstein är på väg ut. Man utlyser nämligen den röhsska professuren på

statsvetenskapliga institutionen i Göteborg. (Ansökningstiden går ut idag den 15 oktober.) Epoken Rothstein är alltså snart tillända. Även om han säkert kommer a fortsä a a låta höra av sig.

Han och jag har vissa gemensamma erfarenheter, förutom a vi är ungefär lika gamla och på väg mot pensionering. Vi deltog bägge i den riksgemensamma sammankomsten svenska statsvetarinstitutioner hade som avslutning av kurserna i kvantitativa metoder i Sankt Annas skärgård en gång på 1980-talet. Mi minne var a han lät höra av sig redan då. Främst i frekvensen inlägg och det lundensiska bräkandet. Olof Petersson och Sören Holmberg var seminarieledare. (Olof Petersson var Sören Holmbergs föregångare som valanalytiker för valen 1973 och 1976.)

Därefter har Rothstein gjort sig bemärkt i deba inlägg, som jag ofta tyckt om. Det ﬁnns väl några fall av överdrifter, såsom hans råd a lägga ned Uppsala universitet och förbjuda ge till tiggare. Men han har i alla fall en förmåga a få publicerat sina synpunkter på e sä som tvingat läsare a tänka till. Han har dessutom en trogen svans av aggressiva aktivister på social medier, har jag sannerligen få erfara när jag länkat till denna blogg där. Som vänsterpopulist har han efter erövrandet av kommandohöjden röhsska professuren i statskunskap i Göteborg idogt försvarat det existerande systemet för forskningens organisation och ﬁnansiering. I den funktionen följer han i sin föregångares fotspår,

”Erlanders gosse” Bo Särvik, som dock verkade mer organisatoriskt och i det fördolda inom Humanistiskt-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet (HSFR), numera ingående i det s.k. ”Vetenskapsrådet”, en statlig myndighet med politisk styrfunktion.

(3)

I försvar för sin position och sin institution har Rothstein på senare tid slagit ned på kritik mot hur svensk forskning genomförs. Nu senast var det Hanne Kjöllers bok ”Kris i

forskningsfrågan – vad FAN får vi för pengarna”, som han recenserades kritiskt i GP och mest tog han chansen a komma med egna råd som, om de följdes, y erligare skulle stärka hans egna institutions makt över framtida statsvetares forskningsinriktning genom a centralisera forskarutbildningen till de redan stora lärosätena (en sovjetisk monopolistisk idé om a stort och statligt alltid är bäst.)

Men viktigare är hur han nedlåtande kritiserar Ringmars bok Befria universiteten! Om

akademisk frihet och statlig styrning. Erik Ringmar är en internationellt erfaren statsvetare, med

utbildning vid e toppuniversitet i USA men med tjänst i Lund vid tiden för bokens

utgivning, vilket gör a jag känner igen mig bakgrundsmässigt eftersom jag också är utbildad både vid amerikanska och svenska statsvetarinstitutioner men har jobb hemma i Sverige. Rothstein, grund- och forskarutbildad i Sverige, skriver om Ringmars bok:

”Hans huvudargument är a de svenska universiteten är statsbyråkratiska helvetesmaskiner som styrs av klåﬁngriga politiker. Men det hot mot den akademiska friheten som han beskriver kommer inte alls från någon centralbyråkratisk instans utan från aktivistiska studenter.”

Här märks a Rothstein inte har kontakt med verkligheten och tydligen har problem med studenterna. Ringmar formulerar själv boken såhär (på bokens baksida):

”Svenska politiker tror a det är staten som är universitetens huvudman och a forskning och undervisning kan användas som politiska instrument. Förvånansvärt många inom den svenska

universitetsvärlden håller med. Men intellektuell verksamhet måste vara fri från politisk styrning. Det är bara om man kan tänka fri som man kan söka efter sanningen.”

Jag anser Ringmar har helt rä (förutom a staten de facto är huvudman för svenska lärosäten utom Chalmers och Jönköping University). Och jag har jobbat som statsvetare i Sverige vid Göteborgs, Lunds, och Stockholms universitet, Södertörns och Jönköpings högskolor och Högskolan i Halmstad. I Göteborg arbetade jag under en professor som var en av Erlanders gossar. I Lund som gästforskare bevistade jag e högst politiserat universitetsmöte le av en politruk om hur den nya jämställdhets- och genuspolicies skulle nogsamt efterföljas. I

Stockholm hade ﬂera av mina forskarkollegor klart politisk agenda vänsterut. På Södertörn sa en LO-politruk i tjänsterummet bredvid rektorns. I Jönköping stängdes statsvetenskapen därför a staten i form av Universitetskanslerämbetet inte tyckte statsvetarprofessorn i Jönköping (som inte var jag) inte var tillräckligt lydig a genomföra de förändringar som denna del av statsapparaten ville. I Halmstad har jag liksom Ringmar systematiskt och regelbundet pådyvlats feministiskt inkvoterade kursböcker utan relevans för kursers syfte. När jag skrev mi ämnes underlag inför en av alla dessa plågsamma statliga utvärderingar, utsa es texten för censur och ändringar av högkolepolitruker i farsartad DDR-stil. Men det kanske behövdes för a blidka den Statliga Statskunskapliga Storinkvisitorn Jonas Hinnfors från Göteborgsinstitutionen. Han verkade nöjd sa de som kunde närvara.

Man får till slut avsmak för svenska lärosäten. Det är en GULAG-upplevelse (light, dvs. man överlever kroppsligen men skadas själsligen). Lyckligtvis har jag ännu inte hamnat på

(4)

Ovanpå de a har vi i Sverige e forskningsﬁnansieringssystem där en statlig myndighet (”Vetenskapsrådet”) ger pengar till andra statliga myndigheter (lärosätena) för forskning om staten (genomförd av statskunskapen). Statsvetare lyder därför husse. De a förklarar varför Ringmar har rä om statlig styrning och Rothstein fel. Hela forskningsﬁnansieringssystemet och den politiska styrningen av lärosätena som någon slags sysselsä ningsmaskin är helt barock, helt ovärdig en nation som vill kalla sig demokratisk och välfärdsstat.

Ringmar själv har nu ﬂy utomlands. Och jag förstår honom. Jag har själv ofta varit utomlands för a känna akademisk frihet i verkligheten. En fantastisk befrielse! Som

Sovjetforskare utbildad vid amerikanska Johns Hopkins University (känd för Humboldtska traditioner) och Columbia university (Harriman Institute for Advanced Study of the Soviet Union) trodde jag e tag a min utbildning var förlegad. Men nu ser jag ju hur light-versioner av allehanda sovjetfenomen uppstår och vidmaktshålls i Sverige. Inte bara hur dissidenter som Ringmar behandlas, utan också hur e orwellska nomenklaturasystem uppstå : vi skall vara jämlika men vissa är mer jämlika än andra.

Till de mest jämlika hör Rothstein som raljerar grovt över sanningssägaren och dissidenten Ringmar, vilket jag tolkar som a den senare har hi at en öm och sann punkt. Den ömma punkten kan med Ringmars bok formuleras som kombinationen av två fenomen:

”Svenska statsvetare ser samhället från statens perspektiv – som en fråga om hur statens verksamhet skall förbä ras och undersåtarna organiseras och reformeras. (s. 96-97)”

och

”Det det var den positivistiska samhällssynen som gav universiteten självförtroende a göra sig till tekniska konsulter åt den svenska välfärdsstaten. (s. 150)”

De a är två nyckelmeningar som sammanfa ar funktionen hos svensk statskunskap och i synnerhet de tre sista röhsska professorerna vid Göteborgs universitet, Jörgen Westerståhl (gammal bekant till Tage Erlander som skapade Riksbankens Jubileumsfond som sedan Westerståhl ﬁck enorma anslag från för valanalyser sedan 1956 års val och en lång rad avhandlingar om kommunalforskning), Bo Särlvik (tillsammans med Palme en av Erlanders gossar som agerade hjärntrust för socialdemokraternas analys av valen sedan 1956), samt Bo Rothstein (som är främsta arkitekt bakom välfärdsstatens statssanktionerade och oﬃciella ideologi i Sverige).

Mest känd är han för sin textproduktion om tillit och om korruption som

välfärdsstatsideologi. Där återﬁnns just ideologiska standardnarrativ som upprepas om vad som ger tillit och skadar den, liksom vad som ger korruption och hur det bäst motverkas. Det verkar ju så övertygande, liksom många ideologier. Men det är just slutsatser som ofta ligger nära truismernas och cirkelresonemangers värld, av typ ”opartiskhet är avgörande för a motverka korruption”. (Javiss, det säger sig själv: icke-korruption är ju nästan synonymt med oﬀentlig opartiskhet. Det är ju inte precis så a den hypotesen testas, vilket metodmässigt är omöjligt eftersom det ju kräver orelaterade variabler.) Statsvetenskapen har sannerligen inte blivit mer vetenskaplig under Rothsteins ledarskap i Göteborg. Istället mer tesdrivande och ideologisk.

(5)

Jämför exempelvis beskrivningen av e forskningsprogram Quality of Government med e tidigare blogginlägg om e vetenskapligt genombro om a Politisk kultur ger demokrati, inte tvärtom. Beskrivningen av forskningsprogrammet Quality of Government har en sagoberä arinledning. Ja, då blir ju också resultatet e narrativ, en populärvetenskaplig berä else, passande den politiserande och ideologiserade samhällsundervisningen på högstadiet eller gymnasiet i Sverige. Tyvärr sprids den istället bland högskolor och

universitet, vilket är en plåga för en vetenskapligt skolad lärare. Den typen av li eratur leder till gymnasiﬁering och ideologisering av den statliga högskolan.

I mi blogginlägg Politisk kultur ger demokrati, inte tvärtom länkas till det jag ser som e statsvetenskapligt ideal: riktig vetenskaplig forskning på samhällsdata.

Vad förespråkar då Ringmar istället? Återgång till Humboldtska upplysningsideal i tysk och amerikansk tappning. Befrielse från statsmakten. Fondering för självständighet. Fungerande professioner med egen makt över forskningsinriktning. Pluralism i ﬁnansiering av forskning. Intellektualisering av forskning och undervisning.

Jag skulle vilja tillägga avnationalisering till Ringmars önskelista. Statsvetenskap måste bli universell, inte nationell.

Oroväckande nog är utlysningen av tjänsten Röhss’ professur just nationell. Den är

frånvarande från viktiga internationella fora för utlysning. Det avslöjar a ”man” vill ha en svensk forskare som efterträdare och a denne/denna naturligtvis redan är utsedd och uppmanad a söka. A söka en tjänst utan a ha blivit uppmanad först är nämligen en statskunskaplig dödssynd (likt dödssynden inom Socialdemokratin a säga a man skulle vilja bli partiledare). Man skall låta högre makter bestämma.

Pinsamt nog var det en världsberömd professor från Harvard som sökte professuren sist. Man ﬁck hi a på långsökta skäl till a istället välja den redan utvalde Rothstein. Vem är

kungamakare undrar ni? Jag är ganska säker på a det var Sören Holmberg, som primus bland oligarkerna inom svensk statsvetenskap. Han hade och troligen fortfarande har en helt dominerande maktposition inom svensk statsvetenskap i kraft av Olof Palmes erkännande av hans forskning (se min bok om referenser) och a valforskningen under hans tid tilläts

finansieras direkt genom riksdagsanslaget. Därmed blev valforskningen en statsvetenskaplig nomenklatura och behövde inte längre ansöka om medel. Institutionen i Göteborg växte och fick stort inflytande i svensk samhällsdeba . Till det kom kändisfaktorn genom deltagandet i TV-sända valvakor i alla år. Säkert har redan Rothsteins efterträdare med muntlig uppmaning från Gudfadern nu sökt professuren.

Sådan är denna sovjet-light-verklighet som vare sig politiker eller journalister vågar gräva i av någon anledning. Kanske därför a de inte lär sig vad vetenskap är, tyvärr, i sin utbildning. De ser mer forskare som ”experter” som skall u ala sig i riggade upplägg. De kan alltså inte ställa kritiska frågor om forskning och forskningens organisation och ﬁnansiering. Partierna har heller ingen kompetens. Det är inte som på den tiden då demokratin infördes i Sverige a statsministern var professor. Numera är inte ens forskningsministern ﬁl.kand.

När genomförs en perestroika? När tillåts glasnost? Jag säger som Gorbatjov: Vi kan inte leva så här längre!

(6)

Eller för a svenskar utan sovjeterfarenhet skall förstå: Om Televerket inte finns längre, utan många telekombolag, varför finns statlig svensk statskunskap? Om Sveriges Television inte har monopol på TV-sändningar längre, varför har statlig statskunskap monopol på något så viktigt som vetenskaplig forskning om politik? Kan man lita på a den statliga statistiska centralbyrån SCB som insamlare av data för valforskningen inte också registrerar uppgifter om svenskars åsikter? Så gör ju alla marxistiska stater. Socialdemokratin har ju en viss historia på området, från a Erlander skapade den svenska säkerhetspolisen till sjukhusspioner och IB-affärer. Journalister hallå! Vad gör ni? Politiker, hallå, vad gör ni? Lämpligen stiger en liberal politiker fram och försvarar vetenskapens frihet från statligt förtryck och snedvridning. Önskvärt vore också om fler kapitalstarka aktörer inser vikten av en vetenskapligt grundad politikforskning utan statlig överrock och bildar stiftelser för dess finansiering.

Publicerad av Mikael Sandberg

Jag är professor i statsvetenskap vid Högskolan i Halmstad. Förutom ﬂera lärosäten i Sverige har jag studerat och forskat vid The Johns Hopkins University, Columbia University, UN University, Wissenschaftszentrum Berlin für Sozialforschung samt University College London. Visa alla inlägg av Mikael Sandberg

En reaktion till “Exit Rothstein”

Lägg till kommentar

1. Pingback: Kamala Harris – en charmig memetiker! – Samhällets rörelselag – bloggen om Mikael Sandbergs bok Redigera

(7)