s. 275-288 i Claes G. Alvstam, Birgitta Jännebring och Daniel Naurin, red., I Europamissionens tjänst – en vänbok till Rutger Lindahl.
Göteborg: Centrum för Europaforskning, 2011.
Verklighetsnära statskunskap Sverker Gustavsson
Tankeinnehållet i ämnet statskunskap som internationell publiceringsindustri betraktad blir med tiden alltmera mångfacetterat och därigenom undflyende. Den integrerande debatten om problem, teori och metod har svårt att hålla jämna steg med hur verksamheten växer och specialiseras. Så mycket mera välkommen blir därför en initierad bedömare, som vågar uttala något bestämt och sammanfattande om utvecklingen av disciplinen som helhet.
En amerikansk kollega, som dristar sig till att vilja göra detta, är Ian Shapiro i sin bok The flight from reality in the human sciences 2005. Närmare bestämt syftar han på två skilda verklighetsflykter, som förekommer samtidigt och förstärker varandra ömsesidigt. Den ena gör sig gällande bland ämnets teoretiker. Mer och mer ägnar dessa sin analytiska förmåga åt att kommentera varandra ”as if they were themselves the appropriate objects of study”. Den andra formen av verklighetsflykt gör sig gällande bland ämnets empiriker. Även bland dem tenderar alltför många att vilja gå till motsvarande ofruktbar ytterlighet. För att kunna få rykte om sig att vara sofistikerade anser sig också dessa forskare behöva bortse från vad som är sakligt intressant. Vad de presterar blir därigenom ”banal and method driven” (Shapiro 2005: 179).
Sammantaget har effekten av dessa båda verklighetsflykter blivit en situation, menar Shapiro, där statsvetenskaplig litteratur i växande utsträckning bara intresserar ämnets egna utövare. Detta må räcka för syftet att ”bump up citation indexes and bamboozle tenure committees”. Trots att produktiviteten, bibliografiskt uppmätt, är växande bidrar det som åstadkoms inte i motsvarande mån till “the advancement of knowledge about what is or ought to be the case in politics” (Shapiro 2005: 179). Alltför mycket av det som sysselsätter dagens statsvetare är verklighetsfrämmande. Ämnets utövare bidrar inte så mycket som de skulle kunna göra till att klargöra och värdera politisk verklighet och politiska alternativ.
Själv är jag minst av allt teoretiskt och metodiskt ointresserad. Ty naturligtvis behöver varje statsvetare kontinuerligt förbättra sin analytiska förmåga. Det är vad Ian Shapiro framhåller gentemot kritiker, som förnumstigt påpekar, att inget går att studera utan teori och metod. Den poäng som han vill göra ligger på ett annat plan. Vad han syftar på är karaktären av de frågor som en statsvetare bör försöka besvara. Statskunskapen måste vara verklighetsnära. De problem som ämnets utövare ställer får inte degenerera till att bara vara
”artefacts of the theories and methods that are deployed to study it” (Shapiro 2005: 180).
Strävan bör vara att ställa frågor som faktiskt ställs – eller som det enligt statsvetarens egen mening finns skäl att ställa – utanför elfenbenstornet. Statskunskapen som ett specialiserat studium av politiska motsättningar blir med andra ord meningslös med mindre statsvetare är politiskt intresserade.
Svensk statskunskap av i dag är präglad av den närmare hundra år gamla traditionen från Georg Andrén, Axel Brusewitz, Fredrik Lagerroth och Herbert Tingsten. Dessa professorer var ämnets ledande företrädare under mellankrigstiden. Inom den av dem uppdragna ramen är det inget uppseendeväckande som Ian Shapiro hävdar. Vad han säger påminner om deras under 1900-talet ständigt genljudande önskemål om en mer realistisk bild av det politiska livet än den som ekonomer, filosofer och jurister erbjuder.
Ändå är det givetvis på det sättet att själva intensiteten i vår amerikanska kollegas engagemang stimulerar till kritik. Detta gäller både vad han själv hävdar och vad som uttrycks inom ramen för den svenska traditionen. Politisk omstriddhet är det ytterligare kriterium, vars betydelse jag önskar särskilt framhålla.
Upprorsrörelse
Enligt sin under 1900-talet etablerade självförståelse anser sig svensk statskunskap vara en upprorsrörelse. Som allmän förutsättning gäller den äldre ståndpunkt, som Axel Brusewitz och hans generation vände sig mot. Fram till utgången av första världskriget hade flertalet svenska akademiska bedömare försvarat maktdelningen i 1809 års regeringsform (Pettersson 2003). Kungen hade rätt att utse ”sin” regering. Rösträtten borde fortsatt vara begränsad.
Och, sist men inte minst: riksdagens första kammare borde på ett avgörande sätt kunna motväga den mer folkligt sammansatta andra kammaren.
Problemet för den som ville vara normativ på vägnar av 1809 års regeringsform var att statsskicket gradvis hade förändrats utan att regeringsformen hade ändrats. När kungen utsåg regering, hade han med tiden börjat ta hänsyn till hur riksdagen var sammansatt. Hösten 1917 gick det så långt att Gustaf V kapitulerade för den motstående principen. Likafullt ville ingen att parlamentarismen skulle framgå av regeringsformen. Förändringen kom på ett politiskt behagligt att döljas under en allmänt hållen tilltro till laglighet och förutsebarhet.
Först femtiofem år senare kom förändringen att framgå av 1974 års regeringsform.
De yngre och – som de själva ansåg – mera realistiskt sinnade statsvetarna kom på det sättet att anse det vara ämnets uppgift att teckna en mera verklighetstrogen bild av
statsskicket än den som gick att utläsa av 1809 års regeringsform. Undersökningsuppgiften blev vad som i våra dagar kallas ”law in context” (Snyder 1995), eller som man då sade,
”författningens inre utveckling” (Brusewitz 1920).
På det principiella planet medförde strävan till realism en intellektuell svårighet för den som önskade på en gång hylla konstitutionalismen som princip och samtidigt vara positivt inställd till parlamentarismen. Hur kunde den praxis, som faktiskt utvecklades i samspelet mellan kungen och riksdagen vara mera normativt bjudande än ordalydelsen?
Frågan ställdes av de äldre forskare som försvarade den regel i 1809 års regeringsform, enligt vilken konungen hade rätt att utse ”sin” regering. Detta var inte mera märkvärdigt, framhöll dessa forskare, än att den amerikanske presidenten själv utsåg ”sin” regering – utan att behöva fästa något avseende vid majoritetsförhållandena i kongressens representanthus.
Den skillnad, som utgjordes av att den amerikanske presidenten valdes medan den svenske monarken ärvde sitt ämbete, bekymrade inte dem som likställde det amerikanska systemet med det svenska samspelet mellan statschef och folkrepresentation enligt 1809 års
ordalydelse (Fahlbeck 1904: 150 ff, Fahlbeck 1916: 66 ff).
När de yngre statsvetarna med Axel Brusewitz i spetsen skulle förklara och motivera hur den svenska maktdelningen gradvis hade övergivits och inte längre kunde anses vara bjudande hänvisade de till den tyske statsvetaren Georg Jellineks teori om ”den normativa kraften hos det faktiska” – en grundläggande statsvetenskaplig tanke, som ännu efter hundra år stimulerar till fortsatt analys och debatt (Anter 2004). På det sättet kunde de på en gång vara anhängare av såväl parlamentarism som konstitutionalism.
Ökad realism i fyra steg
Den som vetenskapshistoriskt fördjupade idén om den normativa kraften hos det faktiska var Georg Andrén genom sin bok Huvudströmningar i tysk statsvetenskap 1928. Det var en genomgång av hur den tyska – och därmed i praktiken också den svenska – statskunskapen hade vuxit fram och utvecklats under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet.
Utgångspunkten för Andrén var det omslag, som hade inträffat i samband med Tysklands enande och konsolideringen av det tyska kejsardömet 1871. Då etablerades tanken om att det var mer angeläget att fastställa vilket statsskick som faktiskt rådde än vilken ordning som kunde eller borde råda. Den normativa analysen om vad som var möjligt och önskvärt fick stå tillbaka för ett ingående studium av den positiva, i betydelsen faktiskt gällande och empiriskt konstaterbara, regelmässigheten.
Sedan statskunskapen väl hade slagit in på den positiva linjen gjorde ämnets utövare en viktig upptäckt. Reellt bindande är inte bara en formellt beslutad grundlag utan också praxis och samhälleligt verksamma idéer och intressen. Det som begränsar och möjliggör politiskt handlande är inte bara konstitutionella bestämmelser om valsätt, regeringssätt och mänskliga rättigheter. Av stor vikt är också hur näringsfriheten, åsiktsfriheten och organisationsfriheten faktiskt utnyttjas. Rättigheter finns inte bara på papper. Givna möjligheter tas i anspråk av medborgare, företag, sammanslutningar och massmedia. Den normativa kraften hos det faktiska framkallar på det sättet en annan maktfördelning än den formellt föreskrivna.
Kravet på mer realism hade enligt Andréns uppfattning medfört en förändring i två skilda avseenden. Uppgiften hade först avgränsats så att den enbart avsåg realiteter. Därefter hade den vidgats med avseende på vilka dessa realiteter kunde anses vara. Innebörden av 1871 års nytänkande kan enkelt sammanfattas som att verklighetsnära studier av vad som gäller de lege lata är viktigare än analys av vad som kunde och borde gälla de lege ferenda.
Det var första steget i utvecklingen mot ett mera verklighetsnära studium. Det andra steget togs kring sekelskiftet 1900. Innebörden kan uttryckas som att en statsvetare, i motsats till en jurist, borde förstå att ett studium av gällande grundlag inte gav en
uttömmande bild av rådande statsskick. Konstitutionell praxis, politiska idéer, massmedia,
näringsliv och intresseorganisation gick inte att utläsa av grundlagen. Likafullt var dessa företeelser viktiga för en verklighetsnära bedömning.
Fram till andra världskriget ansåg de svenska statsvetarna dessa båda grundläggande distinktioner räcka för att uttrycka vad de avsåg med att vara verklighetsnära. Spetsen var riktad mot varje form av politiskt omedveten ekonomisk, filosofisk och juridisk bedömning.
Vartill statsskicket användes ansågs ligga utanför uppgiften.
Den skygglappen gick inte i längden att upprätthålla. Som en följd av den offentliga verksamhetens starkt ökade omfattning inställde sig under loppet av 1900-talet ytterligare ett krav på större realism. Intresset borde inte bara riktas mot statsskicket utan också mot det politiska innehåll, som följde av sättet att utnyttja statsskickets möjligheter. Det räckte inte med att vara icke-spekulativt inriktad och att kunna skilja mellan grundlag och statsskick.
Det krävdes något därutöver för att uppfylla kravet på realism, började de svenska statsvetarna säga.
Detta tredje krav på realism i betydelsen politiskt innehåll formulerades första gången av Rudolf Kjellén, när denne installerades som skytteansk professor i Uppsala under första världskriget. Låt vara att vi statsvetare också studerar hur reglerna utnyttjas, framhöll han.
Men likafullt rör det sig i huvudsak bara om regler för hur staten fattar beslut, inte vilka beslut som staten fattar och varför. Dagens stat är inte bara en rättsstat utan också en
kulturstat (Kjellén 1916: 219-27). Den politiska makten är inte neutral. Möjligheten att fatta bindande beslut används för att göra reell skillnad i kampen mellan idéer och intressen. Det är något som statsvetare måste förstå och vetenskapligt bejaka.
Rudolf Kjelléns klara ställningstagande för Tyskland under första världskriget medförde, att hans synpunkt förbigicks med tystnad under mellankrigstiden. Den som tjugofem år senare tog upp tråden var den unge göteborgsdocenten Carl Arvid Hessler i festskriften till den då mycket etablerade uppsalaprofessorn Axel Brusewitz 1941. Förvisso hade mycket gjorts för att åstadkomma ett mer realistiskt studium av statslivet, argumenterade Hessler uppskattande men ändå kritiskt. Den etablerade statskunskapen ville förvisso tränga bakom statslivets regler och yttre former. Den sökte ”komma till klarhet om de krafter, som fylla de konstitutionella formerna och bära upp den statliga utvecklingen”. Denna vilja att få bättre grepp om de sociala krafterna i statslivet bar enligt Hessler inom sig en ytterligare strävan.
”Krafterna utlösa handlingar från statens sida. Staten minskar eller ökar sin aktivitet. Så uppstår en önskan att vinna kunskap om staten som aktiv och verksam faktor inom samhälls- och kulturlivet” (Hessler 1941: 49).
Från 1970-talet kom denna tredje strävan till ytterligare realism att effektivt understödjas av att studiet av offentlig politik på bred front slog igenom internationellt. Fortfarande var det emellertid outtalat på det sättet, att kravet att vara verklighetsnära tolkades inom en nationell referensram. Vad som följde av den internationella sammanflätningen tilldrog sig föga uppmärksamhet.
För att kunna ge en ytterligare mera verklighetsnära bild av statslivet behövde ett moment av internationalisering tillföras som ett fjärde krav. Förvisso hade svenska statsvetare under
det kalla kriget arbetat med att klargöra innebörden av den maktstruktur, som rådde på det globala planet. Men det var då ett studium som bedrevs utan anknytning till statsskick och politiskt innehåll inom varje land för sig. Huvudsakligen som en följd av det europeiska unionsmedlemskapet har under de senaste tjugo åren tillkommit en växande insikt på den punkten. Det går inte längre att blunda för att den nationella problemlösningsförmågan både inskränks och vidgas genom att länderna underkastar sig internationella förpliktelser.
Detta fjärde krav på realism framställs i våra dagar mot bakgrund av att flertalet statsvetare under 1900-talet, av lätt insedda skäl, kom att fästa särskild vikt vid ländernas nationella självbestämmande. De båda världskrigen, det kalla kriget och avkoloniseringen förklarar varför svensk och internationell statskunskap så länge och så konsekvent skilde mellan – som det hette och fortfarande heter – ”jämförande” och ”internationell” politik.
Nationellt avgränsade levande författningar tolkades praktiskt taget uteslutande som
blandekonomier och välfärdsstater. Hur dessa faktiskt styrdes gick visserligen inte att utläsa av deras grundlagar. Allt berodde på hur rösträtten, näringsfriheten, föreningsfriheten och yttrandefriheten faktiskt utnyttjades. Om detta var statsvetarna väl medvetna, samtidigt som de alltför mycket bortsåg från att både statskicket och politikens innehåll mer och mer bestämdes av europeiska och internationella förpliktelser.
Våra dagars levande författningar ”lever” inte bara horisontellt inom varje land för sig.
Att maktutövningen även bestäms av utomnationella förhållanden kan ingen statsvetare som vill vara realistisk längre bortse från. Det europeiska beroendet är numera så omfattande, att den vertikala aspekten inte går att negligera. För att vara fortsatt fruktbar behöver tanken om levande författning med andra ord tillämpas även i höjdled. Som beskrivning av det svenska styrelseskicket räcker det inte längre att karaktärisera det horisontella motsatsförhållandet mellan majoritetsstyret och de frihetsutnyttjande krafterna inom landet. Även spänningen mellan den internationella inbäddningens förpliktelser och anspråken på nationellt
självbestämmande behöver uppmärksammas.
Uppifrån begränsas rörelsefriheten av det europeiska beroendet. Nedifrån begränsas unionsmakten av att länderna inte bara är marknader utan också demokratier inriktade på att vidmakthålla och i görligaste mån vidareutveckla sin egen improvisations- och
problemlösningsförmåga. Faktiskt rör det sig sålunda om ett dubbelt motsatsförhållande – mellan demokratisk procedur och frihetsutnyttjande inomnationellt och horisontellt framställt samt mellan nationellt självbestämmande och internationellt inverkande maktförhållanden i den vertikala dimensionen (Gustavsson 2008: 533-37).
Vilket är nästa krav?
Den som i dag önskar bilda sig en uppfattning om vart dessa hundra år av ökade krav på realism har fört den svenska statskunskapen kan göra detta utifrån den inspirerande samlingsvolymen Kontraster och nyanser – svensk statsvetenskap i brytningstid, som
Magnus Jerneck och Björn Badersten publicerade 2010. Boken är så upplagd att den reser en
framåtsyftande grundfråga. Vad krävs för att statskunskapen skall kunna fortsätta att vara mer verklighetsnära än den verksamhet som ekonomer, filosofer och jurister bedriver?
Lästa tillsammans ger bidragsgivarna en bild av växande produktivitet och tilltagande specialisering. Det är samma bild som Ian Shapiro tecknar. Däremot förefaller det på svensk botten inte råda lika oförsonliga skolstrider som det gör i Förenta staterna. Även svenska statsvetare är förvisso inbördes olika och miljöerna har skilda karaktärsdrag. Men dessa teoretiska och metodologiska skillnader är inte – i varje fall inte ännu – tillräckligt starka för att omöjliggöra ämnesövergripande diskussion.
En möjlig förklaring till att flykten från den politiska verkligheten inte är fullt lika
mycket satt i system bland svenska statsvetare kan vara den som Johan P. Olsen antyder i sin bok Governing through institution building. Han hävdar där, att statsvetarna på den här sidan om Atlanten – som en följd av deras länders historiska erfarenheter – har ägnat frågan om politisk verklighetsanknytning mer ingående reflexioner än sina amerikanska kolleger (Olsen 2010: 45-115).
Om det verkligen förhåller sig på det sättet kräver en mer ingående undersökning. Våra lundensiska kolleger är i alla händelser att gratulera till en volym, som hjälper oss att bättre förstå var olika svenska inriktningar och miljöer i dag befinner sig i sin utveckling. Frågan är bara vad Magnus Jerneck och Björn Badersten avser med ”brytningstid”. Menar de med detta uttryck en av dem förutsedd utveckling från gammalt till nytt? Rör det sig om en av dem önskad progression? Eller vill de ”bara” stimulera till diskussion om vad det kan vara fruktbart att mena med att svensk statskunskap är på väg från en historiskt given karaktär till en annan?
Om detta får läsaren inte veta mer än att ”ämnets kärna” för trettio à fyrtio år sedan
”ansågs mer självklar än vad den är i dag” samt att ”kriterierna för god vetenskap under de två senaste årtiondena har blivit fler och generösare” (Jerneck & Badersten 2010: 22).
Expansionen och differentieringen antas med andra ord tala för sig själva och stimulera läsaren till egna bedömningar. Vad finns i dag att säga om denna hundra år gamla svenska jakt på en alltmera verklighetsnära statskunskap? Vilket skulle ett ytterligare kriterium på ökad realism kunna vara?
Omstriddhet som allmänvetenskapligt kriterium
Det som enligt min mening skulle behöva tillföras är, som jag redan har antytt, omstriddhet som ett femte kriterium – utöver de historiskt givna bedömningsgrunderna positivitet, levande författning, politiskt innehåll och internationalisering. Konsten att undra och hävda något politiskt intressant är – försiktigt uttryckt – inte någon omedelbar praktisk följd av att statskunskapen blir teoretiskt och metodiskt mer sofistikerad. På det akademiska
verkstadsgolvet möter också i vårt land, i linje med vad Ian Shapiro hävdar, en tendens att låta intresset för teori och metod ersätta intresset för vad som är sakligt omtvistat. Mot den bakgrunden finns det skäl att begrunda varför statsvetaren inte bör undvika utan tvärtom
aktivt söka sig till vad som är kontroversiellt. Närmare bestämt syftar jag på omstriddhet i två olika bemärkelser – den ena allmänt vetenskapsteoretisk och den andra specifikt statsvetenskaplig.
Den allmänna iakttagelsen gäller över hela linjen. Proportionsvis alltför mycken möda ägnas teori och metod jämfört med tankeinnehåll. Konsten att ställa en fråga och hävda en uppfattning är det i praktiken mest eftersatta och mest svårbemästrade momentet i all vetenskaplig verksamhet. Detta är underligt med tanke på att det knappast råder någon tvekan om den principiella självförståelsen oavsett ämnes- och fakultetsindelning. Enligt den akademiska söndagsförkunnelsen är omstriddhet grundtanken i det normsystem för
forskning och högre utbildning – låt oss kalla det för en i system satt akademisk liberalism – som tog tydligare institutionell form under 1900-talet (Gustavsson 2010: 430 ff). Oavsett om vi är naturvetare, medicinare, humanister, teologer eller jurister är flertalet akademiker på det principiella planet hjälpligt överens om vad som bör eftersträvas. Den akademiske liberalen anser, att djärva gissningar och systematiskt företagna försök att pröva hållbarheten av sina egna och andras gissningar är det som leder framåt i all slags forskning oavsett specialitet.
Intellektuellt framgångsrik vetenskaplig verksamhet utgår enligt denna syn på saken från myter och uppnår resultat genom att kritisera vanföreställningar. Från den synpunkten är det ingen nackdel, utan tvärtom en fördel, att det finns utmanande påståenden att pröva. Ty det centrala är inte det psykologiska förhållningssättet hos den enskilde forskaren utan sättet att organisatoriskt säkerställa saklig prövning. Påståenden skall ställas under debatt oavsett hur etablerade de är eller varifrån de kommer. Övergripande betydelsefullt är att de som arbetar inom alla discipliner upprätthåller principen om argumentets primat (Björklund 1996: 109- 29), inte vilka yttre omständigheter som föranleder den ene eller andra av oss att hävda det ena och det andra. Forskare av typen Axel Hägerström, Ingemar Hedenius, Gunnar Myrdal och Herbert Tingsten är vetenskapsmän av det rätta slaget. Det som gör dem förebildliga är deras förmåga att inte skygga för omstridda påståenden. Avgörande för vår bedömning är deras förhållningssätt, inte vad de hävdar om det ena och det andra. Deras
problemställningar och ståndpunkter inbjuder till motsägelse och vidareförande debatt, vilket är poängen med all bra vetenskap oavsett vad den avser.
All forskning inom alla ämnen bör ha ett tankeinnehåll, som innebär att det ställs frågor och hävdas uppfattningar i sak. Det räcker inte med teori och metod. Om detta råder som sagt principiellt inga delade meningar. Konsten är bara att kunna leva upp till detta krav i praktiken.
Omstriddhet som substantiellt karaktäristikum
Tendensen till verklighetsflykt genom att lägga upp sin forskning alltför sakligt intetsägande möter över hela linjen. Här intresserar den aspekt av denna generella beröringsångest inför det kontroversiella, som är av särskilt intresse för den statsvetenskapliga självförståelsen.
För att inse vad statskunskapen har att bidra med skadar det inte att från tid till annan betrakta ämnesutövarnas förehavanden utifrån. Jag tänker särskilt på vad som aktualiseras, när vi samarbetar med ekonomer, filosofer och jurister. Statsvetaren ställer frågor om vad som övertygelsemässigt binder medborgarna till varandra och därigenom möjliggör
bindande beslut. På den punkten skiljer sig det specifikt politiska från vad som är ledstjärna för granndisciplinerna. Där ställs problemet annorlunda. Det gäller bara att komma fram till vad som är bäst för alla, säger en ekonom eller filosof med en starkt inbyggd tendens att vilja bortse från den politiska aspekten. Det gäller bara att fästa på papper vad som är avtalat och tillämpa överenskomna sanktioner, säger på motsvarande sätt en jurist med en likaledes starkt inbyggd tendens att vilja bortse från den politiska sidan av saken.
Att alltid ställa frågor i termer av manifest och latent omstriddhet är statskunskapens bidrag till den samlade vetenskapliga debatten. Poängen är att det inte finns någon i djupare mening ”rätt” lösning, vilket ekonomer, filosofer och jurister gärna föreställer sig. Genom förekomsten av statsvetare i den bredare akademiska gemenskapen riktas blickarna mot strider och kompromisser samt hur förekommande motsättningar blir institutionellt
omhändertagna. Inriktningen på omstriddhet är det som gör att det vi har att säga har något intresse utanför vår egen krets. Ty det för andra vetenskaper oreflekterat naturliga är att finna den rätta lösningen, inte att undersöka vad som gör konflikter svårlösliga men ändå möjliga att överbrygga och institutionellt inkapsla.
Från andra ämnens synpunkt är statskunskap en specialvetenskap för studiet av politik.
Kring innebörden av det specifikt politiska har det alltsedan antiken diskuterats. Den politiska idéhistorien är högintressant men behöver inte här gås igenom. Det jag vill hävda är bara att politisk analys erbjuder en på visst sätt specificerad och annorlunda synpunkt jämfört med den som en ekonom, filosof eller jurist anlägger.
En specifikt politisk infallsvinkel utgår från att en samhällelig gemenskap hela tiden riskerar att falla sönder på grund av underliggande och inbyggda spänningar. Frågan gäller följaktligen karaktären av dessa motsättningar samt vilka mekanismer som är verksamma för att samlevnad skall vara hjälpligt möjlig. En statsvetare tror inte att den slutliga harmonin någonsin kommer att infinna sig. Han eller hon är i stället inriktad på att klargöra hur aktörerna genom auktoritativa beslut, kompromisser och institutioner åstadkommer provisoriskt hållbara lösningar samt – i förekommande fall – varför sådana faller sönder eller inte går att förverkliga.
Reella motsättningar
Utifrån den generellt formulerade idén om omstriddhet som ett femte kriterium öppnar sig två möjligheter till fokuserad politisk analys.
Det ena är att direkt och oförmedlat beskriva, förklara och ta ställning till reella motsättningar. Mot varandra står, förutsätter statsvetaren i det fallet, starka idéer och intressen, som inte utan vidare går att undanröja eller överbrygga genom beslut,
kompromisser och institutioner. Däremot går det att få grepp om dem genom forskning, som utgår från begreppet omstriddhet.
Ett första och nära till hands liggande exempel är spänningen den principiellt olösliga konflikten mellan demokratisk och utomdemokratisk mandatering (Heller 1926, Bendix 1978). Den inomdemokratiska spänningen mellan samregering, parlamentarism och
maktdelning (Brusewitz 1923, Lijphart 2007) är ett andra välkänt och huvudsakligt exempel på en grundläggande politiska motsättning, som alltid är aktuell och principiellt olöslig. En tredje ständigt löpande konfrontation fortgår mellan marginell och strukturell socialpolitik (Esping-Andersen 1990). Bör statens omsorg bara avse de fattiga eller bör strävan vara att genom strukturell politik motverka att fattigdom uppkommer?
Samtliga sådana motsättningar är verklighetsnära och därmed centrala för det femte kriteriet. Detta gäller oavsett om det är tendenser i stort eller mer begränsade företeelser, som vi önskar undersöka. Naturligtvis kan listan göras längre. Ytterligare ett exempel, som Johan P. Olsen särskilt framhåller, är avvägningen mellan central auktoritet å ena sidan och självständighet för professioner, myndigheter och domstolar å den andra (Olsen 2010: 149- 74). Inte heller här går det att genom normativ analys uppbringa någon ”rätt” lösning.
Frågan är grundläggande omstridd och det intressanta är inte vad som skulle kunna vara den slutliga lösningen utan hur den olösliga konflikten i praktiken hanteras. Statsvetenskaplig forskning vinner med andra ord på att vara principiellt inriktad på motsättningar, som är olösliga men verkliga och därför väsentliga.
Strategiskt språkbruk
En andra huvudsaklig möjlighet är att ta sikte på förekomsten av strategiskt språkbruk, vars uppgift är att överbrygga reella motsättningar.
För den fredliga samlevnadens skull finns det alltid viktiga inslag av falsk enighet kring vad som har beslutats och överenskommits. Genom att studera vacklande terminologi och oklara begrepp går det att visa vilka motsättningar, som grundlagar, traktater, lagar och politiska överenskommelser av skilda slag undanröjer och överbryggar. Genom den sortens indirekt konfliktorienterade studier går det att fastställa vilka reella motsättningar, som döljer sig under den skenbart harmoniska ytan. Också när det gäller ett strategiskt
fördöljande av reella motsättningar nöjer jag mig med tre exempel. Samtliga uppvisar en högt driven teknik, när det gäller att skapa skenbar enighet. Det sker genom att låta ett centralt ord betyda skilda saker för olika aktörer.
Ett första exempel är användningen av ordet ”konstitutionalism” som döljande term i svensk politik efter det demokratiska genombrottet. För hundra år sedan var det, som sagt, synnerligen omstritt huruvida 1809 års regeringsform föreskrev, att regeringen borde utses enligt kungens egna önskemål eller om maktförhållandena i riksdagen borde avgöra. Högern ansåg, att kungen hade sista ordet enligt principen om maktdelning. Enligt vänstern hade det med tiden vuxit fram en konstitutionell sedvanerätt, enligt vilken raka motsatsen jämfört
med ordalydelsen var gällande rätt. Under hela perioden från 1917 till 1974 kunde högern och vänstern samexistera inom ramen för den gamla ordalydelsen. Så skedde genom att ingendera sidan ställde på sin spets vilken tolkning som var den rätta. Båda ansåg det vara bra för samhällsfreden, att frågan om vad som ytterst gällde förblev bristfälligt klargjord.
Ordet konstitutionalism tolkades på skilda sätt av olika aktörer. Underförstått antogs detta verka politiskt avkylande. Efter 1995 har principen om unionsrättens principiella företräde framför svensk grundlag och svensk lagstiftning på motsvarande sätt förblivit bristfälligt klargjord. De ledande inom alla läger understryker på samma sätt som de tidigare gjorde med hänsyn till kungamakten vikten av att inte ställa frågan om vad som är det rätta konstitutionella svaret på sin spets. Att låta ordet betyda olika saker för skilda aktörer har blivit lösningen också på det vertikala maktdelningsproblem, som uppkommer genom att svensk demokrati numera motvägs av vad unionsrätten föreskriver (Gustavsson 2011).
Ett andra exempel på strategiskt språkbruk är användningen av ordet ”marknad” som döljande formel i strävandena att politiskt ena och kanske rentav demokratisera Europa genom ekonomisk integration. Med detta ord går det att mena inte bara en begränsning av det politiska utrymmet och en norm för den offentliga sektorns problemlösningsförmåga.
Det kan också syfta på en territoriell avgränsning och något historiefilosofiskt besvärjande.
Ett på detta sätt ”fladdrande” språkbruk har i hög grad präglat den europeiska politiken på denna centrala punkt under de senaste tjugo åren. En skicklig politiker som Jacques Delors lyckades hålla samman bredast möjliga koalition av intressen och politiker, som ville ha mer
”marknad”. Så skedde utan att de gjorde riktigt klart för sig, huruvida ”marknad” var något som de verkligen önskade eller tvärtom något som de önskade motverka. Det gjorde han genom att på ett strategiskt skickligt sätt avstå från att klargöra nyckelordets många olika och motsatta betydelser (Jabko 2006, Schulz-Forberg & Stråth 2010).
Ett tredje exempel är en strategisk manöver, som ingen ännu har närmare undersökt men som jag tror är värd att statsvetenskapligt karaktärisera. Den gäller statens hantering av universiteten som förvaltningsproblem. Jag tänker på den aktuella svenska offentliga politik, som sägs gå ut på att skänka mer ”autonomi” åt våra lärosäten. Det som politiskt förenar två motsatta strävanden – att upprätthålla en intern akademisk rättsstatlighet jämsides med att ge större rörelsefrihet och mer makt åt universitetens ledningar – är ordet ”autonomi”. Två grupper med motsatta intressen nöjer sig med att samma ord används inbördes motstridigt.
Regeringens och näringslivets önskan om strömlinjeformad linjeorganisation kan
tillgodoses. Samtidigt låter sig intensivt frihetstörstande lärare och studenter entusiasmeras av nyckelordets liberalt positiva laddning. Strategisk oklarhet möjliggör på det sättet breda koalitioner och faktiska förändringar (Gustavsson 2010: 426ff).
Verklighetsnära och distanserad
Strävan bör sammanfattningsvis vara att mera fokuserat rikta uppmärksamheten mot reella motsättningar och strategiska oklarheter. En sådan krävs för att säkerställa, menar jag, att
statskunskapen förblir en specialvetenskap för studiet av vad som är politiskt kontroversiellt.
Att det inte finns någon principiellt godtagbar lösning är inget argument mot politisk analys.
Tvärtom är det just precis hur konflikter ändå i praktiken hjälpligt går att hantera, som är det statsvetenskapligt essentiella och därmed intressanta.
Konsten ligger i att kunna vara på en gång verklighetsnära och distanserad i studiet av det omstridda. Bara därigenom kan statskunskapen fortsätta att göra det slags kulturell insats, som både Ian Shapiro och våra svenska föregångare menar vara uppgiften. Poängen är att detta måste åstadkommas i takt med att ämnets utövare blir alltmer teoretiskt och metodiskt avancerade. Ty även i framtiden behöver statskunskapen kunna ge en mer verklighetsnära bild av det politiska livet än den som ekonomer, filosofer och jurister erbjuder. Att det inte längre kommer att återstå några motsättningar är föga troligt.
Referenser
Andrén, Georg, 1928. Huvudströmningar i tysk statsvetenskap. Lund: Gleerup (= Skrifter utgivna av Fahlbeckska stiftelsen, 10).
Anter, Andreas, Hrsg., 2004. Die normative Kraft des Faktischen – das Staatsverständnis Georg Jellineks. Baden-Baden: Nomos Verlag.
Bendix, Reinhard, 1978. Kings or people – power and the mandate to rule. Berkeley, CA:
University of California Press.
Björklund, Stefan, 1996. En författning för disputationen. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis (= Skrifter utgivna av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, 124).
Brusewitz, Axel, 1920. ”Författningens inre utveckling”, Forum, 7, 1920, 289-305.
____________ 1923. ”Maktfördelning och demokrati i den konstitutionella utvecklingen”, Statsvetenskaplig tidskrift, 26, 293-310.
Esping-Andersen, Gøsta, 1990. The three worlds of welfare capitalism. Cambridge: Polity.
Fahlbeck, Pontus, 1904. Sveriges författning och den moderna parlamentarismen. Lund:
Gleerup.
______________ 1916. Engelsk parlamentarism contra svensk. Lund: Gleerup.
Gustavsson, Sverker, 2008. ”Idékritik och levande författning”, s. 524-38 i Statsvetare ifrågasätter. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis (= Skrifter utgivna av
Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, 170).
_______________ 2010. ”Akademisk liberalism”, Statsvetenskaplig tidskrift, 112 (4): 423- 33.
_______________ 2011. ”Unionsmedlemskapet som grundlagsproblem”, Statsvetenskaplig tidskrift, 113 (3). Kommande.
Heller, Hermann, 1926. Die politischen Ideenkreise der Gegenwart. Breslau: Hirt.
Hessler, Carl Arvid, 1941. ”Debatt kring en lönestat”, s. 49-60 i Festskrift till professor skytteanus Axel Brusewitz. Uppsala: Almqvist & Wiksell (= Skrifter utgivna av
Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, 12).
Jabko, Nicolas. 2006. Playing the market – a political strategy for uniting Europe 1985- 2005. Ithaca, NY: Cornell University Press.
Jerneck, Magnus & Björn Badersten, red., 2010. Kontraster och nyanser – svensk statsvetenskap i brytningstid. Lund: Statsvetenskaplig tidskrift.
Kjellén, Rudolf, 1916. ”Statskunskapens objekt”, Statsvetenskaplig tidskrift, 19, 215-43.
Lijphart, Arend, 2007. Thinking about democracy. London: Taylor and Francis.
Olsen, Johan P., 2010. Governing through institution building. Oxford University Press.
Pettersson, Oskar, 2003. Politisk vetenskap och vetenskaplig politik – studier i svensk statsvetenskap kring 1900. Uppsala: Institutionen för idé- och lärdomshistoria.
Schulz-Forberg, Hagen & Bo Stråth, 2010. The political history of European integration – the hypocrisy of democracy-through-market. London: Routledge.
Shapiro, Ian, 2005. The flight from reality in the human sciences. Princeton University Press.
Snyder, Francis, 1995. “Editorial”, European Law Journal, 1, 1-4.
