När vardagen förändras
Omvårdnad enligt Roys adaptiva modell till patienter med
ben amputation - en litteraturstudie
Examensarbete i: Vårdvetenskap Nivå: Grund Högskolepoäng: 15hp Program/utbildning: Sjuksköterskeprogrammet Kurskod: OVA018 Datum: 081113
Författare: Eva-Lena Birkenholt Widell och Eva Zackrisson Handledare: Christina Kollberg och Karin Weman
Sammanfattning
Bakgrund: en amputation innebär inte enbart en förlust av en kroppsdel utan kan innebära att
människans livsvärld förändras. En människa som förlorat en kroppsdel kan bli en lidande människa och resultatet kan bli att anpassningsförmågan förhindras. Att vara en lidande människa kan innebära att individen känner sig kränkt och integriteten kan hotas. Syfte: Syftet med litteratur studien är att få en ökad förståelse för hur Roys anpassningsmodell kan integreras i personers upplevelser av att ha genomgått en benamputation. Metod: den här litteraturstudien har genomförts med inspiration av Evans analys metod integrerad med Roys anpassningsmodell av vårdvetenskapliga artiklar som sökts i olika databaser. Resultat: utifrån personers upplevelser av amputation integrerat med Roys anpassningsmodell blev resultatet att fyra teman kunde skapas som bygger på Roys anpassningsmodell. Slutsats: Roys anpassningsmodell kan användas som en modell för sjuksköterskor vid omvårdnad av
personer som genomgått en amputation.
Nyckelord: anpassning, benamputation, litteraturstudie, omvårdnad, Roys anpassningsmodell
Abstract
Background: an amputation does not only mean the loss of a body part it can also cause the
individuals whole life situation to change. A person who has suffered a loss of any kind can become a suffering individual and the result can be that her adaption ability can be prevented. Being a suffering person can mean that the individual can feel insulted and her integrity can be threatened. Aim: the aim of this study is to get an increased understanding of how Roy´s adaption model can integrate to a person´s experience of having a leg amputation. Method: this literature study was made with inspiration from Evans method to analyze integrated with Roy´s adaption model. Result: from a person´s experience of the amputation integrated with Roy´s adaption model which resulted in four themes made from Roy´s adaption model.
Conclusion: Roy´s adaption model can be used as a model for nurses in care of patients´ who
has experienced an amputation.
Innehållsförteckning
INLEDNING... 1
BAKGRUND ... 1
Stödja……….……….………1
Amputation ... 1
Oro och depression ... 1
Krisreaktion... 2
Dokumentation ... 3
Hälsa ... 3
Lidande ... 3
Integritet ... 4
Behov och begär ... 4
Roys adaptionsmodell ... 4 PROBLEMFORMULERING ... 5 SYFTE ... 6 METOD ... 6 Litteratursökning... 6 Analys ... 6 Etiska överväganden………..……….…..7 RESULTAT ... 7
Det första adaptiva beteendet – människans fysiologiska reaktioner ... 8
Det andra adaptiva beteendet – människans självuppfattning ... 8
Det tredje adaptiva beteendet – människans rolluppfattning ... 9
Det fjärde adaptiva beteendet – människans relationer och samhörighet ... 10
DISKUSSION ... 12
Resultatdiskussion……….…………..12
Resultatet visar på entydiga upplevelser………13
Patientens behov och begär...13
Vikten av att dokumentera, informera och samtal………..14
Förlorad självkänsla - ett hot mot patientens integritet……….…..14
Stödjande och hjälpande åtgärder………...15
Resultatet av analysen……….……15
Roy och Eriksson - den önskvärda vården………..16
Etikdiskussion………..………...16
SLUTSATSER ... 17
REFERENSLISTA ... 18
BILAGOR
Bilaga 1 Sammanställning av artikelsökning Bilaga 2 Litteraturöversikt
INLEDNING
En amputation är unik och kan upplevas olika från individ till individ. En amputation innebär inte enbart en förlorad kroppsdel utan kan även förändra en människans hela livssituation. Hur upplever individen sin livsvärld? Den drabbade människan kanske behöver finna ny väg under livets gång för att upptäcka andra möjligheter med livet. Att få kroppen förändrad kan betyda att individens totala kroppsuppfattning påverkas negativt. Det kan betyda att personen kan bli främmande för sig själv. Vardagshändelserna kan upplevas tunga och kan resultera i att personen känner en form av hopplöshet. Vardagen kan plötsligt förändras och tas ifrån en vilket kan resultera i att ett lidande kan uppstå som omfattar människans hela livssituation. En människa som genomgått en amputation kan hamna i en krissituation och därför kan en sjuksköterska behöva kunskap om de olika stadier en människa går igenom vid en kris. I annat fall kan människan känna sig kränkt och integriteten hos individen kan bli hotad då människan inte känner sig förstådd.
Sjuksköterskor utbildas till att se helheten hos människan för att kunna upptäcka hennes behov och begär. Enligt lag är syftet med omvårdnad att stärka hälsa, förebygga sjukdom och ohälsa, återställa och bevara hälsa utifrån patientens individuella möjligheter och behov samt minska lidande (SOSFS 2008:14).
Under utbildningstiden på sjuksköterskeprogrammet kom intresset för det valda ämnet. Vårdvetenskapliga studier förde oss till omvårdnadsteoretikern Sister Callista Roy och hennes anpassningsmodell. Det kändes intressant att få jämföra Roys anpassningsteori med Erikssons teori om lidandet.
BAKGRUND
I bakgrunden kommer olika begrepp och termer att förklaras eftersom de förekommer frekvent i detta arbete.
Stödja
Enligt ordboken betyder ordet stödja hjälpa till att hålla upprätt; hjälpa; styrka (Malmström, Györki & Sjögren, 2004).
Amputation
Det finns olika anledningar till varför en människa får genomgå en amputation. Amputation av en synlig kroppsdel kan bero på svår smärta sekundärt till dålig blodcirkulation vid kärlsjukdom och/eller diabetes och drabbar oftast äldre personer. Det är inte lika vanligt men det förkommer amputation till följd av tumörsjukdomar eller olycksfall (Järhult & Offenbartl, 2006).
Oro och depression
Att fly från problemet efter att ha genomgått en amputation är vanligt förekommande efter operationen och förnekelsen som då inträder kan leda till depression, oro och ångest. För att kunna gå vidare efter en amputation är det viktigt att patienten kommer till anpassning av sin nya situation (Desmond & MacLachlan, 2005).
Förnekelsen är dock den vanligaste orsaken till att en patient som är amputerad inte kan
acceptera sin nya livssituation (Desmond & MacLachlan, 2005). Det kan dock ibland vara till fördel för individen att inte kännas vid sin amputation under en kortare period för att inte bryta ihop. Varar förnekelsen under en längre tid kan det vara skadligt för individen eftersom det då kan försvåra personens förmåga att aktivt kunna delta i hanterandet av sin situation. Vilket kan leda till att individen inte kommer till anpassning (Desmond, 2007). En del
personer upplevde att även neddragningar inom sjukvården och kortare sjukhusvistelse bidrog till att anpassningsförmågan försvårades eftersom de upplevde vården efter amputationen som bristfällig. Vilket innebar svårigheter med att undvika komplikationer som oro och
depression. Andra vanligt förekommande komplikationer som nutritionsproblem,
eliminationsproblem, hudproblem, sömnsvårigheter samt smärta förekom fortfarande sex månader efter amputationen hos en del personer (Bäck-Pettersson & Björkelund, 2005). Att som vårdare informera om vanligt förekommande komplikationer samt även om svårigheter som kan uppkomma i samband med amputationen kan göra att personen är mer förberedda på eventuella motgångar (Whyte & Niven, 2004). Depression och oro kan förekomma upp till tio år efter en amputation. Att kunna ge sådan information som berättar hur en människa kan anpassas till sin nya situation och därmed också förbättra individens självständighet, kan för individen innebära att anpassningsförmågan förbättras och komplikationer som depression och oro kan undvikas (Singh, Hunter & Philip, 2006).
Efter en traumatisk amputation, en icke planerad amputation som kan ske efter en olycka, upplevde en del personer att deras sociala integration var mer tillfredställande jämfört med de personer som genomgått en planerad amputation. En livs partner bidrar också till att personer som genomgått en amputation kvarhåller sitt sociala umgänge, medan ensamstående upplever att det är svårt med den sociala integrationen (Williams, Ehde, Smith, Czerniecki, Hoffman & Robinson, 2004). Människor som söker socialt stöd är vanligtvis positivt associerade till social anpassning (Desmond & MacLachlan, 2005).
Krisreaktion
En person som drabbats av en allvarlig negativ förändring i livet kan reagera med ett krisbeteende. En del personer är i behov av att tala om sina upplevelser i samband med amputationen, medan andra föredrar att bearbeta sina upplevelser i tysthet. I en krisreaktion genomgår individen fyra olika faser: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen samt nyorienteringsfasen. I chockfasen är förnekelsen en vanlig reaktion från individen. Chockfasen kan omfatta timmar eller dagar och utsätter människan för stark påfrestning. Känslor som vrede och hat, vanmakt och förtvivlan, overklighet och tomhet, utslocknande och kraftlöshet dominerar. I denna fas är det därför inte lämpligt att ge information till individen, eftersom individen kan ha svårt att ta informationen till sig. Under denna fas är individen i behov av empati, förståelse samt få känna att han/hon inte är ensam. Nästa fas är reaktionsfasen och den inträffar när individen förstår innebörden av vad som hänt och det inte längre går att förneka det inträffade. Den tredje fasen är bearbetningsfasen och handlar om både psykisk och fysisk anpassning till individens nya livssituation och är en gradvis återgång till nuet. Nu bearbetas betydelsen av vad som orsakat krisen, både i vaket tillstånd och i drömmen. I bearbetningsfasen kan individen ha ett stort behov av att tala om vad som har hänt och vill göra det gång på gång. Att kunna sätta ord på krisen är en del av bearbetningen. Individen kan bli mer mottaglig för hjälp från omgivningen. I den sista fasen som är
nyorienteringsfasen kan individen börja se framåt i livet, sätta upp nya mål samt finna lösningar på eventuella problem (Cullberg, 2006).
Dokumentation
Det framkom att vård dokumentationen var bristfällig eftersom det inte stod i den hur
patientens mentala tillstånd samt patientens upplevelse av smärta och hela situationen såg ut. Vilket resulterade i att det blev svårt att bilda en uppfattning om hur patienten egentligen
uppfattade hela sin situation och därmed svårare att upptäcka eventuella komplikationer, som patienten kan erfara efter amputationen (Bäck-Pettersson och Björkelund, 2005). Det skulle vara till fördel för omvårdnadsprocessen att dokumentationen blev tydligare gällande individens anpassningsförmåga utifrån individens eget perspektiv och inte utifrån
sjuksköterskans perspektiv. Det är viktigt att det är patientens upplevelser av amputationen
som dokumenteras (Gallegher och Maclachlan, 2006).
Enligt patientjournallagen innebär en säker vård att allt som görs under vårdtiden ska dokumenteras av en legitimerad sjuksköterska så snart det är möjligt, i patientens egen journal. En journal ska dessutom fungera som ett stöd för vårdaren eftersom det ofta är olika vårdare till en patient, det är en säkerhet både för patient och för vårdare. Journalen ger då ett underlag för fortlöpande utvärdering och revidering av omvårdnadsinsatserna. Liksom för all journalföring gäller även för omvårdnadsdokumentationen att den kan få rättslig betydelse för att visa vad som verkligen utförts i vården(SOSFS 2008:14).
Hälsa
En definition av hälsa är helhet, det är helheten som bestämmer hur människan upplever sin hälsa. Helhetssynen innebär inom vårdvetenskapen att man möter människan som en biologisk (kropp), psykologisk (själ) och andlig (ande) helhet. Det ingår också att ha en helhetssyn på livet, att den levande människan har livsvilja, hopp, önskningar, fantasi, tankar, känslor, tro och drömmar. Den levande människan vill och behöver vara med och utforma sitt eget liv. Hälsan följer med människan genom hela livet, från människans födelse till hennes död. Hälsa innebär inte enbart frånvaro av sjukdom utan en människa kan även uppleva hälsa trots att den har drabbats av sjukdom/ohälsa. Människan kan uppleva ohälsa trots frånvaro av fysisk sjukdom, det kan vara andra faktorer som spelar in hur en människa upplever sin hälsa (Eriksson, 2004).
Lidande
Hälsa blir till en helhet, genom sin förening med lidandet. Om man ser lidandet som en naturlig del av människan, blir också ett uthärdligt lidande en del av hälsan. Lidandet kan upplevas i tre dimensioner. I den första dimensionen sker ofta en bortförklaring, människan flyr från sitt lidande. Hon blir främmande för sig själv och sina inre begär. I den andra dimensionen försöker människan tillfredställa sina kortsiktiga behov, vilken kan leda till att behoven blir tillfredställda men oron finns kvar. Människan söker sig vidare mot nästa dimension för att stilla den oron. I den tredje dimensionen behöver människan försonas med sitt lidande för att inte utveckla ett livslångt lidande. I den här dimensionen är det en kamp mellan liv och död. Kan människan försonas med sitt lidande kan hon också komma till anpassning av sin situation (Eriksson, 2005).
”Begreppet ´patient´ betyder ursprungligen den lidande, den som tåligt
fördrar och uthärdar någonting” (Eriksson, 2005, s. 25).
3
Lidande människor befinner sig i ett tillstånd där de har förlorat eller kommer att förlora något, som de anser vara värdefullt och som ger dem mening med livet (Brülde, 2003). Sjuksköterskan kanske inte kan ta bort patientens lidande, men hon kan lindra lidandet genom att lära patienten att leva med förlusten av en förlorad kroppsdel. Lidandet kan då bli till något naturligt som inte måste motarbetas. Att få stöd från andra människor kan också lindra
patientens lidande (Arman & Rehnsfeldt, 2006).
Integritet
Lidandet kränker människans värdighet och det betyder att vid kränkning av människans värdighet kan man åstadkomma ytterligare ett lidande. Varje gång en individ lider kan hon känna sig kränkt för att lidandet är i grund och botten ovärdigt för en människa. En människa som känner sig kränkt kan bli rädd för att prata med någon annan om sitt lidande för att hon är
olycklig och känner skam över att vara olycklig (Eriksson, 2005).
Då en människa är beroende av sjukvård är respekten för hennes integritet viktig. Det som lätt kan glömmas bort är att människan har eller har haft en aktiv yrkesroll innan amputationen, där hon har haft en identitet. Identiteten är viktig för människan och kan vara svår att mista vid sjukdom vilket kan innebära att livet känns meningslöst. Att återfå identiteten kan bidra till rehabilitering och innebära hjälp att hantera situationen (Kallenberg, 1992). En lidande människa kan stänga av eller blockera sitt lidande eftersom det är ett naturligt sätt för henne att kunna fungera i vardagen. Det fungerar som ett viktigt skydd för henne att kunna bevara sin integritet och värdighet. Då människor har fullt upp med att uthärda sin situation kan de visa omgivningen att närhet inte är önskvärt, individen signalerar till omgivningen att hon klarar sig bra ändå. Individen är rädd för att bryta ihop och tappa kontrollen. En vårdande åtgärd kan då vara att lämna patienten ifred dock med vetskap om att vårdaren finns tillgänglig (Arman & Rehnsfeldt, 2006).
Behov och begär
Varje människa är unik och har olika behov som påverkar hennes handlande, det är människans begär som styr hennes behov. I vårdandet av en person bör insikt om hennes begär inhämtas, hennes innersta längtan och önskningar. De två viktigaste begären hos människan är begären efter liv och kärlek. Begäret efter liv visar sig som en strävan att finna mening med livet. Begäret efter kärlek ter sig i att bli sedd och bekräftad (Eriksson, 2004).
Roys anpassningsmodell
Roy ser på människan som ett system som har en förmåga att anpassa sig till olika situationer. Ett system ses som en helhet och fungerar i kraft av sina olika delar. För att det ska kunna fungera måste energi tillföras människan i form av stimulus från omgivningen till exempel sjuksköterskans stödjande och hjälpande åtgärder. Från den energi som tillförs människan behöver även ett utflöde från systemet ske. Om människan kan bearbeta inflödet av energin kan då utflödet bli anpassning för individen. För att människan ska kunna upprätthålla en balans i systemet behöver även en ständig kontroll av återkoppling ske i form av feedback från omgivningen (Roy & Andrews, 1991).
Målet med omvårdnaden är enligt Roy en medverkan av både patient och vårdare för att få patienten att hantera och aktivt anpassa sig till sin livssituation, nå fram till anpassning. Livet för med sig en ständig process av förändringar som utgör en grund för den mänskliga
tillvaron, kamp eller anpassning.
Ett gemensamt mål för människan är att upprätthålla livet men det är inte alltid tillräckligt för att kunna ha livskvalité (Roy & Andrews, 1991).
Roys modell bygger på fyra olika anpassnings/adaptiva beteenden, inom begreppen sjukdom och hälsa. Omvårdnadens uppgift är att kunna öka individens anpassning inom alla fyra områden. Vårdaren kommer in i omvårdnaden av patienten och påverkar de störningar som har orsakat anpassningsbehovet hos individen. Med störning menas faktorer som påverkar individens anpassningsförmåga. Störningen kan komma att påverka självbilden hos individen vilket kan återspeglas i individens beteende. Individen kan komma att uppleva sin förändrade kropp som generande och främmande. Då individen träffat på en störning i anpassningsarbetet kan vårdaren stödja individen i den fortsatta processen (Roy & Andrews, 1991).
Det första adaptiva beteendet bygger på fysiologiska reaktioner som berör vila, sömn, elimination, elektrolyter och cirkulation. De fysiologiska reaktionerna behöver tillgodoses innan processen som leder fram till anpassningsförmågan kan påbörjas, det kan annars leda till att patienten utvecklar olika depressiva tillstånd istället för anpassning (Roy & Andrews, 1991).
Det andra adaptiva beteendet påverkar människans självuppfattning, hur patienten ser på sin förändrade kropp och själ efter amputationen (Roy & Andrews, 1991).
Det tredje adaptiva beteendet påverkar människans rolluppfattning i förhållandet till andra
människor i omgivningen. Vilken roll personen tidigare har haft avseende familj, arbete och fritid. Rolluppfattningen kan komma att förändras i samband med amputationen (Roy & Andrews, 1991).
Det fjärde adaptiva beteendet innebär relationer och samhörighet som påverkar människans anpassningsförmåga i olika situationer. Att upprätthålla vissa roller i livet kan bli svårt för personer som genomgått en amputation, behoven kan medföra att relationer kan komma att se annorlunda ut än tidigare (Roy & Andrews, 1991).
Utifrån dessa fyra beteenden beskriver Roy även två andra tillämpningsmetoder av adaptionsmodellen, det positiva beteendet som lett fram till anpassning och det negativa beteendet som inte lett fram till anpassning. Har personen inte nått fram till anpassning får man börja om med det första adaptiva beteendet och på så vis försöka få henne att anpassa sig till den nya situationen. När en människa inlett sin anpassningsprocess och befinner sig i ett positivt beteende genomgår hon sorgarbetets olika faser: chock, misstro, förnekande, hat och accepterande. Tillslut övergår anpassningsprocessen till bearbetning av händelsen och människan kan inrikta sig mot framtiden. När en människa inte har kommit till anpassning kan hon visa stark ångest eller brist på ångest, människan får en ”spelar ingen roll” attityd. En förlängd sorg kan leda till nedstämdhet och skam (Roy & Andrews, 1991).
PROBLEMFORMULERING
För sjuksköterskan och övrig vårdpersonal kan det bli svårigheter vid vårdandet av personer som är amputerade om det inte finns en förståelse för personers upplevelser kring en
Hur kan människan hjälpas till anpassning för att klara den förändring som skett i livet? Personer upplever depression, oro samt ångest många år efter amputationen. Kan det förhindras redan i samband med amputationen? Vad händer om sjuksköterskan inte uppmärksammar personens individuella behov och begär, inte tar del av personens livsberättelse utan bara ser till amputationen. Den kunskap som söks genom vår
litteraturstudie utgörs av själva vården av personen som genomgått en amputation. Med denna kunskap kanske det kan skapas mer förståelse för hur omvårdnaden av en person som
genomgått en amputation kan se ut.
SYFTE
Syftet är att beskriva hur Roys anpassningsmodell kan integreras i personers upplevelser av att ha genomgått en benamputation.
METOD
En litteraturstudie har gjorts som är inspirerad av Evans (2002) metod samt är integrerad med Roys anpassningsmodell.
En kvalitativ manifest innehållsanalys har genomförts för att på så vis få en ökad förståelse för det valda ämnet. Med manifest innehållsanalys menas en beskrivning av det synliga i texten, vad texten säger med en viss tolkning (Friberg, 2008). Roys anpassningsteori har använts under hela arbetet för att kunna få en uppfattning om hur omvårdnaden av personer som är amputerade kan utformas för att hjälpa patienter som genomgått en amputation till anpassning.
Litteratursökning
All artikelsökning grundar sig på syftet i studien. Flertalet vetenskapliga artiklar söktes i de vårdvetenskapliga databaserna Elin@mälardalen samt i Cinahl. En artikel söktes manuellt
genom att sökning gjordes på författarnamnet i databasen Cinahl. Sökning i databasen Elin@mälardalen (Bilaga 1) samt i databasen Cinahl (Bilaga 1)
genomfördes med hjälp av sökord som svarade till syftet. De sökord som användes i artikelsökningen kombinerades fritt genom att ämneskategorierna varierades på flera olika sätt. Mesh-termer användes för att få ett större urval av vetenskapliga artiklar.
Inklusionskriterier för de valda artiklarna: efter genomläsning av abstrakt valdes artikeln ut då den svarade till syftet, full text, engelska eller svenska som språk, vetenskapligt granskade samt utgivna efter år 2000.
Analys
Litteraturstudien är en analys av Evans metod (2002). Evans metod valdes eftersom den lämpar sig för litteraturstudier. Metoden bygger på en process där det analyserade materialets helhet bryts ned till olika delar, som sedan bildar en ny helhet utifrån de valda artiklarnas resultat. Efter sökning i vårdvetenskapliga databaser samlades artiklar, som svarar på syftet i studien. En litteraturöversikt utfördes av de valda artiklarna utifrån rubrikerna författare, årtal, syfte, metod och resultat (Bilaga 2 som är en matris över materialet som analyserats).
Ett flertal genomläsningar utfördes av artiklarna för att skapa en helhetsbild av det insamlade materialet. Läsning av materialet genomfördes var för sig, därefter gjordes en gemensam markering av nyckelfynden i artiklarna. Markering av nyckelfynd gjordes med
överstrykningspenna för att senare kunna sortera till subtema. Exempel på hur analysen av nyckelfynden genomfördes:
Kondenserade nyckelfynd
Subteman Teman
Patienten upplever sin kropp som främmande och konstig
Upplevelser av hur kroppen förändras till det negativa, den känns främmande och konstig
Roys andra adaptiva beteende - människans själv-
uppfattning Patienter ser negativt på sin
kropp efter amputationen
Nyckelfyndet: patienten upplever sin kropp som främmande och konstig (Sjödahl, Gard & Jarnlo, 2004) samt nyckelfyndet: patienter ser negativt på sin kropp efter amputationen
(Sjödahl et al., 2004) bildade subtemat: upplevelser av hur kroppen förändras till det negativa, den känns främmande och konstig och placerades under det andra temat som utgörs av Roys andra beteende som belyser människans självuppfattning.
Till det första adaptiva beteendet kunde inga nyckelfynd bindas till, då de vårdvetenskapliga artiklarna inte satte fokus på de fysiologiska funktionerna som det första beteendet bygger på.
Resultatet bygger därför enbart på de resterande tre adaptiva beteenden. Roys anpassningsteori kommer att sättas i relation till de vårdvetenskapliga artiklarna i
resultatet. Erikssons teori om den lidande människan diskuteras det kring i
resultatdiskussionen där vi även kommer att jämföra de båda teoretikernas teorier med varandra (Eriksson, 2005).
Etiska överväganden
De etiska överväganden som det har tagits hänsyn till i den här litteraturstudien är att det inte har plagierats eller hittats på något, allt material har hanterats på ett opartiskt och ett neutralt sätt. Den text som verkligen står i materialet har analyserats i originalversion och resultatet i texterna har inte blivit förvrängda samt allt material har hanterats på ett vetenskapligt sätt (Olsson och Sörensen, 2007). Referering har skett enligt APA-manualen kontinuerligt under arbetets gång http://www.sophiahemmethogskola.se/Huvudfiler/Dokument/apamall.pdf.
RESULTAT
Detta resultat bygger på följande teman: det första adaptiva beteendet som bygger på människans fysiologiska reaktioner, det andra adaptiva beteendet bygger på människans självuppfattning, det tredje adaptiva beteendet bygger på människans rolluppfattning och det fjärde bygger på människans relationer. Innehållet under varje tema/rubrik har analyserats fram som det visas i Bilaga 3.
Det första adaptiva beteendet – människans fysiologiska reaktioner
Det första beteendet beskreva endast kortfattat i Roys adaptiva beteende teori utan Roy påpekar att det ingår i sjuksköterskans grundläggande omvårdnad (Roy & Andrews, 1991). Det första av Roys adaptiva beteende bygger på människans fysiologiska reaktioner. Med
detta avses: vila och sömn, elimination, nutrition, elektrolyter, syresättning samt cirkulation. Dessa reaktioner behöver tillgodoses innan människan kan påbörja anpassningsarbetet (Roy
& Andrews, 1991). I de vetenskapliga artiklarna som arbetet bygger på fokuserades det inte på de fysiologiska reaktionerna. Dessa reaktioner är dock grundläggande och ska efter en operation vara tillgodosedda (Järhult & Offenbartl, 2006).
Det andra adaptiva beteendet - människans självuppfattning
Det andra av Roys adaptiva beteende påverkar människans självuppfattning och hur patienten ser på sin förändrade kropp efter amputationen. Under en sjukdomstid förändras människans självbild antingen för all framtid eller tillfälligt Individen kan uppleva att självbilden är hotad eftersom kroppen blivit förändrad, vilket då kan leda till att personen inte kommer till
anpassning (Roy & Andrews, 1991).
Efter benamputationen upplevde en del personer att deras självbild blev förändrad till det negativa. Detta bidrog till att deras kroppar kändes tomma och även helheten upplevdes annorlunda efter amputationen. En del personer kände även obehag av att se sig själv i stora speglar och undvek därför sådana platser. Andra personer upplevde också kroppen som främmande efter amputationen och även en känsla av sårbarhet och rädsla infann sig hos dem, de upplevde det som att det inte var på riktigt. Funderingar uppkom även hos individerna om hur framtiden skulle kunna klaras av med den förändrade kroppen och de kände en hopplöshet inför detta faktum. Många personer uttryckte dessutom en oro över hur deras förändrade kroppar skulle kunna klara av de vardagliga sysslor de tidigare gjort som att ta sig i och ur sängen samt gå i trappor. Detta var inte längre självklara saker för dem (Sjödahl, Gard &
Jarnlo, 2004). Flera av personerna upplevde dessutom sin amputation som ett definitivt tillstånd vilket
upplevdes negativt och som ett oåterkalleligt tillstånd. Detta förstärkte sedan upplevelsen på ett ännu mer negativt sätt för dem (Oaksford, Frude & Cuddihy, 2005; Sjödahl et al., 2004). En person i studien hade svårt med att nämna ordet ”stump” och individen kunde inte förmå sig till att titta på stumpen utan föredrog att endast prata om sitt ben. Han upplevde
situationen så påfrestande efter amputationen att han hade kunnat ta sitt liv. Efter mycket stöd från familj och vänner kändes tillvaron positivare för personen (Rybarczyk, Edwards & Behel, 2004). En annan person upplevde att han ena minuten kände sig som en vanlig tvåbent människa för att i nästa bli en person som var amputerad med bara ett ben kvar (Gallagher & Maclachlan, 2001).
En del personer uttryckte också en saknad av den förlorade kroppsdelen och kände samtidigt en oro över var kroppsdelen tagit vägen eftersom det var en viktig del av personen som hade gått förlorad. Samtidigt som en saknad över den förlorade kroppsdelen infann sig upplevdes en oro över hur det kvarvarande benet skulle kunna bibehållas i framtiden. Funderingar uppkom över hur ett ben skulle kunna klara det två ben tidigare klarat av (Gallagher &
Den saknade kroppsdelen orsakade depression hos flertalet personer eftersom det upplevdes att en del av kroppen var borta. Trots den förlorade kroppsdelen försökte ändå en del av personerna att tänka positivt och att det faktiskt bara rörde sig om en förlorad kroppsdel. Det var ändå samma människa kvar trots amputationen (Rybarczyk et al., 2004).
Några av personerna upplevde dessutom att de kände sig ”annorlunda” och generade på grund av sin amputation. Eftersom andra människor tittade på dem och ställde frågor om
amputationen (Horgan & Maclachlan, 2004). Att berätta för andra att man genomgått en amputation kunde resultera i att människorna i omgivningen reagerade med bestörtning och därför upplevdes det besvärligt att tala om det (Gallagher & Maclachlan, 2001). Upplevelsen av den annorlunda och generande kroppen medverkade även till att aktiviteter utanför hemmet undveks av en del personer eftersom de upplevde det svårt att exponera sin förändrade kropp, istället föredrogs aktiviteter i trygg hemma miljö. Att prova kläder i provhytt upplevdes också som påfrestande och generande av en del personer (Sjödahl et al., 2004).
Det tredje adaptiva beteendet – människans rolluppfattning
Enligt Roy är det tredje adaptiva beteendet hur människans rolluppfattning påverkas i förhållandet med andra människor i omgivningen. Människan har ett behov av att visa andra sin roll som individ. Människans roll har betydelse för hur individen kan anpassa sig i olika situationer, vilken roll människan har i familjen, arbetet samt i det sociala livet kan vara avgörande för hur individen kan hantera den nya situationen som amputerad. Efter amputationen kan rollerna komma att förändras för individen, detta kan då medföra att individen hamnar i en rollkonflikt. Då människan befinner sig i en rollkonflikt minskar hennes energi, som behövs för att hon ska kunna klara av en besvärlig situation. För att kunna hantera en rollkonflikt och tillföra energi i form av stimuli behöver individen anpassas till den nya roll som uppkommit (Roy & Andrews, 1991).
En del personer som genomgått en amputation behöver börja leta andra vägar i livet, tänka nytt, tänka positivt, prata med andra amputerade personer samt försöka hitta andra
stimulansvägar än tidigare för att kunna komma till anpassning. Personen kan försöka hitta en mening med det som hänt och göra det till något positivt och användbart. Det kan upplevas svårt att hitta en mening med det som hänt och alla individer klarar inte av att tänka i dessa banor. Det kan bero på hur man är som människa och i vilket mentalt tillstånd individen befinner sig i då amputationen sker (Ferguson et al., 2004). Några personer använde nikotin för att fly från problemet och mentalt kunna hantera sin amputation, dessa personer upplevde att de inte hade klarat av situationen utan nikotin i kroppen eftersom detta hade en lugnande effekt på dem (Oaksford et al., 2005). Andra personer upplevde att de tappade självkänslan i samband med amputationen och kände att den måste återfås om de skulle kunna komma till anpassning av sin nya situation. Att kunna få bli behandlad som den människa man är och inte som en handikappad person upplevde flera personer som direkt stärkande för självkänslan (Sjödahl et al., 2004). Självkänslan kan däremot gå förlorad om en vårdare ignorerar en persons känslor angående amputationen. Personen kunde ha en känsla av att extremiteten fortfarande fanns kvar och om då vårdaren nonchalerade dessa känslor kunde det innebära en kränkning för personen och ett hot mot personens integritet (Chini & Boemer, 2007).
En del yngre personer kände att om en människa inte kan arbeta och producera något till samhället är den individen inte något värd, de ansåg att människan behöver ett arbete för att kunna få känna sig ”normal” igen efter en amputation. Att få känna sig ”normal” skapar självkänsla och självförtroende hos människan. Att inte kunna acceptera amputationen kan skapa depression och negativitet till livet som kan leda till att individen tappar sitt sociala liv och känner sig ”onormal” (Fergusson et al., 2004).
Omedelbart efter operationen visade det sig att en del personer som blivit akut amputerade,
icke planerad, hade större tendens till att förneka händelsen jämfört med personer som genomgått en planerad amputation. Personer som genomgått en akut amputation kunde även känna att de tappat sin identitet, sin rörlighet, kände sig helt hjälplösa och totalt beroende av andra människor, de hade dessutom svårt att förstå vad som hänt och det hela kändes
overkligt. De personer som genomgått en planerad amputation upplevde att de blev arga och kunde uppträda fientligt istället (Horgan & Maclachlan, 2004).
Accepterandet av amputationen berodde på personernas egen personlighet, den medicinska behandling de fick under sin sjukhusvistelse, det sociala stödet personerna hade under sjukhusvistelsen samt dels i deras eget förhållningssätt gentemot funktionshindrade människor (Fergusson, Richie & Gomez, 2004; Rybarczyk et al., 2004). En del andra
personer upplevde dessutom att trots förlusten av den förlorade kroppsdelen kunde de ändå gå vidare med livet. Det upplevdes inte som hela världen för dem att förlora en kroppsdel utan det gick bra ändå att utföra det man önskade göra i livet trots förlusten (Gallagher &
Maclachlan, 2001).
Det fjärde adaptiva beteendet – relationer och samhörighet
Det fjärde av Roys adaptiva beteende innebär relationer och samhörighet. En individ som har ett bra fungerande socialt liv har lättare att hantera amputationen medan individen med ett sämre fungerande socialt liv kan ha svårare med anpassningen av sin nya situation (Roy & Andrews, 1991).
Att ha ett bra fungerande socialt stöd efter amputationen är viktigt för att lättare kunna komma till anpassning av den nya situationen samt för att undvika depression och oro. Att få träffa andra amputerade människor upplevde flera av personerna också som värdefullt för att få relevanta svar på sina frågor som har med amputationen att göra (Rybarczyk m.fl., 2004).
En viktig del i mötet med en annan amputerad människa blev att insikten om att livet går
vidare ytterligare förstärktes (Gallagher & Maclachlan, 2001; Ferguson et al., 2004). Att drabbas av en depression i samband med en amputation kan vara en reaktion av det som
hänt individen och kan vara en vanligt förekommande företeelse, eller så kan det vara ett depressivt tillstånd individen hamnat i. Människor som är socialt aktiva och lyckas behålla sina aktiviteter eller hittar andra vägar har en mindre tendens att drabbas av depression efter amputationen. De personer som mest upplevde att deras aktiviteter i livet blivit begränsade efter amputationen var de som hade smärta från det amputerade benet. Detta utgjorde då en större risk för att de skulle komma att drabbas av depression. Att dessutom oroa sig för kroppens förändring kunde också höra ihop med depression, dålig livskvalité, låg självkänsla och en större benägenhet till att drabbas av oro (Horgan & Maclachlan, 2004).
Roy beskriver depression och oro som en effekt av en störning i patientens anpassningsarbete. Oron och depressionen kan lindras genom att sjuksköterskan är medveten om dessa effekter och har förmågan och kunskapen att kunna informera patienten om detta (Roy & Andrews, 1991).
För att skona familj och vänner från oro försökte några personer att dölja den fysiska och den psykiska smärta de upplevde efter amputationen. Människor som genomgått en amputation tenderar att oroa sig över sin självständighet, de känner en rädsla för att bli beroende av andra. I vissa fall föredrar dessa personer att få dö istället för att vara beroende av andra människor. Att leva länge med kronisk smärta kan innebära begränsningar i livet som kan leda till oro och depression, en amputation kan då vara en befrielse för personen som mår bättre efter
amputationen (Chini & Boemer, 2007). En person hade levt med smärta i benet under lång tid och kände därför en lättnad efter amputationen då hennes smärta äntligen försvann. Samma person beskrev upplevelsen av sin amputation som en förlust av en kroppsdel vilket
upplevdes smärtsamt, men kände samtidigt tröst i att hon tidigare i livet klarat förlusten av sin man som avlidit. Med det menas att har man tidigare upplevt en förlust av något slag kan det vara till fördel då ny tragedi inträffar (Rybarczyk et al., 2004).
Tidig undervisning till de personer som genomgått en amputation med allmän information beträffande amputationen var ett viktigt steg i minskandet av obehagskänslor och smärta. Det rådde delade meningar om när informationen till individerna skulle ges, en del önskade information innan operationen medan andra önskade få information efter operationen. Några personer upplevde att information innan amputationen var för påfrestande eftersom ingreppet då blev för påtagligt för dem (Mortimer, Steedman, McMillan, Martin & Ravey, 2002). Informationen som gavs till personer i samband med amputationen upplevdes inte alltid som tillräckligt rakt på sak och det framstod inte i informationen hur det verkligen var att vara handikappad. En del av personerna önskade därför en mer konkret information om hur det är att vara amputerad för att slippa överraskningar som kan förekomma (Sjödahl et al., 2004). Andra personer upplevde att informationen i samband med amputationen var allmänt bristfällig. De upplevde att de endast fick information från anhöriga, vänner samt andra patienter och erhöll ingen information från professionell vårdpersonal. En person hade inte erhållit någon information angående fantom smärta vilket resulterade i att personen inte riktigt förstod vad det var som kändes utan fick information från patienten i sängen bredvid. Några personer upplevde också att smärtan från det opererade området kändes mer påtaglig då bristande information förekom, eftersom de inte visste hur det kunde vara efter en amputation. Personer som genomgått en amputation önskade dessutom få verbal information angående situationen före eller efter operationen av professionell vårdpersonal. Den verbala
informationen är att föredra framför den skriftliga informationen, eftersom personer upplever oro i samband med amputation och finner det då svårt att ta till sig den skriftliga
informationen (Mortimer et al., 2002).
11
DISKUSSION
Syftet med studien är att beskriva hur Roys anpassningsmodell kan integreras i personers upplevelser av att ha genomgått en benamputation. Litteraturstudien genomfördes med inspiration av Evans (2002) metod integrerad med Roys anpassningsmodell.
Metoddiskussion
Litteraturstudien genomfördes med kvalitativa vårdvetenskapliga artiklar. Under
litteratursökningen gjordes sökning i databaser, de sökord som användes kombinerades fritt genom att ämneskategorierna varierades. Sökningen resulterade i de åtta presenterade vetenskapliga artiklar som återfinns i resultatet. De flesta vetenskapliga artiklar som svarade mot syftet var av kvantitativt innehåll, vilket ej var till fördel för studien. Under arbetets gång påträffades även vetenskapliga artiklar skrivna på spanska, kinesiska samt portugisiska. Dessa artiklar valdes bort eftersom språken inte behärskas. Det påträffades även flertalet icke
vetenskapliga artiklar i databaserna. Det upplevdes svårt att finna relevanta vårdvetenskapliga artiklar som svarade mot syftet i studien, dels beroende på ett för litet utforskat ämne samt den begränsade arbetstid som är tillsatt för denna studie.
Under studiens gång kom tankar på att byta ämne eftersom det fanns dåligt med information angående personers upplevelser av amputation. Flertalet av de vetenskapliga artiklar som påträffades och sedan användes i litteratur studien berörde människors problem angående fantom smärtor, känslor av att den amputerade kroppsdelen fortfarande fanns kvar samt användande av protes. Enbart en liten del av artikeln berörde personers upplevelser av amputationen. Det fanns inga vetenskapliga artiklar som satte Roys anpassningsteori i förhållande till personers upplevelser av en benamputation vilket också försvårade arbetet. Analysen av de funna vetenskapliga artiklarna genomfördes med hjälp av Evans analysmetod (2002). Under analysens gång påträffades likheter och skillnader i artiklarnas resultat. Det valda ämnet resulterade i fler likheter än skillnader. De påträffade nyckelfynden resulterade i fyra teman vilket med fördel kunde användas som rubriker i resultatet. Evans analysmetod (2002) var en metod som fungerade bra gällande analysen av arbetet, då den underlättade genomgång av de vetenskapliga artiklarna i arbetet. Evans analysmetod har de fördelar att analysen av artiklarna görs på ett systematiskt sätt, vilket leder till att det blir struktur på arbetet. Evans metod går även ut på att materialet läses flera gånger och på det viset blir materialet väl genomgånget och väl bearbetat. Nackdelar med Evans analysmetod var att det var att svårt att tyda anvisningarna angående förklaringen av subteman respektive teman. Fördelen med att vara två personer vid genomförande av analysen var att diskussioner uppstod som resulterade i att nyckelfynden därefter kunde urskiljas. Att vara två i
analysarbetet innebar samtidigt att ha någon att utbyta idéer med under hela arbetets gång vilket upplevdes som positivt.
Resultatdiskussion
Syftet med studien är att beskriva hur Roys anpassningsmodell kan integreras i personers upplevelser av att ha genomgått en benamputation.
Patientens upplevelser av att ha genomgått en amputation integrerades med Roys
anpassningsmodell vilket resulterade i intressanta upptäckter. Upptäckten som gjordes var att patientens upplevelser stämde väl överrens med Roys beskrivning av anpassningsmodellen. Upptäckten som gjordes kan användas till omvårdnaden av ben amputerade patienter på avdelningar som praktisk tillämpning.
Resultatet visar på entydiga upplevelser
De vetenskapliga artiklar som valdes behandlar alla på något sätt upplevelsen av att som person behöva genomgå en amputation. Artiklarna ser upplevelsen från olika perspektiv och tar upp de frågor som författarna anser vara viktiga. Resultatet bygger på både planerade och traumatiska amputationer vilket kan ha betydelse för resultatet. Det som sedan framkom i studien var att det generellt inte var någon skillnad i upplevelsen mellan dessa amputationer. Det som framkom i resultatet var ofta ganska entydiga upplevelser där patienterna som genomgått en amputation upplevde sig själva som lidande människor på ett eller annat sätt. Olikheterna mellan de vetenskapliga artiklarna var att de patienter som lidit av smärta eller andra sjukdomsbesvär kunde känna en lättnad av att genomgå en amputation eftersom deras smärta försvann. Dessa personer upplevde sig också som lidande människor men hade lättare för att acceptera och kunna anpassa sig till sin nya situation. De upplevde en befrielse trots förlusten av kroppsdelen.
Patientens behov och begär
Personer som genomgått en amputation upplevde vikten av att få sina behov och begär tillfredställda för att kunna uppnå hälsa. Det framkom att patienter som var inneliggande på ett sjukhus önskade att deras behov skulle bli tillfredställda av vårdaren utan att patienten själv behövde be om det (Hallström och Elander, 2001). Detta är möjligt om sjuksköterskan under vårdtiden gör en ordentlig patientanalys (Eriksson, 2005) för att ta reda på personens behov och begär utifrån Roys fyra adaptiva beteenden (Roy & Andrews, 1991). En människas mest grundläggande behov och begär behöver tillgodoses så långt det är möjligt för att en helhet ska skapas samt söka reda på eventuella problem personen kan ha. Ett problem är någonting som människan inte klarar att hantera, det måste lösas eftersom det annars kan utgöra ett hinder för människans fortsatta rehabilitering. Ett problem kan vara ett
otillfredsställt behov eller begär hos individen. En individ som inte kan tillfredställa sina mest grundläggande behov och begär själv behöver få hjälp av omgivningen, utan att själv behöva be om hjälp. Om individen blir tvungen att be om hjälp med sina grundläggande behov och begär kan det resultera i att människan inte kan uppleva full värdighet som människa och ett lidande har uppstått. För att vårdaren ska kunna förstå och vårda en annan människa behöver hon känna till hennes grundläggande behov innan omvårdnaden börjar (Eriksson, 2005). Enligt Roy (Roy & Andrews, 1991) ska de grundläggande behoven tillfredställas innan människan kan komma vidare i hanterandet av den nya situation som uppstått efter
amputationen. Roy belyser även vikten av att söka information om personens behov och begär samt eventuella störningar som kan finnas innan vårdrelationen påbörjas, för att på så sätt lära känna den individ som ska vårdas.
13
Vikten av att dokumentera, informera och samtala
Det framkom att brister i dokumentationen förekommer, vilket då kan leda till att omvårdnaden av patienten kan bli både missvisande och bristfällig. Vilket kan försvåra anpassningsarbetet för individen. För att kunna förstå hur patienten uppfattar sin situation behövs en utförlig dokumentation/datainsamling som tar upp de grundläggande behoven hos patienten, både de fysiska och de psykiska. Enligt Eriksson (2004) ingår datainsamling i själva patientanalysen och vårdaren behöver samla in så många data som möjligt om
patienten, samtidigt som vårdaren måste beakta patientens integritet för att inte på något sätt kränka patienten. Patient analysen fortsätter genom hela vårdtiden. Roy belyser vikten av att en utförlig dokumentation utgör en trygg och säker vård för både patient och vårdare och fortsätter genom hela vårdtiden, eftersom den då tillför aktuell data om patientens status (Roy & Andrews, 1991). I bakgrunden framkom att en sjuksköterska kan lindra ett lidande genom att lära patienten hur hon kan leva med förlusten av den förlorade kroppsdelen. Det kan sjuksköterskan göra genom att ge patienten relevant information angående amputationen och detta kan då resultera i ett lindrat lidande. Flera patienter uttryckte en oro över att behöva bli beroende av andra efter amputationen och även här kan sjuksköterskan stärka patientens självkänsla genom relevant information. Enligt Eriksson (2005) kan en människa som försonats med sitt lidande också komma vidare med livet och anpassas, även Roy beskriver
detta som att komma till anpassning (Roy & Andrews, 1991). Den informationen personerna erhöll i samband med amputationen upplevdes vara bristfällig. Efter önskemål
från personer som genomgått amputation ska information erhållas av professionell personal som även ska samtala med personen verbalt. Enligt Fredriksson och Eriksson (2001) kan det vårdande samtalet leda till att patienten får en förståelse för sin situation och därmed finna en mening med sitt lidande. Den lidande människan kan känna en rädsla för att inte bli sedd och hörd och behöver någon som kan lyssna utan att kräva något tillbaka. I en fungerande
vårdrelation behöver människan få en inbjudan från vårdaren till att berätta om sitt lidande. För att kunna få svar på inbjudan från patienten krävs det en respons från vårdaren att inleda samtalet och på så vis skapa en vårdande relation. En vårdande relation är en gemenskap mellan patient och vårdare som inger värme, förtroende, hopp, empati och inte kränker
patienten. Det vårdande samtalet kan hjälpa patienten att finna hälsan. I Roys teori (Roy & Andrews, 1991) fanns ingen direkt beskrivning av patientinformation eller
samtal som ett viktigt element i vårdandet av patienter som genomgått amputation. Roy beskriver dock samtalet som stimuli och det kan leda till att patienten accepterar
situationen och kan komma till anpassning. Att erhålla ingen eller dålig information i samband med sjukhusvistelsen kan innebära ett hot mot patientens integritet (Irurita & Williams, 2000).
Förlorad självkänsla – ett hot mot patientens integritet
Personer som genomgått en amputation kan förlora sin självkänsla vilket kan försvåra anpassningsförmågan och upplevas som ett hot mot individens integritet. Att bevara integriteten och på så vis kunna behålla självkänslan hos personerna som genomgått en amputation kan göras genom att behandla personen med respekt. Att samtidigt få bli
behandlad som en person och inte som ett objekt eftersom personen då får tillåtelse att vara en unik individ vilket främjar individens självkänsla. Det kan också vara av stor vikt för en persons självkänsla att få känna sig delaktig i sin egen omvårdnad (Hallström & Elander, 2001).
Personer som genomgått en amputation upplevde sig själva som sårbara efter operationen. De upplevde sig mer beroende av andra människor och det kunde då även innebära ett hot mot deras integritet. Enligt Irurita och Williams (2001) kan det vara ett hot mot integriteten att bara vara patient på ett sjukhus och att befinna sig i en främmande miljö. Hotas integriteten hos människan kan det innebära att hon kan komma att tappa kontrollen över sitt eget liv vilket kan leda till att människan tappar sin personlighet. Neddragningar inom sjukvården samt kortare vårdtider för patienter kan också bidra till att patienter upplever integriteten som hotad. Det kan då bli svårare för patienterna att skydda sig själva och lättare att tappa
kontrollen över sitt eget liv. Även en vårdare som är hård på handen upplevs av patienter som
ett hot mot patientens integritet, en mjuk hand skapar däremot en trygg och säker vård.
Stödjande och hjälpande åtgärder
Det ansågs inte vara någon avgörande faktor för anpassningsförmågan efter amputationen vilken ålder eller kön personen hade som genomgått amputationen. Det som däremot hade avgörande roll för anpassningsförmågan hos personerna var deras sociala kontaktnät, synen på funktionshindrade människor samt förmåga till positivt tänkande. I Roys fjärde beteende belyser hon vikten av att människan behöver ha ett bra fungerande socialt kontaktnät för att kunna komma till anpassning (Roy & Andrews, 1991). Eriksson (2004) beskriver detta som att människan har ett behov av att ha kontakt med andra människor för att få bekräftelse på sin existens. Enligt Eriksson (2004) behöver människan ha en mening med livet genom att hon behöver ha något att kämpa för. Denna mening fungerar som stimulus för att människan ska kunna uppnå prestationer i livet. Det sjuksköterskan kan tillföra människan är att ge henne anledning att uppnå dessa prestationer och gå vidare med livet genom olika stödjande
åtgärder. Roy beskriver detta på samma sätt som Eriksson nämligen genom att sjuksköterskan ger individen stimuli genom stödjande och hjälpande åtgärder. Erhåller inte personen denna stimulus från sjuksköterskan kan det leda till ett negativt beteende vilket inte främjar
individens anpassningsförmåga. Om patienten däremot erhåller tillfredställande stimulus från sjuksköterskan kan det leda till ett positivt beteende hos patienten istället och
anpassningsförmågan kan främjas (Roy & Andrews, 1991). Stödjande och hjälpande åtgärder kan vara att sjuksköterskan ser till hela människan som får bli sedd och hörd. Sjuksköterskan behöver även beakta individens integritet för att inte kränka personen och på så vis orsaka ett
lidande som kan leda till oro och depression. Utvecklar individen en oro samt en depression kan detta leda till att anpassningsförmågan hos individen försämras. I dagens
sjukvård med neddragningar upplevs det att sjukhustiden kan vara för kort för att människan ska hinna få tid till läkning och anpassning. Det kan då vara svårt för sjuksköterskan att hinna med att ge patienten det stöd som kan behövas för att komma till anpassning. Resultatet kan då bli att patienten skickas hem från sjukhuset utan att ha fått sina behov tillfredställda.
Resultatet av analysen
Resultatet av analysen visar att sjuksköterskan behöver fokusera mer på att se personen som en helhet och inte bara som en person som genomgått en amputation. Vilket då kan resultera i att personen kan hjälpas till anpassning av sin nya situation. Personer som genomgått en amputation önskar en mer patient fokuserad vård som ser till hela människan och inte bara till de medicinska problem som kan uppstå efter en amputation. En person behöver få bli sedd och hörd av vårdaren.
Sjuksköterskan kan börja omvårdnaden med en utförlig dokumentation som talar om hur
patienten upplever hela sin situation med utgångspunkt från dennes behov och begär. Det är viktigt för att kunna upptäcka om patienten utvecklar en oro och depression som inte är
övergående utan istället förvärras. Nästa steg kan vara att ge en tydlig information som är ärlig och rak på sak angående amputationen. Dessutom önskar personer information från både professionell vårdpersonal samt från andra människor som genomgått en amputation. Efter en genomgången amputation upplever sig flera personer som sårbara och är på grund av detta mottagligare för kränkning som kan innebära ett hot mot personens integritet. Detta kan vara fördelaktigt för en sjuksköterska att känna till för att kunna undvika att kränka en person som genomgått en amputation.
Roy och Eriksson – den önskvärda vården
Det vore önskvärt att få en omvårdnad för personer som genomgått en amputation genom att använda Erikssons syn på den lidande människan tillsammans med Roys anpassningsmodell.
På så sätt kunna stödja individen till anpassning i den nya situation som uppstått. Eriksson använder sig av människans kropp, själ och ande och skapar en vård efter denna
människosyn för att kunna se helheten hos människan. För att människan ska kunna försonas med sitt lidande och därmed gå vidare med livet behöver människan få sitt lidande bekräftat för att kunna uppnå hälsa. Roy ser människan som ett system istället som har en förmåga att anpassa sig till olika situationer som uppkommer i livet. För att systemet ska bli till en helhet behöver alla olika delar fungera. Jämfört med Eriksson är det en brist hos Roy att inte känslor och upplevelser beaktas lika djupt i hennes teori som i Erikssons teori. Resultatet av detta blir att hela hennes teori i viss omfattning känns formell och inte så personlig. Erikssons syn på människan upplevs vara mer vårdvetenskaplig och fördelaktig gällande människosynen. Däremot känns Roys anpassningsteorier mer sakliga och på så vis lättare att använda sig av i
vårdandet av patienter som genomgått en amputation. Genom att använda en persons upplevelser av amputationen, hur personen ser på de nya roller hon ställs inför, sin
kroppsuppfattning samt relationer till andra människor och sedan sätta dessa i förhållande till Roys fyra adaptiva beteenden kan det möjligtvis underlätta för sjuksköterskan i omvårdnaden av patienter som har genomgått en amputation. Omvårdnaden kan då bidra till att personens
anpassningsförmåga främjas och individen kan uppnå hälsa. Det upplevs enklare med Roys modell för att kunna upptäcka eventuella störningar som personen kan ha och som kan
försvåra individens anpassningsförmåga. På så sätt kan en sjuksköterska skapa en omvårdnad som kan hjälpa personen som genomgått en amputation att komma till anpassning av sin nya situation och därmed också kunna uppnå hälsa.
Etikdiskussion
Till denna uppsats behövdes inget etiskt tillstånd eftersom den endast bygger på redan befintlig litteratur. Det har skett en noggrann översättning av texterna i de vetenskapliga artiklar som analyserats för detta arbete. Dock får hänsyn tas till att artiklarna är
engelskspråkiga och därför kan översättningsfel skett.
16
SLUTSATSER
Vår slutsats är av denna litteratur studie att detta ämne är sparsamt utforskat och det behövs mer kvalitativ forskning angående människors upplevelser av att genomgå en benamputation. Genom att använda Roys anpassningsteori på avdelningar med patienter som genomgått en amputation kan det underlätta för sjuksköterskan i omvårdnaden av dessa personer. Att använda Roys fyra adaptiva beteenden i patientanalysen kan resultera i att sjuksköterskan kan upptäcka eventuella störningar som individen kan ha. Resultatet av detta kan vara att
patienten hjälps till anpassning efter amputationen. Kunskaper om Erikssons människosyn kan även den ses som en resurs i omvårdnaden av dessa patienter.
För kort sjukhustid samt personalbrist kan däremot innebära att sjuksköterskan inte hinner med att ge patienten det stöd som behövs för att patienten ska uppnå hälsa och kunna komma till anpassning.
Vad patienterna anser om sjuksköterskans bemötande vore också intressant att få veta mer om. Det vore även intressant med forskning som sätter Roys anpassningsteori till patienters upplevelser av en amputation samt undersökningar angående resultatet utifrån detta, både från patientperspektiv och från sjuksköterskeperspektiv. Det som är förvånande angående detta ämne är varför denna patientgrupp är så förbisedd. Det går inte att jämföra en amputation med annat kirurgiskt ingrepp då amputationen innefattar förlust av kroppsdel och detta upplevs som ett stort trauma för individen. Individens hela livsvärld kan komma att förändras på ett inte alltid positivt sätt efter amputationen. Därför behövs det mer kvalitativ forskning inom detta område.
Resultatet visar att personer som har genomgått en amputation beskriver vikten av att få bli sedd och hörd av sjuksköterskan. Att patientens behov och begär bli tillgodosedda ansågs vara ytterligare en viktig aspekt som patienter eftersöker.
Det hade varit intressant att få genomföra en empirisk studie för att kunna komma personer som genomgått en amputation och deras upplevelser kring en amputation närmare, att få tolka intervjuerna som förstahandsdata.
Slutsatsen av denna litteraturstudie är att Roys anpassningsmodell tillsammans med Erikssons syn på den lidande människan kan utgöra en god grund för omvårdnad av personer som genomgått en amputation. 17
REFERENSLISTA
Arman, M & Rehnsfeldt, A. (2006). Vårdande som lindrar lidande. Stockholm: Liber AB.
Brülde, B. (2003). Lindrat lidande som den palliativa vårdens huvudmål I: God palliativ vård
etiska och filosofiska aspekter. Lund: Studentlitteratur.
Bäck-Pettersson, S & Björkelund, C. (2005). Care of elderly lower limb amputees, as described in medical and nursing records. Scand J Caring Sci. Vol. 19. 337-342.
Chini, G.C.O & Boemer, M.R. (2007). Amputation in the perception of those who experience it: a study under the phenomenological view. Rev. Latino-Am. Enfermagem vol.15 no.2 Ribeirao Preto Mar./Apr.
Cullberg, J. (2006). Kris och utveckling. Stockholm: Natur och Kultur.
Desmond, D.M. (2007). Coping, affective distress, and psychosocial adjustment among people with traumatic upper limb amputations. Journal of Psychosomatic Research 62 15-21.
Desmond, D.M & Maclachlan, M. (2005). Coping strategies as predictors of psychosocial adaption in a sample of elderly veterans with a acquired lower limb amputations. Social
Science & Medicin 62 208-216.
Eriksson, K. (2004). VårdProcessen. Stockholm: Liber AB.
Eriksson, K. (2005). Den lidande människan. Stockholm: Liber AB.
Evans, D. (2002). Systematic reviews of enterpretive research: interpretive data synthesis of processed data. Australian Journal of Advanced Nursing. Vol. 20. No. 2.22-26.
Ferguson, A. D., Richie, B.S & Gomez, M.J. (2004). Psychological factors after traumatic amputation in landmine survivors: The bridge between physical healing and full recovery.
Disability and rehabilitation. Vol. 26. No. 14/15. 931-938.
Fredriksson, L & Eriksson, K. (2001). The patient´s narrative of suffering: a path to health?
Scand J Caring Sci 15; 3-11.
Friberg, F. (2008). Dags för uppsats – vägledning för litteraturbaserade examensarbeten. Danmark: studentlitteratur.
Gallagher, P & Maclachlan, M. (2001). Adjustment to an Artificial Limb: A Qualitative Perspective. Journal of Health Psychology. Vol 6(1) 85-100.
Hallström, I & Elander, G. (2001). Needs during hospitalization: definitations and descriptions made by patients. Nursing Ethics 8(5).
Horgan, O & Maclachlan, M. (2004). Psychosocial adjustment to lower- limb amputation: A review. Disability and Rehabilation, vol. 26, no. 14/15. 837-850.
Irurita, V.F & Williams, A.M. (2001). Balancing and compromising: nurses and patients preserving integrity of self and each other. Internationel Journal of Nursing Studies 38 579-589.
Järhult, J & Offenbartl, K. (2006). Kirurgiboken. Vård av patienter med kirurgiska,
urologiska och ortopediska sjukdomar. Stockholm: Liber AB.
Kallenberg, K. (1992). Lidandets mening. Stockholm: Natur och Kultur.
Malmström, S., Györki, I & Sjögren, P.A. (2004). Bonniers Svenska Ordbok. Stockholm: Bonnier Alba AB.
Mortimer, C.M., Steedman, W.M., McMillan, I.R., Martin, D.J & Ravey, J. (2002). Patient information on phantom limb pain: a focus group study of patient experiences, perceptions and opinions. Health education research. Vol. 17. No. 3. 291-304.
Oaksford, K., Frude, N & Cuddihy, R. (2005). Positive Coping and Stress-Related
Psychological Growth Following Lower Limb Amputation. Rehabilitation Psychology. Vol.
50, No. 3, 266-277.
Olsson, H & Sörensen, S. (2007). Forskningsprocessen-kvalitativa och kvantitativa
perspektiv. Stockholm: Liber AB
Philips, K.D. (2006). Adaption Model. I: Tomey, M.A., Alligood, R.M. (2006). Nursing
Theorists and Their Work. St. Louis, Missouri: Mosby Elsevier. Kap.17.
Roy, C & Andrews, H.A. (1991). The Roy Adaption Model. The Definitive Statement. Norwalk: Appleton & Lange.
Rybarczyk, B., Edwards, R., Behel, J. (2004). Diversity in adjustment to a leg ampuatation: Case illustrations of common themes. Disability and Rehabilitation Vol. 26, No. 14/15, 944-953.
Singh, R., Hunter, J & Philip, A. (2006). The rapid resolution of depression and anxiety symptoms after lower limb amputation. Clinical Rehabilation; 21: 754-759.
Sjödahl, C., Gard, G & Jarnlo, G-B. (2004). Coping after trans-femural amputation due to trauma or tumour – a phenomenological approach. Disability and Rehabilitation. Vol. 26. No. 14/15, 851-861.
SOSFS 2008:14. Socialstyrelsens föreskrifter informationshantering och journalföring i
hälso- och sjukvården. Shttp://www.sos.se/sosfs/2008_14/2008_14.htm. Tillgänglig
2008-10-14.
Whyte, A & Niven, C.A. (2004). The illusive phantom: Does primary care meet patient need following limb loss? Disability and Rehabilitation; Vol. 26, No. 14/15, 894-900.
Widäng, I & Fridlund, B. (2002). Self-respect, dignity and confidence: conceptions of integrity among male patients. Journal of Advanced Nursing. 42(1), 47-56.
Williams, R.M., Ehde, D.M., Smith, D.G., Czerniecki, J.M., Hoffman, A.J & Robinson, L.R.
(2004). A two-year longitudinal study of social support following amputation. Disability
and rehabilitation; Vol. 26, No. 14/15, 862-874.
Bilaga 1. Sammanställning av artikelsökning
Databas Sökord Antal träffar Antal valda artiklar
Tillgänglig
Cinahl amput*,feel* 20 1 080824
Cinahl amput*, stress* 1 1 080817
Cinahl amputation, pain,
phantom
23 1 080211
Cinahl amput*, psycho* 19 1 080817
Cinahl författarnamn 1 1 081001
Elin@Mälardalen amput*, cope* 5 1 080818
Elin@Mälardalen amput*, trauma* 64 1 080211
Elin@Mälardalen limb*, adjustment, qualitive
Bilaga 2. Litteraturöversikt
Metod syfte Resultat
Författare: Chini & Boemer Årtal: 2007 Kvalitativ 13 personer i studien. Från preoperativ-postoperativ fas. Öppna intervjuer.
Att få större förståelse för känslor kring en amputation, från ett patientperspektiv.
Resultatet visar att utgången av amputationen beror på anledning till amputationen. Författare: Ferguson, Ritchie & Gomez Årtal: 2004 Kvalitativ 85 personer i studien. 68 personer som genomgått en amputation, 10 familje- medlemmar samt 7 personal från hemtjänsten.
Intervjuer med ett semi strukturerat protokoll i USA samt med öppna intervjuer i sex stycken landminedrabbade länder.
För att bättre förstå hur en människa efter en akut amputation klarar att anpassa sig.
Resultatet visar vikten av att få
professionell hjälp i ett tidigt skede för att kunna acceptera/anpassa. Även patienter som förnekar amputationen måste kunna anpassas för att klara det dagliga livet.
Författare: Gallagher & Maclachlan Årtal: 2001 kvalitativ
14 personer i studien. Öppna intervjuer med yngre vuxna som genomgått en amputation.
Kunna beskriva patienters upplevelser av att använda en protes.
Resultatet visar vikten av att kunna anpassas till sin nya situation med hjälp av flera faktorer. Faktorer som socialt kontaktnät, praktiska faktorer samt få hjälp att bearbeta förlusten av den förlorade kroppsdelen. Författare: Horgan & Maclachlan Årtal: 2004 Kvalitativ Litteraturstudie.
Analys har utförts av redan skrivna handlingar som berör psykologiska aspekter.
Att läsa redan skriven litteratur om utmaningar som patienter ställs inför efter en amputation.
Många faktorer har betydelse för patientens fortsatta anpassning: socialt stöd, aktivt hanterande av problemet och positivt tänkande. Författare: Mortimer, Steedman, McMillan, Martin & Ravey Årtal: 2002 Kvalitativ 31 personer i studien. Diskussions grupper som tar upp fantom smärta.
Hur upplever patienter att de får information angående amputation.
Resultatet visar vikten av att information till patienter som genomgått en amputation ska ges i samband med amputationen. Informationen ska ges verbalt samt av professionell personal för att undvika oro och depression. Författare: Oaksford, Frude & Cuddihy Årtal: 2005 Kvalitativ 12 personer i studien. Semistrukturerade Intervjuer.
Hur individer hanterar amputationen samt hur ett positivt tänkande påverkar patientens tillfrisknande.
Resultatet visar att positivt tänkande främjar psykologisk utveckling hos patienten och underlättar till anpassning av den nya situationen.
Författare: Rybarczyk, Edwards & Behel Årtal:
2004
Kvalitativ
4 personer i studien. Öppna Intervjuer samt observationer i samband amputationen.
Att innan amputationen fånga upp hur patienten ser på invaliditet, kunna förstå individens
anpassningsförmåga.
Resultatet belyser vikten av att alla individer är unika, vården ska utformas därefter. I omvårdnaden av en amputerad ska följande psykosociala termer beaktas: depression, oro, kroppsuppfattning, sorg samt sociala förändringar.
Författare: Sjödahl, Gard & Jarnlo Årtal: 2004 Kvalitativ Fenomenologisk. 11 personer i studien. Semistrukturerade Intervjuer.
Att beskriva hur relativt unga människor upplever och klarar av både den akuta fasen av amputationen och även senare.
Resultatet visar att relativt unga patienter upplever att de fortfarande lång tid efter amputationen har svårt med accepterandet av sin nya situation. Förnekelse är vanligt förekommande.
Bilaga 3. En presentation av subteman och teman
Subteman Teman
Upplevelser av hur kroppen förändras till det negativa, den känns främmande och konstig. Upplevelser av att stumpen ser svullen och ful ut. Att sluta med aktivitet där amputationen är synlig och upplever att en hobby i trygg hemma miljö känns bättre.
Upplevelser av att det känns deprimerande att en del av sig själv är borta.
Roys andra adaptiva beteende som påverkar människans självuppfattning.
Upplever att det känns svårt att anpassa sig till det sociala livet med familj och vänner efter
amputationen.
Upplevelser av en oro inför framtiden. Upplevelser av att det känns svårt att lära nytt.
Det tredje adaptiva beteendet påverkar
människans rolluppfattning i för hållandet med andra människor i omgivningen.
Upplever att det känns svårt med anpassning till det dagliga livet igen efter amputationen. Att lära sig leva ett liv som är mer begränsat än innan amputationen, ett liv som handikappad.
Det fjärde adaptiva beteendet innebär relationer och samhörighet som påverkar människans anpassningsförmåga i olika situationer.
