Lokal brottsprevention: ett arbete i det dolda?

(1)

Examensarbete i kriminologi Malmö Universitet

LOKAL BROTTSPREVENTION:

ETT ARBETE I DET DOLDA?

MEDBORGARNAS UPPFATTNINGAR AV DET

BROTTSFÖREBYGGANDE ARBETET I

LYSEKIL

ELLEN ALFREDSSON

JULIA LARSSON

(2)

LOKAL BROTTSPREVENTION:

ETT ARBETE I DET DOLDA?

MEDBORGARNAS UPPFATTNINGAR AV DET

BROTTSFÖREBYGGANDE ARBETET I

LYSEKIL

ELLEN ALFREDSSON

JULIA LARSSON

Alfredsson, E & Larsson, J. Lokal brottsprevention: ett arbete i det dolda? Medborgarnas uppfattningar av det brottsförebyggande arbetet i Lysekil.

Examensarbete i kriminologi 15 högskolepoäng. Malmö Universitet: Fakulteten

för hälsa och samhälle, institutionen för Kriminologi, 2019.

Det svenska samhället präglas i dagsläget av resursbrist bland flera av de

brottsförebyggande aktörerna. Två av dessa är Polis och kommun, de kanske mest centrala aktörerna i samhället. Med resursbristen följer konsekvenser. Tidigare forskning visar att människor tenderar att tappa förtroende för aktörerna om deras förväntningar inte uppfylls. En av dessa förväntningar är att aktörerna är synliga och tillgängliga. Lysekil, en av Sveriges kommuner som saknar poliser i yttre tjänst, tvingas finna alternativa lösningar för att förebygga brott och upprätthålla tryggheten. Detta med medel de anser bör läggas på andra kommunala

arbetsuppgifter. På uppdrag av trygghetsgruppen i Lysekil har en kvalitativ studie genomförts för att bland annat undersöka medborgarnas förtroende till de

brottsförebyggande aktörerna. Syftet med undersökningen är att ge kommunen en lägesbild av medborgarnas åsikter, vilken kan bidra som underlag till kommunens framtida arbete. Undersökningen önskas även vara behjälplig för andra kommuner med liknande förutsättningar och resurser. Med hjälp av tio gruppintervjuer, där intervjupersoner bosatta i Lysekil är involverade, framkommer som förväntat ett behov av större polisiär närvaro. Medborgarna anser sig däremot ha större förtroende för Polisen än kommunen. Trots de brottsförebyggande insatser kommunen gör i Lysekil tycks dessa till stor del vara helt okända för medborgarna. Det existerar därför en önskan från medborgarna om bättre kommunikation från kommunens sida.

(3)

LOCAL CRIME PREVENTION:

A WORK IN THE HIDEAWAY?

CITIZENS’ VIEWS OF THE CRIME

PREVENTION WORK IN LYSEKIL

ELLEN ALFREDSSON

JULIA LARSSON

Alfredsson, E & Larsson, J. Local crime prevention: A work in the hideaway? Citizens’ views of the crime prevention work in Lysekil. Degree project in

criminology 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society,

Department of Criminology, 2019.

Swedish society is currently characterized by a lack of resources among several of the crime prevention actors. Two of these are the Police and the municipality, perhaps the most central players in society. There are a number of potential consequences that follow lack of resources. Previous research shows that people tend to lose trust in the actors if their expectations aren’t met. One of these expectations is that the actors are visible and available. Lysekil, one of Sweden's municipalities that lacks police officers, is forced to find alternative solutions to prevent crime and maintain security. This by means of funds they consider should be added to other municipal tasks. On behalf of the safety group in Lysekil, a qualitative study has been carried out to, among other things, examine the citizens' trust in the crime prevention actors. The purpose of the survey is to give the municipality a picture of the citizens’ views, which can contribute as a basis for the municipality's future work. The survey also wants to assist other

municipalities with similar conditions and resources. With the help of ten group interviews, where respondents residing in Lysekil are involved, a need for greater police presence emerges as expected. The citizens, on the other hand, consider themselves have more trust in the police than the municipality. Despite the crime prevention initiatives the municipality does in Lysekil, these seem to be largely unknown to the citizens. Therefore, a desire from the citizens for better

communication on the part of the municipality is identified.

(4)

FÖRORD

Följande kandidatuppsats är genomförd på uppdrag av trygghetsgruppen i Lysekils kommun. Till en början vill vi därför ägna ett stort tack till vår

uppdragsgivare Anna Nyman Holgersson och resterande i trygghetsgruppen. Ert engagemang och tillgänglighet har varit till stor hjälp för att kunna fullfölja vårt arbete. Vi vill även visa vår uppskattning till samtliga intervjupersoner som har gjort det möjligt för oss att genomföra studien. Tack! Ett tack vill vi också ge till vår handledare som har bidragit med goda råd under arbetets gång.

Tack till medstudenter, anställda på institutionen och inte minst våra nära och kära som funnits där och stöttat oss både under arbetets gång och under dessa tre år på kriminologiprogrammet.

Malmö, juni 2019

(5)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING ... 6 Uppdraget ... 7 Syfte ... 7 Frågeställningar ... 8 Avgränsningar ... 8 Begreppsdefinitioner ... 8 BAKGRUND ... 9

Polisens uppgifter och utmaningar ... 9

Kommunens uppgifter och utmaningar ... 10

Det brottspreventiva arbetet i Lysekil ... 11

Oförändrade löften till medborgarna ... 11

Ett arbete i det dolda? ... 11

TIDIGARE FORSKNING ... 12

Nyttan av polisnärvaro ... 12

Förväntningar och förtroende ... 13

På landsbygden ... 14

Kunskapsluckor ... 14

METOD OCH MATERIAL ... 15

Metodologiska överväganden ... 15 Urval ... 16 Tillvägagångssätt ... 17 Transkribering ... 18 Tematisk analys ... 18 Etiska överväganden ... 19 RESULTAT ... 21 Mer synlighet ... 21 Okunskap ... 23 Otrygghet ... 26 Bristande resurser ... 27

Stort förtroende för Polisen ... 29

Egna initiativ ... 31

Viljan att vara involverade ... 32

DISKUSSION ... 34

Resultatdiskussion ... 34

Den polisiära närvaron ... 34

Vetskap om aktörernas arbete ... 36

Kommunens insatser ... 36

Otrygghet ... 37

Medborgarlöften ... 38

Att bekämpa ungdomsbrottsligheten ... 39

Metoddiskussion ... 40

En kvalitativ ansats ... 40

Fokusgrupper ... 41

Mättnad ... 42

Förförståelse ... 42

Validitet och reliabilitet ... 43

SLUTSATSER ... 44

REFERENSER ... 46

BILAGOR ... 51

(6)

Bilaga 2. ... 57 Bilaga 3. ... 61 Bilaga 4. ... 62 Bilaga 5. ... 63 Bilaga 6. ... 67 Bilaga 7. ... 68 Bilaga 8. ... 69 Bilaga 9. ... 70

(7)

INLEDNING

Idag existerar åtskilliga vädjanden om hur brottsförebyggande aktörer ska bedriva sitt arbete mest lämpligt. Ett av dessa vädjanden publicerade regeringen år 1996 där de beskriver det då nyutvecklade programmet Allas vårt ansvar

(Justitiedepartementet 1996). Anledningen till att programmet skapades grundade sig i att regeringen insåg att rättsväsendet, landets mest centrala

brottsförebyggande aktör, på egen hand inte längre kunde bedriva det

brottsförebyggande arbetet (a.a.). I takt med snabba samhällsförändringar kunde man se att brotten ökade och blev allt grövre. Att andelen uppklarade brott dessutom minskade beskriver till viss del ett samhälle där rättsväsendets resurser är begränsade (a.a.). I rapporten från regeringen kan man utläsa att lokala problem bör hanteras utifrån lokala lösningar och att kommuner och myndigheter utöver Polisen likaså måste ta ett ansvar i det brottsförebyggande arbetet om lägesbilden ska förändras (a.a.). Att en kommun har bäst kunskap kring de problem som existerar på dess gator finns få invändningar mot och regeringens påstående kring lokala insatser är troligtvis att föredra framför en gemensam åtgärd för hela landet.

Idag, över 20 år sedan rapporten publicerades, är resursbristen regeringen beskrev lika påtaglig (Brottsförebyggande rådet 2018a; Polisförbundet 2018) och

utmaningarna inom rättsväsendet finns fortfarande kvar (Skr 2016/17:126). Bland annat ropas det efter fler poliser (Polisförbundet 2018). En fråga som väcks är huruvida mindre kommuner och samhällen ska hantera brottsligheten med lokala lösningar och finansiera lokala brottsförebyggande insatser om resurserna i landet som stort tryter. Sedan programmet Allas vårt ansvar skapades har man

konstaterat att ytterligare aktörer måste involveras i det brottsförebyggande arbetet (Skr 2016/17:126). De kommunala insatserna är fortfarande inte tillräckliga och det strategiska arbetet måste utvecklas. Med anledning av de behov som identifierades skapades ett nytt program - Tillsammans mot brott (a.a.). En av de viktigaste faktorerna till ett brottsförebyggande arbete som fungerar är att det bygger på kunskapsbaserade och evidensbaserade metoder

(Brottsförebyggande rådet 2017). Enligt regeringen (Skr 2016/17:126) bör kommunen följa upp och utvärdera de brottsförebyggande insatser som implementeras. Trots att en brottspreventiv insats i praktiken verkar relevant utifrån problembilden eller verkar fungera positivt kan brottsligheten istället öka efter implementering om det inte finns evidens (Sherman m.fl. 2002). Regeringen (Skr 2016/17:126) och regeringskansliet (2016) menar däremot att sådan kunskap saknas bland många kommuner. Kan vi då verkligen förvänta oss att

kunskapsbaserade och evidensbaserade åtgärder prioriteras i kommuner där tillgångar och kunskap inte alltid räcker till?

Ytterligare en faktor som kan påverka det brottsförebyggande arbetet är att

kommunerna, till skillnad från Polisen, saknar ett lagstadgat ansvar att arbeta med brottsförebyggande frågor (Sveriges kommuner och landsting 2017). Att en kommun väljer att prioritera preventiva insatser är därför helt frivilligt.

Regeringens olika vädjanden (Justitiedepartementet 1996; Skr 2016/17:126) om lokala lösningar från kommunen är trots allt bara vädjanden och förhoppningar och de resurser kommunerna har bestämmer kommunerna var de vill lägga. I ett land som präglas av resursbrister (Brottsförebyggande rådet 2018a) kan man tänka sig att kommuners åtaganden i många fall prioriteras framför det

brottsförebyggande arbetet och andra frivilliga arbetsuppgifter. Kan vi förvänta oss att det brottsförebyggande arbetet fungerar i kommuner där Polisen, den enda aktör som har ett lagstadgat ansvar att arbeta med brottsprevention, känns

(8)

Ett av de största problemen med att resursbristen bidrar till att Polisen känns frånvarande är att medborgarna riskerar att tappa förtroende för dem

(Polisförbundet u.å.). Om medborgarna tappar förtroendet till Polisen är sannolikheten stor att förtroendet för hela rättsväsendet, samhället och till och med demokratin också minskar (Brottsförebyggande rådet 2019a; Sandstig 2007). Brottsförebyggande rådet (2019a) beskriver att minskat förtroende därefter leder till att färre som utsätts för brott eller blir vittne till brott vågar anmäla eller vittna i en domstol. För att kontrollera att rättsväsendet fungerar som det ska undersöks kontinuerligt medborgarnas förtroende till de olika aktörerna inom rättsväsendet (a.a.). Det förtroendet medborgarna har till de brottsförebyggande aktörerna formas av egna erfarenheter (Sandstig 2007). Omgivningens förväntningar och kunskap om aktörerna är därför viktiga aspekter. Att inhämta information om medborgarnas förväntningar, förtroende och kunskap kan därför vara ett sätt att kontrollera för hur det brottsförebyggande arbetet uppfattas av de som exponeras för det. Trots att det inte är slutligt utlåtande om hur arbetet fungerar kan det utgöra en del i en utvecklingsprocess (Brottsförebyggande rådet 2000a). För att de brottsförebyggande aktörerna ska ha så bra förutsättningar som möjligt för att lösa lokala problem kan åsikter bland medborgarna vara avgörande. Finns där inget förtroende till aktörerna eller förväntningar som inte uppfylls riskerar

medborgarnas bild av rättsväsendet eller samhället i helhet att bli sämre (Sandstig 2007).

Uppdraget

En kommun där resursbristen möjligen har satt sina spår är Lysekil. Sedan 2017 finns där inga närvarande poliser, poliser i yttre tjänst, på daglig basis och kommunen bedriver till stor del sitt brottsförebyggande arbete på egen hand1_.

Däremot finns en kommunpolis som i samverkan med kommunen och andra brottsförebyggande aktörer leder Polismyndighetens arbete mot brottslighet och otrygghet framåt. En konsekvens av att det saknas poliser i yttre tjänst är att kommunen tvingas finna alternativa lösningar, för att förebygga brott och upprätthålla tryggheten, med medel de anser bör läggas på andra kommunala arbetsuppgifter2_{. En annan trolig konsekvens är att det därmed saknas en lokal}

polisiär kontinuerlig förankring i kommunen vilken både hade kunnat bidra med bättre lokalkännedom och en avskräckande effekt för de lagöverträdare som förblir anonyma (Brottsförebyggande rådet 2011). Med hjälp av

trygghetsundersökningar och medborgarlöften finns en tydlig problembild kommunen arbetar efter men vad som kanske saknas är en tydlig bild av

medborgarnas upplevelser kring och åsikter av arbetet som förs. På uppdrag från Lysekils kommuns trygghetsgrupp, vilka utgör kärnan i kommunens

brottspreventiva arbete, har kriminologistudenter på Malmö Universitet genomfört en studie med syftet att ge kommunen ökad kännedom om medborgarnas

fötroende till, förväntningar på och kunskap om de brottsförebyggande aktörerna. Syfte

Studiens övergripande syfte är att på uppdrag av Lysekils kommun undersöka medborgarnas förväntningar på och förtroende till de brottsförebyggande aktörerna. Vidare ämnar studien även undersöka vilken kännedom och kunskap medborgarna har om aktörerna och de insatser de gör för att minska brottsligheten och öka tryggheten. Utöver att resultatet önskar bidra med underlag till Lysekils kommun och deras framtida arbete kan studien i sin helhet även vara behjälplig i det brottsförebyggande arbetet i andra kommuner med liknande förutsättningar

1_{Trygghetsgruppen Lysekils kommun, personlig kommunikation 10 december 2018.} 2_a.a.

(9)

och resurser. Studiens syfte avses uppnås genom tre frågeställningar som redovisas nedan.

Frågeställningar

1. Hur ser medborgarnas förtroende ut till de brottsförebyggande aktörerna? 2. Vilka förväntningar har medborgarna på de brottsförebyggande aktörerna? 3. Vad vet medborgarna om aktörerna och hur de arbetar i Lysekil?

Avgränsningar

Studien ska vara genomförbar inom ramen för en kandidatuppsats och därav har författarna valt att göra vissa avgränsningar, främst på grund av tidsbegränsning, för att öka genomförbarheten. Studien är bland annat geografiskt avgränsad till den mån att datainsamling endast ska genomföras på platser i Lysekil stad. Detta innebär att Skaftö, Brastad och andra närliggande orter har exkluderats. Däremot kan intervjupersoner från närliggande orter inkluderas i datamaterialet då boende på exempelvis Skaftö och Brastad dagligen verkar i Lysekil stad. Författarna har även valt att endast fokusera på arbetet Polisen och kommunen för och har därför exkluderat andra aktörer såsom skolan och socialtjänsten. Tanken är att utifrån ett medborgarperspektiv endast beskriva den lokala situationen och studien ämnar därför inte att utvärdera kommunens brottsförebyggande arbete eller göra jämförelser med andra kommuner.

Begreppsdefinitioner

Människor ser och tolkar verkligheten på olika sätt. Därav är det rimligt att tänka att människor också tolkar, bedömer och värderar ord olika. Som forskare, eller uppsatsförfattare, kan det vara avsevärt svårt att genomföra en undersökning där man med säkerhet kan garantera att alla begrepp har samma betydelse för alla inblandade (Bryman 2011). I rådande undersökning används vissa nyckelbegrepp vilka återfinns både i syfte, frågeställningar, intervjuguide och resultat. Dessa begrepp kan tänkas ha en viss mening i allmänhet men en mer specifik mening i denna undersökning som grundar sig i författarnas förförståelse. Nedan följer definitioner och alternativa sådana på de nyckelbegrepp författarna anser bör redogöras för, för eventuella läsare.

• Aktörer: Aktörer är ett återkommande begrepp i rapporten och definieras av Nationalencyklopedin (u.å.a) som personer eller institutioner som är verksamma i något sammanhang. När det i rapporten talas om

brottsförebyggande aktörer i Lysekil härleds detta till arbete Lysekils kommun och Polis genomför. Som nämndes i avgränsningar har skolan, socialtjänsten och andra brottsförebyggande aktörer valt att exkluderas främst på grund av den tidsram författarna följer.

• Förtroende: I den första frågeställningen läggs tonvikten vid förtroende. Nationalencyklopedin (u.å.b) definierar förtroende som en särskild övertygelse om att ha tillit till någon, vilket även är den definitionen som begreppet har i rådande uppsats.

• Förväntningar: I andra frågeställningen som ska besvara syftet talas om medborgarnas förväntningar på de brottsförebyggande aktörerna. En förväntning kan vara en förhoppning i positiv bemärkelse men också vad man väntar sig ska inträffa, vilket både kan vara positivt och negativt (Psykologiguiden u.å.). Förväntningar kan även beskrivas som ett krav där man förväntar sig att något eller någon ska fungera enligt vissa regler eller normer (a.a.). I den aktuella rapporten och i de intervjuer som ställs till

(10)

intervjupersonerna används begreppet enligt den sistnämnda

beskrivningen. Intervjupersonerna tillfrågas vad de kräver eller begär att de brottsförebyggande aktörerna ska göra.

BAKGRUND

Lysekil är en tätort och kommun i Bohuslän och benämns som en av Västsveriges många sommaridyller då befolkningen ökar avsevärt under sommarmånaderna (Lysekils kommun 2019a). Kommunen, där exempelvis Brastad och Skaftö också är inräknade, har en landareal på 208 kvkm och drygt 14 500 invånare (SCB 2017). De senaste fem åren anmäldes i snitt cirka 1500 brott per år eller 10 400 brott per 100 000 invånare (Brottsförebyggande rådet 2019b) och Lysekil har därför något lägre brottsnivå, sett till antal anmälda brott, i jämförelse med hela landet där snittet per 100 000 invånare är cirka 15 100 brott. Kommunens egna kartläggningar av brott och trygghet de senaste åren rymmer information från brottsstatistik, CAN och egna trygghetsundersökningar som visar att majoriteten av respondenterna inte känner sig speciellt trygga (se bilaga 1). År 2017 svarade hela 69% av respondenterna som gav förbättringsförslag att en ökad polisiär närvaro skulle bidra till ökad trygghet. En femtedel av de svarande nämnde fler brottsförebyggande insatser överlag som ett förslag på förbättring i kommunen (se bilaga 1). Den rådande frånvaron av poliser som respondenterna anser finns kan härledas till att det i Lysekil, även om där finns en polisstation, inte finns några poliser i yttre tjänst (Lysekils kommun 2018). Kommunen tillhör

lokalpolisområde Västra Fyrbodal tillsammans med Uddevalla, Strömstad, Sotenäs, Tanum, Munkedal och Färgelanda3_{vilka tillsammans utgör en landareal}

på cirka 3591 kvkm (SCB 2017). Liksom Lysekil har inte alla tätorter inom lokalpolisområdet poliser i yttre tjänst tillgängliga på sina polisstationer utan får förstärkning av poliser som är stationerade i andra kommuner om så behövs. Enligt kommunen är en konsekvens av den bristfälliga tillgängligheten att de måste lägga fler resurser på brottsprevention än vad de hade behövt om det fanns poliser i yttre tjänst4_.

Polisens uppgifter och utmaningar

Polisen är idag generellt den största aktören i det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet eftersom de har vissa befogenheter att upprätthålla allmänhetens ordning och säkerhet som andra aktörer inte har (Wikström & Torstensson 1997). De har enligt polislagen (1964:387) rätt att använda våld och olika former av tvångsåtgärder inom lagens gränser för att fullfölja sina

arbetsuppgifter, vilka utöver att upprätthålla lag och ordning bland annat är att förebygga och förhindra brott, utreda och beivra brott samt vara behjälpliga och upplysa allmänheten. Polisforskning visar att Polisen utgör en otroligt viktig funktion i samhället med de komplexa och krävande arbetsuppgifter de har (Holgersson & Knutsson 2012). Många av samhällets medborgare associerar dessutom Polisen med en ökad trygghet (Brottsförebyggande rådet 2013). I en motion (2017/18:2480) till riksdagen kastar man ljus på den idag ganska omfattande debatten om de stora utmaningarna inom Polismyndigheten. Det finns påtagliga brister i form av otillräckliga resurser samtidigt som Polisen måste ta på sig allt fler arbetsuppgifter som enligt motionen bör utföras av andra aktörer (a.a.). Polismyndighetens ekonomiska anslag från regeringen anses inte vara tillräcklig idag då Polisens arbetsuppgifter och kostnader har förändrats (Polisen u.å.). I och med ökningen av det dödliga våldet och de utsatta och särskilt utsatta områden

3_{Dan Carlsson kommunpolis Lysekil, personlig kommunikation 6 maj 2019.}

4_{Anna Nyman Holgersson folkhälsostrateg Lysekils kommun, personlig kommunikation 10}

(11)

som tillkommit har också arbetsbelastningen bland poliser ökat. Polisens interna resursfördelning har präglats av prioriteringar och enligt Polismyndigheten (Polisen u.å.) har de områden som är särskilt drabbade av grov brottslighet också prioriterats före andra områden. Det brottsförebyggande arbetet i lokalsamhället förutsätter naturligtvis att verksamheten har resursmässiga förutsättningar (a.a.). Är resurserna i lokalpolisområdena otillräckliga fallerar också det

brottsförebyggande arbetet. Polismyndigheten bedömer därför att det behövs fler poliser och civilt anställda och ger förslag till mer anslag då de beräknade

utgifterna hela tiden ökar (a.a.). I takt med den lägesbild vi har kan vi de senaste åren även se en minskning i svenska befolkningens förtroende för både

rättsväsendet i sin helhet och Polisen. Huruvida det är en nedåtgående trend och beror på Polismyndighetens utmaningar är dock för tidigt att uttala sig om (Brottsförebyggande rådet 2018b).

Kommunens uppgifter och utmaningar

Vilken roll har då egentligen kommunen i arbetet mot brottslighet? Enligt Sveriges kommuner och landsting (2017) har landets flesta kommuner ett lokalt brottsförebyggande råd som arbetar med brotts- och trygghetsfrågor. En kommun ska bland annat samverka med Polisen och implementera effektiva insatser mot brottsligheten och för tryggheten (a.a.). Exempel på insatser som implementerats i många av Sveriges kommuner är trygghetsvandringar, kameraövervakning och SSPF, en samverkan mellan skola, socialtjänst, polis och fritid

(Brottsförebyggande rådet 2010; Brottsförebyggande rådet 2007; Turner, Nilsson & Jidetoft 2015). För att samverkan mellan kommun och Polis ska ske mest optimalt är det viktigt att de förhåller sig till ett systematiskt arbetssätt.

Kommunen bör vara behjälplig till Polisen för att ge medborgarna en möjlighet, via bland annat medborgardialoger och löften, att bidra till det brottsförebyggande arbetet (Sveriges kommuner och landsting 2017). I en motion (2017/18:3125) till riksdagen yttras bland annat ett mål om att skapa trygghet i alla kommuner runt om i landet. Trots att Polisen i stycket ovan beskrivs som den största

brottsförebyggande aktören i vårt samhälle (Wikström & Torstensson 1997), anser politikerna i motionen (2017/18:3125) att kommunen till stor del rymmer den funktionen. De menar nämligen att ingen annan aktör eller myndighet har den lokala närvaron som en kommun har (Motion 2017/18:3125).

Det råder dessutom inte bara en resursbrist inom Polismyndigheten.

Brottsförebyggande rådet (2018a) kan utifrån en rapport dra slutsatsen om brister i resurser även bland Sveriges olika kommuner. Rapporten som myndigheten presenterar är en granskning av det brottsförebyggande arbetet som sker både på regional och lokal nivå i Sverige. Utöver resursbristen visar rapporten även att endast ett fåtal kommuner lyckas bedriva ett kunskapsbaserat arbete trots att de är medvetna om vikten av evidens (a.a.). De flesta identifierar en problembild och implementerar åtgärder precis som manualerna beskriver men följer inte upp deras arbete, vilket är en viktig punkt i det brottsförebyggande arbetet för att se till huruvida insatserna fungerat. Vidare kan brottsförebyggande rådet (a.a.) även konstatera att det lokala brottsförebyggande arbetet tenderar att riktas till en primärnivå, att åtgärderna är mer generella och lämpliga för alla. Utifrån en enkätundersökning som genomfördes kunde man se att 85% av kommunpoliserna upplever att medborgarlöften har förbättrat samverkan mellan kommun och Polis (a.a.). Däremot kan man även utläsa att medborgarlöften kritiseras på grund av resursbristen då det i de flesta fall inte går att fullfölja alla delar med metoden (a.a.).

(12)

Det brottspreventiva arbetet i Lysekil

Grundstenen i det brottsförebyggande arbetet i Lysekils kommun är det arbetslag av kommunpolis, säkerhetssamordnare, integrationssamordnare och

folkhälsostrateg som tillsammans utgör trygghetsgruppen, tidigare Lilla brottsförebyggande rådet (Lysekils kommun 2017). Arbetslaget är en tvåårig samverkansöverenskommelse som beslutades om i december år 2017 och tillsammans med bland annat skola och socialtjänst ska de bedriva ett

kunskapsbaserat och systematiskt brottspreventivt arbete på kort och lång sikt. Det brottspreventiva arbetet ska enligt beslutet genomföras på universell nivå (se bilaga 2) där insatser är riktade till hela populationen (Brottsförebyggande rådet 2009a), och på selektiv nivå, där insatser riktas mot specifika subgrupper i riskzonen. I beslutet kan även utläsas specifika frågeställningar som ska

genomsyra det brottsförebyggande arbetet för år 2018 och 2019 (se bilaga 2). De ska främst arbeta utifrån metoder så som medborgarlöften och EST, en

arbetsmetod som syftar till effektiv samordning för trygghet.

Oförändrade löften till medborgarna

Enligt trygghetsgruppen5_{är det viktigt att involvera medborgarna i deras arbete}

och att alla ska känna sig delaktiga i kommunens beslut. Att därför använda medborgardialoger och trygghetsundersökningar för att kartlägga problembilden bidrar till en förstärkt samverkan mellan kommunen och aktörer utöver Polisen och kommunen som kan bidra med ett brottsförebyggande arbete

(Brottsförebyggande rådet 2018c). Dialogerna ligger därefter till grund för medborgarlöften som ska arbetas utefter (a.a.). Precis som nämndes tidigare i bakgrundsbeskrivningen tyder kartläggningar och trygghetsundersökningar på en existerande otrygghet bland medborgarna (se bilaga 1). Otryggheten tycks

härledas till oro för ungdomsgäng och en missbruksproblematik bland dessa samt vissa incidenter som inträffat på specifika platser i och utanför Lysekil (se bilaga 1). De löften som därför framtogs för 2018 handlade om att ta krafttag mot droger och gängbildning samt öka tryggheten genom polisiär närvaro.

Trots att det varje år stiftas nya löften är de medborgarlöften som i Lysekil togs fram de senaste åren snarlika (se bilaga 3 till 5). Att samma punkter återfinns i flera medborgarlöften kan tänkas bero på att problemen inte åtgärdas eller att åtgärderna inte fungerar. I en uppföljning av 2018 års medborgarlöften kan vi däremot se att samtliga aktiviteter som kommunen och Polisen beslutade att genomföra har givit resultat (se bilaga 5). Tillgängligheten till Polisen har ökat genom att polisstationen utökat sina öppettider och att de genomfört fler trafik- och personkontroller. För att ytterligare öka tryggheten har man utbildat

trygghetsvandrare och för att förhindra narkotikabruk bland ungdomar har man bland annat genomfört krogkontroller. Uppföljningen redovisar även att

kommunen och Polisen implementerade EST (se bilaga 5). Utöver nämnda insatser skulle de framtagna medborgarlöftena uppfyllas genom fler polisiära insatser som inte redovisades i uppföljningen och därför troligtvis inte blev av (se bilaga 5).

Ett arbete i det dolda?

Trots att utvärderingen från 2018 visar en jämn arbetsbelastning mellan kommun och Polis (se bilaga 5) anser kommunen att de idag lägger mer resurser än Polisen på brottsprevention6_{. Efter kontakt med kommunen menar de att de bland annat}

får bekosta vaktbolag som patrullerar då polisens närvaro brister7_{. År efter år}

5_{Anna Nyman Holgersson folkhälsostrateg Lysekils kommun, personlig kommunikation 2 april}

2019.

6_a.a. 7_a.a.

(13)

pekar medborgarlöftena på att medborgarna efterfrågar en ökad polisiär närvaro men informationen om varför är egentligen bristfällig (se bilaga 3 till 5).

Brottsstatistiken visar en lägre nivå av anmälda brott i jämförelse med landet i stort (Brottsförebyggande rådet 2019) och otryggheten bland medborgarna kan i viss mån härledas till specifika incidenter (se bilaga 1). Om medborgarnas behov av Polisen är lika stor som undersökningarna avslöjar kan man fråga sig om en del av kommunens brottsförebyggande arbete är förgäves eller om medborgarna helt enkelt har för lite kunskap kring deras arbete.

TIDIGARE FORSKNING

Forskning som fokuseras kring Polisen är relativt modernt och till en början var USA dominerande på forskningsfältet (Brottsförebyggande rådet 2018d). Idag verkställs forskningsprojekt både internationellt och nationellt samt allt mer frekvent men de publikationer som genomförts i Sverige berör mestadels utvärderingar av det polisiära arbetet (a.a.). Att allt fler publicerar forskning om Polisen och dess arbete kan bero på att man har insett vikten av att granska

myndighetens arbete (a.a.) Nedan följer en forskningsöversikt som berör väsentlig polisforskning utifrån rådande undersökning. Bland annat kontrolleras människors förtroende till Polisen, vad de förväntar sig av myndigheten och hur polisnärvaro påverkar dem. Här lyfts även fram en studie kring problemen på landsbygden och kunskapsluckor som identifierats.

Nyttan av polisnärvaro

Flertalet forskare har studerat nyttan av polisnärvaro och hur allmänheten

uppfattar den (Kelling m.fl. 1974; Veer m.fl. 2012; Doyle m.fl. 2016). Den ganska frekventa frågan om en ökad polisnärvaro förekommer i flertalet studier och har gjort under en lång period (a.a.). Redan på 70-talet genomfördes en komparativ studie i Kansas City med syftet att undersöka om ökad polispatrullering minskade medborgarnas rädsla för att falla offer för våldsbrott (Kelling m.fl. 1974).

Forskarna delade in staden geografiskt i tre olika delar där två av dessa var testområden och den tredje ett kontrollområde. I ena testområdet tillsattes fler resurser och patrulleringen ökade medan det i andra testområdet minskade. Både innan implementeringen och ett år efter fick medborgare i Kansas City svara på en enkät om otrygghet och rädsla för brott (Kelling m.fl. 1974). Till forskarnas förvåning visade varken ökad eller minskad patrullering skillnad i rädslan för att utsättas för våldsbrott (a.a.). Studien av Kelling m.fl. (a.a.) återfinns även i en litteraturstudie där Zhao m.fl. (2002) ämnade undersöka effekten polisiär närvaro har på allmänheten. Utöver studien i Kansas City jämfördes ett 20-tal andra studier och författarna kunde då konstatera att polisens närvaro trots allt har en ganska stark inverkan på allmän rädsla. Allmänhetens tillfredsställelse med Polisen ansågs starkt förknippad med framgångsrika trygghetsskapande insatser. Dessa resultat talar mot de Kelling m.fl. (1974) fann och Zhao m.fl. (2002) diskuterar huruvida de observerade resultaten i Kansas City kan hänföras till en metodologisk faktor.

Ytterligare en studie som gjorts på området är av en grupp nederländska forskare som studerade huruvida den polisiära närvaron påverkar medborgarnas känsla av trygghet (Veer m.fl. 2012). Forskarna testade hypotesen om uniformerade poliser i ett redan tryggt område påverkar den upplevda tryggheten. Respondenterna fick ta del av bilder av trygga respektive otrygga miljöer med och utan poliser i bild och fick därefter uppge hur trygga de uppfattade platserna. Av resultatet kunde man dra slutsatsen att uniformerade poliser i ett område som ansågs tryggt ledde till att respondenterna inte upplevde området lika tryggt längre (a.a.). Däremot ökade respondenternas trygghetskänsla då de fick se bilder av uniformerade

(14)

poliser som patrullerade i områden som klassades som otrygga. Resultatet man fann i Amsterdam kan även bekräftas av en svensk studie genomförd i Örebro (Doyle m.fl. 2016). Studien byggde på liknande hypotes och tillvägagångssätt, att respondenterna fick titta på bilder och besvara huruvida de uppfattade olika platser beroende på fotpatrullerande polis, polisbilar och andra former av

brottsbekämpande aktörer (a.a.). Resultatet visade att ökad polisnärvaro gav ökad upplevd trygghet i områden som ansågs otrygga (a.a.). Men i redan trygga miljöer varken ökade eller minskade tryggheten med polis i bild. Vissa respondenter upplevde en otrygghet i redan trygga områden om där skulle finnas

ordningsvakter (a.a.).

Förväntningar och förtroende

I slutet av 90-talet genomfördes i Storbritannien en undersökning om

allmänhetens förväntningar på Polisen (Bradley 1998). I landet pågick en debatt om polisiära insatser och som vanligt fanns bland medborgarna en efterfrågan om fler fotpatrullerande poliser. Bradley (a.a.), som bland annat tog del i projektet, menade att denna efterfrågan avslöjade allmänhetens underskattning av

begränsade polisresurser. Han menade att det i praktiken är omöjligt för Polisen att behaga hela samhället men att en undersökning likt denna kan bidra till att Polisen lättare kan planera och prioritera sina uppgifter, om man lyckas identifiera allmänhetens förväntningar (a.a.). Undersökningen inhämtade data från

fokusgruppsintervjuer med invånare från olika samhällsgrupper för att möjliggöra analyser av skillnader på förväntningar och behov mellan dessa.

Intervjupersonerna strukturerades bland annat enligt socioekonomisk status, ålder, kön, etnisk tillhörighet och om man bodde på landet eller i en stadskärna (a.a.). Förutom att man mellan grupperna fann skillnader i människors livsstilar och exponering för hot mot deras personliga säkerhet och trygghet kunde man även se skillnader i deras förväntningar. Förväntningarna på Polisen och behovet av polisiära insatser skiljde sig bland etniska minoriteter, yngre och äldre och även bland könen (Bradley 1998). Intervjupersoner mellan 14–25 år hade generellt en negativ bild av Polisen och ett intryck av att Polisen är avlägsen och avvisande. Pensionärerna som såg Polisen som sympatisk och stödjande nämnde däremot att Polisen inte alltid är lättillgänglig och har många arbetsuppgifter att förbättra (a.a.). Samtliga intervjupersoner med annan etnisk tillhörighet hade låga förväntningar och lågt förtroende för Polisen i Storbritannien. De menade att Polisen är opålitlig, behandlar dem sämre, har fördomar, är rasistiska och ansåg att Polisen bör vara mer involverade och tillgängliga (a.a.).

En studie med liknande syfte, att bidra med underlag till Polisen så att de kan bibehålla så hög belåtenhet från medborgarna som möjligt, genomfördes 2009 i Colorado Springs, USA (Dukes m.fl. 2009). Denna undersökning skiljer sig däremot på de frågor som ställdes till medborgarna. Här fokuseras mer kring belåtenhet och förtroende än förväntningar (a.a.). Man utgick från fem hypoteser vilka bland annat var att ”ju bättre känsla av trygghet i ett område, desto mer belåten är man med polisens service” och ”ju mer man anser att det finns

tillräckligt många poliser, desto bättre är bedömningen av polisens respons” (a.a.). Utifrån enkäter som skickades ut årligen fann man till skillnad från

undersökningen i Storbritannien (Bradley 1998) att medborgarna generellt var väldigt nöjda med polisens service (Dukes m.fl. 2009). Respondenterna var inte otrygga och oroliga för att utsättas för brott. De ansåg att Colorado Springs Police Department hade tillräckligt med poliser och att de var lyhörda, effektiva och hänsynstagande (a.a.). Författarna ansåg däremot inte dessa resultat som förvånande med tanke på stadens demografiska egenskaper. Runt 80% av respondenterna var vita och ägde sitt eget hus i Colorado Springs (a.a.).

(15)

Resultaten visade även att väldigt få respondenter hade blivit utsatta för brott eller kände till någon som hade blivit utsatt (Dukes m.fl. 2009). En av de hypoteser de hade innan undersökningen genomfördes var att man känner sig mer otrygg i ett område om man blivit utsatt för brott där. Då majoriteten inte blivit utsatta för brott och inte känner sig otrygga bör belåtenheten vara högre för Polisen än om situationen hade varit omvänd (a.a.).

Vad både undersökningen i Storbritannien (Bradley 1998) och Colorado Springs (Dukes m.fl. 2009) däremot kom fram till var vikten av bra kommunikation mellan polis och invånare. Här är det inte bara viktigt att kontakten sker ofta utan också vilken karaktär kontakten har. Författarna i Colorado Springs (a.a.) menar att den enskilde polisen måste skapa en vänskaplig kontakt med invånarna och ta sig tid att lyssna på dessa. Däremot menar de att Polisen inte har allt ansvar utan att de krävs ett samarbete mellan polis och invånare för att upprätthålla en offentlig ordning. En faktor som i Colorado Springs pekade på missnöje mot Polisen var långsam utryckningstid (a.a.).

På landsbygden

Kan polisens roll i medborgarnas otrygghet eller rädsla att utsättas för brott, som vissa av studierna ovan behandlar (Kelling m.fl. 1974; Veer m.fl. 2012), te sig olika i olika områden? Är det någon skillnad på stora städer som Kansas City och Amsterdam och mindre områden som Åboland? Enligt Mallén (2005) skiljer sig inte minst brottsfrekvensen utan därav även rädslan att utsättas för brott mellan landsbygden och storstäderna.

Mallén (2005) genomförde en studie i skärgårdsmiljö och intervjuade

medborgarna angående deras trygghet som komplement till en redan befintlig trygghetsundersökning. Utöver trygghetsaspekten tillfrågades intervjupersonerna om brottspreventiva insatser och strategier, viktimisering och åsikter om Polisens arbete. Författaren fann bland annat en stark vilja och förväntan att medverka i det brottspreventiva arbetet (a.a.). Intervjupersonerna antydde att de ibland avstår att anmäla brott då de enligt deras mening är enklare att reda ut det själva. De uppgav att de endast anmäler brott de anser vara tillräckligt grova och gör det anonymt för att skydda deras identitet. Mallén (a.a.) kopplar behovet att reda ut bygdens

problem själva till att det finns en nära social kontakt mellan de boende och därav en vilja att ingripa för att skydda varandra. En nära social kontakt leder också till god kännedom om andra medborgare och därav möjligtvis en rädsla att anmäla ett brott till Polisen utan att vara anonym. Mallén (a.a.) tydliggör att de resultat hon funnit beror mycket på urvalet hon valt. Dessutom konstaterar hon att den sociala kontroll som upplevs som stark kan vara ett resultat av att medborgarna på ytan vill visa en harmonisk och konfliktfri miljö och därav avstår från att lägga sig i vad andra gör. Att avstå från att exempelvis anmäla ett brott man har kännedom kring visar även andra studier är vanligt bland medborgare i förorter (a.a.). Kunskapsluckor

Kunskapsluckor är något som kan urskiljas då det saknas forskning på ett område (Klingner & Boardman 2011). Efter att ha granskat forskningsfältet om

medborgarnas förtroende och förväntningar till de brottsförebyggande aktörerna identifierades kunskapsluckor främst kring medborgares åsikter om kommunalt arbete. Precis som forskningsöversikten avslöjar har man inom fältet genomfört en hel del studier på medborgarnas förtroende till Polisen och förväntningar av deras arbete (Bradley 1998; Dukes m.fl. 2009). Dessa studier visar att det är viktigt att studera medborgarnas åsikter för att skapa en bättre relation mellan medborgare och polis samt som stöd för att utveckla deras arbete (a.a.). Eftersom kommuner, precis som Polisen, är en viktig aktör inom det lokala

(16)

brottsförebyggande arbetet (Brottsförebyggande rådet 2018a) kan man fråga sig varför kunskapsluckan existerar. De flesta studier som har gjorts kring

kommuners brottsförebyggande arbete är utvärderingar av preventionsprogram som kommuner kan använda sig av. I den litteratursökning som genomfördes inför den aktuella studien fann författarna inga studier som fokuserar kring medborgarnas åsikter av kommunens arbete överlag.

METOD OCH MATERIAL

Den aktuella studien är av kvalitativ ansats. Datamaterialet har samlats in med hjälp av semistrukturerade fokusgruppsintervjuer. I följande kapitel motiveras och beskrivs tillvägagångssättet, vilket urval som användes och hur datamaterialet sedan analyserades. Avslutningsvis följer en del där de etiska övervägandena diskuteras samt hur dessa har beaktats. Senare i uppsatsen kommer detta kapitel att diskuteras mer ingående i avsnittet metoddiskussion.

Metodologiska överväganden

Enligt Bryman (2011) förekommer inom forskning en rad olika strategier och tekniker som anses vara adekvata beroende på vad som ämnas undersöka. Man brukar tala om metod och design där metod avser strategier för hur datan samlas in. Den forskningsstrategi som är dominerande inom samhällsvetenskaplig forskning är kvantitativ metod vilken ofta innehåller en omfattande insamling av numeriska data (a.a.). Kvalitativ metod innefattar istället strategier som ämnar tolka, förklara och beskriva verkligheten som uppfattas (Malterud 2014). Istället för att samla in fler enheter omfattar kvalitativa studier ofta ett mindre antal intervjupersoner som undersöks på djupet (Bryman 2011). Malterud (2014) beskriver att målet med kvalitativ forskning är att utforska och presentera meningsinnehållet i intervjupersonernas upplevelser av sociala och kulturella fenomen.

Forskningsdesign är den teknik som bestämmer hur den valda metoden kommer att tillämpas för att bäst besvara frågeställningarna (Bryman 2011). Valet av design beror även på vad forskaren prioriterar att undersökningen ska bidra till. Lägger forskaren stor vikt vid att kunna dra kausala samband mellan olika

variabler bör forskaren exempelvis genomföra experiment som tillåter detta (a.a.). Vill forskaren istället generalisera resultatet till en större kontext kan en

tvärsnittsstudie vara av relevans att välja (a.a.). Av den orsaken att den

föreliggande studien har för avsikt att undersöka medborgarnas förväntningar av, vetskap kring och förtroende till de brottsförebyggande aktörerna ansågs tidigt en kvalitativ ansats som mest lämplig. Tyngdpunkten ligger vid att förstå och tolka den verklighet som bygger på Lysekils medborgares uppfattningar och åsikter. Kvalitativa metoder har som målsättning att beskriva fenomen med begränsade kunskapsbilder och efter de kunskapsluckor som identifierats kring människors uppfattningar av kommunens brottsförebyggande arbete blev valet av metod desto klarare.

I valet av design prioriterades direkt insyn i människors erfarenheter och det får man enklast genom att tala med dem (Malterud 2014). Forskningsdesigner som tillåter en sådan kontakt till människor är intervjuer av olika former. I vissa fall tillåts intervjupersonen att tala helt fritt och sporadiskt svara på uppföljningsfrågor intervjuaren ställer som anses relevanta i processen (a.a.). En annan typ av

intervjuform är semistrukturerade intervjuer där intervjuaren använder sig av en intervjuguide med centrala teman och frågor. I den senare intervjuformen finns där ett tydligt mål relaterat till de frågeställningar forskaren utformat (a.a.). Vad kvalitativa intervjuer har gemensamt, oberoende av hur pass strukturerade de är,

(17)

är flexibiliteten (Bryman 2011). För att låta intervjupersonerna fördjupa sig i sina svar men samtidigt främst beröra de ämnen som ämnas undersökas valdes i den aktuella studien semistrukturerade intervjuer. Utöver de positiva aspekterna med att anamma en kvalitativ metod och använda sig av kvalitativa intervjuer ansågs valet av dessa även lämpligt då tidigare studier med liknande syfte valt liknande tillvägagångssätt (Bradley 1998; Mallén 2005). Både på grund av den

tidsbegränsning som föreligger och viljan att fånga gemensamma erfarenheter valdes att genomföra intervjuerna i grupp, precis som Bradley (1998) gjorde. Istället för individuella intervjuer genomförs gruppintervjuer ofta med minst fyra intervjupersoner (Bryman 2011). Finns där ett genomgående tema eller

ämnesområde kallas formen för fokusgruppsintervju. Utöver att författarna sparar resurser genom att intervjua flera individer samtidigt tillåts tolkning av hur intervjupersonerna agerar i grupp och reagerar på varandras åsikter och uppfattningar.

Teori, ett begrepp med många definitioner, är ett redskap inom forskningen för att förankra och skapa en tydlig bild av forskningsområdet (Dannefjord 2005). En teoretisk utgångspunkt eller prövning har stor innebörd inom både kvalitativ och kvantitativ forskning (Bryman 2011). Däremot förekommer det att kvalitativa studier med induktivt angreppssätt inte har en teoretisk utgångspunkt. Den rådande undersökningen är av induktiv art och anammar en vetenskapsteoretisk riktning som rör frågan om "vad som finns" (a.a.). Författarna har valt att

vetenskapligt förankra studiens resultat till den forskningsöversikt som lagts fram eftersom undersökningen ämnar tolka och förstå medborgarna och utgår från att det brottsförebyggande arbetet är påverkningsbart. Författarna ansåg således att valet av att förankra resultatet till tidigare forskning gav en bättre helhetsbild än att förankra till specifika teorier.

Urval

Urvalsmetoden har en stor betydelse i en studie då den ligger till grund för hur resultatet tolkas och huruvida det går att generalisera till en större kontext eller ej (Bryman 2011; Malterud 2014). För att besvara frågeställningarna i den aktuella undersökningen var ett givet krav att samtliga intervjupersoner var bosatta i Lysekils kommun. En önskan var även att samtliga, inom rimlig omfattning, över 15 år skulle få möjligheten att medverka. Bosatta i och på tillhörande orter har inkluderats då de dagligen verkar i Lysekil på bland annat gymnasieskolan och i kyrkan. Däremot är samtliga intervjutillfällen avgränsade till att endast äga rum i Lysekils stad.

I både kvalitativ och kvantitativa undersökningar kan urvalsstorleken diskuteras men det är inte mer än rimligt att den avgränsas utifrån tid och resurser (Bryman 2011). Vissa forskare väljer exempelvis ett större slumpmässigt urval för att möjliggöra generalisering av sitt resultat (a.a.). I detta fall är val av urvalsteknik gjord utifrån studiens syfte och de tids- och resursbegränsningar som förelåg. Vid studiens start var tanken att använda ett bekvämlighetsurval, vilket innebär att intervjupersoner har valts utifrån tillgänglighet. Men för att få så stor spridning på urvalet som möjligt och för att fånga åsikter inom alla ålderskategorier valdes tidigt att målinriktat söka intervjupersoner efter ålder. En målinriktad urvalsmetod innebär att intervjupersonerna är strategiskt utvalda och därför inte utvalda på ett slumpmässigt sätt (Bryman 2011).

Potentiella urvalsgrupper från exempelvis skolor, organisationer och församlingar kontaktades via mejl och det beslutades om att involvera de grupper som var villiga att delta. Under tiden processen fortgick fick författarna kontakt med

(18)

ytterligare intervjupersoner genom de redan utvalda intervjupersonerna vilket enligt Bryman (2011) benämns som en annan urvalsteknik, ett snöbollsurval. Således är studiens urvalsmetod målinriktat men där författarna med hjälp av en snöbollseffekt fick tag i fler intervjupersoner. Den respons och vilja att delta blev över förväntan vilket resulterade i att författarna, på grund av den tidsram som förelåg, tvingades att gallra bland urvalsgrupperna. Det beslutades om att gallra bland de grupper där intervjupersonerna var i samma åldersgrupp. I slutändan deltog 67 intervjupersoner fördelat på 10 intervjutillfällen. Bland annat

intervjuades småbarnsföräldrar, elever på en gymnasieskola och pensionärer på träffpunkter för äldre. Intervjupersonerna är mellan 16–85 år och har delats in i åldersspann för att möjliggöra vissa jämförelser mellan dessa i resultatet. Tillvägagångssätt

Datainsamlingen genomfördes med hjälp av semistrukturerade intervjuer i fokusgrupper. Under vecka 18, mellan 29/4/19 och 2/5/19, genomfördes

datainsamlingen på platser där intervjupersonerna befann sig på grund av arbete eller olika aktiviteter. Som nämndes i stycket ovan var intervjupersonerna i de flesta fall redan förberedda på att intervjuerna skulle ske då författarna varit i kontakt med lärare och ledare för de olika aktiviteterna. Att intervjuerna genomfördes på ställen intervjupersonerna dagligen eller frekvent besöker underlättade både för intervjupersonerna och för författarna som därav inte behövde hitta en lämplig lokal och bestämma ett tillfälle då alla hade tid att delta. Fördelen med att genomföra intervjuerna där intervjupersonerna verkade var att de troligtvis kände sig bekväma på dessa platser (Malterud 2014). Nackdelen med att inte intervjua intervjupersonerna i deras bostad eller i annan lokal, som inte är offentlig, är att det kan medföra yttre distraktioner som därefter påverkar

intervjuernas kvalitet (a.a.). Vid flera av de aktuella tillfällena fick författarna däremot tillgång till lokaler eller grupprum där inga människor utöver

intervjupersonerna befann sig.

Innan intervjupersonerna blev intervjuade fick de ta del av ett informationsbrev (se bilaga 7) och ett samtyckesformulär (se bilaga 8) som skrevs under. I

informationsbrevet blev de bland annat informerade om att intervjuerna skulle ta cirka 45 minuter vilket i de flesta fall också stämde. Inför intervjuerna

framställdes en intervjuguide (se bilaga 6) med totalt 11 frågor. Frågorna kan vidare kopplas till tre ämnen, Polis, kommun och eget brottsförebyggande initiativ, vilka tidigt ansågs relevanta utifrån studiens syfte. En intervjuguide används främst som en slags minneslista över vilka områden som ska täckas (Bryman 2011). Då semistrukturerade intervjuer valdes är samtliga frågor i intervjuguiden öppna för att en diskussion ska vara möjlig (a.a.). I den aktuella undersökningsdesignen är ordningsföljden på frågorna generellt inte speciellt viktig (a.a.) men ansågs i detta fall ge ett naturligt flyt i diskussionen och därav diskuterades frågorna i den följd som visas i intervjuguiden. Med förhoppning att få djupare och i vissa fall mer detaljerade svar ställdes också en del följdfrågor som inte återfinns i intervjuguiden. I de fall där intervjupersonerna inte förstod frågorna som ställdes användes andra benämningar och sätt att ställa frågorna på. Under intervjuerna som båda författarna deltog vid fokuserade en kring att intervjua och sporadiskt anteckna i ett anteckningsblock medan den andra antecknade under hela tillfället på en dator. Båda ställde däremot

uppföljningsfrågor och engagerade sig i att upprätthålla diskussionen mellan intervjupersonerna. Då tonvikten i kvalitativa intervjuer ligger på deltagaren eller deltagarna (Malterud 2014) var det främst intervjupersonerna som pratade medan författarna istället fokuserade på att styra intervjupersonerna till de frågor och teman som var relevanta för ämnet.

(19)

Utöver de anteckningar som fördes under intervjuernas gång spelades samtliga intervjuer in på en mobiltelefon. Att spela in en intervju tillåter intervjuaren att koncentrera sig på vad intervjupersonerna säger i större utsträckning (Bryman 2011). Dessutom har man en ordagrann återgivning av intervjun och kan i transkriberingen tillägga information som möjligtvis blev utelämnat i de

anteckningar som fördes på plats (a.a.). Att spela in intervjuerna ansågs speciellt fördelaktigt när intervjuerna skulle ske i grupp då det underlättar när man vill veta vem som sagt vad. För att säkerställa att ingen obehörig kunde ta del av materialet var all internetuppkoppling, både på dator och mobiltelefon, avstängd under intervjuerna. Intervjuerna, beroende på engagemang och antal intervjupersoner i varje enskild grupp, varierade i tid mellan 35–50 minuter. Då intervjuerna var genomförda samlades de påskrivna samtyckesformulären in och bevarades på en plats oåtkomlig för andra. Därefter transkriberades det insamlade och inspelade datamaterialet.

Transkribering

I kvalitativ forskning och intervjuer av kvalitativt slag måste den insamlade datan bearbetas, organiseras och omvandlas till text för att möjliggöra analyser

(Malterud 2014). Ett exempel på transkribering är att utifrån den inspelade intervjun ord för ord anteckna hur samtalet utspelat sig. Man kan även i viss mån redigera texten för att undvika att citat intervjupersonerna uttalat låter

osammanhängande (a.a.). Efter utförandet av de aktuella intervjuerna påbörjades momentet att omvandla materialet till text. Bryman (2011) påpekar att

omvandlingsprocessen bör förekomma löpande efter intervjuerna vilket i detta fall beaktades av författarna. Totalt genomfördes två till tre intervjuer per dag, under en period av fyra dagar, vilka transkriberades i direkt anslutning till dessa. Transkribering är ett tidskrävande moment (Malterud 2014) och prioriterades därför högt i processen för att resultatet ska hålla så god kvalitet som möjligt. Först jämfördes de anteckningar som fördes under intervjuerna med det inspelade materialet. De citat och ord som missats i anteckningarna tillades. Utöver att materialet överfördes ord för ord till skrift gjordes grammatiska redigeringar i texten. Det är sällan muntliga samtal och sättet intervjupersonerna talar på till fullo kan återges i skrift (Malterud 2014). Den transkriberade texten och de citat som återfinns i resultatet ger därför bara en avgränsad bild av den verklighet intervjupersonerna uppfattat och förmedlat.

Totalt transkriberade författarna fem intervjuer var och granskade därefter varandras material för att bekräfta att man uppfattat informationen på liknande sätt. Varken före, efter eller under intervjun framkom namn, adresser eller annan privat information som kan härledas till enskild individ. Under transkriberingen tilldelades intervjupersonerna pseudonymer endast på grund av praktiska skäl. På grund av den urvalsteknik som valdes delades samtliga intervjupersoner dessutom in i ålderskategorier vilket hänvisas till i resultatet. Med hjälp av transkriberingen är samtliga intervjupersoner i denna uppsats avidentifierade vilket de även blev informerade om i informationsbrevet.

Tematisk analys

När all data var insamlad och samtliga intervjuer transkriberade var det dags att analysera materialet. Kvalitativa studier involverar ofta stora mängder

textmaterial (Bryman 2011) vilket även denna undersökning gör. Till skillnad från kvantitativa dataanalyser är processerna inte lika strikta i kvalitativa dataanalyser men det finns generella strategier och tillvägagångssätt att följa (a.a.). Exempel på sådana är systematisk textkondensering och tematisk analys (Malterud 2014). En systematisk textkondensering är en analysmetod med grund i fyra olika strategiska

(20)

steg (Malterud 2014). Metoden ger forskaren en möjlighet att strategiskt och objektivt analysera datamaterialet. De hänvisade stegen som ska följas i en systematisk textkondensering börjar med att forskaren ska skapa en helhetsbild och vidare ska olika teman identifieras för att struktureras och kodas in (a.a.). Senare i processen ska koderna kondenseras och avslutningsvis ska forskaren rekontextualisera de identifierade enheter som kan ligga till grund för att presentera ny kunskap eller besvara studien syfte. Irrelevanta delar i materialet exkluderas då forskaren endast ska bevara de delar som är relevanta i relation till problemformuleringen (a.a.).

Den analysmetod som ansågs mest lämplig i den aktuella undersökningen är tematisk analys. Enligt Bryman (2011) anses metoden vara den kanske mest förekommande analysmetoden inom kvalitativ forskning. Liksom systematisk textkondensering söker även denna metod efter teman, eller koder som många forskare väljer att benämna det som (a.a.). Med hjälp av en tematisk analys identifierar forskaren teman genom att tydlig och noggrant granska den insamlade datan. Det finns en tillhörande matris, som kallas framework, vilken kan följas när datamaterialet ska analyseras. Kortfattat fungerar matrisen som ett underlag till utformandet av analysen då forskaren med hjälp av matrisen kan skapa index av centrala teman eller subteman (a.a.). Trots att matrisen är en av många

rekommendationer på huruvida en forskare ska genomföra en tematisk analys finns det inte en tydlig och strategisk mall att följa under processens gång (a.a.). Det är helt enkelt upp till användaren att bestämma hur teman ska identifieras och huruvida användaren går tillväga kommer att avspegla sig i analysmaterialet (a.a.).

Anledningen till att tematisk analys har valts att användas i denna studie grundar sig främst i att metoden är flexibel och teoretisk obunden (Braun & Clarke 2006). Att analysmetoden är teoretisk obunden betyder att författarna inte behöver ta hänsyn till teoretiska utgångspunkter (a.a.). Eftersom uppsatsen heller inte utgår från specifika teorier och inte ska dra någon teoretisk slutsats anser således

författarna att analysmetoden är av relevans att använda. Analysmetoden ger även en möjlighet att hantera stora mängder data och presentera rika och komplexa resultat. Metoden involverar även olika synsätt att presentera och tolka de olika identifierade teman/koderna (a.a.). När all text var transkriberad valde författarna att enskilt läsa igenom allt material och anteckna centrala teman och åsikter relaterade till frågeställningarna. Ett centralt tema eller en central åsikt ansåg författarna utgjordes när den framkom upprepade gånger i materialet och framfördes av flera intervjupersoner. Författarna letade även efter likheter och skillnader mellan intervjupersonernas svar, det vill säga hur olika teman

diskuterades på olika sätt och hur de skiljer sig från varandra. Därefter jämfördes de centrala teman och åsikter de båda författarna antecknat och beslutades om vilka som var mest relevanta. Analysen resulterade i sju huvudteman, (1) mer

synlighet, (2) okunskap, (3) otrygghet, (4) bristande resurser, (5) stor tillit till Polisen, (6) egna initiativ och (7) viljan att vara involverade, vilka presenteras i

uppsatsens resultatdel. Etiska överväganden

Tanken med all forskning som bedrivs är att resultaten ska gynna vårt samhälle och bidra till utveckling (Vetenskapsrådet 2017). Utöver det krav att den forskning som bedrivs ska beröra väsentliga frågor och hålla god kvalitet finns vissa etiska principer forskare måste följa (a.a.). För att samhället och de individer som blir aktuella för forskningen inte ska utsättas för risker att fysiskt och

(21)

Ett av dessa krav, informationskravet, rör vikten av att intervjupersonerna är informerade om studiens syfte och hur undersökningen kommer gå tillväga innan de deltar (Vetenskapsrådet 2002). Här är även av betydelse att informera om att det är frivilligt att delta och därmed acceptabelt att avbryta sitt deltagande när som helst i processen (Bryman 2011). I förevarande undersökning fick samtliga

intervjupersoner ta del av ett informationsbrev (se bilaga 7), med uppgifter om berör alla fyra krav, innan intervjuerna genomfördes.

Ett annat viktigt krav i forskning likt informationskravet är att intervjupersonerna har rätt att bestämma huruvida de vill medverka eller ej (Vetenskapsrådet 2002). Samtycke efterfrågas främst i undersökningar likt denna då intervjupersonerna aktivt deltar i datainsamlingen. I de fall där intervjupersonerna är under 15 år inhämtas samtycke från en vårdnadshavare (Bryman 2011). Denna punkt har beaktats i rådande undersökningen genom att intervjupersonerna fick ta del av ett samtyckesformulär (se bilaga 9) vilken skulle skrivas under av samtliga, innan intervjuerna genomfördes, om de önskade deltaga. Författarna valde att exkludera individer under 15 år och behövde därför inte inhämta medgivande från en

förälder.

Ännu en förutsättning för att undvika att intervjupersonerna tar skada av undersökningen, och för att skydda dem från otillbörlig insyn i sina privatliv, handlar om konfidentialitet (Vetenskapsrådet 2017). Detta krav kan liknas vid sekretess då forskaren ska se till att intervjupersonernas personuppgifter

behandlas och förvaras på sådant sätt att inga obehöriga kan ta del av dem (a.a.). I de fall där undersökningen tar del av etiskt känsliga uppgifter kan kravet om konfidentialitet anses extra viktigt. I denna undersökning säkerställdes

intervjupersonernas integritet främst genom att uppgifter från datainsamlingen förvarades i personliga dokument endast författarna hade tillgång till. Efter att intervjumaterialet sammanställdes raderades samtlig information.

Intervjupersonerna var även medvetna om, innan intervjuerna genomfördes, att samtliga var avidentifierade när resultatet offentliggjordes. Det kommer därav inte vara möjligt att härleda information till en viss intervjuperson. Däremot kan kravet ifrågasättas vid fokusgrupper eftersom intervjupersonerna oftast känner till varandra och därav vet vem som sagt vad i diskussionerna. Det sista kravet, nyttjandekravet, som likaså berör integritetsfrågan behandlar hur informationen från intervjupersonerna får nyttjas (Bryman 2011). Internationellt sett har man bestämt att de uppgifter man genererat endast får användas för det aktuella forskningsändamålet (a.a.), vilket även är fallet i denna undersökning. De uppgifter som samlades in kommer varken utlånas till andra eller användas i framtida undersökningar. Allt material raderades efter att undersökningen var avslutad.

Specifikt för kvalitativa studier är den direktkontakt som uppstår mellan forskare och intervjuperson (Bryman 2011). Möten med människor där normer och värderingar spelar en viktig roll skapar en del etiska utmaningar för forskaren (Malterud 2014). Utöver de etiska principerna som måste beaktas menar Malterud (a.a.) att det är viktigt för studiens kvalitet att intervjupersonerna upplever att kontakten mellan intervjuperson och intervjuare är bra och präglas av ömsesidig respekt och tillit. Att skapa en sådan respekt och tillit med en person som är främmande för intervjupersonen förutsätter att man är särskilt tydlig med information kring studiens syfte och hur man säkerställer intervjupersonernas integritet (a.a.). Även detta råd togs i beaktande och författarna la extra stor vikt vid att skapa en bra dialog med intervjupersonerna innan intervjuerna

(22)

& 4 §) inte berör känsliga frågor, personuppgifter eller innebär fysiskt ingrepp på intervjupersoner valdes innan studien tog fart att ansöka om etikprövning till fakultetens etikråd (se bilaga 9). Därav kunde det säkerställas att samtliga etiska krav beaktas och att studien bör hålla god kvalitet enligt forskningskravet.

RESULTAT

I följande kapitel kommer Lysekils kommuns medborgares åsikter att presenteras och citaten som följer är således deras egna ord. Som tidigare redogjorts för har analysen av datamaterialet resulterat i sju huvudteman, vilka är (1) mer synlighet, (2) okunskap, (3) otrygghet, (4) bristande resurser, (5) stor tillit till Polisen, (6)

egna initiativ och (7) viljan att vara involverad. Dessa teman presenteras nedan i

rubriker med samma namn. Mer synlighet

En av de mest förekommande diskussionerna vid intervjuerna handlade om ökad synlighet från Polisen. Bland annat ställdes frågan huruvida medborgarna anser den polisiära närvaron tillräcklig. Gällande den aktuella polisiära närvaron var det mer förekommande att medborgarna inte ansåg den positiv. En önskan om ökad närvaro, både fysiskt patrullerande på gator och torg men även via sociala medier och andra plattformar för information, kunde bland annat identifieras. Nedan följer en redovisning av intervjupersonernas svar angående polisiär närvaro och till viss del kommunal närvaro.

”Polisen är aldrig här”

(Intervjuperson, 16–19 år)

“Den polisiära närvaron är i dagsläget inte tillräcklig. Idag är de så få att man alltid undrar om något allvarligt hänt

när man ser dem”

Intervjupersoner svarade att de har sett Polisen patrullera i stan ett fåtal gånger och pekade därefter ut specifika områden där de vet att Polisen patrullerat. Vissa intervjupersoner svarade att de ser en polisbil cirkulera i Lysekil en gång i veckan medan andra påstod att Polisen endast varit synliga någon enstaka gång i

månaden. Få intervjupersoner hade sett Poliser i yttre tjänst i Brastad eller på Skaftö. Det var mer förekommande att intervjupersonerna blivit informerade av andra medborgare att Polisen patrullerade på platser runt om i kommunen än att de själva hade sett det.

”Jag vet att de gör kontroller ibland och man kanske ser dem två gånger i veckan. De går typ aldrig ur bilen dock”

Medborgarna var väl engagerade i frågorna som berörde polisiär och kommunal närvaro och nästintill varje diskussion hamnade tillslut i frågan om hur allvarligt medborgarna såg på den bristande polisiära närvaron. Diskussionen slutade oftast med att intervjupersonerna hade förståelse för att Lysekil, enligt deras

uppfattning, inte är ett prioriterat område gällande resursökning. De flesta

intervjupersoner hade förståelse för att fler poliser och större närvaro prioriteras i större städer eller där brottsfrekvensen är högre eftersom det råder brist på poliser i hela landet.

(23)

”Det är ju ändå ganska lugnt här. Brott sker, men inte i den utsträckningen som i exempelvis Uddevalla”

”Det hade behövts inte bara fler Poliser i Lysekil utan i alla städer”

Trots att de flesta accepterar att Lysekil inte har stationerade poliser och att det inte dagligen patrullerar på olika platser i kommunen diskuterade medborgarna ändå vikten av att skapa relationer med medborgarna. Enligt dessa bör Polisen öka sin närvaro om kontakten mellan medborgare och polis ska bli bättre.

”Det är viktigt att skapa relationer med medborgarna”

”Att Polisen skapar relationer med invånarna är A och O, så de borde visa sig mer och involvera sig både med de kriminella

och gemene man”

De flesta intervjupersoner var dessutom ganska bekymrade av det avstånd Polisen måste åka om det händer något i Lysekil. Vissa beskrev att väntetiden från att Polisen blir uppringda till att de kommer till Lysekil tar 45 minuter medan andra menade att det kan ta upp till två timmar innan Polisen är på plats.

“Man kanske inte är i så stort behov av Polisen

då det är ganska lugnt här i Lysekil. Men det gör lite ont i hjärtat och känns lite otryggt när man vet att de är så långt borta”

“Det dröjer 1–2 timmar innan de dyker upp om man måste ringa till dem, och på den tiden hinner det ske ganska mycket”

Liknande upplevelser om kommunens synlighet framkom när frågor ställdes rörande deras brottsförebyggande arbete. Först och främst hade större delen av intervjupersonerna ingen aning om vilka som arbetar för kommunen, vilka som arbetar för trygghetsgruppen eller vilka insatser som kommunen gör. De ansåg därför att kommunen bör synas mer och informera om arbetet de för.

“Man hör inte så mycket från kommunen så man hade gärna velat höra mer, men kommunen bör ju ha koll på allt”

En kommunal åtgärd som vissa medborgare däremot hade kunskap om var nattvandrare. Även dessa ansåg de bör öka sin närvaro då det var mer

förekommande att intervjupersonerna hade hört talas om nattvandrarna än att de själva hade sett dem.

(24)

”Jag vet att det finns nattvandrare men jag har aldrig sett dem, bara hört att dem ibland är ute på stan”

”Jag vet att det finns nattvandrare och det antar jag är en kommunal insats”

”Vi vet ju att nattvandrare finns. Men de är ju knappast ute ofta”

(Intervjuperson, 50–60 år) Okunskap

Ett annat genomgående tema, intervjupersonernas okunskap, är nästan lika centralt som det första då det kunde identifieras utifrån merparten av de frågor som ställdes till intervjupersonerna. Majoriteten av intervjupersonerna visste väldigt lite om aktörerna och deras arbete.

“Egentligen vet jag inte vad Polisen gör. Jag tycker mest att de är närvarande alldeles för sällan”

“Jag har absolut ingen aning vad kommunen gör för att förebygga brott”

(Intervjuperson, 35–45 år)

”Jag har aldrig hört talas om vad Polisen gör specifikt i Lysekil mer än det man läser att myndigheten generellt ska göra”

”Jag har ingen aning vad de gör och jag har ändå bott här i 55 år”

“Jag kan inte säga att jag vet mycket om Polisen. Jag har läst i tidningen att de är aktiva här men vad de gör

vet jag inte riktigt”

Flertalet intervjupersoner kopplade att de upplever sig oinformerade om Polisens arbete till att de upplever att Polisen inte satsar på att patrullera lika ofta och därmed skapa relationer till att medborgarna. Majoriteten av intervjupersonerna hade exempelvis ingen eller knapphändig kännedom om den aktuella

kommunpolisen. Av de totalt 67 intervjupersonerna var det 10 stycken som visste vem den nuvarande kommunpolisen är och ytterst få av dessa 10 intervjupersoner kunde svara på vilken roll kommunpolisen har. Vissa antog att kommunpolisen bland annat ska samarbeta med kommunen. Efter att ha diskuterat om kommunens roll i det brottsförebyggande arbetet framkom det att intervjupersonerna hade kunskap om att kommunen är en viktig aktör. Däremot kunde de fortfarande inte svara på frågan vad de gjorde och hur kommunen arbetar med brottsförebyggande frågor.

“Jag vet att kommunen är en viktig aktör i det brottsförebyggande arbetet.

Jag vet exempelvis att de samverkar med andra aktörer och uttrycker en problembild som Polisen ska jobba efter”