Examensarbete i Barndom och lärande
15 högskolepoäng, grundnivå
Bland stövlar och vilddjur
-‐ en studie av vad som sker i förskolans hall vid på- och
avklädningssituationer
Among wellies and wild beast
- a study of what is happening in the preschool-hall
at dressing situations
Helene Iverheim
Ulrika Johansson
Förskollärarexamen 210hp Handledare: Ange handledare
2014-09-01
Examinator: Åse Piltz
Handledare: Sara Berglund
LÄ RA N D E O C H S A MH Ä LLE
Sammanfattning
Vårt intresse för hallen väcktes under våra praktiktillfällen. Vi har under dessa upplevt att det finns olika gränser i hallen, vissa mer synliga än andra. Hallen har dessutom karaktär av både inne och ute samt är ett gränsland mellan hemmet och förskolan. Detta kan ibland medföra att det kan bli otydligt vilka regler som gäller för stunden. Idag tillbringar de flesta barn i Sverige sina första år i förskolan. Detta gör att det blir betydelsefullt att studera hur barns vardag och livsvillkor kan se ut i en institution som förskolan. Syftet är att undersöka vad som sker i förskolans hall med utgångspunkt från på- och avklädningssituationer under den verksamhetsförlagda tiden. I studien ingår endast relationen mellan pedagoger och barn, föräldrar är inte inkluderade. Observationerna har dokumenterats med hjälp av en videokamera under tre veckors tid.
Utifrån analys av vår empiri såg vi likheter med Foucaults teorier om makt och styrning, vilka vi sedan använde oss av som analysverktyg. För att nå ett gemensamt mål visar resultatet att pedagoger och barn använder sig av olika styrtekniker som rutiner, övervakning, normalisering samt en välmenande makt, där gruppen och individernas ”bästa” är i fokus.
Samtalen i hallen handlar om det som pågår här och nu, exempelvis lämplig klädsel och väderlek. Studiens slutsats blir därmed att på- och avklädningsprocessen är underordnad målet som är att gå ut.
Förord
Ett stort tack till medverkande barn och pedagoger samt er positiva inställning till vår studie, utan er hade detta arbete inte blivit av. Vi vill även tacka vår tålmodiga handledare Sara Berglund för allt stöd, intressanta och givande diskussioner. När det har känts tungt med arbetet har du genom ditt positiva engagemang gett oss vägledning och respons, vilket har gjort att detta arbete har gått framåt. Vi kommer att sakna våra träffar och dessutom ett stort tack för att vi har fått förvara vår väska med böcker på ditt rum. Vi vill också tacka våra familjer för deras tålamod, då detta arbete har krävt många timmar hemifrån. Vi får inte glömma dagens höjdpunkt! Hur hade vi överlevt utan våra trevliga lunchträffar med ”gänget”, dessa avbrott har varit guld värda! Sist men absolut inte minst, vill vi tacka varandra för ett fantastiskt bra samarbete. När det har känts tungt har vi kunnat stötta varandra och många skratt har det blivit under resans gång i ORE534.
En av oss har filmat materialet till denna studie men annars har vi skrivit hela arbetet tillsammans. En anledning till att vi valde att inte dela upp arbetet mellan oss var att vi tyckte att det var givande, lärorikt och positivt att diskutera med varandra under arbetets gång.
Innehållsförteckning
SAMMANFATTNING ... 3 FÖRORD ... 4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING ... 5 1. INLEDNING ... 71.1 SYFTE OCH PROBLEMSTÄLLNING ... 8
2. TIDIGARE FORSKNING OCH TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER ... 9
2.1 FÖRSKOLAN SOM INSTITUTION ... 9
2.2 FÖRSKOLANS RUMSLIGA FÖRUTSÄTTNINGAR ... 10
2.3 FÖRSKOLANS HALL ... 12
2.4 STYRNING I FÖRSKOLAN ... 12
2.5 STYRNINGSTEKNIKER ... 13
2.5.1 Tids- och rörelseschema (rutiner) ... 13
2.5.2 Övervakning (panoptism) ... 14
2.5.3 Normalisering ... 15
2.5.4 Den pastorala makten ... 15
2.5.5 Reflektion över vald teori ... 16
3. METOD OCH GENOMFÖRANDE ... 17
3.1 METODVAL ... 17 3.2 URVAL ... 19 3.3 GENOMFÖRANDE ... 19 3.4 ETISKA STÄLLNINGSTAGANDEN ... 21 3.4.1 Informationskravet ... 21 3.4.2 Samtyckeskravet ... 22 3.4.3 Konfidentialitetskravet ... 22 3.4.4 Nyttjandekravet ... 22 3.5 BEARBETNING ... 22
4.1 HALLEN ... 24
4.1.1 Den ideala påklädningsprocessen ... 25
4.1.2 Den ideala avklädningsprocessen ... 25
4.2 HALLEN SOM GRÄNSLAND ... 26
4.3 ETT MÖTE MELLAN INDIVIDER ... 27
4.3.1 ”Nu går vi ut!” ... 28
4.3.2 Förhandlingar om väder och kläder ... 28
4.3.3 Renlighetens betydelse ... 29
4.3.4 Ett möte mellan hem och förskola ... 30
4.3.5 En tävlingssituation ... 31
4.3.6 En lärande omsorgssituation ... 32
4.4 DEN STYRDA HALLSITUATIONEN ... 33
4.4.1 Rutinens tvång ... 33
4.4.2 Den övervakande blicken ... 34
4.4.3 Den välmenande makten ... 35
4.4.4 Den rätta vägen ... 37
4.4.5 Vägen mot målet ... 38
4.5 SAMMANFATTNING ... 39
5. DISKUSSION OCH SLUTSATS ... 41
5.1 FÖRSKOLAN SOM INSTITUTION ... 41
5.2 FÖRSKOLANS RUMSLIGA FÖRUTSÄTTNINGAR OCH HALLEN ... 42
5.3 STYRNINGSTEKNIKER ... 43
5.4 GAME OVER! LEVEL UP! ... 45
5.5 SANNINGENS ÖGONBLICK ... 45 5.6 FORTSATTA FUNDERINGAR ... 47 REFERENSER ... 48 BILAGA 1 ... 50 BILAGA 2 ... 51
1. Inledning
Det är mulet ute, lite småkyligt och regnet hänger i luften. Det är tisdag förmiddag på förskolans avdelning Nyckelpigan, barn och pedagoger befinner sig i förskolans hall. Jackor, overaller, fleecetröjor och överdragsbyxor har tagits ner från sina krokar och täcker nu golvet. Det är dags att gå ut en stund före lunch. Fyraåriga Nea sitter på golvet och har börjat klä på sig sina överdragsbyxor. Pedagogen Paula frågar Elin, fyra år, om hon har varit på toaletten. Samtidigt säger pedagogen Pia ”Det blir väl galonisar idag? Jag går ut och kollar vädret”. Fyraårige Vilhelm är djupt koncentrerad när han kämpar med att knäppa hängslena på sina överdragsbyxor och fyraåriga Mikaela står bredvid och studerar honom intensivt. Efter en stund tar hon ena hängselbandet. Vilhelm protesterar och säger att han kan själv. Mikaela släpper bandet, tar ett steg bakåt, sätter händerna i sidorna och återgår till att studera Vilhelm. Några barn klär på sig själva, några står och tittar, ett par barn kör med leksaksbilar på hallgolvet. Situationen i hallen kan upplevas som smått kaotisk när tjugoen barn och fyra pedagoger ska samsas om utrymmet samtidigt. Fyraårige Axel har inte börjat klä sig ännu och Ivar, som är tre år säger att han inte vill gå ut. ”Alla ska gå ut. Vi måste ha luft. Nu ska vi se vem som vinner av Ivar och Axel” säger Pia samtidigt som hon tar Josefin, 2 år, i knäet för att hjälpa henne med overallen. Efterhand som barnen blir färdigklädda slussas de ut i entrén där skor och regnkläder förvaras. Barn och pedagoger trängs med varandra, vissa av barnen sätter på sig skorna själv och andra får hjälp. Petra säger ”Nu vill jag se ett snyggt led”. Barnen ställer sig i ett led. Petra öppnar dörren och säger ”Varsågoda och gå ut”. (Utdrag av observation, 1403111)
Det här är en helt vanlig påklädningssituation på en förskola. Pedagogernas mål är att alla barn ska komma ut i lämpliga kläder, men på vägen händer det mycket – både sådant som har med påklädning att göra och sådant som inte har det. I ovanstående observation behöver barn gå på toaletten och vädret ska kontrolleras. Somliga barn leker istället för att klä på sig. Förskolan är en mötesplats för många individer, alla med sina egna viljor och önskningar. Barnet som individ möter det kollektiv som förskolans alla barn utgör – och tvingas inse att den egna viljan måste underordnas den allmänna. Hur går det till att få många olika individer att nå ett gemensamt mål inom en viss tidsram? Ett gemensamt mål i form av ”Alla ska gå ut”.
I hallen sker så många fler möten än bara de mellan olika individer. Här möts ute och inne, smutsigt och rent, vått och torrt, ytterkläder och innekläder samt tiden mellan två aktiviteter. I hallen finns synliga gränser som dörrar, vilka stänger ute men även stänger inne. I observationen ovan får barnen vänta innanför dörren innan de släpps ut på gården. Vi har under våra praktiktillfällen upplevt att det finns olika slags gränser i hallen, vissa mer synliga än andra. Detta väckte vårt intresse. Hur skulle man kunna förstå vad det är som sker i hallen i mötena mellan de olika övergångarna?
Pedagogikforskaren Elisabeth Nordin-Hultman (2004:12–13, 167–172) har studerat miljöns betydelse för barns identitets- och subjektskapande. Hon menar att miljöns utformning, i form av aktiviteter, material och relationer, anger vad som är möjligt att göra i rummet och blir därmed en påverkan på hur barnet uppfattar sig själv. Positivt eller negativt, en som kan eller en som inte kan. Idag tillbringar de flesta barn i Sverige sina första år i förskolan och påverkas av institutionens villkor (Markström 2007:10). Det blir därmed betydelsefullt att beskriva förskolans värld och dess livsvillkor, för att försöka förstå vad förskolan är för en plats i barns vardag. Vi har valt att studera detta med utgångspunkt i på- och avklädningssituationerna som sker i hallen. Rum i förskolan har studerats utifrån flera perspektiv av forskare (t.ex. Eriksson-Bergström 2013; Markström 2007; Nordin-Hultman 2004). Däremot har det inte gjorts mycket forskning om hallen och speciellt inte utifrån på- och avklädningssituationer. Det är här som vår studie kan bli en pusselbit för att öka förståelsen av förskolan som institution.
1.1 Syfte och problemställning
Studiens syfte är att undersöka vad som sker i förskolans hall vid på- och avklädningssituationer under den verksamhetsförlagda tiden, föräldrar är inte inkluderade. För att undersöka detta har vi utgått ifrån följande frågeställningar:
• Vad kännetecknar de samtal som förs i hallen? • Hur utformas det sociala samspelet i hallen?
2. Tidigare forskning och teoretiska
utgångspunkter
I denna del kommer vi att redogöra för tidigare forskning och teoretiska utgångspunkter. Vi har tematiserat vad olika forskare har sagt om förskolan som institution, förskolans rum, förskolans hall samt styrning i förskolan. Därefter kommer vi att redogöra för några av Foucaults styrningstekniker, vilka vi fann lämpliga att använda som analysverktyg, samt hur vi kommer att använda oss av begreppen.
2.1 Förskolan som institution
En institution definieras av den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault (2003:143–155) som en sluten inrättning som öppnar och stänger på bestämda tider. I institutionen sker en uppdelning dels genom olika rumsindelningar för olika arbetsuppgifter dels genom att individerna har sina bestämda platser i rummet. De bestämda platserna gör det möjligt att kontrollera individens närvaro och frånvaro samt att övervaka önskvärda och icke önskvärda beteenden.
Att förskolan kan ses som en institution hävdar många. En av dem är F.D. i pedagogiskt arbete Ann-Marie Markström (2007:24, 28, 61–62) som har observerat förskolan som institution och hur den skapas av barn, pedagoger och föräldrar. Förskolan beskrivs som en mer eller mindre sluten plats som öppnar och stänger på speciella tider. Den är indelad i rum och är avsedd för en viss grupp människor. Vardagen är inrutad genom scheman, regler och rutiner samt riktad främst mot kollektivet. Det som kännetecknar förskolan är att aktiviteterna oftast är organiserade och begränsade till vissa rum under vissa tider (Markström 2007:59–60). Men dessa ordningar omförhandlas ständigt genom bland annat
aktörernas överträdelser och ifrågasättande, därmed skapas och återskapas ständigt förskolan som institution (Markström 2007:30). Förskolan kan ses enligt Markström (2007:213) som en verksamhet som skapar framtidens samhällsmedborgare.
Att förskolan kan ses som en institution beskriver även F.D. i pedagogik Sofia Eriksson-Bergström (2013:135, 162–163, 168) i sin avhandling genom att den institutionella ordningen blir synlig dels i hur de fysiska miljöerna är strukturerade dels i hur de vuxna synliggör ordningen genom förhållningsregler och uppmaningar. En verksamhet där aktiviteterna är kollektiva och där individen är underordnad kollektivet, vilket medför att den egna viljan måste underordnas den allmänna. Barn och saker har sina bestämda platser inom institutionen, exempelvis finns det på avdelningen avsedda platser för alla leksaker och i hallen har varje barn sina egna hyllor för sina personliga tillhörigheter. Detta för att upprätthålla ordningen i kollektivet.
Nordin-Hultman (2004:89–92, 200-201) beskriver en institutionell ordning, där dagsprogram bestämmer var barnen ska vara vid olika tidpunkter på dagen och vilket material eller vilka aktiviteter som ska ske där. Dessa ordningar lär och förhåller sig barnen till, därmed blir den institutionella ordningen till viss del självreglerande för barnen. Men ordningarna bryts ständigt beroende på att det sker ett möte mellan barnen och miljön. Barnens handlingar ser olika ut från gång till gång och kan aldrig bli identiska, och därmed är miljön i sin tur föränderlig beroende på dessa olika handlingar. Detta visar på att vardagen i en institution som förskolan är mångfacetterad och motsägelsefull.
2.2 Förskolans rumsliga förutsättningar
Förskolan kan ses som en institution men den har dessutom likheter med hemmet menar Markström (2007:55-59). Ofta finns i förskolan exempelvis färgglada gardiner, små fönsterlampor, dukar på borden, ljus på borden och mjuka soffor som för tankarna till en hemmiljö. I förskolan finns det ett kök, vilket det även finns i hemmet, däremot har barnen inte fri tillgång till det. Rummen i förskolan benämns efter tänkt användningsområde
exempelvis byggrum eller dockhörna. Samma rum, till skillnad mot hemmet, kan ha flera funktioner som att lekrummet kan förvandlas till vilrum beroende på tidpunkt under dagen. Andra skillnader mellan hemmet och förskolan är att förskolan ofta har olika ingångar för personal och för föräldrar/barn. Dessutom finns i förskolan olika toalettutrymmen för personal och för barn. Förskolan kan därmed sägas vara en korsning mellan hem och institution.
Eriksson-Bergström (2013:1, 8) har i sin avhandling studerat relationen mellan barn, pedagoger och förskolans fysiska miljö. Det visar sig att barn i miljöer som inte är förutbestämda kollektivt förhandlar och kommer överens om handlingserbjudande, vad man får eller inte får göra där (Eriksson-Bergström 2013:169–172, 179). Studiens resultat visar att den fysiska miljöns utformning avgör vad som är tillåtet att göra eller inte, och används för att organisera och strukturera barngruppen. Regler blir synliga för vilka aktiviteter som får förekomma i rummen och att leken bör vara kollektiv. Barn ges frihet och utrymme till en viss gräns. När den gränsen är nådd, styr pedagogen barnens agerande i en annan riktning. De rum som inretts med tydliga erbjudanden och material, minskade utrymmet för barnen att upptäcka handlingserbjudande. Det påverkade också om pedagogerna var närvarande eller inte. Barn förhandlar med varandra om lekens handling och vilka handlingserbjudande som finns i den. Genom en dialog skapas en gemensam förståelse för hur leken ska gå till. Resultatet visar att barn upptäcker egna handlingserbjudanden, i många fall får deras handlingsfrihet utrymme men i andra fall har pedagogerna andra mål för aktiviteten eller dagen. Hur miljön påverkar barns möjligheter till aktivitet har även Nordin-Hultman (2004:23, 89–92, 101) studerat när hon har jämfört de pedagogiska miljöerna i svenska och engelska förskolor med varandra, hur de är organiserade och påverkar barns identitetsskapande. Resultatet visar att de svenska förskolorna har en starkare reglering av tid, rum och aktiviteter jämfört med de engelska förskolorna samt att i de svenska förskolorna är barnen mer beroende av pedagogerna för att få tillgång till tid, rum och material (Nordin-Hultman 2004:99–100).
2.3 Förskolans hall
Hallen beskrivs av Markström (2007:51–54, 64–67) som en plats där barn, föräldrar och personal först kommer in i, passerar, lämnar och använder på olika sätt. En central plats för möten, informationsöverföring, instruktioner, normer men också gränsskapande. Ett gränsområde mellan förskolan och hemmet, mellan ute och inne samt en avgränsning mot de övriga rummen – en transithall. Här blir barnen förskolebarn, privata saker lämnas och ansvaret lämnas över till personalen. Förskolan är ordnad för kollektivet men i hallen är den individuell genom att barnen har sina egna hyllor och krokar. Privata saker ska lämnas på hyllan, för att det individuella inte ska föras in i kollektivet. Hallen blir härmed ett rum avsett för vissa syften, aktiviteter och för vissa personer. Vid på- och avklädningssituationer befinner sig och samarbetar många barn och vuxna i hallen samtidigt. Markström nämner att barnen tycks veta vad som förväntas av dem och hur det ska ske, att det har blivit en rutin. I och med att barnen följer rutinen, blir de självreglerande. I förskolan har hygien och utevistelse en central roll och ingår i vardagens rutiner. Att hallen betraktas som ett mellanrum mellan hem och förskola, mellan inne och ute samt ett transportrum, där många passerar, är något som även Bergström-Eriksson (2013:100, 168) pekar på i sin avhandling. Hallen är ett rum som har institutionella drag vilket synliggörs i mötet mellan det individuella och kollektivet men även i hur hallen är uppbyggd. Hur rummen är uppbyggda och möblerade säger enligt Nordin-Hultman (2004:100, 206) något om vilka möjligheter och begränsningar som finns där. Om material är högt eller lågt placerat i rummet avgör om barnet har fri tillgång till det eller behöver pedagogernas hjälp.
2.4 Styrning i förskolan
Lektor i pedagogik Charlotte Tullgren (2004:11–12) har studerat leken i förskolan utifrån Foucaults styrningsbegrepp. Syftet med hennes studie var att studera förskolan som en arena för politisk styrning med utgångspunkt från leken (Tullgren 2004:23). Tullgren har observerat vad i leken som blir mål för pedagogernas styrning samt vilka tekniker
pedagogerna använder sig av för att styra barnen. Resultatet visar på tre teman: att barn
leker, vad barn leker och hur barn leker (2004:112–116), där styrningen är riktad mot
barnens framtid och kompetenser. Pedagogerna stöttar, uppmuntrar och reglerar lekarna utifrån aktivitet och meningsfullhet. Lekar som stör ordning eller är obehagliga regleras bort, däremot uppmuntras familjelekar. I leken uppmuntras barnen att tala och visa sina känslor men även att förstå andras. Genom att pedagogerna deltar i leken kan de övervaka och styra den. Barnen förväntas leka på ”rätt” sätt, inte för mycket eller för lite. Makttekniker påverkar leken och styrning ska leda till den ”goda leken” där lugna och ordnade lekar föredras framför stökiga och våldsamma lekar.
2.5 Styrningstekniker
Disciplin enligt Foucault (2003:139–140) handlar inte om våld eller tvång, utan det är en mer förfinad form att bemästra en människokropp på.
Den redogör för hur man skall kunna få grepp om andras kroppar, inte bara för att få dem att göra det man önskar utan för att få dem att gå tillväga som man vill, med den teknik, den snabbhet och den effektivitet som man har bestämt. Disciplinen frambringar sålunda kroppar som är undergivna och övade, ”fogliga” kroppar. (Foucault 2003:140)
Disciplin används inom olika institutioner såsom skolor, verkstäder, det militära och fängelser med syftet att skapa nyttiga och medgörliga samhällsmedborgare (Foucault 2003:139–140, 207). Några tekniker som Foucault nämner för att disciplinera är: tids- och
rörelseschema (rutiner), övervakning (panoptism) och normalisering samt Den pastorala makten.
2.5.1 Tids- och rörelseschema (rutiner)
härstammar den striktare formen av tidsreglering från klostersamfunden och de tre grundprinciperna är införandet av tidsrytmer, obligatoriska arbetsuppgifter och ett förlopp som är regelbundet återkommande. Syftet med tidsscheman är att skapa en kontroll av verksamheten genom att med hjälp av de strikta rutinerna disciplinera de som ska ingå i en institution, exempelvis i kloster, uppfostringsanstalter, skolor, verkstäder och inom militären. Det är inte bara kontrollen av verksamheten som är viktig utan även kvaliteten på den tid som används. Kvaliteten tillgodoses genom kontroller, påtryckningar och reduceringar av det som stör eller distraherar. Med hjälp av att använda sig av en kollektiv och obligatorisk rytm skapas ett schema för hur själva handlingen ska utformas, detta för att handlingen ska bli rutinbaserad (Foucault 2003:153–154). Förutom att handlingen blir homogen, finns en tanke om ett rätt rörelseschema (Foucault 2003:154; Foucault 2010:70). Genom att utföra rörelserna på ett visst sätt ökar effektivitet och snabbhet, vilket medför att det blir möjligt att kunna följa ett korrekt tidsschema. Foucault (2003:155) benämner detta som en ”instrumentell kodning av kroppen”. Disciplinering har som mål att individen själv ska reglera sitt beteende, en teknik där individen både är ”föremål och verktyg” (Foucault 2003:171).
2.5.2 Övervakning (panoptism)
Foucault (2003:201–203) beskriver Benthams fängelsebyggnad Panopticon. Genom sin arkitektoniska uppbyggnad med övervakningstornet i mitten och cellerna runt om, får övervakaren en god överblick över individerna i sina celler. Saknas någon fånge i en cell, synliggörs detta enkelt. Uppbyggnaden möjliggör att ett fåtal personer kan övervaka många personer samtidigt. Fångarna i sin tur blir medvetna om att de är väl synliga hela tiden av både övervakare men även av de andra fångarna. Detta medför att de själva anpassar sig efter de regler och normer som gäller och övervakningen fungerar därmed av sig själv. Fångarna kan aldrig vara säkra på om de blir iakttagna eller inte. Övervakningen bidrar med kunskaper om varje individ, vilket kan användas för att styra gruppen som helhet (Foucault 2003:198). Foucalt (2003:202) uttrycker det som ”den arkitektoniska
anordningen blir en maskin som skapar och underhåller ett maktförhållande som är oberoende av den som utövar den, kort sagt, fångarna är inneslutna i en maktsituation som de själva uppbär”. Vidare nämner Foucault (2003:204–207) att Panopticon kan överföras på andra samhällsfunktioner där många individer ska ingå i ett kollektiv och ”dess förträfflighet vilar i den väldiga styrka som det är i stånd att förläna alla institutioner inom vilka man tillämpar det” (Foucault 2003:207).
2.5.3 Normalisering
Normer anger vilka förväntningar och regler som finns i ett socialt sammanhang. Pedagogikprofessor Gunnel Colnerud (1995:14) benämner normer som handlingsdirektiv, som anger hur, när och vem som ska handla.
Normalisering som styrteknik handlar enligt Foucault (2003:179–185) om att synliggöra det som avviker från det normala. Genom att granska, peka ut och särskilja en individ från gruppen framträder individen ur kollektivet och en korrigering av beteendet kan ske. Individen och kollektivet blir härmed medvetna om vilket beteende som är det önskvärda – normen befästs. Särskiljandet kan vara både av berömmande eller bestraffande karaktär samt beröra en enskild individ eller hela kollektivet.
2.5.4 Den pastorala makten
Foucault (1983:214; 2010:129–131) beskriver den pastorala makten som en herdemakt. Herden har makt över sin flock och dess förflyttning från en plats till en annan. Själva makten är en välgörande makt och dess intentioner är goda, att beskydda och säkerställa för flockens överlevnad, en omsorgsmakt. Omsorgen är enbart riktad mot flocken och är därmed självuppoffrande. Herden guidar sin flock men det är enbart möjligt att genomföra om han har alla individerna i flocken med sig. Genom att skaffa sig kunskap om de
enskilda individernas förmågor, kan denna kunskap användas som styrningsmedel. Foucault (2010:154) menar att även den religiösa makten är att likställa med en herdemakt, en pastor som sörjer för sin församling.
2.5.5 Reflektion över vald teori
Att använda sig av Foucaults (1983; 2003; 2010) teorier om makt och styrning i en studie om förskolan kan upplevas kontroversiellt då hans teorier bygger på studier av fängelsemiljöer. Men Foucault (2003:139–140, 207) menar att teorierna även är överförbara på andra institutioner, dock nämns inget om förskolan. Däremot har andra forskare använt sig av hans teorier vid studier av förskolan (t.ex. Eriksson-Bergström 2013; Markström 2007; Nordin-Hultman 2004; Tullgren 2003). Foucault (2003:xiii) fokuserar inte på vem som innehar makten utan hans intresse riktas mot hur makten utövas, vilket vi fann var användbart i vår studie då även vårt fokus ligger på hur makten utövas av pedagoger och barn i på- och avklädningssituationer i hallen. Vardagen i förskolan är uppbyggd kring rutiner, mer eller mindre obligatoriska aktiviteter och det sker en ständig övervakning barn och pedagoger emellan. Normer framträder, exempelvis hur man ska bete sig i förskolan. I förskolan har pedagogen ansvar för barngruppen och de enskilda individerna, med fokus på barnens bästa – en välmenande makt. I studien kommer vi att använda oss av Foucaults innebörd av begreppen men istället för den pastorala makten kommer vi att benämna den som den välmenande makten.
3. Metod och genomförande
I denna del kommer vi att redogöra för vilken metod vi har använt oss av för att samla in material till analysen, hur urvalet gått till samt hur det praktiskt genomfördes. Vi kommer även att redogöra för hur vi har bearbetat vårt insamlade material samt hur de forskningsetiska principerna har följts.
3.1 Metodval
Enligt lektor Johan Alvehus (2013:109) tar en induktiv ansats sin utgångspunkt i empirin och därefter byggs slutsatserna. Vi har utgått från våra observationer och tittat efter framträdande mönster, dessa har sedan legat till grund för våra slutsatser. Studien har därmed en induktiv ansats.
Studiens syfte är att undersöka vad pedagoger och barn säger och gör i på- och avklädningssituationer. För att få syn på detta kan observation i hallen vara en lämplig metod, detta då observationen sker i sitt naturliga sammanhang. Enligt Runa Patel och Bo Davidson (2011:91), som båda har mångårig erfarenhet av undervisning i forskningsmetodik, är observation som metod särskilt lämpligt när beteenden och skeenden ska studeras i sin naturliga miljö. Observationer är inte beroende av tydliga minnesbilder eller av verbal kommunikationsförmåga för att kunna återge händelser jämfört med intervjuer. Detta gör att metoden blir speciellt lämplig vid studier där de yngsta barnen i förskolan är involverade. Den som filmade var på förskolan under mars månad när studien genomfördes och skulle samtidigt vara aktiv i barngruppen och detta medförde att hon blev en deltagare i studien. En fördel enligt Johansson (2013:37) är att den deltagande observatören får inblick i det sammanhang som studien ingår i, genom att tillbringa tid på forskningsfältet och genom den nära kontakten till de som ingår i studien. Däremot påverkar enligt Alvehus (2013:93) en deltagande observatör alltid situationen genom enbart
sin närvaro, detta innebär att samtalen och handlingarna kunde ha sett annorlunda ut om observatören inte hade deltagit.
Vårt material består av observationer som har dokumenterats med hjälp av en videokamera. Markström (2007:10) menar att ”hur förskolevardagen gestaltas i praktiken är något som bör studeras via aktörerna i förskolan”. Vi ansåg att filmning med hjälp av en videokamera kunde vara en relevant metod för att försöka fånga vad som sägs och sker mellan barn och pedagoger. Kameran har gjort det möjligt att fånga kroppsspråk, gester, minspel, blickar och detaljer vilket hade varit svårt att få med genom att bara anteckna i ett observationsprotokoll (Johansson 1999:105–106; Johansson 2013:52). Genom vårt val att dokumentera har vi haft möjlighet att återvända till materialet flera gånger och se på det utifrån olika aspekter, vilket var nödvändigt då det är många individer i hallen som interagerar samtidigt. Videoobservationer kan verka som en neutral metod för att studera något, men det är alltid personen som filmar som väljer fokus på vad som ska filmas och hur det ska filmas (Alvehus 2013:97–98; Johansson 1999:106). En risk med att använda videokamera som observationsmetod, är att den insamlade empirin kan bli väldigt omfattande (Johansson 1999:105). Det kan därmed bli svårt att avgränsa sig i analysen. Vi upplever att vårt material blev omfattande, tids- och arbetskrävande men även att det gavs tillfälle till rika analysmöjligheter dock var vi tvungna att avgränsa oss vid valet av perspektiv.
Studiens empiriska material består av totalt sex timmar videoobservationer, fördelat på 23 påklädningstillfällen och 12 avklädningstillfällen. Sammanlagt är det alltså 35 observationstillfällen. Att avklädningstillfällena är färre i förhållande till påklädningstillfällena, beror på att hämtning av barnet på eftermiddagen ofta sker ute på gården, därmed sker ingen avklädning i hallen.
3.2 Urval
Studien är gjord på en förskola som är byggd tidigt på 1970-talet och belägen i ett villaområde i ett mindre samhälle i södra Sverige. Förskolan består av fem avdelningar och på samtliga avdelningar är barnen mellan ett och fyra år. Urvalet av de barn som ingår i studien har inte skett utifrån åldersgrupp, utan vår intention har varit att få ett varierat underlag för att kunna problematisera en fråga utifrån flera infallsvinklar. Studien genomfördes på en av förskolans avdelningar och vi har valt att kalla denna avdelning för Nyckelpigan. På avdelningen Nyckelpigan fanns det 21 barn under våren 2014, tio flickor och elva pojkar. På avdelningen arbetar fyra personer varav en är förskollärare, en är mellanstadielärare och två är outbildade vikarier. Vi har valt att kalla samtliga vuxna i observationerna för pedagoger, oavsett vad de har för utbildning.
Valet av förskola grundar sig i att en av oss sen tidigare har en etablerad kontakt med förskolan och under mars månad gavs det en möjlighet till många observationstillfällen under en sammanhängande period. Materialet har således endast filmats av en person.
Observationerna sker enbart under på- och avklädningstillfällen inom förskolans pedagogstyrda verksamhet. Vad som sker under föräldrarnas hämtning och lämning har inte observerats, då vi inte var intresserade av att studera relationen mellan föräldrar, barn och pedagoger. Vårt intresse riktar sig mot att studera det som sker under den verksamhetsförlagda tiden.
3.3 Genomförande
Pedagogerna på avdelningen kontaktades för att informeras om studiens syfte, om de ville delta i den men även för att få besked om förskolans tillstånd för filmning. Pedagogerna var positivt inställda till att studien skulle genomföras samt att den skulle ske under mars månad.
Valet föll på att sätta videokameran på ett stativ istället för att använda en handhållen kamera för att samtidigt kunna vara aktiv i barngruppen vid på- och avklädningssituationerna. Vi tänkte att det även kunde kännas mer naturligt för de som blev filmade om det inte stod någon person bakom kameran hela tiden. Vid observationstillfällena placerades stativet i dörröppningen till ”dockis”, för där var den minst i vägen, men även i dörröppningen till tvättrummet eller allrummet (se bilaga 2). När kameran stod i dörröppningen till tvättrummet stod den lite i vägen, men barn och pedagoger tog hänsyn till detta och påminde varandra om att ta det försiktigt där. Kameran placerades i olika vinklar för att så många barn och pedagoger som möjligt skulle komma med. De första dagarna av studien var medvetenheten om kameran stor hos den som filmade, och avsiktligt försöktes kamerans fokus att undvikas. Detta avtog efterhand och fokus flyttades istället till rollen som den aktiva pedagogen i barngruppen/hallen. Den som filmade upplevde att det var en fördel att sen tidigare vara känd för barnen och pedagogerna, då hennes närvaro i hallen upplevdes som ”naturlig”. Hade den som filmat varit okänd för barn och pedagoger, tror vi att det finns en risk att vissa ageranden hade undvikits. En nackdel var dock att den som filmade positionerade sig som pedagog och därmed påverkade sammanhanget utifrån denna roll.
De första dagarna var barnen intresserade av kameran men ju längre tiden gick desto mindre nyfikna var de. Även om pedagogerna visste att de blev filmade så verkade det inte vara något problem för dem. Men de sa senare att de tyckte det var skönt när studien var avslutad.
Kameran startades när barnen skulle klä på sig och gå ut, och flyttades vid behov för att få olika vinklar. När kameran var startad deltog den som filmade i verksamheten men tittade till kameran emellanåt. Kameran stängdes sedan av när sista barnet var färdigt och hade gått ut. En stund innan barnen skulle gå in startades kameran igen och var igång tills alla barn hade klätt av sig och lämnat hallen.
Observationen startade under andra veckan i mars, eftersom första veckan gick åt till att stärka kontakten med barn och pedagoger på avdelningen. Observationen varade sedan under tre veckors tid och sammanlagt filmades 35 olika på- och avklädningstillfällen.
Längden på de olika sekvenserna varar från 3–23 minuter. Påklädningstillfällena tog generellt sätt längre tid än avklädningstillfällena, då de innefattade svårare tekniska arbetsmoment för barnen samt förhandlingar om lämplig klädsel och toalettbesök. Men även väderlek och antal barn på avdelningen påverkade hur lång tid det tog. Vid bearbetning av empirin återkom samtal och handlingar upprepade gånger i materialet. Med tanke på att studien varade under en förhållandevis lång tid anser vi att tillförlitligheten i studien är hög.
3.4 Etiska ställningstaganden
Vetenskapsrådet har formulerat etiska principer som ska uppfyllas för all svensk humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning i skriften Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning (2002). De fyra grundprinciperna är
informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet. Nedan
redovisar vi hur vi har uppfyllt dessa principer.
3.4.1 Informationskravet
Berörda parter i studien ska ha informerats om studiens syfte, att det är frivilligt att deltaga i studien samt att möjlighet finns att avbryta den om så önskas. Samtliga pedagoger, barn och vårdnadshavare på avdelningen Nyckelpigan har blivit informerade muntligt om studiens syfte och även genom ett informationsblad (se bilaga 1). Där framgick det att vi ville studera vad som sker i hallen vid på- och avklädningssituationer genom att filma med en videokamera. Vi skrev även att deltagandet var frivilligt och kunde avbrytas när som helst under studien.
3.4.2 Samtyckeskravet
De som deltar i studien har själv rätt att bestämma om de vill medverka eller inte. För minderåriga barn krävs vårdnadshavarens godkännande. Samtliga barn, pedagoger och vårdnadshavare har gett sitt muntliga samtycke till att medverka i studien. Vårdnadshavare och barn har tillfrågats i samband med lämning eller hämtning av barnet på förskolan. Förskolan har ett skriftligt tillstånd från vårdnadshavarna avseende foto och filmning på förskolan, där samtliga föräldrar har gett sitt samtycke.
3.4.3 Konfidentialitetskravet
Material och information som berör deltagarna ska behandlas med konfidentialitet och ska förvaras så att inte obehöriga får tillgång till dem. I studien har vi valt att fingera namnen på förskolan, pedagoger och barn för att skydda deltagarna från att bli identifierade.
3.4.4 Nyttjandekravet
Det insamlade materialet ska endast användas till studiens syfte. Vi kommer enbart att använda oss av det insamlade materialet till vår studie. Vi ansvarar personligen för att ingen obehörig får tillgång till materialet. När studien är avslutad och examinerad, kommer materialet att raderas.
3.5 Bearbetning
Studiens empiriska material består av totalt sex timmar videoobservationer, fördelat på 23 påklädnings- och 12 avklädningstillfällen. Sammanlagt alltså 35 observationstillfällen.
Vi började med att titta på samtliga filmer för att skapa oss en överblick. Observationerna beskrevs samtidigt i en spaltdokumentation utifrån frågorna vad/hur sker, när det sker och
vilka agerar. Samtliga filmer studerades upprepade gånger tills en bild av situationen
framträdde. Det blev synligt att det fanns olika gränser, regler och rutiner i hallen, att det samtalades om olika saker samt att samspel mellan olika individer förekom. Vi valde sedan att analysera det som framträdde med hjälp av en lämplig teori. Sammanhang, strukturer och relationer i empirin analyseras utifrån valda delar av Foucaults teorier om makt och styrning. För att kunna återge eller citera situationer korrekt, har vi studerat utvalda filmsekvenser ett flertal gånger. Den som filmade materialet var sedan tidigare bekant med förskolans miljö, barn och pedagoger, vilket medförde att denne fick förklara exempelvis miljöns utformning och hur vardagen är strukturerad för den som inte var närvarande vid filmningen. Vid bearbetning av materialet hade den som inte varit närvarande lättare att förhålla sig objektivt till materialet än den som hade deltagit i studien. Denne fick istället försöka bortse från sin förförståelse och se på filmsekvenserna med en objektiv blick.
4. Resultat och analys
I denna del kommer vi att redogöra för hur hallen är utformad och möblerad samt hur på- och avklädningsprocessen går till. Därefter redovisar vi hur hallen kan ses utifrån olika gränsperspektiv, samtalens innehåll och hur samspelet ser ut. Vidare kommer vi att redogöra för vilka styrtekniker pedagoger och barn använder sig av för att nå ett gemensamt mål men även hur rummets uppbyggnad verkar styrande. Vi avslutar resultat- och analysdelen med en sammanfattning av de olika styrteknikerna samt svarar på studiens syfte och frågeställningar.
I resultatet har samtliga pedagogers och barns namn fingerats. För att särskilja barn och pedagoger åt har vi valt att ge pedagogerna namn med begynnelsebokstaven P. Efter barnens namn anges barnets ålder i år räknat, inom parentes, första gången namnet förekommer i resultatet.
4.1 Hallen
Hallen på avdelningen Nyckelpigan är uppdelad i en grovhall och i en inre hall (se bilaga 2). Både grovhallen och den inre hallen används vid på- och avklädning. Ytorna är små i de båda hallarna, vilket gör att det blir trångt när många vistas där samtidigt.
Grovhallen är rektangulärt utformad och vid ytterdörren finns en stor dörrmatta med en stövelknekt med handtag på. Till vänster står två stycken torkskåp, en liten stol samt en låg bänk. På väggen ovanför bänken finns två stycken tygkorgar där det förvaras reflexvästar samt en whiteboardtavla där pedagogerna skriver dagens aktiviteter och annan information till föräldrarna. Till höger om ytterdörren, högt upp på väggen, hänger barnens regnkläder med barnets namn och foto ovanför. Under regnkläderna finns namnade skohyllor för
barnens samtliga skor. I hallen förvarar även pedagogerna sina ytterkläder och skor.
Den inre hallen är rektangulärt utformad. Längs med tre av väggarna finns hyllor och krokar där varje barn har sin egen plats. Ovanför barnets plats sitter ett laminerat A4 papper med barnets namn och foto samt föräldrars och syskons namn. Längs med den väggen utan hyllor, är en träsoffa i vuxenhöjd placerad och i ena hörnet av soffan en överfylld låda med extra kläder.
Till den inre hallen angränsar en liten alkov som används som bilhörna, ett rum för dock- och rollekar, ett stort allrum samt tvättrum med ett handfat och ett skötbord.
I tvättrummet finns två stycken separata toaletter bredvid varandra med tillhörande handfat och dörr. På golvet, med start från dörröppningen, finns bilder med motiv från Astrid Lindgrens sagor. Bilderna är numrerade med siffrorna 1–10 och bildar en ”stig” som leder fram till handfatet.
4.1.1 Den ideala påklädningsprocessen
Barnen går först på toaletten, efter toalettbesöket tvättar de sina händer i handfatet i tvättrummet. Därefter tas ytterkläderna på i den inre hallen. Skor och eventuella regnkläder tas på i grovhallen. När barnen är färdigklädda, väntar de i grovhallen tills en pedagog öppnar ytterdörren.
4.1.2 Den ideala avklädningsprocessen
Barnen väntar utanför ytterdörren på att en pedagog ska släppa in dem. Därefter tas skorna och eventuella regnkläder av i grovhallen. Sedan går barnen in i den inre hallen och klär av sig sina ytterkläder för att därefter gå in i tvättrummet för att tvätta sina händer i handfatet. Efter handtvätten går barnen allt eftersom de blir färdiga in till allrummet.
4.2 Hallen som gränsland
I hallen finns påtagliga gränser som dörrar och när barnen ska gå ut är de tvungna att vänta innanför ytterdörren. Pedagogerna säger fraser som ”Ni får inte gå ut än för det är ingen fröken ute” och ”Jag ska se om det är någon fröken ute”. Barn uttrycker: ”Kan vi öppna då?” när de väntar på att bli utsläppta. Vid ingång gäller det omvända förhållandet, då väntar barnen utanför ytterdörren innan de blir insläppta. Dörrarna stänger ute men de stänger även inne. Men även mentala gränser finns i form av dörröppningar och trösklar. Trots att inget synligt hinder finns, verkar de som en gräns. Gränsen mellan grovhall och inre hall utgörs av en dörröppning. Denna gräns upprätthålls ständigt av barn och pedagoger genom påminnelser som ”Skorna först, skorna först” eller ”Ta av dig skorna först” innan inträde sker till den inre hallen. Vid ett tillfälle ställer sig en flicka i dörröppningen till tvättrummet. Hon sträcker ut sina armar och håller mot båda sidorna av dörrkarmen. Tittar sedan på sin ena arm och säger ”Man kan gå under här”, därefter tittar hon på den andra armen och säger ”Man kan gå under här också”. Efter en stund springer hon iväg, samtidigt som hon säger ”Nu gör vi det någon annanstans!”. Här tydliggör hon en redan existerande gräns med hjälp av sin kropp.
Hallen kan betraktas som ett gränsland mellan ute och inne, det är ett rum med karaktär av båda. Här möts smutsigt och rent, vått och torrt, ytterkläder och innekläder. I detta utrymme kan både de regler som råder ute och de regler som råder inne gälla. Smuts och väta är mer tillåtet i hallen än i förskolans övriga utrymmen.
Hallen kan dessutom betraktas som ett gränsland mellan hemmet och förskolan. Här övergår familjebarnet till att bli ett förskolebarn. Var denna övergång sker är inte alltid så tydlig och varierar, ibland sker övergången av ansvaret för barnet i inre hallen och ibland inte förrän i allrummet. Detta kan bero på vilken tidpunkt på dagen det är, personaltäthet eller hur bråttom föräldrarna har. Personliga saker som barnet har med sig hemifrån till förskolan är tillåtna i hallen, men inte inne på avdelningen. Förskolan tar inget ansvar för medhavda saker, ifall de kommer bort eller går i sönder. Här synliggörs en gräns mellan saker hemifrån och förskolans saker. I hallen sker informationsutbyte mellan förskolan och
hemmet, både muntligt och skriftligt genom lappar vid barnens hyllor eller meddelanden på whiteboardtavlan.
Det är i hallen vid på- och avklädningssituationerna som mötet med tiden mellan två pedagogstyrda aktiviteter sker, exempelvis uppstår en tid efter samlingen tills uteaktivitetens början men även med tiden mellan aktivitet och rutin, exempelvis uteaktivitet och måltid. Barnen ska antingen sätta på sig eller ta av sig sina ytterkläder. Själva klädprocessen blir en aktivitet i sig, trots detta förekommer det att barnen gör annat. De leker med bilar, visar sina personliga saker för varandra, pratar med varandra eller står bara och tittar sig omkring. Pedagogerna påminner, övervakar och är behjälpliga i klädprocesserna, men vid upprepade tillfällen händer det att de lämnar rummet för att exempelvis ringa ett samtal eller göra något annat ärende. När pedagoger inte är närvarande i rummet förekommer det oftare att barnen gör annat och att ljudvolymen ökar. På- och avklädning framträder som en tid där flera individer ska göra samma sak i ett gemensamt utrymme men där målen ibland för de enskilda individerna kan skiljas åt eller hur lång tid klädprocessen får ta. Vi upplever att barn och pedagoger skapar sig individuell tid i den kollektiva tiden. Graden av styrning varierar, beroende på pedagogernas närvaro eller frånvaro, och påverkar ordningen i hallen.
4.3 Ett möte mellan individer
Nedan kommer vi att redogöra, utifrån olika teman, vad samtalen i på- och avklädnings-situationerna handlar om, hur det sociala samspelet ser ut och hur det upprätthålls barn och pedagoger emellan.
4.3.1 ”Nu går vi ut!”
Avdelningen Nyckelpigan går ut på förmiddagarna och detta sker som regel varje dag. I observationerna uttrycker pedagogerna flera gånger verbala fraser som ”Vi ska gå ut!” och ”Det gäller allihopa”, men även med hjälp av kroppsspråk och gester förtydligas ibland det kollektiva genom pekrörelser mot flera barn samtidigt. Ibland är några barn sysselsatta med andra aktiviteter och visar inte något större intresse av att vilja gå ut, trots detta ges inget annat alternativ. Vill inte något barn klä på sig, sker först en eller flera uppmaningar från pedagogerna. Följs inte dessa, kläs barnet mot sin vilja. Uttryck som även förekommer är ”Vi har inte varit ute, vi måste ha luft!”. Det är uppenbart att utevistelsen har en viktig roll i förskolans verksamhet och att förhandlingsutrymme saknas. Här blir den individuella viljan underordnad de regler som styr kollektivet.
4.3.2 Förhandlingar om väder och kläder
En övervägande del av samtalen i hallen handlar om väderlek och klädval. Studien genomfördes under mars månad och väderleken kunde skifta mycket från dag till dag, vilket gjorde det svårt att välja lämplig klädsel för dagen. Oftast är det en pedagog som går ut och tittar vad det är för väderlek som råder och meddelar de övriga genom uttryck som ”Det är ruggigt idag! Vi måste ha fleece under idag”, ”Det är så blött ute, så vi får ha regnbyxor” eller ”Vill du ha mössan? Du behöver inte, för det är så varmt idag”. Därefter väljs lämpliga kläder. Det sker ständiga förhandlingar under hela påklädningsprocessen mellan pedagoger och barn och pedagoger sinsemellan rörande olika klädkombinationer. Det kan vara förhandlingar om barnen ska ha på sig termobyxor, överdragsbyxor eller om det är tillräckligt med vanliga byxor. Ibland rör det sig om kläderna/skorna är ömtåliga eller har ljusa färger och därmed blir olämpliga att vara ute och leka i, vilket framkommer i uttryck som ”Mamma blir nog inte så glad om de blir smutsiga”. Nedanstående observation under ett påklädningstillfälle visar en förhandling om termobyxor.
Petra: Och nu behöver ni … (Petra tystnar och tittar på Smilla) …asså…nej asså. Smilla! Strunta i termobyxorna!
Mmm. Det är för varmt! (pratar inte till någon speciell person) Eller hur? (tittar på Peggy)
Peggy: Ja.
Genom att Petra stannar upp, tystnar och tittar på Smilla som håller i sina termobyxor och säger till sig själv att det är för varmt, framgår det att pedagogerna även för ett resonemang med sig själva i valet av lämplig klädsel. Hon söker efter bekräftelse av sin kollega Peggy och får hennes medhåll. Vid ett tillfälle kunde vi dessutom se att det sker förhandlingar barn emellan om lämpliga kläder. Elin (4 år) frågar vid ett påklädningstillfälle Axel (4 år) om vilka byxor hon ska ha när hon går ut och han svarar ”Regn!”, Elin upprepar ”Regn” och tar sedan sina regnbyxor. Väderlek och lämplig klädsel har en central roll i förskolans verksamhet och förhandlas och omförhandlas kontinuerligt av pedagoger och barn. Däremot är det ingen förhandling på lika villkor genom att pedagogerna enbart öppnar upp för förhandling mellan två för dem redan godkända alternativ, exempelvis ”Vill du ha mössan? Du behöver inte, för det är så varmt idag”. Är det kallt ute, sker inte denna förhandling.
4.3.3 Renlighetens betydelse
I nästan varje filmat påklädningstillfälle förekommer det påminnelser eller uppmaningar om toalettbesök. Tar inte barnet själv initiativ, uppmanas de av pedagogerna genom uttryck som: ”Ni ska kissa först”, ”Sen provar du och jag att kissa” eller ”Försök kissa, vi ska vara ute en lång stund”. Toalettbesöken sker ofta med dörren öppen, framför allt när det gäller de yngre barnen. De äldre barnen tycks vid toalettbesök värna om sin integritet genom att de oftast stänger dörren om sig. Det talas om ett ”vi” i samband med toalettbesöket, däremot är det ingen handling som kommer att ske gemensamt. Detta uppfattar vi snarare som ett sätt att tona ner uppmaningen till barnet.
Det finns fastklistrade bilder på golvet med motiv från Astrid Lindgrens sagor. Bilderna är numrerade 1–10 och leder fram till handfatet i tvättrummet (se bilaga 2). Vid avklädningstillfällena handlar påminnelserna eller uppmaningarna istället om att händerna ska tvättas. Det är vanligt att pedagogerna kontrollerar att det har blivit gjort. Ibland kommer barnen fram till pedagogerna och visar sina händer och säger ”Jag har tvättat mig”. Upprepade gånger säger barnen till varandra att inte trängas, upplyser varandra om vems tur det är och ställer sig efter varandra på de markerade bilderna. Pedagogerna övervakar att det är ”lugnt” i tvättrummet, att barnen tvättar sina händer samt att de barn som är färdiga lämnar tvättrummet. Detta kommer till uttryck i uttalanden som ”Vad händer här? Tvättar ni er?”, ”Gör ni vad ni ska?” eller ”Är du färdig, kan du gå ut härifrån”. När det är livligt i tvättrummet säger pedagogerna till barnen att lugna ner sig. Ordningen i tvättrummet upprätthålls av pedagoger och barn men även genom markeringen på golvet som bildar en ”stig”. Alla dessa uppmaningar synliggör att hygien är en kollektiv handling och tycks ha en central roll i förskolans verksamhet, med tanke på hur mycket det talas om det.
4.3.4 Ett möte mellan hem och förskola
I observationerna har vi sett att det förekommer samtal om saker som barnen har tagit med sig hemifrån till förskolan. Det kan vara solglasögon, gosedjur, lypsyl, dockor, böcker, börsar, nappar och cykelhjälmar. När barnen kommer till förskolan läggs eventuella medhavda saker på barnens respektive hyllor i hallen. Vid på- och avklädningstillfällena blir barnen påminda om sina saker på hyllan. Barnen visar gärna sina saker för pedagogerna och/eller de andra barnen. Pedagogerna uttrycker korta meningar som ”Åh så fin”, ”Så fin, den matchar din cykel” eller ”Lägg den på hyllan”. Barnen däremot studerar varandras saker ingående och vill gärna känna på dem. Nedanstående observation visar ett sådant samtal.
Avdelningen är på väg ut och håller på att klä på sig. Elin (4 år) har tagit sin börs från hyllan och visar den för Axel (4 år) som tittar intresserat. Elin bestämmer att de ska ta med börsen ut. Innan de går ut hjälper Pia Elin med att knäppa hennes jacka. Pia upptäcker börsen som Elin håller i sin hand.
Pia: Den ska du inte ha med dig ut (pekar på börsen). Elin gömmer börsen bakom sin rygg.
Pia: Nej, nej. Lägg den på hyllan (pekar på börsen).
Elin lägger därefter börsen på sin hylla.
Vid ett annat påklädningstillfälle tar ett barn på och av sig sina medhavda solglasögon upprepade gånger. En pedagog säger då ”Lägg solglasögonen på hyllan, så går det mycket lättare att klä på sig”. Barnet säger inget utan småler. Barnet påminns då på ett milt sätt vartefter pedagogen går sin väg för att hjälpa ett annat barn. Barnet klär på sig sin jacka, men behåller solglasögonen på för att sedan gå ut.
I ovanstående observationer blir det tydligt att i förskolan har var sak sin plats, personliga saker ska inte blandas med de saker som tillhör förskolan. Trots detta skapar sig barnen tillgång till sina personliga saker vid upprepade tillfällen genom att bryta denna ”regel”. Ibland går det och ibland inte, beroende på vad det är för saker och hur upptagna pedagogerna är.
4.3.5 En tävlingssituation
Pia kommer åter in i hallen samtidigt som Elin säger: Jag kan inte! Elin vänder sig sedan om, släpper leksaksbilen och springer mot sin hylla samtidigt som hon gör ett kraftigt flåsande ljud. När hon når hyllan, tar hon tag i sin jacka och säger: Jag kan!
Pia går mot Elin och plockar upp leksaksbilen som Elin släppt på golvet och säger: Klara, färdiga, gå Elin!
Elin tar på sig jacka och mössa, därefter vänder hon sig mot Axel. Elin: Vilka, vilka byxor mmm… mmm… ska jag ha? Axel: Regn!
Elin: Regn. Du, jag kan inte ta den…(har svårighet med att få byxorna av kroken men får strax efter ner dem). Aaahh jag kommer att vinna!
Elin sätter sig ner på golvet och börjar ta på sig regnbyxorna. Gör ett flåsande ljud och säger: Jag skyndar mig! Nu skyndar jag mig! Elin tittar på Axel och säger: Du är inte klar!
Elin reser sig med byxorna halvvägs uppe och går mot grovhallen. På vägen blir hon stoppad av Pia som hjälper Elin med att få på sig byxorna.
Elin: Jag kommer att vinna!
Tävlingar förekommer sällan på förskolan. En tänkbar orsak kan vara att organiserade tävlingar, där en står som vinnare, riskerar att leda till bråk och osämja barnen emellan. Undantag uppstår dock vid på- och avklädningssituationer. Där förekommer det ständigt fraser som ”Kom igen!”, ”Du kan!”, ”High five!” och ”Nu ska vi se vem som vinner?”. Vid ett tillfälle när alla barn och pedagoger står färdiga i hallen för att sedan gå till gymnastiksalen räknar en pedagog in barnen och säger ”Bingo! Alla var här!”. I talet om
vem som vinner, kan det röra sig om vem som vinner två barn emellan eller vem som vinner
av barnet och pedagogen. Det förkommer även att barn emellan talar om vem som vinner. Tävlingen blir härmed ett legitimt medel för att skynda på klädprocessen. Men vid ett annat tillfälle när barnen befinner sig i grovhallen och är på väg ut, uttrycker en pedagog ”Ställ upp här fint nu, så ni kan gå ut. Och det spelar ingen roll vem som står först”. Här framkommer det att tävling inte är legitimt då målet redan är uppfyllt genom att barnen är färdigklädda.
4.3.6 En lärande omsorgssituation
En stor del av samtalen i hallen handlar om lämplig klädsel. Vid ett tillfälle väljer en pedagog en extra kofta till ett barn på grund av att barnet har hosta. Vid ett annat tillfälle har ett barn med t-shirt tagit på sig sin jacka, men pedagogen anser att klädseln inte är tillräcklig för väderleken. Vid ett tredje tillfälle vill ett barn inte ha sina vantar, och pedagogen säger ”Men då kanske du kommer att frysa”. Många gånger vid på- och avklädning tas små barn upp i famnen för att få hjälp av pedagogerna. Flera gånger förekommer också fysiska beröringar som strykningar över ryggen eller kinden samt verbala uttryck som ”Lilla hjärtat” och ”Sötnos”. Omsorg sker även barn emellan, som när ett barn vid flera tillfällen hjälper andra barn med att klä på- eller av sig.
Vi kan se lärandesituationer där barnen uppmanas av pedagogerna att ”Prova först själv” för att sedan få instruktioner som ges stegvis hur barnen lättast gör för att ta på sig skor, byxor eller dra upp en dragkedja på en jacka. Det finns en strävan mot att barnen i förskolan ska kunna klä sig själva. När barn är högljudda eller puttar på varandra sker tillsägelser från pedagoger: ”Så uppför man sig inte!” och ”Sluta tramsa!”. Det visar att det finns vissa förväntningar på hur barnen ska uppföra sig i förskolan. Hallen blir härmed en plats för omsorg och lärande. I förskolans uppdrag ingår det att verksamheten ”ska utgå från en helhetssyn på barnet och barnets behov och utformas så att omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet” (Skolverket 2010:5).
4.4 Den styrda hallsituationen
Vid analys av empirin såg vi att styrning har en central roll i på- och avklädningssituationer. Vi kunde urskilja fyra olika former av styrningstekniker: rutiner,
övervakning, den välmenande makten och normalisering. I denna del kommer vi att
redogöra för hur pedagoger, barn men även institutionen i sig går till väga för att nå ett gemensamt mål inom en viss tidsram. Avslutningsvis sker en sammanfattning.
4.4.1 Rutinens tvång
Det sker sällan undantag från den dagliga utevistelsen, men vid ett tillfälle regnade det kraftigt och då valde pedagogerna en aktivitet inomhus. Vid flertalet tillfällen sägs uppmaningar av pedagogerna som ”Nu ska vi gå ut!” och ”Det gäller alla!”. Ibland visar eller säger barn att de inte vill gå ut, trots detta ges inget annat alternativ. Vill inte något barn klä på sig, gör pedagogerna det. Utevistelsen går inte att välja bort och det är en obligatorisk aktivitet. Här blir den individuella viljan underordnad de kollektiva aktiviteterna. I observationerna framkommer det att barnen går på toaletten innan de går ut. När de kommer in efter utevistelsen tvättar de händerna. Detta sker regelbundet. Barn och
pedagoger upprätthåller rutinen genom att ständigt kontrollera och påminna varandra. Vardagen i förskolan är inrutad genom att det finns ett tydligt tidsschema som styr kollektivet.
När toalettbesöket är avklarat går en del barn direkt till sin hylla för att hämta sina kläder medan vissa barn står och tittar sig omkring, börjar leka med någon sak eller går till bilhörnan. De barn som inte själv tar initiativ till att klä sig, blir påminda av pedagogerna. Pedagogerna upprepar ibland påminnelserna flera gånger. Ibland sägs meningar som ”Skynda dig” och ”Det är lättare om du tar av dig stövlarna först”. Nästa steg är att barnet styrs mot sin klädhylla genom att en pedagog lägger sin hand på barnets rygg och gör en lätt fösning mot dess hylla. Vid upprepade tillfällen lägger pedagogerna fram klädesplagg på golvet framför barn som inte har börjat klä sig. Klädprocessen är kollektiv och det finns en tanke om en optimal arbetsgång för att skynda på påklädningsprocessen, ett rörelseschema. Att sätta på sig vantar eller stövlar före ytterkläderna gör inte påklädningsprocessen optimal, likaså ett toalettbesök som sker efter att ytterkläderna är på. Vid avklädning är det lämpligast att ta av sig stövlarna före överdragsbyxorna. Rätt rörelseschema gör det möjligt att följa tidsschemat. Återkommande rutiner i vardagen används som disciplineringsredskap och ger möjlighet till självreglering.
4.4.2 Den övervakande blicken
Vid på- och avklädningstillfällena cirkulerar pedagogerna i hallen. De sveper med blicken över hallen samtidigt som de samtalar med barnen och de andra pedagogerna. Påminnelser sker och kläder som ska användas läggs fram. Med jämna mellanrum stannar de till för att hjälpa något barn men behåller blicken över hallen och kontakten med de andra barnen. Ibland står de stilla på ett ställe eller sätter sig på träsoffan, då händer det ofta att barnen kommer fram till pedagogerna för att be om hjälp eller visa något. Träsoffan i hallen används också av pedagogerna vid på- och avklädning av de små barnen. Det sker ständigt iakttagelser barnen emellan och ofta påminner och hjälper de varandra med kläderna. Pedagogens placering gör det möjligt att se, men även att bli sedd av barnen. Det är möjligt
att upprätthålla kontakten med många samtidigt samt att uppmärksamma om något barn inte är vid sin plats. Uppbyggnad och möblering gör att både pedagoger och barn kan övervaka vad som sker i hallen. Genom rummets uppbyggnad blir det möjligt för ett fåtal personer att övervaka många samtidigt. Vetskapen om att ständigt kunna bli sedd medför en anpassning efter de regler och normer som gäller. Övervakningen fungerar därmed av sig själv.
4.4.3 Den välmenande makten
Det är strax före lunch och det är dags att gå ut. Elin (4 år) har inte börjat klä sig utan leker med en boll. Marcus (4 år) sitter på golvet och håller på att ta på sig sin overall. Smilla (3 år) och Josefin (2 år) är redan färdigklädda och är på väg ut till grov hallen. Pia och Peggy befinner sig i hallen. Peggy påminner Elin om att hon ska klä på sig samtidigt som hon föser Elin mot hennes hylla. Elin fortsätter att leka med bollen. Pia går mot Elin.
Pia: Jag får den bollen. Jag får bollen (sträcker fram sin hand, tar bollen). Säger sedan: Nu får vi se vem som blir först färdig! Elin eller Axel? Klara, färdiga, gå!
Pia vänder sig sedan om och lämnar hallen.
Elin tar några steg efter Pia, stannar och vänder sig sedan mot Axel.
Elin: Var är bollen? Elin sträcker samtidigt ut sina händer i en frågande gest och tittar sig omkring.
Axel: Pia har tatt den.
Elin gör ett frustande ljud och säger sedan: Vad ska jag ta på mig då? Axel: Dina kläder så klart!
Peggy går förbi Elin och Axel och säger i förbifarten: Ja precis! Axel: Ja precis!
Elin har plockat upp en leksaksbil från golvet och går med den i handen mot Axel. Marcus tittar hela tiden på Elin och Axel medan han klär sig utan att säga något.
Axel: Annars vinner inte du. Elin, skynda dig så du vinner!
Pia har en maktposition som pedagog och vuxen över barnen. I ovanstående försöker Pia på ett lekfullt sätt att använda sin makt till att styra Elin och Axel till att klä på sig. De väljer
att anta lekutmaningen och anpassar sitt beteende för att nå målet som är att gå ut. Pia ser till gruppens ”bästa”, men även till den enskilda individens välbefinnande i gruppen. Gruppen ”bästa” är att nå målet. Pias makt blir härmed välmenande och ändamålsenlig.
Pedagogerna ser till att alla barnen klär på eller av sig. Samtidigt uppmärksammar de enskilda barn genom påminnelser, uppmaningar eller att erbjuda dem hjälp. Innan barnen blir utsläppta uppmanas de på ett glatt och välmenande sätt till att ställa upp sig i led innanför ytterdörren: ”Jag får se ett snyggt led nu” eller ”Ett fint led innan vi går ut”. Därefter kontrolleras att klädseln är lämplig och att samtliga barn befinner sig i ledet. Vid ett tillfälle släpps barnen ut med ett glatt utrop från pedagogen ”Så alla vilddjur. Kom igen nu!”.
Vanligt förekommande är fraser som ”Kom igen!”, ”Du kan!” och ”Nu ska vi se vem som vinner?” när barnen ska klä sig. I talet om vem som vinner, kan det röra sig om vem som vinner två eller flera barn emellan eller vem som vinner av barnet och pedagogen. Nedanstående observationer är ytterligare två exempel på hur pedagogen använder sig av en välmenande makt som styrteknik.
Tre barn leker med bilar istället för att klä på sig.
Petra: Vem vill ha hjälp av Petra räcker upp en hand? Försten hit får hjälp! (glatt utrop) Ivar (3 år) springer fram till Petra.
Petra: Bingo! Ivar vann. Yes! (glatt utrop)
Vid ett annat tillfälle har Olle (3 år) tagit på sig överdragsbyxorna själv. Petra uppmärksammar detta.
Petra: Kunde du? Kom hit och give me five Olle! (glatt utrop)
Olle gör ”high five” med Petra och fortsätter sedan att klä sig. Efter en stund säger han: Jag kan inte ta på jackan.
Petra: Du som var så duktig med byxorna Olle. Kan du inte ta på dig jackan också?
omhändertagande sätt få barnen att självmant klä sig genom att hon ”uppoffrar sig” för gruppens bästa, utan tanke på egen arbetsinsats. I observationerna har vi sett att de barn som Petra erbjuder hjälp har klätt sig själva vid tidigare tillfällen och är egentligen inte i behov av hennes hjälp. Kunskap om enskilda barns förmågor kan användas som styrningsmedel. I ovanstående uppmärksammar Petra att Olle klarar att ta på sig sina överdragsbyxor själv, med utgångspunkt från detta uppmuntrar hon honom att även försöka ta på sig sin jacka. Pedagogerna vägleder barngruppen mot målet, men de ordnar även för det enskilda barnets bästa genom att se till att det har lämplig klädsel på sig.
4.4.4 Den rätta vägen
Avdelningen ska gå ut och fyra barn befinner sig redan i den inre hallen. Mikaela (4 år) håller på att ta på sig sina överdragsbyxor och jackan ligger bredvid henne på golvet. Framför henne ligger Elin (4 år) och Axel (4 år) på knä och kör varsin leksaksbil fram och tillbaka över golvet, vilket medför ett raspande ljud. Cajsa (3 år) står och tittar på utan att göra något. Petra kommer in i hallen och säger:
Petra: Vet ni vad? Vet ni vad? Vet ni vad? Lyssna nu här. Vi ska inte leka med bilar nu. Mikaela: Men jag klär på mig.
Petra nickar mot Mikaela och säger sedan: Kan någon berätta vad vi ska göra?
I hallen har nu även Olle (4 år), Annie (3 år) och Nea (4 år) kommit ut. Olle och Annie kör även de med bilar på golvet.
Mikaela: Klä på oss och gå ut.
Petra: Ja… och det gäller allihopa (pekar samtidigt upprepade gånger i luften på de barn som befinner sig runt henne).
Elin: … och gå ut…
Petra: Nu vill jag att alla lägger bilarna som de har, där igen. Olle också och Annie (gör en pekrörelse mot bilhörnan och vänder sig sedan om). Och så klär vi på oss på en gång.
I ovanstående situation lyfter Petra fram ett avvikande beteende för gruppen, billeken, för att detta ska kunna korrigeras. Detta sker genom att hon påkallar barnens uppmärksamhet, frågar vad tanken är att barnen ska göra för att sedan förtydliga Mikaelas svar med att det
