Handbollsspelares effektutveckling i olika riktningar

Malmö Universitet

Idrottsvetenskap

Examensarbete i Idrottsvetenskap ,

IV512G, vt 2020

15 högskolepoäng på grundnivå

Handbollsspelares effektutveckling i olika

riktningar

Handball players power in various directions

Mårtensson Jesper

Idrottsvetenskapligt program 180hp Idrottsvetenskap: Fysisk aktivitet och hälsa 2020-06-01

Examinator: Torsten Buhre Handledare: Stephen Garland

Förord

Jag vill tacka alla deltagare som valde att ställa upp i studien samt alla människor runt omkring som möjliggjorde studien.

Abstract

The purpose of this dissertation is to analyze Swedish male handball players power in the lower limbs, dependent on position, in different anatomical planes. Previous studies has examined vertical and horizontal power but not medial lateral power. This study used previous studies as theory. Power was examined through vertical, horizontal and medial lateral CMJAS, unilateral and bilateral, in a laboratory setting. The vertical jumping performance was measured with ‘My Jump 2’ and the vertical power (W; W/kg) was calculated with Lewis formula. Only the jumping performance (cm) was noted in the horizontal and medial lateral CMJAS. No significance difference was observed (p>0.05) in power between the positions. A strong correlation between the vertical and horizontal CMJAS was observed (p<0.05; r=0.860-0.883). Conclusion, handball players, independent position, possesses similar power, bilateral and unilateral, in vertical, horizontal and medial lateral CMJAS. Medial lateral power needs to be examine to create a better profile of the player. Keywords: Power, Handball, Position, CMJAS, Vertical, Horizontal, Medial lateral, FFM, SSC, Muscle fiber

Innehållsförteckning

Plyometrisk träning – fysiologiska adaptioner ... 22

Sammanfattning ... 23 4. Metod... 24 Urval ... 24 Deltagare ... 25 CMJAS... 25 Applikationen - My Jump 2 ... 29 Etiska övervägande ... 30

Validitet och Reliabilitet ... 30

Bearbetning och statistik analys ... 32

5. Resultat ... 33

Effektutveckling utifrån position ... 33

Korrelation mellan olika riktningar i CMJAS ... 38

6. Diskussion ... 39

Metoddiskussion ... 41

Begränsningar och Implikationer... 42

Vidare forskning ... 44 Slutsats ... 44 Praktisk tillämpning ... 45 Referenslista ... 46 Bilagor ... 53 Bilaga 1 – Informationsbrev ... 53

1. Inledning

Handboll är en sport som spelas över stora delar av världen och har 27 miljoner utövare (International Handball Federation, 2020). Världsmästerskapet för herrar 2019 sågs av två biljoner på TV, hade en sändningstid på 6186 timmar och ett media värde på 222 miljoner €. År 2018 hade Sverige 128 605 utövare, vilket är de senast rapporterade siffrorna, där 49% utgörs av kvinnor och 51% utgörs av män (Riksidrottsförbundet, 2018). Upplagan av herrarnas europamästerskap (EM) 2020 i handboll engagerade människor världen över och spelades i bland annat Sverige (Fredriksson och Flinck, 2020). Sverige slutade på en delad 7:e plats vilket kan anses, inte vara tillräckligt bra, med tanke på det svenska herrlandslagets historia (Svenska Handbollslandslaget, 2020). Vinnaren blev Spanien som vann sitt andra EM guld (Fredriksson och Flinck, 2020). Olika spelstilar präglade detta EM, men profileringen av idrotten handboll genomsyrade de olika lagen (Flinck, 2020).

Handboll innefattar fyra positioner: målvakt, niometerspelare, kantspelare och linjespelare (Krüger, Pilat, Ückert, Frech & Mooren, 2014; Massuca, Branco, Miarka & Fragoso, 2015). Handboll är en högintensiv idrott som består av korta högintensiva sprinter, mellan försvar och anfall, i olika riktningsförändringar (Cardinale, Whiteley, Abdelrahman & Popovic, 2017; Büchel et al., 2019). Därav är det viktigt att besitta en god kondition för att inte tappa

intensiteten (Kenney, Wilmore & Costill, 2015). Handboll är dessutom en kroppskontaktsport som kräver muskelstyrka och effektutveckling i hela kroppen (Krüger et al., 2014; González-Ravé et al., 2014; Massuca et al., 2015; Górski et al., 2018; Manou, Aguilera & Dalamitros, 2019). Effektutveckling i benen kan vara av betydelse, beroende på spelsystem och position, för att kunna hoppa högre och längre, kliva förbi eller försvara mot motståndarna (González-Ravé et al., 2014; Hermassi et al., 2014). Relativ effektutveckling verkar vara fördelaktig i anfallsspelet och maximal effektutveckling i försvaret.

Tidigare forskning har fokuserat på vertikal effektutveckling i benen (Krüger et al., 2014; González-Ravé et al., 2014; Bojić, Kocić & Stajić, 2015; Massuca et al., 2015; Górski et al., 2018; Manou et al., 2019) och olika träningsmetoder föreslås för utveckling (Carvalho,

Mourão & Abade, 2014; Hermassi et al., 2014; Dello Iacono, Martone, Milic & Padulo, 2016; Slimani, Chamari, Miarka, Vecchio & Chéour, 2016; Spieszny och Zubik, 2018; Maurelli, Bernard, Dubois, Ahmaidi & Prioux 2019). Exempel på träningsmetoder som förbättrar effektutvecklingen är periodiserat träningsprogram, olympiska lyft och plyometriska

övningar. Plyometriska övningar är den träningsmetod som har förbättrat effektutveckling mest (Slimani et al., 2016). Det kan bero på de fysiologiska adaptioner som plyometrisk träning leder till, t.ex. ökad kontakt med den specifika muskeln (Markovic och Mikulic, 2010; Fouré, Nordez, McNair & Cornu, 2011; Mirzaei, Norasteh & Asadi, 2013). Om andra

träningsmetoder förekommer leder det till andra fysiologiska adaptioner vilket kan vara mindre gynnsamt för effektutvecklingen (Kenney et al., 2015). Faktorer som kan påverka effektutveckling är stretch-shortening cycle (SSC), den fettfria massan (FFM) samt typ av muskelfiber (Markovic och Mikulic, 2010; Fouré et al., 2011; Mirzaei et al., 2013).

Effektutveckling i olika riktningar förekommer ständigt under en handbollsmatch (Cardinale et al., 2017; Büchel et al., 2019). Försvararna försvarar längs målområdet, lateral

effektutveckling, stöter eller håller emot anfallare, horisontell effektutveckling, samt hoppar för att blockerar skott, vertikal effektutveckling (González-Ravé et al., 2014; Hermassi et al., 2014). Anfallare försöker istället kliva förbi sin försvarare, lateral effektutveckling, hoppa in i målområdet för att skjuta, horisontell effektutveckling, samt hoppa högre än försvararna för ett bättre läge att skjuta och göra mål, vertikal effektutveckling. Då handboll inte enbart spelas i horisontalplan, utan även i frontalplan och sagittalplan (Jansson och Ovendal, 2016;

Cardinale et al., 2017), kan det vara av betydelse att undersöka effektutvecklingen i de olika riktningarna.

Syfte

Syftet med studien är att analysera svenska manliga handbollsspelares effektutveckling i benen, i de olika rörelseplanen, beroende på position. Den nya kunskapen kan leda till en mer komplett bild av handbollsspelare beroende på position och därav underlätta processen att utveckla samt identifiera nya spelare.

Frågeställningar

I den tidigare forskning som identifierats har det fokuserats mest på vertikal effektutveckling, delvis horisontell men inte mediallateral effektutveckling. Forskningen tyder inte på hur den vertikala effektutvecklingen påverkar horisontell och mediallateral effektutveckling hos handbollsspelare, därav ställs följande frågeställningar:

• Hur ser effektutvecklingen i benen ut hos manliga handbollsspelare i två klubbar i södra Sverige, beroende på position, i vertikalt, horisontellt och mediallateralt counter movement jump armswing?

• Hur påverkas det horisontella och mediallaterala counter movement jump armswing av den vertikala effektutvecklingen hos manliga handbollsspelare i två klubbar i södra Sverige?

Utifrån dessa frågeställningar ställs hypoteserna: 1) Det finns en signifikant skillnad mellan positionerna i effektutveckling, 2) Det finns ingen korrelation i effektutvecklingen mellan det vertikala och horisontella CMJAS samt ingen korrelation i effektutvecklingen mellan det vertikala och mediallaterala CMJAS, i relation till studiens urval. Hypoteserna är baserade på tidigare forskning.

Disposition

Första delen av studien består av begreppsdefinition för att undvika missförståelse av centrala begrepp vilket underlättar läsningen. Andra delen av studien består av tidigare forskning för att demonstrera studier inom samma problemområde. Den tidigare forskningen är uppdelad i underrubriker och studierna ligger till grund för studiens teori.

Tredje delen av studien är metod vilken är uppdelad i olika avsnitt, för att underlätta replikation av studien. Först presenteras den experimentella designen följt av vilken typ av urval och dess avgränsningar samt att deltagarna presenteras. Därpå följer

insamlingsmetoden, CMJAS, som förklarar vilka hopp och mätningar som togs och hur, samt laborationens tillvägagångsätt. Beskrivning av de olika CMJAS och vad som krävs för godkänt hopp presenteras i en tabell. Demonstration av hoppen visas på bilder. Sedan presenteras instrumentet som användes vid det vertikala CMJAS. De etiska övervägande presenteras därefter och hur dessa hanterades i praktiken. Vidare diskuteras validitet och reliabilitet i studien samt validiteten och reliabiliteten i insamlingsmetoden och dess instrument. Sista delen i metod beskriver bearbetning och statistisk analys vilken beskriver vilka statistiska tester som utfördes, hur datan presenteras samt hur hypotesen bekräftas eller förkastas.

Fjärde delen av studien är resultatet vilket presenteras i tabeller och figurer för att underlätta avläsningen av resultatet. Resultatet är uppdelat i två underrubriker, en till varje

frågeställning, för att underlätta för läsaren. Femte och sista delen är diskussion. I

diskussionen diskuteras studiens resultat kopplat till tidigare studier och vad resultat kan bero på. Vidare diskuteras de etiska övervägande och hur det resulterade i praktiken. Problematik med teorin diskuteras sedan, för att visa på eventuella brister och fördelar med teorin. Studiens begränsningar och dess implikationer lyfts sedan. Förslag till vidare forskning ges och studien avslutas med en slutsats.

2. Begreppsdefinition

I studien finns ett antal centrala begrepp som har sitt ursprung i träningsfysiologi. Kapitlet är uppdelat i två underrubriker Teori och Mätning. Nedan definieras begreppen för att underlätta läsningen av den tidigare forskningen samt hur de tolkas i denna studie.

Teori

Sarkomer – Många sarkomerer utgör en myofibril, där många kontraherade sarkomerer utgör en muskelkontraktion (Kenney et al., 2015; Widmaier et al., 2016).

Filament – Finns i en sarkomer och det finns tjocka filament (myosin) och tunna filament (aktin) vilka skapar kontraktionen i sarkomeren (Kenney et al., 2015; Widmaier et al., 2016). Z-linje – Början och slutet av en sarkomer, består av aktin (Kenney et al., 2015; Widmaier et al., 2016).

H-zon – Mittenzonen i sarkomeren där det inte finns ett överlapp med myosin och aktin utan enbart myosin (Kenney et al., 2015; Widmaier et al., 2016).

Muskelkontraktion – En förkortning av muskeln. Muskler består av muskelbuntar och i muskelbunten finns muskelfiber, som i sin tur är uppbyggda av myofibriller. Myofibrillerna är uppbyggda av sarkomerer och i sarkomeren finns filamenten vilka skapar

muskelkontraktionen. En muskelkontraktion sker då myosinet drar aktinet (z-linje) mot mitten genom att skapa en korsbrygga. Det sker på grund av att myosinhuvudet binder till aktinet (Kenney et al., 2015; Widmaier et al., 2016).

Excentrisk muskelkontraktion – Muskelkontraktion under förlängning av muskeln (Kenney et al., 2015; Widmaier et al., 2016).

Koncentrisk muskelkontraktion – Muskelkontraktion som leder till en förkortning av muskeln (Kenney et al., 2015; Widmaier et al., 2016).

Kraftutveckling – För att rörelse ska uppstå krävs det kraft i muskeln. Det kan ske genom koncentrisk muskelkontraktion, excentrisk muskelkontraktion eller isometrisk

muskelkontraktion vilket mäts i newton (N) (Jansson och Ovendal, 2016).

Effektutveckling – Produkten av kraft och hastighet (W=N/t) dvs. kraften som frigörs i en rörelse från metabolisk potential till arbete (Kenney et al., 2015).

Plyometrisk träning – Träning som involverar snabba excentriska- och koncentriska muskelkontraktioner vilka utnyttjar SSC, t.ex. olika hopp (Kenney et al., 2015). Stretch-shortening cycle (SSC) – Aktiv excentrisk kontraktion följt av en omedelbar koncentrisk kontraktion i muskeln/musklerna för att skapa effektutveckling (Kenney et al., 2015; Widmaier, Raff & Strang, 2016). SSC kan tränas genom plyometriska övningar (Haff och Triplett, 2016).

Typ 2 muskelfiber – De typer av muskelfiber med högst potential för effektutveckling (Kenney et al., 2015; Widmaier et al., 2016).

Fettfri massa (FFM) – Den delen av kroppskompositionen, enligt två-komponents modellen, som består av muskler, ben, hud, organ och bindväv (Kenney et al., 2015).

Mätning

Counter movement jump (CMJ) – Ett hopp som kan mäta effektutvecklingen genom att individen böjer höft- och knäled samt håller händer på höfterna och hoppar (Markovic, Dizdar, Jukic & Cardinale, 2004).

Counter movement jump armswing (CMJAS) – Ett hopp som kan mäta effektutvecklingen genom att individen böjer höft- och knäled samt tar fart med armarna och hoppar.

(Markovic et al., 2004).

Vertikalt – Något eller någon som rör sig rakt upp och rakt ned (Jansson och Ovendal, 2016). Horisontalt – Något eller någon som rör sig rakt fram, vågrätt (Jansson och Ovendal, 2016). Mediallateralt – Någon som rör sig mot kroppens mitt (Jansson och Ovendal, 2016).

Bilateralt – Utförande på två ben (Haff och Triplett, 2016). Unilateralt – Utförande på ett ben (Haff och Triplett, 2016).

3. Tidigare forskning

Tidigare forskning ska uppfattas som en analys och inte en sammanfattning av artiklar (Berg och Latin, 2008). Den tidigare forskningen utgick från databasen ’Sportdiscus’, utifrån

sökorden: ’Handball horizontal’, ’Handball vertical’, ’Handball lower limb’, ’Hanball power’, ’Handball profile’, ’Horizontal jump’, ’Unilateral jump’, ’Plyometrics adaptations, ’Lower body power training’, ’Fat free mass power’ och ’Standing long jump test’ (se Bilaga 2). Artiklar inkluderades efter ett antal kriterier (se Bilaga 2). Nedan presenteras den tidigare forskningen gällande SSC, typ 2 muskelfiber, FFM, effektutveckling, träningsmetoder och fysiologiska adaptioner till plyometrisk träning.

Stretch-shortening cycle

Handboll innefattar effektutveckling i olika rörelser, t.ex. hopp. Stretch-shortening cycle är en av de fysiologiska faktorer som möjliggör effektutveckling och i detta fall ett hopp. Stretch-shortening cycle är kopplat till det perifera nervsystemet, somatiska nervsystemet, vilket inte är en del av det centrala nervsystemet (CNS) (Widmaier et al., 2016). Kroppen har olika motoriska enheter som kontrollerar olika muskelgrupper vilka får information från bland annat muskelspole, sena samt muskelantagonister. Det som händer när SSC utnyttjas är att när muskeln utsätts för en snabb extension (<100 ms) sträcks muskelspole samt sena vilket

skickar iväg en signal via de afferenta nerverna till ryggmärgen, CNS (figur 1) (Widmaier et al., 2016). Signalen studsar tillbaka till muskeln, via de efferenta nerverna, utan att ha nått hjärnan, vilket resulterar i en koncentrisk muskelkontraktion och hämning i antagonisten. Om extensionen tar >100 ms, kan SSC förhindras av golgiorganet och effektutvecklingen kommer bli mindre (Widmaier et al., 2016). Golgiorganet finns för att skydda muskeln och senan mot en för snabb extension (Kenney et al, 2015; Widmaier et al., 2016). Den snabba extensionen av muskeln skapar en kraft som muskeln inte kan förbruka. Golgiorganet hämmar

muskelextensionen genom en muskelkontraktion eftersom det annars kan leda till skador i muskeln och skelettbenen. Golgiorganet kan förbikopplas vid en extremt snabb eller en långsam extension av muskeln.

Figur 1. Den fysiologiska processen vid utnyttjandet av SSC.

Effektutvecklingen sker på grund av att när muskeln går från avslappnad till extension, kan en excentrisk muskelkontraktion uppstå i muskeln vilket gör att korsbryggorna vill förbli intakta (Kenney et al., 2015; Widmaier et al., 2016). I muskeln har z-linjerna dragits längre från varandra och H-zonen har blivit större, vilket leder till spänning i muskeln (figur 2) (Kenney et al., 2015; Widmaier et al., 2016). Högre spänning i muskeln innebär en större kraft. Muskeln kan återgå till neutralt läge vilket den kan göra genom en koncentrisk

muskelkontraktion (Kenney et al., 2015; Widmaier et al., 2016). Z-linjerna dras mot varandra med en stor kraft efter spänningen i muskeln och H-zonen minskar (Widmaier et al., 2016). Kraften uppstår eftersom korsbryggorna vill förbli intakta i den excentriska fasen,

förspänning, och kan därför snabbt dra tillbaka z-linjerna. Då muskeln först utsätts för extension och sedan flexion uppstår möjligtvis en högre effektutveckling (Widmaier et al., 2016).

Figur 2. Muskelfysiologi under effektutveckling.

Stretch-shortening cycle kan delas upp i två kategorier: snabb (<250 ms) och långsam (>250 ms), vilket är baserat på kontakttiden med marken (Turner och Jeffreys, 2010). Counter movement jump är en långsam SSC. Studier indikerar på att utnyttjandet av långsam SSC resulterar i större effektutveckling (Kawamori et al., 2006; Jakobsen et al., 2012). Kawamori et al. (2006) studie resulterade i att CMJ utvecklar mer effekt (15%) men mindre kraft (15%) jämfört med SJ. Squat jump är en annan långsam SSC. Åtta män (ålder=21.2±2.4 år)

rekryterades och de tävlade i tyngdlyftning men tillvägagångsättet för urvalet framgår inte. Urvalet i studien är litet samt populationen som de undersöker är begränsat vilket förhindrar generaliseringen av resultatet. Jakobsen et al. (2012) undersökte istället fyrtionio

fotbollsspelare (ålder=29-38 år) men i vilket land framgår inte. Tillvägagångsättet för urvalet framgår inte vilket begränsar generaliseringen av resultatet. Hoppen testades via en ’force-plate’ som mätte kraft och effektutveckling (Kawamori et al., 2006; Jakobsen et al., 2012). Jakobsen et al. (2012) beskriver utförandet av CMJ transparent till skillnad från Kawamori et al. (2006) studie.

Utöver att muskelfibrerna producerar kraft genom att utsättas för excentriskt och koncentriskt muskelarbete, producerar även senan en viss kraft i CMJ (Finni, Ikegawa, Lepola & Komi, 2003). När muskeln utsätts för extension dras senan ut vilket gör att den lagrar kraft. Kraften som skapas kan sedan utvinnas. Det kan ses som en mekanisk stretch som kan utvinna kraft utan involvering av muskelfibrerna. Urvalet i Finni et al. (2003) studie bestod av fyra

frivilliga deltagare (ålder=25 år). Deltagarna i studien är få vilket minskar generaliseringen av resultatet. Tillvägagångsättet förklaras på ett transparent sätt vilket ökar den externa

reliabiliteten i studien.

Typ 2 muskelfiber

Muskelfibersammansättningen är en annan fysiologisk faktor som påverkar

effektutvecklingen (Jakobsen et al., 2012). Alla typer av muskelfiber förekommer i en muskel (Kenney et al., 2015). Effektutvecklingen påverkas av vilken typ av muskelfiber som är dominant (Widmaier et al., 2016). Generellt består en muskel till största del av typ 1 fiber (50%) och lika delar typ 2a (25%) samt typ 2x (25%) (Kenney et al., 2015). Muskelfiber kategoriseras utifrån färg, kontraktionspotential, aktivitet av enzymer samt koncentrationen av myosintunga kedjor. Ju högre koncentration av myosintunga kedjor, desto större potential för högre effektutveckling (Widmaier et al., 2016). Utöver träning, påverkar genetiken vilken typ av muskelfiber som är dominant i musklerna (Simoneau och Bouchard, 1995; Ahmetov, Vinogradova & Williams, 2012; Kenney et al., 2015).

Typ 2x muskelfiber är den muskelfiber med högst potential för hög effektutveckling (Kenney et al., 2015; Widmaier et al., 2016). Muskelfibern typ 2x karakteriseras av att de är större i diameter än de övriga muskelfibrerna (Widmaier et al., 2016). Större diameter leder till ett högre antal myosin och aktin i muskelfibern, vilket i sin tur leder till att mer kraft kan skapas. Typ 2x innehåller högst koncentration av myosintunga kedjor vilket gör att fler korsbryggor kan skapas (Widmaier et al., 2016). Typ 2x muskelfiber syntetiserar ATP genom att bryta ned glykogen med hjälp av glykolytiska enzymer. Typ 2x har högre aktivitet av enzymet ATPase i myosinet än de andra muskelfibrerna (Widmaier et al., 2016). ATPase katalyserar det bundna ATP:et på myosinhuvudet till ADP + en fosfatgrupp. Myosinhuvudet släpper fosfatgruppen vilket gör att myosinhuvudet kan binda till aktiniet och skapa en korsbrygga. Sarkromeren kan nu kontraheras. Den totala kraften en muskel kan utveckla beror också på hur många fiber som kontraheras, vilket sker vid rekrytering av motoriska enheter (Widmaier et al., 2016).

Studier indikerar på att en högre tvärsnittyta med typ 2 muskelfiber, i de involverade musklerna, förbättrar CMJ (Malisoux, Francaux, Nielens & Theisen, 2006; Jakobsen et al., 2012). Malisoux et al. (2006) undersökte åtta män (ålder= 23±1) vilket är ett litet urval. Typ av urval samt tillvägagångsättet för urvalet framgår inte. Det leder till att resultatet inte kan generaliseras men kan istället vara riktlinjer för kommande studier. Malisoux et al. (2006) och Jakobsen et al. (2012) avlägsnade muskelfiber via muskelbiopsi för att analysera tvärsnittytan av muskelfibrerna. Standardiserandet av CMJ framgår inte i Malisoux et al. (2006) studie.

Fettfri massa

Effektutvecklingen påverkas även av den FFM (Nikolaidis, 2014). Fettfri massa är den delen av kroppskompositionen, enligt två-komponents modellen, som består av muskler, ben, hud, organ och bindväv (Kenney et al., 2015). Den andra delen av två-komponentsmodellen består av fettmassa. Fettmassa skrivs som relativ kroppsfett, oftast angett i %. Uppskattning av FFM ger ytterligare en variabel att beskriva en individ, utöver längd, vikt och BMI (Kenney et al., 2015). Fettfri massa kan uppskattas genom t.ex. en kalipermätning eller DEXA (Kenney et al., 2015). I de flesta sporter innebär en högre % FFM en bättre prestation. Atleter bör därför sträva efter en högre men sund FFM om idrotten involverar styrka, effektutveckling och muskulär uthållighet (Kenney et al., 2015). En högre FFM anses vara viktig för atleter som förflyttar kroppen genom luften, till exempel hopp eller löpning (Kenney et al., 2015). I de flesta idrotter verkar högre FFM vara fördelaktig vilket beror på att om individen besitter hög relativ medeleffektutveckling (W/kg), dvs. troligtvis hög % FFM, kommer personen att hoppa högre (Nikolaidis, 2014; Perroni, Vetrano, Rainoldi, Guidetti & Baldari, 2014). Den FFM kan påverkas genom aerob- och anaerobträning samt diet (Kenney et al., 2015). Fettfria massan kan ökas genom att höja andelen % muskelmassa, minska % kroppsfett eller båda (Kenney et al., 2015).

Ett antal studier indikerar på att det finns en moderat korrelation (r=0.68) mellan den FFM och effektutvecklingen i CMJ hos fotbollsspelare (Nikoladis et al., 2014; Perroni et al., 2014). Nikoladis et al. (2014) undersökte 275 individer som var 10 år eller äldre. Tillvägagångsättet för urvalsprocessen framgår inte men eftersom urvalet är stort, kan resultatet delvis

generaliseras. Instrumentet som användes i studien framgår tydligt men inte utförandet av testerna. Perroni et al. (2014) undersökte istället 34 individer (ålder=15±2 år) vilka

rekryterades via en fotbollsklubb. Urvalet är litet samt att deltagarna kommer från samma klubb vilket innebär att resultatet möjligtvis kan generaliseras för klubben, vilket beror på om urvalet är representativt. Perroni et al. (2014) testade deltagarna i ett CMJ och förklarar CMJ transparent. Nikoladis et al. (2014) testade istället deltagarna i ett CMJAS, men förklarar inte CMJAS transaperent.

Effektutveckling

Flera studier indikerar på att handbollsspelares vertikala hoppförmåga är mellan 35-50 cm i CMJAS (Krüger et al., 2014; González-Ravé et al., 2014; Bojic et al., 2015; Massuca et al., 2015; Górski et al., 2018; Manou et al., 2019). González-Ravé et al. (2014) undersökte elithandbollspelare (n=12, ålder=27.68±4.12 år) i spanska ligan vilket Manou et al. (2019) också gjorde (n=13, ålder=19.9±0.7 år) men de spelade i det grekiska handbollslandslaget. González-Ravé et al. (2014) och Manou et al. (2019) urval är litet och hur urvalet gjordes framgår inte. Utförandet av ett korrekt CMJAS framgår inte (Manou et al., 2019) samt att González-Ravé et al. (2014) använde CMJ som insamlingsmetod. Tre tester utfördes under handbollssäsongen på polska manliga spelare (n=31, ålder=16±0.3 år) (Górski et al., 2018). Górski et al. (2018) urvalet är ett bekvämlighetsurval och deltagarna är från samma skola. Det totala antalet handbollsspelare på skolan nämns inte vilket gör att resultatet enbart gäller för deltagarna i studien eftersom vi inte vet om urvalet är representativt (Bryman, 2018). Studien använder sig av insamlingsmetoden CMJ och utförandet av ett korrekt CMJ är inte tillräckligt transparent (Górski et al., 2018).

Krüger et al. (2014) undersökte semi-professionella handbollsspelare i Tyskland (n=65, ålder=20-30 år), där kantspelarna presterade bäst (50.5±3.7 cm) i CMJ, till skillnad från Massuca et al. (2015) där mittniorna presterade bäst (40.17±5.7 cm) och målvakterna sämst (35.99±6.57 cm). Massuca et al. (2015) deltagare var män, allt från motionärer till elitspelare (n=161, ålder= 20-30 år) men från vilket land/länder framgår inte. Skillnaden i resultaten mellan Krüger et al. (2014) och Massuca et al. (2015) kan bero på att deltagarna i Krüger et al. (2014) fick använda sig av armsving vilket inte framgår i Massuca et al. (2015) studie. Massuca et al. (2015) demonstrerade även medeleffektutvecklingen (1085.11±181.45 W) för handbollsspelare.

Utöver att tidigare forskning har undersökt handbollsspelares vertikala hoppförmåga, har även den horisontella hoppförmågan undersökts hos handbollsspelare. Studierna har resulterat i att handbollsspelares horisontella hoppförmåga är mellan 203.4-257.6 cm (Gardasević,

Jakovljević, Pajić & Preljević, 2011; Bojic et al., 2015). Bojic et al. (2015) undersökte handbollsspelare (n=15, ålder=18-30 år) i Serbien. Deltagarna var från samma lag vilket gör att resultatet möjligtvis gäller för hela laget om urvalet är representativt. Hur urvalet gjordes framgår inte av artikeln. Utförandet av ett korrekt horisontalt CMJAS nämns inte i artikeln vilket innebär att vi inte vet hur det horisontella CMJAS standardiserades. Gardasević et al. (2011) undersökte istället handbollsspelare (n=20, ålder=19.32±0.354 år) som spelade i juniorlandslaget i f.d. Jugoslavien. Resultatet går inte att generalisera då urvalet är litet samt att tillvägagångsättet inte framgår. På vilket sätt det horisontella CMJAS standardiserades framgår inte (Gardasević et al., 2011), vilket problematiserar jämförelsen med studien. Det beror på att vi inte vet hur hoppet utfördes.

En annan studie undersökte korrelationen mellan vertikalt och horisontellt CMJAS vilket resulterade i en signifikant (p=0.00) moderat korrelation (r=0.638) (Vuksanovikj, Jovanovski, Klincarov, Starc & Sejkeroski, 2016). Studien undersökte 36 män i åldern 18-19 år. I studien framgår inte tillvägagångsättet för urvalet, vilken population samt det geografiska läget. Det resulterar i att studien inte går att generalisera utan kan ses som riktlinje. På vilket sätt hoppen standardiserades och hur hoppen mättes nämns inte i artikeln vilket minskar reliabiliteten i studien (Vuksanovikj et al., 2016).

Träningsmetoder

Genom olika träningsmetoder kan effektutveckling och hoppförmåga förbättras. Plyometrisk träning har visat sig förbättra den vertikala hoppförmågan, i CMJ, hos handbollsspelare med minst 8% efter 8 veckors träning (Carvalho et al., 2014; Hermassi et al., 2014; Dello Iacono et al., 2016; Slimani et al., 2016). Slimani et al. (2016) genomförde en meta-analys med 32 peer-reviewed artiklar vilka blev inkluderade i studien efter ett antal kriterier. Studien utgick från lagidrotter, där handboll inkluderades. Resultatet från handbollsstudierna stämmer överens med slutsatsen från studien samt att plyometriska övningar med moderat till hög intensitet gav bättre resultat. Dello Iacono et al. (2016) undersökte manliga elitshandbollsspelare (n=18, ålder=23.4±4.6 år), nationalitet framgår inte, i 10 veckor. Hermasi et al. (2014) undersökte också manliga elitshandbollsspelare (n=24, ålder=20±0.3 år) från Tunisien, men istället för 10

veckor, i 8 veckor samt demonstrerade en ökning i effektutveckling. Dello Iacono et al. (2016) plyometriska övningar utgick från horisontella och vertikala drop jumps. Urvalet i de båda artiklarna (Hermassi et al., 2014; Dello Iacono et al., 2016) kan anses var ett

bekvämlighetsurval eftersom båda studierna undersökte varsin klubb. Resultatet blir svårt att generalisera utöver dessa klubbar. De båda studierna använde CMJ, p.g.a. att styrketräning för överkroppen tränades parallellt med studien.

Till skillnad från de andra studierna, utgick Carvalho et al. (2014) från ett generellt styrkeprogram i 12 veckor. Träningsprogrammet tillämpades på semi-professionella

handbollsspelare (n=12, ålder=21.6±1.73 år) i den portugisiska handbollsligan. Deltagarna var tvungna att träna minst fem handbollsträningar per vecka för att bli inkluderade. Utöver det finns inga riktlinjer för hur urvalet gick till väga. Empirin samlades in via CMJ för att enbart mäta effektutvecklingen i benen. Carvalho et al. (2014) utgick från ett periodiserat

träningsprogram som inkluderade: teknik-träning, hypertrofi, maximal styrka och plyometriska övningar.

Andra studier indikerar på att traditionell styrketräning ökar CMJ (6.2%) (Spieszny och Zubik, 2018) och maximal effektutveckling (6%) hos handbollsspelare (Spieszny och Zubik, 2018; Maurelli et al., 2019). Spieszny och Zubik (2018) undersökte professionella

handbollsspelare (n=28, ålder=19-26 år) i polska ligan i CMJ vilket Maurelli et al. (2019) också gjorde (n=19, ålder=26.6±5.4 år) men från franska handbollsligan. Maurelli et al. (2019) deltagare testades sittandes i en leg-extension maskin. Spieszny och Zubik (2018) använde sig av ett slumpmässigt urval. Studien indikerar inte på intensiteten på de

plyometriska övningarna vilket betyder att träning kan ha skett på låg intensitet. Resultatet kan även bero på att CMJAS användes istället för CMJ vilket inte framgår. Maurelli et al. (2019) träning utgick från periodisering. Studien testade deltagarna i en leg-extension maskin vilket skiljer sig från resterande studier.

Plyometrisk träning – fysiologiska adaptioner

Efter minst 4 veckors plyometrisk träning sker olika fysiologiska adaptioner i kroppen, bland annat bättre rekrytering av motoriska enheter samt förändring i elasticiteten hos olika elastiska komponenter vilket leder till bättre effektutveckling (Markovic och Mikulic, 2010; Fouré et al., 2011; Mirzaei et al., 2013). Fouré et al (2011) utgick från en grupp som utförde squat jump (SJ), CMJ, drop jump (DJ) och upprepade hopp. Deltagarna (n=9, ålder= 18.8) var frivilliga och deltog som vanligt i sin idrott. Urvalet är litet och den externa validiteten kan därför anses vara låg. Resultatet kan ses som potentiella adaptioner av plyometrisk träning. Aktivering av muskelfiber mättes med elektroder vilket Mirzaei et al (2013) också gjorde. Mirzaei et al (2013) delade upp sina manliga frivilliga deltagare i två träningsgrupper: CMJ (n=9, ålder=20.6), DJ (n=9, ålder=20.5) samt en kontrollgrupp. Träningen utfördes i sand i grupperna CMJ och DJ. Urvalet är litet och den externa validiteten kan därför anses vara låg. Resultatet kan därför tolkas som potentiella adaptioner av plyometrisk träning i sand.

Markovic och Mikulic (2010) utförde istället en meta-analys vilket även visade på en ökning av muskelfiber typ 2 samt förbättrad neurologisk förmåga, utöver de redan tidigare nämnda adaptionerna. Förbättrad neurologisk förmåga innebär bättre kontraktil förmåga och bättre intramuskulär koordination. Urvalet av peer-reviewd artiklarna var från 1966-2009 och sökorden utgick från termer kring plyometrisk träning. Artiklarna var inte kopplade till en specifik sport eller grupp utan utgick enbart från plyometrisk träning.

Sammanfattning

Utifrån den tidigare forskningen som identifierats kan det sammanfattas som att vid en

optimal användning av SSC (Kawamori et al., 2006; Jakobsen et al., 2012), om musklerna till största del består av typ 2 muskelfiber (Malisoux et al., 2006; Jakobsen et al., 2012) samt om individen har hög % FFM (Nikolaidis, 2014; Perroni et al., 2014) kommer denne att utvinna högre effektutveckling i CMJAS.

Handbollsspelares vertikala CMJAS hoppförmåga är 35-50 cm (Krüger et al., 2014; González-Ravé et al., 2014; Bojic et al., 2015; Massuca et al., 2015; Górski et al., 2018; Manou et al., 2019), en medeleffektutveckling på 1085.11±181.45 W i det vertikala CMJAS (Massuca et al., 2015) samt en horisontell hoppförmåga mellan 203.4-257.6 cm i CMJAS (Gardasević et al., 2011; Bojic et al., 2015). Vuksanovikj et al. (2016) visade på en moderat korrelation (r=0.638) i hoppförmåga mellan det vertikala och horisontella CMJAS.

Hoppförmågan och effektutvecklingen verkar förbättras med 8% efter 8 veckors plyometrisk träning (Carvalho et al., 2014; Hermassi et al., 2014; Dello Iacono et al., 2016; Slimani et al., 2016) men även traditionell styrketräning verkar förbättra dessa förmågor (Spieszny och Zubik, 2018; Maurelli et al., 2019). Förbättring av hoppförmåga och effektutveckling kan bero på de potentiella adaptionerna av plyometrisk träning. Adaptionerna innefattar bättre rekrytering av motoriska enheter, förändring av elasticiteten i de olika elastiska

komponenterna (Markovic och Mikulic, 2010; Fouré et al., 2011; Mirzaei et al., 2013), ökning av muskelfiber typ 2, bättre kontraktil förmåga och bättre intramuskulär koordination (Markovic och Mikulic, 2010).

4. Metod

Studien tog hänsyn till den kvantitativa metoden (Bryman, 2018). Studiens angreppsätt var arkeologiskt då den avsåg att täcka avlämningar från tidigare forskning. Arkeologiskt

angreppsätt lämpar sig väl till ett syfte som vill kartlägga och beskriva samband. Om studiens angreppsätt istället utgått från det genealogiska hamnar det subjektiva i fokus, vilket inte gynnar studiens syfte. Metodansatsen som användes i studien var positivism vilket innebär att det objektiva hamnar i fokus (Bryman, 2018). Om metodansatsen utgick från hermeneutiken, hamnar det subjektiva i fokus vilket handlar om att förstå, tolka och förmedla informantens upplevelse. Studiens syfte hade behövt formuleras om för att möta kriterierna i

hermeneutiken. Studien är en tvärsnittsstudie eftersom empirin samlades in under ett tillfälle (Bryman, 2018). Detta gör att studien inte tar hänsyn till hur effektutvecklingen kan förändras över tid men det är inte heller studiens syfte. Utifrån metodansatsen positivism, användes en deduktiv forskningsdesign vilket innebär att en teori appliceras och prövas via hypotes (Bryman, 2018). Studien utgår från empirisk och teoretisk forskning. Vidare diskuteras urval, insamlingsmetod, etiska överväganden, bearbetning och statistisk analys.

Urval

Bryman (2018) beskriver urval som det som ska analyseras utifrån fallet. Typ av urval är ett icke-sannolikhetsurval bekvämlighetsurval (Bryman, 2018). Det innebär att deltagarna i studien råkar finnas tillgängliga i stunden. Bekvämlighetsurvalet anses vara acceptabelt att använda när en unik situation uppstår som forskaren inte kan tycka sig ha råd att missa. Bryman (2018) påstår att en pilotstudie, på andra deltagare, ökar acceptansen och

legitimiteten för studien. Urvalet tog hänsyn till det källkritiska perspektivet som utgår från de fem punkterna: tid, beroende, äkthet, tendens och trovärdighet (Thurén, 2003). Fyra kriterier utformades för att undersöka den önskade målgruppen:

• Handbollsspelare i Ystad • Spelar i A-lagstruppen • Man

Deltagare

Tretton manliga handbollsspelare (ålder=22.8±3.5 år; vikt=93.3±8.2 kg; längd=191±4.9 cm) deltog i studien vilka spelar i Handbollsligan i Sverige. Individerna spelar i två olika

handbollslag i södra Sverige samt tränar de minst 6 timmar handboll per vecka under säsong och har spelat handboll i minst 9 år. Deltagarna spelade på positionerna målvakt (n=2), niometerspelare (n=7), kantspelare (n=3) och linjespelare (n=1). Spelarna undersöktes 51/2 vecka efter att Handbollsligan slutat. Handbollsligan slutade tidigare än vanligt på grund av COVID-19 pandemin (Svenska handbollförbundet, 2020). Båda lagen var på väg mot slutspel.

CMJAS

Empirin samlades in via CMJAS för att mäta effektutvecklingen i hoppförmåga (cm) och watt (W) (Bellardini, Henriksson & Tonkonogi, 2017). Hoppen liknar dessutom ett handbollshopp. Counter movement jump armswing utfördes i riktningarna vertikalt, horisontellt och

mediallateralt. Nedan presenteras de CMJAS som utfördes under laborationen, i vilken ordning samt demonstration av hoppen (A=startposition; B=bottenposition; C=mittposition D=slutposition):

1. Bilateralt vertikalt (BV)

Bild 1. Demonstration av BV CMJAS.

2. Bilateralt horisontalt (BH)

Bild 2. Demonstration av BH CMJAS. 3. Unilateralt vertikalt (UV)

Bild 3. Demonstration av CMJAS UV på höger ben. 4. Unilateralt horisontalt (UH)

Bild 4. Demonstration av CMJAS UH på höger ben.

A B C D C B A A D D C B

5. Unilateralt mediallateralt (UM)

Bild 5. Demonstration av CMJAS UM på höger ben

Distansen (cm) registrerades i de horisontella och mediallaterala hoppen med hjälp av laseravståndsmätaren Bosch DLE 50 Professional. I de horisontella hoppen togs måtten från tårna där hoppet utfördes till hälen där individen landade. I de mediallaterala hoppen togs måtten från fotens insida där hoppet utfördes till fotens utsida där individen landade. En tejpbit sattes på marken för att markera var hoppet började, detta för att underlätta mätningen i det horisontella samt mediallaterala CMJAS. I de vertikala hoppen registrerades höjden (cm), via mobiltelefonapplikationen ’My Jump 2’. Medeleffektutvecklingen (ME) (W) beräknades med hjälp av Lewis formel eftersom den tar hänsyn till en modifierad ekvation på hur

kroppen faller (Fox och Mathews, 1974). Medeleffektutveckling innebär den genomsnittliga effekten som utvecklats under CMJAS. Den relativa medeleffektutvecklingen (RE)

beräknades också vilken tar hänsyn till W/kg kroppsvikt. Nedan presenteras formlerna: Lewis formel: ME (W)= √4.9 x kroppsvikten(kg) x √hopphöjden(m) x 9.81

RME (W/kg)= ME/kroppsvikten(kg)

D C

B A

Deltagarna delades upp i tre mindre grupper. De blev ombedda att kontrollera sin vikt och längd innan laborationen. Vikten skulle registreras efter första toalettbesöket på morgonen och innan frukost. Innan laborationen började lämnade deltagarna in ett skriftligt

godkännande om deltagandet i studien (Berg och Latin, 2008). Därefter demonstrerades alla CMJAS av testledaren (bild 1-5). Deltagarna blev instruerade att flexa knäleden till maximalt 90° och sedan hoppa med hjälp av ett armsving, allt i en rörelse, för maximal effektutveckling (Bellardini et al., 2017). Vidare blev de informerade om att utföra CMJAS snabbt för att utnyttja SSC (Kenney et al., 2015; Widamaier et al., 2016). I de bilaterala CMJAS blev deltagarna instruerade att stå axelbrett. I de unilaterala CMJAS blev deltagarna instruerade att det hängande benet skulle vara 90° i knäleden och höftleden samt att femur på det hängande benet inte fick bli parallellt med femur på hoppbenet (bild 6) (Hewit, Cronin & Hume, 2012). De var tvungna att landa på hoppbenet men fick sedan sätta ner det andra benet för att hitta balansen.

Bild 6.Demonstration av läget på det hängande benet i de unilaterala CMJAS. Deltagarna fick därefter bekanta sig med CMJAS (bild 1-5), utan att några resultat

registrerades. Därefter värmde deltagarna upp individuellt i 8 minuter och fick sedan testa CMJAS igen. Deltagarna fick två försök var på de fem CMJAS, som utfördes (Totalt antal CMJAS= 4 bilaterala och 6 unilaterala hopp per ben), där det bästa resultatet registrerades. Mellan hoppen vilade deltagarna 5 minuter för att återskapa optimalt med ATP (Kenney et al., 2015). I tabell 1 beskrivs CMJAS, vilka standardiserades innan laborationen, i de olika

Tabell 1. Beskrivning av samt godkända CMJAS.

Riktning

Beskrivning

Godkänt

Vertikalt

Deltagaren ställer sig på det markerade krysset. Böjer höft och knäled samt tar i med armarna för att hoppa

uppåt.

Benen måste vara raka efter att fötterna lämnat marken

och individen måste landa utan att ta sätta i armarna i

marken.

Horisontalt

Deltagaren placerar tårna intill markerad linje. Böjer

höft och knäled samt tar i med armarna för att hoppa

framåt.

Individen måste landa och stå stilla, samt får inte sätta

ned armarna i marken.

Mediallateralt

Deltagaren placerar fotens insida intill markerad linje. Böjer höft och knäled samt tar i med armarna för att hoppa i sidled. Hoppet sker

i motsatt riktning till det ben som utför hoppet.

Individen måste landa och stå stilla utan att sätta ned den andra foten direkt, samt

får denne inte sätta ned armarna i marken.

Applikationen - My Jump 2

My Jump 2 användes för att mäta höjden i det vertikala hoppet (Balsalobre-Fernández, Glaister & Lockey, 2015; Gallardo-Fuentes et al., 2016). Denna installerades på en iPhone XR

som har en 240-Hz höghastighets kamera med en kvalitet på 720p vilket rekommenderas för användandet av applikationen (Gallardo-Fuentes et al., 2016). My Jump 2 utvecklades för att bland annat analysera vertikala hopp genom att beräkna tiden, millisekunder, i luften mellan två frames, avhopp och landning, som väljs av testledaren (Balsalobre-Fernández et al., 2015; Gallardo-Fuentes et al., 2016). Avhopp är när ingen del av foten vidrör marken och landning när någon del av foten vidrör marken. På grund av COVID-19 pandemin hölls mobiltelefonen stående på 2 meters avstånd intill marken när hoppen registrerades. My Jump 2 använder ekvationen h=t2x1.22625 (Balsalobre-Fernández et al., 2015; Gallardo-Fuentes et al., 2016),

som utvecklades av Bosco, Luhtanen & Komi (1983), där h= hopphöjden i meter och t= flygtiden av hoppet i sekunder.

Etiska övervägande

I individskyddskravet finns fyra etiska övervägande att ta ställning till: informationskravet,

nyttjandekravet, konfidentialitetskravet och samtyckeskravet (Bryman, 2018). Ett

informationsbrev skickades till deltagarna (se Bilaga 1) angående syfte, frivillighet, att

deltagandet kan avslutas omgående samt proceduren. Deltagarna informerades om anonymitet i studien, att empirin hanteras konfidentiellt samt att informationen enbart används i

forskningssyfte. Deltagarna är 18 år eller äldre vilket innebär att målsman inte behöver godkänna deltagandet i studien. Varje individ har rätt till att få tillgång till sina resultat (Berg och Latin, 2008). Innan laborationen lämnades ett påskrivet samtycke in av deltagarna samt om de vill få sina resultat och ta del av studien. Under laborationen följdes

folkhälsomyndighetens riktlinjer, angående COVID-19 (Folkhälsomyndigheten, 2020). Riktlinjerna följdes för att skydda deltagare och författare samt för att förhindra eventuell spridning av viruset. En större lokal bokades för att göra det möjligt att hålla avstånd mellan deltagarna samt delades deltagarna upp i tre mindre grupper.

Validitet och Reliabilitet

Berg och Latin (2008) förklarar validitet som, mäts det som ska mätas. Korrelationen mellan CMJ och vertikal effektutveckling i benen har visat sig ha en korrelation på r=0.87 om testet utförs på en contact mat (Markovic et al., 2004). CMJAS mättes med ’My Jump 2’ vilken har en hög korrelation (r=0,995) med en contact mat (Balsalobre-Fernández et al., 2015;

Gallardo-Fuentes et al., 2016). Olika riktningar i unilaterala CMJ har också en acceptabel validitet (Meylan, Nosaka, Green & Cronin, 2010). Intern validitet syftar till i vilken utsträckning begreppen överensstämmer med verkligheten. Då det tidigare har undersökts korrelationen mellan CMJ och effektutveckling (Markovic et al., 2004) samt korrelationen mellan ’My Jump 2’ och contact mat (Balsalobre-Fernández et al., 2015; Gallardo-Fuentes et al., 2016), kan den interna validiteten anses vara hög. En pilotstudie av insamlingstekniken genomfördes för att träna med mätinstrumentet för att öka validiteten. Extern validitet syftar istället till generaliserbarheten av studien (Berg och Latin, 2008; Bryman, 2018). Urvalet i studien är ett bekvämlighetsurval och resultatet kan inte generaliseras utöver deltagarna. Det beror på att stickprovet troligtvis inte är representativt för populationen. Den externa

validiteten kan därför anses vara låg och resultatet av studien kan istället anses som riktlinjer för kommande studier. Bryman (2018) menar att en pilotstudie ökar acceptansen och

Reliabilitet syftar på pålitlighet och kan brytas ned i två kategorier, stabilitet och intern reliabilitet (Berg och Latin, 2008). Intern reliabilitet innebär i vilken utsträckning forskares resultat överensstämmer med varandra. Stabilitet innebär när samma test administreras vid två separata tillfällen och resultaten korrelerar. Stabilitet och intern reliabilitet kan prövas via olika statistiska tester. Statistiken som presenteras nedan är pålitligheten i CMJ sätt till hoppförmågan. Stabiliteten av ett vertikalt (α=0.93) och horisontalt (α=0.95) CMJAS är högt (Markovic et al., 2004). Reliabiliteten i unilaterala CMJs i olika riktningar (vertikalt: CV=7%; horisontellt: CV=4.8%) utförda samma dag är hög. Unilaterala CMJs i olika riktningar mellan två dagar (vertikalt: ICC=0.89; horisontellt: ICC=0.87) har också en bra reliabilitet (Meylan, Nosaka, Green & Cronin, 2010). Mätinstrumentet My Jump 2, som användes i studien, har också en hög reliabilitet (ICC=0.997; CI=0.996-0.998) vid jämförelse med en ’force platform’ (Balsalobre-Fernández et al., 2015; Gallardo-Fuentes et al., 2016). Applikationen har en hög stabilitet (α=0,997; CV=3,4%) samt en hög intern reliabilitet (ICC=0.999). Ett

operationaliseringsschema demonstrerar studiens operationaliseringen av effektutveckling och vad som mättes i de olika riktningarna under laborationen (figur 3). Schemat visar på studiens tillvägagångssätt vilket underlättar replikation av studien. Begreppen som användes har en hög begreppsvaliditet vilket nämnts tidigare.

Figur 3. Operationaliseringsschema över studien.

Effektutveckling

Teori

• SSC

• FFM

• Muskelfiber

Mätning

• SJ

• CMJAS

• CMJ

Resultat

• Vertikal

• Horisontal

• Mediallateral

Bearbetning och statistik analys

Den kvantitativa empirin bearbetades med SPSS version 25 (Djurfeldt, Larsson &

Stjärnhagen, 2018). Den beroende variabeln i studien är effektutveckling och den oberoende variabeln är position (Bryman, 2018; Djurfeldt et al., 2018). Bearbetning och statistik analys skedde enligt nedan:

1. Shapiro-Wilk test genomfördes för kontroll av normalfördelning för samtliga variabler.

2. Beräkning av medelvärde ± standardavvikelse för samtliga variabler. 3. One-Way ANOVA användes för undersökning om statistisk signifikans av

effektutveckling mellan de olika positionerna (frågeställning 1).

4. Pearson r användes för att undersöka om korrelation existerar mellan effektutveckling i det vertikala och horisontella samt mediallaterala CMJAS (frågeställning 2).

All data skrivs framledes som (medelvärde ± standardavvikelse). Signifikant skillnad

accepterades om p≤0.05, för att undvika typ 1 och typ 2 fel samt korrelation accepterades vid en stark korrelation (r 0.76) (Berg och Latin, 2008).

Frågeställningarna undersöktes genom att besvara hypoteserna (Berg och Latin, 2008). Arbetshypotesen ’Det finns en signifikant skillnad mellan positionerna i effektutveckling och hoppförmåga’ och ’Det finns en korrelation i effektutvecklingen mellan det vertikala och horisontella samt mediallaterala CMJAS’, prövades. Accepteras arbetshypotesen förkastas 0-hypotesen ’Det finns inte en signifikant skillnad mellan positionerna i effektutveckling och hoppförmåga’ samt ’Det finns ingen korrelation i effektutvecklingen mellan det vertikala och horisontella samt mediallaterala CMJAS’. Om 0-hypotesen accepteras förkastas istället arbetshypotesen (Berg och Latin, 2008). Resultatet jämförs sedan med tidigare forskning och effektutvecklingen tolkas utifrån SSC, typ 2 muskelfiber samt FFM. De tre fysiologiska begreppen användes eftersom tidigare studier indikerar på att de påverkar effektutvecklingen (Kawamori et al., 2006; Malisoux et al., 2006; Jakobsen et al., 2012; Nikolaidis, 2014; Perroni et al., 2014).

5. Resultat

I kommande kapitel presenteras och analyseras den insamlade empirin från laborationen. Datan skrivs som (medelvärde±SD) och är avrundat till en decimal. Resultatet presenteras i tabeller och figurer. Hypotesen kommer bekräftas eller förkastas för att besvara

frågeställningen. Under de två kommande underrubrikerna besvaras frågeställningarna.

Effektutveckling utifrån position

Empirin är normaldelad för grupperna ’Alla’ och ’Niometer’ (p>0.05). I gruppen ’Kant’ är empirin inte normalfördelad för variabeln vikt (p=0.00) men för övriga variabler är empirin normalfördelad (p>0.05). Mann-Whitney U test användes för att kontrollera om det fanns en signifikant skillnad gällande variabeln vikt. I de övriga grupperna är urvalet för litet för att kontrollera normalfördelningen. Se Bilaga 3 för underlaget till One-way ANOVA. I tabell 2 presenteras den beskrivande datan.

Tabell 2. Beskrivande data per position (medelvärde±SD).

Alla Målvakt Niometer Kant Linje (n=13) (n=2) (n=7) (n=3) (n=1)

Ålder (år) 22.8±3.5 19±1.4 23.3±3.8 23.7±3.5 24

Vikt (kg) 93.3±8.2 96±14.1 93.3±9 90±5.2 98

Längd (cm) 191±4.9 194.5±3.5 191.4±4.6 186.7±5.1 194

Erfarenhet (år) 14.5±3.8 9.5±0.7 15±3.5 17±4 14

Det finns inte en signifikant skillnad (p>0.05) gällande den beskrivande datan mellan de olika positionerna (tabell 2).

Tabell 3 är indelad i färger beroende på riktning i CMJAS (vertikal=blå; horisontal=grön; mediallateral=gul). Tabell 3 visar hoppförmågan beroende på position.

Tabell 3. Hoppförmåga (cm) kopplat till position i de olika CMJAS.

Alla Målvakt Niometer Kant Linje BV 50.4±7 44.5±0.5 49.9±7.4 56±7.3 49 UVH 24.4±3.9 21.1±6.5 24.7±3.7 26.6±2.9 23 UVV 24.4±4.4 22.3±6.1 24.2±3.3 26.8±7 23 BH 248.6±23.8 231±15.6 248.3±23.1 265±29.9 237 UHH 170.5±16.1 160.5±3.5 171.1±20.4 174.7±13.2 174 UHV 171.8±19.5 162.5±26.2 172.7±24 176.3±8.7 170 UMH 158.8±20.8 147±24 158.1±23.9 167±18.7 162 UMV 158.8±21.6 146.5±30.4 159±24 168.7±16.5 152

CMJAS= counter movement jump armswing; BV= bilateralt vertikal; UVH= unilateral vertikal höger ben; UVV= unilateral vertikal vänster ben; BH= bilateralt horisontell; UHH= unilateral horisontell höger ben; UHV= unilateral horisontell vänster ben; UMH= unilateralt mediallateral höger ben; UMV= unilateral mediallateral vänster ben

Figur 4 visar hoppförmågan beroende på position och staplarna i figuren representerar positionerna (Alla=blå; Målvakt=orange; Niometer=grå; Kant=gul; Linje=grön).

Figur 4. Hoppförmågan i CMJAS (cm) (A) horisontal, (B) vertikal och (C) mediallateral. BV= bilateral vertikal; UVH=unilateral vertikal höger ben; UVV=unilateral vertikal vänster ben; BH=bilateral horisontal; UHH=unilateral horisontal höger ben; UHV=unilateral horisontal vänster ben; UMH= unilateral mediallateral höger ben; UMV=unilateral mediallateral vänster ben

(A) Vertikalt CMJAS

(B) Horisontalt CMJAS

Det finns inte en signifikant skillnad (p>0.05) mellan positionerna sätt till hoppförmågan i de olika CMJAS (tabell 3 och figur 4) i relation till studiens urval.

Tabell 4 visar ME och RE beroende på position.

Tabell 4. Effektutveckling (W) kopplat till position i de olika CMJAS.

Alla Målvakt Niometer Kant Linje BV ME (W) 1434±143 1389.5±197.3 1427.1±166.2 1460.3±124.7 1492 RE (W/kg) 15.4±1 14.5±0.1 15.3±1.2 16.3±1 15.2 UVH ME (W) 996.7±99.7 941±8.5 1004.9±127.4 1006.7±84.2 1021 RE (W/kg) 10.7±0.9 9.9±1.6 10.7±0.8 11.2±0.6 10.4 UVV ME (W) 995.2±103.9 971±8.5 994.4±121.8 1004.7±138.2 1021 RE (W/kg) 10.7±1 10.2±1.4 10.6±0.7 11.2±1.5 10.4

CMJAS= counter movement jump armswing; BV= bilateralt vertikal; UVH= unilateralt vertikal höger ben; UVV= unilateral vertikal vänster ben; ME= medeleffektutveckling (W); RE= relativ medeleffektutveckling (W/kg)

Figur 5 visar ME och RE beroende på position. Staplarna i figuren representerar positionerna (Alla=blå; Målvakt=orange; Niometer=grå; Kant=gul; Linje=grön).

Figur 5. (A) Vertikal medeleffektutveckling (W) och (B) relativ medeleffektutveckling (W/kg) i CMJAS. BV= bilateral vertikal; UVH= unilateral vertikal höger ben; UVV= Unilateral vertikal vänster ben

Det finns inte en signifikant skillnad (p>0.05) mellan positionerna gällande ME (W) och RE (W/kg) (tabell 4 och figur 5) i relation till studiens urval.

Resultatet av ANOVA-testet (tabell 3, 4 och figur 4, 5) gör att arbetshypotesen förkastas och att 0-hypotesen ’Det finns inte en signifikant skillnad mellan positionerna i effektutveckling’ bekräftas.

(A) Medeleffektutveckling (W)

Korrelation mellan olika riktningar i CMJAS

Empirin är normalfördelad (p>0.05) i grupperna ’Alla’, ’Niometer’ och ’Kant’ för de undersökta variablerna. I de övriga grupperna är urvalet för litet för att kontrollera

normalfördelningen. Underlaget för Pearson r, i form av scatter plots, återfinns i Bilaga 3. I tabell 5 presenteras resultat från korrelationstestet.

Tabell 5. Korrelationer (r) mellan vertikala och horisontella samt mediallaterala CMJAS. BH UHH UHV UMH UMV BV (cm) 0.883*^ 0.331 0.397 0.631* 0.627* BV ME (W) 0.627* 0.437 0.316 0.503 0.152 BV RE (W/kg) 0.872*^ 0.325 0.407 0.640* 0.640* UVH (cm) 0.750* 0.543 0.521 0.612* 0.452 UVH ME (W) 0.625* 0.636* 0.476 0.562* 0.096 UVH RE (W/kg) 0.740* 0.534 0.528 0.614* 0.460 UVV (cm) 0.870*^ 0.368 0.594* 0.647* 0.676* UVV ME (W) 0.760* 0.519 0.560* 0.621* 0.318 UVV RE (W/kg) 0.860*^ 0.378 0.610* 0.654* 0.681*

BH= Bilateral horisontal; UHH= Unilateral horisontal höger; UHV= Unilateral horisontal vänster; UMH= Unilateral mediallateral; UMV= Unilateral mediallateral vänster; BV= bilateralt vertikal; UVH= Unilateral vertikal höger; UVV= Unilateral vertikal vänster; ME= Medeleffektutveckling; RE= Relativ medeleffektutveckling; *Sig. (2-tailed) p≤0.05; ^ r 0.76

Det finns en signifikant positiv stark korrelation mellan BV och BH (p≤0.05, r=0.883), BV RE och BH (p≤0.05, r=0.872), UVV och BH (p≤0.05, r=0.870) samt UVV RE och BH (p≤0.05, r=0.860) (tabell 5).

Resultatet av Pearson r (tabell 5) gör att 0-hypotesen förkastas och att arbetshypotesen ’Det finns en korrelation i effektutvecklingen mellan det vertikala och horisontella samt

6. Diskussion

Studien analyserade svenska handbollsspelares effektutveckling i benen, i de olika

rörelseplanen, beroende på position. Det fanns ingen signifikant skillnad i effektutveckling mellan positionerna, vilket bekräftar 0-hypotesen (tabell 3, 4 och figur 4, 5). Det fanns en korrelation mellan det vertikala och horisontella samt mediallaterala CMJAS, vilket bekräftar arbetshypotesen (tabell 5).

Bilateral vertikal hoppförmåga för gruppen ‘Alla’ (50.4±7 cm) (tabell 3 och figur 4) stöds av tidigare forskning (Krüger et al., 2014; Górski et al., 2018; Manou et al., 2019) vilka påvisade liknande BV hoppförmåga (46-50 cm) för handbollsspelare. Kantspelarna presterade bäst i BV CMJAS (56±7.3 cm) vilket Krüger et al. (2014) också påvisade (50.5±3.7 cm), när de undersökte skillnaden i hoppförmåga mellan positionerna i handboll. Målvakterna presterade sämst i BV CMJAS (44.5±0.5 cm) vilket Massuca et al. (2015) påvisade (35.99±6.57 cm), när de undersökte skillnader i fysiska attribut mellan positionerna. Skillnaden kan bero på

kantspelarnas muskelfibersammansättning vilket påverkas av genetiken (Ahmetov et al., 2012) och utvecklas med träning (Markovic och Mikulic, 2010). Målvakterna är enbart beroende av att täcka målet och behöver möjligtvis inte besitta liknande hoppförmåga. Kantspelarna har eventuellt utfört mer plyometrisk träning eller på en högre intensitet (Hermassi et al., 2014; Dello Iacono et al., 2016; Slimani et al., 2016), vilket kan leda till att de besitter högre % typ 2 muskelfiber samt kan utnyttja SSC bättre (Kawamori et al., 2006; Markovic och Mikulic, 2010). De andra positionerna kan ha utfört annan typ av träning som leder till andra fysiologiska adaptioner (Spieszny och Zubik, 2018).

Bilaterala horisontella hoppförmågan för gruppen ’Alla’ (248.6±23.8 cm) (tabell 3, figur 4) stöds av Gardasević et al. (2011) vilka påvisade liknande BH hoppförmåga (257.6±14 cm) för handbollsspelare. Linjespelaren presterade näst bäst (170-174 cm) i de UH CMJAS vilket kan bero på att de hoppar framåt när de ska göra mål. Det kan bero på att de bättre kan utnyttja SSC UH gentemot niometerspelare och målvakter (Kawamori et al., 2006; Jakobsen et al., 2012). Kantspelarna var den position som presterade bäst (tabell 3 och figur 4) i de

horisontella CMJAS, vilket kan bero på att de behöver hoppa längre för bättre målchans. Både linjespelaren och kantspelarna utnyttjar troligtvis SSC horisontellt på liknande sätt (Kawamori et al., 2006) och båda besitter troligtvis liknande % typ 2 muskelfiber (Malisoux et al., 2006; Jakobsen et al., 2012).

Medeleffektutveckling för gruppen ’Alla’ (1434±143 W) (tabell 4 och figur 5) är högre än vad Massuca et al. (2015) påvisade (1085.11±181.45 W) för handbollsspelare. Skillnaden mellan studierna kan bero på att olika hopp användes som insamlingsmetod (Kawamori et al., 2006). Det kan även bero på att deltagarna i denna studie kunde utnyttja SSC mer effektivt (Kawamori et al., 2006; Jakobsen et al., 2012), vilket är en adaption av plyometrisk träning (Markovic och Mikulic, 2010). Plyometrisk träning kan även leda till andra fysiologiska adaptioner vilka är fördelaktiga i CMJAS.

Linjespelaren har högst ME och kantspelarna har högst RE, i samtliga vertikala CMJAS (tabell 4 och figur 5). Det kan bero på att linjespelaren väger mest vilket kan leda till en högre ME. Det kan vara fördelaktigt att vara tyngre som linjespelare eftersom det krävs en lägre tyngdpunkt och denne måste kunna hantera extern effekt (Kenney et al., 2015). Kantspelarna visade på den högsta RE vilket kan bero på att de behöver hoppa högre och längre eller kliva förbi motståndaren för ett bättre läge att göra mål. Fysiologiskt kan det innebära att

kantspelarna besitter högre % FFM än övriga positioner, vilket kan resultera i högre RE och bättre hoppförmåga (tabell 3, 4 och figur 4, 5) (Nikolaidis, 2014; Perroni et al., 2014). Därav kan det påstås att den RE är viktigare för kantspelare och ME för linjespelare.

Korrelationen mellan effektutvecklingen i de vertikala och horisontella CMJAS, visade på en stark korrelation (r=0.860-0.883), vilket är en högre korrelation än vad Vuksanovikj et al. (2016) påvisade (r=0.638). Det kan bero på att i Vuksanovikj et al. (2016) studie framgår det inte hur hoppen standardiserades vilket kan innebära att CMJAS standardiserades annorlunda. Resultatet i denna studie kan bero på att deltagarna kunde utveckla liknande effekt i de båda riktningarna. En intressant upptäckt var att det inte fanns någon korrelation till det

mediallaterala CMJAS. Det kan bero på att deltagarna inte var bekanta med hoppet eller att utvecklingen av effekt skiljer sig mellan riktningarna.

Metoddiskussion

Syftet med studien var att undersöka handbollsspelares effektutveckling i benen vilket operationaliserades till hoppförmåga och watt (W; W/kg). Effektutveckling undersöktes via olika riktningar inom CMJAS. Counter movement jump armswing användes eftersom det utvecklar mest effekt (Kawamori et al., 2006) samt liknar ett handbollshopp. Andra typer av hopp, t.ex. SJ eller CMJ, hade kunnat användas. Squat jump utnyttjar inte SSC och mäter istället kraftutvecklingen i benen vilket gjorde att SJ exkluderades. Counter movement jump mäter möjligtvis effektutvecklingen i benen mer exakt men hoppet är inte sportspecifikt, därav valdes CMJAS.

Trots det rådande läget i samhället, COVID-19 pandemin, utfördes laborationen. Innan laborationen fick samtliga deltagare ett informationsbrev som bland annat innehöll

information angående de riktlinjer som laborationen följde (Folkhälsomyndigheten, 2020). En större lokal bokades samt att tre mindre grupper utformades, vilka fick olika tider att utföra laborationen. Detta utfördes för att minska en eventuell smittspridning. Längd och vikt kontrollerades inte av författaren, på grund av pandemin, vilket kan ha påverkat resultatet. När empirin hade bearbetas skickades deltagarnas personliga resultat till individen i fråga, via email.

Studien använde sig av tidigare forskning som teoretiskt perspektiv, vilket är vanligt i denna typ av studie (Bryman, 2018). De identifierade artiklarna indikerar på fysiologiska faktorer som kan påverka effektutvecklingen, vad som gör CMJAS fysiologiskt möjligt samt handbollsspelares effektutveckling. De fysiologiska faktorerna SSC

muskelfibersammansättning och FFM har använts för att förstå och analysera resultatet. Det fanns inte tillgång eller tillstånd till att genomföra muskelbiopsimätningar vilket innebär att dessa förklaringar är tagna från tidigare forskning. Tanken var att mäta den FFM via kalipermätning (Kenney et al., 2015). Fettfri massa är en indikation på hur mycket av

kroppsvikten som kan användas för att utveckla effekt i de olika CMJAS (Nikolaidis, 2014). Totala mängden FFM i relation till mängden kroppsfett indikerar på hur mycket dödvikt individen måste flytta i CMJAS (Kenney et al., 2015). På grund av COVID-19 och dess restriktioner exkluderades mätningen av FFM, för att minimera en eventuell smittspridning till subjekten (Folkhälsomyndigheten, 2020). Förklaringarna till hur den FFM kan påverka effektutvecklingen är tagna från den tidigare forskningen.

Problemet med valet av teori är att den är beroende av vilka artiklar som identifieras.

Beroende på vilka artiklar som identifieras kan resultatet anses vara högre eller lägre än vad tidigare studier visat. De identifierade artiklarna styr vad som diskuteras, vilket kan leda till att studien blir snäv (Bryman, 2018). För att undvika att studien skulle bli snäv, försökte författaren utöka och bredda den tidigare forskningen men inom ramen för ämnet (Bilaga 2). Om det finns få eller inga artiklar problematiseras en eventuell jämförelse mellan studier. Ett exempel är det mediallaterala CMJAS, där det inte identifierades några tidigare studier. Studien avser att täcka efterlämningar, vilket den gör, eftersom inga tidigare studier har undersökt mediallateral hoppförmåga och dess korrelationer (Bryman, 2018). När tidigare forskning används som teori kan det vara av betydelse att noga granska artiklarna och välja de som är i linje med syftet, för att öka den interna validiteten.

Begränsningar och Implikationer

Studien utgår från två frågeställningar vilka besvarades via hypotes. Ett problem som uppstod var att arbetshypotesen ’Det finns en korrelation i effektutvecklingen mellan det vertikala och horisontella samt mediallaterala counter movement jump armswing’ bekräftades.

Problematiken är att det inte existerar en stark korrelation mellan den vertikala och

mediallaterala effektutvecklingen vilket hade kunnat undvikas om frågeställningen brutits ned till två stycken (Bryman, 2018). Det hade möjligtvis lett till ett mer rättvist resultat.

Litteratursökningen utgick från ’Sport Discus’ vilket begränsar studien eftersom ett större urval av databaser hade eventuellt kunnat leda till fler relevanta artiklar (Bryman, 2018). Det ska dock nämnas att databasen ’Sport Discus’ är relevant för det ämnesområde som

undersöktes i studien (EBSCO, 2020). De flesta av artiklarna som valdes uppfyller de

källkritiska perspektiven (Thurén, 2003), på grund av de kriterier som valdes för inkludering. Fyra artiklar (Simoneau och Bouchard, 1995; Finni et al., 2003; Kawamori et al., 2006; Malisoux et al., 2006) uppfyller inte tidsperspektivet men valdes att inkluderas på grund av relevansen i studierna. Två sekundära källor (Kenney et al, 2015; Widmaier et al., 2016) användes i den tidigare forskningen, vilket gör dem beroende av andra artiklar. Källorna valdes att inkluderas eftersom en förklaring av de fysiologiska processerna var nödvändig, för att fler individer ska förstå innebörden. Problematiken rörande kriterierna som applicerades är att det begränsar studien samtidigt som den blir mer precis. Potentiella relevanta studier kan ha exkluderats.

Urvalet som användes i studien var ett icke-sannolikhets bekvämlighetsurval (Bryman, 2018). Bekvämlighetsurvalet valdes eftersom författaren har kontakter inom handbollen i Ystad vilket möjliggjorde studien. Bekvämlighetsurval begränsar studien eftersom den inte kan generaliseras, vilket kan anses som en fallgrop i studien (Bryman, 2018). Studien kan inte generaliseras eftersom stickprovet troligtvis inte är representativt för populationen. Det hade kunnat undvikas vid annan typ av urval. Författaren menar att tillfället inte fick missas, då det kan leda till ny kunskap inom handboll och effektutveckling. Bryman (2018) påstår att om ett sådant tillfälle uppstår anses det vara acceptabelt att genomföra studien. Dessutom är urvalet i studien litet vilket kan innebära att den statistiska analysen kan vara missvisande (Djurfeldt et al., 2018). Studien kan fungera som en riktlinje för eventuellt kommande studier.

Urvalsprocessen utgick från fyra kriterier (se Urval). Studien begränsade urvalet till Ystad eftersom det då blev möjligt att undersöka subjekten under den begränsade tidsramen, 71/2 vecka. Deltagarna var tvungna att spela handboll i Ystad vilket gjorde urvalsgruppen mer specifik. Det kan resultera i att resultatet möjligtvis kan ses som riktlinjer för övriga manliga handbollsspelare i Ystad (Bryman, 2018). ’Spela i A-lagstruppen’ sattes som krav på grund av att författaren hade för avsikt att undersöka handbollsspelare på en högre nivå. Det resulterar i att studien blir mer snäv men urvalsgruppen blir mer specificerad (Bryman, 2018). Studien begränsade deltagarna till män eftersom författaren hade kontakter i de manliga lagen samt att de fanns tillgängliga i stunden. Åldersgränsen 18 år valdes för av att undvika komplikationer med målsman (Bryman, 2018) samt för att de är mer fysiologiskt utvecklade (Widmaier et al., 2016). Nackdelen med kriteriet är att det kan finnas spelare i A-lagstruppen som är yngre än 18 år vilket gör att de exkluderats från studien. Det kan resultera i att urvalet är mindre representativt.

Applikationen ’My Jump 2’ användes för att mäta de vertikala hoppen vilket möjligtvis inte är det mest optimala. Problematiken vid användandet av instrumentet är att tidigare studier använt ’contact mat’ eller ’force platform’ vilket kan försvåra jämförelsen av resultaten. Det ska dock nämnas att ’My Jump 2’ är validerad och reliabiliteten i instrumentet är hög (Balsalobre-Fernández et al., 2015; Gallardo-Fuentes et al., 2016). ’My Jump 2’

rekommenderas att användas på 1,5 m avstånd men för att säkerställa säkerheten, på grund av COVID-19 pandemin, var avståndet 2 m. Eventuella komplikationer kan ha förekommit.