D
EN KVINNLIGA
REPRESENTATIONEN I
S
VERIGES
RIKSDAG
En studie om yttre faktorers eventuella påverkan på den
kvinnliga representationens utveckling
Maria Lindh & Johan Wilsson
Handledare: Meriam Chatty Seminariedatum: 2020-08-20 Statskunskap kandidat
Abstract
In January 1921, the Swedish government voted through a proposal that women should have the right to vote in general elections. The same year five women was given a place as a member of the parliament. Now almost 100 years later, around 46 percent of the parliament are women, but the way has been difficult. In this assignment the authors will be assessing the effects from support stockings, every other seat for a woman and women's organization through the Swedish parliamentary representation of women.
The assignments analysis and empirical study are based on the equivalence between different time periods in between election years 1976 to 2018. During these election years the authors have selected a few, to analyze them and their political parties based on the women's
representation. The research material is based on diagrams, parliament motions and budget from the parliament's website. This study has also used the theory of power, the gender power perspective and one gender system. The parliament motions where selected through the documents related to the women's representation and where selected through a randomization. The study found out that the support stockings, every other seat for a woman and women's
organizations had some extent influence on the women's representation in the parliament of
Sweden. An influence that you can see as a positive change for the future. Thanks to every
other seat for a woman and the support stockings, the gender equality came up on the political
Innehåll
1 Inledning ... 1
1.1 Forskningsfråga och syftet med studien ... 1
1.2 Frågeställningar ... 1
1.3 Avgränsningar ... 2
1.4 Disposition ... 2
2. Bakgrund ... 3
2.1 Historien bakom en jämställd mandatfördelning ... 3
2.2 Tre yttre faktorer ... 4
2.2.1 Varannan damernas ... 4
2.2.2 Utvecklingen i Järfälla kommun ... 5
2.2.3 Stödstrumporna ... 6
2.2.4 Kvinnoorganisationerna ... 6
2.3 Varför behövs en könsfördelning? ... 7
3. Statsvetenskaplig forskningsanknytning och teoretiskt ramverk ... 9
3.1 Tidigare forskning ... 9
3.1.1 Den kvinnliga politiska representationen ... 9
3.1.2 Vägen till varannan damernas ... 10
3.2 Makt inom den politiska sektorn ... 11
3.3 Könsmaktsteoretiska perspektivet ... 11
3.3.1 Genussystem ... 12
4. Metod ... 13
4.1 Teori och analysmaterial ... 13
4.2 Avgränsningar ... 14
4.3 Validitet och reliabilitet ... 15
5. Analys, empiri och resultatredovisning ... 17
5.2 Statligt bidrag ... 18
5.3 Politiska positioner ... 19
5.4 Kvinnorepresentation i riksdagen över tid ... 19
5.5 Kvinnorepresentation i riksdagspartierna ... 22 5.5.1 Jämförelse ... 24 5.6 Riksdagsmotioner ... 26 5.7 Statsbudget ... 29 5.8 Kvinnoorganisationer ... 31 5.9 Maktens påverkan ... 32 6. Slutsats ... 34 6.1 Diskussion ... 36 Litteraturförteckning ... 38
1
1 Inledning
Den här studien ämnar för att se om varannan damernas, nätverksgruppen stödstrumporna från år 1994 eller partiernas kvinnoorganisationer kan vara en orsak bakom de förändringar som har tillkommit i den kvinnliga politiska representationen. Den här studien ger en bredare förståelse om hur det ser ut i den svenska riksdagen i dagsläget, och för hur det har sett ut historiskt. Studien har för avsikt att granska kvinnorepresentationens utveckling, samt att få en liten inblick i hur demokratin har utvecklats. Detta anses vara ett statsvetenskapligt studieobjekt eftersom studien granskar den svenska riksdagens kvinnorepresentation och jämställdhetsutveckling. Den tidigare manliga dominansen skapade ett odemokratiskt styrt samhälle, där kvinnor inte var delaktiga i högre beslutsfattande. Tidigare forskning hänvisar till påverkan av introducerande av jämställdhetsbegreppet som har resulterat i ett mer demokratiskt samhälle (Sainsbury, 2004, p. 71). Även varannan damernas, nätverket
stödstrumporna och de svenska kvinnoförbunden har ständigt arbetat med för att få en högre kvinnlig representation i riksdagen (Freidenvall, 2006, p. 257). Den svenska normen har alltid varit att männen har haft makten i såväl samhället som politiken, och genom att ställa yttre faktorer mot maktteorin, könsmaktsperspektivet och genussystem så blir utvecklingen tydligare.
1.1 Forskningsfråga och syftet med studien
Påverkas kvinnorepresentation i riksdagspartierna utifrån yttre jämställdhetsfaktorer?
Syftet med den här studien är att få en inblick i hur kvinnorepresentationen har utvecklats i riksdagspartierna mellan år 1976 och 2018 och se om det framkommit eventuella skillnader mellan partierna. Studien granskar olika yttre faktorers eventuella påverkan på den kvinnliga representationen för att se hur utvecklingen har gått.
1.2 Frågeställningar
1. På vilket sätt har varannan damernas påverkat kvinnorepresentationen? 2. På vilket sätt har nätverket stödstrumporna påverkat kvinnorepresentationen? 3. På vilket sätt har de olika partiernas kvinnoorganisationer en påverkan på kvinnorepresentationen?
2
1.3 Avgränsningar
Den här studien avgränsas genom valåren från 1976 till det senaste valåret 2018. Studien avgränsas ytterligare genom tre yttre faktorer, riksdagsmotioner, statistik rörande
kvinnorepresentation och statens budget.
1.4 Disposition
I nästkommande kapitel så kommer den historiska bakgrunden till en mer jämställd
mandatfördelning. Därefter följer ett avsnitt om de yttre faktorerna som författarna valt ut och avgränsat studien till. Sedan i kapitel tre så beskrivs de teoretiska ramverk som studien stödjer sig emot och som ligger till grund för uppsatsen. I det fjärde kapitlet så presenteras den metod som beskriver hur uppsatsen är upplagd och hur författarna har gått tillväga under uppsatsen gång. Därefter följer analys och resultatredovisningen som är uppsatsens kärna och den största delen av uppsatsen. Där presenteras utvecklingen av kvinnorepresentationen i riksdagen genom diagram, motioner och budgetpropositioner. Här finns även delar som rör
kvinnoorganisationerna och maktutredningen. Slutligen så avslutas uppsatsen med en slutsats med efterföljande diskussion där svaren på forskningsfrågan och frågeställningarna besvaras och diskuteras av författarna.
3
2. Bakgrund
2.1 Historien bakom en jämställd mandatfördelning
I snart 100 år har kvinnor i Sverige haft möjlighet att rösta i ett riksdagsval. Riksdagen godkände grundlagsförändringen den 26 januari 1921 eftersom man enligt svensk lag måste ha ett mellanliggande val och två godkända omröstningar i riksdagen. Samma år som det var riksdagsval så fick även kvinnor ställa upp som ledamöter, och fem kvinnor blev invalda och började vid riksdagens öppnande 1922. De fem kvinnorna som blev invalda var Nelly
Thüring, Elisabeth Tamm, Bertha Wellin, Kerstin Hesselgren och Agda Östlund (Sundevall, 2018).
Under åren, decennier och det sekel som har gått så har olika kvinnoorganisationer, kvinnoförbund men även enskilda kvinnor gjort allt för att lyfta upp kvinnofrågor på
dagordningen. Arbetet för ett mer jämställt Sverige är under ständig utveckling, och detta är någonting som aldrig kommer avstannas. De senaste årtiondena har man arbetat för att få in allt fler kvinnor som ledamöter i riksdagen. Ett arbete som kan ha påverkats av yttre faktorer såsom Stödstrumporna som uppkom inför valet 1994, och varannan damernas som startades under 60-talet (Dahlerup & Leyenaar, 2013, p. 112).
Trots olika insatser från de olika kvinnoförbunden under 40- och 50-talet så hade man svårt att få kvinnliga kandidater på valsedlarna. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet hade redan 1928 lagt fram ett förslag att man skulle kvotera in kvinnor på valsedlarna. Detta förslag väckte dock ett starkt motstånd då man ansåg alla skulle ha samma möjligheter att ställa upp i riksdagsval och att ingen skulle ha förtur på grund av kön (Dahlerup & Leyenaar, 2013, pp. 103-104).
Från 1970-talet och framåt lyftes kvinnofrågorna mer vilket till slut även visades i riksdagen då andelen kvinnliga ledamöter ökade under 70- och 80-talet. Även antalet kvinnliga ministrar ökade under den perioden, man kunde se att de kvinnliga ministrarna bland annat var
välutbildade och ifrågasättande. En av dessa var Anna-Greta Leijon som under sin politiska karriär i sin hemkommun Järfälla hade infört principen varannan damernas på deras valsedlar (Dahlerup & Leyenaar, 2013, p. 112).
4
2.2 Tre yttre faktorer
2.2.1 Varannan damernas
I den här studien granskas varannan damernas som en viktig yttre faktor som kan ha haft en påverkan på den kvinnliga representationen i riksdagen. År 1987 så skrevs den statliga
offentliga utredningen “Varannan damernas” (SOU 1987:19), som var ett slutbetänkande från den utredning man gjort om den kvinnliga representationen.
I början av slutbetänkandet så beskriver författarna att det inte enbart handlar om de attityder som finns i samhället, trots att de har en påverkan. Utan att det är framförallt de
maktstrukturer som finns i samhället som man ska lägga fokus på. Och hur dessa i sin tur leder till att det uppstår attityder runt om i samhället som har en negativ påverkan på kvinnornas position. Under slutet av 80-talet så var det en stark manlig dominans inom politiken och i utredningen så lyfter de vikten av att kvinnor behöver få tillgång till makten för att kunna påverka deras liv (SOU 1987:19, 23–24).
I utredningen så kommer de fram till att en viktig faktor för att få en ökad
kvinnorepresentation är hur synliga kvinnorna är och hur synlig själva processen är att ta fram nya kandidater på valbara platser. Vid en jämförelse mellan arbetsmarknadsorganisationerna som har en ganska sluten process och de politiska partierna som har en jämförelsevis öppen process. Så är den kvinnliga representationen betydligt högre i partierna än i de övriga organisationerna (SOU 1987:19, 27). Skillnaderna i processen hur man tar fram kandidater påverkas genom hur man går tillväga. I de mindre synliga organisationerna som har en större andel män så har det visat sig att de i mindre utsträckning tar fram kvinnliga kandidater. Partierna som har en öppnare och mer demokratiska process, har resulterat i att få fram fler kvinnliga kandidater (SOU 1987:19, 28). Fredrika Bremer-förbundet yrkade år 1980 på att man skulle införa en lag på varannan damernas på valsedlarna, men det var inte något parti som nappade på det just då (SOU 1987:19, 28).
Det framkommer senare i utredningen att partiernas syn på separata kvinnoförbund har skiftat under åren men att man är mer positiv nu under utredningen. Det var enbart ett parti
(Vänsterpartiet kommunisterna) som var oroliga att man särskiljer kvinnofrågorna från partiet, oron var att männen kom undan i kvinnofrågorna (SOU 1987:19, 44).
5 I utredningen så har de granskat Sveriges grannländer som hade könskvotering på sina
valsedlar. Vid könskvotering så ska varannan kandidat vara kvinna och varannan man. Det finns förespråkare både för och emot en kvotering, där de som är emot anser att man måste se till den som har bäst kompetens och att denne ska stå som valbar på valsedeln. Medan de som är för en kvotering, anser att det är viktigare att kvinnorna blir representerade som grupp (SOU 1987:19, 65). Utredningen påvisar att en könskvotering kan kännas som ett hot mot männen då de riskerar att tappa en del av sin makt, medan kvinnorna får en garanterad möjlighet att kunna påverka och fatta avgörande beslut (SOU 1987:19, 68).
2.2.2 Utvecklingen i Järfälla kommun
Från 1960 och fram till mitten av åttiotalet så växte Järfälla kommun kraftigt och man fick en befolkning som var relativt unga, drivna och ville ha en förändring. I utredningen så ser man att den kvinnliga representationen i kommunen är stor och att de har fokuserat på
kvinnofrågor i alla de politiska partierna, Socialdemokraterna tog det dock ett steg längre (SOU 1987:19, 84).
Kvinnorna som var politiskt aktiva i Socialdemokraterna deltog i flertalet studiecirklar och genom att använda Järfälla kommuns kvinnoklubbar så kunde de genomföra sammanträden och debattera i jämställdhetsfrågor. Detta ledde till att de styrande männen till slut kände att de var tvungna att släppa fram kvinnorna och de skapade en plan hur de skulle uppnå en valsedel med varannan damernas. Ett första steg var att en kvinna skulle väljas in i en nämnd om någon avgick från sin plats, vilket resulterade att andelen kvinnor i nämnderna ökade. Detta var inte enbart positivt för den kvinnliga representationen, utan de invalda kvinnorna fick en bra politisk erfarenhet. Processen med att få en helt varvad lista tog tid eftersom de inte ville peta någon som hade blivit invald, utan de såg till att tillsätta kvinnorna allt eftersom vilket gav resultat vid 1976 års val då de hade fått en helt varvad valsedel (SOU 1987:19, 84– 85).
Arbetet med en jämn könsrepresentation är ett arbete som ständigt är under utveckling, i utredningen så ser man att det Socialdemokratiska strategin har lett till att man har kommit längre fram i en bra fördelning mellan könen. Dock så arbetet under utveckling där vissa förespråkar en kvotering medan andra anser att man kan lösa den kvinnliga representationen på annat sätt (SOU 1987:19, 90–91).
6 I utredningen så kom utredarna fram med några olika mål och rekommendationer som
politikerna skulle uppnå. Målet skulle vara att den kvinnliga representationen skulle ligga på 50 procent 1998, med ett antal delmål på vägen. Man ansåg från utredningens sida att de var tvungna att komma med rekommendationer då de inte hade sett en tillräcklig ökning av den kvinnliga representationen. De hade egentligen från utredningens sida velat införa nya lagar för att få en ökad kvinnorepresentation men det fanns ett för stort motstånd mot detta så man fick nöja sig med rekommendationer. Partierna och övriga organisationer påtalade att man inom några år skulle ha en jämn fördelning. Utredningen har visat sig att andelen kvinnor inte ökar av sig själv, utan de måste motivera och tvinga partierna för att ökningen ska ske (SOU 1987:19, 153–154).
2.2.3 Stödstrumporna
Den andra yttre faktorn som granskas i denna studie är Stödstrumporna. Efter riksdagsvalet som var 1991 så skapades ett feministiskt nätverk inför valperioden 1994 som hette
stödstrumporna. Det skapades utav Maria-Pia Boëthius, Agneta Stark och Ebba Witt-Brattström (Sverigesradio, 2006). Stödstrumpornas syfte var bland annat att öka
kvinnorepresentationen i riksdagspartierna och få mer jämställda löner. Stödstrumporna lyfte frågan om att starta upp ett feministiskt parti för att tvinga fram en ökad politisk
kvinnorepresentation. Socialdemokraterna bestämde sig att inför valet 1994 att lyfta fram frågan och använda “varannan damernas”. Det menades med att det skulle vara varannan kvinna på valsedeln (Sainsbury, 2004, pp. 78-79).Vi har valt att använda stödstrumporna som en av de yttre faktorerna för att se en eventuell påverkan på kvinnorepresentationen i
riksdagen sedan året 1994.
2.2.4 Kvinnoorganisationerna
Den tredje och sista yttre faktorn som används i denna studie är de politiska
kvinnoorganisationerna. Kvinnoorganisationerna har valts som yttre faktor i den här studien eftersom de tillsammans arbetar för ett mer jämställt Sverige. Dessa organisationer har under lång tid och i vissa fall arbetat tillsammans för att enat kunna påverka den svenska
jämställdhetspolitiken och för att öka kvinnorepresentationen. Ett kvinnoförbund eller kvinnoorganisation är en grupp med anslutning till ett politiskt parti som arbetar med
kvinnornas roll inom politiken (Heinemann & Wennberg, 2020). En kvinnoorganisation anses vara en ideell förening som binder samman med ett politiskt parti, vars ändamål är att stärka kvinnors olika ställning i det svenska samhället och har en demokratisk uppbyggnad. Det kan
7 också vara en sammanslutning inom ett parti där man arbetar för att stärka kvinnornas
ställning i det svenska samhället med en demokratisk grund (Reinfeldt & Sabuni, 2010). De åtta riksdagspartierna arbetar för ett mer jämställt samhälle genom olika förbund eller andra grupperingar inom partierna. En majoritet av partierna i riksdagen har ett politiskt kvinnoförbund, där de fokuserar på olika politiska beslut utifrån samhällsdebatten och jämställdhetsperspektiv. Dessa sex förbund är S-kvinnor, Centerkvinnorna, Liberala kvinnor, Kristdemokratiska kvinnoförbundet, Moderatkvinnorna, Sverigedemokraternas
kvinnoförbund. Miljöpartiet har valt att skapa en jämställdhets- och mångfaldskommité (Miljöpartiet, 2016), medan Vänsterpartiet endast arbetar internt med jämställdhetsfrågor (Gabrielsson, 2016).
2.3 Varför behövs en könsfördelning?
Kvinnor är hälften av jordens befolkning och deras åsikt väger lika tungt som männens. Det är en viktig demokratifråga när det kommer till könsfördelning inom politiska partier. En ojämn könsfördelning resulterar i att besluten och demokratin blir lidande, eftersom båda könen inte är inkluderade i frågan (SOU 1987:19 ss, 51–52).
I forskningsartikeln “Kvotering som en ‘snabbväg’ för en jämställd kvinnorepresentation” skriven av Drude Dahlerup och Lenita Freidenvall år 2005, så menar de att dem flesta kvoteringssystem ser till att öka kvinnorepresentationen. Kvinnor har alltid setts som underrepresenterade i historien, men det är en ojämlikhet som nu planats ut i Sverige. Lagar och regler har ofta formulerats på ett könsneutralt sätt, men det finns en skillnad på
könsneutralitet och ett kvinnobaserat kvotsystem. Tack vare det könsneutrala sättet så borde demokratin stärkas genom en högre kvinnlig representation (Dahlerup & Freidenvall, 2005 , p. 38).
När det kommer till kvinnors och mäns olika livserfarenheter så skiljer dem sig avsevärt. För att lyckas fatta beslut så behöver man ta hänsyn till de olika erfarenheterna som de båda könen har, för att besluten ska bli helt relevanta. Därför blir en jämn könsfördelning viktig vid beslutande i olika församlingar eftersom det kan ses som en resursfråga. Män och kvinnor har nämligen olika ståndpunkter och erfarenheter utifrån sina olika kunskapsområden (SOU 1987:19 ss, 52–53).
8 Den kanske viktigaste arbetsuppgiften som styrelsemedlemmar står inför är att fördela de ekonomiska resurserna rätt inom de olika områdena. Det område som medlemmarna anser vara det mest relevanta och viktiga får givetvis mest resurser i form av pengar, medan andra områden får nöja sig med mindre. De områden som prioriteras kan skilja sig utefter de olika partierna och deras företrädare, men det kan även skilja sig utifrån företrädarens kön och egna prioriteringar. Männens och kvinnornas intresse med att öka den kvinnliga representationen kan även skilja sig utifrån intresset av en ökning. Detta resulterar i en intressefråga eftersom en jämn könsfördelning och en ökad kvinnorepresentation gynnar kvinnorna (SOU 1987:19 ss, 54–55).
9
3. Statsvetenskaplig forskningsanknytning och teoretiskt ramverk
Detta är en beskrivande studie eftersom den utgår från en teorikonsumerande struktur (Esaiasson, et al., 2017, p. 42). Vi har tagit del av tidigare forskning som rör den kvinnliga representationen och varannan damernas. Vi har även valt och avgränsat oss till maktteorin för att männen alltid har haft mer makt än kvinnor. Normen har alltid varit att det ser ut så i det svenska samhället, och vi har valt att studerat den kvinnliga politiska representationen.
3.1 Tidigare forskning
3.1.1 Den kvinnliga politiska representationen
I tidigare forskning gjord av Diane Sainsbury så berättar hon om utvecklingen inom den svenska politiken sedan 1970-talet och hur andelen kvinnor har ökat i den politiska
representationen. År 1970 så var andelen kvinnor knappa 15 procent i riksdagen, vilket sedan ökade till år 2002 och till 45 procent (Sainsbury, 2004, p. 65). Det är en imponerande ökning av den kvinnliga representationen i riksdagen som skett mellan de här tre decennierna, även om framstegen inom politiska frågor rörande jämställdhet inte varit lika stora. I analysen av den kvinnliga representationen så har statsvetare presenterat olika faktorer som förklarar och har varit avgörande för kvinnorna. En av de viktigaste faktorerna är de socioekonomiska som rör arbetsmarknaden, utbildning och urbaniseringen, men även det kulturella har haft en påverkan. Sainsbury har lagt huvudfokus på kvinnorörelsen och processen som är
bakomliggande den politiska representationen (Sainsbury, 2004, pp. 65-66). Hon definierar två olika representationer som är substantiell och deskriptiv representation. Den deskriptiva representationen handlar om kön, yrke, klass, ras, språk eller etnicitet. Den substantiella representationen är uppdelad för att lyfta en grupps politiska intressen och preferenser (Sainsbury, 2004, pp. 65-66).
Lena Wängnerud skriver i sin artikel om skillnaderna mellan det deskriptiva och det
substantiella begreppet. Där det deskriptiva handlar om antalet kvinnor som är representerade i riksdagen och det substantiella istället handlar om det utfall som det blir med tanke på den kvinnliga representationen (Wängerud, 2009, p. 52). Wängnerud hänvisar till tidigare forskning av Anne Phillips. Phillips menar att det finns ett samband mellan det deskriptiva och det substantiella begreppet och att utfallet som blir beror på detta samband. Wängnerud menar istället att det finns andra faktorer som kan spela in, vilket kan leda till att sambandet inte är så uppenbart (Wängerud, 2009, p. 51).
10 Sainsbury diskuterar varför den kvinnliga politiska representationen tog fart när den gjorde, och varför det inte skedde tidigare under 50 och 60-talet. Hon menar på att det har att göra med att Sverige förändrades under 60-talet till ett land med mer fri- och rättigheter där demokratin växte sig ännu starkare. Ordet jämställdhet dök upp på den politiska agendan och privilegierade grupper kunde få sin röst hörd i olika debatter. Jämställdheten integrerades i debatten med jämlikhet och att det skulle komma upp på dagordningen kom från två olika aktörer. De första som påverkade detta var en grupp akademiker som debatterade om
könsrollerna, och de andra var kvinnoorganisationerna från de politiska partierna (Sainsbury, 2004, pp. 69-70).
Att få upp jämställdheten på dagordningen var avgörande eftersom det ändrade kvinnornas betydelse i uppfattningen av deras krav. Jämställdheten ansågs inte vara en liten del i
politiken, utan blev en stor del av partipolitiken (Sainsbury, 2004, p. 70). Akademikerna som debatterade om könsrollerna menade på att det var en skillnad mellan begreppen jämlikhet och jämställdhet. Jämställdheten handlar om könsskillnaderna och begreppet kom från en radikalfeminist vid namn Eva Moberg. Jämlikheten handlar istället om klasskillnaderna och de uppdelningarna som fanns mellan kvinnorna. Det viktigaste som behövdes göra var att bryta normen med den manliga traditionella dominansen inom politiken. Sainsbury menar att ökningen av kvinnor inom de politiska partierna dämpar den manliga dominansen och resulterar i en mer jämställd och demokratisk politik (Sainsbury, 2004, p. 70).
3.1.2 Vägen till varannan damernas
Lenita Freidenvall skriver i sin doktorsavhandling “Vägen till varannan damernas” om hur kvinnorepresentationen har utvecklats från 1970-talet fram till början av 2000-talet. Precis som Sainsbury menar hon att det är först på 1970-talet det börjar ske en förändring i den svenska politiken och det ser man på den kvinnliga representationen. Det var först då som de olika partierna satte upp mål som man skulle nå för att få en ökad kvinnlig närvaro i politiken. Freidenvall menar att det skedde en stor utveckling under 80-talet och 90-talet då flera partier införde kvotering på sina valsedlar (Freidenvall, 2006, p. 250).
I samma avhandling så gör Freidenvall en analys av kvinnoförbundens påverkan på politiken och hur det i sin tur har haft en påverkan på den kvinnliga representationen. Hon skriver i sin slutsats att kvinnoförbunden under 1970- till 1990-talet hade en annan syn på den kvinnliga representationen, samt hur frågan skulle lösas än de partier som de var knutna till. Förbunden
11 påvisade dock att för kvinnor ska lyckas i politiken så måste man bryta ner tidigare
maktstrukturer. Det är svårt att kombinera politik och familj eftersom kvinnor inte har samma erfarenhet och utbildning som män. Tack vare detta så kom förbunden med flera mål och rekommendationer som man ville att partierna skulle nå för att öka den kvinnliga närvaron. Ett exempel på detta var att man ville underlätta för de kvinnor som hade småbarn genom bättre förhållanden i arbetet (Freidenvall, 2006, p. 257).
3.2 Makt inom den politiska sektorn
Den allra viktigaste faktorn inom den politiska vetenskapen är makten, även om definitionen av makt kan vara otydlig. Makten är bred i sin definition och betydelse, därför är det väldigt viktigt att vara specifik när det kommer till användningen av makten utifrån olika politiska sammanhang (Cairney, 2012, p. 46). Robert Dahl sade att så länge makten utövas har den betydelse, då kan man även identifiera makten under viktiga beslut från olika personer (Cairney, 2012, p. 47).
Det finns ojämlikheter i politiken och samhället vilket gör att det bör det finnas
skyddsåtgärder mot maktmissbruk. Maktstudiens hänvisar från den utsträckning som rör politiken, därifrån kan man sedan se olika empiriska teman (Cairney, 2012, pp. 48-49). Det första temat ser potentialen och kapaciteten som makten besitter och hur den kan användas. Det andra temat menar på att det är svårt att förutspå en makt innan den ens hunnit utövas och man kan se och analysera resultatet. Det tredje temat menar på att det är svårt att identifiera den maktutövning som sker av olika aktörer som inte är individer, såsom institutioner, organisationer och olika typer av strukturer. Det fjärde och sista temat är hur man faktiskt studerar makten. Här ställs frågan om man kan följa eller spåra makten vid olika viktiga beslutsfattanden (Cairney, 2012, p. 49).
3.3 Könsmaktsteoretiska perspektivet
Om man utgår från maktteorin och kopplar ihop det med den maktobalans och könsskillnader som finns så får man ett könsmaktsteoretiskt perspektiv. Ur det könsmaktsteoretiskta
perspektivet har det historiskt sett varit männen som har haft tillgång till att möjliggöra det som de har drömt om. Dessutom har männen haft färre begränsningar, om man jämför med kvinnans historiska situation (Hirdman, 1988, p. 22). Hirdman beskriver att kvinnor och män både tänker och agerar efter de rådande maktsituationerna som finns i samhället, exempelvis inom politiken. Det är viktigt att ta med sig att både genussystemet, som Hirdman kallar det,
12 samt det politiska systemet samverkar och påverkar varandra. Det vill säga att jämställdheten inte enbart är en kvinnofråga utan är en fråga som hela samhället är involverade i (Hirdman, 1988, pp. 26-27). Kulturella och socioekonomiska faktorer leder till svårigheter för de kvinnor som vill engagera sig politiskt. De socioekonomiska faktorerna handlar om utbildning,
urbanisering och olika sociala förutsättningar, medan de kulturella berör valsystemen eller hur partierna är strukturerade (Sainsbury, 2004, p. 66).
3.3.1 Genussystem
Utifrån den svenska modellen i maktutredningen från 1990 så var den kvinnliga politiska representationen på en procentsats mellan 12–15 procent mellan åren 1955–1970. Trots detta så ansåg man att demokratin i Sverige var som starkast under denna tidpunkt, trots den låga kvinnliga representationen. Kvinnan ansågs ha en lägre social status i samhället än mannen, men det tycktes inte hänga samman med demokratin. Kvinnan i samhället var ett bekymmer eftersom hon ansågs vara en resurssvag medborgare. Maktfrågan som diskuterades mellan kvinnorna och männen ansågs vara ett socialt problem. Kvinnorna jämfördes med invandrare eftersom de alla ansågs ha bristande ekonomi, självförtroende och kunskap, något som inte har en positiv påverkan på samhället. De här negativa variablerna påverkade kvinnan på arbetsmarknaden eftersom det resulterade i sämre lön och sämre arbetsmiljö (SOU 1990:44, s. 73) Historien kan vara den bakomliggande orsaken till att kvinnor har ett sämre politiskt utgångsläge och sämre ekonomiska och sociala förutsättningar. Grunden till det här kommer från det gamla bondesamhället som var patriarkaliskt med en könsbunden rollfördelning och könsfördelning utifrån gamla traditioner (SOU 1990:44, s. 74).
13
4. Metod
I denna uppsats har vi valt tre yttre faktorer som är varannan damernas, Stödstrumporna och de politiska kvinnoorganisationerna. Vi studerar på vilket sätt de har en möjlighet att påverka den kvinnliga representationen i den svenska riksdagen. För att studien ska kunna besvara detta så kommer den vara uppbyggd som en beskrivande studie. Där studerar vi om de yttre faktorerna har en möjlig påverkan på kvinnorepresentationen och hur det i sådant fall det går till (Esaiasson, et al., 2017, p. 37).
4.1 Teori och analysmaterial
För att kunna göra denna granskning och denna beskrivande studie så utgår studien från en teorikonsumerande empirisk undersökning. Det vill säga att man utifrån den
teorikonsumernade undersöknigen prövar vida en given faktor kan ge en god förklaring till det givna resultatet (Esaiasson, et al., 2017, pp. 89-90).
Analysmaterialet som används i denna studie presenterar olika diagram där det första kollar på kvinnorepresentationen i riksdagen från år 1976 till och 2018. Under dessa tretton valår så har ett urval gjorts på sex, som ligger i närtid med de yttre faktorerna. Därefter har diagram framtagits för att granska kvinnorepresentationen i riksdagspartierna under tre valår för att se utvecklingen i partierna från 1976 till 2018. Studien har även tagit del av riksdagsmotioner som benämner kvinnorepresentation. För att kunna kontrollera hur mycket resurser som man har tilldelat frågor gällande jämställdheten så har även tre olika årsbudgetar tagits med. Studien har även tagit del av andra sekundärkällor, där man har efterfrågat material från två politiska kvinnoförbund samt att studien har granskat empiriskt material om de andra två utvalda yttre faktorerna. Studien har även tagit del av tidigare forskning i ämnet för att få en bredare inblick.
Den teori som används i denna uppsats är den maktteori som påtalar att det finns
maktstrukturer, könsnormer och värderingar i samhället. Maktteorin som används i studien har en stark reliabilitet då den både lyfter historiska händelser och den utveckling som har varit de senaste decennierna. En utveckling av denna teori är det könsmaktsteoretiska
perspektivet där man granskar könsskillnader och könsroller som även den tas med i studien. I SOU 1990:44, maktutredningen så diskuteras maktfrågan mellan könen och det historiska perspektivet tas upp. Denna utredning tas med då den stärker både maktteorin och det könsmaktsteoretiska perspektivet.
14
För att kunna analysera det insamlade materialet så kommer studien utgå från en kvaliativ textanalys. Studien utgår från Mats Furbergs rekommendationer för att få en god grund i analysen av det insamlade materialet. Studien bygger på en systematiserande undersökning eftersom dessa lyfter de viktigaste delarna i en logisk ordning. Genom detta struktureas uppsatsens väsentligaste aspekter i det material som presenteras.Exempelvis så presenteras frågeställningarna, på vilket sätt de olika yttre faktorena har haft en påverkan (Esaiasson, et al., 2017, p. 213). Efterssom denna studie granskar genom en kvaliativ textanalys så belyser författarna om den historiska kvinnliga orättvisan gentemot männen i den svenska riksdagen. Detta i sin tur kommer att analyseras systematiskt i innehållet i uppsatsens analys.
4.2 Avgränsningar
I samband med urvalet av riksdagsmotioner som hanterar det aktuella ämnet i studien, så har vi begränsat sökbegreppet till “kvinnorepresentation”. Det material som vi har fått fram via urvalet på riksdagens hemsida kommer att besvara vår forskningsfråga och våra
frågeställningar. Med hjälp av de avväganden som har gjorts är tanken att det utvalda materialet är såpass rättvist som möjligt så att resultatet kommer att ge en bra
generaliseringsbarhet. Vi har valt begreppet kvinnorepresentation just för att detta begrepp förekommer frekvent i det material som vi har tagit del av. Genom att begränsa urvalet till detta så finns det en risk att en del av relevant material gallras bort, då det inte är säkert att begreppet kvinnorepresentation finns med i alla de relevanta riksdagsmotionerna. På grund av detta så finns det en risk att det insamlade materialet inte kommer att kunna ge en tillräcklig stark generalisering (Esaiasson, et al., 2017, p. 173).
Vid sökningen har inte valt att ha någon avgränsning i tidsintervall för att få en bredare träff på vårt sökord. Vid sökningen som gjordes så blev sökresultatet 213 motioner som innehåller sökordet “kvinnorepresentation”. Av dessa 213 så har ytterligare urval gjorts, då studien har valt att fokusera på representationen i Sveriges riksdag. Relevanta motioner från 1986 till och med 2019 har valts ut. I resultatet som kom fram i samband med den första sökningen
förekom det även motioner rörande näringsliv och utrikesfrågor, som i denna studie inte anses vara relevant. Tack vare att denna studie är teorikonsumerande så finns det en vikt av att inte ha ett slumpmässigt urval, då studien ändå kommer att undersöka ett större antal fall. Det finns dock en risk med detta då det kan bli svårare att göra generaliseringar eftersom studien inte får med sig flera delar av en viss population. Det resulterar i att urvalet svarar mer exakt
15 på den forskningsfråga som studien har. Om studien istället hade valt ett bredare eller flera sökbegrepp för att få ett bredare material hade det varit lättare att generalisera studiens resultat (Esaiasson, et al., 2017, pp. 171-174).
4.3 Validitet och reliabilitet
Det finns en risk att begreppsvaliditeten i denna studie kan ifrågasättas då vi i vårt urval av riksdagsmotionerna enbart väljer att använda oss av ett begrepp. Det ska förklara hela orsaken till att den kvinnliga representationen ser ut som den gör i riksdagen. Esaiasson, skriver i sin bok att man enbart får en sida av myntet, det kan finnas andra förklaringar som man inte ser i sin forskning om man enbart läser eller granskar en sak (Esaiasson, et al., 2017, p. 59). Förhoppningsvis så kommer våra andra yttre faktorer stärka begreppsvaliditeten i studien då de belyser andra infallsvinklar på det valda ämnet.
För att kunna svara på att studien mäter det som studien har avsikt i att mäta,
resultatvaliditeten, så behöver studiens begreppsvaliditet vara tillräckligt stark. Dessutom så måste reliabiliteten vara tillfredsställd. Som nämndes i tidigare stycke så har
begreppsvaliditeten stärkts upp genom att andra yttre faktorer förutom de utvalda
riksdagsmotionerna används. För att motverka en svag reliabilitet i studien har det utvalda empiriska materialet granskats ordentligt för att se till så att det inte förekommer
missförstånd, slarvfel med mera. Enligt Esaiasson, så är det en mycket större chans att man i sin studie lyckas med att få en hög reliabilitet än en tillräckligt stark begreppsvaliditet. Detta eftersom man i sin studie kan göra om mätresultaten för att kontrollera det som man har fått fram i tidigare sökningar och insamlingar av material. Om man har en felaktig
begreppsvaliditet så kommer man hela tiden under sin studie mäta fel saker (Esaiasson, et al., 2017, pp. 64-65).
För att ytterligare stärka en av studiens yttre faktorer som är de politiska kvinnoförbunden så har vi slumpmässigt mejlat till två av de åtta kvinnoförbunden. Den information som har efterfrågats är om kvinnoförbunden har genomfört några gemensamma aktioner och om de då har någon information om varför eller hur de genomförde det. Ifall de inte har gjort detta så sökte vi information om de har skrivit gemensamma debattartiklar för att lyfta
jämställdhetsfrågan på dagordningen. Med de svar som kom från kvinnoförbunden så ska studien granska om de svaren kan stärka denna yttre faktor. Samt se om den kan ha en påverkan på de frågor som hamnar på den politiska dagordningen.
16
För att granska om de yttre faktorerna har påverkat hur regeringens resurser har fördelats så har tre propositioner för årsbudget granskas; 1976/77:100, 1994/95:100 och 2018/19:FiU10. Anledningen till att detta tas med i denna studie är för att se om det görs riktade insatser mot en starkare jämställdhet och om man nämner hur regeringen ser på olika maktförhållanden i samhället. Urvalet är gjort efter följande orsaker, den första årsbudgeten 1976/77:100 är i samband med att varannan damernas fick genomslag i Järfälla kommun 1976. Den andra årsbudgeten 1994/95:100 är vald då det är en av de första årsbudgeterna efter att
Stödstrumporna kom med olika krav för en ökad jämställdhet. Den sista årsbudgeten 2018/19:FiU10 hamnade i urvalet då den var den första budgeten efter det senaste valet och att man dessutom hade inrättat den nya Jämställdhetsmyndigheten.
17
5. Analys, empiri och resultatredovisning
5.1 Kvinnor i politiken
I utredningen Varannan damernas kom man fram med flera olika mål och rekommendationer som politikerna skulle uppnå. Målet var att den kvinnliga representationen skulle ligga på 50 procent år 1998, med ett antal delmål på vägen. Man ansåg från utredningen sida att man var tvungen att komma med rekommendationer då man inte hade sett en tillräcklig ökning av den kvinnliga representationen (SOU 1987:19, s 153).
I och med att man under utredningen studerade de nordiska grannländerna så hade man en tanke om att man skulle rekommendera ett lagförslag då det skulle snabbare skulle tvinga fram en jämställd könsfördelning. I Danmark hade man sett att andelen kvinnor på ledande positioner hade ökat med närmare 20 procent efter att en ny lag hade fastställts. Utredningen mötte ett så stort motstånd mot ett lagförslag från politikens sida, därför avstod man från att rekommendera detta för regering och riksdag eftersom man misstänkte att detta enbart skulle bordläggas utan åtgärd (SOU 1987:19 s, 154). I utredningen har de skrivit en rekommendation om könsfördelningen i riksdag, regering och övriga organisationer. Rekommendationen löd att om inte den kvinnliga representationen hade ökat till 30 procent år 1992 och om det inte finns en plan hur man skulle nå 40 procent till år 1995, så skulle man enligt utredningen lägga fram ett lagförslag för en jämställd könsfördelning (SOU 1987:19 s, 158).
Sveriges partier har olika syn på varannan damernas och hur man ska få en bra kvinnlig representation i riksdagspolitiken. Socialdemokraterna införde inför valet 1994 en kvotering på sina valsedlar som ett led efter det som hände i Järfälla under 1970-talet (Kindenberg & Rosberg, 2012, p. 84). Kristdemokraterna valdes in i riksdagen först vid valet 1991. Under valperioden 1985 till 1988 hade partiet genom en samverkan med Centerpartiet en
riksdagsplats, då tanken var att partierna på högersidan skulle öka sina mandat
(Kristdemokraterna, u.d.). Trots att Kristdemokraterna inte hade egna platser i riksdagen så infördes 40–60 gränsen som krav år 1987 och var därmed en av de första partierna som införde denna gräns (Kindenberg & Rosberg, 2012, pp. 84, 87). Gränsen innebär att inget kön ska ha lägre än 40 procent representation, vilket resulterar att det andra könet inte kommer att ha högre än 60 procent av platserna i riksdagen (Sainsbury, 2004, pp. 73-74). Vänsterpartiets syn på varannan damernas är att den kvinnliga representationen i riksdagen kan bestå upp till 100 procent. Detta eftersom kvotsystemet inte finns till för att få in män i styrande positioner.
18 Kvotsystemet finns för att den kvinnliga representationen ska vara minst 50 procent
(Kindenberg & Rosberg, 2012, pp. 84-85).
Både Moderaterna och Sverigedemokraterna är emot kvotering men de agerar på olika sätt i samband med valsedlarna. Moderaterna har infört rekommendationer från år 2009, där 40–60 gränsen tillämpas. Dessutom så ska var 5:e person som kandiderar vara ny och att valsedlarna ska representera väljarkåren, oavsett kön, ålder och etnicitet. Sverigedemokraterna anser istället att man ska kunna kandidera på grund av sin kompetens och vad man har åstadkommit sen tidigare. De som sitter på de ledande positionerna är män och enligt Sverigedemokraterna så är en klar majoritet av väljarkåren män. De hoppas däremot att fler kvinnor ska våga sig engagera sig politiskt (Kindenberg & Rosberg, 2012, pp. 87-88).
Drude Dahlerup och Lenita Freidenvall lyfter i sin forskning gällande könskvotering, att det naturliga är ett blixtlåssystem vid framtagandet av valsedlar. Problemet kan vara vilket kön som ska toppa valsedeln, om det ska vara en kvinna eller man. Det är beroende på antal vunna mandatet, hur stor andel män respektive kvinnor som fördelningen resulterar i. I
förlängningen av ett 50–50 kvotsystem så kan det finnas en risk att fördelningen ändå blir ojämn beroende på vilket kön som hamnar högst upp på valsedeln (Dahlerup & Freidenvall, 2005 , p. 39).
I Demokratiutredningen från år 2016 så förtydligas tidigare forskning att partierna har lyckats olika bra med en jämn könsfördelning. De partier som har kvoterat in kvinnor på valsedlarna har kommit längre fram i arbetet mot en mer jämställd politisk representation. De partier som inte har infört kvotering har också gynnats av varannan damernas genom en ökad kvinnlig representation. Som Dahlerup och Freidenvall säger så är en viktig påverkande faktor för att kvinnor ska bli invalda, vem som står överst på listan. Om det är en kvinna som står överst så kommer andelen kvinnor i politiken att öka, då det är en större chans att de blir invalda som politiker om de står överst på valsedlarna (SOU 2016:5. ss, 222–223).
5.2 Statligt bidrag
Fyra kvinnoorganisationer valde den 23 maj år 1979 att gå ihop för att kunna påverka regeringen, att Sveriges kvinnoorganisationer skulle få ett ekonomiskt statligt bidrag. Dessa var Folkpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Moderata kvinnoförbundet. I juli samma år så skickade även
Fredrika-19
Bremer-Förbundet och Husmodersförbundet hem och samhälle en skrivelse.
Kvinnoorganisationerna påpekade att det var av största vikt att de blev tilldelade resurser då de arbetar för att öka jämställdheten i samhället och att skapa en samhällsdebatt (Boo & Fälldin, 1982, p. 2).
I utredningen som startades efter att de två skrivelserna inkom kom utredaren fram till att kvinnoorganisationerna ska få ett statligt ekonomiskt stöd. Dessa stöd blev olika stort beroende på storleken på organisationen. Det högsta bidraget var på 125 000 kronor om de var över 3 000 medlemmar. Förutom det så ska en summa på 5 kronor per medlem betalas ut som extra stöd. Bara upp till den 60 000:e medlemmen betalas bidraget ut, om organisationen är större än det så betalas inte den rörliga summan ut för de medlemmarna. De mindre
organisationerna som har ett medlemsantal mellan 1 500 och 3 000 ska kunna ta del av ett halvt bidrag (Boo & Fälldin, 1982, p. 1).
5.3 Politiska positioner
Som de flesta redan vet så har Sverige bara haft män på positionen som statsminister.
Historiskt sett har det varit enklare för centralmakten att ta beslut om lika rättigheter för män och kvinnor centralt än på de lokala och regionala nivåerna. Regeringens samhällsdebatt ligger ovan den kommunala nivån och har en hög representativitet. Det kan vara en påverkande faktor att regeringen och riksdagen har präglats av en mer jämställd
representation, än jämförelsevis med politiken på den lokala nivån. Därför är andelen kvinnor som blivit direktvalda på positioner som kommunfullmäktigeledamöter och
riksdagsledamöter större, än på andra positioner i rollen som statsminister eller ordförande för landstingsstyrelsen eller kommunstyrelsen (Säll, 2019, p. 4).
5.4 Kvinnorepresentation i riksdagen över tid
I övergripande statistik från SCB:s hemsida så presenteras en tabell gällande hur
könsfördelningen sett ut historiskt i riksdagen (SCB, 2019). Utifrån deras tabell så har vi valt att göra en egen tolkning, för att förklara hur kvinnorepresentationen sett ut efter olika valår. Vi har valt att göra ett urval på de åren som rör våra ovan nämnda yttre faktorer som är relevanta för studien (se tabell 1).
Vid urvalet så valdes åren 1976, 1988, 1991, 1994, 2002 och 2018 vilket syns i tabell 2. Vid det första året så hade varannan damernas nyligen startats i Järfälla kommun, vid 1988 så
20 valdes flera starka kvinnor in i riksdagen. År 1991 sjönk den kvinnliga representationen mycket och är intressant att jämföra med efterföljande val år 1994 då varannan damernas hade införts. År 2002 vann Göran Persson sitt sista val och den kvinnliga representationen låg på en hög jämn nivå. 2018 är det sista urvalet eftersom det är det senaste genomförda valet och riksdagen omfördelade sina resurser (SCB, 2019).
Tabell 1:
De rödmarkerade är de valåren som vi valt att studera (SCB, 2019).
Tabell 2:
(SCB, 2019)
Vid år 1976 när varannan damernas påbörjades i Järfälla, så var andelen kvinnor i riksdagen 21 procent och 79 procent var män. Till valet år 1988 så fortsatte kvinnorepresentationen att öka från varje valår och upp till 38 procent. I valet 1988 valdes exempelvis Gudrun Schyman och Karin Starrin in som riksdagsledamöter i Vänsterpartiet respektive Centerpartiet
(Nationalencyklopedin, u.d.). Dessa två ledamöter har varit delaktiga i arbetet gällande kvinnorepresentationen trots olika partibakgrunder vilket även syns i deras riksdagsmotioner (Larsson & Trygg, 2020).
21 I valet år 1991 så sjönk kvinnorepresentationen i riksdagen till 33 procent, i samband med att det blev en ny borgerlig regering. Ett nytt parti bildades och valdes in i riksdagen som hette Ny Demokrati, de var den troliga faktorn till varför kvinnorepresentationen sjönk. Ny demokrati fördelade nämligen sitt mandat på 21 män och 3 kvinnor (Anon., 2018). Det resulterade i 87,5 procent män och 12,5 procent kvinnor, något som blir en väldigt tydlig och en icke jämställd fördelning (Riksdagen, u.d.).
Inför 1994 när stödstrumporna hotade om ett nytt feministiskt nätverk, så infördes varannan damernas på valsedlarna av Socialdemokraterna och kvinnorepresentationen ökade.
Representationen ökade till 40 procent och Socialdemokraterna tog tillbaka makten med en jämn könsfördelning inom partiet mellan procentsatsen 40–60, de var ett föredöme för de andra partierna. De vann valet med en ökning på 7.54 procent och partiet Ny demokrati försvann helt ur riksdagen (Anon., 2018).
Sedan dess har den kvinnliga representationen sakta men säkert ökat och legat inom riktlinjerna på 40–60 procent även om alla partier inte har följt det. År 2002 inför valet så hade kvinnorepresentationen ökat till cirka 44 procent, samtidigt som Göran Persson ledde Socialdemokraterna till en vinst. Det parti som växte i detta val var Folkpartiet Liberalerna som nästan tredubblade sitt valresultat och mer än dubblade sina mandatplatser (Hansson, et al., 2020).
Vid det senaste valet år 2018 så låg kvinnorepresentationen på stadiga 46 procent efter att utvecklingen avstannat lite. Här hade jämställdhetsmyndigheten tillkommit i början av året och #MeToo hade etablerat sig bland världens alla kvinnor. Riksdagen hade börjat diskutera jämställdhetsfrågor allt mer på dagordningen och kvinnorepresentationen låg nära 50 procent. Det syns även på regeringens budget som presenteras nedan att fler resurser har lagts på jämställdhetsarbetet i form av jämställdhetsmyndigheten och kvinnoorganisering. Detta kan vara några påverkande faktorer till varför kvinnorepresentationen ökat till 46 procent. Det som skiljer sig i detta val är att det endast är 3 av 8 partier som håller sig på en jämställd könsfördelning mellan 40–60 procent (SCB, 2019).
22
5.5 Kvinnorepresentation i riksdagspartierna
De kommande diagrammen presenterar hur kvinnorepresentationen sett ut i riksdagspartierna efter valåren 1976, 1994 och 2018 vilket syns i tabell 3, 4 och 5. Vi har valt dessa tre valår som ett urval av de sex utvalda åren ovanifrån. Dessa tre är utvalda för att se de övergripande skillnaderna och för att se en utveckling.
År 1976 visar hur det såg ut historiskt och hur den manliga dominansen var ett faktum inom politiken och det svenska samhället vilket syns i den tredje tabellen. År 1994 visar efter att stödstrumporna hotade med att skapa ett feministiskt parti och efter att varannan damernas användes under valet. År 2018 är utvalt eftersom det är det senaste genomförda valet med påverkande faktorer som jämställdhetsmyndigheten, #MeToo och en ökad resursfördelning av regeringen för jämställdhetsutvecklingen (SCB, 2019).
Tabell 3:
I tabell 3 som vi skapat ovan så visar det en svag kvinnorepresentation i riksdagspartierna år 1976. Däremot så är fördelningen ganska jämnt fördelad mellan partierna med Moderaterna som sticker ut på låga 13 procent och Centerpartiet som har högst med 26 procent. Här kan man se att det förekommer en tydlig könsskillnad och den manliga dominansen är hög. Detta är däremot inte något konstigt eftersom det historiskt sett alltid har varit männen som har dominerat i politiken och samhället. Varannan damernas hade inte hunnit fått något
genomslag ännu på riksdagsnivå eftersom det fortfarande bara var på en lokal nivå och det tydliga genombrottet kom mycket senare. Kvinnoorganisationerna som fanns vid detta år hade heller ingen politisk påverkan eller makt, så de lyckades inte heller påverka den kvinnliga representationen. Jämställdhetsutvecklingen började under 60- och 70-talet men detta är inget som syns ännu på den mandatfördelningen som presenteras ovan. Det kan fortfarande vara
23 maktstrukturerna och normerna som har en påverkan på den politiska kvinnliga
representationen. Männen var de ledande i politiken och hade makten, de var inte öppna för en ökad kvinnlig delaktighet (SCB, 1977).
Tabell 4:
Efter valåret 1994 så presenteras kvinnorepresentationen i riksdagens såsom vi visar i tabell 4 ovan. Inför detta val införde Socialdemokraterna varannan damernas vilket resulterade i att deras kvinnorepresentation låg nära 50 procent. Miljöpartiet och Vänsterpartiet visar även här på en ganska jämställd fördelning av mandatplatserna. De partierna som skiljer sig mest är de som ligger till höger i politiken och till vänster i diagrammet. Dessa tre partier är
Moderaterna, Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna som ligger på låga procent utifrån kvinnorepresentationen. De når inte upp till den senare införda föreslagna 40–60
procentgränsen, utan har en tydlig manlig dominans i sina partier. Däremot så ligger Centerpartiet endast 3 procent under procentgränsen och har inte jättestort kliv upp tills de uppnår en jämställd fördelning. Centerpartiet har inte ökat lika mycket som exempelvis Socialdemokraterna sedan år 1976 (SCB, 1995, p. 35).
24 Utifrån tabell 5 ovan så syns det tydligt att kvinnorepresentationen inom partierna skiljer sig stort, trots att den övergripande representationen ligger på stadiga 46 procent. Det är endast tre av åtta partier som ligger inom den accepterade jämställdhetsgränsen på 40–60 procent. De två största partierna Socialdemokraterna och Moderaterna är föredömliga och ligger nära en jämn fördelning av mandat. Tack vare att de har en relativt stor del mandat tillsammans så leder det till att kvinnorepresentationen totalt sett i riksdagen uppfattas som jämn. Inom vissa av partierna så finns det tydliga maktskillnader mellan könen, där det antingen är en
kvinnodominans eller en manlig dominans (SCB, 2019).
Miljöpartiet visar en stor kvinnodominans inom sitt parti. Eftersom Miljöpartiet är så pass små i jämförelse med Sverigedemokraterna som har en tydlig manlig dominans, så slår Sverigedemokraternas ojämna fördelning hårdare på den totala representationen än vad Miljöpartiets gör. Det går även att göra en viss jämförelse med Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna som båda ligger på en låg procentsats. Det skiljer sig dock i storlek på partierna och därmed har Kristdemokraternas mindre påverkan på den totala representationen, även om de har lägre representationsnivå än Sverigedemokraterna. Som tidigare nämnt så uppfattar Vänsterpartiet inte det som ett problem att kvinnorna är de ledande och i majoritet, männen får ändå behålla sin makt även om de är färre till antalet.
Oavsett om det är en tydlig kvinnlig eller manlig dominans i partierna så blir det inte demokratiskt när det understiger eller överstiger 40 respektive 60 procent. Exempelvis så är Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna odemokratiska med sin manliga dominans. På samma sätt är Miljöpartiet och Vänsterpartiet odemokratiska med sin kvinnliga dominans. En könsdominans blir odemokratisk eftersom könsfördelningen inom partierna inte representerar demografin av befolkningen i det svenska samhället.
5.5.1 Jämförelse
I tabellerna 3, 4 och 5 ovan presenterar vi den procentuella kvinnorepresentationen som finns i riksdagspartierna efter valåren 1976, 1994 och 2018. År 1976 så låg partierna ganska jämt mellan varandra förutom Moderaterna som hade en låg procent på 13 procent. Detta anser vi komma från det historiska könsmaktsperspektivet där männen alltid har varit de ledande inom makten. Att det har sett ut så här historiskt bestyrker även vår teoridel som säger att männen har haft mindre begränsningar i utförandet av arbetet. Hirdman säger att båda könen anpassar
25 sig efter maktstrukturerna i samhället, men att jämställdhetsarbetet påverkar dem båda
(Hirdman, 1988, p. 22). Socioekonomiska faktorer har en påverkan på kvinnors engagemang i politiken, och vi tror att det hänger ihop med den låga kvinnliga representationen som fanns år 1976. Historiskt sett hade kvinnan haft en låg position i samhället och knappt blivit inkluderad i politiken ordentligt tidigare. Här har ser man inte ännu att varannan damernas har haft någon påverkan på kvinnliga representationen år 1976.
År 1994 så har den kvinnliga representationen ökat hos alla partier, samt att
Kristdemokraterna och Miljöpartiet har tillkommit i riksdagen. Efter stödstrumpornas hot om ett feministiskt parti så resulterade det i att Socialdemokraternas införande av varannan
damernas på valsedeln. Det gav i sin tur en ökad kvinnorepresentation sen valåret 1991 och en ökning hos alla riksdagspartier sedan år 1976. Vi tror att dessa faktorer har en stor påverkan på hur kvinnorepresentationen har utvecklats positivt. Vi tror även att
jämställdhetsutvecklingen i samhället och kvinnoorganisationernas utveckling har en viss påverkan. Kvinnoorganisationerna har varit de som har drivit olika jämställdhetsfrågor upp på dagordningen så att jämställdhetsarbetet har fått mer resurser och större räckvidd i samhället. Gränsen med 40–60 procent fördelning var här bara som ett mål hos de respektive partierna och ännu inte ett krav.
Den kvinnliga representationen som presenteras i tabell 5 visar på större spridning mellan riksdagspartierna. Här är majoritet av partierna inte jämställda och de följer inte sina egna uppsatta mål med 40–60 procentgränsen. Moderaterna har haft en stigande kvinnlig
representation under dessa 40 år, och Socialdemokraterna har legat stadigt de senaste 20 åren. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har även stigit, men ligger nu över gränsen med sina 75 respektive 68 procent kvinnor. Socialdemokraterna som har använt sig av varannan damernas sedan 1994 visar på att de i princip har behållit samma jämna kvinnliga representation, vilket vi ser som ett positivt resultat av införandet av varannan damernas. Även 40–60
procentgränsen haft en positiv påverkan på den kvinnliga representation om man ser till Moderaterna som har blivit mer och mer jämställda. De är ett av tre partier som faktiskt håller sig inom gränsen, tillsammans med Socialdemokraterna och Liberalerna.
Stödstrumpornas påverkan kan spekuleras i att de startade tanken bakom Feministiskt initiativ (F!) men att deras påverkan inte har varit större vid de senaste valåren. Det som diskuteras är mer stödstrumporna vars startskott kom från varannan damernas, men att de i sig inte verkar
26 ha någon större påverkan längre. Istället är kvinnoorganisationernas arbete mer avgörande i dagens samhälle då de bidrar till fler jämställdhetsfrågor på dagordningen och i
samhällsdebatten. Kvinnoorganisationerna samarbetar mellan varandra trots olika politisk bakgrund, och har exempelvis lyft debatter som rör pornografi.
5.6 Riksdagsmotioner
Varannan damernas hade slagit igenom tio år tidigare i Järfälla kommun och detta kan ha påverkat Westerberg (Folkpartiet) i hans motion 1986/87:A813 jämställdheten, trots att han inte nämner detta. Där beskriver han utvecklingen inom jämställdhetsområdet och att en jämn könsfördelning är ett måste för en demokrati. Dessutom så måste de maktstrukturer som finns luckras upp för att få en ökad kvinnlig representation (Westerberg & mfl, 1986).
Som tidigare nämnt i denna text så valdes Karin Starrin in i riksdagen i samband med valet 1988, så hon var med när den kvinnliga representationen sjönk efter valet 1991. Hon och hennes partikollegor från Centern tar upp i en motion 1992/93:A811 kvinnors livssituation, vikten av den kvinnliga representationen på de ledande maktpositionerna. Det är av största vikt att man lyssnar på kvinnors värderingar för att få en bättre samhällsutveckling. Om Sverige ska kunna kalla sig en demokrati så behöver den kvinnliga representationen öka. De är dock överens om är att det inte behövs ett särskilt kvinnoparti för en bättre jämställdhet, eftersom man som kvinna har en egen politisk vilja och inte ska klassas in i ett specifikt parti (Starrin & Mfl, 1993). Detta går att koppla till både maktteorin och könsmaktsteorin eftersom man behöver bryta tidigare strukturer och normer för att underlätta för kvinnor att ta plats på ledande maktpositioner. I förlängningen betyder det att männen behöver släppa sin dominans och släppa in kvinnorna.
Gudrun Schyman (Vänsterpartiet) påtalar i sin motion jämlikhet mellan könen 1994/95:A803, att feminismen har urvattnats och att det är just därför svårt att ha en ledande maktposition och inte kan kalla sig för feminist. Begreppet handlar mer om en jämlikhet mellan könen istället för mer radikala begrepp. Med denna begreppsändring så kan man se att kvinnor har fått en större representation bland annat i politiska organisationer och i näringslivet. Trots detta så kan man inte sluta att kämpa, utan kvinnorepresentationen ska vara uppe i 50 procent innan Sverige kan kalla sig helt demokratiskt. Hon fortsätter i sin motion och påpekar att det fortfarande finns traditionella normer och värderingar kvar i samhället som påverkar
27 så hög jämställdhet som möjligt (Schyman, 1995). Enligt Schyman så har begreppen om jämställdhet och jämlikhet förändrats om man jämför med de mer radikala yttringarna som fanns tidigare som Sainsbury beskriver i sin forskning. Det borde leda till att maktstrukturer och värderingar mellan könen blir mindre och den kvinnliga representationen ökar.
Kristdemokraternas Annelie Enochson med flera är självkritiska i sin motion 2002/03:A242, där man efter det senaste valet fick en lägre kvinnorepresentation i sitt parti då de fick ett lägre väljarstöd. Detta beroende på att det är ovanligare att det står en kvinna överst på valsedeln vilket leder till att männen får fler mandat. Kristdemokraterna men även andra partier behöver fundera på detta inför nästkommande val (Enochson & mfl, 2002). Här kan man se om man använder sig av varannan damernas på ett felaktigt sätt. Sätter man enbart män överst på listorna och inte varvar toppnamnen, så kan det bli en snedfördelning och en manlig maktdominans. Som tidigare nämnt så behöver partierna se över sin egen struktur och hur de nominerar sina politiker.
I motion 2005/06:A370 så lyfter Göran Hägglund (Kristdemokraterna) att frågan om
jämställdhet inte enbart hamnar om frågor om kvinnor utan att det berör alla i samhället. Att alla oavsett kön har samma skyldigheter att respektera andra men att man givetvis även har samma möjlighet att nå sina mål i livet. Historiskt sett så har kvinnorna fått stått tillbaka medan männen har tagit för sig. Hägglund menar att det har blivit bättre men vi är inte framme ännu då det fortfarande finns strukturer och värderingar som missgynnar kvinnor (Hägglund, 2005). Detta nämner Hirdman i sin forskning, både det historiska att kvinnorna har fått stått tillbaka när männen har gjort karriär. Samt att arbetet för ett mer jämställt
samhälle berör hela samhället och inte enbart den kvinnliga befolkningen (Hirdman, 1988, pp. 26-27).
2007/08:A402 av Peter Eriksson (Miljöpartiet) med flera säger att Sverige har ett av världens mest jämställda samhällen om man ser till den kvinnliga politiska representationen. Runt om i samhället finns det dock strukturer som motverkar ett helt jämställt samhälle. Eriksson
fortsätter om de sneda maktförhållanden i samhället, där man på grund av sitt kön påverkas av olika maktpåtryckningar och inte har samma förutsättningar. Samhället hamnar i könsroller som gör att utvecklingen stannar. Både kvinnor och män hamnar i ett mönster och måste inom vissa ramar följa de normer som finns i samhället. Miljöpartiet anser att det oacceptabelt att man på grund av kön missgynnas av samhällets strukturer och maktförhållanden och att detta
28 måste upphöra och ske en förändring (Eriksson & mfl, 2007). I denna motion kan man tydligt anta att Eriksson ser att det finns könsmaktsskillnader och att det påverkar hur man som både kvinna och man ska agera i vissa situationer. Precis som könsmaktsteorin tar upp så behöver man bryta de könsnormer och maktstrukturer som finns i samhället.
Johan Persson (Liberalerna) med flera menar i sin motion 2019/20:2057 att den
jämställdhetsintegrering som finns i dagsläget behöver utvecklas och förbättras. Det vill säga att man i alla led ska ha ett tankesätt som alltid utgår från ett jämställdhetsperspektiv. Om man alltid har jämställdhetsintegreringen med sig i arbetet som kommer man inte att missa
jämställdheten i vardagen. Liberalerna uttalar sig också om att det inte är enbart en utvald person eller arbetsgrupp inom organisationen som ska ansvara och arbeta efter en bra
integrering av jämställdheten. Utan hela organisationen bör ha det synsättet, speciellt om man jobbar i den offentliga sektorn då alla medborgare ska ha samma möjligheter och rättigheter att få hjälp oberoende på kön (Pehrson & mfl, 2019).
Liberalerna med Jan Björklund med flera lyfte samma sak redan året innan i sin motion 2018/19:2593. Han förtydligar att det arbete och utveckling för ett mer jämställt samhälle måste alltid förklaras och försvaras, samt att man måste upplysa nya generationer om det viktiga arbetet för ett mer jämställt samhälle. Förutom det så tar Björklund upp vikten av att bryta de maktpositioner och att man behöver bryta de värderingar som finns i samhället (Björklund & mfl, 2018). I de båda motionerna som Liberalerna tar upp så lyfter de den manliga maktdominansen. För att bryta den så måste man samarbeta över gränserna och att man inte kan vara ensam om detta. Man måste inkludera jämställdhetsarbetet i vardagen så att det synlighet görs både för nuvarande generation, men även för nästkommande. Detta för att man inte åter ska komma tillbaka till hur det var historiskt sett när det icke var jämställt i samhället. Där den manliga maktdominansen var större och kvinnorna inte hade samma möjligheter som man har i dagens samhälle. Detta tar Hirdman upp i sin forskning när hon diskuterar genussystemen och vikten av att hela samhället arbetar för en ökad jämställdhet (Hirdman, 1988, pp. 26-27).
Det som är övergripande i alla motioner är att man vill stärka den kvinnliga representationen, men att politikerna har en olik syn på hur man kan göra det. Förutom det så tar politikerna upp saker som de anser är viktiga i ett visst sammanhang. Det kan förklaras av att motionerna har tagits upp på dagordningen under olika tidsperioder och den rådande samhällsdebatten kan ha
29 varit avgörande på vilket innehåll som man vill lyfta. Med tanke på Starrins motion om en ökad kvinnorepresentation, så kan man misstänka att detta var på dagordningen då man efter valet 1991 fick en minskad andel kvinnor i riksdagen. Det framkommer också att hon har tagit del av stödstrumpornas hot om att starta ett nytt kvinnoparti. Vilket tyder på att den yttre faktorn har haft en påverkan på vad som kommer upp på den politiska dagordningen. Trots att Starrin inte nämner organisationen vid namn så kan man ana att det är stödstrumporna som hon syftar till i sin motion.
Den yttre faktorn som berör varannan damernas kan man antyda i vissa motioner, framförallt i motionen som Kristdemokraterna tar upp där de är självkritiska till det minskande andelen av kvinnor bland partiets ledamöter. Partiet i sig har inte varannan damernas som krav utan de har 40–60 gränsen men att det fortfarande är av vikt att man behöver sätta fler kvinnor som nummer ett på valsedlarna. Oavsett vilken struktur som partierna har för att få en ökad
kvinnorepresentation så behöver man se över de strukturer, maktförhållanden och normer som finns inom partierna. Går det att lösa kvinnorepresentationen på ett enkelt sätt? Löser det sig om man på varannan lista har en kvinna och på varannan lista en man överst på valsedeln? Kan det ha underlättat att man har förändrat synen på jämställdhet och jämlikhet? Det leder till att fler politiker från olika partier diskuterar det och vill komma fram till en lösning så att fler kvinnor vill engagera sig politiskt som kan i sin tur leda till en plats i riksdagen.
5.7 Statsbudget
Vi har valt att studera statens budgetar utifrån de utvalda årtalen från ovan 1976, 1994 och 2018. Detta för att se om våra yttre faktorer har haft någon påverkan på statens prioriteringar och budgetarbete gällande olika resurser.
Tabell 6:
(Prop. 1976/77:100) - Arbetsmarknadsdepartementet 1975/76 Utgifter 13 497 749
1976/77 Anslag 14 559 000 1977/78 Förslag 13 008 000
30 I regeringens budgetförslag gjord 1976 inför året 1977 som syns i tabell 6, det vill säga efter varannan damernas första försök till genombrott så överfördes jämställdhetsarbetet till arbetsdepartementet. De fick då en budget på 14.5 miljoner vilket var en ökning med lite mer än en miljon sen året innan (Fälldin, 1976). Förslaget på denna budget minskades däremot till året därpå, vilket kan tyda på att varannan damernas inte hade någon påverkan på
statsbudgeten.
Kvinnoorganisationernas arbete nämns i budgeten tillsammans med ungdomsorganisationer och dessa fick dela på 2.2 miljoner. Det är en liten del resurser som de fick dela på, men det kan motsvara det arbete som kvinnoorganisationerna genomförde under detta år (Fälldin, 1976).
Tabell 7:
(Prop. 1994/95:100 s. 23)
Jämställdhetsfrågor: 34 048 000
1. Jämställdhetsombudsmannen, ramanslag 13 489 000
2. Särskilda jämställdhetsåtgärder, reservationsanslag 20 559 000
I tabell nummer 7 så visas år 1995/96 som var efter varannan damernas och stödstrumporna, där budgeten för jämställdhetsfrågor låg på 34 048 000 kr (Carlsson & Persson, 1994, p. 9). Regeringen presenterar i bilaga 1 gällande budgeten att den starka offentliga sektorn som regeringen hade bidrog tydligt till ett mer jämställt samhälle mellan kvinnorna och männen. Budgeten redovisas i jämställdhetsfrågorna med ett arbete för att utveckla kvinnornas möjligheter till utbildningsutveckling som resulterar i bättre arbetsmöjligheter för dem (Carlsson & Persson, 1994, p. 37).
Tabell 8:
(2018/19:FiU10)
3:1 Särskilda jämställdhetsåtgärder +57 000 391 039 tkr 3:2 Jämställdhetsmyndigheten –40 000 41 085 tkr
31 3:3 Bidrag för kvinnors organisering ±0 28 163 tkr
År 2018/19 som presenteras i tabell 8 så låg budgeten för jämställdhet och nyanlända invandrares integration på 17 967 483 tkr. I denna budget så delades jämställdhet och nyanlända invandrares integration in i samma underrubriker. Det som vi fokuserar på är kostnaderna som rör särskilda jämställdhetsåtgärder, jämställdhetsmyndigheten och bidrag för kvinnors organisering som syns ovan. Budgeten kan vara en vägvisning för hur avgörande och viktigt jämställdhetsarbetet är hos de styrande partierna. Jämställdhetsmyndigheten tillkom i Sverige år 2018 (Svantesson, 2018).
Denna budget är en klar ökning i resursfördelning till jämställdhetsåtgärder om man jämför med de budgetar som presenteras efter år 1976 och 1994. Här får kvinnoorganisationerna över 28 miljoner kronor att fördela, något som kan hjälpa deras arbete för ett mer jämställt Sverige. Detta är däremot ingenting som påverkar den kvinnliga representationen. Budgeten har nog mer påverkat jämställdhetsarbetet, och hur det kommer upp på dagordningen än den kvinnliga representation.
Vi ser inte att statsbudgeten har påverkats någonting här av stödstrumporna, varannan
damernas eller kvinnoorganisationernas arbete. Budgeten antas att få en påverkan av en ökad kvinnorepresentation, men representationen tycks inte ha en påverkan av budgeten. Istället så skulle den ökade kvinnliga representationen i riksdagen kunna påverka budgeten för
jämställdhetsfrågor. Det man kan se är att kvinnoorganisationerna har fått mer bidrag de senaste åren och att Jämställdhetsmyndigheten har bildats. Politikerna lyfter i sina motioner att jämställdhetsarbetet bör prioriteras i budgeten utifrån ett kvinnoperspektiv. Detta ger ett mer demokratiskt och jämställt samhälle.
5.8 Kvinnoorganisationer
Både Liberala kvinnor och Centerkvinnorna svarade efter mejlkontakt att de anser att detta är en intressant fråga och att de gärna ville bistå med material gällande detta.
Centerkvinnorna svarade att de tillsammans med S-kvinnor, Liberala kvinnor och
Miljöpartiets jämställdhets- och mångfalldskommité skrivit en debattartikel som publicerades i Sydsvenskan 2020-03-21. Där de tillsammans som en yttre faktor försöker lyfta en debatt
