Statsvetenskap C, 61-90 hp
C – Uppsats 15 hp Författare: Thomas Holmgren
Högskolan i Kalmar Humanvetenskapliga Institutionen Vårterminen 2009 Handledare: Patric Lindgren
Försvarsmakt i förändring
Abstract
This essay is a case study about the Swedish Armed Forces during the years 1988-2004; when it transformed from a force constructed to meet an invasion, to an international force with the primary mission to help subdue conflicts around the world. The essay uses texts and documents to examine what happened between these years and to find out what drove that change.
By asking the questions A) ”What happened between the years 1988-2004?” and B) ”What is the difference between the Armed Forces in 1988 and in 2004?”, it is possible to also ask C) ”Why did the Swedish Armed Forces change?”.
The essay is divided into three main parts; 1) a theory-part focused on three main theories of international relations: liberalism, realism, and constructivism, 2) a historical case study examining the evolvement of the Armed Forces during these years, and 3) a conclusions section that uses the three theories of international relations to examine why this change happened.
In examining the historical period and making conclusions about the differences between these years it was also necessary to construct a scale of military power, on which the historical case study is based.
Innehållsförteckning
1. Inledning 4
2. Problemformulering och teori 5
2.1 Teori och diskussion 6
3. Metod 13
3.1 Skala över militär styrka och historisk fallstudie 13
3.2 Källkritik 15
4. Skala över försvarsstyrka 16
4.1 Inledning 16
4.2 Försvarsutgifternas del av BNP och antal soldater per 1000 invånare 16
4.3 Strategisk handlingsfrihet 18
4.4 Totala försvarsutgifter samt försvarsutgifter per soldat 19
4.5 Försvarsindustri 19
4.6 Avslutning 20
5. Sverige åren 1988-2004: Från invasionsförsvar till insatsförsvar 21
5.1 Inledning 21
5.2 Försvarsmaktens reella utveckling 22
5.2.1 Försvarsmaktens ekonomiska utveckling 23
5.2.2 Strategisk handlingsfrihet med förband 26
5.2.3 Allianser 28
5.2.4 Antal soldater per 1000 invånare 30
5.2.5 Försvarsindustrins utveckling 30
5.2.6 Slutsatser, försvarsmaktens reella utveckling 33
5.3 Yrkesmilitärernas inställning till försvarsmakten 33
5.4 Politikers inställning till försvarsmakten 35
5.5 Omvärldsutvecklingens påverkan på försvarsmaktens storlek 37
5.6 Slutsatser 37
5.6.1 Försvarsmakten 1988 38
5.6.2 Försvarsmakten 2004 40
6.1 Slutsatser 42
6.1 Internationella relations-teorier 42
6.2 Varför förändrades försvarsmakten? 44
Sammanfattning 46
1.
Inledning
Målet med denna uppsats är att beskriva vad som hände med försvarsmakten mellan åren 1988-2004, för att därefter kunna utifrån olika teorier om internationella relationer förklara varför organisationen genomgått denna förändring. Uppsatsen baseras därför på en historisk fallstudie över dessa 16 år i försvarsmaktens historia som stått för stora organisationella förändringar. Uppsatsens syfte är ge en bild av ”vad som hänt?” för att kunna besvara frågan, ”varför det hände?”.
Anledningen till att jag ansåg det finnas ett behov av denna uppsats är att den svenska debatten ofta inte har varit, eller är, tillräckligt informerad om hur försvaret ser ut idag och vad som är dess mål. Det behövs därför forskning kring försvarsmakten som klargör dessa frågor för att ge debatten stöd och utgångspunkter för ställningstagande. Om en debattör är för ett svagt försvar och är utav uppfattning att det svenska försvaret har blivit tillräckligt svagt efter den transformering som skett, så kanske det är ett ställningstagande på felaktiga grunder om denne inte har annat än nyhetsrapportering att luta sig mot.
Efter att ha forskat en del inom ämne så är det min uppfattning att det inte finns tillräckligt med forskning kring försvaret, och dess övergripande organisation och mål. Denna uppsats är därför menad som ett exempel på en början till sådan forskning. Förhoppningsvis kan det få andra att vilja studera samma ämne och belysa en del av det svenska samhället som vi gemensamt ansvarar för och skall besluta om.
2. Problemformulering och teori
Detta arbete syftar till att förklara den utveckling som den svenska försvarsmakten genomgått i sin omorganisation från invasionsförsvar till insatsförsvar. För att genomföra en sådan undersökning krävs en beskrivning över vad som skett och vilken praktiskt skillnad i det svenska försvaret som ligger bakom termerna invasions och insatsförsvar. För att lösa problemet har jag använt mig av två huvudsakliga metoder; 1) skapat en modell för jämförelse av militär styrka över tid, samt 2) gjort en kvalitativ historisk fallstudie över försvarsmaktens reella utveckling mellan åren 1988-2004.
Jag prövar sedan tre teorier inom internationell relations-teori; liberalism, realism, och konstruktivism mot underlaget, i syfte att förklara förändringen.
Jag ställer alltså först frågorna; A) ”Vad har hänt mellan 1988 och 2004?”, samt B) ”Vilken skillnad är det mellan försvarsmaktens organisation 1988 och 2004?”. Jag kommer sedan ställa frågan C) ”Hur förklarar de tre olika teorierna denna förändring?”.
Jag kommer därefter att dra slutsatser varför försvarsmakten genomgått denna omorganisation.
I syfte att strukturera detta problem, så har jag skapat en modell över försvarsmakters förändring i styrka. Denna modell har två huvudsakliga delar; 1) en modell som visar förändring i styrka över tid (se figur nedan), samt 2) en definierad skala över militär styrka för att ge modellen en hög reliabilitet.
2.1 Teori
För att genomföra denna kvalitativa studie med den frågeställning som beskrivs ovan så krävs en genomgång av de tre teorier om internationella relationer som jag valt att jämföra. Jag har valt dessa tre för att de är aktuella inom den vetenskapliga debatten som förklaringsmetoder till staters säkerhetspolitiska agerande.
Utöver dessa tre teorier om internationella relationer så har jag även använt mig av teorier över alliansbildning och militär makt, samt om hur individer i säkerhetsetablissemanget uppfattar sina ödesgemenskaper. Dessa teorier har varit högst väsentliga i det hänseende att de skapat en grund till att förstå vilken struktur och organisation som försvarsmakten haft och varför denna struktur och organisation förändrats.
Liberalism
För att förstå grunderna till den liberala synen på internationella relationer så är Immanuel Kants tankar väsentliga. Kants internationella teori utgick från hans tankar om de kategoriska imperativen. Dessa var universella regler, vilka han definierade som regler varje människa önskar att alla människor följde (inklusive en själv). Kant argumenterade att stater som baseras på dessa kategoriska imperativ är stater som mer sannolikt än andra agerar fredligt, och blir då så kallade fredsproducenter. Han ansåg dock, att för att nå världsfred räcker det inte att staten i sig självt var baserad på dessa kategoriska imperativ. Hotet mot staten kom även från omvärlden, den laglösa arenan där risken för krig var evigt förekommande. Kant argumenterade därför för att staten också borde verka för internationella relationer som regleras genom internationell lag. (Security Studies:
An Introduction, s. 30-31.)
För att stater skall kunna agera enligt dessa principer krävdes det dock, enligt Kant, att två förutsättningar var uppfyllda; 1) de introverta: så som avskaffandet av, stående arméer, non-intervention i andra staters affärer, illegaliserande av spioneri, uppmuntrande av förräderi och lönnmord som diplomatiska instrument, samt ett slut på imperialistiska äventyr. 2) De extroverta, att alla stater bör vara baserade på den av Kant definierade republikanska staten (baserad på de kategoriska imperativen), de internationella lagarna skall vara baserad på en federation av fria stater, samt att dessa lagar skall vara begränsade till de som äger universell acceptens.
Vad Kant sökte skapa med dessa teorier var inte avsaknaden utav krig (uttrycks ibland negativ fred), utan istället en hållbar fred (uttrycks ibland positiv fred). (Security Studies: An
Introduction, s. 31.)
Liberal internationell relations-teori är alltså baserad, inte enbart på eller från stater själva, utan även på internationella institutioner. För att skapa en hållbar fredlig värld så krävs samarbete, och samordnande institutioner. Från denna klassiska teori utgår sedan ett flertal olika liberala teorier om internationella relationer; så som kommersiell liberalism, demokrati som fredstes, och neo-liberalism.
Den kommersiella liberalismen som teori utgår från slutsatsen att desto mer öppen staters ekonomi är mot andra stater, desto mindre är risken för krig, eftersom det är ekonomiskt negativt att föra krig. Denna teori lutar sig mot en stor mängd empirisk material som visar på att stater som (A) är ekonomisk öppna mot varandra, (B) inte för krig med varandra. A ger alltså B enligt denna teori. Kommersiell liberalism som fredsteori utgår från att alla stater öppnar sin ekonomi fullt ut och inte upprätthåller ekonomiska hinder (protektionism). Detta skulle alltså leda till en fredlig värld där krig är negativt för staten. (Security Studies: An Introduction, s. 32.)
Demokrati som fredstes är en teori som utvecklats direkt från Kant, där argumentet är att två demokratier inte ingår krig mot varandra, och att således en helt demokratisk värld skulle leda till en hållbar fred. Huruvida två demokratier krigat mot varandra eller ej, är dock ett omdiskuterat ämne. (Security Studies: An Introduction, s. 36.)
Den neo-liberala inriktningen fokuserar mer på formen av institutioner som upprätthåller en reglerad fredlig värld. Neo-liberaler generellt anser att stater är de viktigaste aktörerna men att olika former av institutioner mellan dessa är möjliga, där institutioner bland annat kan betyda gemensamma normer och idéer (framförallt representerat av liberal konstruktivism; se Security
Studies: An Introduction, s. 40).
”In a liberal community of law, potential disturbances are not dealt with by mobilizing superior power but rather are diffused through integration, by reinsurance and by conflict resolution. Threats are cricumvented by common membership in a security institution.”. (Security Studies: An Introduction, s. 42-43.)
Realism
Om det liberala perspektivet både beskriver hur internationella relationer fungerar och hur dem borde fungera, så beskriver realismen istället endast hur dessa fungerar. Realismen utgår från stater som den enda aktörerna på den internationella arenan. Denna arena är, enligt realismen, anarkisk, och där framgång för en stat betyder lika stor tillbakagång för en annan stat (ett så kallat nollsummespel). Stater ses som rationella aktörer, som strävar efter att tillgodose sina egna intressen; bland vilka den nationella säkerheten står främst. För att tillfredsställa sina säkerhetsbehov så tenderar stater, enligt realismen, att samla resurser i syfte att jämställa sin relativa kraft med andra stater. Idén att den egna staten måste vara lika stark eller starkare än andra stater driver de internationella relationerna och kan leda till ett säkerhetsdilemma; där ökad rustning hela tiden möts av nya rustningar från andra stater och istället leder till ökat osäkerhet. (Security Studies:
An Introduction, s. 15-18)
På samma sätt som i den liberala teorin, så finns det även i realismen olika underteser. Dem tar alla sin utgång i ovan förklarad syn på internationella relationer men skiljer sig åt i andra hänseenden. Jag koncentrerar mig i detta arbete på neorealism, med dess underkategorier offensiv och defensiv realism, samt på neoklassisk realism.
Den klassiska realismen gör antagandet att stater och dess ledare motiveras i sitt agerande av en lust efter makt, vilket drivers dess handlande. Neorealismen, som den definieras av Kenneth
Waltz’s i Theory of International Politics (Security Studies: An Introduction, s. 18), avstår från att bedöma staters och dess ledares inre motivation mer än att säga att denna enda drift som är gemensam för samtliga stater är dess vilja att överleva. Den klassiska realismens ståndpunkt att stater väljer sina strategier rationellt, är en ståndpunkt som Waltz ställer sig avvaktande till. Waltz väljer att inte förutsäga staters handlande utan anser att det kan bero på en mängd olika företeelser, bland dem socialisering och internationella normer. (Security Studies: An Introduction, s. 18)
Waltz tankar i Theory of International Politics grundar sig i de tankar som han formulerar i boken Man, the State, and War (1959). I detta verk grundlägger han teorin om analysis-nivåer. Han förklarar att; för att analysera internationella relationer så krävs det att man delar upp teorier i tre kategorier, eller nivåer: 1) den internationella nivån som drivs av anarki (egentligen snarare: avsaknad av central auktoritet eller skyddande institution), där stater måste stå för sin egen säkerhet och inte kan lita på andra staters goda vilja eller hjälp, 2) den inhemska nivån, vilken drivs av olika typer av regimer som formulerar den internationella politiken, samt 3) den individuella nivån, vilken drivs av individers handlingar och av av psykologiska krafter. (Security Studies: An
Introduction, s. 25-27)
Waltz benämner sin teori, strukturerad realism, där den internationella arenan utövar ett strukturellt tryck på stater samtidigt som individer har en verkande kraft på regimer.
Defensiv realism, vilken förespråkas av bland andra Waltz, fokuserar på anarkin i den internationella arena som en katalysator för en besatthet av säkerhetsfrågor; vilket leder till säkerhetsdilemman när stater konstant strävar efter en likvärdig eller starkare militär kraft mot andra stater. Vidare anser förespråkare för defensiv realism att det är möjligt att beakta staters inre politiska arena för att förstå dess utrikespolitik mot andra stater, för att genom försäkringar om god vilja mot den andra parten överkomma säkerhetsdilemmat. I balansen mellan offensiv och defensiv strid anser dessa förespråkar att en defensiv position i många fall kan ge en fördel, där till exempel kärnvapen i stort garanterar staten säkerhet. (Security Studies: An Introduction, s. 20-22)
Offensiv realism är en variant av strukturell realism där vikt läggs vid tanken att endast den starkaste staten kan garantera sin egen överlevnad och att därför alla stater söker regional och global hegemoni genom att där vinsten överväger förlusterna agera offensivt. (Security Studies: An
Introduction, s. 22-24)
Medan Waltz neorealism fokuserar på nivå-analys och avstår från att bedöma staters motiv mer än att säga att alla stater vill överleva, så vill förespråkare för neoklassisk realism ge djupare analys till regimer och dess ledare eller ledande grupper. Denna inriktning av realism baserar sig på
neorealismen men anser det möjligt att dra slutsatsen att olika regimer möter liknande strukturella tryck från den internationella arenan på olika sätt. (Security Studies: An Introduction, s. 25-26)
”... states assess and adept to changes in their external environment partly as a result of their peculiar domestic structures and political situations. More specifically, complex domestic political processes act as transmission belts that channel, mediate, and (re)direct policy outputs in response to external forces (primarily changes in relative power). Hence states often react differently to similar systemic pressures and oppertunities, and their responses may be less motivated by systemic level factors than domestic ones.”. (Randall Schweller citerad i: Security Studies: An Introduction, s. 26.)
Konstruktivism
Konstruktivismen föddes under 1980-talet när neorealismen var stark. Den har därför i mångt och mycket definierats i sin kritik av neorealismen. Konstruktivismen anser internationella relationer vara en konstruktion av bland annat sociala idéer, mönster, kultur, och tankar. Vissa förespråkare av konstruktivismen är eniga med realismen om att det är anarki på den internationella arenan, men hävdar att det inte ger den logiska följden att stater måste starka sin egen makt gentemot andra för att säkra sin egen säkerhet utan att det istället är möjligt att göra genom relationer med andra stater. Relationer byggs enligt konstruktivismen genom kultur och socialisering. Det är möjligt för stater att bygga relationer med andra stater och lösa säkerhetsfrågor gemensamt. (Security Studies: An
Introduction, s. 59-60)
Konstruktivismen säger att relationer byggs genom kultur och gemensamma idéer, samt att staters identitet konstrueras av dessa gemensamma idéer. Denna identitet talar om hur stater relaterar till händelser i omvärlden, och vilka möjliga aktioner som de kan tänkas ta för att möta dessa händelser. (Security Studies: An Introduction, s. 61-64)
Utifrån statens egna identitet så finns det sedan ett antal lösningar på ett säkerhetsproblem. Men från synvinkel av en annan stat så kan denna identitet uppfattas annorlunda, vilket ger att antal andra lösningar på detta problem. Detta kallas inom konstruktivism, intersubjektivitet, eller intersubjektiv dialog. (Security Studies: An Introduction, s. 64-67)99
Alliansteori
”[...]'a formal or informal relationship of security cooperation between two or more sovereign states'” ”[...]'bilateral or multilateral agreements to provide some element of
security to the signatories'” (Paul D. Williams, Security Studies: An Introduction, sidan 292 och 293.)
Det är väsentligt att grunda värderingen av staters alliansmedlemskap i övergripande teori på området. Alliansbildning är ett mycket komplext fenomen som kan ta många former och som kan benämnas olika beroende på vad för slags bindning de två, eller fler, stater som ingår i densamma, har för avsikt med denna eller vilka formella avtal som slutits. Det är alltså väsentligt att analysera band mellan stater som inte enbart offentligt beskrivs som en allians. Jag har använt mig av Paul D. Williams, Security Studies: An Introduction, som ingång till teorier kring detta fenomen.
”Alliances are primarily, if not exclusively, outwardly oriented, intended to enhance the security of their members vis-a-vis external parties. In sharp contrast, collective security arrangements and related phenomena such as arms control agreements are designed to enhance the security of their participants vis-a-vis each other.” (Paul D. Williams, Security Studies: An Introduction, sidan 293.)
Realister tenderar att sätta fokus på makt-balans-teori som skäl till alliansbildning. Helt enkelt att flera stater sammanfogar sina krafter för att möta ett hot som enskilt är större än staterna ensamma kan hantera. En teori där stater ses som block av olika storlek som kan formeras för att bli lika stora eller större än andra block, eller blockformeringar. Liberala teoretiker lägger istället vikt vid kulturella, ideologiska, eller institutionella skäl till alliansbildning. Att stater går samman i allianser för att det är naturligt att närma sig andra stater med liknande eller samma kulturella grund, eller vars ideologiska övertygelse är liknande. (Litteratur: Security Studies: An Introduction, kapitel 3 sidan 291-300.)
Abrahamsson och Jordan
Dessa två forskare har gjort två arbeten med delvis snarlik inriktning. Bengt Abrahamsson gjorde 1971 en forskningsrapport om den militära professionen och dess politiska makt vilken jag har använt som grundsten i min analys av det militära etablissemangets vilja, både i min historiska fallstudie (se kapitel 5) och i min analys av hur denna gruppering vill att försvarsmakten utvecklas i framtiden. Thomas Jordan har cirka 30 år senare (2001) genomfört en intervjustudie med individer från säkerhetsetablissemanget i Sverige där han sökt identifiera urskiljande karakteristik hos denna gruppering, vilken har varit mycket väsentlig i min analys av denna aktörsgrupps interaktion med
den politiska ledningen (se särskilt kapitel 5.4).
Abrahamsson och militär politisk makt
”Jag vill definiera militär politisk makt som övervinnandet av motstånd i beslutsfattandet rörande mål som har inbillade eller faktiska konsekvenser för det militära etablissemanget.” (Bengt Abrahamsson, Militär, makt och politik, sidan 148.)
Abrahamsson definierar vidare den militära makten som en multiplikativ funktion av 1) resurser, och 2) mobiliseringen av dessa. Han delar vidare upp 1) resurser, i a) strukturella, och b) kvantitativa. De strukturella resurserna handlar om militärernas faktiska position i relation till de verkställande, lagstiftande och dömande organen i staten, medan de kvantitativa istället handlar om mängden personal, materiel, samt vilka ekonomiska resurser som koncentrerats till den militära sektorn.
De strukturella är viktiga framförallt i stater där militärernas placeringen i förhållande till den politiska makten är mer intim. Om de militära befälhavarna har mer direkt tillgång till makten eller om det sköts genom ett mer omfattande försvarsdepartement. De är även viktiga i stater där interaktionen mellan militära etablissemanget och affärs, industri, och vetenskapliga grupper är stor. Även förhållandet mellan militär och andra semimilitära styrkor som polis, samt enigheten mellan olika försvarsgrenar är av stor betydelse för dess påverkan på den politiska makten.
De kvantitativa aspekterna är mer, enligt Abrahamsson, mer direkta. Han delar upp dessa i 6 olika kategorier; 1) andelen av BNP som är går till den militära sektorn, 2) ”det militära participationstalet (MPR)” med vilket han menar andelen av populationen som sysselsätts inom det militära, 3) andelen officerare i rådgivande och verkställande befattningar, 4) Den militära andelen av industriproduktionen, 5) den militära andelen av forsknings- och utvecklingsresurserna, samt 6) mängden vapen, transport, och kommunikationsutrustning per truppenhet.
Detta är alltså de medel med vilka militärerna kan mobilisera sin makt. Abrahamsson definierar sedan sju kategorier för hur dessa medel kan mobiliseras; 1) lobbyverksamhet, 2) offentliga uttalande, 3) samarbete med oppositionsgrupper, 4) hot om avgång eller verkställd avgång från tjänst, 5) vägran att skydda regeringen mot våldsaktioner, 6) bildandet av särskilda påtryckningsgrupper, samt 7) öppet uppror mot den politiska ledningen.
Jordans ödesgemenskaper
beskriver upplevelsen av att tillhöra olika (som han benämner) ödesgemenskaper hos 32 individer med anknytning till det svenska totalförsvaret.
”Dimensionen ödesgemenskap handlar om vilket kollektiv man uppfattar som sin grundenhet i en säkerhetspolitisk kontext. I vardagligt tal använder man ofta helt enkelt ”vi”. Ödesgemenskapen är alltså den identifikation man har med någon form av kollektiv.” (Thomas Jordan, Föreställningsvärldar i svensk försvarspolitik, sidan 62.)
Han delar upp sina intervjuobjekt i ”maktrealistisk” och ”systemisk” vilket i princip motsvarar realistisk och liberal internationell teori. Av dessa 32 individer som han alltså intervjuar så svär sig 20 till ”nationen” (Sverige) som sin ödesgemenskap. Detta är övervägande så bland realisterna, där 9 av 10 ser detta som sin ödesgemenskap. Bland liberalerna är det lite större spridning men nationen dominerar även här, där 11 av 22 har samma syn. Bland de som inte utgår från nationen så är det framförallt ”kretsen av demokratiska samhällen” som ses som ödesgemenskapen medan ett fåtal anser det som ”mänskligheten” eller ”Europa/Västalliansen”.
3. Metod
Denna uppsats är en kvalitativ fallstudie över försvarsmaktens förändring mellan 1988 och 2004. Jag har valt att göra en induktiv studie, för att med hjälp av tre olika teorier kring internationella relationer förklara hur och varför försvarsmakten förändrats. Uppsatsen är byggd kring insamling och analys av texter och dokument som rör den svenska försvarsmakten och det svenska försvarsetablissemanget.
Disposition
Uppsatsen är byggd i tre delar; 1) problemformulering och teori, 2) skala över militär styrka och en fallstudie över försvarsmaktens utveckling från 1988 till 2004, samt 3) slutsatser baserat på en analys över denna fallstudie utifrån de teorier som presenterats.
3.1 Skala över militär styrka och historisk fallstudie
Skala över militär styrka
Efter att ha studerat litteratur och analyserat andra arbeten som innefattar olika skalor eller definitioner på till exempel militär makt, militärt inflytande, eller militär industri, så har jag skapat en egen skala över vad jag i denna uppsats definierar som militär styrka. Jag har använt mig av sju kategorier vilka i detalj presenteras i kapitel 4. Skala över försvarsstyrka.
Min utgångspunkt har varit att mäta volym, men att inte lägga störst vikt vid denna del av en stats krigsmakt, utan att istället lägga tonvikten vid ekonomiska faktorer. Jag har valt att sätta volymen i relation till befolkningen i övrigt genom att mäta soldater per tusen invånare. Målet har varit att ge en bild av inte bara storleken i form av antal utan även som del av det totala samhället. Vidare kan det vara föremål för diskussion huruvida detta mätinstrument bör kompletteras med en mätning över endast antalet soldater.
Jag har alltså valt att inte göra detta och istället lägga tonvikt på ekonomi genom att framförallt tillföra en mätkategori över de militära utgifternas del av BNP. Det hade varit fullt möjligt att använda sig av bägge kategorier, men jag har dock gjort denna avgränsning framförallt därför att skalan är avsedd att endast mäta en specifik punkt i tid, för vilket jag istället har valt att spegla genom att mäta vid flera tillfällen. De övrig ekonomiska måtten som jag använder är totala försvarsutgifter samt budgeten fördelad på antalet soldater, vilket delvis är avsett för att ge ett mått över om staten endast har en mängd soldater utan att egentligen ha dem ekonomiska medlen för att
utrusta, avlöna, och operationalisera dessa.
Jag har sedan valt att använda mig av en kategori som i detta arbete kallas strategisk handlingsfrihet. Dess avsikt är att i första hand mäta vilken materiell kapacitet den militära kraften besitter, men också för att ge insikt i vilka möjliga strategiska val som kan göras i användandet av militärt våld, både offensivt och defensivt. Vidare har jag införlivat en analys över de allianser eller pakter som staten ingår i, om den militära kraften bör anses agera ensamt eller om den kan räkna med stöd från ytterligare styrkor. Den sista kategorin som jag valt att använda är en mätning över den kapacitet som den nationella försvarsindustrin besitter, vilket materiel som säkert kan anses ingå i de militära styrkorna samt vilket materiel som säkert kan anses operativt.
Min avsikt med skalan är att analysera militär styrka efter, vad jag anser är, den skala som är har störst validitet avseende en specifik tidpunkt. Jag har gått genom de olika kategorierna och mina tankar kring dem ingående för att möjliggöra hög reliabilitet kring resultaten, så att också andra kan göra samma undersökning och få samma reslutat, eller förändra skalan om de anser dess validitet vara skev eller otillräcklig.
Historisk fallstudie
Den historiska fallstudien är en avsedd att ge förståelse till av vad som hänt för att kunna genomföra en analys av teorin mot den transformering som redan skett. Jag har valt att använda mig av teorier på området, tillsammans med tidigare forskning, och litteratur från människor som varit väsentliga i processen, till exempel yrkesmilitärer och politiker för att möjliggöra en övergripande fallstudie.
Jag har valt en kvalitativ metod där jag analyserat litteraturen med grund i relevant teori på området samt gett en kontext och ett komplement genom att inkludera officiella siffror, diagram och tabeller. Min grundläggande metod för detta kapitel har varit att analysera varje delsteg i den skala som redovisats i det föregående kapitlet och visat på dess förändring över den tid som är föremål för fallstudien. Jag har sedan analyserat de grupperna politiker, yrkesofficerare, samt allmänheten över hur deras målbild förändrats över samma tid. För att sedan slutligen med hjälp av de siffror som skalan gett, analysera de förändringar som skett.
Skalstegen har dock ej kunnat, fullt ut, metodiskt användas i den mening jag avsett från början eftersom min källkritik tvingat mig att använda felmarginaler för att redovisa eventuella fel i källorna. Istället för att redovisa ett exakt mått, efter skalan, för till exempel 1988, så har jag redovisat ett marginalutrymme inom vilket det verkliga talet mycket sannolikt ligger.
Det har varit och är ett stort problem att ge en hög validitet för denna fallstudie eftersom de källor som finns haft ofullständiga uppgifter vilket tvingat mig att använda mig av felmarginaler
istället för att ge en siffra som är en säker slutprodukt av den skala som tidigare definierats. Denna del bör alltså utsättas för en validitetsprövning under mer extensiva former än de som jag haft möjlighet att göra under tiden för ett examensarbete på C-nivå. Reliabiliteten är enligt min åsikt relativt hög eftersom jag redovisar, med hjälp av teoridelen mina normativa ställningstagande samt där jag använt mig av källor för siffror, tabeller och diagram, ingående redovisat dess källor.
3.2 Källkritik
Vad gäller källkritik så finns det en del att anmärka på. Särskilt när det handlar om att mäta världens stater i försvarsutgifter, antal soldater, med mera. Det är framförallt en diskussionsfråga vilka delar som tillhör försvarsbudget och så vidare. Jag har för att lösa problemet valt att inte lita på någon uppgift vad gäller tabeller eller listor och istället använda mig av felmarginaler, vilka jag diskuterar kring när jag använder dem. Även med relativt stora felmarginaler så är det i min mening möjligt att få ett resultat som ger en bild av utvecklingen.
Jag har vad gäller svenska mobiliseringssiffror agerat liknande. Eftersom det verkliga talet är marginellt mycket föränderligt, alltså små förändring kontinuerligt i tid, så har jag valt att inte använda en exakt siffra utan istället ett cirka-tal som får representera den faktiska summan. Med de felmarginaler som avges så är det ändå en fullt medgörlig metod.
Vidare så är det särskilt när det gäller siffror längre från nutid svårare att få tag i tabeller och ha tillit för dess validitet. Jag har försökt att kringgå problem genom att diskutera kring de antaganden eller uppskattningar som görs i texten. Validiteten på arbetet i stort sjunker tyvärr på grund av detta men avsikten har varit att ändå bibehålla största möjliga reliabilitet för att kunna inom en större tidsram, än ett examensarbete på C-nivå, göra en vidare undersökning och öka validiteten.
4.
Skala över militär styrka
4.1 Inledning
För att kunna bygga upp en modell för olika aktörsgruppers (politikers, yrkesofficerares, samt allmänhetens) inställning till en stark eller svag försvarsmakt behöver vissa fundamentala förutsättningar först definieras. En av dessa är alltså vad en svag respektive stark försvarsmakt innebär. I syfte att följa min modell och ge den ett strukturerat fundament så kommer här att bygga en skala över en stats försvarsansträngningar; från det teoretiska minimumet till det teoretiska
maximumet. Det förstnämnda av dessa två begrepp torde vara relativt lätt att stipulera; det är ur min
synvinkel inga försvarsansträngningar från staten. När skalan sedan fortsätter uppåt över gränsen för inga försvarsansträngningar så blir det genast mycket svårare att stipulera gränser och bedöma styrka. Jag kommer här nedan ange min definition på en skala. Jag kommer att dela upp skalan genom gradera varje stat i 7 olika kategorier: 1) försvarsutgifter i procent av BNP, 2) antal soldater per tusen invånare, 3) förmåga eller ickeförmåga att projektera makt regionalt och/eller globalt, 4) eventuella alliansmedlemskap, 5) faktisk summa (i dollar) som spenderas i försvarsutgifter, 6) antalet soldater (vid analys av värnpliktssystem så är det antal efter mobilisering som beräknas) delat med den faktiska försvarsbudgeten, samt 7) den inhemska försvarsindustrins kapacitet.
4.2 Försvarsutgifternas del av BNP och antal soldater per 1000 invånare
samhället som försvaret faktiskt utgör i jämförelse med andra stater istället för att endast jämföra ekonomiskt kapital som spenderas. Nedan följer (folkrepubliken) Kinas försvarsutgifter i jämförelse mellan procent av BNP och faktiska utgifter i dollar.
Medan utgifterna i procent av BNP minskat ungefär en procentenhet i början av 1990-talet för att sedan plana ut eller öka marginellt fram till 2006 så har utgifterna i DOLLAR spenderat 2007 ökat sju gånger summan spenderad 1996. Denna skillnad kan förklaras till stor del med Kinas hastiga ekonomiska tillväxt vilket har möjliggjort ökade försvarsutgifter utan att öka ansträngningen på befolkningen. Denna skillnad mellan försvarsutgifter och procent av BNP kan även ses hos länder som, Sverige, Finland, Israel, Storbritannien, och USA (källa: SIPRI).
Jag har valt att göra min skala femgradig, vilket kommer betyda att jag helt sonika delar in en lista över staters försvarsutgifter (i procent av BNP) i nio delar. Den niondel som spenderat minst kommer bli tilldelade siffran 0,5 och sen kommer jag att lägga till 0,5 för varje niondel upp till den översta som kommer tilldelas siffran 5. De övriga staterna som ej spenderat något i försvarsutgifter kommer sedan bli tilldelade siffran noll.
Siffror över antal soldater per tusen invånare är en indikation på hur stor del av samhället som aktivt engageras i försvarsansträngningarna och är även en mellan stater jämförbar indikator. Jag kommer här använda samma system för att tilldela en siffra enligt en lista över samtliga stater som med försvarsutgifter i procent av BNP.
4.3 Strategisk handlingsfrihet
När vi sedan går över till att försöka analysera förmåga eller ickeförmåga att projektera makt så blir genast jämförelsen mycket mer komplex. Behovet för eller anledningen till att en stat innehar militär kapacitet att projektera makt kan bero på en mängd olika saker. Det tenderar dock att vara ett
strategiskt val om stater har denna kapaciteten (Se Lars Wedins; Reflektioner över ämnet strategi,
för djupare analys av strategiska val). Grundkapaciteten i staters försvarsförmåga tenderar att vara just förmåga att försvara det egna territoriet. Det är ingen slump att detta hänger samman med definitionen på en suverän stat som; en organisation med våldsmonopol inom ett angivit territorium. Min slutsats är att desto mer som krävs utanför den grundläggande förmågan, desto större kapacitet krävs av statens försvarsmakt, vilket i sin tur betyder, i detta hänseende, en starkare försvarsmakt.
Lars Wedin stipulerar de strategiska dimensionerna som; landstrategi, marin strategi, luft-/ flygstrategi, rymdstrategi, samt strategi i cyberrymden (Reflektioner över ämnet strategi, sidan 48). För att skapa strategisk handlingsfrihet krävs materiell kapacitet. För de tre första strategiska dimensionerna kommer jag att tilldela siffran 0,5 för materiell kapacitet att handla strategiskt inom vardera ett regionalt område eller ett globalt område. De stater som har kapacitet att strategiskt handla inom ett globalt område har logiskt nog också möjlighet att göra detta regionalt och kommer alltså därför tilldelas siffran 1. För de två senare dimensionerna kommer jag tilldela siffran 1 om kapacitet att handla strategiskt finns och siffran 0 om denna inte finns.
Enligt John Duffield (Security Studies An Introduction, kapitel 3) finns det två huvudsakliga former av allianser inom säkerhetsområdet; 1) den defensiva som syftar till skydda alliansen gentemot en tredje extern part (allians), eller 2) den offensiva som syftar till att tillhandahålla säkerhet mellan parterna i alliansen (kollektiva säkerhetsöverenskommelser). Den andra handlar alltså om att reglera ett förhållande mellan två stater, för att minska risken att ena parten attackerar den andra eller tvärt om. I min skala kommer jag att endast använda den förra av de två. Det är dock svårt att vara strikt med ett sådant koncept eftersom hälften av alla allianser är blandformer av olika sorter. Det finns en mängd teorier kring varför allianser uppkommer och försvinner är många, men jag kommer här använda den från den realistiska skolan: allianser uppkommer som syfte för två eller fler relativt (till den tredje parten) mindre stater att sammanfoga sina krafter till en enhet lika stark som den tredje parten. Denna definition kan dock anses föråldrad och svår att adaptera i globaliserad värld där det ömsesidiga beroendet är stort. Frågan om varför NATO inte disintegrerades efter Warzawa-paktens fall är ett exempel på kritik mot teorin. Min skalanalys i detta fall kommer därför att bli aningen godtycklig, där jag tilldelar siffran 0,5 för varje defensiva allians (upp till siffran 5) som staten i fråga tillhör.
4.4 Totala försvarsutgifter samt försvarsutgifter per soldat
Den avslutande kategorin (totala försvarsutgifter i dollar) kommer jag att analysera liknande som kategori 1 och 2. På en lista över alla staters försvarsutgifter kommer jag tilldela siffran 0,5 för varje niondel på listan upp till siffran 5 och sedan tilldela siffran 0 till de stater som inte spenderar någon summa i försvarsutgifter.
När det gäller att analysera en stats försvarsbudget fördelat på dess antal aktiva soldater så har jag bestämt mig för att använda en skala där varje 50000 dollar per soldat ger siffran 0,5 upp till 500000 vilket alltså ger siffran 5 i skalan (1 dollar till 50000 ger alltså 0,5 medan 451000 till 500000 ger 5). Detta på grund av att det inte finns någon stat i världen som spenderar mer än i försvarsbudget fördelat på antal soldater (se illustrationen nedan för en delvis bild av detta).
4.5 Försvarsindustri
För att mäta försvarsindustriell kapacitet kommer jag att hämta en skala i fyra steg som redovisas av 1988 års försvarskommitté (SOU 1990:108, sidan 31) samt lägga till stegen ingen försvarsindustri samt komplett nyutvecklingsförmåga. Skalan kommer alltså att se ut så här; 0) ingen försvarsindustri, 1) underhållsförmåga (”[...] har förmåga att underhålla system och undvika degenerering. Ett oberoende av utländska leverantörer under kris och krig kräver lagerhållning.”,
SOU 1990:108, sidan 31), 2) vidmakthållandeförmåga (industrin har förmåga att lösa begränsade
operativa hindrande problem men är i relativt hög grad beroende av utländska leverantörer, 3)
vidareutvecklingsförmåga (industrin har förmågan att vidareutveckla system till nya kravnivåer Illustration 5: Försvarsutgifter fördelat per soldat. (Källa: SIPRI)
samt har behov av men också förmåga till samverkan med utländska leverantörer), 4)
nyutvecklingsförmåga (kompetens finns för att leda utveckling och tillverkning av materiel där
andelen delsystem utvecklade inom landet är hög), samt 5) komplett nyutvecklingsförmåga (staten är i praktiken helt oberoende av utländsk industri både i hel- och delsystems-utveckling).
4.6 Avslutning
Efter att en stat fått sin tilldelade siffra i varje kategori så kommer jag sedan ta medeltalet av de fem och använda detta tal som indikation på skalan 0 (svag/teoretiskt minimum) och 5 (stark/teoretiskt maximum). Här nedan exemplifierar jag hur en jämförelse mellan fem länder kan se ut med en analys efter ovan redovisad skala (se illustration nedan). Observera att exemplet inte är en riktig analys över dessa staters förmåga utan endast ett exempel hur en sådan kan se ut.
Skalan avser att analysera en stats militära förmåga vid en definierad tidpunkt. Den är alltså därför inte användbar över tid, då detta ställer krav på analys av ytterligare en mängd avgörande faktorer så som bland annat naturresurser. Vid förändring i tid kommer analysen att göras vid flera tillfällen. Analysen skall dock även vid en definierad tidpunkt ses som ofullständig eftersom det tillkommer en mängd svår-analyserade faktorer så som bland andra den mänskliga faktorn.
5.
Sverige åren 1988-2004: Från invasionsförsvar till insatsförsvar
5.1 Inledning
”Försvarsbesluten 1977 och 1982 ledde försvaret, och framförallt armén, vidare in på den väg som bestod av en på pappret stor krigsorganisation med förband som blev allt omodernare i förhållande till omvärlden i allmänhet och den potentielle motståndaren i synnerhet. Istället för att i tid ha gjort strategiska analyser och på sikt försöka anpassa försvaret därefter innebar försvarsbeslutens utformning, att man byggde upp en situation där bristen på pengar och de alltmer akuta kraven på att modernisera en stor krigsorganisation förr eller senare måste leda till ett akut vägval.” (Svensk militärmakt, sidan 198-199.)
I slutet av åttiotalet var kalla kriget fortfarande pågående, spänningarna mellan öst och väst fortfarande påtagliga, och Sverige fortfarande ett formellt neutralt land. Ett och ett halvt decennier senare hade allt detta ändrats. Sovjetsystemet hade fallit, och med det också det kalla kriget. Spänningarna mellan öst och väst var avsevärt mindre och Sverige var inte längre ett formellt alliansfritt land. Med allas dessa samhällsomvandlingar i omvärlden så hade även Sveriges försvar förändrats. Försvarsmakten gick under denna period från att 1988 bestå av ett stort invasionsförsvar till att 2004 istället utgöras av ett smalt högteknologiskt insatsförsvar.
De politiska ledarna var mest drivande i de säkerhetspolitiska frågorna och mer känsliga för omvärldsutvecklingen, där ingång i EU och andra organisationer, samt arbetsmarknaden i kommuner drabbade av nedlagda förband snarast var de väsentliga frågorna. De militära ledarnas koncentration låg istället på att skapa en effektiv försvarsmakt efter de förutsättningar som gavs medan befolkningen i stort hade en syn på försvarsmakten som var relativt bunden till media.
Jag avser i detta kapitel undersöka vilken reell utveckling som försvarsmakten faktiskt hade under perioden samt hur de olika analysgrupperingarna såg på denna utveckling och vilken eller vilka grupperna som var den/de drivande i dess utveckling. Jag ställer frågan; varför förändrades försvarsmakten från 1988 års invasionsförsvar till 2004 års insatsförsvar?
5.2 Försvarsmaktens reella utveckling
1988 befäste överbefälhavaren Bengt Gustafsson den begynnande klyschan i svensk försvarsdebatt, att försvarets kostym var för stor relativt till dess resurser, genom försvarsutredning 88 (FU88). Försvaret behövde bli smalare och vassare. Lån från mobiliseringsförråd på upp till 20 procent av dess kapacitet hade gjort att det fanns en reell skillnad i kapacitet mellan freds och krigsorganisationerna. I utredningen framkom att upp till en halv miljon soldater skulle i praktiken vara oanvändbara direkt efter en mobilisering. Materiell-anskaffning som del av budgeten hade minskat från 40 procent av de totala utgifterna 1960 till 20 procent 1980.
”I FU-88 medgav överbefälhavaren att klyftan mellan försvarets freds- och krigsorganisation tillåtits bli alltför stor, att fredsorganisationens prioriteringar och behov fått styra trots att detta gått ut över krigsorganisationens operativa användbarhet.” (Wilhelm Agrell, Fred och Fruktan, sidan 269.)
Det fanns alltså i slutet på detta decennium en utpräglad förståelse för behovet av reformer i försvarsmakten bland dess högsta ledning. Vad som sedan skedde under framförallt 1990-talet och det tidiga 2000-talet var en av de mest omfattande reella förändringar som skett i det svenska försvaret på så kort tid under hela dess levnadshistoria. En rad omständigheter som ökad förståelse
Illustration 7: Krigsorganisationens storlek 1988-2004. Antalet infanteribrigader (I B), mekaniserade brigader (MEK B), samt fördelningar (motsvarande divisioner). (Källa: Svensk militärmakt, sidan 246.)
för bristerna i totalförsvaret, tillsammans med kalla krigets slut, samt Europeiska Unionens grundande kom att helt omkasta det grundläggande fundamentet för den svenska försvarsdoktrinen.
5.2.1 Försvarsmaktens ekonomiska utveckling
Ovan illustreras hur den svenska försvarsbudget har förändrats över tid. I motsats till vad som är lätt att antaga efter att ha beaktat krigsorganisationens nedgång och fall i föregående illustration så är det alltså inte så att försvarsutgifterna minskat. Det är snarare så att de ökat i svenska kronor (siffrorna är justerade för inflation) men att den svenska kronan tappat i värde mot andra valutor i världen, framförallt under tidigt nittiotal. Försvarsutgifterna räknat i dollar har alltså minskat med nästan en miljard under samma period.
Lägger vi sedan till utgifter i procent av bruttonationalprodukt så ser vi att viljan att spendera som andel av den totala ekonomi alltså minskat. Men eftersom den svenska ekonomin även vuxit under denna period, så återkommer vi till att fallet är som sådant att den militära ekonomin tenderar att ligga kvar på en relativt stabil nivå under dessa år. Dess ställning ekonomisk är alltså relativt stark. Det är inte möjligt att övertygande argumentera att det svenska försvaret blivit reellt svagare, under perioden, i denna kategori.
För att ytterligare sätta Sveriges försvarsutgifter i kontext så kan vi jämföra dessa med andra stater. Ovan har jag skapat ett jämförande diagram över Finlands, Sveriges, USA:s, Storbritanniens, samt Folkrepubliken Kinas försvarsutgifter i procent av BNP under samma period. Här kan vi se att
den svenska neråtgående trenden under första hälften av 1990-talet inte alls är ovanlig utan snarare tenderar att vara mer stabil än den i de fyra andra staterna vilka alla har ett inrikespolitiskt klimat där försvarsfrågor är centrala. Att Sverige sedan under tidigt 2000-tal delvis tappar i jämförelse kan finna sin naturliga förklaring i terrordåden den elfte september, vilket tvingade primärt de två NATO-staterna att omvärdera sina budgetutgifter.
Nästa dimension att undersöka gäller försvarsbudgeten relativ till antalet soldater och anställda vid en mobilisering. År 1982 var invasionsförsvaret fortfarande högaktuellt, vilket antalet
krigsplacerade också visar på. 1992 hade denna siffra hunnit sjunka något, men var fortfarande
Illustration 9: Sveriges försvarsutgifter i procent av BNP, 1988-2004 (Källa: SIPRI)
Illustration 10: Finlands, Sveriges, USA:s, Storbritanniens, samt Folkrepubliken Kinas försvarsutgifter i procent av BNP, 1988-2004 (Källa: SIPRI)
betydande i jämförelse med hur utvecklingen de nästa tio åren skulle se ut. 1999 togs beslut att göra uppehåll i krigsplaceringen och antalet krigsplacerade sjönk drastiskt tills denna verksamhet upptogs återigen 2005. Antalet som 2004 var krigsplacerade kan vara föremål för viss debatt, men jag har valt att använda siffran 30 000 som inte kan anses vara en tillförlitlig siffra men ändå bör ligga nära den verkliga summan. När vi sedan kompletterar denna statistik med den tidigare statistiken över budgetutvecklingen i kronor så får vi detta resultat (se diagram nedan).
Illustration 12: Försvarsbudgeten (i kr) dividerat med antalet soldater efter mobilisering. (Källa budget: SIPRI. Källa soldater: FM budget 2004 och Svensk Militärmakt.)
Illustration 11: (Siffror i tusental). Antal anställda samt krigsplacerad i försvarsmakten åren 1982, 1992, och 2004. Inkluderar inte hemvärn. (Källor: FM budget 2004, sidan 33, samt Svensk Militärmakt, sidan 246)
Resultatet, eftersom budgeten i jämförelse mellan 1992 och 2004 snarare ökade istället för minskade, blir naturligt nog nästan det omvända. Siffrorna skall dock beaktas med försiktighet eftersom det sannolik vid en mobilisering också skulle förekomma en stor ökning av försvarsbudgeten, åtminstone har tendensen varit sådan vid alla tidigare orostillfällen. Dock är siffrorna inte heller helt ointressanta eftersom de säger endel om den förberedelse som kan göras. Vilken nivå på materiel som kan förväntas för varje soldat. Utrustning dyker så klart inte bara upp i samma ögonblick som budgeten höjs. Det är alltså väsentligt att ha en större försvarsbudget över längre tid om organisationen vill vara välutrustad i händelse av konflikt. För att återkomma till det som jag nämnde i inledningen av denna avdelning, så var det även det som hände under 1980-talet då upp till 20 procent av utrustningen i mobiliseringsförråden lånades ut till fredsorganisationen och budgetandelen som avsattes för anskaffning av ny materiel sjönk från 40 till 20 procent på de tjugo år mellan 1960 och 1980.
5.2.2 Strategisk handlingsfrihet med förband
”Förändringarna i öst och den stora utförsäljningen av praktiskt taget hela den östtyska arsenalen efter återföreningen skapade också möjligheter till uppköp av bättre begagnat i stor skala. Cyklarna och traktorsläpens tid var förbi och under den första hälften av 1990-talet kunde den svenska arméns brigadförband mekaniseras fullt ut med splitterskyddade transportfordon [...]” (Wilhelm Agrell, Fred och Fruktan, sidan 269.)
Illustration 13: Svensk vapenimport från 1988 (höger i diagramet) till 2004 (vänster i diagramet). (Källa: SIPRI)
Överlag var det svenska försvarets materiell i dåligt skick vad gäller modernitet under sent åttiotal och tidigt nittiotal. Det fanns en stor mängd materiell, dock inte tillräckligt stor för krigsorganisationens behov och inte tillräckligt modernt för att genomföra avgränsade insatser i konfliktområden långt från Sveriges gränser.
Gulfkriget, som Wilhelm Agrell utrycker det, var ett bevis på detta. Sverige hade inte den interoperabilitet som krävdes för att, tillsammans med en internationell koalition, kunna genomföra en insats i större skala.
”Liksom inför Gulfkriget spelade Sveriges brist på lämpliga militära resurser och interoperabilitet en viktigt roll.” (Wilhelm Agrell, Fred och Fruktan, sidan 272.)
Utvecklingen och inköpen av materiell så som JAS 39 Gripen, flygspaningsradarn (ERIEYE), Stridsfordon 90, Stridsvagn 121 och 122, olika luftvärnssystem och radar så som BAMSE (med flera), artilleri-lokaliseringsradarn (Arthur), ubåtar i Gotlandsklass, datoriserade stabssystem, införandet av kustkorvetterna av typ Göteborg, begynnande utveckling av en ny klass korvetter (Visby-klassen), samt en hel del mer, moderniserade det svenska försvaret och gjorde det redo för en fundamental omformulering av det svenska säkerhetspolitiska tänkandet samt ett hastigt förändrat omvärldsklimat.
Försvarsmaktens olika styrkor var, i jämförelse med tidigare standard, allt mer omodernt i slutet av 1980- och början av 1990-talet. Viggen-planen var inne på sina sista tio år som det centrala stridsflygplanet, de sista jagarna hade lämnat sin tjänst medan de nya Göteborgskorvetterna inte ännu var i full tjänst, den brittiska stridsvagnen Centurion som under olika versioner varit i svensk tjänst sedan 1950-talet (och redan 1980 varit föremål för skrotbeslut) var fortfarande den centrala delen i pansarförbanden. Det svenska försvaret under denna tid kan i viss mening betecknas som en koloss på lerfötter. Det var ett stort försvar, som dock var omodernt och som saknade materiel för annat än begränsade regionala strategiska handlingar.
Illustration 14: (*Flertalet under avveckling, reell summa: 17).
Krigsorganisationen 1992: materiel. (Källa: Svensk Militärmakt, sidan 246.)
På samma sätt som den ekonomiska utvecklingen i princip vände från mycket soldater och relativt liten budget till få soldater med relativt stor budget så vände även det materiella läget mellan 1990 och 2004. I början av 2000-talet så var invasionsförsvaret i princip avvecklat och med det den enorma mängd materiel som tidigare förvaltats. Nu var i princip visionen, ”smalare men vassare”, på väg att bli uppfylld. All den materiel som nämnts ovan var helt eller delvis införlivat och dess kapacitet att jämföra sig i utvecklingsmening med andra länder i regionen eller globalt var hög. Försvaret hade på materielsidan genomgått en större transformation, och var på väg att bli ett högkompetent insatsförsvar. Även på ledningssidan så hade en transformell process startat, där ledningsmetodiken mer och mer anpassades till NATO och där en övergång till datoriserade stabssystem redan var relativt (till andra Europeiska stater) långt gången.
5.2.3 Allianser
”The practical application of Swedish neutrality involved a peculiar paradox [...] At the same time as Sweden proclaimed allegiance to neutrality it was involved in secret military cooperation involving intelligence operations with the US, UK and Nordic NATO-members.” (Kalevi Ruhala, Alliance and Non-Alignment at the Onset of the 21st
Century, från boken The New Northern Security Agenda, sidan 113.)
1988 var fortfarande den politiska doktrin "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig" dominerande. Debatten om ett eventuellt EG-medlemskap var igång och vad det skulle ha för konsekvenser för Sveriges alliansfrihet. Publikt och formellt var Sverige fortfarande alliansfritt, men som Wilhelm Agrell visar i sin bok, Fred och Fruktan, så hade det sedan länge stått klar vilken sida i öst-väst-konflikten som Sverige inte bara stödde utan även aktivt hjälpte. Agrell för ett intressant resonemang kring detta i nyss nämnda bok. Vad var egentligen anledning till att Sverige avslutade sitt kärnvapenprogram? Var det så att Tage Erlanders moraliska dogma; ”Kommer jag någonsin att kunna använda dessa vapen?”, som var avgörande eller fanns det något annat mer reellt bakom som att Sverige hade fått tecken från USA om att ingå under deras kärnvapenparaply?
Illustration 24: Insatsorganisationens förband och antal huvudsakliga uppgifter
2008-12-31 när transformeringen till insatsförsvars kommit långt. (hemvärnsförbanden exkluderade ur de sammanräknade uppgifterna). (Källa: FM Årsredovisning 2009.)
Frågan är inte utredd fullständigt och det går inte att dra några slutser från detta ännu, så det logiska är att anta, än så länge, att Sverige inte ingick i en sådan informell allians.
Sveriges strategiska militära tänkande utgick från tanken att ha ett försvar tillräckligt starkt för att kunna avvärja en militär attack tillräckligt länge för att kunna söka stöd från andra sidan. Ett antal scenarion för attacker mot Sverige planerades för, där fienden i majoriteten av fallen var styrkor från Sovjet eller Warzawa-pakten som anföll. Ett anfall från väst fanns med i det militära tänkandet men det fanns inte utförliga planer för ett sådant, så som det funnits under andra världskriget (både med tyskt eller allierat angrepp från Norge eller från söder).
Sverige planerade alltså för att inte bibehålla någon neutralitet i det fall att Sverige drogs in i krigshandlingar, med större enskilda-, eller, sammanslutningar, stater. Majoriteten av planeringen riktades alltså också mot öst, vilket i sig visar på en förskjutning, i det informella allianstänkandet, mot väst. Samarbetet som under större delen av kalla kriget pågått mellan Sverige och NATO-stater (som Wilhelm Agrell beskriver i sin bok) visar på förberedande för stöd och aktiv hjälp i händelse av konflikt. Det fanns alltså inga garantier för hjälp, så som i det finns i NATO:s stadgar, men det var ändå sannolikt, i händelse av ett angrepp från öst. Det är alltså som slutsats svårt att ge resultat; Sverige var 1988 helt alliansfritt. Så var sannolikt inte fallet, särskilt om man accepterar påståendet att en pakt eller allians kan vara informell och oskriven.
När Sverige 1 januari 1995 anslöts till det nybildade EU, så förändrades reellt sett Sveriges alliansfrihet och efter detta datum så är Sverige inte längre alliansfritt. Att sluta upp i ett block för politiska skäl och visa samhörighet på ett så formellt sett som att ingå i en union är att sluta upp för visa gemensamma värderingar som när man ser det ur synvinkel från utomstående stater är ett starkt tecken på vilken sida man valt. Även om det formellt inte finns eller funnits krav på militärt skydd mellan stater, så är så starka politiska ställningstagande ändå nog för att dra slutsatsen att Sverige sannolikt skulle stödja andra medlemmar i unionen om dessa blev attackerade utifrån. Det är svårt att utesluta att utomstående stater skulle göra ett sådant antagande när de analyserar Sveriges potentiella roll vid en konflikt mellan dem själv och en annan EU-stat.
”Looking to the future the doctrine [“Sveriges säkerhetspolitiska linje”, från UD] however states that threats to peace and security can best be averted by acting in concert an in cooperation with other countries: “The primary expression of this conviction at global is our support for the United Nations. As a member of the European Union, we are part of a community based on solidarity, whose primary purpose is to prevent war on the European continent.” (Kalevi Ruhala, Alliance and
Non-Alignment at the Onset of the 21st Century, från boken The New Northern Security Agenda, sidan
113-114.)
Att Sverige, året innan, även ingick i NATO-samarbetet Partnerskap för Fred och sedan dess tagit en allt aktivare roll (bland annat genom att anordna och leda övningsserien Viking) inom denna organisation, gör det ännu mindre sannolikt att utesluta detta antagande. Sverige har sedan dess även tagit flera steg mot att öppet visa ett ställningstagande för NATO genom att successivt helt anpassa sin stabsmetodik efter organisationens.
5.2.4 Antal soldater per 1000 invånare
Antalet soldater per tusen invånare i de militära styrkorna efter en mobilisering är en måttstock som mer hör till totalförsvars-tanken, och det är därför också naturligt att siffrorna ser ut som dessa när invasionsförsvaret successivt under 1990-talet försvann. Fokus vid dylika måttstockar har till stor del försvunnit i och med övergången till ett aktivt insatsförsvar. Uppehållet i krigsplaceringar åren 1999 till 2005 syns tydligt i siffrorna när de ställs jämte invasionsförsvarets höga beredskap. Att befolkningen också ökade något under samma period (som syns i diagrammet ovan till höger) medförde ytterligare påverkan på dessa siffror.
5.2.5 Försvarsindustrins utveckling
”För att möta denna utveckling och minska effekten av en neddragning av
Illustration 16: Befolkning i jämförelse med antal soldater efter en mobilisering.
(Befolkningsstatistik: SCB.)
Illustration 15: Soldater per 1000 invånare. (Befolkningsstatistik: SCB.)
utvecklingsverksamheten hos svensk flugindustri är det enligt arbetsguppens mening nödvändigt att den svenska flygindustrin på sikt avsevärt utökar sin internationella samverkan kring militära system. Den svenska flygindustrin bör på allt sätt stödjas i sina ansträngningar att finna utländska samarbetspartners och projekt.” (SOU 1990:108, sidan 36.)
I SOU 1990:108 så avläggs en rapport från 1988 års försvarsutredning om hur försvarsindustrin bäst borde förvaltas. Det konstateras tydligt att svensk försvarsindustrin inte längre kunde överleva i samma skala och produktion om inte större stöd ges och eller internationella samarbeten hittas
”Vi kan i framtiden inte räkna med att på egen hand kunna vara tekniskt avancerade på lika många områden som hittills. Samtidigt kräver de områden där vi kan behålla en kompetens en större marknad än vad enbart Sverige kan erbjuda.” (SOU 1990:108, sidan 42.)
Den lösning som arbetsgruppen föreslår är att skapa eller utvidga samverka med utländska producenter, främst europeiska. Gruppen ställer dock upp två väsentliga krav för att detta skall vara genomförbart; 1) att samverkan skall bidra till ökat kunnande eller behov, alternativt vara bidra på det säkerhetspolitiska området, samt 2) att denna samverkan inte står i strid med principerna eller målen för svensk utrikespolitik. (SOU 1990:108, kapitel 5 och 6.)
Detta förslag kombinerat med Sveriges ingång i EU förändrade under 1990-talet grunderna för den svenska försvarsindustrin. Många bolag blev uppköpta, eller bildade bolag tillsammans med utländska producenter för att kvarhålla kompetensen och förmågan för underhåll samt vidareutveckling av teknologi. De projekten och det underhåll som ansågs som vitalt kunde alltså kvarhållas. Den svenska försvarsindustrin förlorade under decenniet mycket av sin absoluta självständighet, men samtidigt säkrade försvaret ändå sin förnyelse på ett sätt som sannolikt annars inte skulle varit möjligt. Rapportgruppens rådgivning var att industrin skulle kunna underhålla samtliga system, i stort även kunna vidmakthålla dessa samt vidareutveckla en stor bas av dessa. (SOU 1990:108, kapitel 5 och 6.)
Inom områden som sensorer, telekrig, robotar och minor ansågs nyutveckling även till viss del vara väsentligt. Som kan ses av diagrammet ovan (Svensk vapenexport 1988-2004) utvecklades snarare den svenska försvarsindustrin sin produktion runt sekelskiftet och blev mer mångfacetterad än tidigare. (Källa: diagram över svensk vapenexport 1951-2007, SIPRI).
Det relativt oförändrade storleken på försvarsbudgeten samt det sätt som upphandling och införskaffning organiserats i försvaret har till stor del säkrat vital utrustning och skapat möjligheter för ett modernt och ”vasst” försvar i mitten av 2000-talet. (Se modell för materielutveckling nedan.)
”Svensk försvarsindustri är något vi ska vara stolta över, inte skämmas för. Vad är då orsaken till att allt detta har varit så framgångsrikt? Jag tror det beror på att vi har ett militärindustriellt komplex i god bemärkelse.” (Gunnar Gradin, Konteramiral och före detta huvudavdelningschef för marinmateriel vid försvarets materielverk: Försvar för
5.2.6 Slutsatser, försvarsmaktens reella utveckling
”Smalare men vassare” är ett uttryck som stämmer väl överrens med försvarsmaktens utveckling under denna period. Från att försvarsmakten 1988 ha varit ett stort invasionsförsvar grundat i totalförsvars-tanken, så var det alltså 2004 ett relativt effektivt insatsförsvar med större redan avklarade, pågående eller kommande insatser i Mindre Asien, Afrika och Europa. Den försvarsmakt som av interoperabilitetsproblem kunde sägas ha svårigheter att bidra till insatserna i Gulfkriget var nu på väg att bli fullt integrerat i internationella samarbeten och genomförde insatser under både FN-, NATO-, samt EU-ledning.
Storleken både på aktiva officerare och antalet soldater som var möjliga att mobilisera hade minskat, i det senare fallet ganska avsevärt. Dock låg budgeten kvar på relativt jämn nivå under hela perioden vilket istället ledde till större resurser för materiel och den aktiva organisationen. Utvecklingen av materiel och interoperabiliteten som genomförts har lett till ökad förmåga att handlade strategiskt längre från Sverige än tidigare, och med fler stridstyper än tidigare. År 2009 (ett antal år efter periodens slut, men dock med väsentligen samma materiel som 2004) hade flygvapnet genomfört övningar med NATO; marinen hade skickat iväg fartyg i internationella insatser i både Medelhavet och vid Afrikas kust, samt lånat ut ubåten HMS Gotland till USA; armén har genomfört flera insatser i Afrika, bland annat med mekaniserade förband i Liberia, samt lett internationella styrkor i Afghanistan. (Källa: http://www.mil.se/sv/i-varlden/)
Den mest väsentliga slutsatsen, i min mening, är att försvaret har transformerats, inte att det har blivit svagare. Försvarsmakten har gått från ett svagt utrustat massförsvar till ett högteknologiskt insatsförsvar.
5.3 Yrkesmilitärernas inställning till försvarsmakten
dess brister och var inställda på en förändring. Den klyscha som uppstod inom den säkerhetspolitiska debatten och särskilt från människor med anknytning till försvarsmakten var att försvarets kostym var för stor, eller att försvaret behövde bli mindre men vassare. Vad som dock är oklart är till vilken grad dessa människor såg framför sig den minskning i krigsorganisationen som skulle komma. Sannolik fanns det inte en gemensam syn, men frågan är ändå intressant om man riktar den mot enskilda individer, så som ÖB Bengt Gustafsson eller då blivande ÖB Owe Wiktorin.
Den konstanta drivkraften under dessa, och alla andra år, har dock varit en kontinuerlig utveckling materiel, strategi, och den generella organisation. Det antagande som kan och bör göras är att drivkraften hos ledande militärer, i all tid, och särskilt denna period varit att konstanta göra försvarsansträngningarna starkare och bättre. Vad som förändrats under perioden har dock varit den subjektiva värdeladdningen i vad som är bättre. Drivande officerare som förre arméchefen Carl August Ehrensvärd och förre ÖB Helge Jung skulle antagligen i värdeladdningen lägga ett vikt vid storlek och övergripande kapacitet, värden som hela tiden kännetecknade invasionsförsvaret, medan Bengt Gustafsson och Håkan Syrén antagligen skulle värdesätta effektivitet, kompetens (särskilt specialistkompetens), och samarbetsförmåga högre (värden som kännetecknar insatsförsvaret). Transformeringen av detta tänkande kring försvarsmaktens absoluta grundläggande strategiska utformning (och roll) är kanske den mest påtagliga förändringen under denna period.
Thomas Jordan i sin forskningsrapport från 2001, Föreställningsvärldar i svensk
försvarspolitik, beskriver upplevelsen av att tillhöra olika (som han benämner) ödesgemenskaper
hos 32 individer med anknytning till det svenska totalförsvaret.
”Dimensionen ödesgemenskap handlar om vilket kollektiv man uppfattar som sin grundenhet i en säkerhetspolitisk kontext. I vardagligt tal använder man ofta helt enkelt ”vi”. Ödesgemenskapen är alltså den identifikation man har med någon form av kollektiv.” (Thomas Jordan, Föreställningsvärldar i svensk försvarspolitik, sidan 62.)
Han delar upp sina intervjuobjekt i ”maktrealistisk” och ”systemisk” vilket i princip motsvarar realistisk och liberal internationell teori. Av dessa 32 individer som han alltså intervjuar så svär sig 20 till ”nationen” (Sverige) som sin ödesgemenskap. Detta är övervägande så bland realisterna, där 9 av 10 ser detta som sin ödesgemenskap. Bland liberalerna är det lite större spridning men nationen dominerar även här, där 11 av 22 har samma syn. Bland de som inte utgår från nationen så är det framförallt ”kretsen av demokratiska samhällen” som ses som ödesgemenskapen medan ett fåtal anser det som ”mänskligheten” eller ”Europa/Västalliansen”.
