Internationella relations-teorier Liberalism

Sveriges neutralitet till de två stora säkerhetsblocken under 1980-talet kan argumenteras vara baserat i en liberal ideologi. Sveriges säkerhet skulle hävdas genom diplomati och samarbete med båda blocken, där tonvikt lades på att arbeta genom internationella institutioner så som Förenta Nationerna. Sverige var tvungen att bibehålla ett starkt eget försvar; på grund av att alla stater i omvärlden inte var demokratiska eller Kantiska republiker (som följer kategoriska imperativ). De extroverta kraven för en liberal världsordning var inte uppfyllda.

När sedan Warszawa-pakten upplöstes var det naturligt för Sverige att knyta sin säkerhet närma tillsammans med flera demokratiska stater. Vilket också gjordes genom anslutning till Europeiska Unionen. Säkerhetsdoktrinen baserades nu mer på en öppnare ekonomi och större interdependens, samtidigt som försvarsmaktens uppdrag formulerades om till att vara freds- och demokratifrämjande. Försvarsindustrin tilläts i större grad internationaliseras, vilket skapade högre interdepens i vapenproduktionen än vad som tidigare varit fallet.

Ledordet för transformeringen var internationalisering, och det märktes inom hela organisationen. Antalet uppgifter för försvarsmakten kvarstod i hög grad, men antalet verksamma förband drogs ned. Istället betonades internationellt samarbete, där många uppgifter löses gemensamt med andra stater, så som till exempel strategisk lufttransport och logistik.

Ur en liberala synvinkel, så går det att argumentera att alla Sveriges alliansanslutningar är gjorda med en liberal ideologi som bakgrund eftersom, det inte handlar om att samla ihop tillräckliga styrkor för att möta specifika hot, utan snarare för att skapa möjligheter till samarbete som stärker demokrati och säkerhet. Sverige har till exempel endast gått med i Partnerskap för Fred istället för att bli fullvärdig medlem i NATO. EU och OSCE är även organisationer, som snarare syftar till samarbete och gemensam reglering än som blockallians, som Sverige gått in i.

Realism

Ur ett realistiskt perspektiv går det dock att argumentera mot detta liberala synsätt på utvecklingen. Sverige var, ur en realistisk tolkning, inte alls neutralt under 1980-talet, utan tog tydligt ställning för NATO och västalliansen. Sverige var inte formellt medlem i NATO, men samarbete på väsentligt sätt med denna organisation. Sverige var tvunget att bibehålla en tillräckligt stark makt för att verka avskräckande mot östblocket i syfte att skydda sin egen självständighet. Denna balansgång mellan eget försvar och medlemskap i västalliansen var nödvändig för att skapa största möjliga trygghet statens suveränitet.

Sovjetunionen och östblocket sågs som det stora hotet eftersom dem hade störst möjlighet att expandera på svensk bekostnad. Om Sverige inte kunde upprätthålla ett försvar starkt nog att tillfoga dessa makter mer skada än den förtjänst erövringen gav, så skulle också ett anfall komma. Det var denna offensiva neorealistiska ideologi som drev svensk försvarspolitik, enligt realismen.

När sedan östblocket föll samman och dess militära styrka radikalt minskade så gav det möjlighet för det svenska försvaret att transformeras. Sverige kunde nu lägga mer kraft på att stärka staten ekonomiskt och expandera på bekostnad av de nya svagare staterna. Den svenska försvarspolitiken internationaliserades för att möjliggöra regionala stormaktsanspråk och skapa en svensk hegemoni mot de baltiska småstaterna. Ur en realistisk synvinkel kan man argumentera att det svenska ekonomiska och militära stödet till de baltiska staterna är bevis för detta. Det materiell som skänktes, samt den militära utbildning, både genom svenska officerare i Baltikum samt genom militära övningar i Sverige är uttryck för detta.

Sverige har alltså inte minskat sin militära styrka, utan har istället transformerat den eftersom möjlighet gavs att expandera. Det fanns mer att vinna än att förlora på att ställa om till en offensiv kapacitet.

Konstruktivism

Ur en konstruktivistiskt perspektiv så är det möjligt att argumentera att Sveriges identitet under 1980-talet skapats genom idéen om neutralitet. Framgången av neutralitetsidéen, under framförallt första och andra världskriget, formade Sveriges identitet som en neutral stat som avstår från blockpolitiken. Denna identiteten grundlade vilka handlingsalternativ som sedan var möjliga utifrån denna identitet.

som något hotfullt. Den intersubjektiva dialogen mellan Sverige och östblocket skapade en relation där Sverige uppfattade sin säkerhetssituation som sådan att det krävdes en stark, avvärjande, försvarsmakt. Den kulturella likheten med västblocket gjorde att Sverige i den intersubjektiva dialogen uppfattade sig mindre hotat och istället kunde närma sig i form av ekonomiskt, kulturellt, och socialt utbyte.

När sedan östblocket föll tog det tid innan dessa identiteter omformulerades, så att Sverige hade en ny omvärld att förhålla sig till. I denna omväxlingsprocess under 1990-talet blev det naturligt att Sverige transformerade sitt försvar till ett internationellt insatsförsvar, eftersom det västerländska och Europeiska kulturblocket blev så dominant. Sverige uppfattade inte längre öststaterna som ett hot och kunde omforma sin politik till en mer lik den som fördes av NATO och EU, vilket innebar ökat fokus på internationella insatser samt stöd till NATO:s operationer i bland annat forna Jugoslavien samt Afghanistan.

När de nya mindre staterna i öst istället kommunicerade en identitet som närmade sig Sverige, EU, och väst så var det naturligt att Sverige började stödja dessa med ekonomisk och militär hjälp. Detta utbyte ledde också till ökat kulturellt och socialt utbyte vilket ökade identitetsutbytet. Det var alltså detta som ledde till svenskt engagemang, inte någon expansiv opportunism.