Tid för reflektion : En deltagande observation med fokus på socialsekreterares kunskapsanvändning

Ersta Sköndal Bräcke högskola Institutionen för socialvetenskap Magisterutbildningen i socialt arbete, 60 hp

Tid för reflektion

En deltagande observation med fokus på socialsekreterares kunskapsanvändning

Time for reflection

A participant observation focusing on social workers' use of knowledge

Johanna Poppius

Examensarbete i socialt arbete på avancerad nivå, 15 hp Kurs: SMU10, VT19 Magisterexamen

Handledare: Martin Börjeson Examinator: Johan Vamstad

Abstract

This study examines child and family social workers' application of knowledge. I have done a

participant observation at a children and youth services department in a small Swedish municipality. I have investigated what kind of knowledge the social workers base their assessments on in the written document that is the result of a child care investigation. This study shows that, due to the acute

character of their work, the social workers don´t have the necessary time for reflection which results in vague assessments. By not reflecting on their work to a sufficient degree, the social workers are not given the opportunity to fully understand their actions and relate their work to theoretical knowledge. The theoretical knowledge that they actually possess is not utilized in the written assessment. The social workers themselves say that they mainly use experience-based and tacit knowledge.

Sammanfattning

Den här uppsatsen handlar om socialsekreterares kunskapsanvändning. Jag har utfört deltagande observation på en Barn- och Ungdomsenhet en liten svensk kommun. Jag har undersökt vilken slags kunskap socialsekreterare baserar sina bedömningar på i det skriftliga utredningsdokumentet som är resultatet av en barnavårdsutredning. De resultat jag har kommit fram till är att man låter det akuta styra vilket gör att socialsekreterarna inte får den tid till reflektion som de behöver. Detta resulterar i att utredningarnas analyser blir vaga. Genom att inte reflektera över sitt arbete i tillräckligt hög grad ges socialsekreterarna inte möjlighet att själva till fullo förstå vad de gör och sätta det i relation till teoretiska resonemang. Den teoretiska kunskapen som de har kommer inte till uttryck i det skriftliga utredningsdokumentet. Socialsekreterarna själva säger att de främst använder sig av

erfarenhetsbaserad och s.k. tyst kunskap.

Innehållsförteckning

1.

Inledning

5 1.1 Syfte 6 1.2 Frågeställningar 6

2.

Barnavårdsutredningar

7

3.

Tidigare forskning

12

4.

Teoretiskt ramverk

15 4.1 Tyst kunskap 15 4.2 Praktisk kunskap 15 4.3. Kunskap i handling 15

5.

Metod

17 5.1 Forskningsetiska dilemman 20

5.2 Validitet, reliabilitet & objektivitet 21

6.

Fältarbete

23

6.1 Deltagande observation 23

6.2 De skriftliga utredningarna 25

6.3 Socialsekreterarnas egen syn på sitt kunskapsanvändande 27

7.

Resultat

31

7.1 Att låta det akuta styra 31

7.2 Vaga analyser 31

7.3 Tid för reflektion 32

7.4 Analys av resultatet 33

7.5 Val av metod 34

8.

Avslutande kommentarer

36

5

1. Inledning

Jag har under två månaders tid befunnit mig på ett socialkontor och utfört deltagande observation. Socialkontoret jag har studerat är relativt litet i en liten svensk kommun. Jag har själv arbetat som socialsekreterare under lång tid. De senaste tio åren har jag arbetat inom Barn och Ungdom och de allra senaste åren har jag arbetat för en konsultfirma. Arbetsplatsen jag har studerat är den arbetsplats jag befann mig på ute på uppdrag parallellt med mitt uppsatsarbete.

Av att ha arbetat inom socialtjänsten under många år har det blivit påtagligt för mig hur pass lite det praktiska arbetet som man utför på socialkontoren är baserat på teori och forskning. Forskning på området finns men jag upplever att det är en stor diskrepans mellan den teoribildning som finns på området och det dagliga sociala arbetet som utförs. Min erfarenhet är att den kunskap man använder sig av ute på socialkontoren i huvudsak baseras på erfarenheter man gör och kunskap som förmedlas kollegor emellan.

Arbetsbördan för en socialsekreterare är ofta tung. Nya familjer måste bokas in samtidigt som tidsfristen för att skriva pågående utredningar håller på att gå ut. När man mitt i allt detta måste omhänderta ett barn finns det sällan någon tid till att reflektera över konsekvenserna av det trauma man faktiskt utsätter barnet för eller vilka följder omhändertagandet får för familjen. Givetvis drar man sina ärenden i handledning men ofta inte mycket mer än för att man i gruppen ska kunna enas om att man fattat rätt beslut. Fokus blir istället att få iväg rätt papper till Förvaltningsrätten och att bocka i rätt rutor i datasystemet. För barnet i fråga är dock livet förändrat för alltid.

Som socialsekreterare är man ofta rädd att missa något som ska leda till att ett barn far illa. Min erfarenhet är att man inte i tillräckligt hög grad reflekterar över allvaret i det man är med och bidrar till när man t.ex. placerar ett barn. Vi vet numera mycket väl att det inte går något bra för placerade barn samtidigt är det socialtjänstens uppgift att skydda om akut fara uppstår. Vi hjälper barnen ur en dålig situation till en annan som tyvärr ofta inte heller blir bra (Se t.ex. Vinnerljung, 1996; Lagerberg & Sundelin, 2000; Andersson 2008). Eftersom det är så svåra överväganden arbetet handlar om tänker jag att det är oerhört viktigt att socialarbetare har kunskap om varför man gör som man gör. Nedan kommer ett citat av Bengt Börjeson som jag tycker passar väl in i sammanhanget.

”Det sociala arbetet är kanske som allra svårast när det rör sig om problem i familjer, om barn som far illa, eller misstänks fara illa. Här är konsekvenserna oerhört stora för alla inblandade – givetvis för barn och föräldrar, men även för socialarbetarens bild av sig själv och sin yrkesroll. Vad är rätt och fel i ett barnavårdsärende?”

1.1 Syfte

Syftet med min uppsats är att förstå vad för slags kunskap som socialsekreterare inom Barn- och Ungdom använder sig av när de gör sina bedömningar.

1.2 Forskningsfrågor

De frågeställningar jag avser att besvara är följande:

Vad för slags kunskap anser socialsekreterarna själva att de grundar sina bedömningar på?

Hur förhåller sig socialsekreterarna sig till aktuell forskning och teoribildning på området i de utredningar som görs?

7

2. Barnavårdsutredningar

Att arbeta på en utredningsenhet handlar om att ta emot och utreda anmälningar gällande barn som far illa. Man har en utredningstid på fyra månader. Under dessa fyra månader ska man träffa familjen, kontakta nätverket, skolan och ta andra kontakter som bedöms nödvändiga för att skapa sig en bild av barnets situation. Inledningsvis samlar man alltså viktigt information som man sedan ska

sammanställa, analysera och bedöma. Bedömningen handlar om att föreslå eventuella stödinsatser för familjen.

Allt man gör måste skrivas i barnets journal. Journalanteckningen är oerhört viktiga i barnavårdsutredningar. Det som inte står där finns inte. För att arbetet som socialsekreterare ska fungera väl är det bra att vara intresserad av att skriva. En stor del av arbetet handlar om att

dokumentera vad man gör. Ett bra sätt att tänka är att man skriver för barnet, så att barnet som utreds en dag ska kunna läsa vad det var som egentligen hände när hon var liten. Placerade barns akter ska alltid arkiveras och sparas för framtiden. Andra akter sorteras bort efter fem år. Om man blir ett ärende hos socialtjänsten p.g.a ett mindre problem kan det ju vara skönt att veta att informationen sorteras bort efter en tid. Tidigare kunde man vara ett konstant ärende hos socialtjänsten. Numera ska det vara tydligt för familjen som utreds varför de utreds, vad som ska utredas, när respektive möte ska äga rum och när utredningen förväntas vara klar.

Familjer som utreds av socialtjänsten befinner sig i en oerhört utsatt position. Att ha en ödmjuk inställning till de familjer man möter är oerhört viktigt. Socialtjänsten har makt att ta beslut gällande deras barn. Makt är ett centralt begrepp när det kommer till barnavårdsutredningar. Som socialarbetare besitter man en viss synlig makt som handlar om att t.ex. besluta om en viss insats. En annan del av makten där yrkesutövningen handlar om samtal och relation är dock betydligt mer subtil och osynlig. En stor del av det sociala arbetet sker i mötet mellan klienten och en enskild

socialarbetare. Även om socialarbetarens roll handlar om att skapa relation och att vara stödjande och behjälplig finns här en maktrelation där klienten är i ett tydligt underläge (Swärd, Starrin 2000).

Lipsky myntade redan 1980 begreppet gräsrotsbyråkrati eller street-level bureaucracy. Med detta menade han att de tjänstemän eller handläggare som arbetar nära klienter har en stor

handlingsfrihet i mötet med dessa. Just därför kan det vara svårt att avgöra hur dessa relationer ska utformas och hur etiska och moraliska dilemman ska lösas inom dessa relationer (Lipsky, 1980). Klienten är utelämnad till socialarbetarens tolkning av situationen. Samtidigt hamnar socialarbetaren också ofta i en roll som medlare mellan klientens önskemål och verksamhetens interna regler. Det kanske finns besparingskrav som gör att man har fått direktiv uppifrån om att hålla nere på dyra insatser. Klienternas behov ska helt enkelt gärna stämma överens med det som verksamheten har att erbjuda. Socialsekreterarens uppgift blir således att brygga mellan klientens behov och verksamhets mål. Slutprodukten av en utredning är en skriftlig sammanställning som ska bli klar på fyra månader.

I utredningen ska barnets situation analyseras och bedömas. För att göra detta krävs tid till eftertanke och reflektion.

De senaste 10 åren har man använt sig av utredningsmetoden Barns behov i centrum (BBIC) för att de utredningar som görs inom socialtjänsten ska bli mer strukturerade. BBIC är en metod som kommer från England och som man kopierade och översatte till svenska förhållanden. I BBIC ska det vara tydligt för både familjen som utreds och den som utreder vad det är man faktiskt gör tillsammans. Tanken är att alla utredningar ska följa samma struktur. Man ska grundligt undersöka om barnet får sina behov tillgodosedda och koppla det till föräldrarnas förmåga samt titta på faktorer i familj och miljö. Det ska finnas en utredningsplan och utredningsfrågor som ska besvaras. Man ska skriva en analys som är kopplad till gällande teoribildning. Det ska vara tydligt att barnets röst har gjorts hörd. Innan BBIC kom kunde en barnavårdsutredning enbart vara baserad på föräldrarnas uppfattning utan att man ens talat med barnet. Numera måste man redogöra för varför barnet inte kommit till tals om man inte träffat barnet i fråga (Socialstyrelsen 2015).

En av BBIC:s värdegrunder är: Att arbetet bygger på vissa teoretiska utgångspunkter som utgår från ett utvecklingsekologiskt perspektiv samt teorier om anknytning och kritiska perioder i barns utveckling, risk- och skyddsfaktorer, sårbarhet och motstånd samt om familjens funktion och föräldrars förmåga till omsorgstagande (Socialstyrelsen, 2015). BBIC behövdes antagligen för att strukturera upp de utredningar socialtjänsten gjorde. Om man ska vara kritisk tycker jag dock att det går att göra det väldigt lätt för sig i dessa utredningar genom att välja och välja bort olika

behovsområden som man önskar utan att närmare motivera varför. Det går att skriva svar under de förtryckta rubrikerna utan att problematisera området djupare. En BBIC utredning om den används rätt kan vara fyllig och djuplodande men den kan också användas som ett formulär där man fyller i svar som egentligen inte säger så mycket.

Bo Edvardsson är en av dem som skrivit om hur kvalificerat utredningsarbete bör bedrivas. Han poängterar särskilt vikten av saklighetskrav för de uppgifter som förekommer i en utredning. I sin bok Kritisk utredningsmetodik (2003) redogör Edvardsson för grundläggande principer kring hur en utredare bör hantera sitt utredningsarbete och vanliga misstag som görs. Sammanfattningsvis kan man säga att tänkande och reflektion är avgörande i arbetet. Han ger exempel på när det inte har blivit så bra och man blir ganska nedslagen av att läsa om alla misstag som begås. Edvardsson menar att en utredning bör bygga på en viss logik. Den ska inte ske godtyckligt eller anpassas efter den önskade slutsatsen. Utredaren ska t.ex. vara tydlig med var information kommer ifrån och inte uttala sig som att någons personliga åsikt är fakta. Man ska ha en frågeställning som man också lyckas besvara. Man ska inte blanda ihop iakttagelser med tolkningar. Man bör inte generalisera bara för att man har för få exempel i sitt underlag. Man bör ta med motexempel i sin text och inte presentera en ensidig beskrivning av en situation. De slutsatser man till sist presenterar ska logiskt gå att följa utifrån det presenterade materialet. Edvardsson betonar att kritiskt tänkande är en förutsättning för ett bra

9

utredningsarbete. Man måste ha förmågan att ställa de rätta frågorna för att få svar på det man vill veta. Man måste även kunna rensa bort de uppgifter som inte är relevanta eller som inte bedöms som tillförlitliga. En utredare bör vara självkritisk och förstå sin egen inverkan på utredningens förlopp. Att inte förstå sin egen roll är enligt Edvardsson ett tankefel.

Många forskare och författare har försökt att fånga in vad socialt arbete egentligen är och det finns många olika uppfattningar om detta. Socialt arbete är något som bedrivs för att lösa de sociala problem som ett samhälle måste kunna hantera. Sådant man tidigare hanterade inom familjen åligger det numera samhället att lösa. Socialt arbete handlar således om interventioner i förhållande till olika sociala problem. För att dessa interventioner ska kunna benämnas som socialt arbete krävs också att en människa, en socialarbetare, utför dessa uppgifter (Meeuwisse & Swärd, 2002).

För att socialt arbete ska vara till någon hjälp krävs kunskaper om sociala problem. Om man inte förstår varför problemen uppstår är det svåra att avhjälpa. Från att ha varit ett mer praktiskt arbete har vi sedan tidigt 1900-tal i Sverige har vi haft särskilda utbildningar i socialt arbete där studenter ska lära sig om kunskapsmetoder och lagar men även om normer och etik. De senaste årtiondena har forskningens betydelse betonats alltmer.

Teoretisk kunskap har genom tiderna alltid värderats högre än den praktiska kunskapen. Att teoretisera kring kunskap har varit den priviligierade klassens syssla medan slavar och tjänstefolk utförde det praktiska arbetet. Än idag anses det finare att t.ex. forska inom socialt arbete än att jobba som behandlingsassistent. Forskaren ägnar sig åt att tänka kring varför klienterna beter sig som de gör medan behandlingsassistenten i mötet med klienten försöker förstå. Här finns det också en genusaspekt. Generellt sett har det varit män som har ägnat sig åt forskning medan det är kvinnor som har utfört det praktiska sociala arbetet (Mattson, 2017).

I Socialt arbete en grundbok (2006) skriver Bengt Börjeson tillsammans med Martin Börjeson och Lars Svedberg en text som jag tycker passar väl ihop med ovanstående tankegångar. De menar att åtskillnaden av begreppen teori och praktik blir problematisk när dessa begrepp i själva verket är beroende av varandra. Det blir liksom en feltanke att skilja dem åt då de är varandras förutsättningar. Författarna beskriver det sociala arbetets professionella utveckling genom tre faser, där vi i dagsläget befinner oss i den tredje fasen. Under den första fasen handlade socialt arbete om samhällets

markerande gentemot de som inte kunde uppföra sig. Det fanns en tydlig moralisk underton och interventionerna handlade om att agera mot de som föll utanför ramarna, såsom missbrukare, vanartiga barn och arbetslösa. Man hade ännu inget språk för vad det var man gjorde eller hur detta skulle kunna bidra till förändring för dessa människor.

Under den andra fasen beskriver författarna att det sociala arbetet och hela samhället

förändrades i grunden. Socialtjänstlagen trädde i kraft 1982 och socialt arbete blev ett forskningsämne i Sverige. Den enskilda individens bästa, klienten, sattes i fokus på ett helt nytt sätt. Tidigare hade man haft en detaljerad styrning för hur det sociala arbetet skulle utföras. Socialtjänstlagen som kom var

istället en ramlag som innebar att socialarbetaren själv fick större frihet att utforma sina insatser. Detta visade sig dock inte vara helt lätt då arbetsuppgifterna man ålagts var ytterst komplicerade och man ständigt utsattes för omgivningens tyckande.

Den tredje fasen där vi just nu befinner oss betonar starkt kunskaps- och kompetensutveckling inom det sociala arbetet. FoU-enheter (Forsknings- och Utvecklingsenheter) har skapats i syfte att förmedla vetenskapligt forskning samt utföra egen forskning och initiera verksamhetsutveckling inom socialtjänsten. Socialt arbete är numera ett stort och populärt ämne på universiteten samtidigt är dock socialarbetarna väldigt tysta. Författarna menar att detta måste förändras. Socialarbetarna ute på fältet bör vara medskapare på områdets kunskapsutveckling. Utbildningen, forskningen och det praktiska sociala arbetet måste tillsammans utforma det som är kunskap. Detta kräver dock att forskarna har tilltro till praktikerna och likaså att praktikerna vågar se sig själva som ansvariga för skapandet av kunskap.

Tina Mattssons behandlar i sin bok Kunskap och Lärande i socialt arbete (2017)

socialsekreterares syn på sin användning av kunskap. Hon beskriver hur det sociala arbetet under 70- och 80- talet skulle professionaliseras. De sociala arbetets praktiska verksamheter skulle förankras i vetenskaplig kunskap. Socialt arbete hade en lång praktisk tradition som nu behövde en teoretisk grund att stå på. De forskare som intresserade sig för ämnet kom från närliggande fält som sociologi och psykologi. De hade således gedigen teoretisk kunskap men saknade erfarenhet från det praktiska fältet socialt arbete. Detta ledde till motsättningar då socialarbetarna många gånger uppfattade expertkunnande som irrelevant för det praktiska arbetet och forskarna å sin sida inte brydde sig om den erfarenhetsbaserade kunskapen. Under 1990- talet beskriver Mattsson hur man började tala alltmer om effektivitet, kontrollerbarhet och förutsägbarhet i det sociala arbetet. Effekterna av det man gjorde skulle kunna mätas för att vara så effektiva som möjligt. Man skulle inte som

socialarbetare handla utifrån magkänsla och intuition utan utifrån systematiserad kunskap. I början på 2000-talet initierade Socialstyrelsen utvecklingsprogrammet Nationellt stöd för kunskapsutveckling

inom socialtjänsten (Socialstyrelsen, 2000). Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att i

programmet lyftes vikten av vetenskap och forskning fram framför socialarbetarnas

erfarenhetsbaserade kunskap. Man talade om ett evidensbaserat socialt arbete, dvs det sociala arbetet skulle grundas i specifika metoder eller insatser som utvärderats och visat sig fungera. Socialstyrelsen har varit pådrivande i att införa metoder som Barns behov i centrum (BBIC) och Addiction Severity Index (ASI) för att systematisera arbetet inom socialtjänsten.

Även Anders Bergmark, Åke Bergmark och Tommy Lundström (2011) har undersökt vilka kunskapskällor socialsekreterare använder sig av med resultatet att det till stor del handlar om en erfarenhetsbaserad kunskap och snarare än teoretisk. I sin bok Evidensbaserat socialt arbete – teori,

kritik, praktik driver de tesen att socialt arbete bör bygga på en mer vetenskaplig grund. I boken

I boken Kunskap i Socialt arbete (2006) har Blom, Morén och Nygren försökt att skapa en översiktlig

bild av kunskapens villkor, processer och användning i socialt arbete. I boken diskuteras vilken kunskap som bör eftersträvas i socialt arbete. Man diskuterar relationen mellan teori och praktik och hur dessa korsbefruktar varandra. Man brukar skilja på teoretisk kunskap och praktisk erfarenhet. Teori är den aktivitet vi ägnar oss åt när vi i tanken undersöker något med hjälp av vårt intellekt och förnuft. Teorier inom socialt arbete har utvecklats för att förstå och förklara sammanhang mellan olika fenomen. En teori skulle man kunna förklara som en abstrakt förenkling av verkligheten. När vi talar om praktisk kunskap handlar det om att vi vet hur något ska utföras. Praktisk kunskap är en slags färdighetskunskap. Genom att utföra en handling lär vi oss hur vi på bästa ska utföra den för att få önskat resultat. Genom att öva på en uppgift blir vi skickligare på att utföra den.

Erik Blennberger (2006) har skrivit mycket om etik i socialt arbete och han menar att socialt arbete är ett etiskt projekt. Att uppmärksamma människor i socialt utsatta situationer kan ses som ett mått på ett samhälles empati och moraliska känslighet. Man skulle kunna sammanfatta det som att socialt arbete är en sammansmältning av teoretiska kunskaper som utförs genom praktisk handling av en reflekterande människa.

12

3.Tidigare forskning

Vad gäller barnavårdsutredningar finns det mycket skrivet och vad gäller området kunskap finns det ännu mer. Både i Sverige och internationellt finns det mycket litteratur på området.

I boken Barnavårdsutredningar: en kunskapsöversikt (2007) har Knut Sundell med flera sammanställt aktuell svensk och internationell forskning inom området barnavårdsutredningar. Författarna undersöker frågor som: Vilka barn och familjer det är som utreds, hur de blir aktuella hos socialtjänsten, hur barnavårdsutredningarna genomförs, vilka faktorer som styr socialarbetarnas riskbedömning och beslutsfattande samt om barnavårdsutredningarna leder till att barnen får det bättre? Författarna konstaterar att de familjer som utreds företrädesvis tillhör utsatta grupper. Barn med ensamstående mödrar är överrepresenterade, att vara arbetslös, att missbruka och att vara i behov av försörjningsstöd ökar risken att bli utredd av socialtjänsten. Författarna menar att moral är en avgörande faktor när det kommer till människors åsikter kring vilka barn som far illa. De beskriver att allmänheten och media har en bild av vilka barn som bör utredas av socialtjänsten medan

socialarbetarnas bild är mycket snävare. De beskriver den s.k. barnavårdstratten som är ett begrepp man brukar tala om i dessa sammanhang och som innebär att från början är det många barn som bedöms vara i behov av samhällets stöd men i slutändan är det bara ett fåtal som faktiskt får hjälp. Många av de barn som inledningsvis anmäls sorteras således bort under barnavårdsutredningens olika faser. Det som särskilt intresserar mig i den här kunskapsöversikten är att författarna menar att det finns ett stort behov av mer forskning som ställer arbetet med barnavårdsutredningar i relation till arbetets organisatoriska utformning och de socialpolitiska förutsättningar som styr. De menar att ett sådant helhetsperspektiv skulle kunna förklara varför barnavårdsutredningar ofta får en annan form än vad som förväntas både utifrån samhälleliga mål och socialarbetares ambitioner. Författarna menar vidare att forskningen kring barnavårdsutredningar har stora brister och att barnavårdsutredningar aldrig kan bli en exakt vetenskap eftersom den sociala barnavården kännetecknas av komplexa familjeproblem som värderas olika över tid och rum. De menar också att olika socialarbetare kan bedöma samma situation på olika sätt och de beslut som tas kan få allvarliga konsekvenser både vad gäller vidtagna och uteblivna insatser. Författarna skriver att socialarbetarna ensamma inte bör lastas för de brister som uppstår utan att det snarare är systemet som försätter socialarbetare i den här svåra situationen. Sammanställningen visar vilken svår uppgift som socialarbete ställs inför, det finns en oklarhet gällande målgruppen, det finns brist på systematiserad kunskap om utredningsarbete, det ställs motsägelsefulla politiska krav och det är under dessa komplicerade förutsättningar som socialarbetare ska utreda barns situation.

13

2006 skrev Lars Norlander avhandlingen Mellan kunskap och handling som behandlar

socialsekreterares kunskapsanvändning där han kunde konstatera ett komplext samband mellan den mångfacetterade kunskap som socialsekreterare faktiskt besitter och en svårighet att uttrycka den. Han menar att socialsekreterare har svårt att redogöra för sina kunskapskällor. I hans resultat är det klientens beskrivning av situationen som utgör den främsta kunskapskällan och förvånande nog utgör

socialsekreterarnas egen erfarenhet en mindre roll som kunskapskälla.

I sin avhandling Bedömningar och beslut: Från anmälan till insats i den sociala barnavården (2010) undersöker Francesca Östberg vad som påverkar socialarbetares beslut och hur de använder sitt handlingsutrymme. Östberg konstaterar att socialtjänsten är en avvisande praktik. Vad gäller två tredjedelar av alla anmälningar som kommer in inleder man ingen utredning. I de fall man oftast inleder utredning rör det sig om att något har skett akut, att det handlar om våld, att anmälan kommer från någon professionell och att det gäller en flicka. Vad gäller den vanligast förekommande problematiken som är konflikter i familjen och antisocialt beteende inleder man mest sällan utredning. Östberg konstaterar att under utredningen är det framför allt politiska och organisatoriska förutsättningar som styr arbetet snarare än socialsekreterarens professionella bedömning.

Alexander Björk har i sin avhandling Evidence-Based Practice Behind the Scenes (2016) visat hur evidensbaserade metoder och dess standardiserade rutiner fungerar när de omsätts i praktiken. Björk har precis som jag gjort detta genom att utföra deltagande observation på ett socialkontor. Han har tittat på hur metoder som Addiction Severity Index (ASI) och Motiverande samtal (MI) används praktiskt på en missbruksenhet på ett socialkontor. Det Björk visar i sin avhandling är att en evidensbaserad praktik, så som det fungerar i praktiken, blir ett byråkratiskt projekt där cheferna beslutar om och kontrollerar användningen av en uppsättning av standarder. Det innebär att vad som utgör relevant kunskap och evidens inom enheten inte är baserad på socialsekreterarnas professionella omdöme, utan blir något som avgörs av cheferna.

Vad gäller min metod deltagande observation så har Elisabeth Sernbo vid Institutionen för socialt arbete på Göteborgs universitet använt ett liknande tillvägagångssätt fast betydligt mer

omfattande. Sernbo disputerade med sin avhandling Med avstegen som arbetsplats (2019) i vilken hon med etnografisk metod har utforskat hälso- och sjukvårdskuratorns arbete.

Johansson och Fogelström konstaterar i sin studie En urvattnad glimt av något som kunde blivit

bra (2016) att bristen på tid för diskussion och fördjupning av arbetssätt och metoder gör att

socialarbetare får en begränsad förståelse för vad evidensbaserat socialt arbete i socialtjänsten egentligen innebär. I brist på tid för reflektion och fördjupning ägnar de sig istället åt det praktiska arbetet som måste bli gjort. Målet med ett evidensbaserat socialt arbete handlar i grund och botten om att kvalitetssäkra socialtjänstens arbete. Dessvärre menar författarna att ute på socialkontoren blir fokus för dessa metoder ofta manualerna i sig istället för innebörden av dem. Kunskapsstyrningen behöver alltså inte i sig innebära att ett bättre arbete utförs, snarare att en annan typ av arbete utförs.

Sewpaul & Jones (2004) betonar att socialt arbete vilar på tre huvudfundament, nämligen theories,

values and skills . Det räcker alltså inte bara med en teoribas utan det krävs också praktiska färdigheter

och en värdebas (etik). Ann Hartman (1994) som är en amerikansk professor i socialt arbete menar att det är just en gemensam värdebas som grundar sig i en respekt för människan som är det

sammanhållande kittet för socialt arbete.

Malcolm Payne (2015), som är en internationellt erkänd polskt-engelsk forskare, framhåller vikten av att de teorier vi använder oss av inom socialt arbete går att förankra i praktiken. Han menar att det är lätt att skaffa sig teoretiska kunskaper kring olika ämnen men kunskap om hur man ska agera i olika situationer är desto svårare att formulera. Han använder begreppet praktikteori som omfattar fyra olika angreppssätt kring hur man kan tänka när man planerar sitt arbete. Dessa angreppssätt är perspektiv, referensramar, modeller och förklarande teorier. Dessa angreppssätt utnyttjar kunskap på olika sätt. Perspektiv handlar om olika former av världsåskådning, referensramar organiserar kunskap på ett systematiskt sätt, modeller lyfter fram mönster på ett strukturerat sätt och en förklarande teori redogör för varför en viss handling resulterar i en specifik konsekvens. Som socialarbetare bör man enligt Payne kunna röra sig mellan dessa olika angreppssätt i mötet med klienter.

Även Rosen och Zeira (2000) lyfter i artikeln Unraveling “Tacit Knowledge”: What Social

Workers Do and Why They Do It fram vikten av att kunna kombinera och tillämpa olika metoder och

angreppsätt i sitt arbete. Rosen som är professor på Washington University och Zeira på Hebrew University of Jerusalem har studerat en grupp av socialarbetare och tittat på hur de använder sin kunskap praktiskt i mötet med familjer.

Eileen Munro skriver i sin bok Effective child protection (2008) att man inte bör se olika former av kunskap som rivaliserande utan istället som kompletterande. Att arbeta med utsatta barn är enligt Munro ett utmanande arbete som kräver en kombination av formell, praktisk, känslomässig och etisk kunskap. Socialarbetare behöver formella redskap för att kunna bedöma risk och skydd men utan intuition och känslomässig närvaro faller det enligt Munro ganska platt. I olika skeden av ett utredningsarbete kan man behöva tillämpa olika sorters kunskap för att förstå och föra arbetet framåt.

15

4. Teoretiskt ramverk

4.1 Tyst kunskap

Polanyi skrev redan 1966 om s.k. tyst kunskap i boken Den tysta dimensionen. Många före mig har applicerat begreppet tyst kunskap på just socialarbetares kunskapsområde vilket jag tänker betyder att begreppet är relevant för området. Polanyi menar att det finns en slags kunskap som man införlivat i sig själv och därmed har svårt att verbalisera. I varje moment som i det här fallet en socialsekreterare utför ägnar hon inte en medveten tanke kring vad hon gör. Om hon gjorde detta skulle arbetet bli väldigt tungrott. För att hantera komplexa situationer måste man kunna fokusera på helheten och inte fastna i varje detalj. I min analys tänker jag applicera begreppet tyst kunskap på mina resultat.

Filosofen Bertil Rolf (1991) menar att den tysta kunskapen inte ska ses som en särskild form av kunskap utan som en tyst del av all den kunskap som vi har. Tyst kunskap innebär att vi kan göra saker utan att egentligen tänka på vad det är vi gör. Ibland har tyst kunskap misstolkats som en form av kunskap som vi inte kan tala om. Tvärtom menar Rolf att vi bör lyfta fram och försöka verbalisera den tysta kunskapen. Om vi inte kan tala om den kanske den inte finns. Det är således viktigt att skilja på den tystnad som beror på att vi saknar ord och att vi behöver tid eller hjälp att uttala den och den tystnad som uppstår för att vi faktiskt saknar kunskap.

4.2 Praktisk kunskap

Redan Aristoteles talade om begreppet praxis, som betyder praktisk visdom. Praxis är den kunskap som vi utvecklar när vi gör något i relation till andra människor. Han menade att den praktiska handlingen inte kan särskiljas från den som utövar den. Enligt Aristoteles är den praktiskt vise en teoretiker och praxis menar han är den högsta formen av teori. Han ansåg att enbart teori aldrig kan få någon människa att handla på ett visst sätt utan det krävs också praktisk erfarenhet. Att handla gott kräver god kännedom om och erfarenhet av mänskligt liv. I denna form av kunskap kan man aldrig bli fullärd då man hela tiden förbättrar sig i förhållande till gjorda erfarenheter. Ingen situation är den andre lik utan den praktiska kunskapen ger oss en slags handlingsberedskap för hur vi kan tänkas agera i olika situationer. För att uppnå denna högsta form av kunskap krävs att vi reflekterar över våra handlingar. Det krävs också att vi har inlevelse och förståelse och detta uppnår vi relation till andra människor (Kalman, 2013). Aristoteles levde för väldigt länge sedan, ändå slås jag av hur användbara hans tankar kring kunskap är och att de går att applicera på socialt arbete som utförs idag.

4.3 Kunskap i handling

Bengt Molander är en svensk filosof som har intresserat sig för vad kunskap i handling innebär. I sin bok Kunskap i Handling (1996) menar han att teoretisk kunskap och den praktiska tillämpningen av

denna kunskap inte går att åtskilja. Han ser kunnande som en form av uppmärksamhet. För att förfina sitt kunnande krävs övning, reflektion samt det personliga inträdet i en tradition genom en mästare (mentor, handledare). Vi måste alltså omsätta vår teoretiska kunskap i handling för att förstå den och vi måste reflektera över vad vi gör för att förstå det fullt ut. Pendlingen mellan övning och reflektion är central för Molander. Genom att språkligt beskriva våra erfarenheter och sätta dem i relation till teoretiska begrepp fördjupas vår kunskap. Dialog och reflektion är centrala begrep för Molander.

17

5. Metod

Min metod har varit deltagande observation. Deltagande observation är en metod som har sitt ursprung inom ämnet socialantropologi och som har fascinerat mig ända sedan jag läste det som första ämne på universitet för drygt tjugo år sedan. För mig känns det spännande att få kombinera denna metod med det ämne som jag sedan varit aktiv i under hela mitt yrkesliv, nämligen socialt arbete. Mitt fältarbete har dock inte gått till Papua Nya Guinea för att studera en okänd stambefolkning utan studien fokuserar på ett socialkontor i liten svensk kommun. Inom socialantropologin finns en tradition av att ju längre bort och ju mer outforskat ett område är desto bättre (Russel, 1995). Genom att studera det okända är tanken att vi bättre ska kunna förstå oss själva. Av att titta på likheter och skillnader mellan olika befolkningsgrupper blir det tydligt att mycket av det vi har för oss är kulturellt betingat och inlärt snarare än biologiskt (Meads, 1999). Inom sociologin har man däremot istället ofta forskat på okända aspekter inom det egna området. Man har t.ex. studerat slumområden, religiösa grupper,

gänggrupperingar eller invandrargrupper. Medan socialantropologin har fokuserat på stamsamhällen eller småstadssamhällen i tredje världen har sociologin studerat subkulturer och institutioner i det egna samhället (Brante, 2001).

Den etnografiska metoden har sina rötter i bland annat socialantropologin och Chicagoskolans berömda urbanstudier. Syftet med denna typ av studier har varit att ge en trovärdig bild av en ”hel” kultur, det vill säga man har fokuserat på alltifrån språk, vanor, regler och tankesätt. Från att ofta ha handlat om ”främmande kulturer” har etnografin allt mer kommit att användas för att studera västerländska subkulturer och sedermera också kultur i en mer generell bemärkelse. Stegvis har etnografin avmystifierats. Vi har rört oss från bilden av forskaren som under flera år bor i en avlägsen by på andra sidan jorden till att etnografin blivit ett mer vanligt inslag i den kvalitativa metodarsenal som används för att studera västvärldens vardagsliv. Etnografi kan beskrivas som en omtumlande, komplicerad, krävande, genomträngande och effektiv metod. Den leder forskaren rakt in i ett kulturellt sammanhang och ger i bästa fall en bild av vardagslivets komplexitet och mångfald. Miljöer,

människor och handlingar som vid en första anblick ter sig som begripliga och självklara, blir i etnografiska studier både mer främmande och mer komplexa vilket utgör en önskad och eftersträvansvärd effekt i etnografisk forskning (Johansson, 2010).

När man gör deltagande observation behöver man som forskare inte ha någon hypotes eller ens en färdig frågeställning när man ger sig in i arbetet. Det handlar om att utforska okänd mark. Ofta har den här metoden använts för att studera primitiva samhällen som man inte alls har haft någon kunskap om. För att få kunskap har man varit med och observerat dessa människor under en längre tid för att försöka förstå varför de beter sig som de gör (Hylland Eriksen, 2000). Detta tillvägagångssätt har likheter med grounded theory på så sätt att man låter de begrepp man utvecklar växa fram ur materialet man studerar. Man behöver inga färdiga frågeställningar utan utvecklar själv sin teori

utifrån de data man tillägnar sig. Man arbetar induktivt och skapar teori utifrån sitt material (Alvesson & Sköldberg, 1994). Eftersom det här är en uppsats och en del av förarbetet har handlat om att formulera syfte och frågeställningar går jag inte in i arbetet helt blank utan med ett visst fokus, nämligen kunskapsinhämtning. Min ansats är dock induktiv. Jag har ingen hypotes att pröva utan vill fritt utforska området för att se vad jag hittar.

Fangen (2005) skriver att när man först kommer ut på fältet är det mycket viktigt att vara känslig för fältet. Ju längre man befinner sig i den nya miljön desto mer hemmablind blir man. De första intrycken är oerhört viktiga då de är så färska. Målet med deltagande observation är att tränga bakom det självklara och ifrågasätta det som deltagarna tar för givet. En annan viktig aspekt handlar om att bibehålla en kritisk blick på sin egen roll och sina tolkningar. Att kritiskt reflektera över sin egen roll i förhållande till forskningsobjektet har blivit en betydelsefull del av antropologins

vetenskapliga krav på objektivitet och validitet. Man måste förstå att det man studerar påverkas av att man är där. (Björklund & Hannerz, 2018).

När man går ut på fältet bör man ha ett öppet sinne. Samtidigt bör man dock ha tillräckligt med kunskaper för att kunna göra det på ett bra sätt. Att t.ex. läsa på om tidigare forskning gör ju att man inte går ut och gör exakt samma sak som någon annan gjort före. Genom att läsa på inom området kan man se ifall något viktigt område saknas och behöver utforskas närmre. Att utföra deltagande observation går att göra på flera olika sätt och man kan delta i olika hög grad. Idealet är inte att uppnå ett fullständigt deltagande utan snarare att delta så pass mycket att man får ut bästa möjliga data. Om man involverar sig för mycket och blir en del av gruppen finns risken att man inte ser de mönster som pågår. Det är just möjligheten att växla mellan rollen som deltagare och rollen som observatör som gör den deltagande observatörens roll unik. Genom att delta förstår man inifrån vad det är som händer men genom att titta på det utifrån kan man tillföra en annan förståelse för situationen. Den vanligaste rollen att inta är att vara delvis deltagande observatör. Man deltar i de sociala sammanhanget men inte i de specifika aktiviteterna som utförs. En forskare som t.ex. studerar en kriminell gänggruppering försöker bli en del i gruppen för att förstå hur de tänker men hon är inte med och utför brottsliga handlingar (Fangen, 2005).

S.k. fältanteckningar är ett nödvändigt arbetsmaterial när man utför deltagande observation. De dagliga anteckningar man gör kring det som man har upplevt utgör studiens själva empiri som så småningom ska kodas och analyseras. Dessa anteckningar bör således vara fylliga, beskrivande och detaljerade (Aspers 2011).

Deltagande observation går bra att kombinera med andra metoder t.ex. intervjuer och dokumentanalyser, s.k. triangulering. Genom att tillföra annat material ökar förståelsen för

observationerna. Genom att fråga om saker som man sett kan man jämföra det som sagts med det som har observerats. När man använder sig av dokumentanalys använder man ofta det som en slags

19

först inte helt klar över vilka material jag skulle komma att använda mig av. Ganska snabbt blev det dock tydligt att informella intervjuer blev ett naturligt inslag i arbetet. När vi arbetade tillsammans passade jag på att fråga mina kollegor om saker. När vi åkte på hembesök tillsammans och satt långa stunder i bilen sida vid sida blev det naturligt att prata. Den form av intervjuer jag har genomfört är det som Bryman kallar ostrukturerade intervjuer. Dessa intervjuer tenderar att likna ett vanligt samtal. Intervjuaren kanske bara ställer en enda fråga och låter sedan intervjupersonen associera fritt. Intervjuaren ställer endast följdfrågor på de punkter som uppfattas som intressanta. Som intervjuare gäller det att vara flexibel och följsam och låta intervjupersonen leda samtalet i olika riktningar eftersom det ger kunskap om vad intervjupersonen ser som viktigt. (Bryman 2011).

Socialtjänsten är inte på något sätt outforskad men genom att utföra deltagande observation använder jag ett tillvägagångssätt som kan få oss att förstå mer än genom att bara fråga. I en intervju kan människor svara på ett sätt som låter bättre än vad sanningen faktiskt är. I min studie har jag både frågat, observerat och studerat skriftliga utredningar och kan på så sätt få en fylligare bild av hur verkligheten på ett socialkontor faktiskt ser ut.

När man ska tolka sitt material går detta att göra på olika nivåer. En analys innebär i princip att man tillför ytterligare en dimension till det som man sett, hört och upplevt. Inom socialantropologin och även inom sociologin finns det de som menar att man bör tolka sitt material så erfarenhetsnära som möjligt, d.v.s. att det man återger ska ligga så nära studieobjektets eget perspektiv som möjligt (Harris, 1979). Detta är dock knepigt eftersom forskaren alltid gör en slags tolkning av situationen. Om man bara beskriver det man har upplevt blir det en första gradens tolkning. En andra gradens tolkning däremot tillför något ytterligare genom att man tolkar det som man upplevt. Genom att sätta det man upplever i relation till andra erfarenheter och kunskaper som man har kan man förstå något om upplevelsen, kulturen eller händelseförloppet och i förlängningen i bästa fall förstå något om liknande fenomen (Geerts, 1973). Det finns även en tredje gradens tolkning då man kritiskt granskar det man iakttagit och letar efter dolda meningar och underliggande betydelser. Övergångarna mellan olika tolkningsnivåer är dock flytande. Inom kritisk teori tar man fasta på omedvetna processer och maktförhållanden istället för det som verkar självklart och naturligt (Alvesson & Sköldberg, 1994).

Den typiska socialantropologen ger sig ut på okänd mark för att samla information. Frågorna väcks på plats av att studera kulturen. Då detta är en uppsats har jag haft frågeställningar med mig in i arbetet. Jag tänker att jag genom att besvara dessa frågeställningar automatiskt gör en andra gradens tolkning. Mitt analysarbete har inneburit att ur mitt insamlade material söka svar på mina frågor. Jag nöjer mig således inte med att bara beskriva materialet utan jag besvarar specifika frågor som jag sedan sätter i relation till min teoretiska ansats gällande kunskap i socialt arbete.

När jag har analyserat mitt material har jag gjort en s.k. innehållsanalys (Bryman 2011). En kvalitativ innehållsanalys handlar om att få fram det generella och hitta mönster genom att titta på likheter och skillnader i materialet. Man söker i sitt material efter bakomliggande teman och

kategorier. Under själva tolkningsprocessen har jag kodat mitt material. Jag skapade ett analysschema genom att färgkoda teman och därefter skapa kategorier. Jag gick fram och tillbaka mellan mitt ”råa” material och mina framväxande kategorier tills jag hittade meningsbärande enheter. Att koda sitt material handlar enligt Kvale och Brinkman (2017) om att hitta meningskoncentrat. Genom att knyta ett eller flera nyckelord till ett textsegment underlättar det identifieringen av ett uttalande. Att kategorisera handlar enligt Kvale och Brinkman om en systematisk begreppsbildning kring ett uttalande som skapar förutsättningar att generalisera ur.

5.1 Forskningsetiska dilemman

God forskningssed handlar om att vara ärlig med sin forskning, att medvetet granska och redovisa sina utgångspunkter, att öppet redovisa sina resultat, att inte stjäla forskningsresultat, att vara rättvis i bedömningen av andras forskning, att dokumentera och arkivera med god ordning samt att inte skada människor, djur eller miljö i sin forskning. Den enskilde forskaren bär själv ytterst ansvaret för att forskningen är av god kvalitet och är etiskt/moraliskt acceptabel (Vetenskapsrådet, 2017). Att göra någon formell etikprövning har inte varit aktuellt då detta är ett studentarbete som inte ska publiceras i vetenskapliga sammanhang. Ingen person kommer till skada och inga känsliga personuppgifter förekommer i mitt arbete. Jag har försökt vara så transparent som möjligt och jag har definitivt inte stulit några forskningsresultat.

Studien har utgått från Vetenskapsrådets forskningsetiska principer (2011). I vetenskapsrådets publicering om forskningsetik menar man att forskaren har ansvar över inriktning och genomförande av arbetet. Följande etiska aspekter har beaktats: Informationskravet: Mina informanter på

arbetsplatsen har informerats om studiens innehåll, vad syftet är och hur informationen kommer att användas. Alla informanter har fått samma information och alla har fått möjlighet att ställa eventuella frågor om studien. Samtyckeskravet: Informanterna har fått information om att deltagandet är helt frivilligt och att de kan dra sig ur närhelst de önskat. De har också fått tillgång till min

kontaktinformation så att det funnits möjlighet att i efterhand korrigera information och medverkan, inom rimlig tidsgräns. Konfidentialitetskravet: Samtliga informanter är avidentifierade. Det har inte heller varit ett syfte med denna studie att inhämta känslig information av personlig karaktär eller privata data, utan att fånga intervjupersonernas upplevelser och beskriva deras erfarenheter. Nyttjandekravet: Samtliga informanter är informerade om ändamålet med studien, vilket är att den kommer att utmynna i en magisteruppsats. Inga andra ändamål kommer att bli aktuella. Samtliga informanter har gett sitt samtycke till detta.

Mina kollegor på arbetsplatsen har hela tiden vetat om att jag skriver en magisteruppsats och att jag är intresserad av att ställa frågor kring varför de gör som de gör. Under det dagliga arbetet har de dock inte alltid vetat exakt vad det är jag har tittat på. Jag har inte velat att de ska känna sig ifrågasatta eller utlämnade då vi även varit kollegor som delat på ansvaret i ett gemensamt arbete. Jag

21

har således deltagit på arbetsplatsen genom att arbeta samtidigt som jag observerat, antecknat och suttit hemma på kvällarna och analyserat. När man gör en deltagande observation går det inte att i förväg redogöra för exakt hur man kommer att tolka det insamlade materialet. Arbetsgruppen verkar dock ha känt sig trygg med att jag haft ett gott syfte och att mitt arbete har handlat om ett nyfiket utforskande. Vad gäller arbetsgruppens förtroende tänker jag att det har det varit till stor hjälp att jag själv är socialsekreterare och att vi på så sätt sitter i samma båt. Jag har försäkrat dem om att mitt mål är att förbättra socialsekreterares arbetsförhållande genom att bidra med ytterligare kunskap på området. Vad gäller de intervjuer som gjorts går personerna inte att känna igen trots att jag har deras medgivande och de har gått med på att besvara mina frågor. Min uppsats ger beskrivningar och exempel på hur det kan se ut på ett socialkontor i Sverige men det spelar ingen roll för uppsatsen vilka just de här personerna som svarat på mina frågor är. Jag är själv socialsekreterare och har inget behov av att lämna ut någon eller påvisa någons tillkortakommanden. Det jag vill åstadkomma är förändring genom att förstå vad eventuella tillkortakommanden beror på.

Vad gäller de klienter jag beskriver och de utredningar jag citerar från vill jag göra tydligt att jag har ändrat namn, kön och specifika faktauppgifter så att det inte på något sätt ska gå att känna igen de här personerna. Jag ser det dessutom som väldigt orimligt att de familjer som beskrivs skulle söka upp min uppsats där ett fåtal klienter i en kommun av hundratals kommuner i Sverige beskrivs. Det materialet som jag har tittat på har jag enbart haft tillgång till när jag suttit på kontoret. Av

sekretesskäl har de skriftliga utredningarna inte fått lämna kontoret. Jag har läst, antecknat och skrivit av viktiga citat. I mitt material som jag har suttit och arbetat med hemma har jag inte haft tillgång till klienternas riktiga namn eller personnummer. De exempel på utredningar jag visar är just exempel på hur en utredning kan se ut och det spelar ingen som helst roll vem personen som utreds är.

5.2 Validitet, reliabilitet & objektivitet

Kvalitativ forskning går inte att bedöma utifrån samma kriterier som kvantitativ forskning. Fangen (2005) skriver att kvalitativ forskning ofta har nedvärderats då den inte är lika objektiv, strukturerad och kontrollerad. Kvalitativ forskning mäter helt andra saker än vad kvantitativ forskning gör. Man studerar innehåll och betydelse snarare än utbredning och omfattning. När det gäller kvalitativ forskning brukar man prata om validitet, reliabilitet och objektivitet för att bedöma forskningens kvalitet.

Intern validitet handlar om i vilken grad resultaten verkligen kartlägger det fenomen som utforskat. Extern validitet handlar om i vilken grad resultaten kan generaliseras till liknande

sammanhang. Reliabilitet (replikerbarhet) handlar om i vilken grad studiens resultat kan upprepas av en annan forskare. Objektivitet handlar om huruvida resultaten är fria från forskarens förutfattade meningar. Enligt Fangen (2015) har det dock diskuterats av olika forskare om man inte borde byta ut dessa begrepp för att bättre passa den kvantitativa forskningen. Man skulle kunna tala om kredibilitet

istället för intern validitet, överförbarhet istället för extern validitet, avhängighet istället för reliabilitet och bekräftbarhet istället för objektivitet.

Deltagande observation är enligt Fangen (2015) en metod som tillförsäkrar en hög grad av validitet. Istället för att studera mänskligt beteende genom konstlade former som t.ex. att tolka ett intervjuformulär ser forskaren hur människor beter sig i sin naturliga miljö. Vad gäller överförbarhet, (generaliserbarhet) alltså huruvida det som man har studerat kan överföras till att gälla i andra liknande sammanhang är det inte alltid ett mål i kvalitativa studier. När det gäller deltagande observation i primitiva samhällen kan det handla om att beskriva ett specifikt samhälle och det kan ju vara

tillräckligt intressant oavsett om människor i andra samhällen beter sig liknande. Man söker inte alltid efter det generella utan efter det specifika. Vad gäller min studie tänker jag dock att socialkontor i Sverige är snarlika. Om mina informanter svarar på ett visst sätt tänker jag att det inte är ensamma om att uppleva sitt arbete på det sättet. Eftersom mina resultat dessutom stämmer väl överens med tidigare studier på området tänker jag att de i det här fallet bör gå att generalisera.

Vad gäller reliabilitet i förhållande till deltagande observation handlar det om ifall en annan observatör skulle ha sett och hört samma saker och gjort liknande tolkningar. Detta är dock enligt Fangen omöjligt att uppnå eftersom varje forskare har sitt eget teoretiska perspektiv och analytiska ramverk. Samma observation kan ge olika tolkningar beroende på vilken teoretisk utgångspunkt man har. Ett indirekt sätt att komma tillrätta med detta är att vara tydlig med hur man kommer fram till sina tolkningar. Genom att visa vilka observationer man gör och hur man tolkar dem med hjälp av olika begrepp och teorier gör man det tydligt för utomstående att förstå varför man gjort som man gjort (Fangen, 2005).

Follestad, Valloe och Elster (2001) skriver att ett ideal om objektivitet inom forskning faktiskt kan vara skadligt då det skapar en överdriven tilltro till vetenskapen och dess resultat. Självklart ska bilden som forskaren ger inte vara ensidig, skev eller förvrängd men det är svårt för en forskare inom kvalitativ forskning att vara helt neutral, opartisk och fri från värderingar. Jag tänker att det viktiga måste vara att man tydligt redogör för hur man tänker och vad man grundar sina tolkningar och inte undanhåller viss information som hade kunnat ge en annan tolkning. Follestad, Valloe och Elster (2001) menar att en framställning är objektiv om de uppfattningar och attityder som det skapar hos mottagaren inte skulle ändras om man haft fullständig kännedom om saken. Finns det information som inte har tagits med och som skulle ha förändrat mottagarens uppfattning i så fall är

23

6. Fältarbete

6.1 Deltagande observation

Jag har ofta undrat hur det skulle vara att arbeta på en mindre ort i Sverige. Nedan kommer en

beskrivning av min tid på den aktuella arbetsplatsen som jag studerade. Jag har haft föreställningar om att man får ett större engagemang när man har mer lokalkännedom och färre ärenden som man

verkligen hinner fördjupa sig i. Direkt när jag kom till min nya arbetsplats kände jag mig oerhört välkommen. Jag körde fel och kom försent men alla var lika glada för det. Som konsult blir man ofta ganska ensam och får sköta sig själv, kollegorna har mycket att göra och orkar inte engagera sig i en tillfällig kollega som ändå snart ska försvinna. På den här arbetsplatsen var det dock helt annorlunda. Fikastunderna var heliga och jag blev alltid medbjuden att delta. Det var fika på morgonen, på förmiddagen och på eftermiddagen. Socialsekreterarna åt även lunch tillsammans och gick ofta på promenader ihop. Ofta tänkte jag att om de hade arbetat istället för fikat hade de inte behövt hyra in en konsult för dyra pengar.

Man kan ju fråga sig om just den här kommunen är representativ för hur det kan fungera i en liten kommun i Sverige. Jag brukar tänka att om jag själv tänker, handlar eller fungerar på ett visst sätt så finns det fler som gör likadant. Så unik är inte jag att jag skulle vara den enda som tänker på ett visst sätt. På den här arbetsplatsen finns en grupp med människor som tänker och handlar på ett visst sätt. Jag känner igen deras sätt att agera från andra arbetsgrupper jag befunnit mig och tänker således att mycket som sker inom socialtjänsten på olika platser i landet är väldigt lika. Det skulle vara ytterst osannolikt att just dessa människor hade ett helt unikt arbetssätt som inte förekommer på något annat socialkontor.

Mina nya kollegor var väldigt tacksamma över att jag kommit för att avlasta dem. De sa till mig att bara vetskapen om att det fanns ytterligare en kollega att dela ansvaret med gjorde att

arbetsbördan kändes lättare för dem. De var glada att de slapp ta nya ärenden och fick tid till att skriva klart de utredningar som låg på hög. Vi bestämde även att de kunde lämna ifrån sig utredningar till mig så att jag kunde sammanställa dem baserat på deras journalanteckningar. Att skriva andras utredningar är alltid spännande för då får man inblick i hur en annan person har hanterat ett ärende.

Det blev snabbt tydligt för mig att det ofta fanns knapphändiga anteckningar i ärendena och det saknades även beslut.

Den aktuella arbetsgruppen bestod av en mycket erfaren äldre kvinna med 25 års erfarenhet, ytterligare två erfarna kvinnor med ca 15 års erfarenhet och en man och två yngre kvinnor med ca 2 års erfarenhet. Gruppen väntade på att anställa ytterligare en person och i väntan på denne hyrdes jag in. Eftersom arbetsgruppen var liten träffades man varje morgon för att fördela arbetet. Man hade ingen mottagningsgrupp vilket man numera nästan alltid har inom Barn och Ungdom utan man hade istället en mottagningstelefon som gick runt mellan de anställda. När något nytt kom in delades det ut i gruppen till den som upplevde att den hade utrymme. Särskilt i början var det jag som fick ta hand om det som kom

in eftersom de andra upplevde att de hade mycket. Det kunde även hända när som helst under dagen att gruppen samlades p.g.a. att ett nytt ärende kommit och behövde fördelas.

Ganska snabbt började jag uppleva att arbetsplatsen saknade struktur. En person kunde ta emot en anmälan på telefon för att sedan sammankalla gruppen och be att någon annan med mer utrymme skulle ta över. En ny person skulle då ringa upp klienten för att på nytt ta emot informationen och registrera ärendet i datasystemet som en inkommen anmälan. Morgonen därpå skulle ärendet delas ut till ytterligare en person som skulle ha ärendet på riktigt.

Som socialtjänsten oftast är organiserad så har man en mottagningsgrupp som sköter de första kontakterna och som beslutar om det ska inledas utredning eller inte. När väl utredning är inledd lämnas det över till de utredande socialsekreterarna. Ofta delas nya ärenden ut en gång i veckan. I den här lilla kommunen fick jag nya ärenden lite när som helst under dagen och veckan. Alla fick

kännedom om allt som kom in eftersom ärendena gick i flera led och man pratade i gruppen om allt. Redan första dagen fick jag gå med i ett komplicerat ärende där en flicka rymt hemifrån och fadern var psykiskt instabil. Bortsett från det ärendet kan jag nu i efterhand se att de andra ärendena jag fick inte var speciellt komplicerade men det visste jag ju inte då. Det är alltid en viss stress att få nya ärenden för man ju vet aldrig komplexiteten i förväg. Det som är spännande med att vara socialsekreterare är att just vad som helst kan hända hela tiden. Man har sällan tråkigt utan man är med om fascinerande möten och får ta del av osannolika livsberättelser dagarna i ända. Man går på hembesök där det kan hända

märkliga saker och man reser med små barn i taxibilar till jourhem. Just för att arbetet är så oförutsägbart tänker jag att man har ett visst behov av struktur. Klienterna kan många gånger vara väldigt krångliga men om själva strukturen på arbetsplatsen också är krånglig och oförutsägbar blir det onekligen rörigt.

I arbetsgruppen upplevde jag att det fanns det en genuin gemenskap. Det var lika viktigt att diskutera helgens nöjen som beslut gällande arbetet. Ofta flöt diskussioner om arbete och privatliv ihop. Man drog sig inte för att prata klienter på lunchen och ärendediskussioner kunde lätt gå över i

helgplanering. Det här var något som jag inte riktigt var van vid. Jag är van vid att det uppmanas att inte prata om klienter på lunchen och jag är van vid att möten har en tydligare struktur. I den här gruppen var alla gränser väldigt flytande. Om det ringde i någons telefon kunde denne springa ut ur mötet. När personen kom tillbaka in började alla engagera sig i detta telefonsamtal oavsett vad man just då avhandlade. En av de yngre kollegorna satt alltid och höll på med sin mobiltelefon under möten. Det var fritt fram att ta paus för att gå ut och röka under möten. Gång på gång slogs jag av ineffektiviteten. Hade jag varit en vanlig anställd tänker jag att det är något jag skulle velat ta upp till diskussion men i det här läget gav det mig bra information om arbetsplatsen trots viss frustration från min sida. Som konsult är jag van att bli satt ensam i ett rum med en hög på tjugo utredningar att arbeta av. Här fanns det ingen hög att avverka när jag kom utan det man verkade behöva var ytterligare en kollega i gruppen. De ville ha med mig på alla ärendediskussioner och även i handledning.

25

I den här lilla kommunen var man väldigt kamratliga och hjälpsamma mot varandra. Det var en

självklarhet att arbeta två och två när man ansåg att det behövdes. Det var helt ok att göra saker på egen hand men bara så länge man kände sig trygg och säker. De rutiner (eller avsaknad av rutiner) som för mig kändes omständliga till en början blev ju mer tiden gick en slags trygghet även för mig. I den här gruppen behövde man aldrig känna sig ensam. Det var alltid ok att gå in till någon och rådgöra. Allt som kom in till kontoret hade vi ett gemensamt ansvar att lösa. Det spelade egentligen ingen roll till vem ärendet kom in. Det var våra ärenden som kom in och som gemensamt skulle lösas av oss. Redan efter ett par veckor började jag alltså komma in i gruppen så pass mycket att jag följde med i deras lunk och uppskattade det. Som jag skrev tidigare menar Fangen (2005) att man ska vara mycket uppmärksam på sina första intryck då de säger mycket. Efter ett tag blir man hemmablind och ser inte längre det som var utmärkande till en början.

6.2 De skriftliga utredningarna

Jag har studerat avsnittet analys och bedömning i åtta utredningar. Anledningen att det blev just åtta utredningar är för att jag började tycka mig se ett visst mönster. Jag fick inte heller låna med mig utredningarna hem vilket gjorde att jag fick anteckna på plats och detta var tidskrävande.

Utredningarna är hämtade från de ärenden jag hade tillgång till. Enligt BBIC ska, som jag redan redogjort för, arbetet bygga på vissa teoretiska utgångspunkter som utgår från ett utvecklingsekologiskt perspektiv samt teorier om anknytning och kritiska perioder i barns utveckling, risk- och skyddsfaktorer, sårbarhet och motstånd samt om familjens funktion och föräldrars förmåga till omsorgstagande. Men är detta något man i själva verket tar med in sin bedömning? Nedan kommer ett flertal exempel på hur en analys och bedömning kan se ut:

Lisa är sju år och bor tillsammans med sin mamma. Lisa har på sistone visat tydliga tecken på oro, både hemma men även i skolan. Hemma tar sig oron uttryck i form av mardrömmar och ängslan. Modern upplever att Lisa blivit klängig och kan inte komma till ro om kvällarna. Lisa har även ritat teckningar på fritids som personalen reagerat på. I barnsamtal med Lisa på socialkontoret har det framkommit att hon har upplevt våld i hemmet. Lisa har sett moderns pojkvän slå modern vid minst två tillfällen. Modern är inte längre tillsammans med den f.d. pojkvännen så något behov av skydd föreligger inte. Bedömningen görs att Lisa är i behov av att bearbeta det våld som hon har upplevt. Lisa har behov av att känna sig trygg i hemmet. Lisa har behov av att slippa ängslas över att våldet ska att upprepas. Utredningen avslutas med beslut om insats enligt 4 kap 1 § SoL i form av

familjebehandling där Lisa och modern tillsammans med en familjebehandlare i en serie av samtal får prata om tiden som varit och hur det påverkat dem.

Här redogör man på ett tydligt och detaljerat sätt för vad som har hänt, hur barnet mår, att man har träffat barnet och man erbjuder hjälp. Man redovisar all den information man har och gör en bedömning utifrån det. En annan analys ser ut så här:

Utredningen handlar om Felix som är fem år. I anmälan som inkom till socialtjänsten framgick att Felix synts ute utan tillsyn under kvällstid. I samtal med familjen hävdar båda föräldrarna att anmälan är gjord av en f.d. hyresvärd som de inte kommit överens med. Föräldrarna menar att hyresvärden verkar vilja dem illa efter en konflikt gällande en renovering och att informationen inte stämmer. I samtal med föräldrarna, Felix samt med Felix lärare framkommer inget som ger anledning till oro. Felix fungerar bra i skolan och har kamrater. Föräldrarna upplevs som tillmötesgående och uppriktiga i samtal med socialtjänsten. Varken Felix eller föräldrarna upplever att de är i behov av stöd från socialtjänsten. Felix säger att hans föräldrar är ”världens bästa”. Felix är inte tidigare känd av socialtjänsten. Anmälan som inkommit är anonym och knapphändig. Av erfarenhet vet vi att anonyma anmälningar inte alltid stämmer utan kan vara en väg att ”sätta dit någon” utan att behöva stå för det. Har man en uppriktig oro för ett barn finns vanligtvis inga skäl att vara anonym. Föräldrars förklaring av situationen uppfattas som rimlig. Bedömningen görs att utredningen enligt 11 kap 1 § Sol ska avslutas då ingen oro framkommit för Felix hälsa och välmående eller kring föräldrarnas omsorgsförmåga.

Här är man också tydlig med att beskriva vad som har hänt och att Felix har kommit till tals. Man redogör för föräldrarnas förklaring och bedömer den som rimlig. Man har även tagit kontakt med Felix lärare för att få en utomståendes bild av situationen. Man för ett resonemang kring den anonyma anmälan. I de två fall av mycket korta utredningar där utredningen avslutas utan åtgärd ser en av dem ut som följer.

Utredning inledd efter anmälan från skolan gällande hög frånvaro för Hugo. I samtal med föräldrarna kan de ge rimliga skäl till frånvaron. Bedömningen görs att utredningen ska avslutas utan åtgärd.

Här får vi inte veta mycket. Det framkommer endast att man har haft ett samtal med föräldrarna. Det framkommer inte ifall man har träffat Hugo. Det framkommer inte heller ifall man har varit i kontakt med skolan.

En annan av utredningarna ser ut så här:

Under utredningen har det varit svårt att få till tider med familjen. Föräldrarna har ofta uteblivit. Det verkar som att föräldrarna har svårt att komma överens kring Mias boende. Mia är 12 år och flyttar mellan föräldrarna som hon vill. Detta ser vi inte som något bra. Vi tycker att föräldrarna ska ta ansvar för Mias boende. Då utredningstiden nu tar slut och vi inte fått till fler träffar med familjen erbjuds

27

fortsatt stöd i form av familjebehandling. Bedömningen görs att utredningen enligt 11 kap 1 § SoL ska avslutas med familjesamtal enligt 4 kap 1 § SoL.

Här framkommer det inte varifrån uppgifterna kommer. Det framkommer inte heller om man har träffat Mia. Det står att föräldrarna ofta har uteblivit. Att erbjuda insats kan enligt min erfarenhet vara ett sätt att ”rädda” en utredning som inte blivit bra eller som inte innehåller allt man egentligen hade behövt för att fatta en korrekt bedömning. Ytterligare en utredning ser ut som följer:

Alva säger att hon inte vill bo hemma. Alva fyller 18 år om två månader. Enligt Alva tycker hennes mamma att hon är stor nog att klara sig själv. Alva säger att hon bor mest hos sin pojkvän. Alva säger att hon tänker hoppa av skolan till sommaren och börja jobba. När hon är 18 år bestämmer hon själv. Alvas mamma har ett alkoholmissbruk. Alvas pappa bor i norra Sverige och har inte gått att nå. De har ingen kontakt. Bedömningen görs att utredningen ska avslutas utan insats.

Här är en mycket kortfattad bedömning. Det står ”Alva säger” och ”Alva tycker”. Det står inte vad socialtjänsten tänker och tycker och varför man gör den bedömning man gör. Det framkommer inte om man har träffat Alvas mamma. Det framkommer inte heller varifrån uppgifterna om mammans

alkoholmissbruk kommer. Är det Alva som säger att mamman missbrukar?

6.3 Socialsekreterarnas egen syn på sitt kunskapsanvändande

Jag har under min tid på kontoret pratat mycket med socialsekreterarna kring varifrån de själva tänker att de får sin kunskap från. Jag har passat på att fråga både när jag varit på tu man hand med någon kollega och när vi suttit flera tillsammans och t.ex. druckit kaffe. De intervjuer jag har gjort har varit informella och ostrukturerade. Jag har haft mitt anteckningsblock med mig och frågat om det varit ok att jag antecknat. Ingen har haft något emot att jag frågat tvärtom verkar de ha tyckt det varit intressant att få tänka och reflektera kring mina frågor.

Pia, som har jobbat länge säger att vissa saker vet man bara. Det går inte att säga exakt var kunskapen kommer ifrån. Som exempel tar hon upp begreppet ”anknytning”. Hon säger att först kanske hon lärde sig det på ”Sopis” (Socialhögskolan i Stockholm), sedan fick hon egna barn och upplevde själv hur det faktiskt kan vara att leva nära ett litet barn. Därefter har hon träffat massor av klienter som beskrivit en viss problematik och sammantaget har detta blivit en kunskap i henne. Hon säger att hon tycker att det känns fånigt att hon skulle sitta och hänvisa till källor i sina utredningar. Hon säger att man aldrig kan säga exakt vad ett problem beror på utan bara göra en grundad gissning. Vad gäller tid för reflektion säger Pia att hon helt klart önskar mer tid för reflektion. Hon säger att man är så

fokuserad på att hitta praktiska lösningar men de djupare diskussionerna uteblir. Hon säger också att man i gruppen är på lite olika nivå. De nya kollegorna vill alltid ha mycket hjälp med hur de ska lösa