Örebro universitet
Institutionen för juridik, psykologi, socialt arbete Juristprogrammet
Självständigt juridiskt arbete (c-uppsats), 15 hp Vårterminen 2014
J U R I D I C U M
Civilbefolkningens humanitärrättsliga skydd mot
attacker i väpnade konflikter
- En utredning av Syrienkonflikten
Författare: Christian Kourieh Handledare: Ola Engdahl Datum: 2014-08-18 [DiVA-version]
Innehållsförteckning
Sammanfattning ... 1
Förkortningar & begreppsdefinitioner ... 2
1. Inledning ... 3
1.1 Bakgrund ... 3
1.2 Syfte och frågeställningar ... 3
1.3 Rättskällelära och material ... 4
1.4 Metod ... 5
1.5 Avgränsningar ... 6
1.6 Disposition ... 6
2. Folkrätt i allmänhet och IHR i synnerhet ... 7
2.1 Utveckling av folkrättens källor ... 7
2.2 Internationell humanitär rätt ... 7
2.2.1 Historisk tillbakablick ... 8
2.2.2 Källor ... 8
2.3 Analys ... 9
3. Klassificering av väpnade konflikter ... 11
3.1 Allmänt om klassificeringsförfarandet ... 11
3.2 Väpnad konflikt ... 11
3.2.1 Internationella väpnade konflikter ... 11
3.2.2 Icke-internationella väpnade konflikter ... 12
3.3 Klassificering av den syriska konflikten ... 14
3.4 Analys ... 15
4. Det humanitärrättsliga skyddet för civilbefolkningen ... 17
4.1 Distinktions-, proportionalitets- och försiktighetsprincipen ... 17
4.2 Definition av begreppet civilbefolkning ... 18
4.2.1 Medlemskap i väpnade grupper ... 19
4.3 Upphörande av civilas humanitärrättsliga skydd mot attacker ... 19
4.3.1 Direkt deltagande i fientligheter ... 20
4.3.1.1 Skadetröskeln ... 20
4.3.1.2 Direkt orsakande ... 21
4.3.1.3 Samband till stridande parter ... 21
4.3.2 Kontinuerlig stridsfunktion i en organiserad väpnad grupp ... 22
4.4 Civilbefolkningen i Syrien ... 22
4.4.1 Görs en distinktion mellan civila och icke-civila? ... 22
4.5 Analys ... 24
4.5.1 De tre kriterierna ... 24
4.5.2 Skillnaden mellan direkt deltagande i fientligheter och kontinuerlig stridsfunktion i en organiserad väpnad grupp ... 25
5. Sammanfattande och avslutande analys ... 27
6. Källförteckning ... 28
6.1 Traktater ... 28
6.2 Doktrin ... 28
6.3 Internationella rättsliga avgöranden ... 29
6.4 Dokument från internationella organisationer ... 30
6.5 Offentligt tryck ... 31
Sammanfattning
IHR reglerar väpnade konflikter och har till syfte att humanisera konflikter samtidigt som behovet av våldsanvändning respekteras. Regelverket gäller för samtliga parter och omfattar många bestämmelser. Den kanske allra viktigaste regeln är det humanitärättsliga skyddet mot attacker som civilbefolkningen åtnjuter. Skyddet innebär ett förbud att attackera civila. Vidare är fastställandet av en väpnad konflikt en förutsättning för tillämpning av IHR och följaktli-gen en förutsättning för att civila ska erhålla något humanitärrättsligt skydd. IHR stadgar två typer av väpnade konflikter, internationella och icke-internationella. Utmärkande för den förstnämnda är att det föreligger en konflikt mellan flera stater medan den sistnämnda typen utgör en intern konflikt, d.v.s. en konflikt mellan statliga aktörer och icke-statliga aktörer inom en viss stats territorium. Konflikten i Syrien klassificeras som den senare.
Väpnade konflikter har under de senaste decennierna ändrat fokus. Utvecklingen har gått från IVK där stridande parter mer eller mindre varit jämbördiga till allt fler asymmetriska IIVK. Denna utveckling har medfört att civila i allt större utsträckning deltar i konflikter vilket aktu-aliserar en ny aspekt av IHR, nämligen frågan om en civil som deltar i en konflikt ändå är skyddad mot attacker? ICRC har tolkat konceptet om direkt deltagande i fientligheter och begreppet kontinuerlig stridsfunktion i en organiserad väpnad grupp. Tillämpning av bägge begreppen innebär att det humanitärrättsliga skyddet upphör. Förutom de två nämnda sätten får civila även bli attackerade om proportionalitetsprincipen tillåter en i grunden olaglig at-tack. Detta sker efter en skälighetsbedömning och en avvägning mellan å ena sidan den mili-tära vinsten av en attack, å andra sidan riskerna som attacken medför civila.
Utgångspunkten för det humanitärrättsliga skyddet är distinktionen mellan civila och icke-civila där endast de förstnämnda åtnjuter skydd. Personer som inte är medlemmar i väpnade grupper utgör civila. Emellertid kan även civila förlora sitt humanitärrättsliga skydd genom antingen direkt deltagande i fientligheter eller en kontinuerlig stridsfunktion i en organiserad väpnad grupp. Direkt deltagande i fientligheter förutsätter viss skada, direkt orsakande och samband till konflikten. Rekvisiten är kumulativa vilket innebär att avsaknaden av endera inte medför något direkt deltagande i fientligheter. En civil person som regelbundet direkt deltar i fientligheter betraktas ha en kontinuerlig stridsfunktion och upphör därmed att vara civil. Tidsaspekten skiljer dessa två begrepp åt då upphörandet av det humanitärrättsliga skyddet endast är temporärt vid ett direkt deltagande i fientligheter medan en person med kontinuerlig stridsfunktion förlorar sitt humanitärrättsliga skydd permanent. Attacker får endast riktas mot personer som inte har något humanitärrättsligt skydd vilket innebär att en person med konti-nuerlig stridsfunktion i en organiserad väpnad grupp får attackeras även när denne utför civila handlingar, exempelvis vid inköp av dagligvaror. Civila personer som direkt deltar i fientlig-heter får endast attackeras under den tiden deltagandet pågår. När deltagandet avslutas återgår således det humanitärrättsliga skyddet.
I uppsatsens analys problematiseras frågeställningarna och slutsatser konstateras. Exempelvis klassificerades inte Syrienkonflikten som en IIVK förrän sommaren 2012 p.g.a. bristande organisation vilket medförde en avsaknad av humanitärrättsligt skydd för det syriska folket i över ett års tid. Kravet på organisationsnivån i väpnade konflikter bör därför sänkas till en rimlig nivå. Vidare konstaterades att komplexa rekvisit och avsaknad av primära rättskällor gör systemet för upphörandet av det humanitärrättsliga skyddet mot attacker rättsosäkert.
Förkortningar & begreppsdefinitioner
AP Tilläggsprotokoll (I-II) (Protocol Additional I-II)
FN Förenta Nationerna
FN-stadgan Charter of the United Nations FSA Free Syrian Army
GC I-IV Genèvekonventionerna I-IV (Geneva Conventions I-IV)
ICC Internationella brottmålsdomstolen (International Criminal Court)
ICJ Internationella domstolen (International Court of Justice)
ICRC Internationella Rödakorskommittén (International Committee of the Red Cross)
ICTY Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia)
IHR Internationell humanitär rätt
IIVK Icke-internationella väpnade konflikter
ISIS Islamic State of Iraq and Syria
IVK Internationella väpnade konflikter
SAA Syrian Arab Army
SOU Statens offentliga utredningar
UNHCR FN:s flyktingkommissariat (United Nations High Commissioner for Refugees)
UNHRC FN:s råd för mänskliga rättigheter (United Nations Human Rights Council)
VCLT Wienkonventionen om traktaträtten (Vienna Convention on the Law of Trea-ties)
Begreppsdefinitioner Asymmetrisk
krigföring Annan form av krigföring än sedvanlig. Exempel är gerillakrigföring och användning av självmordsbombare.
Drönarattacker Attacker med förarlösa stridsflygplan.
Erga omnes Att det föreligger ett allmänintresse i en viss angelägenhet. Kan över-sättas till ”i förhållande till alla” (latin).
Jus cogens Regler som är indispositiva p.g.a. deras fundamentala karaktär (latin).
Lex specialis Speciell lag går före allmän lag (latin).
Pacta sunt servanda Avtal ska hållas (latin).
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Under de senaste åren har konflikten i Syrien präglat nyhetsrapporteringar hos världens olika medier. Konflikten, som pågått sedan mars 2011, har hittills skördat över 100 000 människo-liv samt tvingat miljontals syrier på flykt.1 Den syriska konflikten anses vara en av de största humanitära katastroferna i modern tid. UNHCR likställer de syriska flyktingarnas situation med det stora antalet flyktingar som sökte skydd från folkmordet i Rwanda under 1990-talet.2 För närvarande pågår en konflikt där regeringstrogna SAA strider mot en ideologisk splittrad opposition bestående främst av de organiserade väpnade grupperna FSA, Islamic Front, Jab-hat al-Nusra och ISIS. Bland oppositionen hittas alltifrån sekulära muslimer med demokra-tiska visioner till radikala islamister vars mål är att etablera en islamisk stat baserad på sharia-lagar.3 Striderna är utspridda över hela landet men det är vid de större städerna såsom Aleppo, Daraa och Damaskus som intensiteten är som högst.
Liksom de allra flesta väpnade konflikter är civilbefolkningen den största förloraren. Trots att civila har ett humanitärrättsligt skydd mot attacker utsätts det syriska folket dagligen för våld. Detta fördöms av FN som samtidigt vädjar till samtliga stridande parter att följa sina internat-ionella humanitärrättsliga förpliktelser.4 Ett dilemma är att civila i allt större utsträckning
del-tar i konflikter och den syriska konflikten utgör inget undantag. Detta aktualiserar frågeställ-ningen om deras humanitärrättsliga skydd. Då konflikten i Syrien, liksom alla väpnade kon-flikter5, regleras av IHR är det intressant att utreda hur långt det humanitärrättsliga skyddet sträcker sig och om det finns tillfällen då skyddet förfaller. I sammanhanget aktualiseras bl.a. konceptet om direkt deltagande i fientligheter samt centrala humanitärrättsliga principer.
1.2 Syfte och frågeställningar
Uppsatsens avsikt är att utreda tillämpningsområdet för det humanitärrättsliga skyddet som civila åtnjuter. Diskussioner om gränsen mellan olagliga attacker mot civila och lagliga såd-ana kommer att föras och vidare problematisering av det humanitärrättsliga skyddet kommer att analyseras. Samtliga frågeställningar kommer att besvaras i ljuset av Syrienkonflikten. För att läsaren ska kunna tillgodogöra sig uppsatsens syfte presenteras en grundläggande re-dogörelse för folkrätt och IHR. Det humanitärrättsliga klassificeringsförfarandet för väpnade konflikter är av central betydelse för civilas skydd varför denna uppsats även inkluderar en sådan redogörelse. Dessa två områden kommer även att utredas och kritiskt analyseras. Uppsatsens huvudfråga är följande:
o När förlorar civila det humanitärrättsliga skyddet mot attacker?
Till detta tillkommer följande delfrågor:
o Vad är IHR och hur implementeras den?
o Vad är en väpnad konflikt och hur klassificeras en sådan?
1 Observera att FN sedan januari 2014 slutat räkna antalet döda i konflikten varför den verkliga dödssiffran torde
vara betydligt högre, se http://www.huffingtonpost.com/2014/01/07/un-stops-updating-syria-death-toll_n_4554226.html.
2 Se http://www.unhcr.org/51e55cf96.html. 3 Se A/HRC/25/65, para. 16-17, s. 6.
4http://www.un.org/apps/news/story.asp?NewsID=47687#.U2PuOq2bMg8. 5 Turns, s. 817.
1.3 Rättskällelära och material
IHR är en del av folkrätten och rättskällehierarkin för detta rättsområde är annorlunda upp-byggt jämfört med den svenska modellen. Därför är det viktigt att inledningsvis uppmärk-samma läsaren vilka rättskällor denna uppsats presenterar samt deras roll i hierarkin. Hur rättskällorna tillkommer framgår i senare avsnitt.6
Artikel 38(1)(a-d) i stadgan för ICJ stipulerar de olika rättskällorna som domstolen ska till-lämpa vid dömande av mål. Artikeln utgör även en uppräkning av folkrättens rättskällor, trots att en sådan funktion inte explicit framgår av artikeln.7 Vidare stadgar artikeln inget formellt företräde för någondera av rättskällorna. Emellertid tillämpas de facto rättskällorna i den ord-ning de uppräknas varför traktater, internationell sedvanerätt och allmänna rättsgrunder utgör de viktigaste rättskällorna inom folkrätten.8
Relationen mellan rättskällorna är komplex. En internationell sedvanerättslig regel av jus cogens-karaktär står, med stöd av artikel 64 i VCLT, över traktatsbestämmelser eller andra sedvanerättsliga bestämmelser. Vid en sådan situation skulle den internationella sedvanerätten därmed ha den översta positionen i rättskällehierarkin. När internationell sedvanerätt saknar sådan karaktär har traktatsbestämmelser, med stöd av principen om lex specialis, högre digni-tet.9 Dessa källors inbördes förhållande kan, för denna uppsats, sammanfattas som att båda källorna kompletterar varandra i olika avseenden.10 Slutligen tillkommer rättsliga avgöranden och doktrin men dessa utgör inte primära folkrättsliga rättskällor då de istället används som ”[…] subsidiary means for the determination of rules of law”.11 Med detta menas att rättsliga avgöranden samt doktrin är av subsidiär karaktär och förklaringen till detta är att reglerna i domstolsavgöranden och doktrin oftast kan härledas från övriga folkrättsliga rättskällor.12
Med beaktande av deras subsidiära karaktär konstateras att rättsliga avgöranden och doktrin placeras längst ner i folkrättens rättskällehierarki. Vidare innebär deras subsidiära karaktär att övriga rättskällor, d.v.s. traktater och internationell sedvanerätt kan betraktas ha en primär funktion. I denna uppsats kommer begreppet primära rättskällor avse traktater och internat-ionell sedvanerätt.
Liksom övriga folkrättsliga rättsområden är IHR i huvudsak baserad på traktater och internat-ionell sedvanerätt. I denna uppsats kommer internatinternat-ionell sedvanerätt användas i väsentlig mängd då merparten av IHR:s traktatsbestämmelser även utgör internationell sedvanerätt.13
Som hjälpmedel används doktrin, framförallt ICRC:s studie om den internationella humani-tära sedvanerätten. Trots att studien publicerades år 2005 anses den fortfarande vara relevant då stora förändringar inom den sedvanerättsliga humanitärrätten inte har gjorts. I princip alla humanitärrättsliga regler, i vart fall de allra viktigaste, utgör internationell sedvanerätt och det finns ingenting som tyder på att deras sedvanerättsliga karaktär har förändrats.
Förutom nämnda källor kommer även rättsliga avgöranden från ICTY att användas då dessa ger god vägledning vad gäller klassificering av väpnade konflikter. Även avgöranden från ICJ har betydelse för IHR. De rättsfall som har används i denna uppsats tenderar att vara relativt gamla men deras prejudiciella värden är ändock starka. Inom det folkrättsliga rättsområdet är
6 För vidare vägledning av rättskällornas uppkomst, se avsnitt 2.1. 7 Thirlway, s. 98. Se även Linderfalk, s. 27.
8 Se Pellet, para. 265, s. 773. 9 Thirlway, s. 114.
10 Se Pellet, s. 778 ff.
11 Artikel 38(1)(d) Statute of the International Court of Justice, 1945. 12 Thirlway, s. 110.
det inte ovanligt med äldre prejudikat varför det inte anses lämpligt att underminera de aktu-ella rättsfallens prejudikatvärden. Andra icke-folkrättsliga källor används också, däribland en SOU som utgör en del av förarbeten och därmed en viktig rättskälla i den svenska rättskälle-hierarkin. SOU kan även, ur ett folkrättsligt perspektiv, utgöra doktrin. Sådan tolkning är dock inte vedertagen då rättskällor tillhörande det svenska rättssystemet oftast inte är rele-vanta för varken humanitärrätten eller folkrätten i allmänhet. Vidare används även rapporter utgivna av FN och andra oberoende organisationer.
Gällande uppsatsens centrala del, civilbefolkningens humanitärrättsliga skydd mot attacker, ska det uppmärksammas att konceptet om direkt deltagande i fientligheter är en tämligen ny aspekt inom IHR vilket gör att tillgången till primära rättskällor är relativ sparsam. ICRC tog tillsammans med framträdande akademiker på området initiativ till att tolka och klargöra kon-ceptets uppbyggnad. Efter flera anordnande expertmöten presenterades år 2009 en slutrapport vid namnet ”Interpretive Guidance on the Notion of Direct Participation In Hostilities under International Humanitarian Law”. Värt att notera är att ICRC:s rapport inte utgör någon folk-rättslig rättskälla i sig utan reflekterar organisationens syn på civilas humanitärfolk-rättsliga skydd mot attacker i allmänhet och konceptet i synnerhet. Då ICRC anses vara en mycket respekte-rad internationell organisation14 anses rapporten ändå ha en avsevärd vikt för rättstillämp-ningen. Samtliga avsnitt om konceptet i denna uppsats har därför grundats på den nämnda rapporten. Därtill har vissa äldre kommentarer till Genèvekonventionerna och tilläggsproto-kollerna använts som vägledning. Dessa rättskällor utgör folkrättslig doktrin och trots deras tidiga utgivningsår anses de fortfarande etablerade då traktaterna inte har ändrats något märk-värt sedan de upprättades år 1949 och 1977.
Slutligen bör läsaren uppmärksamma att konflikten i Syrien pågår till dags dato (augusti 2014) varför det finns en risk att de uppgifter om konflikten som används i denna uppsats inte är fullt pålitliga. Urvalet av källor, speciellt nyhetsartiklar och andra journalistiska verk, har präglats av ett källkritiskt perspektiv.
1.4 Metod
För att uppnå uppsatsens syfte används i huvudsak den rättsvetenskapliga metoden. Metoden innefattar argumentation och användning av en del icke-juridiska källor. I den rättsvetenskap-liga metoden omfattas även den juridiska metoden som, förutom hantering av rättskällelära, innebär tillämpning av rättsregler på faktiska förhållanden.15 Då denna uppsats omfattar mer än bara de traditionella folkrättsliga rättskällorna är det lämpligt att beteckna metoden som används som rättsvetenskaplig.
I denna uppsats används den juridiska metoden till att utröna gällande rätt för områdena IHR, klassificeringsförfarandet av väpnade konflikter samt civilbefolkningens humanitärrättsliga skydd mot attacker. Samtliga områden präglas av rättskälleläran och detta kommer till uttryck i uppsatsen genom att rättskällor av lägre dignitet endast aktualiseras när vägledningen från de primära rättskällorna saknas eller inte är tillräcklig. Huruvida uppsatsen är rättsdogmatisk är en fråga som utelämnas då sakkunniga inom området för juridisk metod anser att begreppet rättsdogmatik vilseleder.16
14 ICRC har sedan år 1990 haft observatörsstatus i FN:s generalförsamling, se A/RES/45/6. 15 Sandgren, s. 37 ff.
1.5 Avgränsningar
Ur ett större perspektiv ingår IHR i det som kallas för krigets lagar. Däri ingår även rättsom-rådena neutralitetsrätt och ockupationsrätt.17 Då varken neutralitetsrätt eller ockupationsrätt
aktualiseras i den nuvarande Syrienkonflikten beaktas inte dessa i denna uppsats. Vidare görs även avgränsningar inom rättsområdet IHR. Reglerna i 1907 års Haagkonventioner och diverse vapenkonventioner berörs inte. Inte heller kommer regelverket för stridsmedel och stridsmetoder att avhandlas. Beträffande det humanitärrättsliga skyddet mot attacker kommer endast skyddet för civilbefolkningen att tas upp, skyddet för exempelvis sårade, personal och journalister utelämnas i denna uppsats.
Denna uppsats berör endast civilas humanitärrättsliga skydd mot attacker. Således kommer inte det skydd mot attacker som civilbefolkningen åtnjuter genom mänskliga rättigheter eller internationell straffrätt att beaktas. Inte heller kommer längre redogörelser för de två nämnda rättsområdena att göras utan denna uppsats är författad med utgångspunkt i IHR.
Slutligen har avsnittet om civilas humanitärrättsliga skydd begränsats till att omfatta IIVK. Därmed har regler, trakatsrättsliga som sedvanerättsliga, tillhörande IVK utelämnats.
Ovanstående avgränsningar motiveras främst av utrymmesskäl men även för att skapa förut-sättning för en djupgående analys.
1.6 Disposition
Kapitel två ger läsaren en inblick i hur de primära folkrättsliga rättskällorna utvecklas. Vidare
redogörs för humanitärrättens uppkomst, innebörd och de centrala humanitärrättsliga trakta-terna. Grundläggande kunskaper är en förutsättning för att läsaren ska kunna tillgodogöra sig uppsatsens syfte. Kapitlet avslutas med en analys av rättsområdet där övergången teori till praktik diskuteras.
Sedermera behandlar kapitel tre klassificeringsförfarandet för både internationella och icke-internationella väpnade konflikter. En skildring av konfliktens humanitärrättsliga klassifice-ring presenteras för att sedan avslutas med en analys där förfarandets svagheter illustreras och en jämförelse mellan regelverken för de olika väpnade konflikterna görs.
Civilbefolkningens humanitärrättsliga skydd mot attacker beskrivs i kapitel fyra där centrala humanitärrättsliga principer samt begreppet direkt deltagande i fientligheter skildras. Kapitlet inkluderar även diskussioner om händelser från Syrien där civila antingen attackerats eller deltagit i konflikten. Ytterligare problematik kring konceptet och dess rättsliga konsekvenser redogörs i kapitlets avslutande analysdel.
Uppsatsen avrundas med ett sammanfattande kapitel fem där framtiden för civilas humanitär-rättsliga skydd mot attacker berörs.
Ordningsföljden av kapitlen följer rättstillämpningen. För att ett humanitärrättsligt skydd för civila ska uppkomma krävs att en väpnad konflikt existerar. Därför har klassificeringsförfa-randet placerats innan kapitlet om det humanitärrättsliga skyddet.
2. Folkrätt i allmänhet och IHR i synnerhet
Folkrätt är ett internationellt rättsområde och grundar sig därför på internationell politik. Då folkrättens huvudsakliga subjekt är stater kan rättsområdet även betecknas som internationella relationer. IHR utgör en del av folkrätten och är ett juridiskt regelverk som mer eller mindre påverkar samtliga suveräna stater i vår omvärld.
2.1 Utveckling av folkrättens källor
Traktater utvecklas genom förhandlingar stater emellan och då merparten av folkrätten regle-ras genom traktater framställdes allmänna dispositiva regler för traktaträtten i en konvention från 1969 uppkallad VCLT. Däri framgår bl.a. att en stat blir bunden av ett traktats innehåll efter en viss åtgärd, t.ex. efter ratificering, signering eller efterkommande anslutning.18 Inte förrän efter en sådan åtgärd betraktas en part som fördragsslutande stat och är, med stöd av principen pacta sunt servanda, förpliktigad att följa de avtalade traktatsbestämmelserna.19 Vi-dare är utgångspunkten grundsatsen pacta tertiis, en grundsats som stadgar att traktatens bin-dande effekt endast omfattar fördragsslutande parter. Dock kan även parter som inte är för-dragsslutande förpliktigas att följa traktatens innehåll under förutsättning att reglerna utveck-las till internationell sedvanerätt.
För att en norm ska anses vara internationell sedvanerätt och därmed binda samtliga stater krävs att två premisser uppfylls: dels att flera stater faktiskt följer normen i sin statspraxis gentemot andra stater (usus) och dels att dessa stater uppfattar normen som gällande rätt var-för de agerar därefter (opinio juris).20 Dock kan en stat undkomma den internationella sedva-nerättens bindande effekt genom att agera som ständig opponent (presistent objector) under utvecklingen av den sedvanerättsliga regeln.21 En stat kan även befria sig från skyldigheten att följa en sedvanerättslig norm genom att, med stöd av principen om lex specialis, avtala bort den traktatsrättsligt. Den möjligheten existerar då folkrätten i grund och botten är ett disposi-tivt rättsområde. Således är det de folkrättsliga subjekten, framförallt suveräna stater, som avgör rättsområdets omfattning och dess innebörd. Sedvanerättsliga normer av jus cogens-karaktär kan dock inte åsidosättas p.g.a. deras grundläggande betydelse.22 Exempel på sådana normer är förbudet mot krigsförbrytelser och det allmänna våldsförbudet.23
2.2 Internationell humanitär rätt
IHR, även kallat jus in bello på latin, reglerar olika aspekter av krigföring. För denna uppsats är den mest relevanta aspekten regleringen av krigets offer vilket bl.a. omfattar skyddet för civilbefolkningen. Syftet med IHR uttrycks i två termer: humanitet och militär nödvändighet. Avsikten med regelverket är att minimera det lidande som civilbefolkningen och andra får utstå i en väpnad konflikt samtidigt som behovet av att använda våld för att besegra en fiende respekteras.24
18 Se artikel 11 VCLT.
19 Angående den följande diskussionen, se Bring m.fl., s. 16.
20 Se North Sea Continental Shelf Cases (Germany v. Denmark, Germany v. The Netherlands), ICJ Reports,
1969, s. 3, i para. 77 och på s. 44.
21 Principen har erkänts i praxis, se Fisheries Case (United Kingdom v. Norway), ICJ Reports, 1951, s. 116,
i para. 131 och på s. 19. Se även Asylum Case (Colombia/Peru), ICJ Reports, 1950, s. 266, i para. 277-278 och på s. 15 f.
22 Bring m.fl., s. 16.
23 Linderfalk, s. 35. Se även artikel 8 Rome Statute of the International Criminal Court & artikel 2(4) Charter of
the United Nations.
24 Angående detta stycke, se SOU 2010:72, s. 93 f. & Kolb & Hyde, s. 6 f. Notera att författaren använder sig av
2.2.1 Historisk tillbakablick
Den generella tanken om humanitärrätt härrör från några av världsreligionerna. Inom islam förespråkade den första kalifen Abu Bakr krigarna att inte använda våld mot kvinnor, barn och äldre och inom den katolska kyrkan presenterades regler som förbjöd bl.a. viss vapenan-vändning, krigföring på skyddade platser och respekt mot icke-stridande.25
Dock torde följande händelse vara den viktigaste milstolpen i utvecklingen av modern IHR. År 1859 utspelades slaget vid Solferino (dagens Italien), en mycket blodig konflikt mellan franska och österrikiska trupper. De stridande soldaterna hade inte tillgång till sjukvård och det fanns inte heller någon som tog ansvar för de tiotusentals som stupade. Detta ansåg den schweiziske köpmannen Henry Dunant, som hade bevittnat slaget, vara högst problematiskt. Genast uppkom tankar om att humanisera krig och dess verkningar vilket sedermera ledde till att boken ”A Memory of Solferino” publicerades. Boken, som var författad av Dunant själv, innehöll en skildring av händelsen i Solferino samt idéer om att stater bör utforma konvent-ionella principer och inrätta humanitära organisationer. Dunants idéer fick stort gehör i Europa och några månader efter utgivandet av boken grundades den schweiziska organisat-ionen ICRC i Dunants hemstad Genève. Organisatorganisat-ionens huvuduppgift var att omvandla idéerna till verklighet. År 1864 anordnades en diplomatisk konferens i samma stad där 16 stater förhandlade fram det första humanitärrättsliga traktatet, Genèvekonventionen angående sjukvård för sårade soldater i landkrig. Sedermera har flera Genèvekonventioner utvecklats vilka dels har ersatt de äldre versionerna och dels utvidgat IHR till att även omfatta reglering av sjökrig, krigsfångar och civilbefolkning.26
2.2.2 Källor
Det är genom traktaträtt som IHR har utvecklats och reglerats som mest och förklaringen till detta faktum torde vara en stark vilja att upprätthålla rättssäkerhet. Traktaträtten möjliggör utformning av precisa och tydliga regler, något som anses vara centralt för tillämpning av regler under kritiska situationer såsom väpnade konflikter. Dock tillkommer negativa aspekter med traktaträtten, t.ex. att den endast binder fördragsslutna parter. Därför är även den inter-nationella sedvanerätten av betydelse då den fyller ut eventuella luckor som inte regleras i traktater.27
Centrala traktater inom rättsområdet är 1949 års Genèvekonventioner I-IV (GC) samt de 1977 års tilläggsprotokoller (AP I-II).28 Dessa reglerar behandling av krigets offer, d.v.s. de ska-dade och sjuka, de skeppsbrutna, krigsfångar samt civilbefolkning. För denna uppsats är det viktigt att notera att arabrepubliken Syrien rent traktatsrättsligt är skyldiga att följa de fyra GC samt AP I då Syrien är fördragsslutande stat till samtliga traktater. Vidare är Syrien inte en fördragsslutande stat till AP II då arabrepubliken ännu inte har ratificerat traktatet.29 Huruvida
bestämmelserna i de olika traktaterna aktualiseras i denna uppsats beror på den syriska kon-fliktens humanitärrättsliga klassificering.30
25 Angående detta stycke, se O’Connell, para. 108, s. 17 och Kolb & Hyde, s. 37. 26 Angående detta stycke, se Bring m.fl., s. 240 & Kolb & Hyde s. 37 ff. 27 Angående detta stycke, se Kolb & Hyde, s. 52 ff.
28 Se källförteckning för fullständiga hänvisningar. 29 ICRC States Party to IHL.
2.3 Analys
1949 års Genèvekonventioner tillhör de traktater som har flest fördragsslutande parter. Följaktligen råder det inga tvivel bland världssamfundet om att IHR är ett viktigt rättsområde i vår konfliktdrabbade värld. Samtidigt ifrågasätts regelverkets faktiska betydelse i väpnade konflikter. Det finns flera förklaringar till sådant tvivel. Den första är att IHR utgör ett inter-nationellt rättsområde vilket innebär att det är fördragsslutande parter som åtar sig humanitär-rättsliga förpliktelser. Självfallet är samtliga väpnade grupper i en väpnad konflikt skyldiga att upprätthålla regelverket31 men det faktum att IHR är ett internationellt rättsområde gör att det råder en avsevärd distans mellan författandet av reglerna, som sker av statliga företrädare, och de personer som faktiskt tillämpar regelverket, nämligen de stridande soldaterna eller rebel-lerna. För att dessa ska kunna tillämpa reglerna måste de bli informerade om sina skyldigheter av sina befäl eller helt enkelt införskaffa kunskapen på egen hand. Detta kan jämföras med ett rättsområde vars utveckling och reglering uteslutet sker på nationell nivå, t.ex. nationell straffrätt. Den syriska oppositionen och den syriska armén är med stor sannolikhet helt inför-stådda med att de är underkastade syriska strafflagar och att de därmed riskerar åtal vid över-trädelser av dessa. Lika självklart torde en överträdelse av humanitärrätten inte vara. Således försvårar humanitärrättens internationella karaktär genomförandet av regelverket i praktiken. Dock kan humanitärrätt inte utvecklas enbart genom nationell rätt då gränsöverskridande samarbete krävs för att reglera internationella frågor som krig och andra humanitära katastro-fer.
En annan förklaring till människors tvivel på regelverkets faktiska betydelse är att rättsområ-den, liksom en del andra folkrättsliga rättsområrättsområ-den, saknar ett internationellt tillsynsorgan med befogenheter att försäkra implementering. IHR:s system bygger inte primärt på ett sankt-ionssystem utan istället på frivillighet, på de stridande parternas ”moral” och därmed garante-ras inte att reglerna får genomslag i en väpnad konflikt.32 Problematiken blir tydligare efter denna illustration: ponera att en person stjäl en annan persons egendom med vetskap om att en sådan gärning betraktas som ett brott och föranleder ett straff. Om inga exekutiva myndig-heter existerar (domstol, polis, kriminalvård etc.) kommer inte vederbörande att erhålla ett straff vilket föranleder en risk för att personen genomför liknande överträdelser i framtiden. Men IHR är inte ett helt tandlöst system, den har även sina styrkor. En av dessa är att de stater som blir fördragsslutande parter till IHR-rättsliga traktater blir skyldiga att på något sätt för-säkra tillämpning av de humanitärrättsliga reglerna.33 Detta sker genom att regelverket
im-plementeras eller inkorporeras i nationella rättssystem. Ett dualistiskt land som Sverige, där traktater inte kan tillämpas utan någon nationell åtgärd, implementerar sina internationella humanitärrättsliga förpliktelser i sitt eget rättssystem. Beträffande IHR har regelverket im-plementerats genom bl.a. införandet av förordning (1996:1475) om skyldighet att lämna upp-lysningar m.m. rörande krigsfångar och andra skyddade personer. Sådana åtgärder stärker implementeringen av IHR eftersom en förändring i den nationella rätten medför en skyldighet för statliga institutioner att beakta IHR och därmed får regelverket starkare genomslag. En annan metod som bidrar till att IHR:s genomslag stärks är kunskapsutveckling bland de som ställs inför humanitärrättsliga frågor i sin yrkesutövning samt spridning av information till allmänheten. Notera att denna metod inte är lika effektiv som ovanstående då den endast kan tillämpas under fredstid. Detta eftersom samhällets organisation oftast slås ut under en väpnad konflikt och då finns det ingen möjlighet för större informationsspridning.
31 Se Turns, s. 817 och O’Connell, para. 101, s. 1.
32 Överträdelser av humanitärrättsliga förpliktelser kan föranleda straffansvar enligt internationell straffrätt. En
vidare redogörelse för detta är inte aktuell i denna uppsats, se avgränsningarna i avsnitt 1.5.
I väpnade konflikter brukar det även vara förekommande med begränsad tillgång till statens fulla territorium då rebellgrupper och andra väpnade grupper ofta lyckas ta kontroll över terri-torium.
Den allra starkaste faktorn för IHR:s implementering är den gemensamma artikel 1 i GC I-IV. ICJ tolkar artikeln som att den ger uttryck för att samtliga regler i GC I-IV har erga omnes-karaktär. Detta betyder att alla fördragsslutande stater, även de som inte är inblandade eller direkt skadas av den väpnade konflikten, kan lägga sig i frågor om överträdelser av humani-tärrätten.34 I andra rättsliga avgöranden framkommer ytterligare tolkningar av den gemen-samma artikel 1, däribland att artikeln stadgar att IHR:s regelverk är ovillkorligt vilket bety-der att överträdelser av de humanitärrättsliga förpliktelserna inte kan grunda sig på att den andra parten överträtt reglerna.35 Utifrån denna tolkning dras slutsatsen att IHR:s regelverk måste tillämpas även om fienden inte följer sina humanitärrättsliga skyldigheter. Artikeln tol-kas även innehålla ett förbud för de fördragsslutande staterna att uppmana till överträdelser eller bestå andra stater eller enheter i deras överträdelser av humanitärrättsliga regler.36 Samt-liga tolkningar gjorda av de olika internationella domstolarna bidrar till en starkare implemen-tering av IHR.
Sammanfattningsvis dras slutsatsen att ansvaret för IHR:s implementering ligger i de för-dragsslutande staternas händer. Det är dessa som har makten att genomföra regelverket och således humanisera väpnade konflikter. Därför anses IHR, liksom folkrätt i allmänhet, i grund och botten vara beroende av politiska krafter. Detta anses vara problematiskt då det är svårt att sia om den internationella politikens utveckling. Syftet med IHR riskerar att inte uppfyllas p.g.a. politisk ovilja varför regelverket betraktas som rättsosäker.
34 Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory, Advisory Opinion,
ICJ Reports, 2004, s. 136, i para. 158 och på s. 67 f.
35 The Prosecutor v Kupreskic, ICTY Trail Judgement, 14 January 2000, Case No: IT-95-16-T, para. 517, s. 201
f.
36 Military and Paramilitary Activities in and against Nicaragua (Nicaragua v United States of America),
3. Klassificering av väpnade konflikter
För att tillämpa det humanitärrättsliga regelverket, och följaktligen för att civilbefolkningen ska erhålla humanitärrättsligt skydd mot attacker, förutsätts att en väpnad konflikt existerar.37 Av denna anledning är klassificeringsförfarandet, processen som avgör huruvida en situation utgör en väpnad konflikt samt konfliktens karaktär, av väsentlig betydelse.
3.1 Allmänt om klassificeringsförfarandet
Det finns två olika typer av väpnade konflikter, dels IVK och dels IIVK. Den sistnämnda be-nämns också som inbördeskrig i folkmun. Distinktionen mellan de olika väpnade konflikterna upprättades i samband med introducerandet av 1949 års Genèvekonventioner.38 De senare
tillkomna tilläggsprotokollerna från 1977 bekräftade åtskillnaden genom att explicit stadfästa att AP I avser IVK medan AP II avser IIVK.39 Även 1998 års Romstadga för den Internation-ella brottmålsdomstolen (ICC) ger uttryck för skillnaden mInternation-ellan de olika väpnade konflikter-na.40
3.2 Väpnad konflikt
Begreppet väpnad konflikt definieras inte i något humanitärrättsligt traktat. Inte heller stadgar den internationella sedvanerätten någonting om detta. Istället har en definition etablerats ge-nom rättsliga avgöranden. ICTY definierar väpnad konflikt på följande sätt:
“[…] an armed conflict exists whenever there is a resort to armed force between States or protracted armed violence between governmental authorities and organized armed groups or between such groups within a State.”41
Ovanstående citat från domstolen används som utgångspunkt vid fastställande av en väpnad konflikt. Vidare brukar definitionen benämnas som Tadic-testet.42 Om ingen väpnad konflikt kan konstateras med hjälp av Tadic-testet betraktas situationen istället som interna uppror och föranleder inte tillämpning av IHR:s regelverk.43
3.2.1 Internationella väpnade konflikter
Med stöd av ovan uttalande från ICTY utgör en väpnad konflikt mellan två eller flera stater en IVK och regleras, enligt den gemensamma artikel 2 i Genèvekonventionerna, av samtliga fyra Genèvekonventioner. Huruvida staterna i fråga uppfattar situationen som en väpnad konflikt har ingen betydelse utan det väsentliga för tillämpningen av regelverket är den objektiva aspekten, d.v.s. att en väpnad konflikt de facto äger rum.44
Det är dock viktigt att notera att all form av väpnat våld mellan stater inte aktualiserar en IVK. Med stöd av domstolsuttalandet existerar en IVK när ”resort to armed force” förelig-ger. Med andra ord måste en viss tröskel av väpnat våld uppnås för att en IVK ska anses exi-stera. 45 Tröskelns höjd har inte explicit kommit till uttryck men det råder en konsensus om att tröskeln är låg. Exakt hur låg är oklart men det finns en teori om att en väpnad konflikt av internationell karaktär uppstår vid ögonblicket då det ”första skottet” avlossas mot den andra staten.
37 Akande, s. 32. 38 A.a., s. 33 f.
39 I respektive traktats rubrik framgår huruvida tilläggsprotokollet avser IVK eller IIVK. 40 Se artikel 8(2)(d)-(f) Rome Statute.
41 The Prosecutor v Dusko Tadic, ICTY Decision on the Defence Motion for Interlocutory Appeal on
Jurisdic-tion, Appeals Chamber, 2 October 1995, para. 70.
42 Uppkallad efter case Prosecutor v Tadic.
43 Kleffner, para. 209, s. 49 ff. & Kolb & Hyde, s. 18. 44 Kleffner, para. 202, s. 45. Se även Pictet (1958), s. 21.
Hur våldet utövas eller dess intensitet har ingen betydelse och påverkar således inte teorin. En del rättsvetenskapsmän stödjer teorin om ”första skottet”, t.ex. framgår en låg tröskel i kom-mentaren till första Genèvekonventionen där det står att en meningsskiljaktighet mellan sta-terna med efterföljande militär inblandning föranleder en IVK.46 Dock har det i doktrinen
förts diskussioner som går emot ovan teori. En del rättsvetenskapsmän menar att en IVK upp-står när två stater strider med en viss intensitet.47 Enligt denna ståndpunkt räcker inte ”resort to armed force” vilket innebär att bl.a. gränsoroligheter eller enstaka kidnappningar av den andra statens armésoldater inte kan föranleda en IVK.48 Det är alltså svårt att veta exakt när en väpnad konflikt av internationell karaktär bryter ut men det råder ingen tvekan om att en relativ låg tröskel gäller.
Slutligen ska det betonas att det väsentliga för existensen av en IVK är det som händer på marken vilket medför att varken krigsdeklarationer eller liknande bekräftelser är nödvändigt för existensen av en sådan konflikt.49
3.2.2 Icke-internationella väpnade konflikter
Enligt ovan citat från ICTY identifierar domstolen en väpnad konflikt mellan statliga aktörer och icke-statliga aktörer som en IIVK. En sådan konflikt kan också utgöra en väpnad konflikt mellan olika icke-statliga aktörer inom en viss stats territorium. Således är det viktigt att in-ledningsvis notera att det finns två olika scenarier av IIVK.
För att denna typ av väpnad konflikt ska uppstå krävs betydligt mer våldsanvändning än före-gående typ. Det räcker alltså inte enbart med ”resort to armed force” utan kriterier om
organi-sation, varaktighet och intensitet måste även uppfyllas. I ett senare rättsligt avgörande från
ICTY framgår att kriteriet avseende intensitet väger tyngre än varaktighet varför vidare dis-kussion om det sistnämnda kriteriet utelämnas.50 En intensiv och organiserad IIVK utgör också en varaktig konflikt.
Vad gäller kriteriet om organisation aktualiseras strukturen hos parterna i konflikten.51 Stat-liga aktörer presumeras uppfylla kravet på organisation varför fokus i huvudsak riktas mot de icke-statliga aktörerna. För att en icke-statlig aktör ska betraktas som en part i konflikten måste de ha en viss nivå av organisation samt en ledarstruktur. Det är därför som domstolen i ovanstående citat betecknar dessa aktörer som ”organized armed groups”. För att kunna av-göra huruvida en icke-statlig aktör är tillräckligt organiserad görs en bedömning utifrån ett antal faktorer. Innan faktorerna presenteras ska det betonas att de inte utgör krav utan istället fungerar som indikatorer på tillräcklig organisation. En helhetsbedömning ska göras för att avgöra huruvida tillräcklig organisation föreligger.52 Avgörande faktorer för frågan om en väpnad grupp är organiserad är följande:
- Användning av högkvarter.
- Upprättande av disciplinära regler. - Existens av militära grader.
- Kontroll av visst territorium.
46 Pictet (1952), s. 32.
47 International Law Association, s. 2. 48 Kleffner, para. 202, s. 45.
49 ICRC Opinion Paper (2008), s. 1.
50 The Prosecutor v Ramush Haradinaj, Idriz Balaj and Lahi Brahimaj, ICTY Judgement, 3 April 2008, Case
No. IT-04-84-T, para. 49, s. 27.
51 Angående den följande diskussionen, se The Prosecutor v Ramush Haradinaj, Idriz Balaj and Lahi Brahimaj,
ICTY Judgement, 3 April 2008, Case No. IT-04-84-T, para. 60, s. 32 f.
- Tillgång till krigsmedel, andra militära redskap, krigare och militär träning. - Möjlighet att planera, samordna och utföra militära operationer.
- Möjlighet att agera efter en gemensam militär strategi samt möjlighet att använda mi-litär taktik.
- Möjlighet att tala med enad röst och förhandla fram överenskommelser såsom vapen-stillestånd och fredsavtal.
Vidare tillkommer ytterligare krav på att den väpnade konflikten ska vara tillräckligt intensiv. Detta krav kommer till uttryck i kriteriet om intensitet. Konfliktens tidsaspekt har en mindre betydelse för bedömningen av intensiteten.53 Istället tas hänsyn till följande indikatorer:
- Vilka vapen och andra militära medel som används. - Antal avfyrade skott och typ av ammunition.
- Antal stridande i konflikten och vilka dessa är. - Antal offer samt antal civila flyktingar.
- Omfattning av materiell förstörelse. - Inblandning av FN:s säkerhetsråd.54
Vad gäller regleringen av IIVK aktualiseras den gemensamma artikeln 3 i GC samt traktats-bestämmelserna i AP II. Tillämpningsområdena för dessa två regelverk är olika och måste därför särskiljas. Artikel 3 i GC ger inte uttryck för när bestämmelsen kan tillämpas utan dess tillämpningsområde bestäms genom Tadic-testet. Följaktligen tillämpas bestämmelsen när existensen av en IIVK fastslås, d.v.s. när ovan kriterier om organisation, varaktighet och in-tensitet är uppfyllda.55 Tillämpningsområdet för AP II är desto snävare då en högre tröskel
ställs för tillämpning av traktatsbestämmelserna. Det räcker inte enbart med att en IIVK, en-ligt Tadic-testet, existerar utan därtill tillkommer diverse krav. Enen-ligt artikel 1 i AP II måste den väpnade konflikten äga rum mellan statliga och icke-statliga aktörer vilket utesluter till-lämpning av AP II i IIVK där flera icke-statliga aktörer, utan statlig inblandning, strider mot varandra. Dessutom stipulerar samma artikel krav på att konfliktens parter ska ha tillräckligt med kontroll över ett visst territorium för att möjliggöra tillämpning av traktatsbestämmelser-na i AP II vid genomförandet av militära operationer. Då det råder en avsevärd skilltraktatsbestämmelser-nad mel-lan tillämpningsområdena för artikel 3 GC och AP II kan det konstateras att det inte finns någon allmän reglering för samtliga IIVK varför varje väpnad konflikt måste bedömas och analyseras enskilt för att kunna konstatera vilka regler som gäller.
53 Se a.a., s. 52.
54 The Prosecutor v Ramush Haradinaj, Idriz Balaj and Lahi Brahimaj, ICTY Judgement, 3 April 2008, Case
No. IT-04-84-T, para. 49, s. 27 f.
3.3 Klassificering av den syriska konflikten
Som tidigare nämnt strider den syriska statens militära styrkor mot olika organiserade väp-nade grupper i den rådande konflikten i Syrien. Huruvida dessa väpväp-nade grupper har skickats till Syrien av andra stater eller huruvida andra stater agerar som finansiärer för dessa är högst oklart. Därför kommer denna uppsats utgå från den vedertagna uppfattningen att de stridande väpnade grupperna i Syrien är icke-statliga aktörer utan utländskt stöd.
Med detta som utgångspunkt kan det uteslutas att konflikten i Syrien klassificeras som en IVK. Istället är det intressant att diskutera huruvida situationen i Syrien kan klassificeras som en IIVK och i sådant fall, när konflikten övergick från det initierade upproret som inte regle-rades av IHR till en IIVK med följande reglering. Enligt UNHRC skedde den legala över-gången någon gång under sommaren 2012. Under den perioden bedömdes situationen utgöra en tillräcklig intensiv och utdragen väpnad konflikt. Samtidigt förbättrades de väpnade grup-pernas organisation.56 Även ICRC har i ett uttalande från juli 2012 klassificerat konflikten
som en IIVK mellan regeringstrupper och olika organiserade väpnade grupper.57 Kontentan av dessa uttalanden är att krisen i Syrien övergick från att vara interna uppror till att bli en IIVK vilket medförde att tillämpningen av regelverket för IHR initierades någon gång under maj-augusti 2012, trots att konflikten pågått sedan mars 2011. Detta leder till följdfrågan: Varför kunde inte regelverket tillämpas från konfliktens första dag?
Vid en närmare undersökning av konfliktens begynnelse (våren 2011) framgår att regerings-styrkor använde stridsvagnar, granater och annan ammunition mot demonstranter som inte kunde svara tillbaka med liknande medel.58 Redan då torde kravet på intensitet ha varit
upp-fyllt. Dock var det civilbefolkningen och inga organiserade väpnade grupper som demonstre-rade vilket rimligen förklarar varför UNHRC avvaktade tills rekvisitet om organisation ansågs uppfyllt innan några uttalanden om existensen av IIVK och tillämpning av IHR förmedla-des.59 I november 2011 meddelade UNHRC att de inte kunde fastställa huruvida kriterierna om organisation eller intensitet var uppfyllda.60 Konflikten i Syrien betraktades således inte som en IIVK varför regelverket för IHR inte aktualiserades i 2011 års rapporter. Vidare pub-licerades en rapport av Human Rights Watch under sommaren 2012 där uppgifter om att de oppositionella väpnade grupperna agerade välorganiserat framgick. Förutom tillräcklig militär kapacitet för att attackera syriska styrkor hade de organiserade väpnade grupperna även troll över bemannade kontrollstationer längs Syriens bilvägar vilket i sin tur medförde en kon-troll över områdets befolkning.61 Denna rapport stödjer ovanstående konstaterande om att
konflikten övergick till en IIVK under sommaren 2012.
Ytterligare en aspekt av konflikten i Syrien kan aktualiseras sedan rapporteringar tillkommit om interna strider mellan olika rebellgrupper.62 Ifall dessa uppgifter stämmer medför detta en ny dimension av den syriska konflikten, en enskild IIVK inom en större IIVK. Parallella IIVK inom en stats territorium möjliggörs då en väpnad konflikt av icke-internationell karaktär även kan uppstå av att olika icke-statliga grupper strider mot varandra.63 Dock är det svårt att
56 Se A/HRC/21/50, para. 12, s. 6.
57 Se http://www.icrc.org/eng/resources/documents/update/2012/syria-update-2012-07-17.htm. 58 Se A/HRC/18/53, para. 35-36, s. 10.
59 Rebellgruppen FSA bildades inte förrän augusti 2011, se http://www.aawsat.net/2011/08/article55245595. 60 A/HRC/S-17/2/Add.1, para. 99, s. 18.
61 Human Rights Watch (2012), s. 32 f.
62 http://www.presstv.com/detail/2014/03/29/356475/alnusra-isil-clash-in-east-syria/ och
http://www.reuters.com/article/2014/01/04/us-syria-crisis-fighting-idUSBREA0308720140104.
fastställa att en väpnad konflikt mellan de icke-statliga aktörerna råder då en bedömning av kriterierna om organisation, varaktighet samt intensitet inte kan genomföras p.g.a. brist på detaljerad information.
3.4 Analys
Det räcker med en flyktig jämförelse mellan IVK:s regelverk och reglerna för IIVK för att konstatera att förstnämnda typen är betydligt mer reglerat i traktater. Stater förefaller vara mer villiga att, genom förhandlingar, upprätta regler och förhållningssätt i väpnade konflikter av internationell karaktär. Varför det verkar vara på detta sätt kan man bara spekulera om. Med tanke på att upprättande av regler för väpnade konflikter förutsätter någon form av politisk vilja är det rimligt att tro att gapet av traktatsbestämmelser för IIVK grundar sig i politiska meningsskiljaktigheter. Sådana meningsskiljaktigheter kan ha en grund i en inställning bland stater att andra stater inte bör intervenera i frågor som berör interna angelägenheter, såsom exempelvis uppror (initierande skedet av en IIVK). En sådan inställning är tämligen logisk då artikel 2(7) i FN-stadgan stipulerar ett förbud mot att ingripa i en stats inrikesfrågor. Den poli-tiska oviljan att reglera IIVKs kan också förklaras med att stater är rädda för att förlora sin jurisdiktion när traktatsbestämmelser om interna konflikter förhandlas fram. Statliga maktha-vare förlorar många politiska poäng om de inte har förmåga att åtala och straffa individer som, enligt statens nationella lagar, begår kriminella gärningar. Vidare är det viktigt att po-ängtera att skiljaktigheterna mellan regelverken för de olika typerna av väpnade konflikter under de senaste decennierna minskat. Tack vare den internationella sedvanerättens funktion tillämpas idag regler som egentligen stadgades för IVK även i IIVK.64
Det grundläggande syftet bakom klassificeringsförfarandet är densamma som det huvudsak-liga syftet med IHR, nämligen att reducera onödigt lidande och samtidigt respektera behovet av våldsanvändning.65 Det finns dock ett dilemma med klassificeringsförfarandet då en kon-flikt mellan statliga och icke-statliga aktörer inom en viss stats territorium som uppfyller kri-terierna om intensitet och varaktighet men brister avseende organisation inte betraktas som en IIVK. Inte heller kan en sådan konflikt klassificeras som en IVK p.g.a. den icke-statliga in-blandningen. En sådan konflikt skulle således inte anses vara en väpnad konflikt ur ett inter-nationellt humanitärrättsligt perspektiv och följaktligen skulle regelverket inte kunna tilläm-pas. Konkret skulle det innebära att civilbefolkningen som bevittnar eller drabbas av konflik-ten inte åtnjuter ett humanitärrättsligt skydd mot attacker enbart p.g.a. att konflikkonflik-ten inte är tillräckligt organiserad. Civila blir således, ur ett humanitärrättsligt perspektiv, lagliga mål och självfallet skulle detta inte anses upprätthålla det bakomliggande syftet med förfarandet. Denna problematik har den syriska befolkningen drabbats av då konflikten i Syrien, som tidi-gare konstaterats, inte klassificerades som en IIVK förrän någon gång under sommaren 2012. En konflikt hade således pågått i över ett års tid innan syrierna erhöll humanitärrättsligt skydd.66
Som en följd av dilemmat uppkommer frågan: Vad är det som skapar risken för att en intern blodig konflikt kan fortgå utan att den regleras av IHR? I fallet Syrienkonflikten var det krite-riet om organisation som hindrade implementering av IHR, trots en pågående intensiv och varaktig konflikt. Det kan ifrågasättas huruvida kriteriet om organisation är verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank- verklighetsförank-
64 Fleck, para. 1212, s. 601. 65 Se tidigare avsnitt 2.3.
66 Notera att syrierna var skyddade mot attacker genom mänskliga rättigheter. Emellertid utesluts sådana
aspekter utesluts i denna uppsats, se avsnitt 1.5. Det humanitärrättsliga skyddet torde inte vara bättre än det skydd som mänskliga rättigheter erbjuder, ändock är det ett problem att humanitärrättens skydd inte kan tilläm-pas förrän långt efter att uppror och liknande bryter ut.
rad med tanke på den höga nivån av organisation som krävs och det faktum att väpnade kon-flikter har, under de senaste decennierna, ändrat karaktär från internationella väpnade konflik-ter med tydliga frontlinjer till allt mer asymmetrisk krigföring.
I många väpnade konflikter, inklusive den syriska konflikten, är parterna inte jämbördiga. Det är väldigt sällan som de icke-statliga aktörerna i en IIVK har samma militära kapacitet som den statliga militären och ofta vill eller kan inte de icke-statliga aktörerna förbättra sin organi-sation. Detta föranleder ett problem då det är högst olustigt att tänka sig att en väpnad konflikt utesluts enbart p.g.a. att en väpnad grupp medvetet håller sig oorganiserade. Här finns ett gap mellan teori och praktik och detta bör åtgärdas för att möjliggöra tillämpning av IHR redan vid ett tidigt stadium. På detta sätt kan man bespara människor lidande och således göra rätts-området mer ändamålsenlig. Åtgärden bör vara att sänka kravet på organisation till en rimlig nivå.
4. Det humanitärrättsliga skyddet för civilbefolkningen
IHR har som bekant en viktig roll i arbetet mot att humanisera väpnade konflikter. Det kanske allra viktigaste är det skydd mot attacker som civilbefolkningen åtnjuter. För IIVK stadgas detta skydd i artikel 13 i AP II men då Syrien inte är fördragsslutande stat till konventionen aktualiseras inte artikeln i den pågående konflikten i Syrien.67 Istället riktas fokus mot den
internationella sedvanerätten som stadgar att civila inte utgör militära mål varför attacker inte får genomföras mot dessa.68 Dock är civilas humanitärrättsliga skydd mot attacker inte någon absolut rättighet utan detta skydd kan, under vissa premisser, förfalla vilket skulle medföra att civila blir lagliga mål.69
I nästan alla krig har civilbefolkningen på ett eller annat sätt deltagit. Oftast har det handlat om politisk, logistisk eller administrativt stöd till en eller flera parter i en konflikt. I den mo-derna krigföringen har civilas deltagande fördjupats till att omfatta mer än sådant stöd. I da-gens IIVK är det inte sällsynt att hitta beväpnade civila redo att strida i konflikten för någon parts räkning. Därtill är det inte ovanligt att civila växlar, t.ex. under dag- och nattetid, mellan att vara skyddade civila och stridande. Detta aktualiserar en ny aspekt av IHR. Konfliktens stridande parter åläggs att skilja på civila som direkt deltar i fientligheter och civila som inte gör det. Detta eftersom det endast är förstnämnda typen av civila som förlorar sitt skydd mot attacker medan sistnämnda fortfarande är skyddade.
4.1 Distinktions-, proportionalitets- och försiktighetsprincipen
Parterna i en väpnad konflikt är skyldiga att följa vissa humanitärrättsliga principer. Däribland ingår den viktiga distinktionsprincipen, en princip som grundar sig i en presumtion om att civila inte utgör något militärt hot.70 Principen stadgar tre förbud för de stridande parterna:
1. Förbud att attackera civila personer. 2. Förbud att attackera civila objekt. 3. Förbud mot godtyckliga attacker.71
Den första aspekten av distinktionsprincipen är den mest aktuella i den syriska konflikten och därmed den mest intressanta för denna uppsats. Konkret innebär förbudet en skyldighet för de stridande parterna att vid alla tillfällen skilja mellan individer som lagligen får attackeras (icke-civila) och individer som är beskyddade från attacker (civila).72 Principen stadgas i den internationella sedvanerätten och dess fundamentala karaktär har bekräftats i ett rättsligt avgö-rande.73 Grundtanken med distinktionsprincipen och dess tillhörande förbud är förstås att be-skydda civilbefolkningen. Emellertid är detta inte alltid en enkel uppgift vid asymmetrisk krigföring då militära mål såsom stridsvagnar, armésoldater och övriga krigare ofta är place-rade på platser där civilbefolkningen vistas. Dessutom är det inte sällsynt att civila deltar i strider vilket, som senare kommer att redogöras mer noggrant för, kan föranleda att skyddet mot attacker upphör. Båda situationer kan medföra att fienden får laglig rätt att utföra militära operationer.
67 ICRC States Party to IHL.
68 Se Henckaerts & Doswald-Beck, s. 3 och s. 8. 69 A.a., s. 19.
70 Melzer, Targeted Killing in International Law, s. 329. 71 Kolb & Hyde, s. 126.
72 Melzer, The Principle of Distinction Between Civilians and Combatants, s. 296.
73 Henckaerts & Doswald-Beck, s. 3 och Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, Advisory Opinion,
Vid ett scenario där civilbefolkningen vistas vid en plats som ska attackeras aktualiseras en annan central princip stadgad i den internationella sedvanerätten, nämligen proportionalitets-principen.74 En grundläggande förutsättning för tillämpningen av proportionalitetsprincipen är
att det rör sig om en attack mot ett militärt mål, d.v.s. ett objekt som av sin natur, sitt syfte eller sin plats utgör en tillgång i en militär operation och vars förstörelse skulle medföra en militär vinst för parten som utförde attacken.75 Förutsättningen är viktig eftersom attacker mot civila objekt utesluts enligt föregående princip om distinktion. Exempel på ett militärt mål är en lokal där motståndarens krigare och deras anhöriga vistas. För att en attack mot den aktu-ella lokalen ska följa principen om proportionalitet måste de militära fördelarna som attacken förväntas utmynna i överväga de risker som de civila utsätts för.76 Att civila vistas vid ett mi-litärt mål, i detta fall lokalen, medför inte per automatik att det militära målet är skyddad mot attacker utan det är efter en helhetsbedömning av attackens militära fördelar som det kan kon-stateras om lokalen kan beskjutas i enlighet med proportionalitetsprincipen.77 För att
ytterli-gare konkretisera principens funktion föredras detta exempel: en militär attack mot en skola där två krigare tillhörande fienden vistas är inte tillåten när 100 barn befinner sig i den aktu-ella lokalen. Risken att dessa barns liv förloras överväger den militära vinsten av att två fien-der elimineras.
Ytterligare en princip som är viktig i sammanhanget är försiktighetsprincipen och denna prin-cip hänger ihop med den föregående prinprin-cipen om proportionalitet. Försiktighetsprinprin-cipen stadgas i den internationella sedvanerätten och innebär att den krigförande makten är skyldig att vidta försiktighetsåtgärder för att minimera bl.a. antalet civila offer i en militär attack.78 En förutsättning för att den stridande makten ska kunna vidta ordentliga försiktighetsåtgärder är tillgången till militära underrättelser. Detta gör att försiktighetsprincipen räckvidd, likt före-gående principers, bestäms av omständigheterna i varje enskilt fall. Exempel på konkreta för-siktighetsåtgärder är val av mindre dödliga vapen.79
Ovanstående humanitärrättsliga principer förutsätter en kännedom om personers humanitär-rättsliga status. Därför är definitionen av civila en essentiell faktor för tillämpning av princi-perna.
4.2 Definition av begreppet civilbefolkning
Inom den traktaträttsliga regleringen för IIVK80 saknas en explicit definition för vilka som betraktas som civila, trots användning av begreppet civilbefolkning i flera traktatsbestämmel-ser.81 Även om bestämmelserna i fråga inte tillämpas i den syriska konflikten då Syrien inte är fördragsslutande part till AP II82 anses detta ändå vara viktigt att påpeka för att återigen visa på den internationella sedvanerättens viktiga funktion vad gäller reglering av IIVK i allmän-het och Syrienkonflikten i synnerallmän-het.
74 Henckaerts & Doswald-Beck, s. 46. 75 A.a., s. 29.
76 Kolb & Hyde, s. 48. Se även SOU 2010:72, s. 96. 77 Oeter, para. 445-446, s. 175 f.
78 Henckaerts & Doswald-Beck, s. 51. 79 Se även SOU 2010:72, s. 96.
80 Här avses den gemensamma artikeln 3 i GC samt traktatsbestämmelserna i AP II. 81 Se artiklarna 13-15 och 17-18 AP II.
Den internationella sedvanerätten stadgar att personer som inte är medlemmar i någon väpnad grupp är civila.83 Således är definitionen av civilbefolkning negativ formulerad. Den tillsynes simpla formuleringen är emellertid inte särskilt simpel då frågan huruvida en person är med-lem i en väpnad grupp är komplex.
4.2.1 Medlemskap i väpnade grupper
I en IIVK kan det förekomma två typer av väpnade grupper, den ena är regeringstrupper och den andra kan sammanfattas som icke-statliga organiserade väpnade grupper.
Till regeringstrupperna hör inte bara den sedvanliga armén utan även andra statliga tjänste-män, såsom polisstyrkor och tulltjänstemän.84 Medlemskapet regleras oftast av nationell rätt och medlemmarna utmärks genom uniformer, identitetskort och andra särskiljande symbo-ler.85 En person förlorar sin ställning som civil så fort denne kan anses vara medlem i grup-pen. Vederbörandes funktion inom gruppen har ingen betydelse. Dock återgår statusen som civil när personen i fråga säger upp eller avslutar sin tjänstgöring och återgår till ett civilt liv.86
De icke-statliga organiserade väpnade grupperna omfattar oppositionella grupperingar. Dessa typer av sammanslutningar rekryterar oftast med civilbefolkningen som bas. Oppositionella grupper kan dels bestå av före detta armésoldater med motsatta åsikter än den sittande rege-ringens och dels av rebeller.87 Fastställandet av medlemskap i en icke-statlig organiserad väp-nad grupp grundar sig dock inte på en persons åsikter utan istället på dennes deltagande i strid. Civila kan sporadiskt eller oorganiserat strida vid sidan av en icke-statlig organiserad väpnad grupp och ändå behålla sina civila statusar.88 En person kan även vara associerad till en icke-statlig organiserade väpnad grupp, t.ex. genom familj- eller klantillhörighet, och fort-farande behålla sin rättsliga status som civil. I sammanhanget är det viktigt att göra skillnad på den militära grenen av en icke-statlig organiserade väpnad grupp då en sådan grupp även kan inkludera politiska och humanitära segment. Medlemskapet avser enbart den militära gre-nen vilket innebär att civilas stöd till andra icke-militära segment av den organiserade grup-pen inte föranleder något medlemskap.89
4.3 Upphörande av civilas humanitärrättsliga skydd mot attacker
Ett medlemskap i en väpnad grupp är alltså en grundläggande förutsättning för att en person ska förlora sin ställning som civil och därmed också sitt skydd mot attacker. Dock är detta inget absolut faktum utan en civil person som inte är medlem i en väpnad grupp kan ändå förlora sitt humanitärrättsliga skydd. Detta kan ske på flera olika sätt och distinktionen mellan dessa är viktig då det avgör huruvida upphörandet av skyddet är temporärt eller permanent.90
83 Henckaerts & Doswald-Beck, s. 17. 84 Jfr Pictet (1987), para. 4462, s. 1352.
85 Melzer The Principle of Distinction Between Civilians and Combatants, s. 315. 86 Melzer Interpretive Guidance, s. 31.
87 Jfr Pictet (1987), para. 4460, s. 1351. 88 Melzer Clarification Process on DPH, s. 4. 89 Melzer Interpretive Guidance, s. 31 ff. 90 Se avsnitt 4.4.2.
