Socionomprogrammet Socialt arbete 21-40 poäng C-uppsats, 15 poäng Ht 2009
Flykt från en verklighet
till en annan
En jämförelse av rutiner mellan fyra boenden
för ensamkommande flyktingbarn
Författare: Brask, Sandra
Ragnarsson, Sofie
Handledare: Drugge, Gunnel
FLYKTINGBARN
Författare: Brask, Sandra Ragnarsson, Sofie Handledare: Drugge, Gunnel
Örebro universitet
Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete Socionomprogrammet
Socialt arbete 21-40 poäng C-uppsats, 15 poäng Ht 2009
Sammanfattning
Under 2008 kom 1510 flyktingbarn och ungdomar till Sverige utan vårdnadshavare. Många kom från Irak och Afghanistan. Syftet med denna uppsats är att kartlägga och jämföra rutiner i verksamheten vid fyra ungdomsboenden för ensamkommande flyktingbarn. Frågeställning-arna handlar om vilka rutiner som finns kring introduktion, vardag, hälsa, fritidsaktiviteter, skola, socialt nätverk och identitetsutveckling. Utgångspunkt för analysen är Förenta Nation-ernas Konvention om Barnets Rättigheter, Randall Collins teori om interaktionsritualer samt tidigare forskning inom ämnet. Litteraturinhämtningen har skett främst utifrån artikeldata-baser. Resultaten har framtagits genom kvalitativ metod och semistruktureade intervjuer. Intervjumaterialet har behandlats utifrån ett fenomenologiskt betraktelsesätt. Följande har framkommit: I boendenas introduktion är vuxenstöd och tydlig information viktiga bestånds-delar. Vardagsrutinerna består av regler kring bl.a. basala mänskliga behov, hushållsgöromål och kommunikation. Gällande hälsa finns rutiner för hanteringen av fysiska besvär. Det psy-kiska måendet nämns dock huvudsakligen. Det finns rutiner kring individuella och gemen-samma fritidsaktiviteter. Beträffande skolan beskrivs rutiner kring skolstart, läxläsning och skolvägran. Kring ungdomarnas sociala nätverk finns rutiner för kontakt med släkt, vänner och gode män samt utökning av kontaktnätet. För vägledning inför bildandet av en vuxen
identitet finns rutiner bl.a. för att motverka droganvändning och våld.
UNACCOMPANIED ASYLUMSEEKING CHILDREN.
Authors: Brask, Sandra Ragnarsson, Sofie Supervisor: Drugge, Gunnel
Örebro university
School of law, psychology and social work Social Work Program
Social work 21-40 points C-essay, 15 points Autumn term 2009
Abstract
In 2008 1510 refugee children and adolescents arrived in Sweden without their guardians. Many of them came from Iraq and Afghanistan. The purpose of this essay is to make a survey and compare the routines of four youth hostelsfor unaccompanied asylum-seeking children. The main issues concern routines in the fields of introduction, everyday life, health, leisure activities, school, social network and development of their identity. The basis of the analysis is The Convention on the rights of the child of The United Nations, Randall Collins theory of interaction rituals and research on the subject. The literature has in most part been collected from databases. The qualitative method and semi-structured interviews are used in the collection of the data. The interview material has been analysed using a phenomenological approach. The main findings are: In the introduction adult support and basic information are important components. The daily routines consist of guidelines about, e.g. basic human needs, household chores and communication. Concerning health there are routines in the field of physicalailments. The mental wellbeing is though more often mentioned. There are routines about individual and group activities. Regarding school routines about starting school, home-work and school refusal are described. In the matter of their social nethome-work there are routines for the contact with relatives, friends and legal guardians and extension of the network. To
guide them on their way to an adult identity there are routines for e.g. the prevention of drugs
and violence.
INLEDNING ... 1
Syfte ... 1 Frågeställningar ... 1BAKGRUND... 2
Origo ... 2 Fakta om boende 1 ... 2 Fakta om boende 2 ... 3 Fakta om boende 3 ... 3 Fakta om boende 4 ... 3TOLKNINGSRAM ... 4
Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter ... 4
Interaktionsritualer...5
TIDIGARE FORSKNING ... …..6
Utökat stöd behövs för ensamkommande flyktingbarn i Sverige...6
Barn bör få mer ansvar över sina liv...6
Utvidgat nätverk i nederländskt projekt...7
Ensamkommande flyktingbarn i Belgien behöver socialt stöd...7
Sudanesiska flyktingpojkar om deras strategier för att hantera prövningar...8
Utbredd misstro gentemot ensamkommande flyktingbarn...8
METOD ... 9
Metodval... 9 Urval ... 9 Litteraturinsamling ... 9 Intervjuerna ... 10 Vetenskapsfilosofiskt perspektiv... 10 Bearbetning av intervjumaterialet ... 10 Reliabilitet ... 11 Validitet ... 11 Generaliserbarhet... 12 Etik... 12RESULTAT OCH ANALYS... 13
Introduktion av nyanlända ungdomar på boendena ... 13
Analys...13 Vardagsliv ... 13 Analys...14 Kommunikation i vardagen ... 14 Analys...15 Hälsa ... 16 Analys...16 Fritidsaktiviteter... 17 Analys...17 Skola ... 18 Analys...18 Socialt nätverk ... 18 Analys...19
Vägledning mot vuxenlivet ... 19
Analys...20
Kultur och etnicitet...21
Tabell 1:
Antal pojkar, nationalitet på pojkar och personal, ålder på personal samt personaltäthetBilaga 1:
IntervjuguideINLEDNING
Under 2008 kom drygt 24000 asylsökande till Sverige. Av dessa var 1510 barn utan vård-nadshavare. Många av dem kom från Irak, Somalia och Afghanistan. Antalet ensamkom-mande asylsökande flyktingbarn fördubblades mellan 2006 och 2008 och fortsätter att öka. Majoriteten är pojkar mellan 16-18 år (Lindgren, 2009b). Huvudorsaken till de ensamkom- mande barnens flykt ligger i många fall i att de saknar en eller båda föräldrarna eller att de haft stora problem i familjen. Dessa barn drabbas extra hårt av fattigdom, krig, sjukdomar o.s.v. och majoriteten uppvisar psykiska symtom på trauman de upplevt (Brendler-Lindqvist, 2004). Vissa lämnar även sina egna länder med anledning av diskriminering och förföljelse (Carlsson & Ekerstedt, 2009b). Flytten till det nya landet för med sig förlust av en nära kontakt med släkt och vänner, det egna språket och kulturen, kunskap om det samhälle man lever i o.s.v. (Allwood & Franzén, 2008).
I Sverige finns boenden som är speciellt avsedda för ensamkommande flyktingbarn. Vissa av dessa drevs tidigare i Migrationsverkets regi men den 1 juli 2006 gjordes lagändringar som i korthet innebar att alla boenden för ensamkommande flyktingbarn därefter skulle stå under kommunens ledning. Anledningen till förändringen var att socialtjänsten bedömdes ha större kompetens att hantera dessa barns behov (Gunnarsson, 2008). Migrationsverket har lyckats att träffa överenskommelse med 78 av de 290 kommunerna i Sverige om cirka 1200 platser för ensamkommande flyktingbarn med och utan uppehållstillstånd. Detta täcker uppenbarligen inte behovet av platser (Lindgren, 2009a).
Denna undersökning kommer att fokusera på fyra boenden för ensamkommande flykting-barn i mellansverige. Alla startades runt årsskiftet 2007-2008. Personal och gruppledare har med tiden arbetat fram många av de riktlinjer och rutiner som finns på respektive boende och detta har delvis även skett med hjälp av genomläsning av verksamhetsbeskrivningar och be-sök på andra boenden för ensamkommande flyktingbarn, exempelvis Origo i Skellefteå.
Enligt Socialstyrelsen (2007) är ensamkommande flyktingbarn:
Barn under 18 år som vid ankomsten till Sverige är skilda från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller som efter ankomsten står utan sådan ställföreträdare. Bestämningen av vilka barn som anses som ensamkommande barn överensstämmer i sak med bestämmelserna i lag (2005:429) om god man för ensamkommande barn.”
(Socialstyrelsen, 2007, s. 4)
Syfte
Syftet med denna undersökning är att kartlägga och jämföra rutiner i den dagliga
verksamheten vid fyra mellansvenska ungdomsboenden för ensamkommande flyktingbarn.
Frågeställningar
• Vilka rutiner ingår i introduktionen när en ungdom flyttar in? • Vilka vardagsrutiner finns på boendena?
• Hur ser rutinerna ut kring ungdomarnas hälsa?
• Vilka rutiner finns gällande ungdomarnas fritidsaktiviteter, skola och sociala nätverk? • Hur ser rutinerna ut för vägledning av ungdomarna mot en vuxen identitet?
BAKGRUND
Nedan följer kortfattad information om de fyra boendena, vilken inhämtats under intervjuer med dessa. Samtliga barn som vid intervjutillfällena bodde på boendena är emellertid pojkar i tonårsåldern och kommer därför främst att benämnas ungdomar. Av etiska skäl uppges inte boendenas namn i undersökningen. De kommer istället hädanefter att skiljas från varandra med siffrorna 1-4. Före presentationen av undersökningens boenden beskrivs kort det första kommunala ungdomsboendet för ensamkommande flyktingbarn, Origo, i Skellefteå, utifrån en studie av Brendler-Lindqvist (2004). Den studien har använts för att inhämta idéer inför färdigställandet av vår intervjuguide. Ett av de fyra boendena gjorde vid uppstarten av sin verksamhet dessutom besök på Origo för att få uppslag till sin verksamhet.
Origo
Origo var, enligt Brendler-Lindqvists studie (2004) det första kommunala boendet för ensam-kommande flyktingbarn i Sverige och öppnade 2003. Studien visar att kvalitén på mottagan-det och den första tiden i lanmottagan-det är oerhört viktig. Personalen ställde sig i början relativt passiv till ungdomarnas tidigare traumatiska erfarenheter, men kom sedan fram till att de genom samtal behövde stödja dem. De gode männen 1 hade en särskilt viktig roll som social, känslo-mässig och ekonomisk stöttepelare i ungdomarnas liv. Ungdomarnas vardag på boendet var styrd av rutiner för uppstigning, skola, middag, fritidsaktiviteter, ansvar för städning, arbete i köket m.m. I sökandet efter den egna identiteten kunde kulturellt färgade uttryck kring tradi-tioner, kön, sexualitet m.m. vara både svåra och intressanta att hantera. (Brendler-Lindqvist, 2004).
Ett år efter att boendet startats konstaterade personalen att det fanns behov av kunskaper kring hur kriser och trauman kan hanteras, samt mer kunskap om de länder ungdomarna kommer ifrån och de religioner de tillhör, detta för att bättre kunna förebygga konflikter. Det framkom också att ungdomarna ofta ville vara personal och gode män till lags men att det samtidigt var viktigt att de fick ett verkligt inflytande över sina egna liv. Detta kunde exempelvis avhjälpas genom att ofta använda tolk, så att de kunde uttrycka sig på det egna språket (Brendler-Lindqvist, 2004).
Fakta om boende 1
På detta boende bor pojkar mellan 15-18 år. Två av de åtta ungdomarna ingår i utsluss-boendet. Dit får ungdomarna flytta när de fyllt 18 år, om de har fått permanent uppehålls-tillstånd 2. I vissa fall kan det bedömas att en ungdom behöver stanna längre på boendet, dock längst tills de är 21. Minst tre av platserna på boendet är reserverade för asylsökande. Varje ungdom har var sin kontaktman i personalgruppen. På dagtid arbetar en i personalen och på kväll och helg två. På natten finns en på plats sovande. De utbildningar som finns represen-terade i personalgruppen är socionom, beteendevetare, lärare och vårdare. Religioner i denna grupp är kristendom och islam medan alla ungdomarna på boendet är muslimer. Boendet har totalt sex lägenheter i två olika trappuppgångar, varav en lägenhet endast är för personal.
1
God man för ensamkommande flyktingbarn: Den gode mannen ska uppträda som barnets förmyndare och vårdnadshavare och agera enligt barnets intressen i frånvaro av föräldrarna. Den gode mannen ska dock inte ombesörja daglig tillsyn och omvårdnad av barnet (Socialstyrelsen, 2007)
2
Den som har permanent uppehållstillstånd har rätt att bo och arbeta i Sverige, samt kan resa fritt ut ur och tillbaka in i landet (Lindgren, 2009).
Beroende på mognad har ungdomarna eget rum eller egen lägenhet. Vardags- och datarum är gemensamma utrymmen, liksom kök och matsal, där alla ungdomar äter sina måltider.
Fakta om boende 2
Boendet tar emot asylsökande pojkar och flickor upp till 18 år men endast pojkar bor där för tillfället. De som fyllt 18 kan därefter bo i lägenheter kopplade till boendet, vare sig de fått permanent uppehållstillstånd eller inte. Boendet har i undantagsfall rätt att ha kvar ungdomar upp till att de fyllt 21 år, om de av socialsekreteraren bedömts som mycket omogna. De ak-tuella ungdomarna på boendet är 14-18 år gamla. Ungdomarna har en kontaktperson var i per-sonalen. Dag och kväll finns två i personalen på plats, på helgen möjligen tre. En arbetar va-ken natt. Tre av de fast anställda och några av vikarierna är män, resten är kvinnor. I perso-nalen finns kristna och muslimer medan alla ungdomarna är muslimer. Utbildningar som finns representerade i personalgruppen är bl.a. socionomer, beteendevetare, fritidspedagoger och barnskötare. Boendet består av fyra fyrarumslägenheter. Det bor ungdomar i tre av lägenhe-terna och i en lägenhet finns förråd, kontor med mera. Alla ungdomarna har var sitt rum me-dantv-rum, dataspelsrum samt matsal är gemensamt för alla.
Fakta om boende 3
De 16 pojkarna på detta boende är 14-17 år gamla. Enligt ett avtal med Migrationsverket måste boendet ha minst fyra asylsökande ungdomar. Vid väldigt stort vårdbehov kan en ungdom i undantagsfall få stanna efter att ha fyllt 18 år. Pojkarna är kristna och muslimer. Alla ungdomar har två mentorer var i personalen. Hälften av personalen som arbetar dag och kväll är kvinnor, hälften män. Det brukar vara tre i personalen dag och kväll. Tre arbetar natt, en vaken och en sovande jourtjänst. I personalgruppen finns kristna och muslimer. Utbild-ningar i personalgruppen är socionom, beteendevetare, specialpedagog, fritidspedagog, be-handlingsassistent och gymnasieutbildning. Boendet ligger i ett stort hus med tre våningar samt källare. På bottenplan finns gemensamhetsutrymmen som matsal, stort kök, tv-rum, bordtennisbord samt personalutrymmen. Pojkarna bor på våningsplan ett och två och har egna rum och badrum. I källaren finns träningsmöjligheter som exempelvis boxningsredskap.
Fakta om boende 4
På boendet bor 10 pojkar mellan 15-18 år. De som inte fått permanent uppehållstillstånd när de fyller 18 får flytta till Migrationsverkets anläggningar ute i landet. De som fyller 18 och har fått permanent uppehållstillstånd får däremot stanna kvar i kommunen och får en intro-duktion där. Varje ungdom har två kontaktpersoner i personalen. Personalgruppen består av tre män och fem kvinnor. En arbetar sovande natt. Kristendom är den religion som finns re-presenterad i personalgruppen. Ungdomarna på boendet är kristna och muslimer. De utbild-ningar som finns i gruppen är socionom-, fritidspedagog- och beteendevetarutbildning samt gymnasieutbildning. Boendet är utformat så att det bor 2-3 ungdomar i lägenheter som ligger i samma trapphus. På bottenplan finns gemensamhetsutrymmen som matsal, vardags-, data-, spel- och musikrum, rum för telefontolkning och tvättstuga. Dessutom finns där personalens kontor.
Nedan ses en sammanställning av ytterligare boendefakta. I den sista kolumnen är personaltät-heten per boende uträknad, vilket innebär antal personer i personalen per pojke. Den genom-snittliga personaltätheten är drygt en i personalen per pojke.
Boende Antal pojkar Nationalitet pojkar Nationalitet personal Ålder personal Personal- täthet
B1 8 Afghanistan, Irak Iran, Kazakstan,
Sverige
27-50 8/10=0,8
B2 8 Afghanistan, Gambia,
Irak, Jemen, Somalia
Eritrea, Finland, Irak, Sverige, Syrien
32-60 8/10=0,8 B3 16 Afghanistan, Irak Somalia, Turkmenistan Uzbekistan Bosnien, Irak, Sverige, Tchad 30-58 16/13=1,2 B4 10 Afghanistan, Irak, Nigeria, Somalia Irak, Kroatien, Somalia, Sverige 28-60 10/8=1,3 Total 42 42/41=1
Tabell 1: Antal pojkar, nationalitet på pojkar och personal, ålder på personal samt personaltäthet
TOLKNINGSRAM
Utgångspunkt för jämförelsen av de fyra boendena för ensamkommande flyktingbarn är Förenta Nationernas Konvention om Barnets Rättigheter utifrån Hammarberg (2006) och Unicef (2009a & b) samt Randall Collins (2004) sociologiska teori om interaktionsritualer.
Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter
Denna konvention, ofta kallad Barnkonventionen, antogs 1989 av FN:s generalförsamling och är ett internationellt dokument som reglerar barns rättigheter. USA och Somalia är de enda länder i världen som inte har förbundit sig till att konventionen ska förverkligas. Sverige var ett av de första att ratificera konventionen, år 1990 (Unicef, 2009a).FN-kommittén har där-efter ombetts att framföra de viktigaste principerna i konventionen samt förtydliga budskapet i denna (Hammarberg, 2006).
Utifrån Hammarbergs (2006) sammanställning om Barnkonventionen har följande artiklar valts ut som relevanta för vår undersökning. Innebörden i de fyra huvudprinciperna är:
Artikel 2:1 Alla barn är lika mycket värda som vuxna. Alla barn är lika mycket värda som andra barn.
Artikel 3:1 Barnets bästa skall vara huvudprioritet för alla sociala välfärdsinstitutioner vars verksamhet rör barn (både i offentlig och privat regi), för alla domstolar, lag- stiftningsorgan och administrativa myndigheter.
Artikel 6:1-2 Barnet ska tillförsäkras överlevnad och utveckling.
Artikel 12:1 Barnet ska ha rätt att få göra sin röst hörd samt visas respekt för sina åsikter (Hammarberg, 2006).
I konventionen finns även en specifik punkt i en artikel som är särskilt relevant gällande flyktingbarn, nämligen den följande:
Artikel 22:1 Ett barn som kommer ensamt eller i sällskap med sina föräldrar och söker asyl i ett land ska tillförsäkras skydd och humanitärt stöd samt i övrigt åtnjuta de rättigheter som anges i konventionen (Hammarberg, 2006).
Konventioneningår, enligt Hammarberg (2006), i den internationella rätten men kallas emellanåt för en ”mjuk lag”. Kränkning av konventionen tas inte upp vid internationell domstol. De straffåtgärder som vidtas sträcker sig till påtryckningar och dålig publicitet. Enligt konventionen ska Barnrättskommittén ”granska de framsteg som gjorts av
konven-tionsstaterna i fråga om förverkligandet av skyldigheter enligt denna konvention”
(Ham-marberg, 2006, s. 19). En rapportering ska göras till kommittén, första gången inom två år och därefter vart femte år, av de stater som har förbundit sig att förverkliga konventionen (Hammarberg, 2006). Sverige har nu, enligt Unicef (2009b), för fjärde gången blivit gran- skat i detta avseende och den 12 juni 2009 lämnade kommittén sina slutsatser. Följande är exempel på viktiga punkter där kommittén anser att Sverige brister i implementeringen av konventionen:
• Alla barn som lever i Sverige ska bli skyddade mot att diskrimineras • Barnets bästa ska utrönas i asylsökningsprocessen
• Insatserna för barns psykiska hälsa ska utökas
• Inom 24 timmar ska god man ha utsetts för ensamkommande flyktingbarn (Unicef, 2009b).
Interaktionsritualer
Randall Collins (2004) har utvecklat en teori om interaktionsritualer. Denna utgår från Durk-heims, Meads och Goffmans arbeten. Collins har kommit fram till att fyra grundläggande in-gredienser måste ingå för att en lyckosam interaktionsritual ska uppstå. Minst två personer möts och påverkar varandra medvetet eller omedvetet med sin fysiska närvaro. De inkluderade känner var gränsen går gentemot de icke inkluderade. Deltagarna kommunicerar sin
upp-märksamhet på en aktivitet eller ett objekt och medvetenhet uppstår kring det gemensamma
fokuset. Deltagarna delar därmed samma känslomässiga erfarenhet eller sinnesstämning. Utifrån dessa förutsättningar menar Collins att fyra huvudsakliga utfall framträder: En känsla av medlemskap och grupplojalitet; känslomässig energi i form av hänförelse, initiativlust, självförtroende o.s.v.; högt respekterade symboler som representerar gruppen samt moralisk
tillhörighet till gruppen (Collins, 2004).
Varje människa dras till de interaktioner där de får den största emotionella behållningen energimässigt. Ritualerna behöver inte alls vara pampiga för att fylla sin funktion. I ritualer finns det, enligt Collins, en tvingande press på likhet mellan de personer som ingår. Ritualerna hyllar det som är socialt positivt värderat. Den moraliska lojalitetskänsla som uppkommer utmynnar sedan i altruism och kärlek individerna emellan. Det finns dock en baksida. När rituella symboler (en flagga, en ring o.s.v.) blir illa behandlade känner sig gruppmedlemmar-na moraliskt vanhedrade och vill försvara gruppen. Dengruppmedlemmar-na ilska kan leda till en starkt rituali-serad interaktion som ytterligare stärker gruppen, nämligen bestraffning av förövaren. Balans-en kan dock, i vissa fall, upprättas igBalans-en gBalans-enom att förövarBalans-en får uttrycka sig öppet och kanske även ursäkta sig (Collins, 2004).
Mindre lyckade ritualer gör individerna opåverkade av den interaktionella energin eller töm-mer dem helt enkelt på energi. Där finns väldigt lite eller ingen känsla av solidaritet, de ingå-ende personernas identitet blir inte positivt bekräftad, ritualsymbolerna respekteras inte. Så-dana ritualer genomlids ofta med en känsla av tvång, att vilja fly. De kan avslutas i tristess, rinna ut i sanden, och de kan även leda till depression. Det kan dock vara värdefullt att notera vad som inte fungerat i de mindre lyckade ritualerna för att komma fram till vilka ritualer som blir mer beständiga (Collins, 2004).
Vissa i en gruppritual har makt över andra, vissa är passiva och åter andra är motstånds-kraftiga. Ordergivaren och ordertagaren erkänner båda varandras roller och identifierar sig med dem. En person som dominerar en eller flera i gruppen kan därigenom vinna
uppskatt-ning av de andra i gruppen, menar Collins (2004). Förlorare är den som helt lämnar över sin vilja till ledaren. Ju mer frekvent den fysiska närvaron är i gruppen, desto större blir trycket att anpassa sig efter denna. Ju mindre variation bland de individer som ingår i gruppen, desto större blir solidaritetskänslan dem emellan. Samtidigt blir barriären gentemot dem som inte ingår tydligare. Individerna kan lära sig vilka symboler, t.ex. särskilda uttryck eller skämt, som är viktiga att kunna i gruppen för att inkluderas.
TIDIGARE FORSKNING
I detta kapitel kommer ett urval av relevant forskning om ensamkommande flyktingbarn, publicerad mellan år 2004-2009, att presenteras. Texterna beskriver situationen för ensam-kommande flyktingbarn som befann sig i Sverige, Storbritannien, Nederländerna, Belgien, U.S.A. och Australien.
Utökat stöd behövs för ensamkommande flyktingbarn i Sverige
Antalet ensamkommande flyktingbarn som sökt sig till Sverige de senaste åren har tredubb-lats. Därför menar Ascher (2009) att personal inom vård och omsorg, som kommer i kontakt med dessa barn, borde få kompetensutveckling för att bättre hantera barnens behov. Många av barnen har nämligen blivit svikna av vuxna. Studier som Ascher (2009) refererar till visar att även om upplevda trauman starkt påverkar barnets psykiska hälsa under den första tiden i ett nytt land, är det de levnadsförhållanden och det eventuella stöd som barnet kommer till i det nya landet som avgör hur dess psykiska hälsa kommer att bli längre fram. Respekt och om-sorg i bland annat skola och boende har stor betydelse, medan barnen istället kan skadas av misstänksamhet och rasism. Dessa barn måste, vid ankomsten, bevisa för Migrationsverket att de är under 18 år och klassas som barn. De eventuella dokument de har med sig kan räknas som oäkta och bedömningen av barnets ålder måste därför göras av barnläkare. Därefter kan barn som inte bedömts vara under 18 återsändas till oroliga länder där de inte har några an-höriga. Detta leder till att många ensamkommande flyktingbarn av rädsla lever undangömda och oskyddade. Asylprocessen upplevs som lång och plågsam av många av dessa barn. Vissa av dem reagerar på ett besked om uppehållstillstånd med en känsla av sorg och depression. De känner press att visa sig glada och tacksamma medan bortträngda och smärtsamma tankar och minnen kommer till ytan. Vissa kan växla mellan känslan av glädje och känslan av att vara diskriminerade i det nya landet. Uppehållstillståndet betyder också enligt Ascher (2009) hemskickade pengar till eventuella släktingar i hemlandet. Få försöker dock få hit sin familj men barnen behöver kärleksfullt vuxenstöd samt inflytande över viktiga områden i sina liv. Stöd från trygga vuxna i det nya landet kan kompensera den tid av omsorgsförlust som barnen upplevt. Samtidigt har dessa barn fått ta mycket ansvar för sitt liv och måste därför även ges utrymme för den självständighet och handlingskraft de visat prov på och bör inte ses som hjälplösa offer (Ascher, 2009).
Barn bör få mer ansvar över sina liv
I en artikel om Barnkonventionen framhåller Tolfree (2004) att barn inte ska betraktas som hjälpbehövande objekt utan istället som subjekt, som har rättigheter. Detta bör inte uppfattas i symbolisk mening utan systematiskt vävas in i allt arbete med barn, så att de aktivt får vara med och planera, genomföra och utvärdera de egna angelägenheterna. Han menar vidare att barn inte bör ses som ”sårbara”, som om det ingick i deras karaktärsdrag. Barns åsikter måste tas tillvara, liksom deras stöd- och skyddssökande beteende. Om barnen blir mer aktiva ökar det deras motståndskraft mot svårigheter, menar författaren. Barn som är separerade från sina
föräldrar bör uppmuntras till att hjälpa varandra, utbyta erfarenheter och diskutera svåra ämnen med varandra (Tolfree, 2004).
Utvidgat nätverk i nederländskt projekt
Även i en artikel från Nederländerna av De Gruijter och Rijkschroeff (2005) visas hur ung-domar med liknande erfarenheter kan hjälpa varandra. Där pågick under åtta veckor 2002 ett projekt för ensamkommande flyktingungdomar mellan 15-18 år som kallades ”Choices and opportunities”. Kursen leddes av f.d. ensamkommande flyktingbarn över 18 år med flykting-status och utgick från dessa ungdomars egna erfarenheter samt från kursmaterial. Den riktade sig både till asylsökande och till dem som fått avslag, då kunskaperna från kursen var tänkta att kunna användas även utanför Nederländerna. Kursen hölls i sju kommuner i landet och 84 ensamkommande flyktingungdomar deltog. Målet var att få dem involverade i aktiviteter i de-ras eget samhälle. Fokus låg på ungdomarnas styrkor istället för på de problem som finns kring dem. En utvärdering av kursen visade att majoriteten av deltagarna blivit mer aktiva i organiserade aktiviteter eller hade startat egna nätverk. Idén bakom kursen var att stärka ung-domarnas coping strategies genom att förankra dem i det lokala samhällets formella eller in-formella nätverk (De Gruijter & Rijkschroeff, 2005).
Ensamkommande flyktingbarn i Belgien behöver socialt stöd
Enligt Mels, Derluyn och Broekaert (2008) riskerar ensamkommande flyktingbarn psykisk problematik på grund av sina erfarenheter och sin boendesituation före, under och efter flykten. Trots detta visar studier att de är häpnadsväckande motståndskraftiga och att socialt stöd förmodligen är en viktig faktor till detta. Med socialt stöd menas här känslomässigt stöd, som visar att personen är värdefull och accepterad; informativt stöd, som definierar och förklarar det som är otydligt; social kamratskap, som att utöva fritidsaktiviteter tillsammans, samt instrumentellt stöd, t.ex. ekonomisk hjälp, materiella resurser och tjänster (Mels, Der-luyn & Broekaert, 2008). I Belgien blir ensamkommande asylsökande ungdomar placerade på asylcenter som förser dem med materiell hjälp som mat och sovplats, sanitär och medicinsk hjälp, utbildning och viss grundläggande psykosocial ledning. En fallstudie gjordes på ett medelstort asylcenter, drivet av Röda Korset, på belgiska landsbygden. 15 ensamkommande asylsökande flyktingpojkar bodde där tillsammans med 32 vuxna asylsökande. 12 pojkar i åldrarna 15-18 år deltog i studien vars resultat visade att personalen på asylcentret i ojäm-förbar grad var de mest stödjande personerna i pojkarnas nätverk. Alla pojkarna uppskattade det informativa och instrumentella stöd som personalen erbjöd. Kompisar med liknande etnisk bakgrund sågs också som broar till ett större socialt nätverk, genom att de tolkade samtal med personal och andra och bidrog med kunskap om belgisk kultur m.m. (Mels m.fl., 2008). Pojkarna ville gärna lära känna belgiska ungdomar, men detta upplevdes enligt Mels m. fl. som svårt, bl.a. för att det mest var pojkar från asylcentret som gick i deras klasser i skolan. Dessutom uttryckte vissa av dem besvikelse över att inga belgiska ungdomar pratade med dem och att en del kom med rasistiska uttalanden. Fem av pojkarna deltog i kurser på fritiden, men inte heller det resulterade i nya vänner. De allra flesta sa att de saknade känslomässigt och instrumentellt stöd från personalen. Sex av dem sa att de försökte glömma detta genom att vara aktiva i skolan och på fritiden. Det var därför bättre att vara i skolan än att vara ledig (Mels m.fl., 2008).
De slutsatser som formulerades i fallstudien var att ungdomarnas känslomässiga och sociala behov till stor del förbisågs. Personalen behöver ytterligare utbildning och medel till detta. Pojkarna behöver därtill få större möjligheter till fritidsaktiviteter p.g.a. de stressreducerande effekterna. Belgiska ungdomar borde också uppmuntras att ta kontakt med de asylsökande ungdomarna (Mels m.fl., 2008).
Sudanesiska flyktingpojkar om deras strategier för att hantera prövningar
I en amerikansk studie av Goodman (2004) berättar 14 ensamkommande flyktingpojkar från Sudan om sina upplevelser av våld och förlust under uppväxten samt om hur de hanterar pröv-ningar och trauman de utsatts för. Ungdomarna är, vid studiens genomförande, nyligen anlän-da till U.S.A. I dessa berättelser kunde författaren identifiera fyra teman bland de strategier pojkarna använde för att hantera sin tillvaro. Det första var kollektivitet och det gemensammajaget. Dessa flyktingpojkar såg sig själva som del i en viktig gruppgemenskap och använde
sällan pronominet jag utan istället vi i sina berättelser. Det andra temat var bortträngning och
distrahering. Det var vanligt att pojkarna förträngde traumatiska minnen både i det förgångna
och sedan de kommit till U.S.A. De uppmanade även varandra till detta. Att hålla sig upptag-na med diverse aktiviteter var också en vanlig strategi. Tema nummer tre var
meningsskapan-de. Många av pojkarna uttryckte sin övertygelse att Guds vilja gäller och att Gud bestämmer
om någon ska dö eller leva vidare, vilket hjälpte dem att inte ifrågasätta lidandet omkring dem. Det sista temat bland pojkarnas strategier att hantera sina svårigheter var en övergång
från hopplöshet till hoppfullhet. Otaliga upplevelser av död gav pojkarna en känsla av att
dö-den är oundviklig och kommer att ske snart. Men sedan de fick komma till U.S.A. har en känsla av hopp om ett fortsatt meningsfullt liv infunnit sig (Goodman, 2004).
Resultaten av denna studie betonar vikten av att förstå de kulturella variationerna på trauma-upplevelser men understryker samtidigt att det som kan framstå som motståndskraft hos poj-karna på längre sikt kan ge negativa konsekvenser. Paralleller kan dras till andra ensamkom-mande barn i världen som har upplevt krig och andra prövningar. Longitudinella studier be-hövs kring stresshantering och hanteringsstrategier hos dessa ungdomar (Goodman, 2004).
Utbredd misstro gentemot ensamkommande flyktingbarn
Bhabha och Crock (2007) berättar om arbetet med ensamkommande flyktingbarn i Australien, Storbritannien och U.S.A. Där framkommer att dessa barn, som är i stort behov av stöd och medkänsla, istället ofta möts av en utbredd misstro, fientlighet och tendens till bestraffning, vilket liknar de förhållanden många av dem flytt ifrån. Ensamkommande flyktingbarn har speciella behov, men dessa blir ofta inte sedda. En organiserad protokollföring av vilka barn som separerats från sina föräldrar saknas i dessa länder. Barnen behandlas ofta som vuxna och utsätts därför för stor risk. I Storbritannien kan barnen, enligt Bhabha och Crock (2007), bli frihetsberövade om de upptäcks vara äldre än 18. I Australien kan detta ske på obestämd tid. I U.S.A. har en utbredd användning av hand- och fotbojor varit vanlig vid transporter av en-samkommande flyktingbarn, men situationen har förbättrats något, enligt författarna. I Stor-britannien har ensamkommande flyktingbarn ett visst skydd i sin flyktingstatus medan de som reser in i Australien utan visum generellt är helt oskyddade. Barn som utsatts för trafficking har visserligen rätt att beviljas skydd i Australien, men detta sätts sällan i bruk. I U.S.A. håller ett visst skydd för unga flyktingar på att utvecklas (Bhabha & Crock, 2007). Varken i U.S.A. eller Australien erbjuds barnen någon information eller särskilt stöd inför asylprocessen. De förstår ofta inte vad den innebär, vilket kan leda till ångest och trauman. Avsaknaden på bra tolkar är utbredd. Det är också vanligt förekommande att barnen inte har någon som företräder dem juridiskt. I Storbritannien ska asylprocessen däremot inledas på ett barnvänligt sätt och ledas av specialiserad personal (Bhabha & Crock, 2007).
METOD
I detta kapitel kommer först en presentation av hur metodval och urval samt informations-insamling gått till. Sedan följer en redogörelse för tillvägagångssättet kring intervjuerna. Det vetenskapsfilosofiska perspektivet beskrivs därefter, liksom förfarandet kring materialbearbet-ningen. Till sist förs ett resonemang gällande uppsatsens reliabilitet, validitet, generaliserbar-het samt kring etiska aspekter.
Metodval
Den forskningsstrategi som valts för undersökningen är en kvalitativ metod. Den är lämplig när försökspersonernas subjektiva beskrivning av den sociala verkligheten är det centrala (Bryman, 2002). Utifrån frågeställningarna är det just intervjupersonernas beskrivningar av verksamheten vid boendena som är grundläggande. Därför lämpar sig den kvalitativa me-toden ypperligt. Det låga antalet undersökta boenden tillåter också en djupare analys av de beskrivningar som där ges. Nackdelen är att intervjumaterialet kan bli förhållandevis stort om intervjupersonerna uppmuntras att berätta fritt i öppna frågor. Så blev fallet i denna under-sökning. Ett rikt material är naturligtvis på inget sätt negativt i sig, det kräver dock en större mängd bearbetning. Den kvantitativa forskningen eftersträvar däremot en objektiv framställ-ning av verkligheten (Bryman, 2002), vilken inte är lika intressant i detta avseende. Inled-ningsvis hade vi funderingar på att ha ett induktivt angreppssätt på uppsatsen. Detta innebär bl.a. att forskaren inte från början har en färdig teori att utgå ifrån (Bryman, 2002). När vi fick förslaget att använda teorin om interaktionsritualer insåg vi dock att denna teori väl överens-stämde med våra egna tankar kring uppsatsens teoretiska utgångspunkt. Vid ett deduktivt angreppssätt, skriver Bryman, (2002) utgår forskaren från början ifrån en utvald teori.Detta angreppssätt används således i denna uppsats. Arbetet har därtill genomgående utgått ifrån uppsatsens frågeställningar.
Urval
Anledningen till att de fyra valda boendena utsågs att vara med i undersökningen var att före-ståndaren på ett av boendena berättade att det redan pågick ett mindre utbyte av erfarenheter mellan detta och de tre andra boendena. När resultaten från vår studie presenterats är det där-för där-förhoppningsvis enklare där-för dem att jämdär-föra och dra lärdom av hur arbetet på de andra bo-endena bedrivs. Detta gör att studien av dessa fyra boenden känns särskilt meningsfull. Posi-tivt med valet av boenden var också att de delvis skiljer sig från varandra genom att två av dem finns i mindre orter och de andra två i orter som är lite större. Av tids- och utrymmesskäl gjordes bedömningen att fyra boenden var tillräckligt för att uppfylla ändamålet med under-sökningen.
Intervjupersonerna på boende 1,2 och 3 är kvinnor, 32 -36 år gamla, och utbildade till socio-nomer och beteendevetare. De började alla arbeta på respektive boende vid årsskiftet 2007-2008. Intervjuerna med boende 1 och 3 gjordes med boendenas gruppledare. På boende 2 kunde denna av tidsbrist inte medverka men gick innan intervjun igenom intervjuguiden med en av de anställda på boendet och den senare blev därefter boendets intervjuperson. Intervju-personen på boende 4 är man och i 50-års åldern. Han har ingen universitetsutbildning men många års erfarenhet av arbete inom kommun och landsting. Han hade vid intervjutillfället arbetat som chef för boende 4 i två månader. Samtliga intervjupersoner är födda i Sverige.
Litteraturinsamling
För att få en bild av forskningsläget inom området ensamkommande flyktingbarn i världen gjordes sökningar i Örebro universitets databaser under ämneskategorin socialt arbete. De
databaser som användes där var ASSIA, Social Services Abstracts och Sociological Abstracts. Sökorden var de följande: unaccompanied*, separated*, child*, youth*, minor*, adolescent*, housing*, residen*, placement*, asylum*, immigrant*, refugee*, social work* och welfare service*. Användningen av asterisken innebär att sökresultaten inkluderar alla ord som före-går asterisken. Sökningar genomfördes även i universitetets databaser Elin@Örebro med sök-orden unaccompanied och children samt Libris med söksök-orden unaccompanied* och child*. I sökmotorn Google användes sökorden ensamkommande flyktingbarn*.
Intervjuerna
För att spara tid intervjuades boende 1, 2 och 4 över telefon. På boende 3, som är närmare beläget, gjordes däremot en besöksintervju. Vid denna kunde dock endast den ena av oss närvara. På grund av en oförutsedd händelse gjordes intervjun med boende 1 under två dagar. Alla telefonintervjuerna spelades in på kassettband och genomfördes med telefonens högta-lare påkopplad, så att intervjupersonen och vi båda kunde höra varandra. Ostrukturerad eller semistrukturerad intervju brukar användas i kvalitativa undersökningar (Kvale, 1997). Vi valde att använda semistrukturerad intervju för att under intervjun ha stöd av intervjuguiden men samtidigt ha friheten att ställa följdfrågor om så behövs. Varje intervju tog 1 ½ - 2 tim-mar att genomföra. Efter varje intervjutillfälle avlyssnades det aktuella kassettbandet bit för bit och intervjun transkriberades sedan. Vi lyssnade och skrev på varsitt håll ner två intervjuer var. Detta kommer att beskrivas utförligare under rubriken Reliabilitet.
Vetenskapsfilosofiskt
perspektiv
För att få en djupare förståelse av de rutiner som beskrivs av intervjupersonerna används ett fenomenologiskt betraktelsesätt. Detta är en filosofisk inriktning vars förespråkare resonerar som så att människors handlingar bär mening och att det är forskarens uppgift att utröna hur världen ser ut ifrån intervjupersonens perspektiv, med utgångspunkt i dennes uttalanden. Att ta reda på vilken mening han eller hon lägger i vissa handlingar. För att kunna göra det måste forskaren samtidigt sätta sin egen förförståelse åt sidan (Bryman, 2002) Vi resonerar som så att detta är omöjligt. Däremot anser vi att en strävan efter medvetenhet kring de egna fördom-arna är önskvärd för att i möjligaste mån undvika en tolkning baserad på förutfattade mening-ar. Även Kvale (1997) skriver att strävan inom fenomenologin är att utsätta de egna förutfatt-ade meningarna för kritisk analys och inte att försöka utplåna dessa totalt. Vi hförutfatt-ade båda mycket liten kunskap kring begreppet ensamkommande flyktingbarn innan arbetet med un-dersökningen började och trodde exempelvis att de flesta var betydligt yngre än vad majori-teten är. Denna okunskap innebär ändå på intet sätt en frånvaro av förförståelse.
Bearbetning av intervjumaterialet
Kvale (1997) skriver att fenomenologisk meningskoncentrering innebär att intervjupersonens uttalanden kortas ner så att innebörden uttrycks mer koncist. Större intervjumaterial kan då förminskas och bli mer hanterbart. Giorgis (Kvale, 1997) metod för meningskoncentrering be-står av fem steg. I det första steget läser forskaren igenom hela materialet. I andra steget ur-skiljer forskaren de textavsnitt som berör ett visst område. Dessa avsnitt kallar Giorgi för na-turliga meningsenheter. Enheternas huvudinnehåll formuleras i det tredje steget kortfattat om till ett centralt tema. Detta ska, så långt det är möjligt, ske utan inblandning av forskarens för-domar. Det fjärde steget innebär att meningsenheterna kontrolleras om de är i enlighet med studiens syfte. I det sista steget sammanfogas till slut alla centrala teman till en löpande text. Vi läste först igenom det transkriberade intervjumaterialet som baserats på den sammanlagt cirka sju timmar långa intervjutiden. Sedan valdes meningsenheter ut som handlade om ett särskilt ämne och formulerades till centrala teman, t.ex. introduktion och vardagsliv. Dessa
teman utgår från undersökningen syfte och frågeställningar. Till sist bands de centrala temana samman med de tillhörande meningsenheterna.
Reliabilitet
Enligt Bryman (2002) är en studie reliabel och tillförlitlig om den med samma resultat kan genomföras återigen och inte påverkas av slumpmässiga och temporära förutsättningar. En fördel med ljudinspelning är att intuitiva tolkningar av intervjupersonernas svar under inter-vjun kan kontrolleras flera gånger, enligt Bryman (2002). Trots att alla intervjuer spelades in, gjordes ändå av säkerhetsskäl anteckningar av den av oss som inte ställde frågorna. Under tre av uppsatsens intervjuer turades vi om att ställa frågorna för varannan kategori i intervju-guiden. Den intervjuare som för tillfället inte ställde frågorna kunde därför koncentrera sig på om dessa besvarades på ett fullgott sätt eller inte, vilket är fördelaktigt. Bryman (2002) näm-ner vikten av intervjuarens flexibilitet under intervjun. Intervjuaren ska kunna vidareutveckla intressanta ämnen som intervjupersonen tar upp (Bryman, 2002). Under alla tre telefoninter-vjuerna tog dock kassettbandet slut innan intervjun var färdig. Risk för misstolkning och minnesfel kan därför självfallet finnas. Den kan emellertid ses som mildrad av att vi båda fanns närvarande och tog anteckningar.
Som tidigare nämndes lyssnade och skrev vi på varsitt håll ner två intervjuer var. Det bestämdes innan att texten skulle rensas på upprepningar, för att redan i det läget göra materialet mer hanterbart. Vad som sållades bort och inte baserades på våra respektive tolkningar av vad som var viktigt, vilket självfallet kan skilja sig åt emellan oss. I direkt anslutning till intervjuerna diskuterade vi dock igenom intervjuernas grundinnehåll, vilket ändå torde minska risken för en sänkt reliabilitet i det avseendet. Vid transkriberingen upptäcktes ändå att några frågor trots allt inte besvarats alls eller besvarats ofullständigt och att vissa ord blivit otydliga på inspelningen. Detta hanterades på två olika sätt av oss när de transkriberade intervjuerna skulle sändas till intervjupersonerna för genomläsning och för-tydliganden. Den ena av oss markerade uteblivna svar med frågetecken i en stark färg i sina två transkriberade intervjuer. Den andra markerade problematiska ställen med små fråge-tecken men samlade även alla uteblivna frågor och otydligheter från bandet i punktform på ett annat dokument som bifogades det också. Alla transkriberade intervjuer utom en lästes ige-nom av oss båda innan de via e-post skickades till intervjupersonerna för geige-nomläsning. Dessa skillnader i förfarande berodde på misstag i kommunikationen oss emellan. Tydliga riktlinjer för arbete på varsitt håll eller gemensamt arbete med materialet hade förmodligen varit bättre. Vi höll oss därefter främst till gemensamt arbete. De flesta svaren från intervju-personerna inkom emellertid, vilket borde tyda på att reliabiliteten inte störts nämnvärt av de skilda tillvägagångssätten från vår sida. De som inte fått det bifogade dokumentet med sam-lade frågor i punktform svarade dock långt senare. Detta kan bero på en tillfällighet men kan ändå vara värt att notera. Värt att nämna är även att intervjumaterialet från boende 4 är något mindre omfattande än det från de andra boendena, vilket kan bero på att intervjupersonen hade begränsat med tid. Uppsatsens resultat kan naturligtvis i någon mån påverkas av detta. Däremot skickade intervjupersonen på boende 4 den verksamhetsbeskrivning som boendet höll på att färdigställa.
Validitet
Validiteten i en studie är, enligt Bryman (2002), i metodhänseende bland det viktigaste att
mäta. En vanlig kontrollfråga vad gäller validiteten är huruvida forskaren mäter det han eller hon avser att mäta med den utvalda metoden (Bryman, 2009). I denna undersökning används kvalitativ metod och semistrukturerad intervju. Intervjuguiden framställdes efter viss genom-läsning av tidigare studier och teori. Bryman (2002) redogör för skillnaden mellan öppna och slutna frågor. Fördelen med öppna frågor är att den intervjuade inte leds mot ett visst svar.
Denne kan tala fritt och kan då även ta upp ämnen som forskaren är obekant med. Nackdelen är att intervjumaterialet kan bli väldigt stort om den som intervjuas har mycket att berätta. Svaren på slutna frågor är däremot enklare för forskaren att bearbeta. Däremot finns risk för att svaren inte blir så utförliga som önskas (Bryman, 2002). Intervjuguiden innehåller öppna frågor där den intervjuade har möjlighet att berätta fritt. Den innehåller dock även slutna frå-gor som väldigt specifikt ringar in något visst som vi vill veta mer om, ifall detta inte tagits upp av intervjupersonen som svar på en öppen fråga. Detta medför att intervjuerna innehåller rikligt med information kring verksamheternas rutiner, vilket efterfrågades i syfte och fråge-ställningar. Frågorna i uppsatsens intervjuguide bedöms av oss även som tillräckligt välfor-mulerade för att uppfylla uppsatsens syfte. Det stora intervjumaterialet beror troligtvis bl.a. på att intervjuguiden, enligt önskemål från intervjupersonerna, skickades över via e-post innan intervjuerna. Detta medförde att de kunde vara förberedda på frågorna vid intervjutillfället. Alla hade trots detta inte hunnit läsa frågorna.
Generaliserbarhet
Kvantitativa forskare strävar efter att deras studier ska kunna generaliseras i en viss population. Detta är däremot inte målet för den kvalitativa forskningen där tonvikten ligger på att finna en förståelse för värderingar och beteenden i en specifik kontext. Å andra sidan har den kvalitativa forskningen fått kritik just för att den inte går att generalisera utanför den miljö och situation där den genomfördes (Bryman, 2002). I denna undersökning finns inga anspråk på generaliserbarhet av resultaten. Intervjupersonernas svar står för dem och är i första hand ämnade för en jämförelse de fyra boendena emellan.
Etik
Informerat samtycke innebär att de personer som ska undersökas får information om syftet
med undersökningen, dess upplägg samt fördelar och risker med att delta innan de ger sitt eventuella samtycke. Undersökningspersonerna får även veta att deltagandet är frivilligt och möjligt att avbryta om så önskas (Kvale, 1997). Intervjupersonerna informerades om ovan-stående både via e-post och telefon före intervjutillfällena och gav sitt samtycke.
Konfiden-tialitetskravet betyder att privat information om undersökningspersonernas identitet inte kom-mer att utlämnas. Undersökningspersonerna måste lämna sitt medgivande till att identifierbara data publiceras i de fall detta trots allt är aktuellt (Kvale, 1997). Avsikten var initialt att inter-vjupersonerna och de fyra boendena skulle figurera med sina namn i uppsatsen, vilket de in-tervjuade samtyckte till. Efter hand bedömdes det dock från författarnas sida som onödigt att uppge dessa namn. Nyttjandekravet innebär, enligt Vetenskapsrådet (2002), att uppgifter om individer inte får användas till annat än i forskningssyfte. Intervjupersonerna fick i inlednings-skedet information om att intervjumaterialet endast kommer att användas i denna
undersökning samt som arbetsmaterial för de fyra boendena.
RESULTAT OCH ANALYS
Nedan följer en sammanställning av de resultat som framkommit i intervjuerna med de fyra boendena. Verksamheterna beskrivs och jämförs samt exempel på likheter och olikheter i boendenas rutiner tas upp. Detta redovisas under fem teman som utgår ifrån de fem fråge-ställningarna. I anknytning till varje tema följer en analys som utgår från undersökningens tolkningsram. Boende 1 kommer fortsättningsvis att förkortas B1, boende 2 förkortas B2 o.s.v.
Introduktion av nyanlända ungdomar på boendena
På alla boenden utses en kontaktperson åt varje ungdom, på B3 t.o.m. två kontaktpersoner per pojke. Den första eller andra dagen som en ungdom anländer sker på alla boenden ett infor-mationssamtal med tolk, där ungdomen bl.a. delges regler som måste följas. På B1 tolkar, om möjligt, personal som talar ungdomens språk vid detta samtal, annars anlitas tolk. Sedan får ungdomen i lugn och ro installera sig på boendet. På B3 har kontaktpersonerna ytterligare ett informationssamtal med ungdomen efter några dagar:
”Jag tror att man verkligen måste tänka på att informationen måste tas flera gånger på olika sätt. Bara för att man har berättat för en kille att det här gäller, så kan man inte förvänta sig att den killen har tagit in det”. (B3)
På B1 är introduktionen indelad på tre pass, varav ett består av en rundtur i staden. Tre av bo-endena nämner även att ungdomarna får underteckna ett boendekontrakt med boenderegler. På alla boenden får ungdomarna en god man i lokalområdet, vilken utses av Överförmyndar-nämnden3. På B1 sker detta inom några veckor. På B2 kan det dröja ett tag. På B3 bestäms vid nysamtalet hur kontakt ska hållas, främst mellan mentor och god man.
Analys
Alla ungdomar på boendena får således stöd av kontaktperson och god man. Detta kan vara ett försök att se till barnets bästa, i enlighet med artikel 3:1 i Barnkonventionen (Hammarberg, 2006). Genom att ungdomarna får ett sådant vuxenstöd finns förutsättningar för att en positiv
interaktionsritual, med Collins (2004) terminologi, kan påbörjas mellan ungdom och vuxen.
Ascher (2009) påpekar vikten av vuxenstöd för ensamkommande flyktingbarn under den för-sta tiden i det nya landet. I Mels, Derluyn och Broekaerts (2008) undersökning betonas vikten av informativt stöd till ensamkommande flyktingbarn. På de fyra boendena tillhandahålls följ-aktligen dessa former av stöd. FN:s Barnrättskommitté poängterade dock i sin rapport om brister vid implementeringen av Barnkonventionen att god man måste utses inom 24 timmar (Unicef, 2009b). Så snabbt sker det alltså inte på de undersökta boendena.
Vardagsliv
En vanlig dag på alla boendena börjar med väckning, om inte ungdomen själv klarar av att vakna. På B1 blir ungdomarna utan frukost om de inte är uppe 07:15:
”Har man missat frukosttiden så har man. Vi tycker det är jätteviktigt med frukost men vi kan inte heller ha att personalen är kvar i köket och […] [ungdomarna] kommer för sent till skolan”. (B1)
3 ”Överförmyndarnämnden ansvarar för tillsyn över förmyndares, förvaltares och gode mäns uppdrag enligt
Före eller efter middagen läser många ungdomar läxor. På B2 brukar detta ske i köket och personalen är med och assisterar vid behov. Pojkarna på B4 sköter ibland läxläsningen själva i sina lägenheter, och ibland hjälper personalen till. På alla boenden sköter ungdomarna sin egen tvätt. Pojkarna på B4 sköter städningen av sina lägenheter själva, under handledning av personalen. På två av boendena nämns att pojkarna en dag i veckan städar sina rum och toaletter. På B2 städas då även hela boendet. Personalen försöker motivera alla att hjälpa till. På B1 är boendets policy att ungdomarna ska medverka i hushållsarbetet, vilket dock är något som personalen får arbeta hårt med.
På alla boendena åker många av ungdomarna på aktiviteter innan eller efter middagen. B2:s personal hjälper ibland till att skjutsa sina pojkar om det inte går någon buss. Tre av boendena har fasta mattider, men om någon ska på aktivitet ställs en tallrik med mat undan till denne. På B4 finns däremot inga bestämda mattider. På alla boenden utom ett äter de flesta ungdomarna gemensamt. Personalen på B2 är envisa med detta, då de tror att gemenskapen ger trygghet. Där bjuds för övrigt alltid på flera alternativrätter. Varje kväll har två pojkar matansvar tillsammans med en i personalen på B3. Även på B1 fanns förut ett liknande schema. Detta frångicks dock, då många av pojkarna hade aktiviteter på kvällarna och det kunde bli konflikter kring schemat:
”Så just nu har vi det på frivillig basis. Man står och pratar och så säger man:’Du kan väl hjälpa mig med disken'. [...]Det finns de som tycker väldigt mycket om att stå med personalen och diska och prata. De tycker det är jättemysigt. Sen finns det de som hela tiden vill försöka undvika det. Då får man ju jobba lite med dem”. (B2)
På tre av boendena nämns att förberedelser inför sänggående sker mellan 22:00-23:00.
Analys
De fyra boendena har alltså utvecklat rutiner för vardagsbestyren i ungdomarnas liv. Rutin-erna boendena emellan skiljer sig som synes på vissa områden, bl.a. gällande ungdomarnas grad av ansvar för de individuella och de gemensamma angelägenheterna på boendena. På vissa av boendena förväntas ungdomarna vara mindre aktiva än på andra. Barns motstånds-kraft mot svårigheter ökar emellertid om de är mer aktiva, enligt Tolfree (2004), vilket dessa ungdomar därmed blir om de hjälper till mer, bl.a. vid boendenas vardagsrutiner. Detta kan vara ett sätt från boendenas sida att följa Barnkonventionens artikel 6:2 om barnets rätt till utveckling (Hammarberg, 2006). Collins (2004) menar att rutiner, eller ritualer, kan vara en-kla men ändå fungerande. Detta är tydligt i citatet ovan som visar att vissa av ungdomarna gärna kombinerar social samvaro med att hjälpa till i köket. Citatet kan möjligen också exem-plifiera Collins (2004) ord om att varje människa dras till de interaktioner där de får den största emotionella behållningen energimässigt.
Kommunikation i vardagen
I kommunikationen med ungdomarna använder personalen på boendena svenska, till viss del engelska, kroppsspråk och andra språk som ungdomar och personal gemensamt i mer eller mindre grad behärskar. Andra ungdomar som kommit längre med svenskan kan också vara behjälpliga. Ibland kan det dock bli problem om någon ungdom alltid vill hjälpa en annan med kommunikationen:
”[Om] vi [har] en kille som hela tiden går in och översätter eller pratar i stället för sin landsman […], då försöker vi prata om det. […]Att vi måste få veta vad pojken som inte får berätta med egna ord egentligen tycker och tänker om olika saker. ”
(B3)
B3:s intervjuperson påpekar att personalen använder för krångliga ord ibland och att det är viktigt att upprepa och ställa kontrollfrågor tills pojkarna förstått. De som inte är landsmän har ofta andra språk som de till viss del kan, som de kommunicerar med de andra ungdomarna på. Samtidigt säger B3:s intervjuperson att det finns gemensamma ord och uttryck på svenska eller på de andra språken som alla på boendet, både ungdomar och personal, förstår och an-vänder. Alla boenden bokar tolk när något viktigt ska diskuteras. På B4 får personal som kan ungdomens språk dock om möjligt ersätta tolken, då tolkhjälp trots allt är en kostnad, säger intervjupersonen. På B2 anlitas tolk minst en gång per vecka och pojke:
”Vi bokar tolk ungefär en dag i veckan när vi ska ha riktiga diskussioner och utöver det om det är något speciellt. De har ju rätt till att få prata på sitt eget språk ordentligt. En del vill ha tolk ett helt år och andra som kan bra svenska kanske inte vill ha tolk varje gång eller om de kan engelska bra. Men speciellt i början är det mycket pappersarbete och då anlitar vi ofta tolk”. (B2)
Om det känns hindrande att tala inför en tredje person bokas telefontolk. Vissa pojkar vill vid viktiga samtal dock hellre tala svenska eller engelska. På B3 används ofta tolk.
Alla fyra boendena har husmöten. Intervjupersonen på B3 framhåller dock att det kan vara svårt att ha ett möte med tonårspojkar då vissa tenderar att vilja hävda sig inför varandra. Bo-endet letar efter den bästa formen för dessa möten, då det kan bli mycket rörigt med alla språk och tolkar. På B4 används inga tolkar på mötena då boendet anser det vara viktigt att ungdom-arna lär sig svenska. På B1:s och B2:s husmöten lyfter både personal och pojkar fram önske-mål och klagoönske-mål. Detta är ett sätt att ge pojkarna utrymme att känna sig delaktiga i beslut som rör dem, menar B2:s intervjuperson. Röstning sker i olika frågor. De som inte har möjlig-het att närvara kan i förväg lämna sin röst. Två av boendena nämner att dessa träffar lätt blir klagomöten från ungdomarnas sida.
Analys
På de fyra boendena anlitas alltså tolk, vilket är i enlighet med Barnkonventionens artikel 12:1 (Hammarberg, 2006) som säger att varje barn har rätt att göra sin stämma hörd. Värt att po-ängtera är dock att det varierar boendena emellan i vilken utsträckning tolk används. Dessa olikheter strider mot Barnkonventionens artikel 2:1 som understryker att alla barn är lika mycket värda som andra barn och vuxna (Hammarberg, 2006). I artikel 6:2 framhålls barnets rätt att få utvecklas. Möjligheten att vid behov få uttrycka sig genom tolk borde främja barnets utveckling. På boendena hjälper emellertid de pojkar som har kommit längre i svenskan således de andra pojkarna genom att tolka. Detta ses även i Mels, Derluyns och Broekaerts (2008) undersökning som visade att kompisar med liknande etnisk bakgrund sågs som broar till ett större socialt nätverk, genom att de tolkade samtal med personal och andra och bidrog med kunskap om belgisk kultur m.m. På B3 används alltså vissa gemensamma ord som alla inom boendet förstår. Interna skämt har också uppstått som förstås bäst av gruppmedlem-marna. Detta kan ses som ett uttryck för de gemensamma symboler och den grupplojalitet som Collins (2004) menar uppstår vid lyckosamma interaktionsritualer. Han menar att sär-skilda uttryck eller skämt kan vara viktiga att kunna för att inkluderas i gruppen (Collins, 2004).
På boendenas husmöten finns möjligheter för ungdomarna att göra sin röst hörd, i enlighet med Barnkonventionens artikel 12:1 (Hammarberg, 2006). Även Tolfree (2004) anser att barn
aktivt bör få vara med och planera, genomföra och utvärdera de egna angelägenheterna. Det finns dock, som ovan nämndes, en tendens hos ungdomarna att vilja hävda sig inför varandra på husmötena. Detta kan jämföras med Collins (2004) beskrivning av hur vissa i en grupp-ritual har makt över andra, vissa är passiva och åter andra är motståndskraftiga. Collins (2004) menar att det kan vara värt att notera det som inte fungerat för att komma fram till en mer be-ständig ritual, vilket är vad som sker i B3:s sökande efter en bra form för husmötena. Enligt Collins (2004) genomlids vissa ritualer med en känsla av tvång, att vilja fly. På B2 nämns att vissa pojkar aldrig ens kommer till mötena.
Hälsa
Ungdomarna på B2 får genomgå en hälsokontroll som nyanlända. Vissa av dem har problem med hälsan och då blir det en del kontakt med skolhälsovården och sjukhuset. Personalen får lära sig att hantera medicinering och annat kring ungdomarnas eventuella sjukdomar. B1 och B3 samarbetar med asylhälsan, som har personal med specialistkompetens kring flykting- och invandrarproblematik. Där finns även möjlighet till kurator- och psykologsamtal. På alla bo-enden kan samtal genom socialtjänsten ordnas. Vid svårare psykiska problem kontaktar samt-liga boenden Barn- och ungdomspsykiatrin och god man hålls alltid informerad. I övrigt kan ungdomarna uppsöka skolkuratorn och på B3 kan pojkarna även få samtal via kyrkans diako-nicenter. Pojkarna får då och då depressioner p.g.a. hemlängtan, kulturkrock m.m. Speciellt nattpersonalen får ta emot mycken ledsamhet. På B4 används ibland tolk i dessa samman-hang, då språket vid känslomässiga samtal kan bli ett hinder. Intervjupersonen där, liksom på B1, menar att det är viktigt att arbeta specifikt med var och en av ungdomarna:
”Jag säger till min personal att jobba så mycket individuellt som möjligt med ungdomarna som gör att de känner att de blir sedda. Det viktigaste för mig är den individuella delen.” (B4)
Vid avslag försöker personalen på boendena att stötta pojkarna och observera hur de mår. På B1 har beslutats att den gode mannen ska vara den första att bli informerad om ungdomen fått avslag:
”Vår rutin är att gode mannen bedömer om vi behöver förbereda oss. Säg att det är en ungdom som vi befarar kommer att reagera väldigt starkt kan det behövas extrapersonal när vi meddelar beslutet. Då tar gode mannen kontakt med mig så vi planerar ihop.” (B1)
Även på B2 kallas extrapersonal in i de lägena. Om ungdomen så önskar kan personalen vara med när resten av gruppen får beskedet. Personalen brukar där samråda med varandra samt ha nätverksträffar för att hitta en bra handlingsplan kring den aktuelle pojken. Intervjupersonen på B3 önskar att rutinerna kring hanteringen av ungdomarnas krisreaktioner vore mer basera-de på en djupare kunskap hos personalen, t.ex. kring vilka frågor som kan vara lämpliga att ställa till ungdomarna.
Analys
FN:s Barnrättskommitté pekade under våren 2009 på att Sverige måste öka insatserna för barns psykiska hälsa, eftersom det finns brister på detta område (Unicef, 2009b). Mels, Der-luyn och Broekaert (2008) kom i sin fallstudie fram till att de undersökta ungdomarnas kän-slomässiga och sociala behov till stor del förbisågs. Personalen behöver ytterligare utbildning och ekonomiska resurser (Mels, m.fl., 2008). Goodman (2004) är inne på samma linje och skriver att longitudinella studier behövs kring hanteringsstrategier för dessa ungdomar. Även Ascher (2009) menar att personal inom vård och omsorg, som kommer i kontakt med
ensam-kommande flyktingbarn, borde få kompetensutveckling för att bättre hantera dessa barns be-hov. På alla boendena försöker personalen alltså på olika sätt stötta pojkarna och observera hur de mår i händelse av avslag. Detta kan tyckas vara i enlighet med Barnkonventionens artiklar 22:1 och 6:1-2 om barnets rätt till skydd och överlevnad (Hammarberg, 2006). Sam-tidigt ska barn inte ses som ömtåliga av naturen, menar Tolfree (2004).
På boendena satsas i olika hög grad på att skapa gemenskap mellan ungdomarna. Collins (2004) menar att ju mindre variation det finns bland de individer som ingår i gruppen, desto större blir solidaritetskänslan dem emellan. Samtidigt blir barriären gentemot dem som inte ingår tydligare. Han har även noterat att det i interaktionsritualer finns en tvingande press på likhet mellan de personer som ingår (Collins, 2004). Detta kan kanske utjämnas något genom B1:s och B4:s omnämnda strävan efter att arbeta individuellt med ungdomarna, så de känner att de blir sedda.
Fritidsaktiviteter
Boendenas ungdomar har alla möjlighet till att utöva individuella eller gemensamma aktiviteter. De är dock i väldigt olika grad vana, och pigga på, att utöva organiserade fritids-aktiviteter när de kommer. De som har svårt att komma igång borde personalen arbeta mer med, anser B2:s intervjuperson. Pojkarna där betalar endast 10 % av terminsavgiften för sina aktiviteter, samt får fritt badkort eller gratis simundervisning. De får också 200 kronor per månad som de fritt kan disponera ihop med sin kontaktperson, vilket dock sällan hinns med av personalen. Även B3 bjuder sina pojkar på en del av avgiften för fritidsaktiviteter. På B3 tränar vissa elever på skolan. På de flesta boendena nämns fotboll och på B1 och B3 även karate, på det senare boendet genom Röda Korset. På två av boendena finns möjlighet att spela bordtennis och på B3 även att träna boxning på boendet. Alla boendena uppmuntrar till individuella fritidsaktiviteter, men på alla boenden görs ändå gemensamma aktiviteter varje vecka för att stärka gemenskapen i gruppen. Speciellt på B2 arbetas det ständigt medvetet med att skapa gemenskap. Gruppen bör dock inte bli som ett kollektiv, menar B3:s intervju-person. Två av boendena åker ofta till idrottshallar och spelar t.ex. fotboll. På B2 nämns skid- eller pulkaåkning eller simning tillsammans.
Analys
Boendena uppmuntrar ungdomarna att utöva fritidsaktiviteter. Vissa av ungdomarna är dock mindre villiga till detta. Enligt Barnkonventionens artikel 12:1 har alla barn rätt att framföra sin åsikt i sina egna angelägenheter (Hammarberg, 2006). Samtidigt måste boendena enligt artikel 6:2 (Hammarberg, 2006) se till att barnen utvecklas. Denna balansgång mellan att låta ungdomarna följa den egna viljan och samtidigt få en sund utveckling kan ibland vara svår för boendena. Mels, Derluyn och Broekaert (2008) kom fram till att pojkarna på asylcentret i Belgien behövde få större möjligheter till fritidsaktiviteter på grund av de stressreducerande effekterna. Även Goodman (2004) berättar att de sudanesiska pojkarna understryker vikten av att sysselsätta sig med diverse aktiviteter för att hålla tillbaka negativa minnen.
Individuella fritidsaktiviteter är viktiga, enligt alla boendena. Även gemensamma aktiviteter framhålls som stärkande för gemenskapen, dock i olika hög grad på respektive boende, som ovan nämndes. Collins (2004) lyfter även han fram de positiva och negativa aspekterna av gruppgemenskap. Ju mer frekvent den fysiska närvaron är i gruppen, desto större blir solida-ritetskänslan och samtidigt barriären gentemot dem som inte ingår, menar Collins (2004).
Skola
På B1 och B4 får ungdomarna börja skolan inom två veckor:
”Efter1-2 veckor ungefär då har de börjat sätta sig in i rutiner. Vi tycker inte att det är något bra att kasta in dem i skolan utan vi vill lära känna personen i vardagen.” (B4)
En kartläggning över pojkarnas tidigare studier görs där innan de får börja skolan. B1:s högstadieungdomar får börja skolan redan dagen efter att de kommit till boendet men på B2 får de vänta längre:
”Där kan det ta runt åtta veckor innan de får plats och det är ju väldigt jobbigt för de killarna som är nya att få vänta så länge. Så det har vi lyft upp på en högre nivå att det måste gå fortare” (B2)
Även gymnasieeleverna får vänta några veckor innan de får börja skolan. På tre av boendena nämns att ungdomarna först går i förberedelseklass innan de får börja i de ordinarie klasserna. Alla boendena hjälper till med läxläsningen om ungdomarna så önskar. Många av ungdomar-na är väldigt studiemotiverade.
Trots detta händer det vid vissa tillfällen på alla boenden att ungdomarna inte vill gå till sko-lan, exempelvis vid avslag på asylansökan eller vid annan nedstämdhet. Två av boendena sä-ger att de arbetar hårt för att dessa pojkar trots allt ska komma upp på morgonen och få struk-tur på dagen. Personalen på B2 har i sådana lägen samtal med lärare och kurator eller har nät-verksmöte. På B1 har personalen motivationssamtal med pojkarna eller träffar med skolans personal. B3 har utsett kontaktpersoner i personalgruppen som håller kontakten med skolan. Två av boendena berättar att de strävar efter att ungdomarna ska få kunskaper som de kan använda även utanför Sverige.
Analys
De fyra boendena har alla tankar om vad som är barnets bästa kring skolstarten, i enlighet med artikel 3:1 i Barnkonventionen (Hammarberg, 2006). Enligt artikel 6:2 ska barnet till-försäkras utveckling (Hammarberg, 2006). Ungdomarna på vissa av boendena måste dock mot sin vilja vänta på en plats i skolan medan B4 däremot bedömer att skolstarten kan skjutas upp några veckor så att ungdomarna hunnit finna sig till rätta. När de väl har börjat skolan er-bjuder alla boenden sina ungdomar läxhjälp. Ett sådant gemensamt fokus kan, enligt Collins (2004) leda till en lyckad interaktionsritual och ett förhöjt självförtroende. En misslyckad ritual, menar Collins (2004), blir däremot fattig på solidaritetskänslor individerna emellan. I Mels, Derluyns och Broekaerts (2008) undersökning sa de allra flesta ungdomarna att de sak-nade känslomässigt och instrumentellt stöd från personalen. Många tyckte därför att det var bättre att vara i skolan än att vara lediga (Mels m.fl., 2008).
Socialt nätverk
De ungdomar som har anhöriga och vänner i hemlandet håller oftast kontakt med dessa via Internet, t.ex. på msn och Facebook. Även egna mobiltelefoner används. På två av boendena får ungdomarna telefonkort varje månad att ringa till hemlandet för. På B3 får pojkarna ringa från föreståndarens telefon cirka en kvart per månad. Några av boendena berättar att de tar hjälp av Röda Korset respektive Migrationsverket och gode man för att söka efter släkt i hem-länderna. B3:s intervjuperson tycker att personalen på dylika boenden borde förbättra sina rutiner och kräva kontaktuppgifter av ungdomarna om deras anhöriga, ifall något allvarligt skulle hända:
