Hot och våld inom den prehospitala vården
- En beskrivning och jämförelse mellan Sverige och Sydafrika
Threat and violence in the prehospital care
– A description and comparison between Sweden and South Africa
Emma Andersson
Maria Bängs
Fakulteten för hälsa, natur- och teknikvetenskap
Specialistsjuksköterska med inrikting mot ambulanssjukvård Magisternivå 15 hp
Handledare: Ingrid From
Examinator: Marie-Louise Hall-Lord Datum: 2017-01-24
SAMMANFATTNING
Titel: Hot och våld inom den prehospitala vården
- En beskrivning och jämförelse mellan Sverige och Sydafrika
Fakultet: Hälsa, natur- och teknikvetenskap Kurs: Examensarbete i omvårdnad, 15 hp Författare: Emma Andersson & Maria Bängs Handledare: Ingrid From
Examinerande lärare: Anders Sidenblad Examinator: Marie-Louise Hall-Lord
Sidor: 46
Datum för examination: 2017-01
Svenska nyckelord: Hot, Våld, Prehospital, Sverige, Sydafrika
en kort men tydlig beskrivning av det huvudsakliga innehållet Ne
Introduktion: Prehospital personal utsätts ofta för hot och våld i flera länder. I studien
definierats hot/våldstyper som verbala, upplevt hot/obehag, fysiska, sexuella trakasserier och sexuella övergrepp/närmanden. Arbetsmiljölagen säger att arbetsgivaren är skyldig att tillhandahålla utbildning och information om hot och våld så att arbetsplatsen blir säker.
Syfte: Syftet var att beskriva och jämföra likheter och/eller skillnader i förekomst och
handläggning av hot och våld inom den prehospitala sjukvården i Sverige och Sydafrika. Metod:
Denna studie hade en kvantitativ design och genomfördes i form av en enkätstudie med flervalsalternativ. Statistical Package for the Social Sciences (SPSS) användes för statistiska beräkningar. Den statistiska signifikansen har mätts med hjälp Chi två-test där
signifikansnivån valdes till p=<0.05. Resultat: 69 ambulanspersonal deltog, 32 från Sverige och 37 från Sydafrika. 87 % uppgav att de blivit hotade/överfallna där det vanligaste hotet var det verbala och den mest förekommande förövaren var patienten. 98,5 % av
ambulanspersonalen ansåg att de var i behov av ytterligare stöd/utbildning kring hot/våld för att i framtiden klara av sådana händelser. En signifikant skillnad mellan länderna visade sig i att Sydafrikas ambulanspersonal önskade sig skydds- och försvarsutrustning i större
utsträckning än den svenska. Konklusion: Tydligare riktlinjer och mer utbildning inom hot/våld behövs för ambulanspersonalen.
ABSTRACT
Title: Threat and violence in the prehospital care
- A description and comparison between Sweden and South Africa
Faculty: Health, Science and Technology
Course: Degree project - nursing, 15 ECTS Authors: Emma Anderson & Maria Bängs Supervisor: Ingrid From
Examiner: Anders Sidenblad Examiner: Marie-Louise Hall-Lord
Pages: 46
Date for the examination: 2017-01
Key words: Threat, Violence, Prehospital, Sweden, South Africa
Introduction: Prehospital personnel are often subject to threats and violence in several
countries. This study categorizes types of threat/violence as: verbal assault, intimidation, physical assault, sexual harassment and sexual assault. The working environment law states that the employer must provide education and information about threat and violence so that the workplace is safe. Aim: The aim was to describe and compare similarities and/or differences of the presence and of the handling of threat and violence in the prehospital care in Sweden and South Africa. Method: This study had a quantitative design and was performed with a questionnaire using multiple choices. Statistical Package for the Social Sciences (SPSS) was used for statistical calculations. Statistical significance was controlled using the chi-square test with a significance level of p=<0.05. Results: 69 ambulance personnel participated, 32 of them from Sweden and 37 from South Africa. 87 % stated that they had been threatened/attacked, verbal assault being the most prevalent kind of threat and the most common attacker being the patient. 98,5 % of the questioned ambulance personnel claimed to be in need of further support/education regarding threat/violence in order to better manage this kind of events in the future. One significant difference between the two countries showed that South African ambulance personnel wished for protective gear and defensive gear in a greater extent than their Swedish equivalents. Conclusion: Clearer guidelines and more education regarding abuse/violence is needed for ambulance personnel.
Innehållsförteckning
SAMMANFATTNING ABSTRACT
INTRODUKTION... 6
Definition av hot och våld ... 6
Ambulansverksamhetens kontext ... 7
Direktiv och utbildning för att hantera hot och våld prehospitalt ... 7
Arbetsmiljölagen i Sverige och Sydafrika ... 8
Normalisering av hot och våld på jobbet i vården ... 8
Potentiellt hotfulla adresser för ambulanspersonal ... 8
Problemformulering ... 9 Syfte ... 9 METOD ... 9 Design ... 9 Undersökningsgrupp ... 9 Datainsamling ... 10 Dataanalys ... 11 Forskningsetiska överväganden... 11 RESULTAT ... 11 Undersökningspopulationen ... 12
Omfattning och karaktär ... 13
Förövaren ... 14
Lokalisation och situation ... 15
Strategi och rapportering ... 16
Stöd och hjälp ... 18 Framtida behov ... 19 DISKUSSION ... 20 Resultatdiskussion ... 20 Hot från kollegor ... 21 Behov av ledighet/sjukskrivning ... 21
Stöd och rapportering av händelsen ... 21
Normalisering av händelsen ... 22
Metoddiskussion ... 23
Design ... 23
Urval ... 23
Enkäten ... 24
Behandling av insamlad data ... 24
Klinisk betydelse och framtida forskning ... 25
KONKLUSION ... 25
REFERENSLISTA ... 26 BILAGA
Bilaga 1 Brev till verksamhetschef Bilaga 2 Brev till Operations Director Bilaga 3 Svensk enkät
Bilaga 4 Engelsk enkät
Bilaga 5 Brev till respondenter, svenska Bilaga 6 Brev till respondenter, engelska
6
INTRODUKTION
Prehospital personal utsätts ofta för hot och våld i flera länder (Bigham el al. 2014; Boyle et al. 2007; Petzäll et al. 2011; Suserud et al. 2002). förekomsten av hot och våld bland ambulanspersonal under de yrkesverksamma åren varierar från 66 % (Petzäll et al. 2011) till 87,5 % (Boyle et al. 2007). Bigham et al. (2014) visade även på att 75 % av ambulanspersonalen blivit utsatta för hot/våld inom de senaste 12 månaderna (Bigham el al. 2014). Det vanligast förekommande hotet är det verbala hotet (Bigham el al. 2014; Boyle et al. 2007; Suserud et al. 2002), varvid den näst vanligaste formen av hot var upplevt hot/obehag (Bigham el al. 2014; Boyle et al. 2007). Grange och Corbett (2002) beskriver att det vanligast förekommande våldet är det fysiska med 48,8 %, jämfört med det verbala som var 20,7 %. Patienter identifierades som den vanligaste förövaren (Bigham el al. 2014; Petzäll et al. 2011; Suserud et al. 2002). I Steinmans (2003) rapport angående hot och våld i Sydafrika inom vårdsektorn kan det ses att 61,9 % av personalen blivit utsatta för minst en incident av fysisk eller verbalt våld på arbetet. Den största andelen rapporterade hot- och våldssituationer är från den allmänna sjukvården. Våld förekommer även inom den privata sjukvården i hög utsträckning. Forskningen kring arbetsmiljön i Sydafrika är dock bristfällig i jämförelse med västerländska länder (Steinman 2003).
Definition av hot och våld
Hot innebär en varning om möjlig obehaglig påföljd som en person kan utsättas för om personen inte handlar på önskvärt sätt utifrån vad den som hotar uttrycker (Nationalencyklopedin [NE] 2016a). Våld benämns enligt NE (2016b) som otillbörlig användning av fysisk styrka mot någon.
Koritsas el al. (2009) definierar hot/våldstyper som verbala, upplevt hot/obehag, fysiska, sexuella trakasserier och sexuella övergrepp/närmanden. Verbala hot (verbal assault) är då förövare använder sig av ett offensivt/aggressivt språk, vrålande eller skrikande med avsikt att skrämma eller förnärma personen. Det kan inkludera telefonsamtal men inte sexuella trakasserier eller sexuella övergrepp. Upplevt hot/obehag (intimidation) beskrivs som då förövare försöker medvetet skrämma, följa efter eller använder sig av gester för att medvetet förnärma personen. Fysiska hot (physical assault) är då förövare angriper eller försöker angripa personen fysisk. Det kan vara i form av slag, sparkar, användande av vapen eller tillhygge med avsikt att skada personen fysiskt. Sexuella trakasserier (sexual harassment) benämns som all form av sexuella förslag eller ovälkommen sexuell uppmärksamhet från förövare. Det inkluderar beteende såsom förnedring, skämt och kommentarer med sexuell anspelning, ekivoka utseenden/gester, opassande gåvor eller förslag på opassande undersökningar, samt smekande eller då förövaren griper tag i personen. Sexuella övergrepp, närmanden (sexual assault) är all form av sexuella akter mot personen, såsom våldtäkt eller försök till våldtäkt som utförs av förövaren. Det kan vara smekande eller att förövaren griper tag i bröst eller genitalier, där även försök till sexuella närmanden inkluderas (Koritsas el al. 2009).
7
Ambulansverksamhetens kontext
En ambulans är enligt svensk lag ett transportmedel avsett och utrustat för ambulanssjukvård och transport av sjuka och skadade (SOSFS 2009:10). Dess besättning ska bestå av minst en legitimerad personal som kan administrera läkemedel enligt generella direktiv som beslutats av en ansvarig läkare. En sjuksköterska kan även överlåta iordningställandet och administreringen av ett läkemedel åt en annan befattningshavare med förutsättning att detta sker med en god och säker vård (SOSFS 2000:1; SOSFS 2009:10).
Utbildningen för prehospital personal i Sydafrika har flera olika nivåer, med Basic Life Support (Basic Ambulance Assistant) som lägst, vilket innefattar en månadslång utbildning som resulterar i att personen får administrera oxygen, entonox, oral glukos samt medicinskt kol. Nästa steg i utbildningsnivåerna är Intermediate Life Support (Ambulance Emergency Assistant) där bl.a. intravenös vätskebehandling och nebulisator för astmabehandling som ytterligare befogenheter. Advanced Life Support (Critical Care Assistant) är nästa nivå, där utökas befogenheterna ytterligare med t.ex. sedering och intubation. Varje ambulansbesättning ska bestå av två personal med minst Basic Life Support-utbildning och varje ambulansverksamhet ska vara godkänd av the Professional Board for Emergency Care Personnel (HPCSA GN R48/2002; MacFarlane et al. 2005).
Direktiv och utbildning för att hantera hot och våld prehospitalt
Direktiven för SOS alarm i Landstinget Dalarna (Landstinget Dalarna 2012:a) fastslår att SOS-operatören ska bedöma om det är säkert för ambulanspersonal att närma sig patienten utan polisassistans. Ambulanspersonal har alltid rätt att begära polisassistans om så bedöms nödvändigt. Brytpunkt ska tilldelas av antingen SOS efter kontakt med polisenhet eller ambulansbesättningen själva. En radiosamverkanskanal ska tilldelas de enheter som är tillkallade till platsen. Kontinuerlig uppdatering om hotbilden förändras ska förmedlas från SOS och även ambulanspersonalen meddelas den aktuella framkörningstid polisen har (Landstinget Dalarna 2012:a). Rutinerna för ambulanspersonal vad gällande säkrande av hämtplats gäller följande: vid misstanke om hotfull situation där prehospital personal kan tänkas komma till skada ska de vänta vid den brytpunkt som tilldelats av polisinsatschef. Först efter att polis säkrat platsen och meddelar detta ska ambulanspersonal närma sig platsen. Ambulanspersonal kan behöva invänta polis om platsen anses osäker att åka fram till. Detta ska dokumenteras noga och i dessa fall ska avvikelserapport alltid skrivas (Landstinget Dalarna 2012:b).
Advanced Medical Life Support (AMLS) är ett världsomfattande behandlingskoncept som används i bl.a. Sverige (National Association of Emergency Medical Technicians [NAEMT], u.å.). Konceptet är en bedömningsbaserad metod där sjukvårdspersonalen bemöter och behandlar den medicinska patienten. Enligt AMLS koncept ingår det i den initiala bedömningen att först säkerställa att det är säkert för personalen att gå fram till patienten innan någon form av undersökning påbörjas (NAEMT 2011a). Prehospital Trauma Life Support (PHTLS), är det främsta behandlingsprogrammet för traumapatienter världen över, vilket både Sydafrika och Sverige arbetar utifrån. Även detta program tar upp vikten av personalens säkerhet på plats hos patienter. Det finns fyra punkter ambulansarbetet utgår utifrån: var inte där, om det är misstanke om våld eller liknande på plats - retirera, distrahera hotet med avväpnande ord, och som sista utväg försvara dig själv (NAEMT 2011b).
8
Arbetsmiljölagen i Sverige och Sydafrika
I arbetsmiljölagen (AFS 1993:2) beskrivs att personal som kan tänkas vistas under hotfulla situationer ska ha möjlighet att snabbt kalla på hjälp då detta krävs. Arbetsgivaren ska tillhandahålla larmutrustning om sådan behövs och det ska finnas fastställda rutiner kring vem som tar emot larmet och vad som görs då larmet utlöses. Särskilda säkerhetsrutiner ska finnas för arbete där hot och våld kan förekomma, dessa ska uppdateras och hållas aktuella fortlöpande. Tillräcklig utbildning, information och instruktioner skall tillhandahållas av arbetsgivaren så att individen kan arbeta på en säker arbetsplats med tillfredsställande trygghet. Där risk för återkommande hot och våld föreligger skall särskilt stöd och handledning finnas tillgänglig för arbetstagarna. Arbetsmiljölagen beskriver även att tillbud och händelser som innefattar hot och våld ska dokumenteras och utredas, samt att arbetstagaren som blivit utsatt för hot eller våld ska snabbt få stöd och hjälp för att förebygga och lindra fysisk som psykisk skada. Det ska från arbetsgivarens sida finnas särskilda rutiner för detta (AFS 1993:2).
I Sydafrika finns motsvarande lag beskriven i Department of Labour (OHS No 181/1993). Denna lag preciserar arbetet kring en säker arbetsmiljö i Sydafrika. Det fastslås att alla arbetsgivare ska förse och upprätthålla en säker arbetsmiljö för sina anställda, samt att riktlinjer skall finnas på varje arbetsplats som främjar säkerheten på arbetet. Dock finns inget omnämnt kring hot och våld på arbetsplatsen i denna lag (OHS No 181/1993).
Normalisering av hot och våld på jobbet i vården
Hot och våld har varit och är fortfarande ett dolt arbetsmiljöproblem beskriver De los Reyes (2013) i sin slutrapport. Det beskrevs att den vårdpersonal som deltog i studien drog sig för att rapportera problem med hot och våld på arbetsplatsen eftersom det ses som en naturlig del av arbetet. Ofta har personalen från tidigare generationer fått höra “att lite får man tåla” och att det är fel på individen i stället för på systemet. Personalen förväntas tåla aggressioner och fysiska påhopp från de personer som personalen ska hjälpa.
Normaliseringsprocessen kan ses som en bidragande orsak till att våldet blir osynliggjort. Studien visar att preventionsarbetets inriktning mer fokuserar på att förändra personalens beteende istället för att arbeta med strukturella problem i arbetsmiljön. Denna inriktning kan vara en grogrund för en normalisering av dåliga arbetsförhållanden, psykosociala arbetsmiljöproblem som hot och våld (De los Reyes 2013).
Potentiellt hotfulla adresser för ambulanspersonal
Riksföreningen för ambulanssjuksköterskor [RAS] har redan 2014 krävt att personalen ska få bättre information när de skickas ut till patienter på potentiellt farliga adresser. Det var inte bara i storstäderna som hot och våld förekom och personalen beskrev att de kunde få åka till patienter som tidigare misshandlat eller överfallit ambulanspersonal utan att de visste om det. Genom att inte få veta att det skulle kunna vara en potentiellt hotfull adress ökade risken för att bli utsatt för hot och våld vid ankomst (Mirsch 2014). Vårdförbundet tillsammans med representanter från andra myndigheter träffade inrikesminister Anders Ygeman under våren 2016 för att diskutera det ökade våldet mot blåljuspersonal och vad som kunde göras åt det. Det resulterade i ett förslag att sekretessreglerna nu ska ses över på regeringsnivå, så att SOS
9
Alarm ska ha samma tillgänglighet till information som polisen har om våldsamma och hotfulla personer och adresser (Olsson 2016). Nuvarande sekretessregler hindrar ambulanspersonalen att ta del av informationsöverföring som polisen får angående kända våldsverkare, s.k. ”flaggade adresser” (Ju2016/00148/SSK).
Problemformulering
Det har framkommit att hot och våld är vanligt förekommande mot personal inom ambulansverksamheten. En normalisering av hot och våld inom vården, där vårdpersonal drar sig för att rapportera händelsen ses som en naturlig del i arbetsmiljön. Det kan bidra till en negligering av våldet. Direktiv och riktlinjer ska finnas kring hur arbetsmiljön ska förbättras för yrkesgrupper som utsätts för hot och våld. Det framgår däremot inte hur dessa riktlinjer ska vara utformade. Forskningen kring ämnet berör främst frekvensen av hot/våld och det finns en stor variation i förekomsten av det. Däremot finns det få studier kring omhändertagandet av personalen och hur personal önskar att ledningen/chefen agerat i samband med händelsen. Inga jämförelser mellan länder har heller genomförts. I Sydafrika är forskningen kring hot och våld inom den prehospitala vården sparsam överlag. Behovet av ytterligare forskning med internationella jämförelser i ämnet upplevs av stor vikt då detta kan bidra till att få en kunskap om hur personalen upplever hoten/våldet. Det skulle i sin tur kunna leda till ett bättre omhändertagande av personalen, vidareutveckling av riktlinjer och bättre arbetsmiljö.
Syfte
Syftet var att beskriva och jämföra likheter och/eller skillnader i förekomst och handläggning av hot och våld inom den prehospitala sjukvården i Sverige och Sydafrika.
METOD
Design
Denna studie var av en kvantitativ design och genomfördes i form av en enkätstudie med flervalsalternativ. I kvantitativa studier är målet att ordna och klassificera, se samband, förutsäga och förklara data (Forsberg & Wengström 2008). Forskningen syftar till att beskriva och förklara utfallet av de genomförda mätningarna (Olsson & Sörensen 2007). Inom kvantitativa studier förhåller sig forskaren också objektiv till det som ska studeras genom att hålla distans till ämnet och respondenterna. Förutfattade meningar hålls avskilt från studiens resultat (Polit & Beck 2012).
Undersökningsgrupp
Urvalet av respondenterna har skett genom ett bekvämlighetsurval vilket beskrivs av Polit och Beck (2012) som den vanligaste urvalsmetoden. Inklusionskriterierna var personal som
10
arbetat minst två år inom den prehospitala sjukvården, eftersom de då kan ha varit utsatta för hot-/våldssituationer. Händelsen som personalen upplevt skulle inte vara äldre än fem år. Det ska vidare vara personal med alla utbildningsnivåer som förekommer på respektive arbetsplats. Detta innebär i Sverige ambulanssjukvårdare, sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor, i Sydafrika Basic Ambulance Assistant, Ambulance Emergency Assistant, Critical Care Assistant, för att få en representation från olika yrkeskategorier från respektive land.
Det lämnades ut 40 enkäter på respektive arbetsplats i Sverige och i Sydafrika. Svarsfrekvensen var 32 svarande i Sverige och i Sydafrika 37.
Datainsamling
Innan undersökningen påbörjades begärdes och mottogs ett skriftligt godkännande från respektive verksamhetschef för att denna studie skulle kunna genomföras i Sverige och i Sydafrika (Bilaga 1 & Bilaga 2). All datainsamling har skett med hjälp av enkäter (Bilaga 3 & Bilaga 4) som distribuerades i pappersform till respondenterna på deras respektive arbetsplats under hösten 2016. Enkäterna delades ut på en ambulansstation i East London, Sydafrika, och inom ambulansverksamheten i Dalarna. Vid utlämnandet av enkäterna i East London gavs information till den personal som arbetade den dagen om studien muntligt från författaren på plats. Enkäterna lämnades i personalrummet för att personalen själv skulle få möjlighet att ta ställning till eget deltagande. Bredvid lades en icke transparent mapp med instruktion på framsidan att ifyllda enkäter skulle läggas i denna. Efteråt samlades enkäterna in av författaren på plats. I Dalarna delades enkäterna ut i samband med muntlig information från författarna till studien på ett morgonmöte, respondenterna fick även information om när enkäterna skulle vara ifyllda och samlas in. Enkäterna lämnades kvar i konferensrummet där morgonmötena hålls med en uppmaning om att informera andra kollegor om studien. Även här lämnades en icke transparent mapp kvar med instruktion att ifyllda enkäter lämnas i den. Svarsfrekvensen på enkäterna var inte tillfredsställande på denna ambulansstation, därför lämnades ytterligare enkäter ut på en annan ambulansstation med samma muntliga information av författarna.
Ingen färdig enkät användes till denna studie då ingen ändamålsenlig sådan hittades. Dock inspirerades vissa enkätfrågor av Koritsas et al. (2009) definition av hot och våld. Författarna skapade en egen enkät med utgångspunkt från syftet i studien. Frågorna i enkäten härrörde till frekvensen av hot och våld på arbetsplatsen, vilken typ av hot som förekom, handläggningen kring händelserna/händelsen samt vad personalen önskar för stöd/hjälp vid eventuella framtida hotfulla situationer på arbetsplatsen. Eftersom tiden mellan utformning av enkät och insamlandet av densamma var begränsad utfördes ingen pilotstudie. För att säkerställa validitet och reliabilitet granskades enkäten av två oberoende kollegor till författarna, som senare uteslöts från att deltaga i undersökningen. Därefter omarbetades enkäten med ytterligare svarsalternativ. Enkäten konstruerades först på svenska för att sedan översättas till engelska. Vid granskningen av språket togs hjälp av en person med särskilda kunskaper i engelska på högskolenivå.
Försättsbladet på varje enkät var ett informationsbrev till respondenten (Bilaga 5 & Bilaga 6) med förklaring vilka författarna var, studiens upplägg, att studien är frivillig samt instruktioner kring hur författarna vill att enkäten skulle besvaras.
11
Dataanalys
Då variablerna till största del är på nominal nivå, dvs. en klassificering av data utan rangordning av grupperna sinsemellan (Ejlertsson 2007) presenteras data i form av deskriptiv statistik och chi-två-test (chi-square test). Polit och Beck (2012) beskriver att chi-två-test används för att jämföra fördelningen av en variabel som mäts enligt nominalskalan, för att undersöka om det finns en skillnad mellan två oberoende grupper. Författarna har valt att använda signifikansvärdet p=0.05 för chi-två-mätningarna, vilket är den vanligast förekommande signifikansnivån.
Svaren från enkäterna matades in tillsammans av författarna i statistikprogrammet Statistical Package for the Social Sciences (SPSS), som sedan kontrollerades återigen för att säkerställa att rätt data inmatats. Respondenternas öppna svar på frågeställningarna har skrivits ut ordagrant som sedan sammanställts i resultatet.
Forskningsetiska överväganden
Denna studie utgick från de etiska principerna för forskning (Northern Nurses’ Federation, 2003; Vetenskapsrådet, 2003). Informationen som lämnades till undersökningspersonerna skall vara skrivet på ett sådant sätt att informanterna förstår vad det innebär att vara med i studien samt att det tydligt framgår vad studiens syfte är och vad undersökningen skall leda fram till. Dessutom fick deltagarna vid studiens början information om undersökningen och därmed valet att avgöra om de vill medverka eller inte, då det är viktigt med ett frivilligt deltagande enligt de etiska principerna (Northern Nurses’ Federation, 2003; Vetenskapsrådet, 2003). Enligt SFS (2003:460) behövs ingen etisk prövning då ingen sårbar grupp kommer att innefattas i studien, den prehospitala personal som tillfrågades deltog av fri vilja.
All data som framkommit under denna undersökning har behandlas konfidentiellt, vilket menas att data inte kommer att kunna spåras till personen som deltar i undersökningen och att den ska förvaras så obehöriga inte har tillträde (Polit & Beck 2012; Northern Nurses’ Federation 2003; Vetenskapsrådet 2003). De ifyllda enkäterna innehöll inte personuppgifter och var inlåsta med tillgång för endast författarna. Datafilen i SPSS med de inmatade enkäterna lagrades på en lösenordsskyddad dator.
Denna undersökning använde sig av de fyra grundprinciperna inom omvårdnadsforskning: principen om rättvisa, principen om autonomi, principen om att inte skada och principen att göra gott (Northern Nurses’ Federation 2003; Vetenskapsrådet 2003). Detta gjordes genom att enkäterna var anonyma och författarna inte kunde identifiera vilka som svarat på enkäterna på respektive arbetsplats. Genom att studien var frivillig beaktades människans rätt till sig egen autonomi, självbestämmanderätt, personens integritet, värdighet och sårbarhet. Vilket också innebar att de medverkande inte kom till skada under forskningsprocessen. Författarnas intention med studien var att det skulle leda fram till ny kunskap som kan vara till gagn för personalen.
RESULTAT
Resultatet är grundat på statistiska beräkningar baserat och uträknat på den svarsfrekvens som förekommer på varje fråga i enkäten. Svaren från de öppna frågorna redovisas i löpande text.
12
Undersökningspopulationen
Totalt har 69 personer svarat på enkäten 32 från Sverige och 37 från Sydafrika. Det har sammanlagt varit 45 män och 23 kvinnor som deltagit i undersökningen. Fördelningen mellan länderna ser ut som följande: 26 män från Sydafrika, 19 män från Sverige, 10 kvinnor från Sydafrika och 13 kvinnor från Sverige (se Tabell 1).
Tabell 1
Fördelning av deltagare från de olika länderna Kön Totalt Kvinna Man Sverige Sydafrika Bortfall 13 19 32 10 26 36 1 Totalt 23 45 69
Antalet är uträknat från svarsfrekvensen på enkäterna
Medelåldern hos de personer som deltagit i Sverige var högre än för deltagarna från Sydafrika, 48,4 år i Sverige och 32,4 år i Sydafrika. Medelvärdet på de totalt arbetade åren var i Sydafrika 9,6 år respektive 17,5 år för Sverige.
Utbildningsnivån som visades i studien var att i Sverige var ambulanssjuksköterska vanligast följt av sjuksköterska och ambulanssjukvårdare även svarsalternativet annat användes. Samma fråga i Sydafrika visade att det var flest Ambulance Emergency Assistant och vidare i fallande ordning framkom kategorierna Critical Care Assistant och Basic Ambulance Assistant (se Tabell 2).
Tabell 2 Ambulanspersonalens utbildningsnivå Land Totalt Sverige Sydafrika Ambulanssjukvårdare Sjuksköterska Ambulanssjuksköterska Basic Ambulance Assistant Ambulance Emergency Assistant Critical Care Assistant
Annat 5 0 5 10 0 10 16 0 16 0 8 8 0 16 16 0 13 13 1 0 1 Totalt 32 37 69
13
Omfattning och karaktär
Hot och våld visade sig vara vanligt i båda länderna. Totalt svarade 67 personer på frågan om de har blivit hotade/överfallna när de utför sitt jobb och 87 % svarade ja (se Figur 1). En kvinna från respektive land svarade nej på frågan. Av männen svarade tre svenska och två sydafrikanska ambulanspersonal nej. Utav de 60 som svarat ja på förekomsten av hot/våld på arbetet var det 22 sydafrikanska män, 16 svenska män, nio sydafrikanska kvinnor och tolv svenska kvinnor. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan de båda länderna i denna fråga.
Figur 1.
Svarsfrekvens av ambulanspersonal som blivit utsatta för hot/våld när de utfört sitt arbete i procent.
Det visade sig att det vanligast förekommande hotet var det verbala hotet därefter upplevt hot/obehag, fysiskt, sexuella trakasserier, sexuella övergrepp, samt annat (se Figur 2).
Figur 2.
Fördelning av hot- och våldstyper som ambulanspersonalen blivit utsatta för i procent.
87% 10% 3% Ja Nej Ej svarat 39% 24% 29% 4% 1% 3%
Verbalt Fysiskt Upplevt hot/obehag Sexuella trakasserier Sexuella övergrepp Annat
14
På svaret annat uppgavs det röra sig om att ambulanspersonalen blivit spottad på, utsatt för knivskärningsförsök, blivit beskjuten, jagad runt en bil samt blivit hållen som gisslan.
Mellan de båda länderna sågs ingen signifikant skillnad beträffande vilken typ av våld ambulanspersonalen utsatts för. I båda länderna har ambulanspersonalen svarat att det verbala hotet var det vanligast förekommande typen av våld, upplevt hot/obehag som näst vanligaste och därefter fysiskt våld. Sexuella övergrepp var den minst vanliga förekommande hot- och våldstypen (se Tabell 3).
Tabell 3
Fördelning av hot- och våldstyper som ambulanspersonalen blivit utsatta för i respektive land Land Total procent Sverige Sydafrika Totalt antal Verbalt 24 30 54 39,4 Fysiskt 16 17 33 24,1 Upplevt hot/obehag 17 23 40 29,2 Sexuella trakasserier 2 3 5 3,6 Sexuella övergrepp 1 0 1 0,7 Annat 2 2 4 2,9 Totalt 62 75 137 100
Procent och antal är uträknat utifrån svarsfrekvensen på frågan
Förövaren
Förövaren illustrerades vanligast som patienten (n=43, 30,7 %), anhörig (n=31, 22,1 %), kompis/bekant (n=29, 20,7 %), annan person på plats (n=23, 16,4 %), djur (n=9, 6,4 %) samt kollega/annan sjukvårdspersonal (n=5, 3,6 %).
Den största skillnaden mellan länderna kring vem förövaren var, var att hotet kom från en annan person på plats, där de i Sverige uppgav ett lägre värde (n=3, 2,2 %) kontra Sydafrikas högre värde (n=20, 14,2 %), vilket visade en signifikant skillnad (p=0.000). Sydafrikas ambulanspersonal uppgav att de blivit angripna av kollega/annan sjukvårdspersonal (n=5, 3,6 %), vilket inte förekom i Sverige och skillnaden var signifikant (p=0.032).
I Sverige beskrev färre ur ambulanspersonalen (n=11, 7,8 %) att de blivit angripna av patientens anhörig jämfört med Sydafrikas (n=20, 14,3 %). Det var en större andel ambulanspersonal i Sverige som blivit hotad/överfallen av patienten (n=23, 16,4 %) och av
15
kompis/bekant (n=17, 12,1 %) till patienten, jämfört med Sydafrikas där hoten/överfallen från patienten var 14,3 % (n=20) och kompis bekant till patienten 8,6 % (n=12). Skillnaden var inte signifikant.
Lokalisation och situation
Situationen då personen blev hotad/överfallen varierade mellan de olika svarsalternativen. De två vanligaste svarsalternativen var; utförde omvårdnadsarbete och vid ankomst till patienten, (se Tabell 4).
Under svarsalternativet annat har personalen beskrivit att de blivit hotade t.ex. genom att smärtstimulera patienten eller att de inte gav läkemedel till patientens bekant på plats som krävde detta. Det fanns en signifikant skillnad i svarskategorin annat (p=0.050) där högre värden rapporterades i Sverige. Det fanns även en signifikant skillnad i svarsfrekvensen
Tabell 4
Redovisning av i vilken situation som ambulanspersonalen blivit hotade/överfallna Land Totalt antal Sverige Sydafrika Total procent Gav läkemedel 1 5 6 4,0
Gav inte läkemedel till patient som krävde detta
5 3 8 5,3
Vid ankomst till
patienten/händelseplatsen 17 22 39 25,8 Utförde omvårdnadsarbete 13 29 42 27,8 I samband med pvk/provtagning 5 3 8 5,3 Förflyttning av patient 9 9 18 11,9
I samtal med patienten, anhörig etc. 15 12 27 17,9 Annat Totalt 3 68 0 83 3 151 2,0 100
16
mellan länderna i svarsalternativet: utförde omvårdnadsarbete (p=0.001), där mer än dubbelt så många i Sydafrika jämfört med Sverige uppgivit detta. Ingen signifikant skillnad identifierades i alternativen vid ankomst till platsen och i samtal med patienten.
Den plats som personalen har blivit hotad/överfallen flest gånger på var i patientens bostad (n=42, 26,1 %) vilket följs av i ambulansen (n=39, 24,3 %), utomhus (n=36, 22,4 %), samt offentlig plats (n=26, 16,1 %). Vid 9,9 % (n=16) av fallen har ambulanspersonalen blivit hotad på akutmottagningen, det förekom även att ambulanspersonal blivit hotad på ambulansstationen i Sydafrika (n=2, 1,2 %) men inte i Sverige.
I ambulansen uppgav Sydafrikas ambulanspersonal (n=22, 13,7 %) vara den vanligast förekommande platsen för hot, medan ambulanspersonalen i Sverige (n=21, 13,05 %) svarade bostaden som den vanligaste platsen för hot/överfall. Därefter skedde flest hot/överfall i bostaden i Sydafrika (n=21, 13,05 %) och i ambulansen i Sverige (n=17, 10,6 %). Ingen signifikant skillnad kunde ses i denna enkätfråga.
Den miljö där hot och våld förekom med störst frekvens totalt var i den icke hotfulla miljön och område med låg socioekonomisk status där samma svarsfrekvens visades i resultatet (n=30, 24,8 %). Därefter följer stökig miljö (n=23, 19 %), gängrelaterade situationer (n=18, 14,9 %), större folksamlingar (n=17, 14 %) och boende med personal (n=3, 2,5 %). Stökig miljö beskrevs i den öppna frågan som t.ex. mindre fester, nattklubb/bar eller vid en trafikolycka.
Det finns signifikant skillnad mellan länderna kring i vilken miljö hot/våld förekommer. Gängrelaterade situationer (p=0.020) och större folksamlingar (p=0.000) visar signifikant skillnad. Ambulanspersonalen i Sydafrika beskrev högre frekvens av våld/överfall i större folksamlingar (n=16, 13,2 %) och i gängrelaterade situationer (n=14, 11,6 %) i jämförelse med ambulanspersonalen i Sverige där hot/våld beskrevs förekomma av 0,8 % (n=1) i större folksamlingar respektive i gängrelaterade situationer av 3,3 % (n=4).
Ingen signifikant skillnad kunde ses i område med låg socioekonomisk status, stökiga miljöer eller den icke hotfulla miljön.
Strategi och rapportering
Ambulanspersonalen beskrev vilken strategi de hade då de blev hotade/överfallna. Sammanlagt beskrev personalen att de tillkallade polis (n=35, 27,3 %), tillrättavisade personen (n=34, 26,6 %) och lämnade platsen (n=34, 26,6 %) som de tre svarsalternativ med störst svarsfrekvens. Det minst vanligaste alternativet var att ambulanspersonalen valde att göra inget (n= 7, 5,5 %).
Ambulanspersonalen i de olika länderna presenterar svaren som följande; Sverige tillkallade polisen (n=15, 11,7 %) och tillrättavisade personen (n=15, 11,7 %) främst, följt av lämnade platsen (n=14, 11,0 %). Sydafrikas ambulanspersonal lämnade platsen (n=20, 15,6 %) och tillkallade polis (n=20, 15,6 %) i första hand och efter det tillrättavisade personen (n=19, 14,9 %). Ingen statistisk signifikant skillnad hittades i denna enkätfråga.
Genom svarsalternativet annat (n=12, 9,4 %) kunde personalen med egna ord beskriva vad de gjort vid tillfället, varvid fem personer uppgav att de brukat fysiskt våld mot angriparen då detta ansågs nödvändigt. Ett annat öppet svar var att de bad personen som hotade att gå därifrån, det innefattade även att ambulanspersonalen stannade ambulansen och bad dem lämna ambulansen.
Ambulanspersonalen uppgav att de rapporterade hoten/överfallen muntligt till chefen (n=31, 31,3 %) följt av att inte göra någonting (n=30, 30,3 %) som de vanligaste sätten att rapportera
17
händelsen. Polisanmälan noterades i 19 svar (19,2 %), följt av synergi/avvikelse (n=16, 16,2 %) och annat (n=3, 3 %).
Fördelningen mellan länderna skiljer sig i hur personalen agerade, i Sydafrika rapporterade personalen händelsen/händelserna muntligt till chefen (n=20, 20,2 %) flest gånger medan ambulanspersonalen i Sverige främst gjorde ingenting (n=18, 18,2 %). Följande åtgärd i de båda länderna var muntlig rapport till chefen för Sverige (n=11, 11,1 %) och i Sydafrika polisanmälan (n=14, 14,1 %).
Den statistiska signifikans som fanns mellan ambulanspersonalen i Sydafrika och Sverige sågs i polisanmälan (p=0.047), och inget (p=0.034). Sydafrikas ambulanspersonal tenderar till större utsträckning att polisanmäla händelsen (n=14, 14,1 %) jämfört med Sveriges ambulanspersonal (n=5, 5,1 %). Under svarsalternativet inget var det tvärtom Sveriges ambulanspersonal som stod för de högre värdena (n=18, 18,2 %) gentemot Sydafrikas (n=12, 12,1 %).
I de öppna svarsalternativen kring anledningen till varför personalen inte anmälde händelsen framkom olika synvinklar. Ambulanspersonalen upplevde inte händelsen som tillräckligt allvarlig att rapportera, patienten var inte vid sina sinnens fulla bruk och ansågs därför inte bära ansvaret för sina handlingar (såsom personer med demens, eller personer som var drogpåverkade). Några svaranden uppgav att de upplevde att det inte skulle spela någon roll att anmäla, ingenting skulle hända ändå. Två respondenter ansåg även att hot tillhörde arbetsmiljön och ansågs som normen att arbeta utifrån. Under svarsalternativet annat beskrev tre ur personalen hur de agerade genom att meddela sina kollegor om dessa hotfulla personer.
Totalt ansåg ambulanspersonalen att de främst gjorde rätt (n=38, 40,4 %) i hur de ansåg att de skulle rapporterat händelsen/händelserna, följt av synergi/avvikelse (n=25, 26,6 %) polisanmälan (n=15, 16,0 %) muntligt rapport till chefen (n=14, 14,9 %) och inget (n=2, 2,1 %).
I Sverige ansåg personalen att de skulle gjort en synergi/avvikelse (n=17, 18,1 %) som den vanligaste åtgärden de inte gjort, medan samma alternativ i Sydafrika var 8,5 % (n=8).
Ambulanspersonalen i Sydafrika menade främst att de gjorde rätt (n=27, 28,7 %) och den svenska ambulanspersonalens motsvarighet var 11,7 % (n=11). Hur händelsen skulle rapporteras skiljde sig även mellan länderna under alternativet polisanmälan, det besvarades av 6,4 % (n=6) av den svenska ambulanspersonalen respektive 9,6 % (n=9) hos den Sydafrikanska. Muntlig rapport till chefen besvarades av 8,5 % (n=8) från ambulanspersonalen från Sverige och 6,4 % (n=6) i Sydafrika. Alternativet inget var lika fördelat mellan länderna med sina 1,05 % (n=1).
I svarsalternativet anser jag gjorde rätt fanns en statistisk signifikant skillnad (p=0.001), där Sveriges ambulanspersonal hade det lägre värdet jämfört med Sydafrikas. Även i svarsalternativet synergi/avvikelse fanns statistisk signifikans (p=0.003), där står Sydafrikas ambulanspersonal för den lägre frekvensen.
På frågan om vad chefen/ledningen rekommenderade dig som ambulanspersonal att göra efter incidenten svarade totalt 38,5 % (n=30) att de aldrig informerade chefen om att de blivit hotade/överfallna. Det näst vanligaste svaret var att chefen rekommenderade att skriva en synergi/avvikelse (n=16, 20,5 %), det visade sig att de var lika vanligt i de båda länderna. Därefter följer; fick ingen rekommendation av chefen (n= 13, 16,7 %), polisanmälan (n=8, 10,3 %), annat (n=6, 7,7 %) och chefen rekommenderade att inte göra någonting (n=5, 6,4 %).
Uppdelningen mellan länderna var som följer; jag informerade aldrig chefen motsvarar 21,8 % (n=17) i Sverige och 16,7 % (n=13) i Sydafrika. Chefen rekommenderade personalen i
18
Sydafrika att göra en polisanmälan i 9 % (n=7) av fallen medan det i Sverige rekommenderades i 1,3 % (n=1) av dem. Personalen i Sydafrika hade en frekvens på 11,5 % (n=9) av svaren fick ingen rekommendation av chefen och den svenska personalen 5,2 % (n=4). Annat förekom i 5,1 % (n=4) av svaren i Sydafrika och i Sverige 2,6 % (n=2).
Statistisk signifikans (p=0.038) visades i svarsalternativet chefen rekommenderade att inte göra någonting, vilket endast förekom i Sydafrika (n=5, 6,4 %).
Genom den öppna frågan om annat framkom att chefen tog beslut på den arbetsplatsen att personalen på ambulansen inte längre skulle utgöras av endast två kvinnor utan en av dem måste vara en man.
Stöd och hjälp
Ambulanspersonalen uppgav på frågan vad de fick för stöd/hjälp av ledningen/chefen att jag informerade aldrig chefen som den vanligast förekommande åtgärden med 35 % (n=29), med uppdelningen Sverige 19,3 % (n=16) och Sydafrika 15,7 % (n=13). Svarsalternativet fick ingen hjälp/stöd av chefen beskrevs av 17 personer (20,5 %) totalt i de båda länderna, där 9 (10,85 %) personer i Sydafrika och 8 (9,65 %) i Sverige beskrev detta. Därefter förekom samtalsstöd (n=14, 16,9 %) och annat (n=8, 9,65 %) i de båda länderna som svar på frågan vilket stöd/hjälp de fått av ledningen/chefen. Det var bara i Sydafrika personalen fick som hjälp/stöd av chefen att avsluta dagens arbetspass i ambulansen (n=6, 7,2 %), ledighet/sjukskrivning (n=5, 6,0 %) och hänvisade till företagshälsovården (n=4, 4,8 %). Samtalsstöd förekom i större utsträckning i Sydafrika (n=13, 15,7 %) än i Sverige (n=1, 1,2 %). En statistisk signifikant skillnad (p=0.001) förekommer mellan de båda ländernas ambulanspersonal. Sveriges ambulanspersonal svarade på annat 8,4 % (n=7) motsvarande svar i Sydafrika var 1,2 % (n=1). Skillnaden var statistisk signifikant (p=0.010). Även svarsalternativen ledighet/sjukskrivning var statistisk signifikant (p=0.034), likaså avsluta dagens arbetspass (p=0.019) där Sydafrikas ambulanspersonal hade högre värden i båda fallen.
Det stöd som personalen önskade sig främst ha fått av chefen/ledningen var svarsalternativet inget (n=26, 30,6 %), därefter samtalsstöd (n=25, 29,4 %), få avsluta dagens arbetspass i ambulans (n=13, 15,3 %), hänvisning till företagshälsovården (n=11, 12,9 %), ledighet/sjukskrivning (n=7, 8,2 %) och annat (n=3, 3,5 %). Det sågs en statistisk signifikant skillnad (p=0.001) i svaren på denna enkätfråga i svarsalternativet samtalsstöd där Sydafrikas ambulanspersonal hade ett högre värde med 23,5 % (n=20) och Sverige hade 5,9 % (n=5).
Ambulanspersonalen hade i Sydafrika en större önskan om att få stöd via hänvisning till
företagshälsovården (n=10, 11,7 %) jämfört med Sveriges (n=1, 1,16 %), vilket visade en statistisk signifikant skillnad (p=0.007). Endast i Sydafrika förekom att personalen önskade sig ledighet/sjukskrivning (n=7, 8,2 %), vilket var statistiskt signifikant (p=0.010). Den största signifikanta skillnaden mellan länderna var under alternativet inget (p=0.00), som besvarades av 25,9 % (n=22) av Sveriges ambulanspersonal och 4,7 % (n=4) av dem i Sydafrika. Svarsalternativen få avsluta dagens arbetspass i ambulans och inget visade ingen signifikant skillnad.
Under den öppna frågan annat var önskan att ledningen/chefen skulle ge mer stöd, dock var det inte preciserat på vilket sätt mer än att ledningen skulle vidta korrekta åtgärder vid en sådan händelse.
19
Framtida behov
Respondenterna svarade att de önskade sig olika typer av stöd i framtiden av sin ledning/chef. Främst önskades register på potentiellt farliga adresser/flaggade adresser, därefter utförligare larminformation, poliseskort, försvarsutrustning, tydligare riktlinjer, mer utbildning, skyddsutrustning, annat och inget behov som det svarsalternativ med lägst frekvens. Endast tre deltagare (1,5 %) var nöjda med det stöd och den utbildning som gavs och upplevde därför inget behov av något ytterligare i framtiden. Mellan länderna skiljde sig ordningen på svarsalternativen (se Tabell 5).
Tabell 5
Vad personalen önskar sig i framtiden för att bättre hantera hot- & våldssituationer Land Totalt antal Sverige Sydafrika Total procent Mer utbildning 13 8 21 10,3
Alltid poliseskort vid potentiellt hotfulla utlarmningar
15 21 36 17,7
Tydligare riktlinjer 11 13 24 11,8
Register på potentiellt hotfulla adresser 20 18 38 18,7 Utförligare larminformation om omgivningen kring patienten 18 19 37 18,2 Skyddsutrustning 1 10 11 5,4 Försvarsutrustning 8 21 29 14,3 Inget behov 0 3 3 1,5 Annat 3 1 4 2,0 Totalt 89 114 203 100
20
I svarsalternativen skyddsutrustning och försvarsutrustning hittades en statistisk signifikant skillnad (p=0.007) som var lika stor i båda alternativen. Ambulanspersonalen i Sydafrika visade i högre utsträckning vara för både skyddsutrustning och försvarsutrustning.
Med hjälp av en öppen fråga i enkäten framkom det att totalt önskade sig nio personer ur ambulanspersonalen pepparsprej, varav endast en svensk var representerad. Även elpistol (tazer) var ett alternativ som önskades av Sydafrikas ambulanspersonal (n=5), men ingen från Sverige. Fyra svaranden från Sydafrika har även uppgivit att de vill ha handeldvapen i form av pistol i ambulanserna. Ingen från Sverige har uppgivit detta. Det framkom även att Sydafrikas deltagare önskade sig skyddsutrustning i form av skottsäkra västar och hjälmar, medan den svenska ambulanspersonalen inte preciserat någon speciell form av skyddsutrustning.
Utbildning kring ämnet hot och våld, förebyggande av hot och våld, konflikthantering samt utbildning inom droger framkom av några enstaka vara aktuellt. Självförsvarskurs visade sig dock vara av större intresse för ambulanspersonalen i de båda länderna (n=12).
Som avslutning fick deltagarna fylla i en öppen fråga i svarsalternativet annat. Det framkom att de önskades att poliskåren var större med resurser som kan hjälpa till vid dessa situationer.
DISKUSSION
Resultatet i denna studie visar i båda länderna att förekomsten av hot och våld inom den prehospitala vården var stor, samt att stödet från chefen/ledningen upplevdes bristfällig. Det visade sig att händelsen till stor del inte rapporterades till chefen, som kunde bero på en normalisering av våldet. Det framtida behovet av stöd visade sig vara stort, den största efterfrågan totalt var register på potentiellt farliga adresser (”flaggade adresser”). De signifikanta skillnader mellan länderna som kunde ses var i bl.a. hur ambulanspersonalen rapporterade händelsen eller ansåg sig skulle rapportera, vilket stöd ambulanspersonalen fick från sin arbetsgivare, samt användning av skydds- och försvarsutrustning.
Resultatdiskussion
Denna studie bekräftar tidigare forskning att hot och våld förekommer inom den prehospitala vården (Bigham el al. 2014; Boyle et al. 2007; Petzäll et al. 2011; Suserud et al. 2002). I denna studie framgår att 87 % har blivit utsatta för hot och våld på sin arbetsplats. Den visar också att patienten var den vanligaste förövaren, vilket även Bigham el al. (2014), Petzäll et al. (2011) och Suserud et al. (2002) fann i sina forskningsresultat. Den vanligaste typen av hot/våld som framkom var det verbala hotet, vilket styrks av Bigham el al. (2014), Boyle et al. (2007) och Suserud et al. (2002). Tidigare forskning stödjer även vår undersökning om att upplevt hot/obehag var den näst vanligaste typen av hot och våld (Bigham el al. 2014; Boyle et al. 2007). Även fysiskt hot och våld var en vanlig företeelse bland ambulanspersonalen i studien, som bekräftas av Grange och Corbett (2002).
21
Hot från kollegor
Hot och våld där förövaren var en kollega eller annan sjukvårdspersonal förekom endast hos ambulanspersonalen i Sydafrika. Roche et al. (2010) visade i sin forskning att upp till en femtedel av de psykiska övergrepp som vårdpersonal utsattes för var riktat från en kollega. Psykiska övergrepp kunde leda till att personalen valde att byta arbete. Det påverkade dock inte utförandet av omvårdnadsarbetet negativt för sjuksköterskor till den grad som fysisk misshandel gjorde (Roche et al. 2010). Trots att det inte påverkar omvårdnadsarbetet kan psykiska övergrepp ändå påverka individen på ett negativt sätt. Detta kan leda till en upplevelse av otrygghet på arbetsplatsen gentemot kollegor och psykisk ohälsa kan infinna sig.
Behov av ledighet/sjukskrivning
Merparten av deltagarna i denna studie hade vid flertalet tillfällen blivit utsatta för hot- och våldssituationer. Detta menar Menckel och Viitasara (2002) kan påverka hälsan på ett negativt sätt för individen. En signifikant skillnad sågs i den aktuella studien mellan ländernas ambulanspersonal kring ledighet/sjukskrivning i samband med händelsen och hänvisning till företagshälsovården. Sydafrikas ambulanspersonal var de som önskade sig mer stöd från chefen i form av ledighet/sjukskrivning, men även de som fick mest hjälp med detta. Det var också Sydafrikas ambulanspersonal som önskade sig mer stöd i form av hänvisning till företagshälsovården. Sydafrikas motsvarighet till den svenska arbetsmiljölagen (OHS No 181/1993) beskriver att som nämnts tidigare en säker arbetsmiljö ska råda. Det finns däremot inget omnämnt om hot och våld på arbetsplatsen och riktlinjer kring detta i denna lag (OHS No 181/1993). Detta tyder på att en brist i aktuell lagförordning angående arbetsmiljön i Sydafrika, vilket leder till att det är upp till varje arbetsgivare att avgöra om riktlinjer behövs kring ämnet på varje arbetsplats.
Anledningen till varför ambulanspersonalen önskat sig ledighet/sjukskrivning och hänvisning till företagshälsovården har studien inte belyst, men det har konstaterats att behovet finns. Osäkerhet råder kring om det gäller psykiska eller fysiska skador. Petzäll et al. (2011) fann att 21 % av ambulanspersonalen som deltagit i deras studie behövt söka medicinsk hjälp för de skador som åsamkats dem. Tre respondenter hade även behövt vara sjukskrivna relaterat till händelsen (Petzäll et al. 2011). Aasa et al. (2005) beskrev om arbetsrelaterade psykosociala faktorer för ambulanspersonal. Mellan 20-25 % av alla deltagare upplevde vid flertalet tillfällen två eller flera hälsoproblem. Dessa hälsoproblem beskrevs som t.ex. sömnproblem, huvudvärk eller magont. Hälsoproblemen ökade i samband med att ambulanspersonalen oroade sig för arbetsmiljön (Aasa et al. 2005). Det tyder på att arbetsmiljön är viktig för ambulanspersonalens välbefinnande och hälsa.
Stöd och rapportering av händelsen
Studien visar att upp till 20,5 % inte fick någon hjälp/stöd eller rekommendation från sin chef/ledning efter en hot- och våldshändelse. Dock rapporterade 30,6 % att de inte var i behov av något stöd från chefen/ledningen. Menckel och Viitasaras (2002) fann att i deras sjukhusbaserade studie fick mindre än 40 % något stöd från chefen och 36 % önskade sig inte något stöd. Endast 26 % ansåg sig väldigt nöjda med den stöttning/hjälp de fått. Det mest förekommande stödet upplevde sjukhuspersonalen att de fick från sina arbetskollegor och inte från sin chef. Den sjukhuspersonal som fick bäst stöttning var de som var utsatt flest gånger för hot och våld på arbetet (Menckel & Viitasaras 2002). Den avsaknad av stöd från chefen
22
som en del upplevde sig inte behöva, skulle kunna vara relaterat till kollegors positiva stöttning. Därför är behovet av stöd från chefen inte lika påfallande.
I Bigham et als (2014) studie visade det sig att 61 % av ambulanspersonalen inte rapporterade om den hotfulla händelsen för sin chef. I vår studie visade det att upptill 38,5 % valde att inte rapportera händelsen till chefen/ledningen, vilket kan vara en av anledningarna till att ambulanspersonalen upplevde att de inte fick den hjälp de önskat. För att synliggöra detta arbetsmiljöproblem behöver ambulanspersonalen rapportera händelsen så att det uppmärksammas att hot och våld förekommer.
Normalisering av händelsen
I studien framkom att den svenska ambulanspersonalen gjorde ingenting i större utsträckning än Sydafrikas i samband med rapportering av händelsen. I de öppna frågorna kring varför händelsen inte rapporterades framkom att personalen inte ansåg förövaren i fråga förmögen att ta ansvar för sina ageranden pga. sjukdom, medicinering eller drogintag. Det framkom även att ambulanspersonalen inte upplevde händelsen som speciellt allvarligt och därför valde att inte rapportera den. Detta kan ses som en form av normalisering eller bagatellisering av händelsen. Kennedy och Julie (2013) fann även i sin studie bland sjuksköterskor som arbetar på akutmottagning i Sydafrika att dessa sjuksköterskor tolkade hoten på olika sätt. Genom normalisering av hotet med bakomliggande tanken; det är förväntat att arbetsmiljön är så här och patienten är full eller sjuk. Det i sin tur ledde till att personalen underrapporterade våldsbrott på akutmottagningen (Kennedy & Julie 2013). Normaliseringsprocessen är en bidragande orsak till att våldet är osynliggjort. En tradition i att “lite får man tåla” finns på många arbetsplatser där hot och våld föreligger. Det har blivit en naturlig del av arbetsmiljön (De los Reyes 2013). Det fanns statistisk signifikant skillnad kring hur ambulanspersonalen ansåg att de borde ha gjort i samband med händelsen, där Sveriges ambulanspersonal ansåg att de borde skrivit fler avvikelserapporter jämfört med ambulanspersonalen i Sydafrika. Det framkom i Bigham et als (2014) studie, att underrapportering av händelsen och få skrivna avvikelserapporter var vanligt. Arbetsmiljölagen (AFS 1993:2) fastslår att tillbud med hot och våld skall rapporteras och utredas. Det visas i denna studie att det görs i allt för låg frekvens.
Ambulanspersonalens önskan för framtiden
Det framkom en signifikant skillnad i att Sydafrikas ambulanspersonal önskade sig försvars- och skyddsutrustning i högre grad än Sveriges, såsom pepparsprej eller skottsäker väst. Anmärkningsvärt är även att Sydafrikas ambulanspersonal var de enda som önskade sig handeldvapen vilket får ses som en mer drastisk åtgärd. En anledning till detta kan vara pga. den brottslighet som finns i Sydafrika jämfört med Sverige. Brottsstatistiken visar att 18673 människor mellan åren 2015-2016 utsattes våld med dödlig utgång i Sydafrika (Africa Check 2016) med en befolkningspopulation på 55 043 545 miljoner år 2011 (World Population Review 2017a). Medan det i Sverige var 112 människor som utsattes för samma brott under året 2015 (BRÅ 2016) på en befolkningsmängd på 9 873 964 miljoner 2016 (World Population Review 2017b).
Det främsta behovet totalt sett för att kunna underlätta hot- och våldssituationer i framtiden fastslogs av respondenterna vara register på potentiellt hotfulla adresser (”flaggade adresser”). Med rådande sekretessregler är detta inte möjligt, därför har förslaget kommit att dessa ska
23
ses över för att gynna ambulanspersonalens trygghet (Olsson 2016). Vår studie bekräftar behovet av ”flaggade adresser”.
Studien visade att så många som 98,5 % av deltagarna inte var nöjda med det stöd/utbildning och utrustning de hade i nuläget för att klara av hotfulla händelser i framtiden. Korsitas et al. (2009); Menckel och Viitasara (2002) och Petzäll et al. (2011) kommer fram till samma slutledning som den aktuella undersökningen. Behovet av vidare stöd, utbildning, riktlinjer och träning för ambulanspersonalen angående hot och våld är av stor betydelse för framtiden i både Sverige och Sydafrika. I arbetsmiljölagen (AFS 1993:2) beskrivs att tillräcklig utbildning och tydliga riktlinjer skall finnas i sådana situationer. Det framgår i en policy som Landstinget Dalarna (2006) har utgivit att all personal ska veta vilka rutiner som råder vid hot- och våldssituationer för att personalen snabbt ska kunna få stöd och hjälp. Det framgår däremot inte hur personalen ska agera vid en eventuell händelse. Författarna till denna studie har svårigheter att finna dessa rutiner som landstinget uppger ska finnas, samt de rutiner som finns verkar bristfälliga kring hanteringen av hot- och våldssituationer. Om personalen har svårigheter att hitta dem är det därför svårt att följa dem. Respondenterna önskade tydligare riktlinjer från arbetsgivaren, om orsaken är pga. svårtillgänglighet eller att riktlinjerna är bristfälliga är inte fastställt.
Metoddiskussion
Studien har en kvantitativ ansats och har genomförts i två olika länder. Urvalet till studien har varit personal som arbetar på en ambulansstation i Sydafrika och på två ambulansstationer i Sverige. Författarna vill med sin studie ge en bild av ambulanspersonalens erfarenheter av hot och våld på arbetsplatsen.
Design
Forsberg och Wengström (2008) uppger att målet i kvantitativa studier är att ordna och se samband, klassificera, förutsäga och förklara data. Inom kvantitativa studier håller sig forskaren objektiv till det som ska studeras genom att hålla distans till ämnet och respondenterna. Förutfattade meningar hålls avskilt från studiens resultat enligt Polit och Beck (2012). Forsberg och Wengström (2008) beskriver att det finns en nackdel med att forskaren är objektiv till deltagarna i en kvantitativ studie eftersom det är lätt att missa den egna subjektiva upplevelsen av omvärlden vilket kan komma att påverka forskningsprocessen. Oavsett hur objektiv forskaren är kan resultatet påverkas eftersom det är omöjligt med ett helt objektivt förhållningssätt. I denna studie har författarna haft ambitionen att vara så objektiva som möjligt till resultatet (enkätsvaren) och endast det som framkommit i analysen har presenterats i resultatet.
Urval
Urvalet av respondenterna har skett genom ett bekvämlighetsurval. Detta beskriver Polit och Beck (2012) som den urvalsmetod där risken för bias är störst. Då försökspersonerna väljs pga. lättillgänglighet finns risken att urvalet inte är representativt för populationen. Polit och Beck (2012) beskriver även att ju större en undersökningsgrupp är desto mer representativ för befolkningen är den. Urvalsgruppen har bestått av 69 ambulanspersonal. För att få ett större urval av respondenter valde författarna att med sin enkät vända sig till alla yrkeskategorier som arbetar inom ambulanssjukvården, för att minska risk för bias och därmed öka
24
undersökningens reliabilitet. För att svarsfrekvensen från de båda länderna skulle bli så jämnstor som möjligt utökades studien med att involvera ytterligare en ambulansstation i Sverige. Det externa bortfallet var elva av 80 svaranden, vilket motsvarar 14 % och kan betraktas som ett normalt bortfall.
Enkäten
Den enkät som använts i denna studie är framtagen av författarna själva, men har inspirerats av Koritsas et al. (2009) definition av hot och våld. Definitionen saknades i enkäten och kunde ge utrymme för olika tolkningar av vad respondenterna ansåg hot och våld var för individen. Den egna tolkningen av hot och våld är viktig då det är en personlig upplevelse som ambulanspersonalen svarat utifrån och kan då styrka begreppsvaliditeten (construct validity).
En pilotstudie syftar till att se om undersökningsinstrumentet, i detta fall enkäten, mäter det som instrumentet är avsett att mäta och styrka validiteten och reliabiliteten (Olsson och Sörensen 2007; Polit och Beck 2012). I denna undersökning har ingen pilotstudie genomförts då tiden mellan utformningen av enkäten och insamlingen var knapp. För att få validitet/reliabilitet i enkäten har den genomgått flera granskningar av kollegor inom ambulanssjukvården. Olsson & Sörensen (2007) beskriver att det första steget i den kritiska granskningen av enkäter är just med hjälp av kollegor vilket är en form av face validity. Polit och Beck (2012) beskriver face validity som en subjektiv beskrivning om huruvida frågor i en enkät täcker området som studeras. Efter genomförda granskningar av kollegor framkom synpunkter på hur frågorna kunde tolkas. Författarna valde då att i vissa fall omformulera både frågor och svarsalternativ för att få en tillfredsställande bredd i svarsalternativen.
I denna studie fanns ett öppet svarsalternativ, (annat) i de frågor där det var lämpligt, där respondenterna själva kunde beskriva sitt svar om de förutbestämda svarsalternativen inte passade. Detta anser författarna vara en styrka för studiens resultat.
Trots att några få respondenter har missat sista frågan och svarat otydligt på vissa enkätfrågor har ändå merparten av deltagarna besvarat alla frågor i enkäten. Det interna bortfallet bedöms som lågt i analysen och förväntas inte påverka resultatet. Författarna anser att syftet uppfyllts med hjälp av enkäten.
Behandling av insamlad data
Samtliga enkätsvar har matats in i programmet SPSS. På frågan hur många gånger respondenten har blivit utsatt för hot och våld på arbetsplatsen var det en respondent som svarat på två svarsalternativ. I detta fall valde författarna till denna studie att ta det lägre värdet för att inte förstora siffrorna. Där det fanns otydligt ifyllda, eller avsaknad av enkätsvar har författarna valt att det blivit ett bortfall i just denna fråga på de enkäterna.
En styrka i denna studie är att författarna matat in och analysera enkäterna i det beprövade och vedertagna analysprogrammet SPSS. Utifrån detta program framkommer de tabeller och signifikansvärden som återfinns i resultatet. Då författarna inte har använt sig att detta program (SPSS) tidigare är det möjligt att resultatet hade kunna återgivits mer utförligt och påvisat flera jämförelser.
25
Resultatet på den öppna frågan (annat) har skrivits ut ordagrant och sammanställts för att omvandlats till ett kvantitativt resultat som återges i resultatdelen i denna studie.
Klinisk betydelse och framtida forskning
Ambulanspersonal som upplever en otrygghet på arbetet kan inte utföra ett fullgott omhändertagande i omvårdnaden av patienten. Det påverkar även ambulanspersonalen som individ emotionellt och fysiskt att bli angripen av en förövare. Detta arbetsmiljöproblem är vanligt förekommande och behöver åtgärdas. En bidragande orsak till detta kan vara den normaliseringsprocess som finns, vilket gör att hoten inte anmäls eller rapporteras i den utsträckning som verkligen föreligger. Arbetet för ambulanspersonalen bör därför sträva mot en minskning av hot och våld på arbetsplatsen då en nollvision upplevs orimlig. Även att synliggöra hoten på arbetet upplevs aktuellt då hoten inte ska bli ambulanspersonalens vardag.
Vidare forskningen bör belysa ambulanspersonalens upplevelser såväl psykiska som fysiska kring de hot- och våldssituationer som drabbar dem. Detta för att på så vis kunna få möjlighet till ett så bra omhändertagande som möjligt för personalen. En uppmärksamhet kring orsaken till den bristande rapporteringen från personalen av dessa händelser är av värde för att inte osynliggöra och normalisera problemet. Även olika riktlinjer och var det kan finnas kan vara bra att se över då detta är grunden för hantering av dessa situationer.
KONKLUSION
Fokus bör ligga på förbättring av ambulanspersonalens arbetsmiljö. Då hot och våld är vanligt förekommande inom den prehospitala vården i både Sverige och Sydafrika bör tydliga och lättillgängliga riktlinjer finnas för personalen angående hantering av detta. Sydafrikas ambulanspersonal skulle vara i behov av mer stöd från en tydligare arbetsmiljölag. Arbetsmiljön i Sydafrika blir beroende av chefen som individ jämfört med Sverige som har en arbetsmiljölag som ger tydligare riktlinjer. I både Sverige och Sydafrika finns behov av ”flaggade adresser” och utförligare larminformation. En utredning kring flaggade adresser kan komma i fråga. Skillnaden mellan länderna är att Sydafrika önskar sig ytterligare utrustning i form av skydd och försvar som kan härledas till den högre våldsstatistik som förekommer i landet. Den brist i utbildning och stöd från chefen/ledningen som ambulanspersonalen upplever i samband med dessa händelser bör åtgärdas.
REFERENSLISTA
Africa Check (2016). FACTSHEET: South Africa’s 2015/16 crime statistics.
https://africacheck.org/factsheets/factsheet-south-africas-201516-crime-statistics/ [2016-12-29]
AFS 1993:2. Våld och hot i arbetsmiljön. Stockholm: Arbetsmiljöverket.
Aasa, U., Brulin, C., Ängquist, K. A. & Barnekow-Bergkvist, M. (2005). Work-related psychosocial factors, worry about work conditions and health complaints among female and male ambulance personnel. Scandinavian Journal of Caring Sciences 19, 251-258. Bigham, B. L., Jensen, J. L., Tavares, W., Drennan, I. R., Saleem, H., Danity, K. N. & Munro, G. (2014). Paramedic Self-reported Exposure to Violence in the Emergency Medical Services (EMS) Workplace: A Mixed-methods Cross-sectional Survey. Prehospital Emergency Care, 18(4), 489-494.
BRÅ (2016). Mord och dråp. http://www.bra.se/dodligt-vald [2016-12-29]
Boyle, M., Koritsas, S., Coles, J. & Stanley, J. (2007). A pilot study of workplace violence towards paramedics. Emergency Medical Journal, 24, 760-763.
De los Reyes, P. (2013). Rädd på jobbet? Genus, hot och våld i arbetslivet - slutrapport. (dnr.110163). Stockholm: Stockholms universitet.
Ejlertsson, G. (2007). Statistik för hälsovetenskaperna. Lund: Studentlitteratur.
Forsberg, C. & Wengström, Y. (2008). Att göra systematiska litteraturstudier. Stockholm: Natur och Kultur.
Grange, J. T. & Corbett S.W. (2002) Violence Against Emergency medical Services Personnel. Prehospital Emergency Care, 6 (2), 186-190.
HPCSA GN R48/2002. Regulations defining the scope of profession of emergency care. Pretoria: Health Professions Council of South Africa.
Ju2016/00148/SSK. Rundabordsamtal om hot och våld mot personal inom polisen, räddningstjänsten och ambulanssjukvården den 5 februari 2016. Stockholm: Regeringskansliet
Kennedy, M. & Julie, H. (2013). Nurses’ experiences and understanding of workplace
violence in trauma and emergency department in South Africa. Health SA Gesondheid, 18 (1), 1-9.
Koritsas, S., Boyle, M. & Coles, J. (2009). Factors Associated with Workplace Violence in Paramedics. Prehospital and Disaster Medicine, 24(5), 417-421.
