C-uppsats Malmö högskola
15 hp Hälsa och samhälle
Socionomprogrammet - FÅ 205 06 Malmö
Höstterminen 2010
Hälsa och samhälle
ATT VARA BARN, TILL
ATT BLI VUXEN
ÖVERGÅNGEN FRÅN BARNHABILITERING
TILL VUXENHABILITERING
CECILIA LILJENBERG
MADELEINE MÅNSSON
TO BE A CHILD, TO
BECOME ADULT
TRANSITION FROM CHILDHABILITATION TO
ADULTHABILITATION
CECILIA LILJENBERG
MADELEINE MÅNSSON
Liljenberg, C. & Månsson, M. Att vara barn, till att bli vuxen. Övergången från barnhabilitering till vuxenhabilitering. Examensarbete i socialt arbete, 15 hp. Malmö högskola: Hälsa och samhälle, Enheten för Socialt arbete, höstterminen 2010.
Abstract
Our purpose of this study is to examine the transition from childhabilitation to adulthabilitation. It also aims to investigate childhabilitation and adulthabilitation similarities and differences and what they may have on role in a transition. Furthermore, we examine the problems that can arise in a transition from childhabilitation to adulthabilitation. Our study comprises a total of six interviews with professionals in Region Skåne habilitation. We have interviewed three professional in childhabilitation and three professional in adulthabilitation. In the absence of previous research into how the transition works and what problems can arise in a transition, it was important to interview the professionals who work directly with the transition from childhabilitation to adulthabilitation. The study considers three theoretical perspective, Erikson's theory, Empowerment and the salutogenic perspective.
The similarities and differences that appear in the results of the study include the design of the habilitation team, image of self-responsibility of the individual, the purpose of the habilitation plan, or any form of support and intervention. Our results on the transition from childhabilitation to an adulthabilitation shows including when a transition takes place, if everyone makes a move, how a switch works and the problems that may arise in a transition. The similarities and differences between childhabilitation and adulthabilitation demonstrates that there may be a role for a transfer. Among other things, aid and interventions designed similar between habilitation makers, have continued to run for the individual at a transition. Support and efforts have a different meaning for a transfer when half of the habilitation team that existed for the individual in childhabilitation is no longer current in adulthabilitation.
Keywords: Adulthabilitation, Childhabilitation, Differences, Similarities, Problem
at the transition from childhabilitation to adulthabilitation, The importance of the individual at a transition, Transition between childhabilitation and adulthabilitation.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING 4 1:1 Problemformulering 4 1:2 Syfte och frågeställning 5
2. METOD OCH MATERIAL 6 2:1 Litteratur 6 2:2 Kvalitativa intervjuer 6 2:3 Bearbetning av intervjuer 7 2:4 Forskningsetiska aspekter 8 2:5 Metodreflektion 8
3. BAKGRUND OCH TIDIGARE FORSKING 10 3:1 Lagar och regelverk 10 3:2 Definitioner 11 3:3 Verksamheten habilitering 11 3:4 Tidigare forskning 12 4. TEORETISKA PERSPEKTIV 14 4:1 Erikssons teori 15 4:2 Empowerment 16 4:3 Det salutogena perspektivet 16
5. RESULTAT 18 5:1 Övergång från barnhabilitering till vuxenhabilitering 18 5:1:1 När och varför sker en övergång? 18 5:1:2 Gör alla en övergång? 18 5:1:3 Hur fungerar en övergång? 19 5:1:4 Hur förbereder man individen vid en övergång? 20 5:1:5 Sammanfattning 20
5:2 Likheter mellan barnhabilitering och vuxenhabilitering 21 5:2:1 Habiliteringsplan 21 5:2:2 Stöd och insatser 21 5:2:3 Sammanfattning 22
5:3 Skillnader mellan barnhabilitering och vuxenhabilitering 22 5:3:1 De professionella 22 5:3:2 Utformning av habiliteringsteam 23 5:3:3 Varför en habiliteringsplan? 24 5:3:4 Egenansvar 25 5:3:5 Vart vänder individen sig? 26 5:3:6 Sammanfattning 27
5:4 Problematik med övergång från barnhabilitering
till vuxenhabilitering 27 5:4:1 Minskat stöd och insatser 27 5:4:2 Rädsla vid en övergång 28 5:4:3 Individ- eller föräldrarperspektiv? 28 5:4:4 Sammanfattning 29
5:5 Likheter och skillnaders betydelse vid en övergång från barnhabiliteringen till vuxenhabiliteringen 29
6. ANALYS 31
7. SLUTDISKUSSION 35
8. KÄLLFÖRTECKNING 37
1. INLEDNING
Alla människor går någon gång från att vara barn till att bli vuxen. Den utvecklingsfas som människan går igenom ter sig olika då alla människor är olika. Barn som har någon form av funktionsnedsättning har oftast under hela sin utveckling kontakt med barnhabiliteringen. Barnhabiliteringen ska erbjuda barn och barnets familj bred kompetens bland de professionella, så som medicinsk, pedagogisk, psykologisk, social och teknisk kompetens. Barnet och barnets familj har under många år ett stort kontaktnät med de professionella, ett kontaktnät som kommer att bli en trygghet och en stabil grund för barnets och familjens vardag. När barnet fyller 20 år har barnet inte längre rätt att vara kvar inom barnhabiliteringen. Barnet ses nu som vuxet. Istället ska individen flyttas över till vuxenhabiliteringen om individen så önskar. En övergång från barnhabiliteringen till vuxenhabiliteringen kan bland annat innebära att stöd och insatser minskas, mycket på grund av att det kontaktnät som funnits inom barnhabiliteringen nu försvinner. Trots att kontaktnätet förändras vid en övergång ges individen en möjlighet till ett egenansvar som kanske inte funnits tidigare inom barnhabiliteringen.
Innan undersökningen slutfördes var uppsatsgruppen överens om att problematik med en övergång kan ske och att barnhabiliteringen och vuxenhabiliteringens likheter och skillnader på något sätt måste ha en betydelse vid en övergång. Undersökningens resultat har gett uppsatsgruppen svar på sina frågor, där en del svar både överraskat och chockerat.
1:1 Problemformulering
Barnhabiliteringen vänder sig till de barn som har varaktiga funktionsnedsättningar. Funktionsnedsättningen ska ha uppkommit vid födseln eller uppkommit genom sjukdom eller skada under uppväxten.1 Vuxenhabiliteringen vänder sig till de med funktionsnedsättning och som fyllt 20 år. 2 Funktionsnedsättningen ska också då ha uppkommit vid födseln eller före 17 års ålder och bero på sjukdom eller skada. Barnhabilitering respektive vuxenhabilitering skiljer sig åt på många sätt, både när det rör antalet professionella men också när det rör individens stöd och insatser. En stor skillnad är framför allt att individen går från att ”vara barn” till att ”bli vuxen”. Och denna övergång är i sig ett stort steg för individen. Hur ser denna övergång ut? Är individen redo för en övergång vid just 20 års ålder? Vad är det som säger att individen är redo, är det åldern? Sker det en övergång för att individens egenansvar ska träda fram, ansvar som är kopplat till vuxenlivet? Vad ”förlorar” individen i form av stöd och insatser vid en övergång från barnhabilitering till vuxenhabilitering? Ämnet väcker många frågor.
Uppsatsgruppen har skilda erfarenheter när det rör barnhabilitering och vuxenhabilitering. En av oss har personliga erfarenheter av barnhabiliteringens och vuxenhabiliteringens verksamhet då hon vid 15 års ålder råkade ut för en trafikolycka som medförde att hon idag är rullstolsburen. Vid 15 års ålder blev hon inskriven hos barnhabiliteringen för att bli erbjuden den specifika kompetens som hon och hennes familj nu var i behov av. Under fem år fick hon stöd och insatser av bland annat läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator, psykolog och
1 Barnhabiliteringen Region Skånes hemsida 2010 2 Vuxenhabiliteringen Region Skånes hemsida 2010
dietist. Vid 20 års ålder flyttades hon över till vuxenhabiliteringen där stödet drastiskt minskade. I detta fall rörde sig den drastiska minskningen av stöd och insatser på hur hon nu hanterade sitt ”nya liv”. Egenansvaret klev in och individen var redo för detta ansvar. Men vad händer om individen inte är redo för detta ansvar och vad händer om vuxenhabiliteringen inte kan erbjuda det stöd och den hjälp som individen haft med sig under hela sin habiliteringsprocess inom barnhabiliteringen? Ska individen istället söka hjälp på annat håll?
Tidigare forskning hade underlättat på många sätt men tyvärr finns inte denna forskning när det rör övergång från barnhabilitering till vuxenhabilitering. Detta är i sig ett problem. Varför finns inte denna forskning? Har den glömts bort eller är problematiken vid en övergång från barnhabiliteringen till vuxenhabiliteringen dold? På grund av den bristfälliga forskningen har det varit svårt att hitta lämplig litteratur att hänvisa till när det rör övergången men samtidigt så ser vi, på grund av den bristfälliga forskning, att det är extra viktigt att belysa de problem som kan uppstå vid en övergång från barnhabiliteringen till vuxenhabiliteringen.
1:2 Syfte och frågeställningar
Vårt syfte är att undersöka övergången från barnhabilitering till vuxenhabilitering. Vi vill också undersöka barnhabiliteringen och vuxenhabiliteringens likheter och
skillnader och vad dessa kan ha för betydelse vid en övergång från
barnhabilitering till vuxenhabilitering. Vidare vill vi undersöka den problematik som kan uppstå vid en övergång från barnhabiliteringen till vuxenhabiliteringen. För att besvara vårt syfte ställer vi följande frågor:
- Hur fungerar övergången från barnhabiliteringen till vuxenhabiliteringen? - Vad finns det för likheter mellan barnhabilitering respektive
vuxenhabilitering?
- Vad finns det för skillnader mellan barnhabilitering respektive vuxenhabilitering?
- Vad har dessa likheter och skillnader för betydelse vid en övergång från barnhabilitering till vuxenhabilitering?
- Vilken problematik kan uppstå vid en övergång från barnhabiliteringen till vuxenhabiliteringen?
2. METOD OCH MATERIAL
För att uppfylla vårt syfte och frågeställningar har en kvalitativ studie gjorts. En kvalitativ studie är som metod i större utsträckning flexibel vilket har varit till nytta under undersökningens gång3. Frågeställningarna har kommit att fördjupas och att ändra till exempel ordningsföljden på frågorna har varit oproblematiskt då olika intervjupersoner ändå uppfattat frågorna på olika sätt.
2:1 Litteratur
För att besvara vårt syfte har vi använt oss utav relevant litteratur som behandlar barnhabilitering respektive vuxenhabilitering. Litteraturen handlar främst om de likheter och skillnader som kan komma att finnas mellan barnhabilitering och vuxenhabilitering. Att undersöka vilka skillnader som finns inom barnhabilitering respektive vuxenhabilitering anser uppsatsgruppen som självklart då det kan vara just skillnaden som spelar en stor roll vid en övergång. Vi har dock även valt att undersöka likheterna då även dessa kan ha en stor betydelse för individen när en övergång ska ske.
Uppsatsgruppen har också genom litteratur lyft fram de lagar och regelverk som behandlar habilitering. Då litteratur och tidigare forskning om övergången från barnhabilitering till vuxenhabiliteringen saknas har vi genom kvalitativa intervjuer fått den information som behövts för att uppfylla vårt syfte och frågeställningar.
2:2 Kvalitativa intervjuer
Vi har utfört kvalitativa intervjuer som är strategiskt utvalda. Intervjuerna är halvstrukturerade på så sätt att de följer en intervjuguide med på förhand bestämda teman, så som barnhabilitering, vuxenhabilitering, likheter, skillnader och övergång.4 Under varje tema finns det öppna frågor som fungerat som hjälp under intervjuerna. Med hjälp av frågorna har vi med säkerhet också fått svar på det som verkligen ska undersökas. Intervjuguiden har inte följts exakt då det varit aktuellt med följdfrågor under intervjuprocessens gång för att verkligen få svar på de frågor som ställts. Intervjuerna har varit semistrukturerade på så sätt att samma frågor har ställts till alla intervjupersoner. Frågorna är också så pass öppna att de har tolkats på olika sätt av de olika professionella vilket i sin tur kan ha lett till att samma fråga fått olika svar. Detta är något som framgår i vårt resultatkapitel där citat är direkt hämtade från intervjuerna.
Uppsatsgruppen har valt att intervjua de professionella inom barnhabiliteringen och vuxenhabiliteringen då det är dessa som arbetar direkt med den övergång som sker från barnhabiliteringen till vuxenhabiliteringen. Den problematik som lyfts fram i resultatet är med andra ord utifrån de professionellas perspektiv och inte ur ett individperspektiv. Valet att intervjua de professionella framför individerna som annars är föremål för barnhabiliteringen och vuxenhabiliteringen beror också på att uppsatsgruppen hade kort tid på sig innan undersökningen skulle vara klar, till exempel hade intervjuer med minderåriga krävt vårdnadshavarens underskrift vilket i sin tur tar tid då det behövs skötas etiskt korrekt. Intervjuer med individer inom barnhabilitering och vuxenhabilitering kan för individerna också upplevas som känsligt då individen på grund av sin funktionsnedsättning kan ha svårt att uttrycka sitt samtycke till undersökningen. Uppsatsgruppen hade för att underlätta för undersökningen kanske då istället fått göra ett urval efter individens
3 Olsson och Sörensen 2007 4 Olsson och Sörensen 2007
funktionsnedsättning vilket inte var aktuellt i denna undersökning. Intervjuer med individer inom barnhabiliteringen och vuxenhabiliteringen hade dock varit av intresse, bland annat för att få direkta erfarenheter kring hur en övergång kan se ut och vilket problematik som kan uppstå vid en sådan.
Uppsatsgruppen har intervjuat sammanlagt sex professionella inom Region Skånes habiliteringar där uppsatsgruppen valt ut en barnhabilitering och en vuxenhabilitering i en mellanstor ort. På grund av de professionellas anonymitet nämner uppsatsgruppen inte vilken ort som medverkat i undersökningen. Då uppsatsgruppen saknat tidigare forskning om just övergången, var det av största vikt att vi verkligen fått intervjua just de professionella som arbetar med övergången. Uppsatsgruppen har intervjuat en arbetsterapeut, en kurator och en psykolog inom både barnhabilitering och vuxenhabilitering.
Samliga sex intervjuer har ägt rum på barnhabiliteringen samt vuxenhabiliteringen. Uppsatsgruppen har intervjuat de professionella enskilt och intervjuerna tog cirka 20-30 minuter vardera. Med godkännande från de professionella användes diktafon under intervjuerna för att undvika att missa viktig information som annars kan gå förlorad när man intervjuar och antecknar samtidigt. När vi spelat in våra intervjuer har det krävts att intervjun ägt rum i en lugn och tyst miljö och de professionellas kontor och besöksrum har därför varit till stor hjälp.
2:3 Bearbetning av intervjuer
Bearbetningsmetoden som används för att analysera materialet från intervjuerna är meningskoncentrering5. Denna metod går ut på att leta fram begrepp som är meningsbärande, det som beskriver det viktiga, för berättelsen. För att kunna göra det måste vi först omvandla materialet till text, i detta fall innebär det att transkribera intervjuerna. När de meningsbärande begreppen tagits ut ur texten sammanförs dessa begrepp i meningskategorier som sedan används för att analysera det inhämtade materialet. För att analysera dessa kategorier ställs frågor till dessa utifrån uppsatsens syfte och på så sätt besvaras frågeställningarna med hjälp av meningskategorierna. I uppsatsens slutliga analys jämförs den information som samlats in analyserat utifrån intervjuerna.
Uppsatsgruppen har tematiserat samtliga sex intervjuer. Efter det att våra intervjuer spelades in, skrevs de ordagrant ned och analyserades så fort som möjligt medan de fortfarande fanns friskt i minnet, vilket är en fördel då man fortfarande har ett färgstarkt förhållande till materialet6. Intervjuerna skrevs sedan ut och materialet lästes därefter igenom ett flertal gånger, då målsättningen med bearbetningen av intervjuerna var att hitta mönster och teman. När uppsatsgruppen tematiserat intervjuerna har vi under arbetets gång sett materialet som en helhet. Vi har läst igenom textmaterialet ett flertal gånger och därefter hittat teman. Tema kan översättas med ord som har en röd tråd och som har huvudsakligt innehåll för forskningen7. I resultatkapitlet kommer våra framplockade teman att visas som rubriker och underrubriker.
5 Olsson och Sörensen 2007 6 Patel och Davidsson 1994 7 Holme och Solvang 1997
2:4 Forskningsetiska aspekter
När personer bidrar till forskningens reslutat är det alltid viktigt med de etiska aspekterna. Forskningskravet, samhällets skyldighet att bedriva forskning, måste alltid ställas mot individskyddskravet, rätten att inte få sitt privatliv kränkt8. I den här undersökningen har sammanlagt sex professionella inom barnhabilitering respektive vuxenhabiliteringen intervjuats.
Vid intervjuer finns det speciella etiska riktlinjer. De etiska krav som ställs på en intervju är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet9. Informationskravet innebär att informanten har rätt att på förhand veta vad intervjun ska handla om, forskningens syfte och vad det kommer att användas till. Det är även viktigt att informera om samtyckeskravet vilket innebär att samtycke krävs för att genomföra och använda materialet från intervjun. Det innebär också att informanten har rätt att dra sig ur intervjun när som helst. Konfidentialitetskravet innebär att informanten ska avidentifieras så långt det är möjligt och personuppgifterna ska förvaras så att ingen otillbörlig har tillgång till dem. Slutligen finns nyttjandekravet vilket innebär att informationen som lämnas endast får användas för avsedd forskning.
I den här undersökningen kunde problem främst uppkomma gällande konfidentialitetskravet då informanterna är tjänstemän inom barnhabiliteringen respektive vuxenhabiliteringen. Även om informanternas namn tas bort kan det för insatta gå att identifiera personerna utifrån deras svar, yrkestitel och utifrån habiliteringens ort. För att det inte ska kunna gå att identifiera intervjupersonerna utifrån deras yrkestitel och habiliteringens ort har uppsatsgruppen valt att inte nämna vilken ort som undersökts inom Region Skåne. Det var därför viktigt att informanterna upplystes om detta så att de kunde lämna ett informerat samtycke till intervjuerna.
2:5 Metodreflektion
De likheter och skillnader som undersökts inom barnhabiliteringen och vuxenhabiliteringen är; habiliteringsteamen, habiliteringsplanen, formen av stöd
och insatser samt egenansvaret hos individen. Intervjuerna har varit
semistrukturerade vilket innebär att samma frågor har ställts till alla intervjupersoner men svaren kan te sig olika då intervjupersonerna bland annat har olika yrkesroller men också för att det rör sig om tolkningsfrågor. Det som till exempel tolkas på ett sätt av någon, kan tolkas annorlunda för en annan. Svaren på frågorna har därför varierat på många olika sätt då intervjupersonerna har tolkat frågorna olika och svarat utifrån det. Intervjupersonernas olika tolkningar och svar syns bland annat i citaten som visas i resultatkapitlet. Då intervjupersonerna tolkat frågorna annorlunda, har också frågorna kring de likheter och skillnader som kan komma att uppstå mellan habiliteringarna, fått oväntade resultat. En del svar på en del frågor har handlat om ren tolkning och faktiskt inte om självaste frågan. Ett tydligt sådant exempel är på frågan ”Varför finns det habiliteringsplaner?” En intervjuperson har besvarat frågan utifrån de regelverk och lagar som säger att det ska vara så, medan en annan har svarat att habiliteringsplaner finns för att det underlättar under arbetets gång. En annan har svarat att habiliteringsplaner enbart finns till för individens skull. I resultatkapitlet visas det citat för att läsaren ska se vad de professionella faktiskt har svarat.
8 Vetenskapsrådet 2010 9 Vetenskapsrådet 2010
Olika svårigheter skulle kunna ha dykt upp i samband med vår undersökning. En svårighet som skulle kunna ha stötts på var användbarheten av intervjuerna. I en intervju är det viktigt att informanten ger den information som efterfrågas10. Detta krävs för giltighet av det material som samlas in genom intervjuer. Intervjuerna i uppsatsen har gjorts med professionella inom Region Skånes barnhabilitering respektive vuxenhabilitering. Det har varit viktigt att deras svar inte färgats av denna position och av andra intressen, exempelvis att framställa verksamheterna som bra. Uppsatsgruppens ansvar har därför varit att ställa nödvänliga följdfrågor och liknande för att försöka avslöja och undvika detta.
Även praktiska svårigheter skulle kunna ha uppstått. Dessa problem skulle bland annat kunna bestå i att få informanter att ställa upp på intervjuer. Detta blev dock inte några problem för uppsatsgruppen då kontaktnätet med de professionella inom barnhabiliteringen och vuxenhabiliteringen var god. Uppsatsgruppen var också tidigt ute med att uppsöka eventuella professionella som skulle kunna tänka sig att ställa upp för intervjuer. Även problem som att informanterna lämnar bristfälliga svar eller att frågorna inte är tillräckliga skulle kunna dyka upp men vår intervjuguide som fungerat som ett hjälpmedel har dock motverkat detta. Uppsatsgruppen har skrivit hela undersökningen tillsammans samt genomfört de sex intervjuerna tillsammans.
3. BAKGRUND OCH TIDIGARE FORSKNING
3:1 Lagar och regelverk
FN: s förklaring om mänskliga rättigheter ligger till grund för rätten till habilitering11. De mänskliga rättigheterna författar rättigheter som berör alla människor oavsett kön, etnisk bakgrund, funktionsförmåga, sexuella läggning med mera - alla människor har ett likt värde och ska behandlas lika. De lagar som habilitering styrs efter utgår ifrån denna värdegrund.
År 1989 påbörjade regeringen ett samarbete med FN för att tillsammans skapa fram internationella regler för att delaktighet och jämlikhet skulle förbättras för människor som har någon form av funktionsnedsättning12. År 1993 godkändes 22 stycken standardregler av FN: s generalförsamling. Reglerna berör rättigheter, möjligheter och samhällets ansvar. Varje land har sitt eget ansvar för att delaktighet och jämlikhet ska råda för människor med någon form av funktionsnedsättning. I Sverige lyfte regeringen år 1997 fram den nationella handlingsplanen, ”Från patient till medborgare”. Regeringen ville betona vikten om att handikappfrågor är samhällsfrågor som vilar på de mänskliga rättigheterna13.
”Med habilitering och rehabilitering avses planerade och från flera kompetensområden sammansatta åtgärder, bl.a. medicinska, pedagogiska, sociala, tekniska och arbetsinriktade insatser. Syftet med habilitering och rehabilitering är att ge den enskilde möjligheten att återvinna respektive utveckla bästa möjliga funktionsförmåga och välbefinnande. Framförallt bör åtgärderna leda till en väsentligt ökad livskvalitet.”14
Människor som har livslånga funktionsnedsättningar har rätt till stöd för att få möjlighet att fungera och må bra i sitt vardagliga liv.15 Dessa har rätt till habilitering. Rätten för habilitering gäller de som föds med en livslång funktionsnedsättning, om personen i tidig ålder får en livslång funktionsnedsättning eller om personen i vuxen ålder får en traumatisk hjärnskada. Det är speciellt två lagar som habiliteringarna styrs efter, (1) Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) och (2) Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).
HSL är den lag som nämner att alla har rätt till vård på lika villkor16. Det nämns också att den som har störst behov av vård ska ges företräde. HSL fick två nya paragrafer år 1994 som klargjorde landstingens och kommunernas ansvar för habilitering.
”Landstingen ska erbjuda dem som är bosatta inom landstinget, habilitering och rehabilitering, hjälpmedel för funktionshindrade och tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.”17
11 Johansson och Skärgren 2006
12 Proposition 1999/2000:79 ”Från patient till medborgare” 13 Brusen och Printz 2006
14 Proposition 1999/2000:79 ”Från patient till medborgare” 15 Johansson och Skärgren 2006
16 Johansson och Skärgren 2006 17 HSL (1982:763) § 3b
LSS vänder sig till de som har en livslång funktionsnedsättning18. Enligt LSS har individen rätt att ansöka om stöd om man tillhör någon av de tre personkretsar som nämns i lagen:
”Denna lag innehåller bestämmelser om insatser för särkilt stöd och särskild service åt personer:
1) med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,
2) med betydande och bestående begåvningsmässiga funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller
3) med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd och service”19
.
Individen ansöker om LSS hos kommunen där LSS omfattar sammanlagt tio insatser, så som rätten till personlig assistans, ledsagning eller avlösningsservice i hemmet.20
3:2 Definitioner
Begreppet habilitera betyder ”skicklig” eller ”duglig”.21 Habilitera betecknar alltså att göra sig skicklig eller att göra sig kompetent. Barnhabiliteringen är för barn och unga med varaktiga funktionsnedsättningar.22 Funktionsnedsättningen ska ha uppkommit vid födseln eller uppkommit genom skada eller sjukdom under uppväxten. Vuxenhabiliteringen är för de individer med funktionsnedsättning och som har fyllt 20 år.23 Funktionsnedsättningen ska ha uppkommit vid födseln eller före 17 års ålder och då bero på skada eller sjukdom.
Funktionsnedsättning är en nedsatt funktion hos individen.24 Funktionsnedsättningar kan vara fysiska, psykiska, intellektuella, sociala eller medicinska. En funktionsnedsättning kan uppstå vid födseln eller vid förvärvad skada.
Funktionshinder är en begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en
person i relation till omgivningen. 25Funktionshinder är inte något som en individ har, utan det är miljön i samhället som är funktionshindrande.
3:3 Verksamheten habilitering
Habilitering är en mängd olika insatser som kommun eller landsting ansvarar för och där stödet och insatserna är frivilliga. Habilitering är i sig en livsviktig process.26 Begreppet habilitering kan beskrivas på två sätt: habilitering är den process som barn med någon form av funktionsnedsättning genomlöper under sin utveckling där man tittar på funktionsnedsättningens försvårade effekter.
18 Johansson och Skärgren 2006 19 LSS (1993:387) § 1
20 LSS (1993:387) § 9
21 Johansson och Skärgren 2006
22 Barnhabiliteringen Region Skånes hemsida 2010 23 Vuxenhabiliteringen Region Skånes hemsida 2010 24 Socialstyrelsens hemsida 2010
25 Socialstyrelsens hemsida 2010 26 Möller och Nyman 2003
Habilitering är också den verksamhet som barn och deras familjer erbjuds för att få kunskap, information och erfarenhet om funktionsnedsättningen och dess försvårade effekter.
Verksamheten är uppdelad i en barn- och ungdomshabilitering och en vuxenhabilitering då behoven skiljer sig åt från det att man är barn till att bli vuxen.27 Habiliteringen kan vara en egen verksamhet inom landstinget och ibland ingår den i landstingets sjukvård. De experter som arbetar inom verksamheten kan vara läkare, sjuksköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast, kurator, psykolog, dietist och logoped. Tillsammans bildar dessa olika ett habiliteringsteam, där ett team kan vara experter på rörelsehinder och ett annat på utvecklingsstörning. I varje team är det av vikt att det är individen som står i centrum. En habiliteringsprocess innehåller därför uppsatta individuella mål.28 Målen sätts upp efter individens önskemål, behov och föresättningar. Individen ska vilja habilitera sig då självbestämmandet hos individen är rådande.
Habilitering erbjuder en mängd olika stöd och insatser beroende på vad individen har för behov och önskningar29. En bedömning sker för att kartlägga vilka insatser som kan vara aktuella för individen och bedömningen görs utifrån en analys av aktivitetsförmåga och delaktighet samt möjliga hinder enligt ICF, Internationell
klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa. ICF är en
sammansättning som beskriver funktionsförmåga och funktionshinder där dessa sätts i förhållande till hälsa. Klassifikationen berättar individens hälsa och hälsorelaterade tillstånd där syftet är att hitta gemensamma begrepp för en och samma hälsostatus, sjukdom eller funktionsnedsättning. Tanken är att individens hälsa och funktionshinder då beskrivs på samma sätt oavsett var i Sverige eller världen individen befinner sig.
En kartläggning av individens aktuella stöd och insatser görs i samråd med individen och habiliteringspersonal30. Det som individ och habiliteringspersonal kommer fram till utformas sedan till en habiliteringsplan.
3:4 Tidigare forskning
Som vi även nämnt i vår problemformulering så stöter uppsatsgruppen på problem då det saknas tidigare forskning om övergången från barnhabilitering till vuxenhabilitering. Tyvärr saknas det också generell forskning som berör vuxenhabilitering. Barnhabilitering är dock utan tvekan den forskning som dominerar även om forskningen inte alls berör övergång. Vi har bland annat hittat forskning som rör barnhabilitering där de yrkesverksamma inom habiliteringsorganisationen berättar om sitt arbete.
Ulla Bohlin, socionom och vårdlärare på Malmö högskola, har skrivit doktorsavhandlingen Habilitering i fokus, en människobehandlande organisation
och dess utmaningar, där hon bland annat beskriver hur de yrkesverksamma inom
barnhabiliteringen uppfattar sitt arbete och vilka behandlingsmetoder de använder31. De barn som är inskrivna på barnhabiliteringen har ett behov av ett habiliteringsteam som ska kunna ge stöd, råd, medicinsk och teknisk kunskap. I
27 Johansson och Skärgren 2006 28 Johansson och Skärgren 2006 29 Johansson och Skärgren 2006 30 Johansson och Skärgren 2006 31 Bohlin 2009
avhandlingen beskrivs också de dilemman som professionerna kommer i kontakt med då barn och ungdomar har olika funktionsnedsättningar som ska kunna bemötas på ett professionellt sätt. Det ställs krav på professionerna inom barnhabiliteringen då professionerna ska kunna arbetar tvärprofessionellt, vilket innebär att de olika professionerna ska ”arbeta mer eller mindre professionsspecifikt, man kan utveckla sin yrkesroll mot specialisering respektive generalisering, arbetsuppgifterna kan avgränsas eller utföras av olika yrkesföreträdare.”32
Resultatet av avhandlingen berättar bland annat att det är av stor vikt att det tvärprofessionella arbetet fungerar i habiliteringsteamen inom barnhabiliteringen och att alla yrkesgrupper känner att deras arbete är betydelsefullt33. Denna grund leder då till att sammanhållningen stärks inom barnhabiliteringen. En annan grundläggande tanke som varje profession ska praktisera är att förstå individen i det sociala sammanhanget. Professionen ska inneha en medvetenhet om mänsklig problematik och kännedom om maktfrågor.
Vi har även hittat forskning som berör barns upplevelser av delaktighet inom Region Skånes habiliteringar. FoU-enheten (forsknings- och utvecklingsenheten) har i sin rapport, Barns upplevelser av delaktighet i sin habilitering, kommit fram till att många barn inte känner någon delaktighet i sin habilitering34. Undersökningen visar att endast 1 av 21 barn upplever hög delaktighet i sin habilitering. Undersökningen ställer bland annat frågan om barnhabiliteringen fokuserar mer på föräldrar än på barnet, en fråga som ger svaret att barnhabiliteringens arbetssätt stannar i och ser föräldrarnas delaktighet som det viktigaste. Detta arbetssätt kan dock vara något som stannat kvar i barnhabiliteringen från tiden då barnet var litet. Rapporten visar också att barnhabiliteringen fokuserar mycket på barnets brister och på vad barnet inte kan då barnet inte känner till sina förmågor och tillgångar. Resultatet i rapporten berättar att barnhabiliteringen inom Region Skåne måste förändra sitt arbetssätt. Barnets starka sidor måste lyftas fram för att barnet ska kunna känna delaktighet i sin habilitering och för att kunna påverka sitt liv för att sedan möta vuxenlivet med självrespekt. Rapportens reslutat har bland annat lett till att Region Skånes habiliteringar idag arbetar efter ett salutogent arbetssätt där strävan är att stärka barns delaktighet i sin habilitering.
32 Bohlin 2009 s. 175 33 Bohlin 2009
4. TEORETISKA PERSPEKTIV
Nedan presenteras tre teorier som kan vara till stöd för att uppfylla undersökningens syfte och frågeställningar. Teorierna är (1) Erikssons psykosociala teori, (2) Empowerment och (3) det salutogena perspektivet.
Med hjälp av Erikssons psykosociala teori kan vi som uppsatsgrupp bättre förstå individens utvecklingsfas, från att vara barn till att bli vuxen. Barn med någon form av funktionsnedsättning har under hela sin utvecklingsfas kontakt med barnhabiliteringen där barnet också får möjlighet att utvecklas både fysiskt och psykiskt. Individen går sedan vid 20 års ålder över till vuxenhabiliteringen om stöd och insatser fortfarande föreligger. Erikssons psykosociala teori berättar bland annat hur individens personlighet kan komma att formas på olika sätt beroende på hur individen hanterar de kriser och konflikter som individen stöter på under sin utvecklingsfas. I denna undersökning är speciellt fas fem intressant då denna fas omfattar den ålder som bäst passar in för vårt syfte som är att undersöka övergången från barnhabiliteringen till vuxenhabiliteringen. Uppsatsgruppen har dock valt att nämna alla åtta utvecklingsfaser i detta kapitel för att läsaren ska få en inblick i vad de åtta faserna omfattar.
Empowerment är ett arbetsredskap som många habiliteringar arbetar efter för att
stärka individens egen makt, styrka och kraft. Habilitering är en process som bland annat ska innehålla olika uppsatta mål för olika individer35. Gemensamt för de individuella målen är att individen ska skapa sig självkänsla, självförtroende, självständighet och delaktighet. Individen ska skapa kontroll över sitt liv. För att individen ska uppnå empowerment inom habiliteringsprocessen krävs det framförallt ett samarbete mellan individen och de professionella inom habiliteringen. De professionella ska inte påverka eller besluta de val som individen väljer, på detta sätt får individen full kontroll över sitt liv. Om individen saknar kontroll i sitt liv blir verkan av empowerment tvärtom, disempowerment. Empowerment och disempowerment kan också kopplas till Erikssons psykosociala teori då det handlar om att ta kontroll över de konflikter och kriser som individen kan komma att hamna framför i sin utvecklingsfas. Får individen det svårt att lösa de konflikter och kriser som uppstår mister individen också kontroll och makt över sitt liv, det vill säga att individen upplever disempowerment.
Ett annat känt arbetsredskap som bland annat används inom Region Skånes habiliteringar är ett salutogent perspektiv36. Med ett salutogent synsätt arbetar habiliteringarna för att stärka individens känsla av sammanhang, KASAM. Inom habilitering kan känsla av sammanhang beskrivas när individen känner sig delaktig med omvärlden och sig själv37. Arbetet med ett salutogent synsätt inom habilitering är också att de professionella ska kunna förstå hur individen handskas med olika delar av sitt liv så som hemmet, skola, arbete, vänner eller fritidsintresse.
35 Johansson och Skärgren 2006
36 Barnhabiliteringen Region Skånes hemsida 2010 37 Johansson och Skärgren 2006
4:1 Erikssons psykosociala teori
Eriksson ansåg att utveckling är något som sker genom hela livet, det sker i barndomen, vuxenlivet och i ålderdomen. Erikssons psykosociala teori omfattar åtta utvecklingsfaser38. Eriksson menar att individen kan uppnå bra eller dålig utveckling i varje fas, där varje fas präglas av en viss konflikt eller kris som måste lösas. Den positiva eller negativa lösning som sker leder till att personligheten formas på olika sätt. Samtliga faser innehåller kroppsliga, personliga och sociala aspekter. Eriksson menar att det är de viktiga aspekterna av utvecklingen som är det viktiga att titta närmre på för att kunna se hur de olika faktorerna arbetar tillsammans för att ett visst resultat ska växa fram.
Fas 1:39 tillit respektive misstro, omfattar de första 18 månaderna. Barnet lär sig att antingen lita på eller misstro andras vilja att tillgodose barnets grundläggande behov av föda, värme, skydd, närhet och kontakt. Av de problem som kan uppstå i denna fas kan den positiva lösningen skapa tillit hos barnet, både inom sig själv men också gentemot omgivningen. Den negativa lösningen medför misstänksamhet och avvisande.
Fas 2:40 autonomi respektive tvivel, omfattar 1,5 och 3 års ålder. I de dagliga aktiviteterna lär barnet sig att vara självständigt. En positiv lösning är att barnet känner att de kan lita på sin egen förmåga och därmed växer också ett bra självförtroende fram hos barnet. Barnet kan göra val och ta reda på vad barnet vill och agera därefter. En negativ lösning av de kriser som kan uppkomma är tvångsmässiga upprepningar och ett överdrivet beroende som kan leda till svag vilja och svårigheter med att skilja mellan egna och andras behov. Den egna förmågan kan upplevas som främmande för barnets egna känslor och den egna kroppen.
Fas 3:41 initiativ respektive skuld, omfattar 6 års ålder. En bra relation mellan vuxna och barn ger barnet utrymme för egna initiativ vilket i sin tur skapar nyfikenhet hos barnet. Vid en negativ krislösning uppfattar barnet att något är fel, att barnet inte duger. Barnet känner skuld och avsaknad på initiativ uppstår. Fas 4:42 aktivitet respektive underlägesenhet, omfattar omkring 6 och 12 års ålder. Barnet får uppleva att de är kompetenta och får själva söka efter kunskap i livet. Den negativa lösningen berör att barnet inte får någon chans att visa vad barnet kan. Detta leder till att barnet känner sig oduglig.
Fas 5:43 identitet respektive identitetsförvirring, omfattar puberteten och framåt. Frågor som ”vem är jag?” kommer upp i denna fas. Den sexuella identiteten, yrkesidentiteten och den personliga identiteten hamnar i fokus. Individen vet att vuxenvärlden är nära. Tidigare erfarenheter från tidigare faser är något som kan vara avgörande för hela den vuxna identiteten. Den negativa lösningen innebär att individen inte hittar sin jagbild vilket i sin tur leder till att närhet gentemot andra försvåras. Detta är något som kommer att följa med in till nästa fas.
38 Hwang och Nilsson 2006 39 Hwang och Nilsson 2006 40 Hwang och Nilsson 2006 41 Hwang och Nilsson 2006 42 Hwang och Nilsson 2006 43 Hwang och Nilsson 2006
Fas 6:44 närhet respektive isolering, omfattar perioden mellan 20 och 40 år. Individen ska kunna komma nära en annan individ utan att känna rädsla över att förlora sig själv. Individen ska kunna komma tillbaka till sig själv efter att ha varit nära en annan. Om individen har svårt för detta riskerar individen att söka sig bort från andra, isolerar sig. Beroende på hur kriser löses i denna fas påverkar det allt som rör kärlek, vänskap och arbete.
Fas 7:45 generativitet respektive stagnation, omfattar medelåldern. Individen är medveten om att denna har ansvar över sitt egna liv. Man vill skapa bra liv för de barn som kommit till. Stagnation betyder att individen kört fast i det gamla, det händer inget nytt. Individen jämför sitt ”gamla liv” med nuet och jämför de drömmar man hade med hur det blev.
Fas 8:46 integritet respektive förtvivlan, omfattar den övre medelåldern och ålderdomen. Individen är nöjd med det liv som individen lever och levt. Tidigare och kommande generationer ger individen en mening med livet. En negativ krislösning är när individen inte kan acceptera det liv man levt. Individen har svår ångest inför livets slut.
4:2 Empowerment
Empowerment har flera infallsvinklar, det finns med andra ord ingen klar definition på vad empowerment innebär eller vad begreppet står för47. Begreppet har också olika infallsvinklar beroende på vem som talar om det. En innebörd i begreppet är att människan skapar sig styrka, kraft och makt. För personer i en maktlös situation handlar det om att komma ur maktlösheten genom att bekämpa de krafter som håller dem nere. Trots att det finns olika infallsvinklar är det dock av vikt att lyfta fram att dessa olika infallsvinklar har något gemensamt; de delar en positiv syn på människan där människan vet vad hon eller han vill och vet sitt eget bästa om man bara skapar rätt förhållanden.
Gemensamt är också att man lägger stor tonvikt på två överordnade dimensioner; (1) psykologisk dimension och (2) social och beteendeorienterad dimension48. En psykologisk dimension berör självuppfattning. Individen har bland annat en känsla av kontroll över viktiga mål, självförtroende och en tro på att man klarar av att uppnå målen. Individen upplever positiv självkänsla och/eller positiv självuppfattning. Individen känner sig uppskattad och respekterad av andra. Den andra dimensionen är den sociala och beteendeorienterade dimensionen vilken berör makt och kontroll, delaktighet och inflytande både över det egna livet men också över den vård och omsorg som individen är i behov av.
4:3 Det salutogena perspektivet
Det salutogena perspektivet betyder hälsans ursprung49. Perspektivet fokuserar på hälsa och hur hälsa kan vidbehållas, snarare än vad som orsakar sjukdom. Vad som avgör hälsa eller ohälsa, har med känsla av sammanhang (KASAM) att göra. KASAM kan ses som låg eller hög. En hög KASAM ger individen en känsla av god hälsa. En låg KASAM ger individen en känsla av att ha en sämre hälsa.
44 Hwang och Nilsson 2006 45 Hwang och Nilsson 2006 46 Hwang och Nilsson 2006 47 Askheim och Starrin 2009 48 Askheim och Starrin 2009 49 Johansson och Skärgren 2006
KASAM bygger på individens upplevelser, dels på hur individen hanterar sin miljö och händelserna omkring sig. Inom KASAM står tre begrepp i centrum; (1) begriplighet, (2) hanterbarhet och (3) meningsfullhet.
Begriplighet innebär att individen förstår sina känslor och de händelser som
inträffar runt omkring50. För att individen ska kunna förutse saker som ska hända måste individen också ha en god baskunskap om sig själv och om sin omgivning, och på detta sätt blir också begripligheten god.
Hanterbarhet innebär att individen besitter de redskap som behövs för att kunna ta
emot och hantera de händelser som sker runt omkring51. Hanterbarhet innebär också att det finns tid för förbättring och reflektion över de händelser som inträffar.
Meningsfullhet innebär att individen upplever att det finns en mening med livet
och att några av de händelser som individen möter i livet är värda att satsa sin energi på52. När individen har en hög grad av meningsfullhet ser individen de svårigheter som kan komma att dyka upp i livet, som en utmaning snarare än en börda. Individen ser möjligheter även i de svåra situationerna.
50 Johansson och Skärgren 2006 51 Johansson och Skärgren 2006 52 Johansson och Skärgren 2006
5. RESULTAT
I vårt resultat redovisar vi samtliga sex intervjuer. Vårt syfte med undersökningen är att undersöka hur övergången från barnhabiliteringen till vuxenhabiliteringen fungerar. Vidare ska vi undersöka vilka likheter och skillnader som kan uppstå mellan barnhabiliteringen och vuxenhabiliteringen och vad dessa likheter och skillnader kan ha för betydelse vid en övergång. Vi vill också undersöka vilken problematik som kan uppstå vid en övergång från barnhabiliteringen till vuxenhabiliteringen.
5:1 Övergång från barnhabilitering till vuxenhabilitering
5:1:1 När och varför sker en övergång?
En övergång från barnhabilitering till vuxenhabilitering inom Region Skåne sker vid 20 års ålder. Anledningen till att det sker en övergång vid denna ålder har uppsatsgruppen inte fått svar på då de professionella inte vet anledningen till det. Svaren från samtliga professionella är att det sker en övergång vid 20 års ålder på grund av att ”det alltid varit så” eller att ”det är något gammalt som hänger kvar.” En övergång behöver dock inte alltid ske vid 20 års ålder utan undantag kan uppstå. Kurator på barnhabiliteringen berättar:
”Som det är nu och som det varit länge så sker en övergång vid 20 års ålder. Sen är vi väldigt flexibla när de rör övergången. Vi får ibland ungdomar som är 17 eller 18 år och då kan vi ta en diskussion med ungdomen om det är lönt att börja ha en kontakt här hos oss på barnhabiliteringen eller om ungdomen ska börja på
vuxenhabiliteringen istället. Man håller på att diskutera det här om man ska förändra åldern. De medicinska insatserna slutar ju redan vid 18 års ålder och då
anses man ju som vuxen.”
Kurator på vuxenhabiliteringen berättar:
”Normalt sett så sker en övergång vid 20 års ålder men i nuläget har vi individer vid 19 års ålder som skickas direkt till oss på vuxenhabiliteringen. Dessa tar vi över direkt för det inte är meningsfullt att de ska lära känna barnhabiliteringen
när de ändå vid 20 års ålder ska över till oss.”
5:1:2 Gör alla en övergång?
En övergång från barnhabiliteringen till vuxenhabiliteringen behöver inte ske om individen väljer att tacka nej till vuxenhabiliteringen. Om individen tackat nej finns ändå möjlighet att vid senare tillfälle ta kontakt med vuxenhabiliteringen om fortsatt stöd och insatser blir aktuella. Psykologen på barnhabiliteringen berättar:
”Nej, det är ganska många som inte tycker att de behöver en övergång till vuxenhabiliteringen. De kan i stället välja att ta kontakt senare, de kan på egen
hand söka sig dit.”
När individen har tackat nej till vuxenhabiliteringen men väljer att ta kontakt med dessa vid ett senare tillfälle ges individen möjlighet att via vuxenhabiliteringens hemsida skriva sin egen remiss som sedan skickas till vuxenhabiliteringen.
Kuratorn på barnhabiliteringen berättar:
”Det är ett val. Det finns väldigt många som säger att de inte önskar ha någon övergång då de känner att de inte har något behov för det just nu. Då är det viktigt att informera att de alltid kan kontakta vuxenhabiliteringen om de senare
ångrar sig. Numera har vuxenhabiliteringen tagit fram en remiss som individen själv kan skriva om man önskar hjälp från vuxenhabiliteringen.”
Kuratorn på vuxenhabiliteringen berättar:
”Nej, det finns de som inte i vuxenlivet behöver habilitering. Men väldigt många väljer att fortsätta, jag skulle tro att de flesta väljer vuxenhabiliteringen. De finns
de som inte haft kontakt på flera år som sedan väljer att komma tillbaka.”
5:1:3 Hur fungerar en övergång?
Vid en övergång skickar barnhabiliteringen en remiss till vuxenhabiliteringen cirka tre månader innan individen fyller 20 år då vuxenhabiliteringen ska förberedas för mottagande av individen. I remissen ska det stå skrivet om individens funktionsnedsättning, eventuell diagnos samt om pågående stöd och insatser. Efter mottagen remiss ska ett första möte ske mellan individ och vuxenhabilitering, där barnhabiliteringen kan medverka om individen så önskar. Då individen haft en kontaktperson inom barnhabiliteringen är det oftast denna som medverkar vid ett första möte.
Region Skåne ska erbjuda alla familjer en kontaktperson på sin habilitering. Inom barnhabiliteringen är oftast kontaktpersonen en kurator eller en psykolog och det är denna person som individen och familjen kan ta kontakt med vid råd och stöd. Kontaktpersonen har ansvar att tillsammans med individen och familjen göra upp sin habiliteringsplan samt fungera som länk mellan individen och övriga samhälle. Kuratorn på barnhabiliteringen berättar:
”Alla som habiliterar ska kunna medverka vid första mötet men det är nog så att visa yrkeskategorier har mer hand om första mötet då ungdomen oftast har kurator och psykolog som kontaktperson hos oss. Då blir det ju automatiskt att kurator och psykolog har hand om det första mötet hos vuxenhabiliteringen än
vad andra har.”
Vid ett första möte på vuxenhabiliteringen medverkar alltid två professionella. Arbetsterapeut på vuxenhabiliteringen berättar:
”Vi är alltid två vid första mötet. I det mötet representerar dessa två hela vuxenhabiliteringen. Så man kommer inte enbart till ett första möte som till
exempel arbetsterapeut utan man representerar hela.”
Under det första mötet ska inte bara individ och vuxenhabilitering träffas för första gången utan individen ska också lägga fram vad han eller hon önskar för fortsatt stöd och insatser utav vuxenhabiliteringen. En individuell habiliteringsplan skrivs sedan ihop tillsammans med individ och det nya habiliteringsteamet.
5:1:4 Hur förbereder man individen vid en övergång?
Innan individen fyller 20 år och en övergång från barnhabiliteringen till vuxenhabiliteringen ska ske måste individen förberedas för en eventuell övergång. Vid 13-17 års ålder har barnhabiliteringen en ungdomssatsning där barnhabiliteringen tillsammans med ungdom och familj diskuterar ämnen som eget boende, studier och val av yrke som en förberedelse inför vuxenlivet. En intensiv förberedelseperiod för en eventuell övergång sker när individen är 17 år och fram till 20 års ålder. Under denna föreberedelseperiod samverkar barnhabiliteringen och vuxenhabiliteringen. Barnhabiliteringen arrangerar tillsammans med vuxenhabiliteringen en gång om året information för individen och dennes anhöriga kring vuxenhabiliteringen, medicinska insatser från primärvård, vuxenpsykiatri och övrig specialistsjukvård samt kommunens habilitering och LSS verksamhet. Individen och anhöriga får vid dessa informationsträffar också en möjlighet att möta samtlig personal från berörda verksamheter. Arbetsterapeuten på vuxenhabiliteringen berättar:
”Det finns ett dokument som tagits fram mellan barnhabiliteringen och vuxenhabiliteringen. Detta dokument handlar om förberedelsen inför övergången
för barn 17-20 år. Då har vi gemensamma informationer till familjer för att förbereda dessa inför övergång till vuxenhabiliteringen och vid 20 år går
individen över.”
Barnhabiliteringen förbereder bland annat individen med att göra en så kallad ”kartläggning” där individen får plocka fram sina framtidsplaner som kan beröra familj, skola, arbete, fritid, kompisar och hälsa. Kuratorn på barnhabiliteringen berättar:
”Vi gör en slags kartläggning vid 17 års ålder där vi går igenom om det är något som ungdomen vill förebereda sig på inför vuxenlivet. Vi träffar ungdomen separat och föräldrarna separat, därefter träffas alla tillsammans. Det kan ju vara så att ungdom och föräldrar inte ser saker på samma sätt och då diskuterar vi detta tillsammans. Det är viktigt att ungdomen ska vara med om denna kan, det
beror så klart på funktionsnedsättningen.”
5:1:5 Sammanfattning
Undersökningen visar att en övergång från barnhabiliteringen till vuxenhabiliteringen inte är ett måste för individen, oavsett om behovet fortfarande föreligger. Individen kan tacka nej och välja att ta kontakt med vuxenhabiliteringen senare. En övergång sker, om inget annat speciellt skäl finns, vid 20 års ålder. Varför en övergång sker vid denna ålder, kunde ingen av de professionella svara på utan detta är en ålder som tyckts ”hänga kvar” sedan många år tillbaka. Enligt informanterna är det viktigt att förebereda individen vid en eventuell övergång redan vid 13-17 års ålder. Vid denna ålder kan frågor som berör skola, arbete, vänner, familj och framtid vara dominerande hos individen. Barnhabiliteringen kan då tillsammans med individen behöva göra en kartläggning över individens tankar och funderingar. Barnhabiliteringen nämner att denna kartläggning också kan vara till hjälp för individen för att uppnå eventuella mål som berör framtiden. Den intensiva förberedelseperioden, som sker när individen är 17-20 år, innebär ett samarbete mellan barnhabiliteringen och vuxenhabiliteringen. Ett samarbete som erbjuder informationsträffar och en möjlighet att möta eventuella berörda parter som kan komma att spela en stor roll för individens vuxenliv.
5:2 Likheter mellan barnhabilitering och vuxenhabilitering
5:2:1 Habiliteringsplan
En habiliteringsplan görs inom alla habiliteringar om individen önskar en sådan53. Alla som har rätt till habilitering ska erbjudas att vara med till att skapa sin individuella habiliteringsplan. Kuratorn på vuxenhabiliteringen berättar:
”Man måste inte skriva en habiliteringsplan, man kan tacka nej men vi måste erbjuda dem det. Det är några som inte tycker att de är i behov av det men visst
kan man ha en habiliteringsplan utan att det en uttalad sådan.”
Skapandet av habiliteringsplanen sker i samverkan med habiliteringspersonal och individ54. Kuratorn på barnhabiliteringen berättar:
”Vi gör allt i samverkan med barnet och familjen. För att göra en plan så ska ju något förändrats. Så vi gör en kartläggning, sätter upp mål och hör med föräldrarna om vad dem tycker är det största bekymret och det är då detta man
försöker jobba på.”
Habiliteringsplanen är en plan som följs under hela habiliteringsprocessen och som innehåller beslutande och planerande insatser55. Planen innehåller olika mål, delmål och insatser som kan förknippas med individens sociala liv, boende eller andra personliga utvecklingsområde. Syftet med en individuell habiliteringsplan är att det ska finnas planerade insatser som ska hjälpa och ge stöd till individen för att öka självständighet, delaktighet och för att individen ska fungera i vardagslivet. Arbetsterapeuten på vuxenhabiliteringen berättar:
”Planen har vi i vårt journalsystem. Där har vi en speciell plan med mål, där man formulerar mål och vem som ansvarar för målen. Det kan vara personen själv och
med stöd från någon här. Man arbetar med målen och sätter upp en tid för att utvärdera dem. Man går igenom mål efter mål, hur långt man kommit, om något
mål är uppfyllt eller om något mål ska ändras eller kanske inte är aktuellt längre.”
5:2:2 Stöd och insatser
Uppsatsgruppen ser i intervjumaterialet att det finns liknande stöd och insatser habiliteringarna emellan men också skillnader. Stöd kan bland annat omfatta kunskap om individens funktionsnedsättning och anhörigutbildningar av olika slag. Insatser omfattar däremot det direkta arbetet med individen, så som bostadsanpassning, sjukgymnastik eller kuratorssamtal. Stöd och insatser ska bland annat öka individens självständighet, delaktighet och för att få individens vardag att fungera. Stöd och insatser finns i olika former, både individuellt och i grupp.
Individuellt innebär att individen får det stöd och de insatser som utformats i
individens habiliteringsplan. Om en habiliteringsplan är utformad ska det framgå vilket individuellt stöd och insatser som behövs utifrån de professionellas kompetens. Grupp innebär stöd och insatser bland annat i form av gruppverksamhet där individen tränar tillsammans med andra och där
53 Johansson och Skärgren 2006 54 Johansson och Skärgren 2006 55 Johansson och Skärgren 2006
motivationen stärks av varandra. Grupp innebär också att anhöriga har möjlighet att få stöd genom olika utbildningar där anhöriga får kunskap om individens funktionsnedsättning men också för att anhöriga ska möta andra i liknande situationer. Kuratorn på barnhabiliteringen berättar:
”När det är mycket små barn gör vi först en lekobservation för att se vad barnet har för behov. Man följer till exempel med barnet med till skolan för att titta på barnets behov där. Sen har vi mycket stöd till föräldrar och syskon. Utbildning för
att föräldrar ska lära sig om barnets funktionshinder. Syskongrupper och anhörigkvällar för mor- och farföräldrar. Samtalsgrupper för att föräldrar kan
träffa andra i samma sits.”
Psykologen på vuxenhabiliteringen berättar:
”Jag arbetar ju själv med individuella samtal. I dessa samtal finns det mycket innehåll. Sedan arbetar jag med mycket föräldrarsamtal kring deras barn som berör bland annat hur det är att vara förälder till ett handikappat barn. Arbetar även med föräldragrupper till barn som har Aspergerssyndrom där föräldrar kan
vara mycket trötta och ledsna.”
5:2:3 Sammanfattning
Undersökningen visar att de likheter som finns mellan barnhabiliteringen och vuxenhabiliteringen är utformning av habiliteringsplaner och formen av stöd och
insatser. Oavsett om individen tillhör barnhabiliteringen eller vuxenhabiliteringen
har individen alltså rätt till en habiliteringsplan. Planen ska skapas i samverkan mellan individ och professionella där individen med hjälp av de professionella beslutar vilka mål och delmål som ska stå skrivet i planen. Enligt informanterna är de delmål och mål som formas viktiga för individens personliga utveckling. Stöd och insatser finns i olika former och individen ska bland annat få en möjlighet till att utvecklas med hjälp av det stöd och insatser som habiliteringen erbjuder. Det framkommer från informanterna att formen av stöd och insatser är likartat inom barnhabiliteringen och vuxenhabiliteringen men då många av de professionella försvinner när individen gör en övergång från barnhabiliteringen till vuxenhabiliteringen, minskar också stödet och insatserna drastiskt. Detta utgör inte bara en skillnad habiliteringarna emellan utan detta skapar också problematik när en övergång från barnhabiliteringen till vuxenhabiliteringen ska ske (se vidare i kapitlet 5:4, Problematik med en övergång från barnhabiliteringen till
vuxenhabiliteringen.)
5:3 Skillnader mellan barnhabilitering och vuxenhabilitering
5:3:1 De professionella
Inom barnhabiliteringen och vuxenhabiliteringen finns habiliteringsteam som består av olika professioner med skilda kompetenser56. De professionella ska med sin specifika kompetens erbjuda individen det stöd och insatser som tas fram efter individens behov, förutsättningar och önskningar.
Barnhabiliteringen har professionella som läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut, specialpedagog, logoped, dietist, fritidskonsulent, kurator och psykolog.
Inom barnhabiliteringen försvinner läkarkontakten när barnet fyller 18 år. Denna läkarkontakt försvinner då barnhabiliteringen ska anpassa sig efter primärvårdens regler. I Sverige är individen myndig vid 18 års ålder och individen har därför ett eget ansvar att söka sig till primärvården. Kurator på barnhabiliteringen berättar:
”Vi har inom barnhabilitering läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut, logoped, specialpedagog, kurator, psykolog, dietist och fritidskonsulent vid visa timmar. Stora skillnaden är att det medicinska inte finns på vuxenhabiliteringen och detta är ett stort problem för många. Våra läkare kan skriva intyg, det finns inte alls på vuxen. Då får de vända sig till vårdcentral och träffa en läkare som
kanske träffar ungdomar med speciella behov var femte år.”
Barnhabiliteringen har en fritidskonsulent som arbetar tio timmar i månaden där dennes uppdrag är att skapa ett samarbete mellan barnhabiliteringen och Skånes föreningsliv. Detta samarbete leder till att barn inom barnhabiliteringen ges möjlighet till en aktiv fritid. Föreningarna får också kunskap om barnets funktionsnedsättning vilket kan leda till trygghet för barnet och dennes föräldrar. Arbetsterapeuten på barnhabiliteringen berättar:
”Fritidskonsulenten är ute i föreningar och informerar dessa att de inte ska vara rädda för att ta emot barn från barnhabiliteringen. Föräldrarna kan också vara rädda att lämna sina barn på föreningar men då kan vi här på barnhabiliteringen
berätta att vi har god kontakt med dessa och att det är ok.”
Barnhabiliteringen har fler yrkesprofessioner än vuxenhabiliteringen. Detta beror främst på att barn och ungdomars behov skiljer sig från vuxnas57. Allt efter som behovet hos individen förändras kan också antalet av de professionella variera. Psykologen på vuxenhabiliteringen berättar:
”Vi har arbetsterapeut, sjukgymnast, logoped, kurator och psykolog.”
En annan anledning till att de professionella skiljer sig åt mellan barnhabilitering och vuxenhabilitering beror främst på att individen som vuxen har ett större egenansvar. Som vuxen ska individen vara mer självgående, till exempel ska individen vara så självständig som möjligt med bostad och arbete. Denna självständighet är något som vuxenhabiliteringen också vill att den vuxna ska sträva efter. Arbetsterapeut från vuxenhabiliteringen berättar:
”Man har haft mer hjälp som barn och denna hjälp finns nu inte längre kvar då det är skillnad från att vara barn till att bli vuxen. Individen hos oss är nu vuxen och ska vara mer självgående där individen ska ta mer ansvar över skola och hem
med mera.”
5:3:2 Utformning av habiliteringsteam
De olika professionella inom habiliteringen bildar tillsammans ett habiliteringsteam58. Ett habiliteringsteam har som grund att samarbeta tillsammans där individen är i centrum. Ett team ska sträva efter att hjälpa individen till att uppnå sina individuella uppsatta mål. Det finns olika typer av team, bland annat ett tvärprofessionellt team och ett enprofessionellt team.
57 Johansson och Skärgren 2006 58 Johansson och Skärgren 2006
Ett tvärprofessionellt team innebär att olika yrkesprofessioner ingår i teamet till exempel läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator eller psykolog59. Teamet besitter specialistkompetens inom området habilitering. Ett
enprofessionellt team innebär att det bara är en yrkesgrupp som är representerad
till exempel kurator.
Inom barnhabilitering och vuxenhabilitering är det vanligt att teamen består av flera olika team, där var och ett har sin specifika kompetens60. Det kan finnas ett team som är specialister kring autism medan ett annat team kan ha speciell kompetens kring rörelsehinder.
Barnhabiliteringens team kan bestå utav både ett tvärprofessionellt team eller ett enprofessionellt team. Barnhabiliteringen formar oftast sina team efter barnets diagnos. Psykologen på barnhabiliteringen berättar:
”Här på barnhabiliteringen har vi tre stora team beroende på barnets diagnos. Vi har ett team för utvecklingsstörning, ett team för utvecklingsstörning och rörelsehinder samt ett team för autism. Detta är de stora teamen. Sen kan ju barnet enbart ha de professionella runt omkring sig beroende på vad barnet behöver. Ibland kan det vara väldigt många professionella runt omkring ett barn
och ibland är det bara en professionell.”
Vuxenhabiliteringens team kan också bestå utav ett tvärprofessionellt team eller ett enprofessionellt team. Teamen formas däremot inte efter individens diagnos. Kurator på vuxenhabiliteringen berättar:
”Här på vuxenhabiliteringen är vi ett stort team. Vi har alltså inte något team som är format efter diagnos. Vi har team som bestäms utifrån det brukaren behöver, mycket för integritetens skull. Det kan vara många runt individen men
också bara en profession om det inte behövs fler.”
5:3:3 Varför en habiliteringsplan?
Anledningen till varför en habiliteringsplan ska upprättas är för att det ska finnas planerade insatser som ska hjälpa och ge stöd till individen, för att öka självständighet, delaktighet och för att individen ska fungera i vardagslivet61. Resultatet av samtliga intervjuer visar väldigt skilda svar på förfrågan om varför en habiliteringsplan finns. Detta kan bero på att frågan kan tolkas på olika sätt av olika personer med olika yrkesprofessioner. Arbetsterapeuten på barnhabiliteringen berättar:
”Habiliteringsplanen kom ju för att vi tyckte att vi arbetade rätt så bra innan planen fanns men sen kom det upp att de professionella arbetade väldigt spritt. Sjukgymnasten arbetade till exempel efter enbart dennes kompetens medan jag arbetade efter min kompetens. Habiliteringsplanen kom därför till för att samla
ihop de professionellas arbete.”
59 Johansson och Skärgren 2006 60 Johansson och Skärgren 2006 61 Johansson och Skärgren 2006
