Fysisk kontakt i mötet med barn: Tankar och upplevelser från socionomer

Linköpings universitet | Institutionen för kultur och samhälle (IKOS) Examensarbete på grundläggande nivå | Socionomprogrammet Vårterminen 2020

Fysisk kontakt i mötet med barn

-Tankar och upplevelser från socionomer

Ida Afvander

Pauline Schneberger

Physical contact in the meeting with children

-Thoughts and experiences from Swedish social workers

Ida Afvander

Pauline Schneberger

Sammanfattning

Detta är en kvalitativ studie som utgår från socionomers egna upplevelser och tankar kring fysisk kontakt i mötet med barn som klienter. Syftet med studien är att bidra med fördjupad förståelse inom detta ämne. Genom semistrukturerade intervjuer och vår tolkning av detta material har studien försökt besvara de frågeställningar som syftar till att ta reda på vad som är lämplig respektive olämplig fysisk kontakt. Socionomerna som intervjuas arbetar med barn i 6–21 års ålder inom olika öppenvårdsverksamheter. Tolkningen utgår från ett hermeneutiskt vetenskapsteoretiskt perspektiv samt teorier om etik och moral samt begrepp som diskursetik, dygdetik, pliktetik och nyttoetik.

Resultatet i studien pekar på att det som avgör vad som upplevs som lämplig respektive olämplig fysisk kontakt är barnets vilja. Det handlar om att lyssna på sin intuition, lyssna på barnet och respektera dennes behov, samt att låta barnet initiera den fysiska kontakten. Vi kan tolka att de flesta socionomerna i denna studie utgår främst från ett nyttoetiskt perspektiv i hur de tänker om fysisk kontakt med barn som klienter, men det finns drag av alla fyra principer i de flestas resonemang.

Nyckelord:

Innehållsförteckning

2.1. RELATIONEN MED BARN ... 4

2.2. KOMPLEXITETEN MED FYSISK KONTAKT ... 5

2.3. SVENSKA STUDIER ... 7

3. TEORETISK INRAMNING ... 9

3.1. ETIK OCH MORAL ... 9

3.2. DISKURSETIK ... 10 3.3. DYGDETIK ... 11 3.4. NYTTOETIK ... 11 3.5. PLIKTETIK ... 11 4. METOD ... 13 4.1. VETENSKAPSTEORETISK ANSATS ... 13 4.2. FÖRFÖRSTÅELSE ... 13 4.3. DATAINSAMLINGSMETOD ... 14 4.4. URVAL ... 15 4.5. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT ... 16 4.6. ANALYSMETOD ... 17 4.7. METODDISKUSSION ... 19 4.7.1. Etiska överväganden ... 21

5. RESULTAT OCH ANALYS ... 23

5.1. SOCIONOMERNAS FÖRHÅLLNINGSSÄTT KRING FYSISK KONTAKT ... 23

5.2. RISKFYLLDA SITUATIONER ... 25

5.2.1. Situationer som inte är lämpliga för fysisk kontakt ... 26

5.2.2. Situationer utan fysisk kontakt ... 28

5.3. LÄMPLIGA SITUATIONER ... 30

5.3.1. Situationer som är lämpliga för fysisk kontakt ... 30

5.3.2. Omständigheter som kan påverka lämpligheten för fysisk kontakt ... 32

5.3.3. Situationer där fysisk kontakt kan behövas mot barnets vilja ... 35

5.4. VIKTEN AV ATT UTGÅ FRÅN BARNETS BEHOV ... 36

5.4.1. Barnets villkor ... 36

5.4.2. Relation till barnet ... 39

5.5. SAMMANFATTNING ... 40 6. DISKUSSION ... 42 6.1. AVSLUTANDE DISKUSSION ... 42 6.2. STUDIENS KUNSKAPSBIDRAG ... 45 6.3. VIDARE FORSKNING ... 46 7. REFERENSLISTA ... 47

1. Inledning

1.1. Problemformulering

Som blivande socionomer har vi ett ansvar gentemot barnen i samhället: deras bästa ska komma i främsta rummet (1 kap. 2§ Socialtjänstlagen (SoL)). Detta har förstärkts i och med att barnkonventionen nu har blivit en del av svensk lagstiftning. I 19 § Barnkonventionen kan vi läsa att barn ska skyddas mot fysiskt våld, skada, misshandel, övergrepp och sexuella övergrepp. Vi kan även se i 12 § Barnkonventionen att alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad. Detta relaterar vi till att barn har rätt till att bestämma över sin egen kropp vilket gör att det blir viktigt för socionomer att vara medvetna om den fysiska kontakten som används i mötet med barn samt om den kontakten är positiv eller negativ. Därför är detta en viktig del av det sociala arbetet med barn som då handlar om bemötande vilket även inbegriper hur vi använder fysisk kontakt i mötet med barn. Detta är vår

motivation till att genomföra denna studie då vi vill få en djupare förståelse för hur

socionomer som arbetar med barn tänker när det gäller fysisk kontakt. Viljan att fokusera på barnen kommer ifrån att barn inte har lika stor delaktighet och inflytande i utredningar och behandling som vuxna oftast har (Socialstyrelsen 2014, s. 7–8). Genom att vara medveten om hur fysisk kontakt används i mötet med barn så tänker vi att det kan öka inflytandet och delaktigheten för barnet då socionomen kan bli extra lyhörd till barnets vilja och behov. Det är redan fastställt att fysisk kontakt i behandlande syfte har många positiva effekter

(Westland 2011). Ändå så beskriver flera studier (Esser 2018; Green 2017; Westland 2011) att det finns en viss rädsla att använda sig av fysisk kontakt i mötet med barn då denna kontakt kan tolkas negativt, kännas som ett övergrepp för klienten eller gå emot etiska riktlinjer. Även i Socialstyrelsens dokument verkar det saknas riktlinjer om hur man som professionell ska tänka kring just den fysiska kontakten med barn. Detta trots att socionomer ofta möter barn som har varit i utsatta situationer, som har upplevt misshandel, sexuella övergrepp, eller trakasserier. Vi tänker att i mötet med dessa barn är det extra viktigt att veta hur en ska agera som professionell, då fysisk kontakt å ena sidan är viktigt för att skapa tillit, å andra sidan kan framkalla minnen av tidigare trauman. Tanken med denna studie är att föra vidare

socionomers upplevelser, tankar och dylikt som inte lyfts så ofta till andra socionomer, som en hjälp vid framtida ställningstaganden.

1.2. Syfte

Syftet med studien är att bidra med en fördjupad förståelse för hur socionomer upplever och tänker kring fysisk kontakt mellan den professionella och barnet som klient i möten. Genom att få ta del av andra socionomers upplevelser kring ämnet kan detta bidra till att skapa egna ställningstaganden som professionell.

1.3. Frågeställningar

• När anser socionomerna att det är lämpligt att använda fysisk kontakt i mötet med barn som klienter?

• När anser socionomerna att det är olämpligt att använda fysisk kontakt i mötet med barn som klienter?

• Vad upplever socionomerna att de har för stöd och resurser att tillgå på arbetsplatsen vad gäller fysisk kontakt i mötet med barn som klient?

• Hur ser socionomernas förhållningssätt ut gällande fysisk kontakt i mötet med barn som klienter och vad grundar det sig på?

1.4. Avgränsning

Studien är avgränsad till socionomer som jobbar inom verksamheter som utför insatser från socialtjänsten, både inom öppenvården samt via lagen med särskilda bestämmelser för vård av unga (LVU) inom socialt arbete. Denna avgränsning är gjord då vi har en föreställning om att dessa socionomer ofta hamnar i en situation där den professionella behöver fundera över sitt sätt att agera fysiskt i dessa verksamheter, samt att kontakten med klienten sker oftare och under en längre tid. Studien ska försöka lyfta några av de upplevelser som socionomer har kring detta ämne då det kan finnas en osäkerhet kring hur en professionell ska agera i mötet med barn som klienter.

1.5. Fysisk kontakt

I denna studie undersöks fenomenet där en person medvetet vidrör en annan person. Detta kan sammanfattas med olika ord, så som fysiskt bemötande, kroppskontakt, beröring och fysisk kontakt. Vi har valt att använda oss av främst fysisk kontakt som begrepp då det känns som det mest övergripande begreppet av alternativen. Green (2017) använder ordet “touch” i sin studie vilket vi översätter till fysisk kontakt och betyder “both intentional and unintentional person-to-person bodily contact, mediated either via the skin or more indirectly”. I denna studie fokuserar vi framförallt på den medvetna fysiska kontakten som görs. Med fysisk kontakt menar vi alltså den kontakten som sker i situationer när en person medvetet väljer att vidröra en annan person, oavsett om handlingen har ett negativt eller positivt syfte.

2. Tidigare forskning

I avsnittet om tidigare forskning så redovisas vad tidigare forskning kring ämnet fysisk kontakt mellan professionell och barn inom socialt arbete eller relaterade ämnen säger och kopplar det till den studien vi ska göra. De relaterade ämnena är relationen med barn inom socialt arbete och fysisk kontakt mellan förälder och barn. Anledningen till att dessa ämnen också anses relevanta till vår studie handlar om att vi ser en brist på forskning gällande fysisk kontakt mellan professionella och barn inom socialt arbete och därför har vi breddat

sökningen men ändå valt närliggande ämnen som kan kopplas ihop med vårt studieresultat. Vi har delat upp vår litteraturgranskning i tre underrubriker: Relationen med barn, Komplexiteten

med fysisk kontakt och Svenska studier.

2.1. Relationen med barn

I förarbetet till vår studie syntes bristen på forskning som var liknande den studien vi tänkte göra och därför fick vi bredda sökningen till att faktiskt söka om relationen med barn inom socialt arbete istället för bara fysisk kontakt. Detta resulterade i fler artiklar som ändå kan anses relevanta för vår studie då relationen med barn också kan kopplas till hur vi avgör vad som är lämplig och olämplig fysisk kontakt. En studie som Marais och van der Merwe (2016) utfört i ett landsbygdsområde i Sydafrika handlar om vikten av relationen mellan

socialsekreteraren och barnet i mötet. De har intervjuat socialsekreterare och även barnen som är deras klienter om de olika faktorerna för att kunna få till ett bra möte med ett barn som bor på landsbygden. Bland annat nämns det att barnet måste kunna lita på dig som

socialsekreterare för att barnet ska kunna öppna sig och ge den informationen som socialsekreteraren behöver i utredande samtal. Socialsekreterare behöver snabbt skapa en relation med ett barn för att kunna få ut den informationen de behöver för att fastställa barnets säkerhet. Studien visar också på att det är viktigt att få en bra relation till föräldrarna för att barnet ska kunna lita på socialsekreteraren och i sin tur få en bra relation.

Abel och Wahab (2017) studerar relationen mellan ungdomar som säljer sex i Nya Zeeland och deras socialsekreterare. De har fått liknande resultat som studien ovan gällande vad som är viktigt för att få en bra relation mellan socialsekreterare och barn. Ungdomarna i studien framför också att det är viktigt att ha en socialsekreterare som man kan lita på. Speciellt då du som prostituerad är väldigt utsatt och i behov av stort skydd. Ungdomarna ansåg dock att det var svårt att skapa en relation med sin socialsekreterare då flera av ungdomarna har haft

många olika socialsekreterare genom åren samtidigt som ungdomarna kände att när de fick en socialsekreterare blev det mindre fria och förlorade en del av kontrollen över sitt liv.

Även Dahlø Husby, Kiik och Juul (2018) har intervjuat barn och skriver i sin studie om vikten att låta barnet vara delaktig i utformningen av insatser och har även undersökt om barn i Norge känner sig erkända som en del av samarbetet i processer som rör dem i barnomsorgen. Här såg de tydligt att det är viktigt att ha en kommunikation med barnet för att barnet ska känna sig delaktig. Dialogen bör dels vara inkluderande och dels ha ett fokus på huvudämnet men samtidigt också innehålla skämt och annat småprat. Socialsekreteraren bör också vara flexibel och kreativ för att skapa ett inkluderande samtal med barn i socialt arbete.

En etnografisk studie som är utförd i Storbritannien har också undersökt hur möten mellan socialsekreterare, barn och deras familjer går till. Syftet med studien är att undersöka hur forskare, på ett etiskt korrekt sätt, kan göra studier där socialsekreterare besöker familjer och gör utredningar där barn är närvarande. Även om inte fokus för studien var att undersöka hur socialsekreterarna agerar i utredande möten hemma hos en familj och hur de anpassar sig till barnen så framkom ändå lite information om detta som har relevans för vår studie. Studien visar att socialsekreterarna ofta intervjuade barnen ensamma i deras egna sovrum och de frågade om lov att få sitta med barnen på deras säng och prata innan de satte sig (Ferguson 2016).

Sammanfattningsvis kan vi se att den tidigare forskningen vi hittat om relationen mellan professionella och barn inom socialt arbete belyser vikten av att barnet kan lita på den professionella, att man har en kommunikation med barnet på barnets nivå samt att relationen mellan barnet och socialsekreteraren är långvarig vilket betyder att barnet slipper byta socialsekreterare flera gånger om.

2.2. Komplexiteten med fysisk kontakt

Flera studier har sedan tidigare studerat fördelar och nackdelar med att använda fysisk kontakt i socialt arbete och även diskuterat olika dilemman (Green 2017; Lynch & Garrett 2010; Piper & Smith 2003). En litteraturstudie som är utförd i Storbritannien visar på att det finns många olika åsikter om när och hur fysisk kontakt ska användas samtidigt som det finns rädslor och osäkerhet kring att använda fysisk kontakt av risken för att det ska upplevas negativt eller vara ett övergrepp. Resultatet av denna osäkerhet och rädsla blir att man inte använder fysisk

kontakt överhuvudtaget även om studier om fysisk kontakt visar att det i många fall skulle kunna ge positiva effekter (Piper & Smith 2003). Lynch och Garrett (2010) har genomfört en studie som utgår från socialsekreterares perspektiv genom intervjuer och är tillsammans med Piper och Smith (2003) de artiklar som lägger grunden för denna studie. Många studier som finns sedan tidigare lyfter hur viktigt det är att använda fysisk kontakt i samspelet med barn (Esser 2018; Westland 2011; Willison & Masson 1986). Även Blackwells (2000) studie lyfter fördelarna med fysisk kontakt, och dess betydelse för den psykiska hälsan och neurologiska utvecklingen. Artikeln handlar främst om vikten med fysisk kontakt när det kommer till spädbarn där Blackwell har sammanställt tidigare forskning som gjorts på barn och dess förälder, framförallt mamman. Även forskning som har gjorts på djur så som råttor och apor är med i sammanställningen.

Steckley (2012) försöker i sin studie tydliggöra skillnaden mellan beröring och fasthållning. Trots att båda delarna handlar om fysisk kontakt så visar detta på ett annat perspektiv att fysisk kontakt inte alltid är positivt. Här uppstår också dilemmat när det är okej och inte okej att använda sig av fysisk kontakt och när beröring övergår till fasthållning. Vilket relaterar tillbaka till våra frågeställningar där syftet är att klargöra hur en kan använda fysisk kontakt i mötet med barn som klienter och hur man kan tänka i dessa situationer. Bergnehr och Cekaite (2018) pratar också om komplexiteten med fysisk kontakt, här med fokus på beröring initierad av de vuxna, gentemot barn i den svenska förskolan. Artikeln tar upp hur beröring används och varför samt hur barnen reagerar på den fysiska kontakten. Den visar på hur beröring och fysisk kontakt är beroende av sin sociala kontext.

Ward (1990) har genomfört en studie gällande hur sexuella övergrepp påverkar främst lärares arbetssätt med barn. Här diskuteras också vikten av positiv fysisk kontakt med barn, samtidigt som det lyfts aktuella dilemman som uppstår för behandlingspersonal inom exempelvis HVB när det kommer till den fysiska kontakten. Studien lägger vikt vid att socialarbetare behöver öka sin kunskap kring sexuella övergrepp för att sedan våga prata om detta ämne med barn som har dessa erfarenheter. Detta kan i sin tur öka socialarbetares självförtroende till att våga diskutera och ta tag i problem rörande ämnet för att sedan kunna balansera upp detta med de potentiella fördelarna med att använda fysisk kontakt.

Johnson (2000) har skrivit en bok som heter ”Hands off! The disappearance of touch in the care of children” som pekar på hur den fysiska kontakten mellan professionell och barn har allt mer sexualiserats på det sättet att man vill säkerställa att den fysiska kontakten inte på något sätt kan kopplas till sexuella trakasserier eller övergrepp. Johnson fokuserar främst på

att beskriva riktlinjer i USA och Australien kring ”no touch” som introducerades på nittiotalet. Dessa riktlinjer handlade om att alla professionella skulle sluta använda sig av fysisk kontakt i sitt arbete i största möjliga mån, för att inte riskera misstolkning av själva kontakten. Johnson pratar om vilken komplexitet som arbetet fick av dessa nya riktlinjer, då man som

professionell plötsligt blev medveten om ett agerande som aldrig tidigare hade

problematiserats. Johnson diskuterar hur avlägsnandet av den fysiska kontakten påverkar kvaliteten i arbete med barn samt vilken förvirring detta leder till hos den professionella. Denna litteratur är relevant för oss på det sättet att den lyfter andra sidan av myntet hur det kan vara för den professionella när det plötsligt kommer nya och väldigt annorlunda riktlinjer kring ens arbetssätt.

För att sammanfatta komplexiteten med fysisk kontakt så belyser de studier vi tagit upp i detta avsnitt att hela tiden göra nya avvägningar om det är lämpligt eller olämpligt inför varje situation vi ställs inför. Vi vet att beröring kan ge positiva effekter men i fel situationer med fel barn så är risken minst lika stor att det skapar något negativt. Detta gör att studien som vi ska göra blir ännu mer relevant. Dels för att försöka hitta ytterligare situationer där vi faktiskt kan vara säkra på att vi gör rätt men också för att forskningsfältet saknar den typ av nya svenska studier.

2.3. Svenska studier

Underrubriken svenska studier handlar egentligen om bristen på svenska studier. Då vi hittar väldigt lite forskning om just fysisk kontakt mellan professionella och barn som är gjord i Sverige så valde vi att göra en egen underrubrik för det. Den forskning vi hittat som har relevans för vår studie är främst uppsatser som handlar om relationen mellan barn och

föräldrar istället (Jern, Hallberg & Selberg 2006; Södergård 1998). Dessa har istället fokus på vad fysisk kontakt gör med anknytningen till barnet och i vilka situationer som fysisk kontakt uppstår. Det finns också en kandidatuppsats om fysisk kontakt mellan professionella och vuxna missbrukare, men då med fokus på maktperspektivet som finns mellan professionell och klient (Kvarnström & Bergman 2016).

Mattson (2018, ss. 39–49) har kritiskt granskat de särskilda befogenheterna som Statens institutionsstyrelse kan besluta om via Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) utifrån ett barnrättsperspektiv. Speciellt §15 och §17 LVU är relevanta utifrån vår

studie då de paragraferna handlar om att vid placering på ett SiS-institution så kan din

rörelsefrihet begränsas så som är nödvändigt för att vården ska kunna utföras och du kan, vid behov, bli kroppsvisiterad eller ytligt kroppsbesiktad. Här argumenterar Mattson (2018, ss. 56–59) om att barn redan är i en utsatt situation i och med sin omyndighet och vid en placering på SiS-institution blir du som barn ännu mer utsatt då personalen runt dig har fler befogenheter att begränsa dig fysisk och även kroppsvisitera dig. De senare åren har det blivit starkare åtstramningar kring dessa befogenheter med anledning av att mänskliga rättigheterna blivit viktigare att upprätthålla samt att barnkonventionen precis blivit lag. Bland annat så kallas de skyddsåtgärder istället för särskilda befogenheter och dessa åtgärder har blivit mer preciserade.

Forskning om fysisk kontakt med barn finns det en hel del men de har olika fokus och de flesta studierna är några år gamla. Speciellt då vi tänker på hur stora förändringar som skett gällande barns rätt på senaste år och hur det kan påverka de professionellas tankesätt gällande fysisk kontakt med barn. I Sverige är inte detta forskningsområde stort och den forskning som finns har fokus på anknytningen mellan föräldrar och barn. Därför anser vi att det finns ett behov av att genomföra en studie som har fokus på fysisk kontakt mellan professionell och barn inom socialt arbete, vilket är anledningen till att vi har valt att genomföra denna studie.

3. Teoretisk inramning

Denna studie har en abduktiv ingång, då den inte har haft en given samhällsvetenskaplig teori från studiens start. Istället jämfördes materialet med olika möjliga teorier under

insamlingsprocessens gång och vi landade till slut i att ha teorier om etik och moral i denna studie, då det vid bearbetningen av det empiriska materialet framstod som den mest relevanta teoretiska ingången (Alvesson & Sköldberg 2009, ss. 4–5). Perspektivet etik och moral har relevans för socialt arbete på det sättet att det handlar om att respektera individens, i detta fall barnets, rätt till ett värdigt liv genom att visa respekt för barnets integritet. Detta innebär att det är av vikt att behandla klienter med respekt vilket kan göras genom att visa

uppmärksamhet och att ge dem utrymme för inflytande. Klienterna har rätt att få sin röst hörd och att den tillmäts betydelse. Att visa respekt för en annan individs värdighet och integritet innebär också att ge dem rätt till en privat sfär samt att få vara ifred för andras insyn. Genom att visa respekt för klientens värdighet och integritet så stärks klientens egen känsla av

värdighet samt att den har ett värdigt liv (Akademikerförbundet SSR 2017, s. 18). Då etik och moral är ett brett område valde vi först beskriva det som helhet, och att sedan avgränsa oss till fyra etiska principer, dessa framstod som relevanta utifrån detta empiriska material. Dessa principer blev diskursetik, dygdetik, nyttoetik och pliktetik.

3.1. Etik och moral

Människan har alltid försökt lista ut vad som är rätt och fel handlande, och hur detta kan avgöras. Sedan dess har olika etiska teorier framkommit med olika principer att utgå från. Men innan vi går djupare på de olika principerna som denna studie utgår från ska vi försöka klargöra vad etik och moral faktiskt innebär och varför detta är relevant för socialt arbete. De flesta använder begreppen etik och moral synonymt med varandra men de handlar egentligen om två olika saker. För att lättare se skillnaden på dessa ord kan man ställa sig frågorna ”vad är gott?” och ”vad är rätt?”, där den första frågan handlar om en persons moral medan den senare handlar om etik. Moral kan kopplas till normer som en person strävar efter att uppnå, alltså vad människor finner är gott eller värdefullt, medan etik även kan ses som regler kring beteende som utgår från moralens normer och ideal (Barsky 2009, ss. 2–3). Etik handlar också om att ta reda på vad som är rätt handlande och vad som avgör att just det handlandet är det rätta. Moral syftar snarare på hur vi människor faktiskt tar hänsyn till det vi vet är rätt

handlande, alltså hur vi i verkligheten agerar och hur väl vi tar hänsyn till vår vetskap om vad som är rätt och fel. Etik används oftast när en syftar på rätt och fel handlande inom en specifik grupp, som till exempel socionomer (Barsky 2009, ss. 44–45).

Nu till frågan, varför är detta relevant för socialt arbete? Eller snarare, vad har etiska principer för syfte inom socialt arbete? Det finns flera anledningar, bland annat handlar det om att etablera relevanta riktlinjer, fungera som vägledning för de som står inför arbetsrelaterade dilemman, att skydda klienter mot bristfälliga behandlingsmetoder, och att klargöra relationen mellan det teoretiska och det praktiska i socialt arbete (Gray 1996, s. 4).

Det finns som sagt inte bara ett rätt svar på vad som är rätt handlande eller inte, utan det beror på vilka etiska principer vi människor väljer att utgå ifrån. I den här studien avser vi att relatera socionomers upplevelser samt resonemang gällande fysisk kontakt i mötet med barn som klienter till etiska principer för att på det sättet bidra till en fördjupad förståelse för hur socionomer förhåller sig till fysisk kontakt mellan den professionella och barnet.

3.2. Diskursetik

Diskursetiken har utvecklats av Jürgen Habermas som en vidareutveckling av pliktetiken från Immanuel Kant. Habermas menar att diskursetiken handlar om att ens moraliska uppfattning förändras genom kommunikation och diskussion med andra. I diskursetiken finns inte maktförhållandet vilket betyder att all kommunikation sker på en gemensam grund där samtliga parter är likvärdiga, samt att avgörandet om en handling är rätt baseras på samspelet mellan de olika parternas diskussion och åsikter. En viktig princip i diskursetiken är att alla har rätt att höras och att man ska stärka både sig själv och varandra (Habermas 1983/1990, ss. 43–65). De mänskliga rättigheterna blir också viktiga här då de starkt hänger ihop med diskursetikens tankesätt om människors lika värde och att man ska ha respekt för allas olika åsikter (Henriksen & Vetlesen 2013, ss. 200–203).

Risken som finns när man utgår ifrån diskursetiken är att det är svårt att se bakom

maktperspektivet och som professionell kan det vara lätt att tycka att man har rätt oavsett vad barnet säger. Vilket också hänger ihop med svårigheten för människan att erkänna att man har fel. Dessutom kan det uppstå problem när parterna i diskussionen är oense och inte kan komma fram till en enighet gällande vad som är etiskt rätt (Henriksen & Vetlesen 2013, ss. 195–197).

3.3. Dygdetik

Till skillnad från diskursetiken handlar dygdetiken mer om en avvägning mellan våra

kulturella ramar, personliga färdigheter och förmågor samt konkreta lagar och regler. Dygden hör ihop med våra egna preferenser och vad vi uppfattar som rätt enligt våra olika kulturer, värdegrunder och liknande. Hur man ser verkligheten spelar in i hur man kan se på rätt och fel på olika sätt och hur man ser på verkligheten påverkas av vart man kommer ifrån. På detta sätt har ens kulturella bakgrund inflytande över ens verklighetsbild av vad som är rätt eller fel, och visar på att ens moraliska beteende är knutet till ens personliga färdigheter och förmågor. För utan ens kulturella sammanhang är det svårt att hänga upp sin moral på något. Alltså är det viktigt att se till andras kulturer för att kunna fatta rätt beslut. Dygden som menas i dygdetik handlar bland annat om att ha en stabil attityd som uttrycks i en handling som i sin tur förverkligar gott. Enligt Aristoteles är enda sättet att vara dygdig att under livets gång

genomföra goda vanor, för att på det sättet bli en god människa (Aristoteles & Ringbom 384– 322 f.kr./1988, ss. 68–84).

3.4. Nyttoetik

Nyttoetik handlar om vilken konsekvens våra handlingar har, och det är den konsekvensen som avgör om en handling är rätt eller fel. För att en handling ska ses som rätt inom nyttoetiken ska den medföra den mest positiva konsekvensen. Det handlar alltså om vad följden faktiskt blir av ens handlande som avgör om man har handlat rätt (Bentham 1789/2011, ss. 16-19). På detta sätt kan nyttoetiken samexistera med andra principer i och med att det är slutresultatet som spelar roll och inte själva vägen dit.

3.5. Pliktetik

Enligt pliktetiken är det viktigaste för oss att följa våra moraliska plikter. Här är en plikt något som vi måste göra, som är absolut och det ska kunna leda oss i vad som är rätt att göra. För att komma fram till vad vår moraliska plikt är så måste vi veta vad normen eller regeln för

handlingen är. Pliktetiken är objektiv vilket betyder att den inte bryr sig om olika

moralisk integritet för att skapa handlingsnormer som du alltid kan följa och andra också ska följa i samma situationer. Detta för att undvika specialbehandling och orättvisor i

handlingarna som utförs. (Kant 1785/1997, ss. 17-30).

Sammanfattande har det teoretiska perspektivet etik och moral tillsammans med de teoretiska begreppen diskusetik, dygdetik, nyttoetik och pliktetik varit till hjälp för tolkningen och förståelsen av materialet. Det teoretiska kring etik och moral har varit till hjälp för att kunna förstå den bakomliggande reflektionen till ens handlande. De olika begreppen har bidragit med en djupare förståelse av det empiriska materialets resultat, vilket vi går djupare in på i Metodkapitlet.

4. Metod

Detta kapitel fokuserar på att redovisa de metodologiska överväganden som denna studie grundar sig på. Här redovisas den vetenskapsteoretiska ansatsen, vår förförståelse, våra val kring urval och analysmetod samt en metoddiskussion som även lyfter de etiska överväganden som har behövt göras.

4.1. Vetenskapsteoretisk ansats

Vi har utgått från ett hermeneutiskt vetenskapsteoretiskt perspektiv i denna studie. Detta perspektiv är inriktat på djupa texttolkningar för att förstå och tolka ett sammanhang. De utgår ifrån den ontologiska ståndpunkten idealism som betyder att vi har ett intresse för det

subjektiva och personers upplevelser, tankar och idéer för ett sammanhang, i detta fall fysisk kontakt i arbete med barn (Gadamer 1959/1980, ss. 102–105). Inom epistemologin som handlar om läran om kunskapen så finns indelningen kunskapsteoretisk idealism som utgår ifrån att vår kunskaps legitimitet aldrig är oberoende av vårt medvetande och våra mentala upplevelser (Sohlberg & Sohlberg 2014, s. 77). Detta är anledningen till nästa rubrik, där vi beskriver vår egen förförståelse. Det här sätter ramen för utgångspunkten i vårt syfte och våra frågeställningar där fokus ligger på socionomers upplevelser kring ämnet.

4.2. Förförståelse

Ett av kvalitetskriterierna för en bra uppsats enligt Larsson (2005, ss. 3–5) är

perspektivmedvetenhet vilket betyder att forskare ska redovisa sin förförståelse för att läsare ska kunna förstå var vår tolkning av resultaten kommer ifrån och kunna bilda sig en egen uppfattning över legitimiteten i vår uppsats. Detta är bland annat därför vi kommer beskriva vår förförståelse men också utifrån det valda vetenskapsteoretiska perspektiv som också innefattar den kunskapsteoretiska idealismen som menar att legitimiteten i kunskapen alltid påverkas av vårt medvetande och våra mentala upplevelser (Gadamer 1959/1980, s. 107). Vi anser nämligen att vår förförståelse och tidigare erfarenheter om ämnet präglar vår tolkning och analys av resultatet. Bland annat hade vi en förförståelse av vilka frågor som var relevanta för vår studie och vilka svar vi kunde förvänta oss. Det har också påverkat vad som valts ut som relevant i resultaten och vad som är grunden till vår analys.

Vi båda uppsatsförfattare har tidigare erfarenheter av att arbeta med barn på olika sätt. Bland annat har vi båda arbetat på olika HVB-hem (Hem för vård och boende) med inriktning på barn mellan 6–21 år med problem som sexuella beteendeproblem, gränssättningsproblematik, kriminalitet och psykisk ohälsa. Det är också härifrån som idén till studien kommer ifrån då det är något som vi reflekterat över när vi har arbetat med barnen. Vi har också tidigare erfarenhet av att arbeta på förskola, skola och fritidshem där frågan om fysisk kontakt med barnen också kommer upp relativt ofta på olika sätt. Båda två är på termin sex på

socionomprogrammet vilket betyder att vi båda har teoretisk kunskap om hur viktigt det är att ha en bra relation mellan socialarbetare och klient.

4.3. Datainsamlingsmetod

Studien har en kvalitativ ansats, då vi ville få djupare förståelse för socionomers tankar och upplevelser kring fysisk kontakt i mötet med barn som klienter samt därför att huvudsakliga syftet med vår studie var att få en djupare förståelse för ämnet fysisk kontakt i mötet med barn (Eliasson 2013, s. 27). Detta för att skapa en vägledning i hur man kan tänka kring ämnet baserat på våra intervjupersoners upplevelser och tankar. Anledningen till vår kvalitativa ansats hör ihop med valet av det hermeneutiska vetenskapsteoretiska perspektivet då vårt syfte handlar om att fånga intervjupersonernas tankar och upplevelser för att kunna få en djupare förståelse. Vi ville också i våra intervjuer skapa utrymme för deras egna berättelser och tankar vilket vi gör med det hermeneutiska vetenskapsteoretiska perspektivet (Gadamer 1959/1980, ss.102–110). För att samla in data till vår studie har vi valt att använda oss av intervjuer. Dessa intervjuer har varit semistrukturerade med en intervjuguide bestående av öppna övergripande frågor, samt med mer specifika följdfrågor (se bilaga). Frågorna har främst utgått från intervjupersonernas egna tankar och upplevelser, med fokus på vad de anser är lämplig respektive olämplig fysisk kontakt i mötet med barn, och varför de tänker som de gör om ämnet. Frågorna har även handlat om deras förhållningssätt, ifall de är medvetna om de utgår från ett visst standardiserat sätt i sitt bemötande samt om de känner att de kan prata om detta eller liknande ämnen på sin arbetsplats. Vi har också ställt frågor om vilka riktlinjer och vidareutbildningar som finns på arbetsplatsen.

4.4. Urval

Urvalet i studien är en kombination av snöbollsurval och strategiskt urval. Vi skickade ut mejl till enhetschefer och socionomer på olika arbetsplatser samt olika kommuner och frågade om de kunde tänkas ställa upp i studien eller om de visste någon på arbetsplatsen som skulle kunna ställa upp på en intervju (Eriksson Barajas, Forsberg & Wengström 2013, s. 138). De enhetscheferna vi mejlade till skickade ibland vidare våra mejl till deras medarbetare vilket gjorde urvalet till ett snöbollsurval. I och med att vi eftersökte olika verksamheter och arbetsformer så valde vi ut flera olika verksamheter med kravet att de arbetar med barn som klienter och har gått en socionomutbildning (Eriksson Barajas, Forsberg & Wengström 2013, s. 137). De typer av verksamheter som har kontaktas är barn och ungdomspsykiatrin (BUP), HVB-hem för barn, familjeverksamheter, anhörigstöd och kontaktcenter samt kuratorer. Till slut fick vi tag på sex personer som ville delta i vår studie. Dessa personer har erfarenheter från barnhabiliteringen, familjebehandling, samarbetssamtal, ärendeansvarig på HVB-hem samt enhetschef på familjeverksamhet. Socionomen som tog examen tidigast gjorde det 1985 och den som är mest nyexaminerad blev färdig socionom 2017 vilket också ger oss en bredd på arbetslivserfarenhet. Vi strävade efter en bredd på intervjupersonernas erfarenheter då tankar och upplevelser kan skilja mycket beroende på när de gick socionomutbildningen, hur lång arbetslivserfarenhet de har, samt vilken erfarenhet de har. Denna strävan upplever vi som tillfredsställd.

Nedan har vi redovisat mer detaljerat över våra intervjupersoners tidigare erfarenheter, aktuella jobb och andra detaljer som vi anser är av vikt för att få en bild av vårt resultat och analys senare i studien.

Person A arbetar idag inom vuxenpsykiatrin men har sex års erfarenhet av att arbeta som barnutredare och uppföljare på socialtjänsten samt tretton års erfarenhet av att arbeta som kurator på barnhabiliteringen. Person A har arbetat mycket med barn med diagnoser inom autismspektrumet och pratar alltså utifrån dessa barn i sin intervju.

Person B blev färdig socionom 1985 och arbetar idag som enhetschef på en

familjebehandlingsenhet på socialtjänsten, och har erfarenhet av att arbeta med barn och familjer sen mitten av 90-talet. Person B har också erfarenhet av att arbeta som behandlare på familjebehandlingsenheten där de har biståndsprövade insatser där de hjälper familjer som har olika problem.

Person C tog sin socionomexamen år 2016 och arbetar idag på en verksamhet som har samarbetssamtal med föräldrar och barn. Person C har också erfarenhet av att arbeta inom familjerätten och med telefonrådgivning. I samarbetssamtalen träffar de föräldrarna först innan de träffar barnen och de arbetar nästan alltid två och två.

Person D är utbildad socionom i grunden och har gått vidareutbildning i familjeterapi och utbildningar i barnsamtal. Person D arbetar idag med samarbetssamtal med föräldrar och barn men har erfarenhet av att arbeta med ungdomar inom SiS och föräldrastöd.

Person E är utbildad socionom och tog examen 2017. Idag arbetar Person E som ärendeansvarig på ett HVB-hem där Person E också har erfarenhet av att arbeta som behandlingsassistent innan sin socionomexamen. Som ärendeansvarig har hen kontakt med socialtjänsten och familjerna till barnen för att planera vård och insatser, samt gör Person E sociala utredningar vilket innebär en hel del barnsamtal.

Person F är utbildad socionom sen 1989 och har arbetat cirka nio år på ett socialkontor. Person F arbetar idag på utförarsidan med stöd och behandling. Sedan 1997 har Person F arbetat på en verksamhet som arbetat med samarbetssamtal och rådgivningssamtal. Person F har också hjälpt till att bygga upp diverse familjehus och familjecentraler och då arbetat mer som behandlare.

4.5. Tillvägagångssätt

Tanken var först att vi skulle genomföra intervjuerna tillsammans på en neutral plats för att undvika att intervjupersonen anpassar sina svar efter vilken miljö personen befinner sig i (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2011, ss. 42–44). På grund av rådande omständigheter, alltså covid-19 och distansläge vid universitetet som följd, valde vi att planera om. Vi har istället valt att ha konferenssamtal med varje person via applikationen Zoom. De har innan fått mejl med en länk till ett möte, som de ansluter till vid intervjutillfället. Via Zoom har vi haft möjlighet att spela in samtalen, som sedan sparats direkt på Onedrive som vi har tillgång till via Linköpings universitet. Dessa ljudinspelningar har alltså inte sparats i

Zoom-applikationen. Vid transkriberingen har alla namn ersatts med deras kodade namn, alltså Person A, Person B och så vidare. Vid två av intervjuerna uppstod problem med anslutningen till Zoom för intervjupersonernas del, vilket gjorde att vi valde att genomföra de intervjuerna

via telefonens högtalarfunktion istället, men att fortfarande använda inspelningsfunktionen vid Zoom.

I början av varje intervju läste vi upp ett samtyckesdokument och frågade muntligt på

inspelningen om intervjupersonen gav sitt samtycke till att delta i studien. I samband med att samtyckesdokumentet lästes upp berättade vi även att intervjun var helt frivillig och att vi inte skulle lämna ut några namn eller andra personuppgifter, samt att de när som kan avbryta sitt deltagande under uppsatsens gång (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2011, s. 43). Som nämndes ovan deltog vi båda vid varje intervjutillfälle, där den ena hade ansvar för att hålla i själva intervjun och ställa frågor, samt sköta inspelningen, medan den andra ansvarade för att hålla anteckningar se över tiden och generellt observera samtalet (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2011, s. 49). Viktigt att nämna är även att vi valde att låta den första intervjun bli en pilotintervju, vilket innebär att vi använde materialet från den till att utveckla vår

intervjuguide inför nästa intervju. Vi hade alltså en intervjuguide inför pilotintervjun men kände att de frågorna inte räckte till och ställde då fler frågor under pilotintervjun för att få ett djupare material. Dessa frågor lades sedan till i intervjuguiden och var med under

nästkommande intervjuer. Samma frågor som användes i pilotintervjun användes alltså även i de kommande intervjuerna och resultatet från pilotintervjun användes på samma sätt som resterande intervjuer i resultatet. Efter varje intervju har materialet transkriberats ordagrant av oss inom tre dagar. Detta då vi redan känner igen materialet väl och har bra koll på vem som sa vad och vad de menade i sammanhanget (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2011, ss. 51–52). Som beskrivet ovan gjordes transkriberingarna på ett sådant sätt att intervjupersonerna

avidentifierades, alltså valde vi att inte skriva personernas namn och eventuella ortsnamn utan bytte ut dessa med koder så som Person A och *ortsnamn*. I och med att vi inte hade någon tidigare erfarenhet av att transkribera intervjuer eller analysera text planerade vi in längre tid än vi trodde att vi skulle behöva för att förhindra tidsbrist (Svensson & Ahrne 2015, s. 31). Detta tycker vi i efterhand var ett bra beslut då vi fick gått om tid och kunde göra ett noggrant arbete.

4.6. Analysmetod

Resultatet har analyserats med en kvalitativ tematisk analys där syftet är att utifrån den insamlade data hitta olika teman som kan besvara våra forskningsfrågor. Första steget är att göra oss bekanta med våra transkriberingar vilket betyder att vi läste igenom

transkriberingarna med syftet att hitta meningsbärande enheter (Braun & Clarke 2006, s.87). Detta gjorde vi var för sig. De meningsbärande enheterna som vi lokaliserade var kopplade till de frågor vi ställde till intervjupersonerna samt till den valda teorin men riktlinjen var att enheterna ska fånga någonting intressant för studiens frågeställningar (Braun & Clarke 2006, s.82). Vi började med att läsa igenom samtliga transkriberingar på varsitt håll och markerade ut huvudbärande meningar. Vid den första läsningen hade vi inte en given teori vi utgick ifrån men de meningsbärande enheterna vi hittade hade ändå en koppling till våra frågeställningar. Efter läsningen jämförde vi våra meningsbärande enheter med varandra och utifrån detta skapade vi teman. Dessa teman delade vi sedan in i huvudteman och underteman och fick börja sortera om och rensa då vi hade för många små teman. Slutligen hittade vi fyra

huvudteman och några av våra huvudteman har även två till tre underteman, se Tabell 1. Den delen av analysen är mer manifest då vi tolkar och analyserar utefter vad de faktiskt har sagt. Utifrån dessa teman gjorde vi sedan vår andra analys kopplad till vår valda teori. Denna analys blev mer latent då vi försökte tolka hur de tänker och koppla det till vilka etiska principer vi tror de - medvetet eller omedvetet - använder för att fatta sina beslut. Vilket betyder att vi analyserar det de faktiskt har sagt men också ser till den dolda kopplingen till vår teori (Braun & Clarke 2006, ss. 84–85). Det vi sedan gjorde var att namnge våra

huvudteman och underteman för att skapa en struktur i resultatet och analysen vilket blir steg fem i analysprocessen (Braun & Clarke 2006, s.87). Avslutningsvis skrev vi ner våra teman i uppsatsen och skrev ner alla meningsbärande enheter under och skrev ihop allt till en flytande text med citat från transkriberingarna för att kunna få en lättförstådd text för läsarna (Braun & Clarke 2006, s.93).

Tabell 1 - Tematisering

Teman Underteman

5.1. Socionomernas förhållningssätt kring fysisk kontakt

Undertema saknas

5.2. Riskfyllda situationer 5.2.1. Situationer som inte är lämpliga för

fysisk kontakt

5.2.2. Situationer utan fysisk kontakt

5.3. Lämpliga situationer 5.3.1. Situationer som är lämpliga för fysisk

kontakt

5.3.2. Omständigheter som kan påverka lämpligheten för fysisk kontakt

5.3.3. Situationer där fysisk kontakt kan behövas mot barnets vilja

5.4. Vikten av att utgå från barnets behov 5.4.1. Barnets villkor 5.4.2. Relation till barnet

4.7. Metoddiskussion

Vi har valt att intervjua socionomer inom olika verksamheter med likheten att de arbetar med eller har arbetat med barn som klienter. Tanken är att få ett mer överblickande perspektiv av hur socionomer tänker om fysisk kontakt i mötet med barn som klient. Anledningen till att vi inte vill utgå från en enskild verksamhet är för att resultatet vi får fram kan vara präglat mer av verksamheten och dess tillvägagångssätt än vad socionomutbildningen har gjort. Detta är självklart risken med alla intervjupersoner men ifall de är utspridda mellan olika verksamheter och ändå säger någorlunda samma sak så är chansen större att det är något annat än den enskilda verksamheten som står bakom förhållningssättet hos personerna.

Vi använde oss delvis av ett snöbollsurval som metod som nämns ovan. Risken med denna typ av urval är att personerna som deltar kan komma från samma sammanhang, vilket kan innebära att deras grundvärderingar kan vara relativt lika. Detta kan vara en verklighet i denna studie, då flera av intervjupersonerna har arbetat inom liknande verksamheter så som

familjecentraler och med samarbetssamtal. Det finns även en osäkerhet kring denna sorts urval då vi i teorin inte vet hur många personer vi faktiskt kommer få tag i. Det kan vara en fördel vid de tillfällen fler personer än nödvändigt vill delta. Det kan också vara en nackdel när inte tillräckligt många personer hör av sig. Från början hade vi en önskan om att få åtta intervjupersoner att delta i vår studie men i slutändan blev det sex stycken som visade sig vara tillräckligt för ett bra empiriskt material. Personerna som har intervjuats har alla varierande erfarenheter från att ha arbetat med barn samt olika lång arbetslivserfarenhet som specifikt socionomer. Detta gör att vi ändå får en viss bredd på materialet. Ytterligare ett problem som kan uppstå är i kontakten med chefer, då dessa kan välja ut möjliga deltagare som bäst

representerar verksamhetens ställning och kanske inte sin egen upplevelse. Detta har dock inte vi upplevt i studiens genomförande.

För att mäta tillförlitligheten i en kvalitativ studie så kan man kolla på fyra olika kriterier: trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och en möjlighet att styrka och konfirmera. När det gäller studiens trovärdighet så har det varit viktigt för oss att våra resultat stämmer överens med det intervjupersonerna har förmedlat till oss och bekräftar deras tankar och upplevelser (Bryman 2018, s. 467). Resultatet och analysen i denna studie är våra tolkningar utifrån vår förförståelse och bakgrund vilket gör att vi har valt ut det vi finner intressant i vår analys. Resultaten vi har fått på studien går inte att generalisera för alla socionomer som arbetar med barn som klienter. Utan dessa är våra sex intervjupersoners åsikter som vi sedan har jämfört med etiska principer och tidigare forskning. Våra resultat kan användas som en vägledning för oss snart färdiga socionomer och för andra som arbetar med barn och kan bidra till en större medvetenhet bland socionomer om hur de själva resonerar gällande fysisk kontakt. Vi har beskrivit vår forskningsprocess i så stor detalj vi kunnat för att göra vår studie mer pålitlig och vi har försökt att lämna våra egna personliga värderingar utanför studiens resultat så mycket som möjligt. Vi hade dessutom en abduktiv ansats i studien vilket gjorde att våra resultat inte är för inriktade på teorin utan vi kopplade våra resultat till teorin efter att vi redan plockat ut allt viktigt från vår datainsamling (Bryman 2018, ss. 468; 469–470).

4.7.1. Etiska överväganden

Nedan följer några av de etiska överväganden vi har gjort i samband med genomförandet av studien. Ett av de överväganden vi har gjort hör ihop med vilken nytta eller skada forskningen gör. När man forskar behöver man väga dessa aspekter mot varandra. Ifall ens forskning riskerar att ge mer skada än nytta, är det verkligen värt att genomföra den i sådana fall? (Vetenskapsrådet 2017, s. 19). Syftet med vår studie är bland annat att bidra till en fundering hos framtida socionomer kring hur man kan tänka gällande fysisk kontakt i mötet med barn som klienter. Förhoppningsvis kan denna studie bidra till att socionomer som vill arbeta med barn får lite underlag för sina etiska överväganden i mötet när de får läsa om andra

socionomers synvinklar. Det kan alltså underlätta både för oss som skriver detta och för andra socionomer att göra bra etiska överväganden gällande fysisk kontakt med barn i framtiden, vilket gör att vi anser att den ger mer nytta än eventuell skada. Skadan som denna studie möjligtvis skulle kunna skapa ser inte vi som så stor, då vi bland annat har anonymiserat intervjupersonerna och deras svar.

Ett annat etiskt övervägande vi har gjort rör det informerade samtycket. Vetenskapsrådet (2017) lyfter bland annat att samtycke generellt ska inhämtas, allra helst skriftligen. Innan samtycke ges ska intervjupersonen ha fått utförlig information om studiens syfte,

användningsområden för själva materialet, dess anonymitet, att intervjun spelas in och att samtycket kan återkallas (Vetenskapsrådet 2017, s. 27). I och med att intervjuerna

genomfördes via konferenssamtal via datorn fick intervjupersonerna lämna sitt samtycke muntligt, efter att ovan information hade delgetts. Vi informerade även om att allt material kommer raderas efter studiens godkännande.

Redan från början avidentifierades det transkriberade materialet, så att vi inte skulle fastna alltför mycket vid kön, namn, arbetsplats och stad. Vi argumenterade för att detta inte hade någon betydelse för resultatet, även om det hade varit intressant att diskutera eventuella skillnader kring könsroller och liknande, och därför var det inte av vikt att detta stod med i transkriberingarna. Dock hade vi ett dokument där nyckeln till de kodade namnen stod skrivet, ifall det skulle behövas, men detta dokument har knappt använts då vi vill behandla våra intervjupersoner på bästa möjliga sätt utifrån konfidentialiteten samt skydda dem från eventuella skador och kränkningar enligt individskyddskravet (Vetenskapsrådet, s. 12–13). Som nämns i stycket ovan valde vi att inte undersöka könsroller i vår studie. Anledningen till att vi inte ville undersöka detta var för att vi ansåg att det inte var relevant för vår studie då

studiens syfte var att undersöka ett förhållningssätt kring fysisk kontakt som blivande och nuvarande socionomer kan ta hjälp av oavsett kön. Detta är också anledningen till att vi inte ställde frågor till våra intervjupersoner om eventuella skillnader och likheter mellan kön. Det hade varit intressant att undersöka skillnader och likheter mellan manligt och kvinnligt bemötande utifrån fysisk kontakt och även undersöka vad dessa kön tänker om varandras bemötande men då hade detta blivit en helt annan studie än vad vi ville utföra. Det finns även en risk att själva syftet med studien skulle försvinna, att se om det finns ett förhållningssätt att utgå ifrån i ens arbete, då fokus för studien istället hade hamnat på de olika könens

5. Resultat och analys

I detta kapitel presenteras studiens resultat och analys. Kapitlet är uppdelat i fyra olika teman som grundar sig i det empiriska materialet, se tabell 1, samt den teoretiska utgångspunkten.

5.1. Socionomernas förhållningssätt kring fysisk kontakt

I detta tema lyfts hur socionomerna beskrev vad som avgör att de förhåller sig till fysisk kontakt i mötet med barn som klienter på ett visst sätt, samt vad de tror att dessa tankesätt grundar sig på. För att ta reda på detta frågade vi först om de hade ett standardiserat sätt att tänka på gällande fysisk kontakt. Ungefär hälften av de intervjuade svarade att de upplevde att de hade ett standardiserat sätt som de utgick ifrån, alltså en slags arbetsrutin som var

någorlunda generell oberoende av vilket barn de träffade. Den andra hälften upplevde inte att de hade ett standardiserat förhållningssätt. Trots detta svarade fem av sex intervjupersoner att de är restriktiva eller försiktiga med fysisk kontakt i mötet med barn, framförallt i början innan de känner barnet de har i mötet. Person B säger att hela verksamhetens hållning är att vara restriktiv med fysisk kontakt med anledningen att de som träffar barnet inte alltid har all bakgrundsinformation. Man vet inte alltid allt om vad barnet varit med om och därför behöver man som professionell utgå från ett restriktivt förhållningssätt med fysisk kontakt.

Vi vet kanske inte alltid allt så att då ska man vara lite restriktiv i beröring - Person B

Som följdfråga fick de som upplevde ett standardiserat sätt hos sig själva svara på vad de tror att dessa sätt att tänka kring fysisk kontakt grundar sig på, om det kan vara erfarenheter, riktlinjer eller tidigare utbildning. Person E och Person C beskriver båda att det är nog en blandning, dels kan det vara erfarenheter, dels tidigare kunskap från diverse utbildningar, samtidigt som det kan grunda sig i rutiner och förhållningssätt på arbetsplatserna.

ens utbildning /.../ hur vi förhåller oss här på arbetsplatsen /…/ man har lärt sig på olika sätt att man ska va försiktig med fysisk eeh kontakt och o beröring så och de behöver ske mycket på barnets villkor även själva samtalet - Person C

Även Person F tycker att utbildningen kan påverka ens förhållningssätt, specifikt tror hen att etik och moral från utbildningen ligger till grund för hur man som professionell tänker kring den fysiska kontakten, samt hur bekväm man själv är med fysisk kontakt. Den etiska och

moraliska aspekten kan skapa en känsla för vad som är lämplig fysisk kontakt och inte, och utifrån det blir man mer eller mindre bekväm med fysisk kontakt. Här nämns även av Person E att man har med sig kunskapen av maktrelationer från utbildningen i bakhuvudet. Att den professionella har en viss makt över barnet och att man måste anpassa sitt agerande utifrån detta. Person F lyfte också hur barnkonventionen kan komma att påverka ens arbete med barn, och då även den fysiska kontakten i mötet. Enligt Person F kan inkorporeringen av

barnkonventionen leda till att den professionella i högre grad än tidigare kan se olika situationer ur barnets perspektiv. Den professionella kan exempelvis lägga mer vikt vid hur hen uppfattas av barnet i rummet. Det blir tydligare att man som professionell ska utgå från barnets villkor i mötet, inte bara när det gäller den fysiska kontakten.

Intervjupersonerna fick frågan om de upplevde att deras arbetsplats hade några riktlinjer och rutiner gällande specifikt fysisk kontakt. De flesta av intervjupersonerna svarade att det inte fanns några riktlinjer eller rutiner på arbetsplatsen. Den av våra intervjupersoner som stod ut var Person E som svarade att det fanns vissa regler kring fysisk kontakt mellan barnen på boendet där hen arbetar. Detta blev en indikation till personalen vad som var okej och inte okej fysisk kontakt. Svaren på denna fråga gjorde att vi insåg att intervjupersonernas förhållningssätt troligtvis inte grundade sig på arbetsplatsens riktlinjer och rutiner, utan tidigare utbildningar och erfarenheter hade större betydelse.

Samtliga intervjupersoner svarade att det fanns vidareutbildningar på arbetsplatsen, dock var det få av dessa utbildningar som hade fokus på den fysiska kontakten. Person A lyfter att hen har gått flera utbildningar kring bemötande, bland annat utbildningar i KBT (kognitiv

beteendeterapi), en slags psykoterapi med fokus på beteendeinlärning som används vid bland annat ångest och depression, och TEACCH (Treatment and Education of Autistic and related Communication handicapped Children), som är ett arbetssätt som syftar till att höja personens livskvalitet. Person B säger att alla nya medarbetare får en gedigen introduktion där de får lära sig arbetsplatsens förhållningssätt generellt. Person C och Person D nämnde att de hade fått gå kurser rörande samarbetssamtal, samt en kurs inriktad mot samtal med specifikt barn. Person E lyfter att deras verksamhet erbjuder utbildning i lågaffektivt bemötande samt utbildning i metoden Studio 3, som också bygger på lågaffektivt bemötande och hur den professionella kan hantera så kallat utmanande beteende. Sist berättar Person F att deras arbetsplats ser till att varje medarbetare får gå en utbildning i svåra samtal som hålls av Barnahus som är en verksamhet där polis, socialtjänst, psykologer och annan behandlingspersonal samverkar för att hjälpa barn som blivit utsatta för misshandel eller sexuella övergrepp. Utöver

vidareutbildningar på arbetsplatsen upplevde även samtliga intervjupersoner att de har någon form av forum, exempelvis handledningstillfällen och personalmöten, att vända sig till ifall de skulle få funderingar kring fysisk kontakt, även om detta ämne inte har lyfts så ofta.

Sammanfattningsvis tolkar vi att de flesta av våra intervjupersoner har antingen ett medvetet eller omedvetet förhållningssätt kring fysisk kontakt i mötet med barn som klienter. Detta förhållningssätt grundar sig främst på tidigare erfarenheter, utbildningar samt samspel med kollegor. De flesta upplever att deras arbetsplats inte har specifika riktlinjer kring fysisk kontakt, men deras eget förhållningssätt kan ha en grund i arbetsplatsens generella

förhållningssätt kring bemötande. På ett sätt kan vi alltså se att den pliktetiska principen ligger i linje med deras resonemang, i och med att deras eget förhållningssätt i vissa lägen går att koppla till förhållningssätt som är skapade av kollegorna på arbetsplatsen, även när det inte finns givna riktlinjer. Detta förhållningssätt som kollegorna skapar tillsammans blir som oskrivna regler som i sin tur blir de allmänt acceptabla plikterna som måste följas enligt pliktetiken. Utöver detta kan vi även se i det som Person F beskriver att inkorporeringen av barnkonventionen kan påverka vårt framtida sätt att se på fysisk kontakt. Detta kan också på ett pliktetiskt sätt påverka hur en förhåller sig till fysisk kontakt i mötet med barn, då det är en nationell lag som skapar en acceptabel plikt. Vi kan även se drag av den dygdetiska principen där de professionella väger in sina tidigare erfarenheter för att avgöra om handlingen är god. Detta då vidareutbildningar å ena sidan speglar verksamhetens syn på bemötande av barn och hur dess medarbetare borde förhålla sig till det, å andra sidan är en del av personernas tidigare erfarenheter och färdigheter. Detta kan vi även se när de personer som upplever att de har ett standardiserat sätt får svara på frågan vad de tror att dessa förhållningssätt kan grunda sig i, och de svarar att deras bakgrund inom yrket på olika sätt kan ha bidragit till deras nuvarande tankesätt.

5.2. Riskfyllda situationer

Ett av våra huvudteman omfattar beskrivningar av de situationer som intervjupersonerna upplever som riskfyllda situationer för att använda fysisk kontakt. Med riskfyllda situationer menas när fysisk kontakt upplevs så olämplig att socionomerna undviker att röra barnet. I detta huvudtema så beskriver också intervjupersonerna vad de gör istället för att använda fysisk kontakt. Dessa underteman har döpts till Situationer som inte är lämpliga för fysisk

5.2.1. Situationer som inte är lämpliga för fysisk kontakt

En av frågorna till intervjupersonerna handlade om övergrepp, mer specifikt

intervjupersonernas tankar kring fysisk kontakt, övergrepp samt sexuella övergrepp. Denna fråga tolkades på olika sätt och gav flera intressanta svar. De flesta svaren kretsade kring hur den professionella tänker kring fysisk kontakt när barnet har varit utsatt för övergrepp eller sexuella övergrepp. Vid sådana situationer handlade det främst om att man som professionell borde vara restriktiv med fysisk kontakt, ännu mer än vad den professionella kanske är i vanliga fall. Det fanns även svar som syftade på att fysisk kontakt kan vara ett övergrepp vid de tillfällen där barnet har sociala svårigheter. Vilket kan tolkas som ytterligare en situation där intervjupersonerna anser att fysisk kontakt är olämpligt att använda. Att till och med att hålla någon i handen kan vara ett övergrepp.

Att det är ett övergrepp om barnet har svårigheter med social kontakt /.../ Då tycker jag det är ett övergrepp att ta till och med att hälsa med hand om den har de svårigheter med att inte vill hålla någon i handen eller så utifrån autism det kan till och med det lilla kan jag tycka vara ett övergrepp att inte ta hänsyn till det - Person A

Flera av intervjupersonerna lyfter vikten av att visa barnet att man går att lita på som vuxen, speciellt i de fall där barnet tidigare har blivit sviket genom ett övergrepp. Person B lyfter att även en lätt strykning på ryggen kan vara ett övergrepp i de fallen för det kan ju vara så ett övergrepp har skett, genom att man groomar eller lockar in barnet. Vilket kan betyda att i barnens ögon är den professionellas sätt att använda fysisk kontakt på samma sätt som den vuxne som begått övergrepp och därför kan den fysiska kontakten kännas mer negativ än som något positivt.

alltså ett barn som har blivit slaget eller kanske sexuellt utsatt för övergrepp har ju en ännu större liksom alltså då har ju vuxenvärlden verkligen svikit och då är ju barnen ännu mer otrygga och så måste jag ju visa att man verkligen är att lita på alltså så det blir ju väldigt noga hur man uppträder så - Person F

Fysisk kontakt mellan den professionelle och barnet som klient är komplext och

kontextbundet. Som professionell har man inte alltid hela bilden framför sig kring hur ett barns situation ser ut nu eller har sett ut tidigare, vilket påverkar hur barnet tolkar den professionelles agerande. Detta gör att det finns en vaksamhet från den professionelle kring

användandet av fysisk kontakt. Person D resonerade på det sättet att som professionell befinner man sig hela tiden i ett spänningsfält mellan vad som är lämplig och olämplig fysisk kontakt. Hen säger att om fysisk kontakt riskerar att ha negativa konsekvenser så ska detta undvikas, annars riskerar den professionella att korsa gränser som inte borde korsas. Vilket tydliggör ett grundläggande tankesätt angående när fysisk kontakt är olämpligt och bör undvikas.

Person B som jobbar med familjebehandling pratar om att när barn själv söker fysisk kontakt så är det viktigt att vi vet vad den fysiska kontakten står för innan vi tar emot den fysiska kontakten från ett barn. Det finns de barn som har en gränssättningsproblematik eller som har varit offer för övergrepp och detta kan vara deras sätt att hantera detta på. Samtidigt som Person B förtydligar att det aldrig är barnet som gör fel, barnet gör så gott hen kan men det är behandlaren som måste visa vad som är adekvat kontakt och inte för barnet. Även Person F berör detta ämne genom att berätta att det inte alltid är bra att ta emot den fysiska kontakten som barnet söker, utan vi behöver veta varför barnet söker kontakt för att kunna avgöra om den fysiska kontakten är lämplig i denna situation. Detta tolkar vi som att vet vi inte varför barnet själv söker kontakt så kan det vara en riskfylld situation att ta emot den fysiska kontakten av barnet. Hela tiden med vetskapen om att det inte är barnets fel och att vi professionella måste i så fall avböja kontakten på ett respektfullt sätt.

och sen kan det ju vara barn som är väldigt inte har den där gränsen i sig själv så man behöver som vuxen liksom föregå med gott exempel och sätta de här gränserna för när är det lämpligt med kontakt och när ska man inte ha det och känner man inte varandra så kan man ju inte ha det så - Person F

När vi frågade intervjupersonerna vilken typ av fysisk kontakt de själva inte är bekväma med att använda i ett möte med ett barn så svarade flera av intervjupersonerna att de är extra försiktiga med just kramar. Det kan också bero på hur bekväm man är själv med fysisk kontakt och vilket barn man har framför sig då några av intervjupersonerna också förklarade att de inte har något emot att barn tar initiativ till att krama den professionella.

Person D pratar om rädslan över att bli anklagad för övergrepp av något barn i ett möte men nämner också att hen inte har den rädslan idag på det aktuella jobbet hen har. Den har funnits där på en tidigare arbetsplats, som var ett institutionellt SiS-boende, där gränsen för vad som är lämplig och olämplig fysisk kontakt har varit tunn. Även den professionelle kan känna en viss utsatthet i mötet med barnet då fysisk kontakt är ett känsligt ämne. Anklagelser om att en

professionell skulle begått ett övergrepp kan påverka dennes karriär samt relationen mellan den professionella och barnet. Utsattheten som de professionella känner kan minimeras genom att mötet med barnen sker i en trygg kontext, för både barn och professionell. Bland de tankesätt som presenteras här, kring övergrepp och situationer som förefaller upplevas som riskfyllda för fysisk kontakt, är det möjligt att urskilja flera olika etiska

principer som bakomliggande faktorer. Framförallt tolkar vi att de professionella använder sig av ett dygdetiskt förhållningssätt när de avgör om det är lämpligt eller inte med fysisk kontakt mot ett barn som har erfarenhet av övergrepp eller har andra svårigheter. Detta för att

dygdetiken utgår från att den professionella behöver se sina egna erfarenheter och förmågor och väga dem mot klientens, i detta fall barnets, erfarenheter och förmågor för att komma fram till vilken handling som är god. Här blir det då extra viktigt att kunna sätta sig in i barnets erfarenheter och kultur när man har varit med om övergrepp för att kunna avgöra om klappen på axeln är en handling som kan räknas som god eller om klappen kommer tolkas som ett övergrepp. Vi tolkar intervjupersonernas beskrivningar som att de utgår ifrån att fysisk kontakt utöver att hälsa i hand oftast är riskfyllt och inte moraliskt rätt när barnen har varit offer för övergrepp på grund av att vi inte vet hur övergreppen har börjat eller för att barnen inte tolkar den fysiska kontakten som något positivt.

Vi tolkar också att socionomerna utgår från ett nyttoetiskt tänkande när de avgör vad som är lämpligt och inte när det handlar om övergrepp genom att reflektera över vilka konsekvenser kontakten kan få. Vi ser det framförallt när de professionella pratar om att inte använda fysisk kontakt i mötet med barnet då detta kan ge en negativ konsekvens eller skapa obehag. Som professionell vill man ha en positiv konsekvens i mötet och där kan nyttan av en handling spela en roll i att avgöra vilken handling som skapar den bästa eller mest positiva

konsekvensen.

5.2.2. Situationer utan fysisk kontakt

Undertemat Situationer utan fysisk kontakt syftar på vad de professionella gör istället för att använda fysisk kontakt för att få samma resultat som vid användandet av fysisk kontakt, så som att skapa trygghet, stärka relationen eller för att trösta. Där det alltså inte upplevs lämpligt att använda fysisk kontakt, att man medvetet vidrör någon. Intervjupersonerna beskriver hur de istället för att använda fysisk kontakt kan reglera avståndet och nivån mellan sig själv och barnet som att sätta sig närmare eller att kanske sätta sig på knä när de pratar med ett litet

barn. Detta för att minimera glappet mellan barn och professionell för att kunna skapa ett bra samtal med barnet. De berättar också att de använder sitt kroppsspråk och ansiktsuttryck för att skapa en trygghet och för att trösta ett barn när det behövs och där fysisk kontakt är olämpligt.

Ja tycker att man kan reglera avstånd Man kan röra sig närmre man kan använda sitt ansiktsuttryck genom att försöka ha snälla snälla ögon o ett man kan använda med sitt uttryck på ett annat sätt kroppsspråk uttryck utan att behöva ta i personen Eeh man kan ja jobbar ofta från knä till exempel för att komma ner på en nivå som blir likvärdig med barnet ja tror man kan jobba jättemycke me utan att ha fysisk kontakt men man jobbar med sitt ansiktsuttryck sin röst sina ögon framför allt o man kan vara väldigt

tröstande me med snälla ögon - Person D

Intervjupersonerna menar också på att man kan använda sig av ord och språket istället för fysisk kontakt för att ge tröst eller för att visa att man finns där. En intervjuperson förklarar att det finns ett mellanting där man använder språket för att kunna närma sig på liknande sätt som om man använde fysisk kontakt. Vid början och slutet av ett möte så berättar Person A om att de använder sig av vinkningar istället för att ta i hand med barn som de inte har träffat innan eller barn som inte uppskattar fysisk kontakt. Person C berättar att de ibland läser böcker med de yngre barnen i samarbetssamtal för att beskriva det som händer i deras familj, exempelvis med att föräldrarna separerar. Då sätter Person C sig ofta närmare barnen för att de ska kunna se texten och bilderna. Men Person C är tydlig med att de inte sitter så nära att det blir

kroppskontakt.

Person B pratar utifrån sin roll som familjebehandlare och beskriver att positionen de har är snett bakom föräldrarna och deras uppgift är att leda föräldern i rätt riktning. Detta gör att Person B är lite extra avvaktande kring fysisk kontakt då det kanske är främst föräldern som ska trösta sitt barn när hen är ledsen eller flytta barnet ur en situation där barnet riskerar att skada sig. Person B berättar att i de situationerna är det bättre att muntligt vägleda föräldern i vad som är lämpligt istället för att själv kliva in. Vilket vi tolkar som att intervjupersonen vägleder föräldern i dennes fysiska kontakt med barnet istället för att göra det själv. Både Person D och Person E berättar om hur de tänker kring placeringen på deltagare i ett möte. Person D säger att hen oftast placerar sig med ryggen mot väggen och barnet har dörren nära sig. Detta för att blir barnet upprört eller inte vill vara med i samtalet längre så ska barnet ha en nära väg till att gå ut. Person E berättar att i de samtalen där barnet och föräldrar är med