"De vill veta allt och lite till..." en studie om anmälningsplikten i förskolan och samverkan med socialtjänsten

Malmö högskola

Fakulteten för lärande och samhälle

Barn- & ungdomsvetenskap

Examensarbete

15 högskolepoäng

”De vill veta allt och lite till…”

en studie om anmälningsplikten i förskolan och samverkan med

socialtjänsten

”They want to know everything and more…”

a study on the notification requirements in pre-school and the cooperation with social services

Beatriz Andersson

Emma Kjellstedt

Lärarexamen 210 hp Handledare: Ange handleda

Barn- och ungdomsvetenskap 2012-11-06

Examinator: Gitte Malm Handledare: Peter Lilja

3

Sammanfattning

Syftet med studien har varit att undersöka hur samverkan mellan förskola och socialsek-reterare upplevs av de inblandade vid en anmälan av barn som far illa samt hur pedago-gerna resonerar kring tillvägagångssättet att göra en anmälan. Vi valde att analysera vår empiri utifrån Danermarks (2000) teori om samverkan samt Lipskys (2010) om väl-färdsbyråkrater. Vårt empiriska material har vi fått in genom att använda oss av kvalita-tiv forskningsintervju. Resultatet visar att samverkan mellan socialsekreteraren och för-skolan ofta brister och framförallt på grund av sekretessen som socialsekreteraren har gentemot förskolan.

5

Innehållsförteckning

1. Inledning

7

1.1 Syfte och frågeställningar

8

2. Bakgrund: lagstiftning och tillvägagångssätt vid en anmälan

9

3. Litteraturgenomgång

11

3.1. Anmälan 11

3.2. Socialtjänstens arbete och sekretess som ett hinder? 13

4. Teoretiska begrepp

15 4.1. Förutsättningar för samverkan 15

5. Metod

18 5.1. Metodval 18 5.2. Urval 18 5.3. Genomförande 19 5.4. Forskningsetiska aspekter 19

6. Resultat och Analys

21

6.1. När ska man anmäla? 21

6.2. Samverkan- föräldrar 23

6.3. Samverkan förskola - socialtjänst 25

6.4. Slutsats 27

7. Diskussion

29

7

1.

Inledning

Pedagoger som arbetar inom förskolan är en av de yrkesgrupper som kallas välfärdsby-råkrater (Lipsky, 2010). Alltså de som jobbar längst ut i mötet med föräldrar och barn utifrån de lagar och regler som regeringen har bestämt. Denna position medför många egna tolkningar och svåra beslut. En av de plikter som tillhör de som arbetar inom för-skolan är anmälningsskyldigheten vid misstanke om att ett barn far illa. Detta är en svår plikt att tillämpa för pedagoger, men förskolepersonal har stora förutsättningar att tidigt upptäcka barn som far illa. Eftersom barnen i flera år vistas större delen av dagen på förskolan ger det pedagogerna unika möjligheter att observera barnen i samspel med sina föräldrar vid hämtning och lämning och även med personal och övriga barn.

Enligt Hindberg (2006) kan flertalet barn inte sätta ord på sin situation eller tillgodo-se sina behov. Hon menar att det därför är viktigt att som anmälningsskyldig våga agera så att barn som far illa inte förblir oupptäckta. Pedagoger kanske ser de barn som far illa utan att våga anmäla eller så ser de helt enkelt inte. Det är en svår situation att befinna sig i när man har en nära relation till både barn och föräldrar.

Socialtjänsten ska fungera som ett bollplank för pedagogerna i frågor som rör anmäl-ningsplikt men deras sekretess gentemot förskolorna medför svårigheter i samverkan mellan de två organisationerna. Samverkan mellan förskolan och socialsekreteraren brister i många fall på grund okunskap hos pedagogerna om tillvägagångssättet vid en anmälan samt på grund av att socialtjänsten inte alltid återkopplar tillbaka till pedago-gerna om fallet. Anmälningsplikten är barnets yttersta skydd, men forskning visar att endast 30-40% av alla anmälningspliktiga fall anmäls till socialtjänsten (Olsson, 2011). Ämnet är aktuellt då det borde vara självklart att anmäla om man som vuxen misstänker att ett barn far illa, men regler och lagar är inte alltid helt enkla att tillämpa i praktiken.

8

1.1. Syfte och frågeställningar

Vårt syfte är att undersöka hur pedagogerna vi har intervjuat på förskolan resonerar kring sin skyldighet att anmäla om något barn far illa i hemmet eller i förskolan, hur man går tillväga i sin anmälan och hur samverkan mellan socialsekreteraren och peda-gogerna upplevs. Vi vill även ta reda på hur en socialsekreterare upplever mötet och samverkan med förskolan. Detta ska vi försöka ta reda på genom intervjuer med peda-goger på en förskola och en socialsekreterare.

 Hur resonerar pedagoger och socialsekreterare kring tillvägagångssättet att göra en anmälan?

 Hur upplevs samverkan mellan förskola och socialsekreteraren, utifrån bådas perspektiv?

9

2.

Bakgrund: lagstiftning och

tillväga-gångssätt vid en anmälan

De första bestämmelserna om anmälningsplikt infördes redan i 1924 års barnavårdslag men har sedan dess efterhand skärpts. 1998 bestämdes att alla som yrkesmässigt arbetar med barn och ungdomar är skyldiga att anmäla till socialtjänsten (Olsson, 2011).

Erdis (2008) påpekar att lagen kräver att personal som jobbar med barn under 18 år är skyldiga att anmäla till socialtjänsten om de misstänker att barnet far illa. Social-nämnden ska jobba för att barn ska få växa upp under trygga och goda förhållanden. Anmälan ska göras även om man bara har en misstanke och även om det ännu inte är klargjort att barnet behöver hjälp eller skydd (Olsson, 2011). Erdis (2008) menar att lagstiftaren är mycket tydlig med att man måste fullgöra anmälningsplikten trots att man tycker det känns obehagligt. Efter att anmälan gjorts är det socialnämnden som får göra en utredning för att se om vidare åtgärder behöver tas. Hon menar att det inte är peda-gogernas uppgift att försäkra sig om att det faktiskt finns ett behov av hjälp eller skydd innan man anmäler, utan det finns kvalificerad personal till det inom socialtjänsten.

Olsson (2011) menar att genom lämpliga lagstiftningsinsatser har Sverige åtagit sig att respektera de rättigheter som anges i barnkonventionen såsom:

Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller annan som har hand om barnet (artikel 19, barn-konventionen).

Många unga lever i bristande yttre och inre miljö trots att Sverige är ett välfärdssamhäl-le där humanitära värden är viktiga. Förskolan och skolan får på olika sätt signavälfärdssamhäl-ler om att ett barn mår dåligt, men det uppmärksammas ibland inte eller tas inte på allvar. Det

10

finns ett stort mörkertal trots den skärpta lagstiftningen. Trots att lagen kräver det är det ofta som ingen anmälan görs (Olsson, 2011).

Det finns inga formella krav på en anmälan, den kan ske muntligt men bör sedan kompletteras i skrift så fort som möjligt. Sedan är det socialtjänsten som bestämmer och avgör om det behöver kompletteras med ytterligare dokumentation. Det eftersträvas på många ställen i landet att göra en anmälan tillsammans med föräldrarna, ett så kallat trepartsmöte, det vill säga ett möte mellan pedagoger, socialsekreterare och föräldrar. Det finns fördelar med att gå tillväga på detta vis, en är att föräldrarna kan ställa direkta frågor eller synpunkter, en annan är att socialtjänsten snabbare möter familjen vilket annars kan dröja dagar eller veckor om det inte är akuta problem. Även i obestyrkta och svårtolkade fall skall en anmälan göras då skolan bedömer att socialtjänsten kan behöva inleda en utredning. Anmälan ska ske genast eftersom en anmälan inte får fördröjas i onödan (Olsson, 2011).

Vidare menar Olsson (2011) att föräldrarna ska informeras vid oro för barnets situa-tion och det är självklart att de sedan får veta att en anmälan gjorts och att de får en ko-pia på anmälan. Det är av stor vikt att man låter föräldrarna vara delaktiga och visar respekt, då är det lättare att de accepterar det stöd som skolan föreslår. Det finns dock ett undantag och det är om hemmet är inblandad vid till exempel misshandel eller sexu-ella övergrepp av olika slag där vårdnadshavaren är den skyldige.

Enligt Olsson (2011) kan flera anmäla tillsammans, annars är det ofta en chef el-ler någon/några i elevhälsoteamet som anmäel-ler. Chefens stöd är viktigt speciellt för den anställda som möter barnen och föräldrarna ensam. Alla som har anmälningsplikt måste uppge sitt namn vid en anmälan, det går alltså inte att vara anonym ens om man blir hotad från anhöriga, men man kan då göra en polisanmälan. Ett missförstånd som är vanligt är att anmälan har gjorts redan när man kontaktar sin chef i förskolan/skolan, men den måste kommit till socialtjänstens del för att vara gjord. En anställd måste själv ta ställning om en anmälan bör göras om en chef inte vill eller vågar gå vidare med en anmälan (Olsson, 2011).

11

3.

Litteraturgenomgång

I detta kapitel redogör vi för tidigare forskning som gjorts kring anmälningsplikten. Hur den kan skapa osäkerhet bland pedagoger om när man ska anmäla och vad socialtjäns-tens arbete har för inverkan på pedagogernas beslut.

3.1. Anmälan

Syftet med anmälningsplikten är enligt Lundén (2010) att i första hand göra det möjligt för samhället att säkerställa barns utveckling och hälsa. Det är viktigt att tidigt uppfatta barns utsatthet innan en ofördelaktig utveckling gått för långt. Med det menar Lundén (2010) att barn som utsätts för omsorgssvikt i olika former som försummelse, fysisk vanvård och övergrepp riskerar utvecklingsmässiga svårigheter av olika slag. Hennes forskning visar att vid två års ålder kan barn som far illa vara lättfrustrerade och ha svårt med samarbete. Vid fyra års ålder kan de bland annat ha svårigheter med impulskontroll och kreativitet.

I Ansvar och sekretess i förskola, skola och fritidshem menar Bengtsson och Svens-son (2011) att flertalet undersökningar visar att perSvens-sonal i förskola och skola upplever problem med att anmäla, vilket i sin tur kan leda till att de barn som far illa inte får den hjälp de behöver. Vidare menar de att i en rapport som gjorts av Forsknings- och Ut-vecklingsbyrån (FoU-byrån) på 23 slumpmässigt utvalda skolor i Stockholm visar det sig att enbart 15 procent av de barn som misstänks fara illa anmäls till socialtjänsten. En av anledningarna till att så få fall anmäls, som FoU-byrån pekat på i sin rapport, tros bland annat beror på att berörd personal har bristfällig kunskap om anmälningsplikten samt att personalen både kände brist på förtroende till socialtjänsten samt obehag inför

12

att ta kontakt med dem. Enligt Brottsförebyggande rådet(Brå1 2011) har en stor satsning gjorts på att förbättra rutiner och öka kunskapen kring anmälningsplikten när det gäller barn som far illa.

Olsson (2011) påstår att ytterligare förklaringar till att anmälan uteblir är dålig kun-skap om gällande lagstiftning eller osäkerhet och rädsla för vad man ser och hur det ska tolkas, brister i rutiner, internt stöd från arbetsledning inför, vid och efter en anmälan. Men Bengtsson och Svensson (2011) trycker på att när man hamnar i en sådan situation måste man komma ihåg att en anmälan görs för barnet, inte mot familjen.

En riksrepresentativ studie från 2000 visar enligt barnombudsmannen (BO) att i ge-nomsnitt 3% av barn i åldrarna 0-12 år anmäls till socialtjänsten under ett år (Persson, 2010). I sin undersökning, Se till mig som liten är, finner Sundell (1992) att förskoleper-sonalen från tre socialdistrikt i Stockholm misstänkte att 3% av barnen som var inskriv-na på något vis for illa i hemmet. Anledningarinskriv-na till att misstankar väcktes berodde till största del på föräldrarnas beteende i förskolan. Vidare skriver de att misstankarna hos förskolepersonalen väcktes direkt i ungefär hälften av fallen men i övriga fall kunde det ta upp till fem år. Från det att personalen misstänkte att ett barn for illa till individ- och familjeomsorgen (IoF) blev kontaktade tog det i genomsnitt ett år. I somliga fall kontak-tades inte socialtjänsten trots att personalen hade misstankar, detta motiverade de med att de själva försökt hjälpa familjen och att de inte trodde att socialtjänsten skulle vara till någon hjälp för familjen. Barnombudsmannen menar att fler skäl finns till att anmä-lan uteblir. Banmä-land annat att man inte känner att man har några konkreta bevis på att ett barn far illa utan enbart en misstanke (Persson, 2010).

Hindberg (2001) menar att de barn som far illa inte är osynliga men fråga är om man väljer att se eller inte. Vidare påstår hon att de som på grund av att de inte orkar eller vill se försöker skydda sig själva genom att förtränga och bortförklara en misstanke om att ett barn far illa. Det man ser varierar på vilken personlig egenskap och erfarenhet man har, även kultur kan ha en inverkan på hur man ser situationen. Men Sundell och Egelund (2001) hävdar att vuxna långt ifrån ser alla barn som far illa eller misstänks fara illa och de använder sig av “barnavårdstratten” för att belysa hur verkligenheten ser ut. De barn som befinner sig högst upp i ”barnavårdstratten” är de barn som verkligen far illa. Trattens avsmalnande illustrerar att det enbart är en del som anmäls, en del av de anmälningar som utreds och spetsen visar att det enbart är en liten del av de barn som far illa som får den hjälp de verkligen behöver.

13

I sitt forskningsprojekt Hur mår förskolebarnen har Lundén (2010) kommit fram till att det råder stor osäkerhet bland barnomsorgspersonalen kring hur man ska bedöma barnets situation och vad som är ”bra nog” föräldraomsorg. I hennes undersökning kän-de kän-de flesta till anmälningsplikten men visste inte när kän-den skulle tillämpas, ofta undvek man att anmäla till socialtjänsten och försökte istället hjälpa till på annat sätt själv. Men många hade tidigare erfarenheter av att ha anmält till socialtjänsten men det var då över-lag negativa upplevelser då de kände sig illa bemötta och missförstådda av socialtjäns-tens personal. På grund av de dåliga erfarenheterna i samverkan med socialtjänsten sa många enligt Lundén (2010) ”aldrig mer”.

Enligt Lundén (2010) visade barnen som anmäls till socialtjänsten oftare signaler på fysisk misshandel eller sexuella övergrepp. Medan de barn som visade tecken på andra former av omsorgssvikt inte anmäldes då personalen kanske inte kunde koppla ihop dessa tecken med omsorgssvikt. Känslomässig otillgänglighet var det vanligaste före-kommande tecknet på omsorgssvikt bland barnen i studien.

3.2. Socialtjänstens arbete och sekretess som ett

hin-der?

Enligt länsstyrelsernas rapport “Socialtjänsten och barnen” ska en granskning, om huru-vida barnet är i behov av skydd eller stöd eller inte, göras när en anmälan om barnmiss-handel kommer till socialtjänsten. Är barnet i behov av skydd eller stöd ska en utred-ning påbörjas. Innehåller anmälan information om att barnet har ett omedelbart behov av skydd ska socialtjänsten göra en bedömning samma dag som anmälan kommer in, en sådan anmälan kan medföra omedelbar omhändertagning av barnet (Bengtsson och Svensson 2011).

I sin rapport har Sundell (1992) kommit fram till att flera förskolor upplever en bris-tande information från socialsekreterare i hur utredningen fortlöper då de enbart blivit informerade om hälften av de fall där det påbörjats en utredning. De upplevde även att det inte främjar barnet att göra en anmälan vilket styrktes i rapporten då det enbart var en tredjedel av barnen som förskolorna anmält som utreddes av IoF 1990.

Bengtsson och Svensson (2011) påstår att det kan vara på grund av att socialtjänstens förhandsbedömning (i många fall) tar för lång tid som en del personal som har

anmäl-14

ningsplikt inte anmäler, då de upplever det som att deras insats inte hjälper. De menar att detta i sin tur inte hjälper till att minska den tveksamhet till att anmäla som redan finns bland personal med anmälningsplikt.

Enligt Olsson (2011) brukar pedagoger säga ”vi behöver inte veta så mycket, bara att någonting händer och gärna att det blir bättre för barnet” (s.216). Trots att socialtjänsten har stränga bestämmelser, som är väl motiverade eftersom det är känsliga uppgifter, så finns det ändå ett antal bestämmelser i lagstiftningen som skapar spelrum för social-tjänsten att lämna information om ett barn som utreds. Bland annat kan positiva och harmlösa uppgifter alltid ges till anmälaren samt om socialtjänsten får samtycke av för-äldrarna kan även mycket känslig information lämna ut, se figur 1.1.

15

4.

Teoretisk bakgrund

I vår teoridel har vi valt att presentera Danermarks (2000) teori om samverkan mellan människor, vilka faktorer som påverkar samverkan mellan olika organisationer så som kunskap- och förklaringsmässiga faktorer, formella och informella regler och organisa-toriska situationer. Vi har även valt att använda oss av Lipskys (2010) syn på välfärds-byråkrater och med hjälp av dessa teoretiska begrepp ska vi försöka analysera, förklara och förstå vad som framkommit i vår studie.

4.1. Förutsättningar för samverkan

Samarbete är enligt Danermark (2000) något vi gör varje dag utan att tänka över det. Det är en naturlig del av vårt liv och samarbetet mellan människor är vad det sociala livet bygger på. Samverkan å andra sidan definierar han som handlingar som är målin-riktade och som genomförs tillsammans med andra och ofta med personer med annan utbildning, styrda av andra regelsystem och som har annan organisatorisk position. Allt-så, när olika yrkeskategorier arbetar gemensamt och när det finns ett specifikt problem och syfte i en avgränsad grupp med målinriktade, medvetna åtgärder då samverkar man.

Danermark (2000) skriver om samverkan mellan människor och menar att det alltid finns ett objekt i all samverkan. Vi har valt att använda oss av hans teori om samverkan då han i första hand tar upp samverkan mellan ”människobehandlande organisationer”. Det vill säga människor som har utbildning i att arbeta med andra människor samt orga-nisationer med samma syfte tillexempel socialtjänst, förskola, hälso- och sjukvård. Des-sa yrken är enligt Lipsky (2010) så kallade välfärdsbyråkrater och de Des-samverkar enligt honom direkt med allmänheten och på så vis representerar de frontlinjen av regeringens

16

beslut som rör barnsomsorgen. Han menar att dessa offentliganställda arbetar utifrån ambitiösa mål, otillräckliga resurser och har en stor arbetsbörda. Detta i kombination med att man själv måste tolka regler och lagar olika från fall till fall, kan vara en väsent-lig och bekymmersam skillnad på politik i teori och praktik.

Danermark (2000) menar att det inte är ovanligt att det finns skillnader i inflytande och makt mellan de som ska samverka. Skillnader som kan ses är till exempel kön, posi-tion, utbildning och mycket annat. Det kan vara oroande att samverka med personer som man upplever har större makt i ett förlopp som man inte riktigt vet vart det leder till. Han menar att det är en allmän insikt att människan är en helhet men trots det kan det uppstå problem när man ska samverka utifrån olika perspektiv. Makt och prestige kan te sig olika beroende på vilken yrkesgrupp du tillhör, även vissa kunskaper har mer tyngd och status än andra. Sannolikheten att problem uppstår i samverkan ökar ju större dessa skillnader är. Samverkan ur ett ovanifrån-perspektiv kan med andra ord framstå enbart positivt medan det inte är lika uppenbart ur ett underifrån-perspektiv. Ett skäl, enligt Lipsky (2010), till att välfärdsbyråkrater tenderar att vara i fokus för offentliga tvister är på grund av att deras samverkan med medborgare och deras inverkan på män-niskors liv är omedelbar. Den politik som levereras av välfärdsbyråkrater är oftast ome-delbar och personlig. De brukar ta beslut på plats och det de bestämmer är helt inriktat på individen.

Enligt Danermark (2000) finns det tre centrala typer av faktorer som kan påverka samverkan. För det första kan det vara olika sätt att se problem på grund av olika ut-bildning och därmed har man ibland olika idéer om hur problemen ska attackeras, denna aspekt kallar han kunskaps- och förklaringsmässiga faktorer. Det kan finnas olika re-gelverk och lagstiftningar mellan de olika parter som samverkar även om de jobbar inom samma organisation. Formella och informella regler som styr arbetet kan alltså skilja sig åt för de iblandade vilket kan skapa problem i samverkan enligt Danermark (2000). Några exempel på detta kan vara arbetstid, krav att sätta betyg och sekretess. Den tredje faktorn har med organisatorisk situation att göra. Danermark (2000) ger ett exempel där de tre som ska samverka är verksamma inom samma organisation men att de trots det möter problemet olika då man ser till exempel barnet utifrån olika organisa-toriska positioner.

Vidare menar Danermark (2000) att hur samverkan organiseras är en central aspekt och att man ibland kan uppfatta fyra olika nivåer på hur nära samverkan sker. När en yrkesgrupp enbart kallas in för att ge stöd och råd i ett arbete samverkar man på den

17

lägsta ambitionsnivån, tillexempel när man som pedagog ringer och rådfrågar

social-tjänsten i ett ärende. På den lite mer ambitiösta nivån koordinerar man sina insatser på ett strukturerat sätt, det vill säga man adderar dem till varandra för att åstadkomma bästa möjliga resultat, till exempel när en specialpedagog kommer in i barngruppen för att observera och ge stöd och råd i fortsatt arbete. Den tredje nivån av samverkan kan vara när flera yrkesgrupper träffas för att diskutera nya arbetsformer för ett gemensamt arbe-te. När två eller flera verksamheter slås samman för att arbeta tillsammans samverkar man på den mest ambitiösa nivån enligt Danermark (2000).

Utifrån Danermarks (2000) och Lipskys (2010) teorier och nyckelord har vi valt att granska vår empiri om pedagogernas och socialsekreterarens upplevelser kring samver-kan och tillvägagångssättet i en anmälan.

18

5.

Metod

5.1. Metodval

Enligt Patel och Davidson (2011) är den kvalitativa metoden att föredra om man vill få förståelse för ett problem. Metoden är lämplig i vår studie då syftet är att få en djupare förståelse för pedagogens förhållande till anmälningsskyldigheten. Vi har valt att an-vända oss av en kvalitativ forskningsintervju för att ta del av respondentens tankar, erfa-renheter och känslor utifrån den intervjuades syn på anmälningsplikten. Fördelen med denna metod är att man med detsamma kan ställa följdfrågor på oklarheter som kan uppkomma under intervjun, respondenten kan även försäkra sig om att den har uppfattat frågan rätt.

Vi valde att använda oss av halvstrukturerade intervjuer, målet enligt denna teknik är att få beskrivningar av respondentens verklighet och att man sedan tolkar innebörden utifrån dess erfarenheter (Kvale, 2009). Denna metod är varken ett öppet vardagssamtal eller ett slutet frågeformulär. Intervjun utfördes utifrån en intervjuguide, frågorna ut-formades utifrån studiens frågeställningar och syfte. Detta fungerade som ett stöd för att komma ihåg studiens syfte under intervjuns gång.

5.2. Urval

I detta arbete studerar vi hur pedagogerna resonerar kring anmälningsplikten i förskolan samt hur samarbetet mellan socialsekreterare och förskolan upplevs. Vi valde pedagoger som respondenter eftersom de arbetar under lagen om anmälningsplikt och därmed ska

19

ha kännedom om lagen. Vi valde att intervjua tre stycken pedagoger arbetar på en för-skola i en mindre kommun, dessa har vi döpt till intervjuperson 1, intervjuperson 2 och intervjuperson 3. Intervjuperson 1 har arbetat i 20 år som utbildad barnskötare, intervju-person 2 har arbetat i 30 år och är danskutbildad socialpedagog vilket motsvarar den svenska förskollärarutbildningen och intervjuperson 3 har arbetat i 15 år och är utbildad förskollärare. Vi valde även att intervjua en socialsekreterare som har arbetat i 26 år för att få perspektiv från både förskolan och socialtjänsten. Socialsekreteraren sitter, till-sammans med kurator och skolsköterska, på en skola i en mindre ort detta för att få ett närmre samarbete med personalen på skolan och förskolan.

5.3. Genomförande

Som första kontakt ringde vi till förskolan där vi ville genomföra våra intervjuer och frågade om de hade möjlighet att ställa upp. Sedan skickade vi ut ett informationsbrev till de berörda pedagogerna, där de fick reda på studiens syfte och hur intervjun skulle gå tillväga samt att de deltog frivilligt och att de därmed kunde avbryta när de ville. Vi garanterade konfidentialitet, samt att insamlat material förvaras säkert och att inspelade intervjuer förstörs efter examinationen.

Vi använde oss i största möjliga mån av öppna frågor för att ge pedagogerna möjlig-het till utförliga svar och för att få så mycket information som möjligt att utgå ifrån till vårt resultat och vår analys. Vi använde oss av muntliga intervjuer, dessa är konfidenti-ella d.v.s. vi vet vem som svarat vad men det är enbart vi som har tillgång till dessa uppgifter.

Vi har även valt att använda oss utav diktafon för att spela in intervjuerna, fördelen med detta är att intervjupersonernas svar blir exakta. En nackdel med att använda dikta-fon är att det kan påverka det svar man får då intervjupersonen kan känna att de vill vara logiska och förnuftiga när de vet att de blir inspelade (Patel och Davidson, 2011).

Efter att intervjuerna genomförts transkriberades dem och skrevs ut för att underlätta analysen. Vi läste igenom vår empiri och kategoriserade svaren utifrån vår frågeställ-ning för att lättare kunna sammanställa vad vi kommit fram till i vår studie.

20

5.4. Forskningsetiska aspekter

I vårt informationsbrev till respondenterna informerade vi tydligt om de fyra övergri-pande etikregler som finns. Genom att skicka ut vårt informationsbrev uppfyllde vi

in-formationskravet, vilket innebär att respondenterna blir informerade om studiens syfte.

Då vi frågade samtliga respondenter om de ville medverka i vår studie samt att de hade möjlighet att avbryta när som helst tog vi hänsyn till samtyckeskravet, som innebär att respondenterna själv får bestämma över sin medverkan i studien. Konfidentialitetskravet innebär att respondenterna får klargjort att deras medverkan förblir konfidentiell och att inga obehöriga kan ta del av uppgifterna vi samlade in, detta informerade vi om både i skrift före intervjun och muntligt under intervjun. Vi tog även hänsyn till

Nyttjandekra-vet, då vi förklarade för våra respondenter att det insamlade materialet endast fått

21

6.

Resultat och Analys

I detta kapitel presenterar vi vår empiri utifrån följande rubriker När ska man anmäla? Där vi redogör för pedagogernas och socialsekreterarens syn på när man ska anmälan.

Samverkan- föräldrar där vi tar upp både socialsekreterarens och pedagogernas syn på

föräldrakontakten samt Samverkan förskola – socialtjänst, i detta stycke presenterar vi hur samverkan upplevs utifrån både socialsekreterarens och förskolans perspektiv.

6.1. När ska man anmäla?

Enligt Socialsekreteraren kan man gå via sin chef eller kontakta henne direkt vid en misstanke om att ett barn far illa, men chefen är alltid inblandad på så sätt att de vet om att en anmälan sker. Alla pedagoger vi intervjuade var överens om att man vid misstan-ke om att ett barn far illa först går till förskolechefen som sedan eventuellt stöttar en i sin anmälan. Men skulle det vara så att chefen inte anser att det är en anmälningsplikt på fallet, ska man ändå gå vidare själv.

Rutinerna är att man ska kontakta sin chef vid misstanke och det har vi ju gjort. Och de fallen jag har haft har inte kommit längre än dit för att chefen inte har tyckt. Men nu var vi ju på föreläsning för nått år sen eller nått och då va det ju att vi abso-lut skulle gå vidare med det själv för att som enskild person har jag också ett an-svar. Så att den den är kluven den där när chefen inte tycker vi behöver anmäla det och sen tycker jag ju egentligen själv att jag ska göra det, var är gränsen till vad jag ska göra, inte göra? Den är lite suddig (intervjuperson 2).

Pedagogen menar att man på den tiden inte gick vidare med anmälan om man inte hade chefens stöd. Danermark (2000) påstår att det även kan vara brist på tid som gör att

22

otydlighet i ansvaret hos ledningen uppkommer och att de på grund av tidsbristen inte hinner följa arbetet på sin förskola.

Olsson (2011) pekar på att man gärna bör ta kontakt med en socialsekreterare ano-nymt för att rådfråga om man är osäker på om en anmälan bör göras. Detta kallas för konsultation, man får goda råd av en professionell person som kan råda dig i hur du ska gå till väga. Socialsekreteraren vi intervjuade menade också på att en konsultation är bra för att komma överens om ett arbetssätt men hon anser att relationen ska vara jämbör-dig, ”Jag säger inte hur de ska göra” (socialsekreteraren).

Samtliga pedagoger menar att det inte enbart är barnet man tittar på, det kan även vara föräldrar som beter sig konstigt.

Nej även föräldrarna […] som man tycker är olämpliga. Som den att de kommer fulla eller att de kommer.. inte har kläder till sina barn, att de inte sköter sina barn (intervjuperson 3).

Några saker de skulle reagera på hos barnet är till exempel smutsiga kläder och dålig hygien, blåmärken eller att de alltid är hungriga när de kommer till förskolan. Socialsek-reteraren tar upp mycket likheter om misstankar som pedagogerna själv har pekat på.

…det kan också handla om att barnet är på ett visst sätt, väldigt oroligt, aggressivt, klarar inte av saker, efter i sin utveckling, man kan se när föräldrar lämnar kanske det kan förskollärare se om det gnusslar lite i kontakten, föräldrarna har det jobbigt eller stressade eller någonting sånt. Det kan vara sånna saker också där man känner väldig oro för barnet, barnet blir inte torrt eller en annan JÄTTEVIKTIG sak barnet har inga kamrater… det är väl en av de kraftfullaste riskfaktorerna när det gäller barnet, att det inte klarar av att skaffa sig kamrater (socialsekreteraren).

Man ser också tydligt att misstankar på att ett barn far illa kan tolkas på olika sätt bland annat beroende på vilken relation man har till barnet. Detta hade intervjuperson 2 upp-levt då hon vid ett tillfälle ville anmäla men chefen ville konfrontera föräldrarna istället.

Det är en del år sen och då hade jag barnet berätta om han blev låst inne i sitt rum och att han fick inte ha lampan tänt och ”då då låste pappa dörren” och för mig det är en kränkande, alltså det är lika mycket misshandel som han hade blivit slagen. Att man blir låst inne på sitt rum, i ett mörkt rum, då är man misshandlat för mig… […] men chefen tyckte vi skulle konfrontera föräldern med det. Så vi hade ett möte med föräldern där vi konfrontera om det istället.. och då blev det så chokande.. ”åå nej” det hade de minsann inte gjort. Vilket jag visste att de hade gjort. Men hon (chefen) menade på att bara det att vi hade sagt det till dem då skulle de slutat med det. Vilket inte hände för sen två år efter så blev där en riktig anmälan (intervjuper-son 2).

23

Intervjuperson 2 och 3 är överens om att man inte anmäler vid första misstanke. De vill gärna observera under några veckor, vara säkra på sin sak samt diskutera med sitt ar-betslag. ”Jag hade ju inte ringt eller tagit kontakt med dom efter en gång” säger inter-vjuperson 2. Interinter-vjuperson 1 däremot var mer inne på att man skulle anmäla vid första misstanke. Enligt Lipsky (2010) är pedagoger och socialsekreterare välfärdsbyråkrater, det vill säga de som arbetar närmst allmänheten utifrån regeringens regler och lagar. Då de måste ta viktiga beslut utifrån de regler och lagar som finns kan de ha stor påverkan i människors liv. Vi tolkar det som att det är på grund av detta som pedagogerna har olika uppfattning om huruvida man ska anmäla sina misstankar eller inte. Som pedagog vågar man kanske inte alltid ta ett sådant svårartat beslut som kan förändra en hel familj eller att man är rädd om sitt eget anseende eftersom man inte kan vara anonym. ”Man är mer rädd om sig själv än om ett litet oskyldigt barn” säger socialsekreteraren om pedagoger-nas rädsla för att anmäla.

Socialsekreteraren säger att man som pedagog ibland går vilse och tänker att man har någon sorts bevisbörda. Men det räcker med det man sett eller hört, man behöver aldrig bevisa något. Hon menar att det spelar ingen roll hur mycket erfarenhet man har, känner man oro för ett barn ska man ta det på allvar. Vidare säger hon att det är en ”oerhört egenmäktig position” att sätta sig själv i som pedagog när man väljer att avstå en anmä-lan om misstankar på grund av att man känner att man inte får någonting tillbaka av socialtjänsten.

6.2. Samverkan – föräldrar

Intervjuperson 1 och 2 hade olika uppfattning om föräldrarnas delaktighet i anmälan, huruvida man ska informera föräldrarna om sin anmälningsplikt eller ej. Intervjuperson 1 tyckte det var otroligt viktigt att få med föräldrarna från början. Hon menade på att då barnet fortfarande (i de flesta fall) går kvar på förskolan är det viktigt att bibehålla en god kontakt med föräldrarna. Hon berättade att det vid ett tillfälle var tidsbrist som gjorde att hon inte hann göra föräldrarna delaktig i anmälan, vilket hon tyckte var job-bigt.

24

Det är viktigt att inkludera föräldrarna […] på grund av tidsbrist så hann inte föräl-dern va delaktig av anmälan. Pappret kom sent så jag fick åka och lämna det per-sonligen annars hade det inte kommit fram till socialen i tid (intervjuperson 1).

Enligt Danermarks (2000) olika nivåer på hur nära samverkan sker tolkar vi det som att kontakten intervjuperson 1 vill ha med föräldrarna sker på den lägsta ambitionsnivån, då föräldrarna får lov att ta del av anmälan och ge sin version och att hon som pedagog kan ge råd. ”Det är viktigt att låta föräldrarna läsa anmälan för att dom ska känna sig delak-tiga och att man inte går bakom ryggen på dom” (intervjuperson 1).

Precis som intervjuperson 1 sa menar Olsson (2011) att det är respektfullt att tidigt ta kontakt med hemmet om förskolepersonal misstänker att ett barn far illa. Vidare påstår han att man bör tala öppet med hemmet om oron för barnet för att ge föräldrarna en chans att anförtro personalen sin bild. Intervjuperson 2 däremot tyckte absolut inte att man skulle kontakta föräldrarna.

Nej, det ska man inte göra […] vad jag har förstått på det ska vi inte överhuvudta-get konfrontera föräldrarna med våra misstankar. Då ska vi gå och anmäla det först! Så inte vi kan påverka… och det är vad jag har förstått att man ska gå det hållet. Att vi INTE ska ta diskussionen med föräldrarna, för då har vi förstört.. då har de fått en chans att förbereda sig…

Enligt socialsekreteraren är det viktigt att vid alla sorters anmälningar, förutom brott så som sexuella övergrepp och fysisk våld, ta kontakt med föräldrarna, bjuda in dem för ett trepartsmöte och låta dem ta del av anmälan för att visa att man är ärlig och att man står för sin anmälan.

Sedan bjuder vi in föräldrarna och rektorn och jag visar anmälan och det kommer ju från förskolläraren för det är ju de som har sett det. Men i och med att vi visar och jag är med kan jag hjälpa föräldrarna att förstå varför man gör det här och det brukar faktiskt bli väldigt bra. Det är inga föräldrar som kastar sig över förskollä-rarpersonalen sedan utan man ”fine” man kanske inte tycker att det är jättekul men man accepterar. […] dom behöver inte bevisa någonting för mig eller för den som har anmält heller. Så att det är bara så att man är ärlig och visar vad man har gjort och vad man står för (socialsekreteraren).

Utifrån Danermarks (2000) teori tolkar vi det som att socialsekreteraren samverkar med föräldrarna på en mer ambitiös nivå när det gäller anmälan då hon strukturerar sina in-satser och att de arbetar tillsammans för att prestera bästa möjliga resultat.

”Varför jag vill träffa föräldrarna, det är för att jag vill processa anmälan meddom, så att de förstår varför den är gjord och att den har gjorts i välmening och att de ska få hjälp.” (socialsekreteraren)

25

Socialsekreterarens uttalande i intervjun stämmer överens med Olsson (2011) där han menar att när föräldrar känner sig respekterad och delaktig i frågor som rör deras barn blir de mer välvilliga att acceptera det stöd som föreslås av personalen.

6.3. Samverkan förskola – socialtjänst

Pedagogerna och socialsekreteraren säger att det är ett samarbete som sker mellan dem men enligt Danermark (2000) är det inte det, utan en samverkan då de arbetar mot samma mål men tillhör olika yrkesgrupper.

Intervjuperson 3 vill gärna att kontaktpersonen på socialen ska fungera som ett stöd i anmälan. De tyckte alla att det är viktigt att känna att man blir trodd och lyssnad till vid en anmälan.

… kontaktar man socialen så vill man att de lyssnar och man vill.. man vill ju gärna ha feedback, man vill gärna veta! Men.. framförallt vill man kanske att just att man inte blir nämnd som att det är jag som har anmält (intervjuperson 2).

En av de tre pedagogerna hade varit i kontakt med socialtjänsten angående en anmälan. Hon upplevde att ”socialtjänsten vill veta allt och lite till men man får inget tillbaka”. Hon menar också att ”vi (pedagoger) är här för barnet men man vill gärna veta vad som händer i anmälan” (intervjuperson 1). Alla är överens om att kontakten med socialtjäns-ten kan förbättras. Intervjuperson 2 menar att det blir en frustration när man inte får veta om det görs/utreds något i fallet man anmält.

Samtidigt så är det kanske bra för det det gör att jag inte blir ställd i det ljuset att jag ska välja sida mot föräldrarna, för jag ska fortfarande möta barnet dan efter, jag ska fortfarande ha en relation till föräldrarna på gott och på ont (intervjuperson 3).

När vi pratar om att det är många pedagoger som inte vill anmäla på grund av att man inte vet vad som händer med anmälan och att man inte får reda på något alls säger inter-vjuperson 3 så här:

… asså man har pratat med folk som anmält att om det bara rinner ut i sanden lite så måste man ändå stå där med föräldern som jag har anmält, och då måste där vara någonting som går in och hjälper upp för att det är inte roligt att anmäla en pappa

26

för sexuella övergrepp och sedan tre månader senare inte veta om vi ska ha hans son varje dag och träffa föräldern. Det måste vara någon proffsig, att det reds ut vad som hänt (Intervjuperson 3).

De problem som pedagogerna upplever i sin samverkan med socialtjänsten kan enligt Danermarks (2000) teori bero på de olika formella och informella regler som styr arbe-tet, en av dem kan vara sekretessen. Vi tolkar det som att även om man har olika synsätt och regelverk bör man respektera varandra och utveckla ett arbetssätt som fungerar trots skillnader i de formella och informella reglerna.

Socialsekreteraren upplever det som att förskolepersonalen lider av samarbetet efter-som de på grund av sekretessen inte får den återkopplingen de önskar och precis efter-som pedagogerna sagt i våra intervjuer säger socialsekreteraren:

De gör en anmälan tjoff och sen är det helt tyst, och ingenting händer tror dom… för så e det inte, men de tror det. Mmm.. och det är tungt å bära (socialsekreteraren)

Hon menar också att det är någonting man får leva med och att en av hennes arbetsupp-gifter är att informera pedagogerna om detta. Vidare säger hon att socialförvaltningen kan fråga föräldrarna om de får ge ut information till anmälaren men uttrycker sig så här:

MEN!! Nu är det så här att socialförvaltningen har VÄLDIGT mycket allvarliga grejor att göra och dom har inget intresse av att ställa sånna frågor, för det tar mas-sor med tid bara för att lugna förskolepersonalen. […]Men däremot kan man säga till föräldrarna, att om ni vill kan ni ju informera förskolepersonalen, jag tror att de gör det ganska ofta också. Men det är inte alltid föräldrarna vill det, ja och då får det ju va så faktiskt. (Socialsekreteraren)

Olsson (2011) menar att socialtjänsten ofta får kritik för att återkopplingen ofta brister. Han anser, för att personal ska uppfylla sin anmälningsplikt är en viktig förutsättning att socialtjänsten seriöst arbetar för att återrapporterar det som anmälaren kan behöva veta.

Vidare säger socialsekreteraren att en av deras uppgifter, enligt henne, borde vara att informera pedagoger om hur det går till och hur man gör vid en anmälan.

… jag jobbar ju väldigt mycket med att försöka sprida så mycket information som möjligt […] för att man ska känna att det är ett samarbete inte två motparter. (soci-alsekreteraren)

Även Olsson (2011) tycker att socialsekreteraren ska få komma till förskolan för att informera personalen om hur en utredning genomförs och att man även bör diskutera

27

samarbetet mellan sig och socialsekreteraren. Ökad personkännedom och kunskap ska-par ömsesidig tillit menar han.

6.4

Slutsats

Följande frågor har legat till grund för vår studie.

 Hur upplevs samverkan mellan förskola och socialsekreteraren, utifrån bådas perspektiv?

 Hur resonerar pedagoger och socialsekreterare kring tillvägagångssättet att göra en anmälan?

Pedagogerna verkade ha en viss okunskap om socialsekreterarens sekretess gentemot förskolan då de alla påpekade vid flertalet gånger att de inte får någonting tillbaka från socialsekreteraren om de fall där en anmälan gjorts. En av anledningarna till att pedago-gerna inte anmälde sina misstankar berodde delvis på bristande kontakt tillbaka från socialsekreteraren samt att man vid osäkerhet inte vill riskera att förstöra en familj på felaktiga antaganden. Socialsekreteraren pratade om vikten av att informera pedagoger-na om hur en anmälan går till så att de inte tror att ingenting händer efter att en anmälan gjorts, vilket några av våra respondenter trodde. Däremot verkar hon tycka att social-tjänstens arbete står högre och är viktigare än att lägga tid på att återrapportera till peda-gogerna. När man har ett sådant synsätt kan det leda till problem i samverkan med både förskolan och barnet/familjen. Men då de har lagen på sin sida kan de därför använda tystandsplikten som en anledning att slippa återrapportera. Precis som Danermark (2000) menar så kan formella- och informella regler skapa problem i samverkan för de inblandade. På grund av sekretessen behöver socialsekreteraren inte återrapportera men hon menar att man alltid kan fråga föräldrarna och gå den vägen istället.

Något som pedagogerna aldrig hade utnyttjat men som är en viktig del i samverkan med socialsekreteraren, är att de kan ringa anonymt till denna för konsultation vid osä-kerhet om en anmälan, detta menar socialsekreteraren att det skulle ge pedagogerna understöd i deras misstankar.

Tillvägagångssättet i hur pedagogerna ska göra en anmälan är alla våra respondenter klara över, men oklarheterna ligger i när man ska göra en anmälan. Hur mycket eller lite

28

bevis man ska ha är svårtolkat. Socialsekreteraren påstod och det står även i socialtjänst-lagen att man ska anmäla vid ”minsta lilla” misstanke, vilket innebär mycket osäkerhet och rädsla hos pedagogerna att tolka fel. Danermark (2000) pratar om kunskaps- och förklaringsmässiga faktorer som bland annat kan grunda sig i att man har olika utbild-ningar och att man då har kan ha olika idéer om hur ett problem ska tas. Pedagoger an-mälde inte vid första misstanke utan ville själv utreda några veckor för att få mer kon-kreta bevis samt diskutera med arbetslaget, vilket inte är deras plikt, det är just det som är socialsekreterarens arbete att utreda om pedagogernas misstankar stämmer. Men pe-dagogerna menar att man inte kan/vill anmäla efter att bara sett ett blåmärke eftersom barn trillar och slår sig hela tiden. De vill ha mer konkreta bevis så som återkommande blåmärken på kroppen. Återkommande i tidigare forskning är just detta vanligt, att pe-dagogerna känner en bevisbörda att de måste ha konkreta bevis innan de anmäler. Ofta har man som pedagog en god och nära relation till föräldrarna och detta kan, enligt våra respondenter, vara en anledning till att man tvekar att anmäla vid misstanke. Man vill inte vara den ”onda” som förändrar och påverkar en familjs liv genom att ”bara” ha en misstanke och man vill inte vara med om att man anmält om en misstanke som sedan visar sig vara fel. Pedagogerna menar att det är en tung börda att bära om man försatt en oskyldig familj i den situationen. Som välfärdsbyråkrater står man inför detta dilemma eftersom man arbetar ”längst ut” närmst familjerna och det kan vara svårt att tillämpa regler och lagar i praktiken.

Slutligen har vi i vår analys kommit fram till att pedagogerna i många fall är osäkra på när en anmälan ska göras och att de tycker det är svårt att tolka vad som räknas som en misstanke. Pedagogerna har bristande kunskap i socialtjänstens tillvägagångssätt i en anmäla trots att socialsekreteraren ser det som en av sina arbetsuppgifter att upplysa dem om detta. Socialtjänstens villighet att återkoppla och samverka med pedagoger från förskolan är även det en bristande faktor i samverkan mellan dem.

29

I vår studie har vi kommit fram till att pedagogerna gärna vill diskutera med sitt arbets-lag för att få stöd i de misstankar man har om att ett barn far illa. Vi har även märkt att man vill vara på den ”säkra sidan” och ha mer konkreta bevis innan man gör en anmä-lan. Vi upplever att pedagogerna tycker det är oklart och svårtolkat hur mycket eller lite bevis man behöver ha när man ska göra en anmälan och huruvida man ska, som social-tjänstlagen säger, anmäla vid första misstanke eller inte. Socialsekreteraren menar att det räcker med vad man sett eller hört och att man aldrig behöver bevisa något. Hon tycker att man ska ta det på allvar när man känner oro för ett barn. Hon uttrycker sig starkt när hon säger att pedagogerna är egoistiska som inte anmäler sina misstankar. Men vi förstår problematiken för pedagogerna för det är svårt att anmäla vid första blå-märket, då hade man som pedagog fått anmäla var och varannan dag, barn kan faktiskt trilla och slå sig när som helst. Att anmäla tror vi upplevs som en jobbig situation att befinna sig i på grund av att man på förskolan har en nära relation till föräldrarna och att man ska möta dem varje dag. På grund av detta tror vi att flera anmälningar kommit in till socialtjänsten om man hade kunnat vara anonym eller om det varit så att chefen stått för anmälan.

Pedagogerna var oense om huruvida man ska involvera föräldrarna vid en anmälan eller inte. En av pedagogerna tyckte att det gav föräldrarna ett försprång och att de fick tid att förbereda sig om man informerade dem om anmälan. De andra pedagogerna tyck-te det var självklart att informera föräldrarna vid en anmälan (så längde det intyck-te gäller brott som till exempel sexuelltutnyttjande) då man vill bibehålla en god kontakt med familjen, att de ska känna förståelse för varför en anmälan görs och att man står för sin anmälan. Även socialsekreteraren vill poängtera vikten av att bjuda in föräldrarna för låta dem ta del av anmälan. Vi kan förstå tanken med att man inte vill ge föräldrarna ett försprång då det kanske prata ihop sig eller påverka barnet men vi anser att det inte är ett tillräckligt skäl för att utesluta föräldrarna i en anmälan, en anmälan kan inte göras

30

utan föräldrarnas vetskap. Vi tycker att det är viktigt att informera föräldrarna då vi an-ser att föräldrasamverkan är en viktig del i vårt arbete.

I denna studie har vi även kommit fram till att det råder brist på förståelse och inblick i respektives organisation och att båda pedagoger och socialsekreterare vill att detta ska förbättras. Vi blev inte särskilt överraskade när båda parterna upplevde att samarbetet inte fungerade optimalt och att det finns saker som kan göras bättre. Vi upplever att pe-dagogerna känner frustration när det gäller återkopplingen från socialtjänsten, de tror att anmälan i många fall bara rinner ut i sanden vilket socialsekreteraren hävdar att så är inte fallet. Detta är ett hinder som kan uppkomma och försvåra samverkan på grund av rådande lagar och olika synsätt. Vi anser att det är viktigt att ledningen tar anmälnings-plikten på allvar och ser till att pedagogerna får den viktiga informationen om hur en socialsekreterare går tillväga vid en anmälan då vi tror detta hade underlättat mycket i samverkan mellan organisationerna.

Vi tror att socialsekreteraren vi har intervjuat anser sig tillhöra en yrkesgrupp med högre status än pedagogerna och därmed tilldelar sig mer makt. Vi upplever det som att detta kan skapa problem, då hon ser socialtjänstens arbete positivt ur ett ovanifrån-perspektiv och inte kan se att pedagogerna inte upplever det på samma sätt då de sätts i ett så kallat underifrån-perspektiv. Som Olsson (2011) påstår så har socialtjänsten på grund av sekretesslagen ingen skyldighet att återkoppla gentemot förskolan men de har möjlighet att göra det. Vi tror att det enbart är deras vilja och inställning som gör att de inte återkopplar till pedagogerna för att lugna dem och som vi sett i vår tidigare forsk-ning får socialtjänsten återkommande kritik för sin brist på återkoppling. Vi drar slutsat-sen att om socialtjänsten var mer villig att återkoppla till pedagogerna skulle fler anmäl-ningar från förskolan göras och att samverkan mellan dem skulle förbättras.

Det vi har kommit fram till i vår studie stämmer väl överens med den tidigare forsk-ning som vi läst. Vi har insett att detta ämne är väldigt invecklat och känsligt då det är vi som står längst ut som välfärdsbyråkrater och ska genomföra regler och lagar som regeringen har bestämt. Det är vi som pedagoger som har det slutgiltiga ansvaret i att en anmälan utförs. Sammanfattningsvis tror vi att med hjälp av fortbildningar i förskolan om socialtjänstens arbete, samt mer villighet att återkoppla från socialtjänsten sida så tror vi att de svårigheter som uppstår i samverkan kan förbättras. Utifrån Danermarks (2000) nivåer om hur nära samverkan sker kan det i detta fall tolkas som att samverkan sker på den andra ambitionsnivån det vill säga på ett mer strukturerat vis. Den optimala samverkan anser vi borde ske på den så kallade mest ambitiösa nivån där de olika

yr-31

kesgrupperna träffas och diskuterar fram till exempel nya arbetsformer för att på bästa sätt hjälpa barnet/familjen.

Vi känner att vi som studenter inte har fått tillräcklig information i vår utbildning om anmälningsplikten och vi har kommit fram till, genom denna studie, att det finns bris-tande kunskaper och osäkerhet bland pedagogerna i förskolan när en anmälan ska göras. Därför anser vi att det hade varit intressant att forska vidare i hur lärarutbildningen skul-le kunna förbättra kunskapen om anmälningsplikten för kommande studenter.

Vår intention med denna studie var att intervjua lika många pedagoger som social-sekreterare. Men då vi inte fick några svar på de mail vi skickade ut till socialsekreterare i olika kommuner och tiden inte räckte till är vi medvetna om att vår studie på grund av detta blev begränsad. Det hade varit intressant att göra studien i en mer omfattande stor-lek då vi tror att vi i så fall hade fått bredare vinkel på ämnet. Att vi använde diktafon under intervjuerna anser vi skapade fördelaktiga utgångspunkter när vi i efterhand bear-betade materialet. Under intervjun med en av pedagogerna fick vi inte använda diktafon, detta tror vi är en nackdel för vår studie då det är väldigt svårt att hinna skriva under intervjuns gång och att i efterhand komma ihåg allt som sades. Då vi använde oss av en intervjuguide och inte av ett bestämt frågeformulär är vi medvetna om att frågorna kan ha varierat lite från respondent till respondent, vi är medvetna om att även detta kan ha påverkat resultatet. Vi upplevde det som att våra respondenter var positiva till att med-verka men dock lite stressade över tiden.

32

Bengtsson, Hans & Svensson, Krister (2011). Ansvar och sekretess i förskola, skola och

fritidshem. 7., rev. och uppdaterade uppl. Stockholm: Liber

Danermark, Berth (2000). Samverkan - himmel eller helvete?: [en bok om den svåra

konsten att samverka]. Stockholm: Gothia

Erdis, Mare (2007). Juridik för pedagoger. 4. uppl. Lund: Studentlitteratur

Hindberg, Barbro (2006). Sårbara barn: att vara liten, misshandlad och försummad. 1. uppl. Stockholm: Gothia

Hindberg, Barbro (2001). När omsorgen sviktar: om barns utsatthet och samhällets

ansvar. 2., rev. uppl. Stockholm: Rädda barnen

Kvale, Steinar & Brinkmann, Svend (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. 2. uppl. Lund: Studentlitteratur

Lipsky, Michael (2010). Street-level bureaucracy: dilemmas of the individual in public

services. 30th anniversary expanded ed. New York: Russell Sage Foundation

Lundén, Karin (2010). Att identifiera omsorgssvikt hos förskolebarn: vad kan vi lära av

forskningen?. Stockholm: Stiftelsen Allmänna Barnhuset

Tillgänglig på Internet:

http://www.allmannabarnhuset.se/data/files/B_cker_PDF/Att_identifiera_omsorgssvi kt.pdf

Olsson, Staffan (2011). Sekretess och anmälningsplikt i förskola och skola. 4., [omarb. och utök.] uppl. Lund: Studentlitteratur

Patel, Runa. & Davidson, Bo. (2011). Forskningsmetodikens grunder att planera,

genomföra och rapportera en undersökning /. Johanneshov: TPB

Persson, Lotta (red.) (2010). Upp till 18: fakta om barn och ungdom. Stockholm: Barn-ombudsmannen

33

Sundell, Knut (red.) (1992). Se till mig som liten är: en undersökning av socialtjänstens

samverkan kring utsatta förskolebarn. Stockholm: Stockholms socialtjänsts

Forsk-nings- och utvecklingsbyrå

Sundell, K., & Egelund, T. (2001). Barnavårdsutredningar – en kunskapsöversikt. Växjö: Gothia.

Internetreferenser

Barnkonventionen

http://www.unicef.se/barnkonventionen

Brottsförebyggande rådet: