Att lära sig konstens regler. En sociologisk studie av osäkra framtidsinvesteringar

Marita Flisbäck

Att lära sig konstens regler

Att lära sig konstens regler

En sociologisk studie av osäkra framtidsinvesteringar © Författaren

Omslagsbild: ”Fjäder på marken. Gäss i flykt.” Linoleumsnitt av Marita Flisbäck Omslag: Ylva Ulfsdotter Eriksson

Layout: Christina Osbeck

Tryck: Intellecta Docusys, Göteborg 2006 Göteborgs Studies in Sociology No 30 Department of Sociology

Göteborg University ISBN: 91-975404-6-3 ISSN: 1650-4313

ABSTRACT

Title: Learning the rules of art – A sociological study of uncertain future investments Author: Marita Flisbäck

Doctoral Dissertation at the Department of Sociology, Göteborg University Box 720, SE-405 30 Göteborg, Sweden

ISBN: 91-975404-6-3 ISSN: 1650-4313 Göteborg 2006

This dissertation illuminates approaches to artistic professional fields with uncertain conditions and work markets. The aim is to examine eleven actors’ career paths in terms of position-taking and capital accumulation. The empirical material builds upon sequential interviews which have taken place on four occasions, between 1999 and 2003/2004, with seven young women. On one occasion, four well-established professors of art have also been interviewed. The study investi-gates how the actors negotiate about careers in relation to economic standard, housing and family projects, as well as what significance class and gender identity, security and uncertainty have had in these contexts. Theoretical linkage is to Pierre Bourdieu’s conflict perspective and feministic views of actors’ resources and possibilities to compete and negotiate with these re-sources. Anthony Giddens’ and Ulrich Beck’s theories are used to understand people’s choice situations, security-seeking, and reflexive possibilities in relation to a modern society.

For the interviewees, the artistic path’s risks concern opportunities for work and reasonable income, what is suitable to achieve and present in artistic contexts, and anxiety that one’s crea-tive ability may disappear. They see the more posicrea-tive chances in the profession’s potential freedom and the possibility of contributing through art to something aesthetically, ethically and politically meaningful in society.

In the dissertation, two theoretical tools are developed for analysing one’s attitude toward the future. The ‘vision biography’ is a conscious plan where the future is more calculable by comparison with the ‘practical future-feeling’, which is an investment made to a greater extent on a level of practical action. To deal with the artistic profession’s uncertainties, it is important to have learned, early in family and educational contexts, with the more or less explicit rules of the game. It is then easier to survey career paths and have confidence that the obstacles in the path can be overcome. This trust enables the actors to strengthen reliance in their artistic abili-ties and to cope better with the ideology of will that they encounter during the journey – an outlook in which individual will and ambition are seen as the primary foundation of artistic careers.

In various portals to professional fields of art, the interviewees build up a practical feeling about their future prospects. They learn a modernistic conception that artistic self-development is hindered by care for other people. The seven young women reproduce this dualistic mental image in their career paths, but also challenge it by maintaining that self-development can equally well involve social relations and taking time to consider what future they want. As a kind of children of freedom in late modern fields, they try both to control the future and to make the most of the present. Thus they are less classically combative than an earlier modernistic avant-garde and exploit experiences from private life as cultural resources, which they weave together in a life-political manner of working. Artistic activity thereby becomes a practice where the borders between public and private are diffuse – a capacity which, however, depends on previous experiences and accumulated capital, as well as the times and spaces in which they operate. Keywords: Future investment, artistic field, habituation, cultural capital, gender, will-ideology, reflexivity, children of freedom.

INNEHÅLLSÖVERSIKT

Förord ...7

FÖRSTA DELEN INGÅNGAR: PROBLEMOMRÅDET, BAKGRUND OCH PERSPEKTIV...9

Kapitel I Att lära sig konstens regler...11

Kapitel II Presentation av studiens aktörer ...18

Kapitel III Teoretiska perspektiv ...37

Kapitel IV Tillvägagångssätt ...87

ANDRA DELEN BERÄTTELSER OCH TOLKNINGAR ………... 105

Kapitel V I fältets förmak: Första mötet på Ögärdets konstskola ...107

Kapitel VI Känslan för det konstnärliga rummets regler: Anpassning och motstånd ...134

Kapitel VII Karriärvägens tystnader och bekräftelser...153

Kapitel VIII Hem, tillit och kontakter ...175

Kapitel IX Tankar om familjebildning...205

Kapitel X De andras oförståelse, den egna övertygelsen och viljekraften...226

Kapitel XI Tid för skapande, lugn och frihet...247

Kapitel XII Avslutande sammanfattning...263 SUMMARY………. 277 REFERENSER……….. 289 APPENDIX……….. 303 INNEHÅLLSFÖRTECKNING………...……….305

F

Juli 2006, vid Frisjön, Källenäs. Tar en paus i skrivandet, strax färdig. 25 grader varmt, även i vattnet. Kanadagässen lyfter, flyger över sjön. En fjä-der blir kvar i gräset. Två bilfjä-der; rörelsen och lugnet, som jag är tacksam över att de intervjuade i samband med denna studie lärt mig att se. Ett speciellt tack till er, sju unga kvinnor, som återkommande och generöst delat med er av erfarenheter från privatliv och konstnärliga karriärvägar. Stort tack också till min handledare Rolf Törnqvist. Rolf, Du har stärkt arbetet, kritiserat och visat förståelse, gett av din kunskap och värme.

Utan livfulla samtal med studenter, lärare och kollegor vid Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet, hade inte denna avhandling kunnat växa fram. Mattias Bengtsson, Micael Björk, Cecilia Löfstrand, Daniel Seldén, Ylva Ulfsdotter Eriksson, Niklas Westberg, Anna-Karin Wiberg och Iréne Winell-Garvén har läst och kommenterat avhandlingstexten. Ytterst tacksam är jag för att Mattias och Iréne gick igenom hela mitt ma-nus. Extra tack till Ylva, min sociologiska syster under dessa år. Tack också till Sara Björkman, Eva Börjesson, Freddy W Castro, Merete Hellum, Bir-git Jörn, Bengt Larsson, Margareta Oudhuis, Ingrid Sahlin, Lennart G Svensson, Anna Maria Szczepanska, Mirzet Tursunovic och Ulla-Britt Wennerström. Diskussioner med er har berikat mig och mitt arbete.

Förutom finansiering från Samhällsvetenskapliga fakulteten har avhand-lingsarbetet möjliggjorts genom stipendier från Adlerbertska stipendiefon-den, FFS gemensamma stipendiefond, Kungliga Vetenskaps- och Vitter-hetssamhället i Göteborg och Wilhelm och Martina Lundgrens Veten-skapsfond 1.

Ulla Björnberg och Árni Sverrisson har för Sociologiska institutionens räkning granskat mitt avhandlingsmanus och på så sätt hjälpt mig att för-bättra det. I synnerhet uppskattar jag att Ulla fick mig att tydliggöra studi-ens könsperspektiv.

Av dem utanför akademin som stöttat och hjälpt mig att vässa tanke-gångar och formuleringar i utkast och färdiga avhandlingskapitel vill jag särskilt nämna Maria Bengtsson, Sara Brolund Carvalho, Gunnel Flisbäck, Erik Holmstrand och Johan Osbeck. Ett särskilt tack till Maria som har läst hela studien. Ingemar Dahlgren, Jessika Envall och Lin From har bidragit med personlig omtanke under arbetets gång.

Jag tror att det är min mamma Gunnel och min pappa Göran som ge-nom ständiga diskussioner lagt grunden för mitt sociologiska intresse. Våra samtal under uppväxtåren utgjorde ett kritiskt förhållningssätt till samhäl-let som jag tog med mig, och som gjorde att jag senare kände igen mig när jag skulle lära mig ”akademins regler”. Tack för detta och för att jag så ofta fått vila ut i Källenäs. Utan min älskade syster och kollega Christina Os-beck hade jag varken påbörjat, fortsatt eller klarat av att genomföra denna studie. Känner stor tacksamhet till Dig Christina och till Din familj.

Avhandlingen tillägnas min väninna konstnären Inger Wihl. Förutom att Du var min första konstpedagog har Du lärt mig kämpa för att spela huvudrollen i mitt eget liv. Någon har skrivit att ”en konstnär är en som fortsätter”. Inger, Du är den som alltid fortsätter!

Marita Flisbäck

Första delen

___________

Ingångar

KAPITEL I

A

Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd. …

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boye 1927

Se hur jag sitter Som en uppdragen eka Här är jag lycklig Tomas Tranströmer 2004

I den välkända dikten I rörelse återger Karin Boye sin längtan efter att bryta med invand trygghet. Läsaren uppmanas att ge utrymme åt vägen, se dess egenvärde och söka nya äventyrliga erfarenheter. Dikten kom att bli slag-ord för Clarté, en socialistisk rörelse där marxistiska angelägenheter och fredsfrågor blandades med propaganda för en liberalare sexualsyn och ett stort intresse för psykoanalys. Samtidigt debatterades livligt konstens nya samhällsroll i medlemstidningen Clarté där Boye under 1920-talets sista år tillhörde redaktionen. Rörelsen ägnade sig åt en form av radikal livspolitik som relaterade personliga erfarenheter till politiska sammanhang. Clartéis-terna såg som sin uppgift att riva ner det gamla: traditionen; borgerlighe-ten – för att ge utrymme åt det nya och moderna.

För unga studenter och radikala kretsar symboliserade Boyes strofer uppbrottet på väg bort från det föråldrade. Boye själv fann efterhand dik-ten alltför retorisk, dess agitatoriska karaktär gjorde att hon räknade den till sina sämre alster. I början av 1930-talet lämnade hon Clarté när rörelsens intresse för psykoanalys och konst fått ge vika för mer makropolitiska pro-blem till följd av nazismens framgångar i Tyskland (Svanberg 1942; Abe-nius 1951; Domellöf 1986; Hammarström 2001).

Men Boye fortsatte att driva Clartérörelsens ”livspolitiska” sida. I rörelse kan då sägas representera sökandet efter ett uppbrott från invanda rutiner för att i ständig utveckling möta sig själv. Detta kom till uttryck i en varda-gens livspolitik där Boye kontinuerligt bröt mot traditionella levnadssätt, både som kvinna och som lesbisk (Domellöf 1986:146). Livspolitikens

koppling mellan makro- och mikroförhållanden återkom även i ett konst-närskap där existentiella dimensioner alltid relaterades till personliga erfa-renheter. Viktor Svanberg ser strävan efter förnyelse hos Boye som så stark att ”i en stund, då den jordiska tillvaron inte längre tycktes henne ge rum för en högre utveckling, sökte hon oändliga äventyr i ett liv på andra sidan döden” (1942:11).

Flera sociologer har sett det som väsentligt att vi idag alltmer närmat oss en posttraditionell tidsepok där det i hög grad blivit upp till var och en som individ att utforma sitt livsprojekt. En av dem är den tyske sociologen Ulrich Beck (1986/1998, 1998a, 1998b; Beck & Beck-Gernsheim 2002), som menar att vi är på väg mot en andra modernitet, en färd där den säker-het traditioner en gång utlovade, som vägledning och grund för individens framtidsprojekt, nu har bytts mot ständiga valsituationer med åtföljande osäkerhetskänslor. Det sociala livet utspelas i ett risksamhälle där ekologiska faror hotar och osäkra arbetsmarknader dominerar. Inga relationer och vänskapsband kan tas för givna. Framtiden blir alltmer oviss.

Beck beskriver ett tänkbart sätt att hantera denna öppenhet, att som ett

frihetens barn (Kinder der Freiheit) sträva mot att tillgodose sin personliga

utveckling. Dessa barn av en andra modernitet är tillräckligt privilegierade för att kunna ta vara på den rörlighet som uppkommit då allt är obestän-digt. Deras främsta mål är att själva få bestämma över sin tid och framtid, att kunna möta ovisshetens utmaningar, med de öppningar mot framtiden där vägen blir det som gör mödan värd. Men den livsstil Beck ser hos fri-hetens barn ska inte misstas för ren och skär egoism. Att sätta ”jagprojekt” i första rummet är knutet till etiska frågor i en vardaglig livspolitik som vill utveckla nya vanor och alternativa levnadssätt. I risksamhället är enskildas handlingar aldrig helt privata angelägenheter utan får vidare betydelse i globala, ekologiska och sociala sammanhang (Beck 1986/1998:159, 245-246, 1998a, 1998b:189).

Boyes toner från den tidiga ”uppbrottsfanfaren” (Svanberg 1942:23) kan tolkas som ett uttryck för att hon var en pionjär för ett ungdomligt sökande efter frihet, för försök att utveckla en vardaglig livspolitik som ett frihetens barn. Konstnärliga yrkesfält har också länge varit ett område där det varit möjligt att i arbetet knyta samman personliga erfarenheter och låta dem representera mer allmänmänskliga fenomen, ett verksamhetsom-råde som satt självutveckling framför ekonomisk vinst (se t.ex. Gedin 2004). Liknande tankar om att bryta upp och utmana tryggheten återfinner jag hos sju unga kvinnor med konstnärliga yrkesintressen som jag under mitt avhandlingsarbete vid fyra olika tillfällen har mött och intervjuat. Jag

följde dem mellan åren 1999 och 2003/2004 för att se hur deras yrkesvägar tedde sig, liksom hur deras livsprojekt mer generellt utformades kring konstnärliga ambitioner.

Första gången jag träffade kvinnorna besökte jag en förberedande konst-skola, som jag kallat Ögärdets konstkonst-skola, för att under två veckor samla material till min magisteruppsats i sociologi. Samtidigt som jag deltog i skolans undervisning som observatör samtalade jag med ett antal lärare och elever. Bland de kvinnliga eleverna sökte jag några som kunde bidra med ett längre fördjupat intervjusamtal och fick till slut kontakt med de sju som alla gick sitt sista år på konstskolan. De delade inte bara utbild-ningsmiljö utan även vardagsliv i Ögärdet, den småstad där skolan var för-lagd. Även om inställningen till konsten, målen och drömmarna skilde sig åt redan då, korsades deras framtidsbilder. När jag återsåg dem i början av 2000-talet hade levnadssätt och yrkesvägar delat sig mer markant. Det-samma gällde för den betydelse de menade att konsten skulle få i deras liv. Trots dessa skillnader fanns likheter mellan de sju kvinnorna genom att deras vägar ständigt ändrat riktning, att deras livsprojekt hela tiden varit i rörelse.

Materialet från mina samtal med kvinnorna återger tankar från en grupp med blicken inställd på en framtida konstnärlig karriär. Härtill kommer ytterligare ett empiriskt material: intervjuer med fyra väletablera-de konstnärer. De två män och två kvinnor som här kommer till tals har rönt stor uppmärksamhet för sina verk samt i samband med pedagogiska och konstnärliga insatser tilldelats titeln professor. Jag har alltså både följt en grupp på väg in mot konstnärliga yrkesfält och talat med några repre-sentanter för detta områdes etablerade positioner. Samtalen med de erkän-da konstnärerna kompletterar materialet från de sju kvinnornas erfarenhe-ter genom att belysa vad en framgångsrik karriär kan innebära. Med sin retrospektiva karaktär, med blicken i backspegeln, kan intervjuerna med professorerna inte direkt jämföras med mitt empiriska huvudmaterial. Vad de kan bidra med är en sidobelysning av de mål som vägens mödor kunnat leda fram till för en tidigare generation.

EN ANALYS AV LIVSBANEPROJEKT

Samtidigt som de sju kvinnorna ofta återkommer till behoven att bryta upp och betonar att det är vägen, mödan och äventyret som skänkt dem tillfredsställelse, så understryker de att tid också måste finnas att begrunda den egna livsbanan. Tomas Tranströmers haikudikt tar upp detta tema om

att lycka inte enbart är den eufori som vanligen åsyftas. Lycka är även att ”som en uppdragen eka” finna en plats lämpad för eftertanke. Möjligen innebär min anknytning till både Boye och Tranströmer ett anakronistiskt risktagande. Ändå vill jag ställa deras dikter bredvid varandra för att betona en väsentlig tendens i min studies empiriska material: att dessa konstnärligt intresserade kvinnor vid sidan av en värld av frihet också eftersträvar trygghet.

I mina analyser av kvinnornas berättelser återkommer jag ofta till det jag kallar för livsbaneprojekt, med frågor om hur deras yrkesbanor och famil-jeliv gestaltas: Hur planerar de sin framtid, hur ser de på sin tidigare livs-bana, vilka tankar har de kring livsvalen och vilka investeringar görs inför ett kommande yrkesliv? Att undersöka kvinnornas livsbaneprojekt innebär att följa deras framtidsvisioner, men också att se på hur de förhåller sig till sin nuvarande situation och att med dem diskutera hur de har upplevt det förflutna. I kvinnornas tankar och drömmar om framtiden finns det osäk-ra, obekanta och outforskade kontinuerligt närvarande, samtidigt som de söker tillit och trygghet. Ett tema i avhandlingsstudien blir därför hur in-slagen av frihet och sökande, trygghet och lugn, förhåller sig till varandra. Hur manövrerar kvinnorna sina livsbaneprojekt genom att lägga olika ton-vikt vid dessa två aspekter i olika situationer?

Dessa förhållningssätt som vid en första anblick förefaller motsägelse-fulla kan vid närmare betraktande te sig som två sidor av samma mynt. Att söka frihet, våga ge sig hän, utmana konventioner, vara i rörelse: sådana riskfyllda aktiviteter underlättas av en grundtrygghet, en stabil plattform för vidare orientering. Beck (1986/1998, 1998a; Beck & Beck-Gernsheim 2002:102-103) menar att det krävs resurser för att som frihetens barn söka utmaningar och manövrera bland livets osäkerheter. Just denna förmåga att hantera risker, osäkerheter och nya öppningar ser Beck som grunden till den nya tidens alltmer dominerande sociala hierarki, en huvudfaktor kring konkurrensen om knappa resurser. För att ta sig fram i ett samhälle på väg mot en andra modernitet söker frihetens barn parallellt med utmaningar nya rutiner och traditioner. Redan under sin färd på frihetens farvatten förbereder de alltså en landstigning. Så menar även sociologen Pierre Bourdieu (1979/1989, 1992/2000) att ett riskkapital måste finnas för dem som ska spela så högt att de åsidosätter traditionella livsval till förmån för öppna framtidsbilder. Bourdieu tillskriver konstnärliga yrkesfält en norm där kulturella framgångar i smala kretsar värderas högre än kommersiella belöningar. Men viljan och förmågan att negligera materiell och

ekono-misk trygghet kräver att det från början har funnits en grundtrygghet i form av tillräckliga resurser att använda som riskkapital.

Avhandlingens huvudspår följer sju kvinnors livsbaneprojekt via deras investeringar i utbildning, yrken, sociala kontaktnät, boendeformer och geografiska förflyttningar. En huvudtanke i mitt analysperspektiv är att kvinnorna påverkas av sociala sammanhang som de passerar, att de i dessa, med Bourdieus språkbruk, kommer att habitueras. Vi bär alla med oss en särskild habitus som likt en kroppslig känsla införlivas i olika sociala prakti-ker, exempelvis i familjen eller i våra utbildningsrum. Habitus kan förstås som en inre orienteringshorisont med vars hjälp vi närmast intuitivt navi-gerar i olika sociala sammanhang. Även om Bourdieu hävdar att den habi-tus vi formar tidigt är av stor betydelse anser han samtidigt att den kan förändras livet igenom, att vi kan ändra vår habitus utifrån nya sociala upplevelser och miljöer (Bourdieu 1992:33).

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

Min avhandlingsstudie belyser sätt för att ta sig in på och få utdelning på konstnärliga yrkesfält. Med det empiriska huvudmaterialet avgränsat till sju yngre kvinnors intressen och ambitioner undersöker studien de invester-ingar dessa kvinnor gör inför framtiden. Det sker genom att granska deras karriärvägar i termer av habitueringsprocesser (ansamlande av subjektiva kapital) och deras positionstaganden (ansamlande av skilda slags objektiva kapital), samt hur de i olika sociala situationer förhandlar med hjälp av dessa resurser. Detta material sätts i relation till fyra etablerade konstnärers retrospektiva skildringar av sina karriärvägar.

Om studiens omedelbara avsikt är att ge en bild av de unga kvinnornas väg mot konstnärliga fält så berör den även en för sociologer klassisk fråga om vad som påverkar människors valsituationer. Syftet är att åskådliggöra vad sociala sammanhang betyder för våra värderingar, hur och med vilka medel aktörer försöker förhandla och omförhandla situationer som påver-kar deras livsbaneprojekt. Livsbanorna diskuteras i termer av mer eller mindre omedvetna motiv, styrda av habitus på en i första hand praktisk handlingsnivå. De diskuteras också som reflexiva överväganden. I det sammanhanget använder jag i avhandlingen två teoretiska verktyg; praktisk

framtidskänsla och visionsbiografi, för att analysera två förhållningssätt till

De frågeställningar som blir riktmärken för min studie kan sammanfattas i tre temaområden:

- Vad kan resurser knutna till social bakgrund, klass- och könsidentiteter betyda för de intervjuades konstnärliga karriär och investeringar i samband med denna?

- Hur förhandlar aktörerna om karriärvägar mot bakgrund av sina mer generella livsplaner kring personliga och sociala förhållanden? Här kom-mer jag att främst betona boende, ekonomisk standard och familjeliv.

- Vad betyder trygghet och osäkerhet för att ta sig in på konstnärliga fält? Vilka trygghets- och osäkerhetsfaktorer betonar de intervjuade och varför betonas just dessa?

UPPLÄGGNING

Kapitel 1-4 är avhandlingens första del som behandlar Ingångar –

problem-området, bakgrund och perspektiv. Kapitel 2, Presentation av studiens aktörer,

introducerar de kvinnor som är studiens huvudaktörer. Vi får också över-siktligt bekanta oss med de etablerade konstnärerna. Kapitel 3, Teoretiska

perspektiv, tar i en relativt utförlig översikt upp studiens analysbegrepp och

teoretiska ram. Här diskuteras konstfältets regler och normsystem, inte minst den omvända ekonomi som kan dominera de konstnärliga förmak där kvinnorna befinner sig. Kort skildras framväxten av en modern idé om konstens och konstnärens uppgift, liksom fältets individualistiska föreställ-ning där enskildas insatser, framgångar och talanger står i centrum. Metod-frågor behandlas i kapitel 4, Tillvägagångssätt. Teori och empiri har fått inspirera varandra när teoretiska perspektiv har gett upphov till begrepps-konstruktioner som sedan har förändrats i möten med empiri. Här går jag också in på vad mina egna erfarenheter av konstfältet som konstelev kan ha betytt för studiens uppläggning och mina tolkningar.

Avhandlingens andra avdelning behandlar Berättelser och tolkningar. Det inleds med kapitel 5, I fältets förmak, som utgår från mina första möten med kvinnorna på den förberedande konstskolan 1999. Frågan väcks om hur social bakgrund och kön kan påverka utdelning och upplevelser i en konstskolemiljö, samt vad dessa erfarenheter sedan kan få för betydelse för yrkesbanan. I konstnärliga rum och förmak med olika resurskrav finns två förhållningssätt: Att ordna rummet efter sina behov eller anpassa sig efter givna spelregler. Temat tas upp i kapitel 6, Känslan för det konstnärliga

tolkas på skilda sätt. Kapitel 7, Karriärvägens tystnader och bekräftelser, be-handlar behovet av bekräftande erfarenheter på väg mot ett konstfält och vilken inverkan tystnad eller negativ respons kan ha. Temat är erfarenheter som kan stärka viljan och förmågan att följa en konstnärlig bana. Hem, tillit

och kontakter heter kapitel 8. De som är i rörelse på en konstnärlig bana har

behov av trygghet. Som en komplettering till Bourdieus begrepp socialt kapital diskuterar jag därför vad ett tillitskapital kan ha för betydelse. I kapitel 9, Tankar om familjebildning, kan vi läsa om hur inställningen till familjeliv förändrats för kvinnorna under den tid som jag följt dem. De

andras oförståelse, den egna övertygelsen och viljekraften, kapitel 10, behandlar

konstnärliga övertygelser relaterat till försök att individuellt prägla fältet. Här kommenteras några av konstnärskapets drivkrafter samt i vilka sam-manhang övertygelser styrks. Tid att vänta på att den konstnärliga invester-ingen ska ge utdelning är det som jag tar upp i kapitel 11, Tid för skapande,

lugn och frihet. Här diskuteras också mer översiktligt hur de intervjuade

han-terar möten med fältets traditioner och dominansförhållanden. Till sist, i kapitel 12, Avslutande sammanfattning, summeras studiens perspektiv, mate-rial, antaganden och slutsatser.

KAPITEL II

P

Sedan jag 1999 träffade de sju kvinnorna på Ögärdets konstskola har de befunnit sig i olika sociala sammanhang där deras vilja att arbeta och ut-trycka sig konstnärligt både ökat och minskat. Detta kapitel avser att ge en grundläggande förståelse för det spektrum av livsbaneprojekt som deras vägar representerar och som analyseras i de följande kapitlen. Kapitlet är disponerat så att jag först ger en kommentar till konstnärliga yrkens fram-tidsutsikter. Sedan introducerar jag de sju kvinnorna, studiens huvudaktö-rer. Därefter presenteras kortfattat fyra etablerade konstnärer som länge verkat under konstens regelverk och vars karriärer kvinnornas livsbanepro-jekt, föreställningar och erfarenheter ska relateras till.

ETT SPEKTRUM AV VÄGAR, ETT SPEKTRUM AV RISKER

Konstnärliga yrken kan betecknas som riskabla verksamheter med stora insatser i förhållande till den utdelning de flesta utövare kan förvänta sig. Konstnärligt yrkesverksamma har långa utbildningstider men trots dessa satsningar på utbildningskapital en svag ställning på arbetsmarknaden. I en studie av bildkonstnärer, registrerade medlemmar i KRO – Konstnärernas riksorganisation – framgår att dessa 1998 i genomsnitt hade 6 års efter-gymnasial utbildning. Utbildningens längd saknade dock betydelse för den ekonomiska avkastningen (Fritzell & Lundberg 1998:19, 47). Av dem som tog konstnärlig examen 1994/1995 och 1998/1999 hade knappt en tredje-del etablerat sig på arbetsmarknaden efter ett år, en antredje-del som inte ökade nämnvärt efter ytterligare fem år (HSV 2003: Etablering på arbetsmarkna-den).

Generellt riskerar kulturarbetare ofta att i perioder stå utan inkomst el-ler vara arbetslösa. Extraarbeten, ”brödjobb”, är till stor del ett måste för att konstnärligt verksamma ska klara sitt uppehälle (SOU 1997:190; Fritzell & Lundberg 1998:35; Sanne 2001; SOU 2003:21; Witt 2004; Jordansson kommande). En skiljelinje inom konstnärliga yrkesgrupper finns mellan

uppdragstagare och egenföretagare. Sett till försörjningsmöjligheterna har den sistnämnda gruppen osäkrare villkor. Särskilda riskgrupper återfinns också bland de konstnärer som är mindre etablerade, liksom bland dem som är verksamma inom bild- och formområdet. För de senare handlar den betydelsefulla inkomsten om visningsrätt, bidrag eller stipendier (SOU 1997:183; SOU 2003:21).

Förutom dessa osäkerheter kopplade till försörjning diskuterar Mia Ei-narsdotter-Wahlgren (1997) i en sociologisk avhandlingsstudie otydligheter kring hur man etablerar sig på konstnärliga yrkesfält och hur den egna banan kommer att se ut. Jämfört med många andra högutbildade kategori-er tycks konstnärkategori-er till stor del vara hänvisade till att på egen hand få ut-forma sin yrkesbana och sina yrkesuppgifter. Med meriter värderade i rela-tion till vad som tidigare har presterats finns det ett naturligt krav på att vara nyskapande och improvisera, att försöka tillföra konstfältet ett nytt och personligt uttryck (Bloom 1973/1997, 2000:21-22; Sennett 2003).

Mina samtalspartner arbetar främst med materiell, visuell konst, men deras yrkesintressen är breda och spänner över textil konst, kostym- och scenografiska uttrycksformer, foto och datagrafik, samt ett mer traditionellt måleri och experimentell teckning. Med samtidskonstens överbrygganden av genre är det svårt att avgränsa olika konstnärliga fält från varandra. Trots det har jag försökt att skilja de intervjuades konstnärliga yrkesintressen från andra konstarter som musikaliska, sceniska eller litterära gestaltningar. När jag i studien talar om konst och konstnärliga fält görs det därför i en rela-tivt vid bemärkelse och innefattar inte bara fri konstnärlig yrkesutövning, utan även uppdrag inom exempelvis design, reklam eller scenografi.

I denna breda konstdefinition speglar kvinnornas berättelser ett spekt-rum av konstnärliga vägar. Vid ena sidan återfinner vi Eva och Marie som vill bli fria konstnärer. På motsatt håll ser vi Linda som valt att avstå från professionellt konstnärligt yrkesutövande med dess osäkra inkomster. För henne är konsten nu istället en omfattande hobbyverksamhet. Genom ett arbete som polis har hon skaffat sig ett (ekonomiskt) riskkapital för sitt skapande. Mellan dessa ytterligheter strävar Jessica efter att bli fri textil-konstnär men kan också tänka sig att ta uppdrag som kostymograf. Att arbeta med kostym, mönsterformgivning och textil design har på liknande sätt blivit Emmas konstnärliga strategi inför framtiden. Johanna avser att arbeta som keramiker men vill parallellt starta en inredningsaffär. Lena designar nu produkter för multimedia. Hon har betonat att detta inte bara är en tillitsfull inramning av konstnärskapets ekonomiska osäkerheter utan också ett sätt att hantera de ständiga kraven på nyskapande.

På Ögärdets konstskola var skilda konstnärliga framtidssatsningar kopp-lade till en hierarki: ju högre risktagande, desto högre status. Ekonomisk trygghet eller försäljningsmässig framgång värdesattes alltså inte högst. Att våga satsa på fri konst förknippades med styrka och djärvhet nog att bryta med ekonomisk trygghet för att utifrån sin konstnärliga övertygelse ge sig in på ett yrke med mycket hård konkurrens. Detta kan ses som ett utryck för vad Bourdieu beskrivit som konstfältens hyllande av en omvänd

ekono-mi, en prioritering där kulturell vinst värdesätts högre än kommersiell

vin-ning och konstmarknadens försäljvin-ningsframgångar (Bourdieu 1992:128-129, 1993:155-158, 1992/2000). Fri konstnär är det konstnärliga yrke som, jämfört med exempelvis konsthantverk och design, ligger längst bort från kontakter med marknadens ekonomiska krafter. Designer, reklamare och konsthantverkare har med sina krav på säljbarhet ett större utbyte med dessa marknadskrafter. Ögärdets konstskola följde en ”omvänd” hierarki där elever som satsade på ett fritt konstnärskap fick en mer utmärkande position i skolmiljön. Temat kommer att behandlas i kapitel 5. Här följer nu närmast en presentation av de sju unga kvinnorna.

Johanna

Då jag 1999 besöker Ögärdets konstskola har den två tvååriga linjer: en allmäninriktad konstlinje och en skulpturutbildning. Johanna är född 1976 och är andraårselev på skulpturlinjen. Hon berättar att hon i framtiden tänker sig att arbeta som fri konstnär: ”Alltså jag kommer ju bli konstnär. Det har jag ju bestämt mig för.” Men när vi träffas i november 2001 är planen något modifierad. Sedan ett och ett halvt år är hon elev vid en högskoleutbildning i design- och konsthantverk och siktet är nu inställt mot ett yrke inom konsthantverksområdet. I december 2002 gäller det-samma: Johanna går sitt tredje år på högskolan, men inför läsåret 2003/2004 begär hon ledigt från utbildningen. Hon ska gifta sig sommaren 2003 och därefter bege sig ut på en längre bröllopsresa.

När jag och Johanna i juli 2004 möts för ett fjärde intervjusamtal i hen-nes föräldrahem är det knappt en månad sedan paret kommit hem från sin resa. Johanna känner sig mycket tveksam inför tanken på att återvända till studierna vid högskolan. Hon har redan sin kandidatexamen och två år till på skolan verkar föga lockande då utbildningen inte riktigt motsvarat hen-nes förväntningar. Den har inte gett den konstnärliga frihet som hon öns-kat sig utan haft snävare ramar för verksamheten. Johanna har också störts

av hierarkin mellan lärare och studenter, liksom av en hämmande konkur-rens mellan eleverna.

Men det är inte bara detta som gör att lockelsen tillbaka till studierna inte infinner sig. Sedan tidigare har Johanna flera konstnärliga utbildnings-år bakom sig: Ett utbildnings-år på en förberedande halvtidsutbildning i fri konst i södra Sverige, ett år på en förberedande hantverksinriktad konstskola i en storstad, två år på Ögärdets konstskola. Hon känner nu en viss mättnad när det gäller utbildningsarenor och vill istället praktisera sina kunskaper på ett yrkesfält. Dels för att få ut sina konstnärliga verk, dels som ett led i sitt intresse för andra hantverkares och designers produkter, tänker Johan-na starta en inredningsaffär i en av Sveriges större städer. Där vill hon och hennes man Karl bosätta sig. Även Karls verk kan få avsättning i butiken då också han är yrkesverksam inom design- och konsthantverksområdet.

Solen trotsar en i övrigt regnig sommar i juli 2004 så jag och Johanna kan ha vårt samtal i trädgården intill stranden. Kaffe, bandspelare och en bit choklad. Ibland blir vi avbrutna av Johannas syskonbarn som är nyfik-na på vad som försiggår vid bordet där vi sitter. Att få möta henne i föräld-rahemmet ger förståelse för något hon har berättat för mig vid tidigare samtal, men som jag då inte riktigt kunnat ta till mig. Det handlar om hur betydelsefull ursprungsfamiljen är för henne, inte minst hennes tre systrar och de sex syskonbarnen. Kreativiteten har alltid funnits sammanvävd i en stark familjegemenskap och dess samvaro. Som barn fick Johanna ofta vara med sin morfar i hans snickeriverkstad. Han gav henne egentillverkade leksaker och Johanna fick själv pröva trämaterialets möjligheter genom att t.ex. göra svärd eller tälja smörknivar.

Då Johannas mor levde var även hon en stor inspiratör för kreativ verk-samhet. Hon hade en inredningsaffär som två av Johannas systrar sedan tog över, ägnade sig ofta åt konsthantverk och var intresserad av sömnad. Pappan, en civilingenjör som varit verkställande direktör för ett större fa-miljeföretag, har också haft konstnärliga intressen och köpt konst av yngre konstnärer som väckt hans intresse. Under uppväxtåren fanns det alltså möjligheter för Johanna att få pröva och utveckla en skapande sida.

Johanna (2004): Min mamma var ju också jättekreativ. Målade, fast hon inte

för-sörjde sig på det. Sydde och tecknade. Jättemycket sådant. Och hon gjorde också lite keramik.

Marita (2004): Pratade ni mycket om det, eller var det mer att det alltid fanns

hemma, eller var det också diskussioner om vad bra form är?

Johanna (2004): Nej, det var nog mer att man försökte inspirera varandra mycket

lik-som, inte så … politiskt eller vad man ska säga … Utan det var mer vad man tyckte var kul: ”Åh, kan man göra så här!” Ja, att man tipsade varandra. Det var mer åt det hållet liksom. Men vi höll ju på … När jag bodde i X-stad och kom ner hit, så satt vi alltid och sydde och virkade, och min mamma stickade jättemycket. Så vi har all-tid hållit på med sådana grejer tillsammans. Tomteverkstad … Och även nu, med mina systrar, att man fortsätter att hålla på liksom tillsammans, och försöker vara väldigt generös mot varandra, och ger varandra grejer, och det ska vara kul … Min syster gjorde sy-kit till alla barnen i julklapp så att de kan pyssla själva, så de ska också bli inspirerade.

Eva

Jag möter Eva på ett kafé i april 2004, en av de första vårdagarna. Vi disku-terar om vi ska sitta ute eller ta ett bord inne. Bandspelarens ljudkänslighet blir avgörande. Vi slår oss ner inomhus för det fjärde och sista intervju-samtalet. Så som jag uppfattat Evas yrkesplaner har hon alltsedan 1999 varit bestämd i sin målsättning att arbeta som fri konstnär, inte syssla med reklam, design eller hantverk. För att visa hur hon ser på konstnärskapet, dess utdelningar och framgångar, har hon citerat konstkritikern Ulf Lindes uttalande om att skapandet för vissa konstnärer med stor begåvning ome-delbart faller på plats. Andra kan efterhand utveckla sin begåvning, trotsa motstånd och med viljans kraft arbeta sig fram till att producera stor konst. Jag tolkar detta som att Eva tror på den konstnärliga viljans kraft att ut-veckla en talang, bryta sociala eller ekonomiska barriärer, liksom att över-vinna riskerna med sinande kreativa källor.

Eva är född 1974, uppvuxen i en storstad och nu bosatt i en annan av Sveriges storstäder. Hennes frånskilda föräldrar har inte arbetat konstnär-ligt. Pappan var tidigare montör och är nu anställd som tekniker och vaktmästare vid ett sjukhus. Mamman är fritidspedagog och arbetar inom barnomsorgen. I de tidiga intervjuerna har Eva framhållit sin konstnärligt intresserade mormor som ett viktigt stöd i hennes konstnärsplaner. Vid senare samtal finner hon detta mer tveksamt. Mormodern har ju faktiskt aldrig sett något Eva producerat och dessutom, likt andra släktingar och bekanta, börjat komma med förslag på alternativa yrkeskarriärer inom t.ex. designområdet. Trots detta anser Eva både mormodern och morfadern ha

haft stor betydelse för hennes konstintresse. I deras hem fick Eva möta en intellektuell värld där konstkonsumtion gavs stort utrymme.

Mormodern hade arbetat som sjuksköterska. Morfadern var barnläkare. Deras värld stod i bjärt kontrast till det hem Eva mötte hos sina farföräld-rar, något hon tolkar i termer av social klass när hon berättar att farmodern varit anställd som affärsbiträde och farfadern vid varvet. Eva har ett starkt politiskt och samhällsorienterat intresse som hon på senare tid också fört in i sina konstnärliga uttryck. Innan Eva bestämde sig för en konstnärlig bana arbetade hon som politiskt ombud. Hon har också läst tvärvetenskap-liga kvinnostudier vid ett universitet i en storstad. Där inledde hon senare sina konstnärliga studier genom att på halvtid gå på en förberedande konstskola. Därefter flyttade hon till Ögärdet, antagen som elev vid sko-lans allmäninriktade konstutbildning. Året efter Eva avslutat dessa studier stannade hon på orten, arbetade i egen ateljé för att sedan bli antagen till en av landets ansedda förberedande konstutbildningar där hon var elev under ett års tid.

Flera gånger har Eva sökt till svenska konsthögskolor, en inte ovanlig företeelse bland de sökande. Vid de senaste ansökningstillfällena har Eva fått bekräftat att hon vid en högskola varit med till sista utgallringen, att hon haft god chans till en elevplats. Men när vi nu möts har bruna kuvert med konsthögskolornas negativa besked börjat segla ner genom brevlådan. Teman vi samtalat kring i de tidigare intervjuerna, såsom hur framtidens yrkes- och familjeliv eller boende kan komma att te sig, faller denna gång inte i riktigt god jord. Eva kan inte delge mig någon plan eller framkalla en drömbild eller vision. När nu en plats på konsthögskolan – den främsta tänkbara dörren till en framtid som fri konstnär – riskerar att förbli helt stängd, förefaller hela hennes situation så osäker.

Med glimten i ögat, men med ett uns av allvar, säger sig Eva leva cy-kliskt. Hon arbetar i sin ateljé, har försörjt sig med arbete på posten och de två senaste åren som biblioteksassistent. Att söka till konsthögskolor tar årligen mycket tid och kraft. Nya arbetsprov inför vårens ansökningstillfäl-len börjar produceras under hösten. Ansökningarna har tidigare år åtföljts av negativa besked, vilket skapat tvivel, men också förvåning, eftersom Eva varje gång känt sig nöjd, arbetat hårt för att åstadkomma verken och göra sitt bästa. En tid av besvikelse och ovisshet har därför följt i ansökningar-nas spår fram till sommaren. Då brukar en ny framtidsplan ta form som hitintills har haft fortsatt inriktning mot det fria konstnärsyrket.

Eva (2004): Så man vet ju inte. Man vet ju inte … Man vet inte vad man ska göra

till hösten förrän om man vet om man kommer in eller ej … Det här året är helt annorlunda … Jag har ju nu sökt sex eller sju gånger, i sex eller sju år … Och det här … då brukar jag alltid isolera mig på något sätt, när jag går och väntar på besked … […] Man tycker att man har ett dåligt liv, att man är misslyckad bara för att man inte kommit in där ännu …

Trots att Eva väntar besked från ytterligare två skolor är hon tveksam till hur framtiden ska gestaltas. Kanske är uppgivenheten starkare i år när hon har ett antal negativa besked bakom sig. Nu finns en överhängande risk att hon måste byta bana. Men hon har även tidigare år varit frustrerad över en godtycklighet som kan följa konstnärliga bedömningar. Ett ”vanligt yrke” kan då te sig mer uppnåeligt, i varje fall i större utsträckning överblickbart då det gäller vilka meriter som krävs i samband med en yrkeskarriär. Ibland har hon därför tänkt utbilda sig inom sitt andra intresseområde; politik, kanske läsa statsvetenskap? Med ett arbete som politiker skulle hon undgå vad hon uppfattar som det fria konstnärskapets oroväckande ogynnsamma ekonomi. När vi talat om eventuella reservplaner har Eva också vid flera tillfällen varit inne på att omskola sig till läkare. Att ha kunskaper som kan hjälpa människor i nöd anser hon vara en viktig livsuppgift och här har morfadern varit en förebild.

Eva (2004): Förra året var jag så himla less på det där, att det var så godtyckligt […]

Men om jag skulle börja på en sådan vanlig högskoleutbildning, då finns det ju kri-terier: ”Jaha, du måste ha femma i engelska. Du måste ha det och det.” Då måste man ju ha allt det där, men när du kan allt det där, så kommer du in där. Det blir konkreta mål som man jobbar med. […] Ibland tänker jag att jag skulle bli politiker och tjäna jättemycket pengar, spara och spara … I alla fall så att jag kan slippa tänka så mycket. För att kunna ta ett lån på banken så måste man ju ha en fast inkomst och det kommer man aldrig kunna som konstnär. Så jag vet inte riktigt hur det där ska kunna lösas egentligen …

Eva söker inom konstens yrkesfält en plats där hennes uttryck kan få ge-hör. Med sökandet ter sig framtiden både osäker och öppen. Detta syns exempelvis i boendeplanerna när hon nu troligtvis inte behöver flytta på grund av studier. Med det öppnar sig många dörrar till flera skilda geogra-fiska rum, för Eva har tröttnat på storstaden där hon bor. Men boende-drömmen begränsas likt konstnärsplanen av ekonomiska villkor. Evas sambo Mats vill gärna flytta till en världsmetropol, men utöver ekonomis-ka invändningar är hon tveksam till om en sådan plats är en lämplig upp-växtmiljö för eventuella framtida barn.

Eva (2004): Det är ju det att jag känner att jag inte vill vara så här högt upp. Jag vill

vara lite längre ner. Jag börjar så där lägga ut planer på att vi ska flytta till Polen, där det är skitbilligt (skratt), eller i Berlin någonstans. Fast jag vet inte alls ... Skåne skul-le vara härligt tycker jag, elskul-ler Danmark och han [sambon] vill flytta till San Fransi-sco, men samtidigt vill jag inte bilda familj i San Fransisco känner jag …

Linda

Linda är född 1977 och den enda av de sju kvinnorna som har avbrutit en konstnärlig bana och istället förlagt konstintresset till en hobbyverksam-het. Med flera beställningsuppdrag och återkommande utställningar håller hon sina konstkunskaper levande. Linda är när vi ses fjärde gången polisas-sistent i en svensk mellanstad, trakter där hon också är född och uppvux-en. Jag besöker henne i det hus hon och sambon Lars har köpt utanför staden. Polisyrket lockade redan 1999 och hon började på polishögskolan ett drygt halvår efter sina två år på den allmäninriktade linjen vid Ögärdets konstskola.

Lindas pappa och mamma omskolade sig när hon och syskonen var barn. Pappan läste till läkare och mamman till läkarsekreterare. I uppväxt-miljön fanns inget utbrett konstintresse men några förbindelser till konst-närlig verksamhet. Linda tar upp hur pappan brukade ägna sig åt att färg-lägga färdiga målningar. Bilden växte fram då siffror fanns angivna på bil-den motsvarande numret på en färgtub. Linda fann situationen rofylld, såg hur måleriet föreföll ge upphov till stimulans och glädje. Dessutom ägnade sig en morbror åt måleri på fritiden. Han gav Linda material och verktyg för att måla. Även Lindas syster har med konstnärliga intressen i viss mån uppmuntrat henne till att skapa.

I likhet med de andra kvinnorna betonar Linda att framtidsval inte får domineras av ett alltför instrumentellt tänkande. Det valda måste ”kännas rätt”. Inför varje vägskäl hon stått har hon övervägt tänkbara utgångar. Valen har tyckts närmast ödesdigra när livet är så kort att vantrivsel i en arbetssituation blir något helt ohållbart. Ett tag tvivlade Linda på att polis-yrket var det hon ville ägna sig åt. I december 2001 kändes det som ”ett ljug att gå till skolan” och med dessa tankar föreföll situationen omöjlig. För att få tid att tänka över sitt yrkesval gjorde hon uppehåll i studierna och sökte arbete som vakt i ”arresten”. Så fick hon också en vidare inblick i polismyndighetens praktiska verksamhet.

När vi ses i december 2003 är Lindas situation något förändrad. Sam-bon Lars som är dataingenjör har blivit uppsagd från sitt arbete. Trots det visar Linda inte minsta tecken på oro inför situationen. Tidigare har hon

berättat om hur hon försökt uppmuntra Lars att byta jobb, eller till och med yrkesbana, eftersom han inte var nöjd med sina arbetsförhållanden.

Linda (2002): Han känner sig nertrampad av cheferna och att han inte får gjort det

han vill. Får inte utvecklas … Och jag då säger: ”Ja, men det är väl inte så farligt! Hitta någonting annat! Men sök något annat, byt helt bana!” Så ser jag det, men då har ju inte han samma grund som jag har. Han säger: ”Ja, visst du kan göra det, men jag vågar inte göra det på samma sätt. Jag vill våga, men det är så mycket runt omkring som gör att jag inte kan” … Jag så där: ”Ja, ja, men vad fasen. Tänk på sa-ken i alla fall!”

Men Lars har, enligt Linda, inte samma förväntan om självförverkligande som hon själv, inte sådana trygghetskänslor som inger mod att bryta med vardagens invanda tillvaro. Att Lars nu står utan arbete tolkar nämligen Linda främst som en öppning på en tidigare låst situation.

Linda (2003): Jag har försökt att uppmuntra honom för att jag tycker att ska man

jobba måste man trivas med arbetskamrater och chefer. Annars gör man inget bra jobb. Man mår dåligt och allting blir jobbigt. Och det har man märkt väldigt tydligt i Lars fall [...] Och sedan var det, några veckor sedan, och så sa han det: ”Jaha, nu är jag varslad!” Och då var det lite blandade känslor, för jag tyckte ju det var bra. [...] Jag blev inte avskräckt. Annars kan man tycka det: ”Oj, arbetslös, problem med pengar!” Men det kommer att funka ändå. Jag har ju jobb, så vi har stabiliserat våra liv tillräckligt idag. [...] Jag har till och med sagt det att han måste unna sig att ta lite paus från att jobba, för att han har varit inne i ett jobbigt jobb. Det vet jag själv att man behöver bryta totalt ibland och ändra saker i livet.

Emma

I Emmas uppväxtmiljö har det inte funnits någon som arbetat med eller haft intresse för konstnärliga uttryck och idéer, form, färg eller rytm. Men Emma säger ändå att en orsak till att hon vågade ”chansa” och ge sig in på en konstnärlig bana var att hennes ursprungsmiljö gett en trygghet på vä-gen. Hon talar då om psykologisk trygghet men också om ekonomiskt kapital och om sin klassbakgrund. Föräldrarna är pensionerade. Pappan var tidigare civilingenjör med eget företag. Mamman omskolade sig från tand-sköterska till ekonomiassistent för att ta hand om företagets ekonomi.

Emma (2002): Jag har ju haft en väldigt bra barndom, uppväxt … och trygg. Jag

menar; hade jag inte haft det, så kanske jag inte haft råd att chansa.

Före den allmäninriktade konstlinjen vid Ögärdets konstskola hade Emma, som är född 1977, på halvtid utbildat sig i grafisk design, efteråt gick hon en ettårig förberedande konsthantverksutbildning i en storstad. När vi ses på nytt i november 2001 går Emma sitt andra år på en högre design- och konsthantverksutbildning. Trots att designerns arbete, enligt Emma, är nyttobetonat, funktionellt och till för att väcka behag i konsumenternas ögon, anser hon att produktionen måste vara autentisk och lustdriven. Viss ambivalens finns hos Emma inför denna tanke om att parera motsättning-en mellan konstnärliga kvaliteter och ekonomisk framgång.

Emma (1999): Jag vill inte sälja mig, men det måste man göra ... Men inte bara

massproduktionsgrejer […] Det ska vara själ i det hela. Det ska kännas.

Citatet ovan är från vårt första intervjusamtal. I senare samtal förändras Emmas uppfattning kring skapandets oberoende av marknadskrav. Även hennes allmänna inställning till konstnärliga yrken skiftar efter något år vid design- och konsthantverksutbildningen. Hon betonar då mer en förmåga att göra reklam för sig, sprida sina verk och ta för sig på en konstmarknad. Det fria konstnärsyrket förefaller svårt sett till försörjningsmöjligheterna och Emma vill inte riskera en ständig ekonomisk knapphet. Hon säger att om ”man bara skulle satsa på konst så tror jag att man snärjt in sig i någon-ting som man inte kan leva på”.

Inte sällan har Emma från omgivningen fått höra att hennes yrkesval är annorlunda (en fråga som behandlas närmare i kapitel 10). Liknande kommentarer kan även hennes pojkvän Anders få som är sjöman; också det yrkesvalet anses avvikande. Emma har stött på bekanta med mytiska föreställningar om konstnärliga yrkesutövare som udda personligheter. En del av hennes vänner har också hävdat att hennes konstnärliga utbildning-ar kan jämföras med att ”gå lekskola”. Men när vi talutbildning-ar om konstnärliga yrkens kännetecken menar Emma att en fri konstnär i stor utsträckning kan vara introvert, medan det för designern är omöjligt att odla ett så ex-klusivt karaktärsdrag. Emma använder visserligen bilden av en fri konstnär med ironisk distans, men uttalandet kan ändå tolkas som att hon allt mer anammat en marknadsorienterad hållning vilket krävt viss förskjutning av perspektivet på det konstnärliga skapandets villkor.

Emma (2001): Det går ju inte att vara den där mystiska konstnärs … eller om man

håller på med konst kanske, men om man är den här mystiska tillbakadragande per-sonen, som helst inte vill prata om sina saker, då kommer ju ingen vilja ha det.

Marie

En kylig decemberdag 2002 har jag åkt till en ort norr om Ögärdet för att besöka Marie, den äldsta av de sju kvinnorna, född 1971. Huset hon bor i är ett par hundra år gammalt och Marie har nyligen köpt det. Under det två timmar långa samtalet är det svårt att få temperaturen att stiga. För att inte bli utkylda behåller vi ytterkläderna på. Kakelugnens luckor står öpp-na och Marie sneglar då och då dit för att försäkra sig om att elden inte ska slockna.

Marie hade, innan hon började vid konstskolans skulpturlinje, en konstnärlig karriär bakom sig som dansare. Hon bytte bana efter att ha tröttnat på balettens värld och det storstadsliv som följt i karriärens spår. För dansare fanns det, enligt Marie, närmast ett diktat om att bilda nät-verk, göra reklam och röra sig i ”de rätta kretsarna”. Dansen gjorde att hon ständigt fick kontrollera sin kropp och till viss del konkurrera med sina vänner om rollbesättningar. När hon kom in vid Ögärdets konstskola hade hon samtidigt antagits till en annan förberedande utbildning med högre anseende som låg i en storstad. Men längtan efter den mindre ortens tänk-bara lugn vägde tyngre. Självutveckling handlade då för Marie om att bryta med det gamla livet. Idag har hon sitt hus men är regelbundet i storstäder där hon också tänker sig att ha ett framtida boendekomplement. Även om Marie fortsatt med dansens uttryck i sina konstfilmer har hon i stort sett övergett kroppen som ett direkt konstnärligt instrument.

Marie (1999): Om man är en sökande människa, så söker man hela tiden. Ingenting

blir ju klart. Man går en utbildning. Allt går bra. Det rullar på. Så helt plötsligt kän-ner man att det är fel. Det är inte rätt och det är skitläskigt att ta det steget. Men när jag väl … Det beslutet kom väldigt plötsligt. […] Men sedan när jag tänkt den tan-ken [att sluta med dansen] då var det solklart. Sedan är det ett sorgarbete att ha haft sin kropp som ett instrument och tränat den hela livet. Men nu ska jag bara ligga på divanen och äta praliner och aldrig mera bry mig om sådant.

Direkt efter åren vid Ögärdet började Marie på en konstakademi i Europa där hon tog sin examen våren 2004. Hon blev tidigt frustrerad över ut-bildningens hierarkiska miljö. Hennes berättelse liknar vad Johanna återger från sin högskoletid på temat om ett stort socialt avstånd mellan skolans konstprofessorer och elever, liksom stor konkurrens eleverna emellan.

Ma-rie fann sig omgiven av en norm att hävda sig och visa framfötterna, en princip hon velat undfly när hon lämnat dansens värld.

Maries pappa är forskare med teknisk inriktning. Mamman har arbetat som bibliotekarie. Sitt bildningsintresse har mamman visat genom att följa humanistiska kurser vid universitetet. Föräldrarna har varit mycket konst-intresserade, men Marie tycker sig ändå inte ha fått någon större förståelse för sin konstnärliga verksamhet eller för den starka drivkraften att skapa. Kärlek till konsten mötte hon hos farfadern som vid sidan av sitt arbete som egenföretagare var amatörkonstnär. Marie säger vid sista intervjutillfäl-let att hon träffat en partner som är snickare – en nära relation där konst-närskapets mer praktiska element blir en mötesplats.

Om Marie aldrig riktigt på allvar har oroat sig inför konstnärskapets ekonomiska osäkerheter, så har hennes tveksamheter istället kretsat kring rädslan för att den utforskande, kreativa sidan ska dö. Liksom elden inte fick slockna i kakelugnen den där decemberdagen vill Marie försöka mot-verka att hennes nyskapande förmåga försvinner. Denna konstnärliga upp-täckarlust är något hon beskriver som en livsglädje och en vilja att få nya erfarenheter. Marie känner därför ett motstånd inför att smida framtids-planer. I stor utsträckning vill hon hålla sitt livsbaneprojekt öppet och låta sig drivas av kreativ lust.

Marie (2003): Jag borde ha en viss framförhållning, till nästa år åtminstone. Men

sedan är det ett extremt motstånd i mig, som gör att jag aldrig tänker ut den där planen, aldrig bestämmer mig, att jag inte vet … Jag vet helt enkelt inte. Jag tänker att det löser sig. Så tänker jag att jag ska släppa kontrollen lite och se vad som hän-der om jag bara litar till att det går bra liksom. Och bra då menar jag arbetsro … att man har lust, lust att stå där i ateljén. […] Jag oroar mig mycket, men jag oroar mig inte så mycket för det ekonomiska … Jag oroar mig för … När jag oroar mig, så oroar jag mig för att jag ska tappa min lust. […] Jag går inte och grämer mig över hur jag ska få pengar …

Jessica

Jessica är född 1977. Hösten 2003 började hon studera fri konst med textil inriktning vid en konsthögskola i Europa. Glädjen var stor när hon fick antagningsbeskedet. Likt Eva hade hon tidigare sökt till högskoleutbild-ningar och blivit besviken efter att ha refuserats. Jessica har sedan 1999 haft en klar bild av att det är fri konst hon vill ägna sig åt. Men hon har även varit intresserad av att arbeta som kostymograf, likaså kan hon tänka sig att tillfälligt syssla med design om hon får tillräckligt fria händer. Även

Jessica har flera utbildningar bakom sig: Ett år på förberedande konstskola i den storstad där hon är uppvuxen och två år vid skulpturlinjen på Ögär-dets konstskola. Därefter studerade hon under ett halvår idéhistoria vid universitetet. Efter dessa utbildningsår flyttade hon tillbaka till hemstaden där hon hade en egen ateljé. I huvudsak försörjde hon sig med arbete inom äldreomsorgen.

För Jessicas del har konstnärliga kunskaper varit viktiga i hemmiljön. Båda hennes föräldrar har haft konstnärliga yrken. Pappan har försörjt sig som grafisk designer. Mamman har arbetat med textil konst och som väv-lärare. För att dryga ut familjens inkomster har mamman även arbetat inom vården. Återkommande har föräldrarna uppmuntrat Jessica att utbil-da sig inom konstområdet och ständiga samtal har funnits kring hennes verk liksom om konst mer generellt. Ibland har Jessica upplevt att det fun-nits ett krav på att hon inte får avvika från den konstnärliga banan, att visionen måste hållas levande.

Jessica (2001): Det är ju så när jag har varit så där tvivlande och tänkt att: ”Nej, det

här kommer inte att gå!” Och jag säger det till dem [föräldrarna]: ”Nej, det här kommer inte att funka och jag måste göra något annat, typ!” Så bara: ”Nej, du ska göra det här!” Liksom: ”Du ska göra det!” Så det blir snarare att de verkligen tycker att jag ska göra det så, men om jag bestämde: ”Nej, nu ska jag bli lärare istället.” Så skulle de ju inte vara emot det, men … de förväntar sig nog det ändå […] Min mamma har ju jobbat väldigt mycket parallellt hela tiden och när jag pratat så: ”Nej, det går inte! Jag vet inte, man måste, vad ska man göra?” Så har hon: ”Det får du absolut inte göra! Jag satsade inte på det här när jag var ung, så nu ska du göra det.” Ungefär … Nej, men så där: ”Du ska verkligen satsa på det här!”

Den bekantskap med konstens regler Jessica fått hemifrån har kunnat fun-gera som en förtroendefull inramning inför osäkra situationer, men ibland har den även gjort henne alltför uppbunden. När föräldrarna gärna ser att Jessica arbetar konstnärligt har det sin grund i övertygelsen om att hon har en speciell talang att tillföra konstfältet. Dessutom önskar de att Jessica ägnar sig åt en verksamhet de själva älskar, något som gett dem stor glädje och vars insatser de anser värdefulla i samhället. Men att förvalta detta förtroende har ibland blivit ett för stort ansvar för Jessica. Föräldrarnas förväntningar snävar in framtidshorisonten och kan få henne att känna sig låst. När Jessica förklarar det för mig jämför hon det vid en situation där man lärt sig spela ett instrument och i alla festliga sammanhang övertalas av föräldrarna att uppträda och visa sina talanger.

Jessica (2002): Alltså det är både och, för de [föräldrarna] är så där stödjande också

liksom: ”Ja, men det är lugnt”. De är så där: ”Ta chansen!” […] Det är nog mest från min mamma. När det gick upp för mig att det låg för mig, liksom … Det var nog då … Men absolut så har vi … Vi har ju alltid hållit på hemma och fixat myck-et och visat upp dmyck-et … Ja, men dmyck-et är också lite irriterande så där, tänk [dig själv] att [dina föräldrar] på julafton alltid [säger]: ”Ja, nu ska Marita spela fiol!”

Föräldrarna blev glada den dag Jessica blev antagen till konsthögskolan och de uppmuntrade henne att ta platsen. Men hon upplevde situationen tveeggad. Att bryta vardagen för att börja på en konsthögskola i annat land var visserligen ett steg mot att förverkliga en yrkesdröm, men hon oroades över att hennes sociala liv i födelse- och uppväxtstaden skulle hamna i kölvattnet. Särskilt svårt var att hennes man inte kunde följa med. För en tid skulle de vara isär och frågan var om det skulle äventyra deras relation. De diskuterade problemet: Var utbildningsmöjligheten bara riskbetonad eller innehöll den också chansartade utvecklingsmoment? Var det verkli-gen värt att byta stad och överge en uppbyggd vardagstrygghet för att skaf-fa sig en attraktiv utbildning?

Jessica (2004): Det är ju så långt. Så jag var väldigt tveksam just … alltså just en

så-dan där jobbig grej att ställa sig till. För jag vill gå en skola, jag var jätteglad, samti-digt så bara: ”Jag får inte ta med mig liksom hela mitt liv!” Så jag var välsamti-digt tvek-sam, samtidigt som jag verkligen ville, men man måste ta chansen. Jag menar, man förstör ju inte allt annat. […] Vi [Jessica och hennes man] pratade om det: ”Ja, men du måste säga vad du tycker!” Jag ville verkligen plugga och studera, men X-stad är ju inte så där det bästa stället … Nu är det ju där jag kommit in så jag var så där: ”Nu måste du verkligen säga om du inte vill!” För då kan det bli ett problem om någon verkligen inte vill … Men … han visste ju, han tyckte ju ändå att jag ska plugga det också … och han vet att jag vill, så det var verkligen så: ”Jo, men vi prö-var!”

Det nya utbildningsrummet visar sig dock inte vara så öppet som Jessicas och hennes man tänkt sig. Med sitt ursprungshem utanför Europa har han problem med sitt svenska uppehållstillstånd. Resorna försvåras. Möjlighe-terna att träffas reduceras. Ytterligare en svårighet uppkommer med den nya platsen. Jessica finner undervisningen givande men kunskaperna ver-kar inte enkla att överföra till den svenska konstvärlden eller ha en självklar plats på ett internationellt konstfält. Utbildningen är i mångt och mycket anpassat efter det specifika landets konstscener, gallerister och kuratorer. Jessica vill därför lägga om kursen, ta sikte på ett nytt mål. Tillsammans med sin man, som utbildar sig till journalist, diskuteras tanken på att söka sig till utbildningar som är mer gångbara på internationella arenor. De

enas om Storbritannien där Jessicas man dessutom har vänner som kan bli fästpunkter i sökandet efter en ny plats. När vi ses i juni 2004 ska de över sommaren ge sig iväg och undersöka möjligheterna att utbilda sig, bo och arbeta där.

Lena

Innan Lena började på den tvååriga allmäninriktade linjen på Ögärdets konstskola gick hon ett år på skolans introducerande halvtidsutbildning i fri konst. Då var hon aktiv i en amatörteater. Hon hade tidigare varit in-tresserad av att arbeta som scenograf och hennes gymnasieutbildning var inriktad mot scenkonsten. Efter åren vid Ögärdet utbildade sig Lena till grafiker för multimediaproduktioner vid två skolor i en storstad. Den för-sta utbildningen varade ett halvår. Den andra var en tvåårig linje som Lena avbröt efter några månader. Hon hade då fått en traineetjänst på ett TV-bolag för att arbeta med vinjettgrafik. Men stor konkurrens mellan de an-ställda gav dålig stämning och Lena trivdes varken med jobbet eller med boendet i storstaden. Efter en tid sade hon upp sig, flyttade tillbaka till sin uppväxtstad, fick 2004 efter drygt ett års praktikplats och projektanställ-ning fast anställprojektanställ-ning på ett multimediaföretag.

Lena (2003): Då fick jag göra allt det där liksom: Jobba med det på riktigt. Det som

min utbildning skulle leda till. Så det kändes jättebra så, men … Men jag trivdes inte där. Jag tycker att det var … och det blev inte bättre heller! […] Väldigt otrygg miljö så där. Så det var ingen avslappnad arbetsplats på något sätt. […] Ingen visste hur morgondagen skulle bli och liksom vem som skulle … Ja, det var väldigt så där. […] Lite den branschen, att man är så, alla bevakar sin plats så himla mycket. För kommer det någon som kanske har … liksom man tycker då … har mer talang, ver-kar mer lovande, så är det så himla lätt att liksom konkurrera ut varandra.

I hemstaden känner Lena sig trygg. Här har hon sina föräldrar, kan stadens gator och möter ofta ansikten hon känner igen. På sin nuvarande arbets-plats trivs hon betydligt bättre än på TV-bolaget, tycker att hon har rimliga arbetstider och bra kollegor att samarbeta med.

Lena är född 1977. Hennes mamma hade varit försäkringstjänsteman, pappan arbetat på gatukontoret. Mamman målade ofta med Lena under uppväxttiden. I den samvaron kom de varandra nära, en liknande konst-närlig gemenskap som vi såg fanns i Johannas familj. Föräldrarna upp-muntrade också Lena till att studera vid en konstskola. Men i diskussioner uttryckte de ändå sina uppfattningar om fri konstnär som ett mycket

osä-kert yrkesalternativ. Då var ett arbete som art director eller grafiker något både Lena och föräldrarna ansåg ge en mer tillitsfull inramning av konst-närskapets osäkerheter och friheter. De var överens om att med en sådan yrkeskarriär kunde Lena på ett vettigt sätt utnyttja sin skapande förmåga. FYRA KONSTPROFESSORER – ETT ANNAT ETABLERINGSSPEKTRUM

Höga risktaganden förknippas med stora förluster och stora vinster, vilka naturligtvis är beroende av de sociala spelsammanhang där prestationerna värderas. När det gäller de investeringar i form av tid, utbildning och lev-nadsstandard som de unga kvinnorna gör inför framtiden kan vi inte säga något om utgången. De fyra konstprofessorer jag intervjuat har däremot fått utdelning för sina insatser på konstnärliga arenor. De har verkat på en nationell och internationell konstscen, varit synliga i media, har erfarenhet av styrelseuppdrag och i kraft av professorsrollen har de kunnat föra ut konstperspektiv till sina elever. Nedan följer en kort presentation av de etablerade konstnärer jag kallar Henrik, Siiri, Staffan och Ella.

Henrik, född på 1920-talet, är väl etablerad som konstnär och konstpe-dagog. Han har befunnit sig inom det svenska konstfältet under en längre tid, utnämnts till konstprofessor och då det fanns tre högskoleutbildningar i fri konst var han i perioder rektor vid samtliga. För en konstpedagogisk verksamhet i Frankrike har han hyllats. Han har utbildat sig vid fyra konst-skolor och akademier i nordiska storstäder samt skolats för Fernand Léger i Paris. Uppvuxen i en svensk bruksort kunde kanske Paris – dåtidens konstmetropol – tyckas vara socialt och geografiskt avlägsen. Men i stort sett upplevde Henrik det aldrig så. Konstnärliga fallenheter hade funnits i släkten tidigare. Henriks far hade undervisat i teckning i folkskolan. Fadern hade dessutom stora musikaliska kunskaper, var kyrkosångare och sjöng dagligen. I arton år var han musiklärare i realskolan. Även mamman hade ett starkt musikaliskt intresse och Henriks syskon gav sig in på den musika-liska yrkesbanan. Också Henrik uttrycker sig i musik även om det var inom bildkonsten han fann bäst möjligheter att formulera sig. Ekonomiska re-surser var begränsade i Henriks familj, men i familj och släkt fanns alltså kulturella intressen som gjorde att han under uppväxten kunde identifiera sig med ett konstnärligt utövande.

Siiri är född på 1950-talet och i jämförelse med Henrik tillhör hon en yngre konstnärlig generation. Hon är utbildad i både Norden och USA och under tio års tid befann hon sig i New Yorks konstvärld, en av samti-dens konstmetropoler. Likt Henrik mötte hon tidigt ett konstnärligt

hant-verk. Mamman var teckningslärare, morfadern snickare. Vid femton års ålder började hon sätta upp affischer på väggarna, bilder av konsthistoriens kända målare. Men valet att bli konstnär var aldrig givet. Först i praktiken, efter några års målande, säger sig Siiri ha insett att hon blivit konstnär. Siiri är född i en nordisk huvudstad och är idag professor i måleri vid en konst-högskola i Sverige.

Även Staffan är född på 1950-talet. Likt Henrik är han uppvuxen i en svensk bruksort, ett arbetarsamhälle, enligt honom själv, avskilt från kultu-rens händelserika scener och debatter. Pappan hade ett serviceyrke. Mam-man arbetade då barnen blev äldre inom vården. Staffans konstpedagogis-ka insats har inte varit omfattande, men i fem år hade han en professur i måleri vid en av landets konsthögskolor. Han fann det dock svårt att för-ena en egen produktivitet med undervisningsuppdrag. Trots att Staffan är ansedd och etablerad saknar han konstnärlig högskoleutbildning. Han sökte flera gånger men fick aldrig tillträde. Det förklarar han med att äldre professorer under 1970-talet och 1980-talet inte förstod eller uppskattade hans konstnärliga inriktning. Vissa konsthögskolor ger en inträdesbiljett till konstkarriären. För Staffan handlade det om att finna andra öppningar. Det konstnärskollektiv där han ingick hittade bundsförvanter inom medias kritikerkår. Likt kollektivet ansåg kritikerna att det på 1980-talet var tid för en ny konstnärlig stil att inta den svenska konstscenen.

Staffan fann således andra karriärvägar än via konstakademier och fick sitt genombrott under 1980-talet. Denna tid kan ses som speciell då det gällde möjligheten att få avsättning för sina konstnärliga verk. I alla fall menar Ella det, den andra av de kvinnliga professorerna, också hon född på 1950-talet. Hon beskriver det som att hon under 1980-talet ”sålde min själ till mammon, […] halkade dit och började ställa ut konstverk på galle-rierna, estetiskt korrekt konst”. För att bli mindre beroende av konsthan-deln började Ella undervisa på konstskolor, uppdrag hon trivts med men som hon ser har tagit mycket tid och kraft. Senare blev hon professor vid en konsthögskola. I uppväxtmiljön fanns för Ella ingen konstnärlig ingång. När det gäller betydelsefulla utgångspunkter för sitt konstnärskap framhål-ler hon ungdomsårens tider och rum. I slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet befann hon sig i en nordisk storstad bland politiskt radikala kretsar. Då var det skrivarkonsten hon ägnade sig åt. Hon inspirerades konstnärligt av dåtida samhällsdebatter och uttrycken var märkbart politis-ka. I dessa intellektuella miljöer inspirerades hon av litteratur, konst och samhällsfrågor.