ANHÖRIG TILL MISSBRUKARE
ANHÖRIG TILL MISSBRUKARE
ANHÖRIG TILL MISSBRUKARE
ANHÖRIG TILL MISSBRUKARE
- FINNS DET HJÄLP ATT FÅ?
SOFIA LIDENGREN
Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola
Socionomprogrammet Hälsa och samhälle
Socialpedagogisk inriktning 205 06 Malmö Maj 2008
ANHÖRIG TILL MISSBRUKARE
ANHÖRIG TILL MISSBRUKARE
ANHÖRIG TILL MISSBRUKARE
ANHÖRIG TILL MISSBRUKARE
- FINNS DET HJÄLP ATT FÅ?
SOFIA LIDENGREN
Lidengren, S.
Anhörig till missbrukare – finns det hjälp att få? Examensarbete i socialt arbete 15 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för socialt arbete, 2008 Relative of an Addict – is there any help to get?
Syftet med min uppsats var att få en djupare förståelse för den behandling som finns för anhöriga till missbrukare. Jag ville också se om det fanns någon skillnad på upplevelserna av en terapeutledd behandling och en i en självhjälpsgrupp. Intresset väcktes under min praktik på en öppenvårdsbehandling för anhöriga till missbrukare, där jag också kom i kontakt med anhöriga. För att få svar på mina frågeställningar användes en kvalitativ metod, eftersom jag hellre ville undersöka känslor, emotioner och erfarenheter än mer okomplicerade faktafrågor. Jag använde mig av semistrukturerade intervjuer med öppna frågor och
intervjupersonerna fick tala relativt fritt kring olika teman. Intervjupersonerna bestod av tre personer som hade gått en terapeutledd anhörigbehandling och tre personer som gick i en självhjälpsgrupp. Jag har valt att använda mig av teoribildningar kring skuld och skam samt professionalisering. Analysen
baserades på de teman som framkommit vid tematiseringen av intervjumaterialet. Resultaten visade att det viktigaste med en anhörigbehandling är känslan av gemenskap, att man får träffa andra anhöriga och ser att man inte är ensam. Nyckelord: Al-Anon, anhörig, anhörigbehandling, missbruk, professionalitet, självhjälp, skam.
FÖRORD
Jag vill börja med att rikta ett stort tack till de jag har intervjuat för att de delat med sig av sina erfarenheter på ett öppet sätt och bjudit in min i sina hem, utan er hade denna uppsats inte kunnat skrivas. Jag hoppas att ni uppskattar resultatet och håller med mig i mina slutsatser.
Jag vill också tacka min handledare Kristina Göransson, som har varit ett stort stöd under arbetet med uppsatsen.
Malmö maj 2008 Sofia Lidengren
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING 5
Syfte och frågeställningar 5
Definitioner av centrala begrepp 5
Behandling 5 Anhörig 6 Deltagare 6 Självhjälp 6 Missbrukare 6 METOD 7 Urval 7 Tillvägagångssätt 8 Tillförlitlighet 8 Etiska överväganden 9
TIDIGARE FORSKNING OCH TEORI 10
Tidigare forskning 10
Historik 11
Teori 11
Professionalisering – ett hot mot vissa självhjälpsgrupper 11 Självhjälpsgrupper och professionalisering 12
Skuld och skam 13
RESULTAT OCH ANALYS 14
Kaos 14
Terapeutledd behandling 14
Självhjälpsbehandling 16
Professionell och erfarenhetsbaserad kunskap 18
Skammen 19
Bitarna faller på plats, man är inte ensam! 20
Att låta det ta tid 21
Viktiga inslag i behandlingen 22
SAMMANFATTNING 23
SLUTDISKUSSION – EGNA REFLEKTIONER 24
REFERENSER 26
INLEDNING
Anledningen till att jag valt att skriva om behandling för anhöriga till missbrukare var att jag under min praktik på en öppenvårdsbehandling för missbrukare kom i kontakt även med behandling för anhöriga. Jag reagerade då över, dels att utbudet av anhörigvård var litet och dels över att det verkade vara så pass okänt. Många (de flesta) anhöriga jag har träffat visste inte att det fanns behandling för dem, eller att de skulle kunna behöva en sådan. Jag har fått uppfattningen av att synen allmänt verkar vara att det bara är den som missbrukar som har problem eller som är problemet. Många verkar inte vara medvetna om hur pass mycket de anhöriga faktiskt påverkas och att de också kan behöva hjälp att förändra sina beteenden och sitt sätt att tänka. Jag ville ta reda på mer om hur en behandling för anhöriga kan se ut och valde därför att jämföra och lära mig mer om de två varianter som jag stött på, nämligen självhjälpsgrupper och terapeutledd behandling.
Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att jämföra två olika sorters behandlingar för anhöriga till missbrukare. Jag kommer att jämföra en självhjälpsgrupp och en terapeutledd grupp.
Mina frågeställningar är:
Vad ser deltagarna som fördelar respektive nackdelar med den form av behandling som de fått/får?
Kan man se skillnader mellan svaren från deltagarna i de olika grupperna, i så fall vilka?
Definitioner av centrala begrepp
Då denna uppsats tills stor del kretsar kring ett antal centrala begrepp, såsom behandling, anhörig, deltagare, självhjälp och missbrukare kommer jag nedan att kort definiera dessa.
Behandling
Det finns olika sätt att se på eller definiera behandling. Dels kan man tala om behandling av fysiska skador och dels om psykologisk behandling. Den psykologiska behandlingen kan sedan delas upp i behandling med eller utan läkemedel. I min uppsats fördjupar jag mig inom läkemedelsfri psykologisk behandling. Man skulle kunna dela upp denna grupp i två varianter, varav jag i min uppsats kommer använda båda. Den första varianten är att behandling handlar om att det finns någon som behandlar, en behandlare/terapeut som hjälper
människor att ”läka”. Här krävs alltså att någon speciell utför behandlingen och då oftast efter vissa teorier och efter vissa speciella metoder. Denna variant passar in på anhörigveckan och dess efterbehandling, som är terapeutledd.
Den andra varianten är att behandling helt enkelt handlar om en förändring som har ägt rum inom personen. Denna variant kräver inte att en terapeut varit inblandad, utan behandling kan här vara att man diskuterar med andra som har samma problem som en själv, som i fallet med självhjälpsgruppen, och genom det kommer till insikter som gör att man kan förändras och gå vidare med sitt liv. Det man fokuserar på här är just att en förändring ska ske.
Tine Egelund och Turf Böcker Jakobsen (2006) definierar behandling som ”ett socialt fenomen som kan ses som ett redskap för att uppnå önskvärda
förändringar av vissa tillstånd hos vissa befolkningsgrupper” (s 13). Om man ser till denna definition så skulle man kunna se båda varianterna som behandling av just den anledningen, att det är ett redskap för att uppnå önskvärda förändringar hos en viss grupp, även om denna grupp inte är så tydlig när man talar om självhjälpsgrupper.
Anhörig
Som anhörig definierar jag personer som har levt med en missbrukare som t ex make/maka, sambo, barn, föräldrar. Det kan också vara någon annan släkting eller nära vän till en person som har ett missbruk.
Deltagare
Om en individ deltar/är en deltagare innebär det att en person har medverkan i någonting (Lexin, 2008), i mitt fall behandling för anhöriga. När det gäller behandling så anser jag att det inte räcker med att man varit på ett möte för att sedan eventuellt hoppa av för att räknas som en deltagare, jag anser alltså att en person ska ha gått på några möten eller varit på större delen av en anhörigvecka för att räknas som deltagare.
Självhjälp
Det finns några gemensamma kriterier som förekommer i olika definitioner av självhjälpsgrupper. Dessa är enligt Borkman (1999) att:
- gruppen är liten,
- gruppen samlas kring ett gemensamt problem, - gruppens främsta medel är ömsesidigt stöd/hjälp, och - gruppen är självstyrande, d v s autonom.
Enligt Karlsson (2000) är det underförstått i en stor del av litteraturen att självhjälp är hjälp som inte ges av en hjälpgivare till en hjälptagare utan som växer fram genom ömsesidighet mellan individer. Jag menar att det är just detta att alla deltagare i gruppen både ger och tar emot hjälp, som är det tydligast utmärkande för en självhjälpsgrupp och det som skiljer dem från många andra stödgrupper där det finns vissa som bara ger hjälp (som terapeuter) och vissa som bara får hjälp.
Karlsson (2000) definierar en självhjälpsgrupp som en mindre, deltagarstyrd samling av människor som regelbundet träffas för att bearbeta gemensamma problem genom ömsesidig stöd och hjälp.
Samtliga definitioner och beskrivningar passar bra in på Al-Anon, som är den självhjälpsgrupp som förekommer i denna studie.
Missbrukare
Om minst ett av följande kriterier uppfylls under en och samma
tolvmånadersperiod definieras det som missbruk enligt DSM IV,en manual som publiceras av Amerivan Psychiatric Association som täcker alla nu kända psykiatriska sjukdomstillstånd och störningar:
1. Upprepat bruk som leder till att individen misslyckas med att fullgöra sina skyldigheter på arbetet, i skolan eller i hemmet.
rattfylleri).
3. Upprepade problem med rättvisan då personen varit påverkad.
4. Fortsatt bruk trots ständiga eller återkommande problem av social eller mellanmänsklig natur orsakade eller förstärkta av berusning (Franck & Hedberg, 2008).
En definition som är allmänt rådande är; När en person trots upprepade smärtsamma konsekvenser fortsätter att dricka/ta droger.
METOD
Jag valde att använda mig av en kvalitativ metod i form av intervjuer eftersom de är att föredra om man hellre vill undersöka känslor, emotioner och erfarenheter än mer okomplicerade faktafrågor (Rosengren och Arvidson, 2002), vilket stämmer bra in på mitt syfte.
Jag använde mig av semistrukturerade intervjuer. Intervjun delades upp efter ett antal teman med tillhörande frågor (se Bilaga 1). Ordningen på dessa teman spelade ingen roll, så länge alla togs upp någon gång under intervjun. Detta gav den frihet och flexibilitet som jag ville ha i intervjusituationen. Mina frågor var öppna och tanken var att de skulle vara utformade på ett sätt så att det gav mer uttömmande svar. Den intervjuade fick utveckla sina tankar och tala relativt fritt kring varje tema.
Under intervjuerna valde jag att ha en fenomenologisk ansats och reflektera över mig själv. Jag försökte att sätta alla mina egna antaganden, min tidigare kunskap och mina förutfattade meningar om det som jag undersökte åt sidan (Robinson & Englander, 2007). Jag ville försöka släppa min förförståelse och bara se vad intervjupersonen menade. Anledningen till att jag valde en fenomenologisk ansats var att intervjupersonerna skulle påverkas så lite som möjligt av min förförståelse och mina egna erfarenheter. Jag är medveten om att detta säkert ändå påverkade, till exempel genom att jag var insatt i den terminologi som intervjupersonerna använde, varav många för ett år sedan var okända för mig men som nu var begrepp jag inte behövde fråga om.
Urval
Jag valde att intervjua tre personer som deltar i en självhjälpsgrupp och tre personer som har genomgått terapeutledd behandling. (Det visade sig senare att samtliga personer hade tidigare erfarenhet av självhjälp respektive terapeutledd behandling.) Under min praktik fick jag kontakter som hjälpte mig att finna de personer som jag intervjuat. Mina intervjupersoner var samtliga kvinnor som varit gifta eller sambo med en missbrukare, främst alkoholister. Flera av dem levde i dag med en nykter alkoholist. Samtliga hade barn, även om de flesta inte hade barn som bodde hemma längre.
Mitt urval var subjektivt och till viss del handlade det om snöbollsurval
(Denscombe, 2006), men bara i liten skala eftersom jag inte har möjlighet att ha så många informanter. Det hade varit mycket svårt fler mig att använda mig av något slumpmässigt urval, delvis för att gruppdeltagarna är anonyma och man, i alla fall i självhjälpsgruppen, inte vet vilka eller hur många som ingår i gruppen och delvis
för att grupperna har ett löpande intag av deltagare och därför förändras från dag till dag. En huvudanledning till att jag har gjort ett selektivt urval är att jag ville intervjua deltagare som varit med i grupperna en längre tid och hunnit sätta sig in i behandlingen och hunnit få mer än bara ett första intryck av den.
Det var inget medvetet val att det endast skulle vara kvinnor i studien. Att det blev så kan delvis bero på att det främst verkar vara kvinnor som deltar i
anhörigbehandlingar, speciellt när det gäller självhjälpsgrupper och delvis för att mina kontaktpersoner var kvinnor som i första hand frågade personer som stod dem relativt nära. På grund av anonymiteten valde jag inte själv ut mina intervjupersoner och rådde därmed varken över kön, ålder eller bostadsort. Tillvägagångssätt
På grund av anonymiteten i behandlingsgrupperna så har jag använt mig av en kontaktperson i respektive grupp (en deltagare i en självhjälpsgrupp och en terapeut som har anhörigbehandlingar) som jag har bett fråga personer i sina respektive grupper som de tror skulle ställa upp på en intervju om de skulle kunna tänka sig att göra det. Kontaktpersonerna har fått informationsblad där det finns information om studien samt mina kontaktuppgifter som de har kunnat visa för de tillfrågade. Efter det fick jag telefonnummer till några personer medan någon kontaktat mig via e-mail. Fördelen med att låta mina kontaktpersoner ta den första kontakten är att jag hade en gemensam nämnare med mina informanter redan från början, eftersom de blivit tillfrågade av någon som vi båda känner, eller i alla fall känner till. Jag tog kontakt via telefon eller e-mail och avtalade om en tid och plats som passade intervjupersonen. Intervjuerna spelades in på band, eftersom samtliga intervjupersoner samtyckte till detta. Intervjuerna utfördes i alla fall utom ett hemma hos intervjupersonen och intervjuerna varade mellan en halvtimme och en och en halv timme.
Jag transkriberade intervjuerna så fort de var klara för att kunna anteckna i anslutning till texten. Efter transkriberingen så tematiserade jag materialet. Jag sökte då efter centrala tankegångar i det som mina informanter talade om. De teman som framkom namngavs så att det lättare skulle gå att jämföra och presentera. När samtliga intervjuer tematiserats så sökte jag efter mönster och gemensamma drag och skillnader dem emellan. Jag sökte efter återkommande teman, detta är något som krävde att jag läste igenom alla intervjuer ett flertal gånger. Något som i en intervju blir ett stort tema kan i en annan kanske vara så litet att det vid en första genomläsning förbises.
Vid analysen jämförde jag de olika teman som framkommit vid bearbetningen av intervjuerna. Jag försökte sedan att se vilka likheter och skillnader jag kunde finna mellan de olika intervjuerna och se om informanterna från de olika grupperna skiljde sig åt på något gemensamt sätt. Eftersom jag inte visste om informanterna från de olika grupperna skulle skilja sig åt på något sätt så började jag med att se till likheter och skillnader mellan samtliga intervjuer och först senare se om grupptillhörigheten kunde ha spelat roll. Utifrån vad intervjupersonerna berättade gjorde jag sedan jämförelser med teoretiska perspektiv, tidigare forskning, litteraturstudier och vetenskapliga skrifter.
Tillförlitlighet
Då jag valde min urvalsmetod var jag medveten om att det antagligen skulle innebära att det skulle röra sig om kvinnor över 40 och att det skulle vara personer
som främst var positivt inställda till behandlingen eftersom de inte hade hoppat av den och för att mina kontaktpersoner antagligen skulle rekommendera personer som gärna pratade om behandlingen och då troligen var positivt inställda till den. Det visade sig att samtliga intervjupersoner hade gått både en terapeutledd behandling samt i självhjälpsgrupp, även om det var i olika utsträckning, samtliga efter 12-stegs programmet. Detta var något som jag inte visste innan.
Intervjupersonerna var dock tydligt fokuserade på just den behandlingsgrupp som de var utvalda till. De intervjupersoner som blivit utvalda för att de hade gått en terapeutledd behandling talade knappt om självhjälpsgruppen och vice versa. Standardisering innebär enligt Rosengren och Arvidson (2002) att i princip samma frågor ska ställas till samtliga individer, något som bidrar till att höja tillförlitligheten och jämförbarheten. Då jag räknade med att komma på fler frågor allteftersom jag intervjuade fler personer, på grund av att intervjupersonerna kanske skulle komma in på nya och oväntade spår som ledde till nya följdfrågor, så frågade jag efter varje intervju om jag kunde ringa vid ett senare tillfälle för att ställa kompletterande frågor om det skulle behövas. Detta var samtliga positiva till. Jag antog att jag skulle ha fler frågor att ställa till den jag intervjuade sist än den som jag intervjuade först, vilket stämde.
Detta är en kvalitativ studie vilket innebär att jag inte försöker generalisera, utan istället undersöka just dessa personers subjektiva syn på sin behandling. Det är de personliga erfarenheterna jag är ute efter och därför gör det ingenting att samtliga intervjupersoner är kvinnor och ungefär lika gamla, även om det kan ha påverkat resultatet.
Etiska överväganden
Urvalet av intervjupersoner är selektivt och etiska skäl är en anledning till detta. En anledning till att urvalet är selektivt är på grund av etiska skäl. Eftersom det är grupper där deltagarna är anonyma och det rör sig om känsliga frågor så ville jag minska riskerna att närma mig personer som inte ville bli uppmärksammade. Etiska överväganden som jag gjort innan genomförandet av intervjuerna har rört personerna jag kommer att träffa och hur en intervju med dem kan komma att påverka dem. Genom att ställa frågor kanske ovälkomna tankeprocesser startar, även om frågorna i sig inte rör känsliga områden. Jag kanske också, just för att jag inte ställer de privata frågorna om hur deras liv tidigare har varit, kan verka okänslig. Vidare kan det finnas en risk att deltagarna i undersökningen känner en viss press att delta eftersom de blivit tillfrågade av en vän. Mina kontaktpersoner trodde dock inte att de tillfrågade skulle ha några problem att säga nej om de i ett senare skede inte ville vara med på intervjun. Intervjupersonerna fick välja en plats som passade dem att träffas på, vilket i alla fall utom ett blev i hemmet. Intervjupersonerna blev lovade anonymitet och av den anledningen har jag i uppsatsen ändrat deras namn. Inga stadsdelar, behandlingshem, tider eller platser för gruppernas möten kommer heller att förekomma i uppsatsen. Det kommer inte heller att stå något om intervjupersonernas privatliv i uppsatsen, bara olika
aspekter av deras syn på behandlingen. Inspelningar och transkriptioner kommer, när uppsatsen är klar och godkänd, att raderas och intervjupersonerna fick veta att det som spelades in under intervjun skulle behandlas med sekretess och inte användas till något annat ändamål än till denna uppsats.
TIDIGARE FORSKNING OCH TEORI
Jag har inte hittat någon studie som liknar min egen, däremot har jag funnit några studier om självhjälpsgrupper även om fokus i dessa studier inte legat på
självhjälpsgrupper bestående anhöriga utan av missbrukare. När det gäller terapeutledd behandling för anhöriga har jag inte hittat vare sig tidigare forskning eller annan litteratur. Litteraturen som trots allt finns består främst av anhöriga som berättar utifrån sig själva. Det finns mycket litteratur om vad det innebär att vara anhörig och vad som utmärker medberoende, men mindre om vad man faktiskt kan få för hjälp.
Tidigare forskning
AA-rörelsen (Alcoholics Anonymous, på svenska: Anonyma Alkoholister) har varit det dominerande studieobjektet inom forskning på missbruksområdet och har studerats i över 50 år (Kurube, 2004). Anledningen till att AA dominerar kan vara för att rörelsen har ett stort inflytande över den professionella behandlingen av alkoholism. Det gäller framförallt i USA där det är svårt att hitta ett
behandlingsprogram för missbrukare som inte inkluderar de 12 stegen och där man inte rekommenderar deltagande i AA (a.a.).
Enligt Kurube (2004) har studier om andra självhjälpsrörelser för
alkoholrelaterade problem varit mindre utvecklad än studier om AA-rörelsen. I Norden kom forskningen om självhjälpsgrupper inte igång ordentligt förrän Minnesotamodellen slog igenom på 1980-talet och de studier som finns berör främst AA och Minnesotamodellen.
Karlsson (2000) vill i sin studie bland annat ge en fördjupad kunskap om självhjälpsfenomenet och om hur dessa grupper kan fungera. Han resonerar och presenterar vad han har fått fram via gruppintervjuer med deltagare i ett antal olika självhjälpgrupper. Slutsatsen han drar är att det främst är det ömsesidiga stödet och känslan av att inte vara ensam med sitt problem som är det centrala i de grupper han intervjuar. Det ses också som viktigt att utifrån gruppens
gemensamma erfarenheter försöka förstå sin situation. Han kommer fram till att det inte verkar som om professionella inslag kan ersätta detta.
Read (1995) har studerat möjligheterna för missbrukande lagöverträdare med skyddstillsyn att behålla sin nykterhet/drogfrihet. Han kom fram till att om det inte görs några ansträngningar för att hjälpa familj och nära anhöriga så är ett återfall nästan ofrånkomligt. Han tar upp att många experter håller med om att det är lika viktigt för den bekymrade familjen att få behandling eller bli engagerade i de 12 stegen som det är för den beroende. Vidare anser han att den beroendes chanser att tillfriskna ökar om familjen också är involverad i en 12-stegs behandling eller i en självhjälpgrupp och på så sätt befinner sig i en tillfrisknandeprocess.
En av de författare som själva var anhöriga beskrev sin anhörigvecka, det vill säga terapeutledd behandling, resten skrev om Al-Anon eller allmänt om
självhjälpsgrupper. Det är också oftast Al-Anon som författarna i de böcker jag läst rekommenderar som hjälp för anhöriga.
Historik
Den första AA-rörelsen bildades 1935 i USA och dess medlemmar inkluderar i dag personer från nästan alla samhällsklasser i de flesta länder (Kurube, 2004). Efter andra världskriget har det växt fram en rad andra självhjälpsgrupper för missbrukare, även om de flesta inspirerats av AA. I Sverige bildades Länkarna 1945, åtta år före den första AA-gruppen. Anledningen till detta var att AA:s andliga dimension inte passade det relativt sekulariserade Sverige. AA-rörelsen slog igenom stort i Sverige först på 1980-talet när Minnesotamodellen
introducerades (a.a.).
För anhöriga till missbrukare finns t ex ”Föräldraföreningen Mot Narkotika” (FMN) som bildades 1973 av anhöriga till drogmissbrukande barn. FMN ger råd och stöd samt självhjälp till anhöriga och familjer.
Al-Anon som är sprunget ur AA och använder sig av samma 12 steg och traditioner som dessa, även om de är lätt modifierade (se bilaga 2), grundades 1951 av fruarna till de män som grundat AA samt andra kvinnor vars män gick på AA. Dessa kvinnor märkte att de inte mådde bra bara för att deras män blev nyktra och att de mådde bättre av att dela med sig av sina erfarenheter. Sverige fick höra talas om Al-Anon på 1960-talet, men det var först 1976 som den första gruppen registrerades. Al-Anon, liksom AA slog igenom på 1980-talet när
Minnesotamodellen spreds och i dag finns det ca 200 grupper i Sverige (Al-Anon, 2008).
Enligt flera av mina intervjupersoner så är terapeutledd behandling för anhöriga något relativt nytt, som bara har funnits i 10-15 år. Jag har inte kunnat verifiera detta i forskning eller litteratur trots upprepade försök att finna material som styrker detta. Enligt Söderling (2002) så har det hänt en hel del de senaste tio åren när det gäller öppenheten kring alkoholism och andra beroenden, detta skulle även ha kunnat påverka öppenheten kring de anhörigas problematik.
Teori
Jag kommer att använda mig av professionalisering samt skuld och skam i min analys av mitt material.
Professionalisering – ett hot mot vissa självhjälpsgrupper?
Meeuwisse och Sunesson (1998) tar upp att en anledning till att AA numera är så pass stort är att Minnesotamodellen lanserades så framgångsrikt under 1980-talet. Modellen är uppbyggd som ett tidsbegränsat rehabiliteringsprogram med anställd personal bestående av både professionella vårdutövare och nyktra alkoholister med specialutbildning. Detta kombineras med AA’s ideologi och 12 steg och man förespråkar AA-möten efter behandlingens slut och i vissa fall även under själva behandlingen.
Framväxten av nya behandlingsinstitutioner som erbjuder snabbkurser i de 12 stegen innebär ett hot mot grundidén om icke-professionalism. När man anställer nyktra alkoholister för att handleda andra med alkoholproblem uppstår nya professioner, vilket gör att det som tidigare byggde på ömsesidig hjälp blir i allt högre grad en relation mellan klient och expert. Dessa utbildningar skulle kunna göra att personer i självhjälpsgrupperna tvivlar på sin egen kunskap, eftersom det finns utbildad och avlönad personal som förmodas veta så mycket mer. Inom rättsväsendet kräver man ibland att personer med missbruksproblem skall delta i
AA-möten, som en del av bestraffningen eller som ett led i övervakningen av de villkorligt frigivna. Därmed kullkastas också principen om frivillighet och gruppernas karaktär förändras (Meeuwisse & Sunesson, 1998).
Man ska enligt Borkman (1999) inte automatiskt se professionell kunskap som överordnad den erfarenhetsbaserade, eftersom en alkoholist kan förstå många aspekter av alkoholism bättre än en läkare kan göra och eftersom en sörjande i vissa avseenden kan förstå förlusten av en nära anhörig bättre än en terapeut. Borkman menar därför att båda kunskaperna har ett stort värde och att de skall kunna finnas sida vid sida utan att utesluta varandra. Detta är ett ifrågasättande av den roll som den professionella kunskapen eller specialistkunskapen fått i vårt samhälle, men det kan samtidigt vara ett ifrågasättande av traditionella auktoriteter.
Självhjälpsgrupper och professionella
Hur kommer det sig att personer väljer självhjälpsgrupper framför professionellt ledda grupper? Karlsson (2006) menar att en anledning kan vara enkelheten i den kunskap som finns i gruppen, att människor är trötta på att förlita sig på
bedömningar från utomstående, som de inte fullt ut förstår. Man vill hellre ha egen kunskap, än att vara beroende av någon med mer avancerad kunskap. Självhjälpsgrupper kan enligt Karlsson dels ses som fattigterapi, det vill säga terapi för den som inte har råd med ”riktig” terapi,och dels som ett sätt för individer att ta makten över sina egna liv och att frigöra sig från begränsande expertis. Kritiken som många brukarorganisationer har till det behandlingsutbud som finns är att alla inte får tillgång till det och att det som finns inte är
tillräckligt. De ifrågasätter också bland annat de professionellas expertroll (a.a.). Professionella har en stor roll när det gäller självhjälpsgrupper. En tredjedel av de grupper man funnit i Karlssons (2006) studie hade initierats av professionella. Här kan man i och för sig fråga sig hur representativa dessa siffror är med tanke på att de grupper som skapats av professionella antagligen är lättare att finna än de grupper som skapats på gruppmedlemmarnas eget initiativ och som kanske inte är intresserade av att skaffa nya gruppmedlemmar eller att registrera sig. Karlsson tar upp att det finns flera sätt som professionella kan hjälpa självhjälpsgrupper. Exempelvis kan de vara ”hänvisare”, det vill säga att de i sitt yrke lär sig vilka självhjälpsgrupper som finns att tillgå inom det område de arbetar och sedan hänvisar sina patienter/klienter dit när de anser det lämpligt och de egna
resurserna kanske inte räcker till. Detta kräver såklart kunskap om grupperna som exempelvis när de tar in nya medlemmar. En annan roll professionella kan ha är ”kunskapskonsult”. Här är den professionella med på gruppens villkor för att bidra med det gruppen efterfrågar. Exempelvis en prästs kunskap om sorg, en läkares om en viss sjukdom eller en socialsekreterares om socialförsäkringsfrågor (a.a.). Professionella kan också vara ”initiativtagare”. De tar då initiativ till och inspirerar klienter eller patienter till att starta självhjälpsgrupper. Tanken är då att den professionella ska lämna gruppens verksamhet så fort den kommit igång (Karlsson, 2000). Just som hänvisare öppnar man upp fler möjligheter för sina klienter eller patienter, samtidigt som man kanske gör fler uppmärksamma på att dessa grupper finns och vad de tillföra. En anledning till att vissa väljer
självhjälpsgrupper kan vara anonymiteten, det är ingen myndighetsutövning vilket kan göra att många som inte vill ha kontakt med socialtjänsten eller av någon anledning inte vill bli registrerade ändå kan få viss hjälp.
Skuld och skam
Både skuld och skam återkommer i litteraturen om anhöriga till missbrukare, skam förekommer långt oftare. Skam är något som beskrivs som en viktig del att arbeta med i en anhörigbehandling.
Hallsten (2006) beskriver skillnaden mellan skam och skuld som att skulden hör samman med en människas handling medan skammen med hennes existens. Skam är alltså en djupare process medan skuld uppkommer ur en missgärning. Vidare beskriver Hallsten (a.a.) skam som sådant som något positivt, eftersom människan behöver skammen när hon söker sig själv och sin egen betydelse. Skammen påminner oss om de gränser vi måste hålla oss inom för att må bra, den skyddar människan från hennes hybris. Spero (1984) menar att skam, när den fungerar som bäst, gör att vi utvecklar empati och lär oss att sätta oss in i andras situation. I Nordgrens (2007b) artikel beskrivs det att det innebär att känna stor skam att vara vuxet barn till en missbrukare. En av de intervjuade i artikel beskriver hur hon inte ville erkänna sin mammas svåra alkoholproblem för utomstående och att hon ofta skämdes för att hon skämdes. Allender (1993) menar att skam har en förmåga att ersätta liv och friskhet med fördömande och hat.
För att bli fri från skam menar Hallsten (2006) att man måste konfrontera sin skuld, om man inte gör det blir man bunden till skammen och ju mer av skulden man undviker att konfronterar desto större blir skammen. Filosofen Hebert Morris skriver ”With guilt we are disposed to confess, with shame to hide” (Lehtinen, 1998, s 128). Vi har alltså ett behov av att erkänna vår skuld, som annars blir till skam som vi döljer.
Några av de vanligt förekommande känslor som skapas hos en person som lever i ett dysfunktionellt förhållande är frustration, stress, skam och skuldkänslor (Malm, 2007). Personer som mår dåligt uppmuntras ofta av vänner och
arbetskamrater med en klapp på axeln, eller blir tillsagda att de inte ska tänka på det. Detta leder enbart till att skulden och skammen växer. Det bidrar till att personen trycker undan sina känslor ytterligare och lägger dem i sin ryggsäck som, enligt Malm (a.a.), när den blir överfull gör att man lätt går in i väggen. Hon menar också att det är lättare att, för att må bättre, få antidepressiva mediciner utskrivna än att våga visa utåt hur man känner.
Känslorna av skam ökar också i och med att man inte kan berätta för någon, eftersom många alkoholistfamiljer kämpar för att hålla en fin fasad utåt, att upprätthålla en illusion (Avgrundsdjup, 2007). Detta beskrivs också av
Sandblom1, som menar att det ofta finns en känsla av skam eller skuld inför sin anhörige, förälder eller vän. Detta blir ännu värre om personen försöker dölja problemen, sopa dem under mattan, eftersom känslan inför det som sker då inte få uttryckas.
Skuld och skam beskrivs av Atmiss (2008) som något som påverkar hela familjen. Skammen som kan uppstå för den beroende, på grund av en del plågsamma händelser, sprids till att gälla hela familjen när situationen förvärras. Detta leder till isolering och att familjemedlemmarnas självkänsla sjunker.
Familjemedlemmarnas känslor av skuld och skam ökar i och med att de börjar
1
anklaga sig själva och varandra för att situationen är som den är. Dessa
självanklagelser leder till ökade känslor av skuld och skam, speciellt för barnen (a.a.).
Katerina Janouch, författare till boken ”Anhörig” som inspirerats av hennes eget liv, säger i en intervju att ”Viktigast är att lyfta skulden och skammen, ge hopp och öka förståelsen och visa att det finns en väg ut” (Kjörnsberg, 2007).
RESULTAT OCH ANALYS
Mina resultat bygger på intervjuer med sex kvinnor över 40 som alla har levt med en missbrukare. Tre av dem intervjuades för sin medverkan i en terapeutledd anhörigbehandling. Dessa har fått namnen Camilla, Mona och Emma. De övriga tre; Ingrid, Birgitta och Karin, intervjuades för sitt deltagande i Al-Anon. Utifrån mina frågeställningar kommer jag nedan att kritiskt granska det empiriska materialet i relation till valda teoribildningar och tidigare forskning Kaos
”Jag ringde till henne eftersom jag insåg att det var kaos. Jag visste inte vart jag skulle vända mig, jag visste inte hur jag skulle göra. Det var bara kaos i huvudet. Jag fick hjälp av henne och gå och prata. Och när jag då började berätta om mitt liv så sa hon bara: du jag tror att du behöver gå en anhörigbehandling”.
(Camilla)
Begreppet kaos är något som återkommer på flera olika sätt i intervjuerna. Att det är kaos i huvudet och i livet tas upp som en faktor som gör att det kan vara svårt att ta till sig en behandling i början. Detta gäller båda behandlingsformerna. På anhörigveckor ges mycket information och det beskrivs som väldigt mycket att ta in på en vecka eftersom att allt är nytt och ”man inte vet vad man ska tro och tycka och tänka” (Camilla). Detta beskrivs också när det gäller
självhjälpsgruppen, att när allt är kaos och du går på ditt första möte så kan det vara svårt att hänga med eftersom man har så mycket som snurrar i huvudet. Hallsten (2006) beskriver alkoholistfamiljen som en familj som lever i ett
smärtsamt kaos eftersom det är smärtsamt att se den man älskar förändras. Det är smärtsamt att leva i otrygghet, att bli lurad, att bli besviken, att få skämmas. Han menar att insikten att man är maktlös inför alkoholistens drickande, dvs. steg 1 av Al-Anons 12 steg, är första steget mot befrielse, att förstå att man bara kan ta ansvar för sitt eget liv.
Intervjupersonerna tar också upp kaos som en anledning till att mötena var bra, både Al-Anon och den terapeutledda efterbehandlingen, eftersom allt där är väldigt strukturerat vilket uppskattas när ”du har kaos hemma och kaos i huvudet” (Camilla). På mötena, framförallt Al-Anon så vet du vad som kommer hända, strukturen är alltid densamma även om mötets teman varierar.
Terapeutledd behandling
Intervjupersonerna från Al-Anon nämnde bara sin anhörigvecka i förbifarten medan de jag intervjuade för att jag visste att de hade varit på en terapeutledd
anhörigbehandling beskrev sin anhörigvecka som ett uppvaknande och en vändpunkt i deras liv.
”Det kan jag ju säga att den familjebehandlingen var enormt bra för mig. Jag tror inte det hade blivit så om jag bara hade gått till Al-Anon, även om Al-Anon är nyttigt också men i och med terapeuterna så fick jag just det här att våga, det handlar om det. Efter det var det som att det lossnade, sen har jag ju vågat prata om det.” (Mona)
Samtliga intervjupersoner från den terapeutledda behandlingen tar i intervjun upp att de behövde terapeuterna i det läget som de befann sig i när de kom till sin anhörigvecka, att de behövde få råd, något man inte får direkt i Al-Anon där man istället får indirekta råd genom att andra berätta hur de själva gjorde i en liknande situation.
På en anhörigvecka får man råd om hur man ska göra. Detta beskrivs som ”en fördel, för jag behövde någon som jag kunde bolla med och få råd just då i den fasen som jag befann mig i då.” (Camilla) Behovet av råd har inte försvunnit helt, men med en sponsor i Al-Anon så får hon ändå det behovet tillgodosett eftersom man får en speciell kontakt med den personen.
Terapeuternas roll under anhörigveckan beskrivs som avgörande och mycket viktig. Att de var uppmärksamma och ställde frågor gjorde att i alla fall två av deltagarna pratade om saker som de aldrig gjort tidigare. Detta tror de inte att de hade kunnat bearbeta på samma sätt om de bara hade gått till en självhjälpsgrupp och det hade tagit lång tid innan dessa saker hade kommit på tal.
Något som kan ha spelat roll för anhörigveckans betydelse för de intervjuade är att intervjupersonerna från den terapeutledda behandlingen hade gjort
behandlingen endast för sin egen skull, de hade ingen partner som då var i behandling. Även om behandlingen för denna grupp blev aningen chockartad och de inte riktigt visste hur intensivt det skulle vara så var de i alla fall medvetna om att det skulle vara en behandling för dem själva. Av de intervjuade från Al-Anon hade de flesta blivit inbjudna till en anhörigvecka när deras partner var inne på behandling. Dessa hade en lite annan syn på vad veckan skulle ge dem. En intervjuperson förväntade sig en avslappnande vecka utan man och barn. En annan tänkte att hon var där för sin mans skull, för att lära sig hur hon skulle hjälpa honom att bli frisk. Hon trodde nästan inte att det var sant när det gick upp för henne att de skulle prata om sig själva och inte om sina respektive.
De intervjupersoner som under anhörigveckan bodde tillsammans med de andra anhöriga som var där beskriver detta som mycket positivt, att det blev som ett internat. Eftersom de anhöriga var ensamma på kvällarna, utan terapeuter, fick de en möjlighet att diskutera det som sagts under dagen och prata vidare om sådant som dykt upp. Det blev en mycket intensiv vecka och en intervjuperson tog upp det som tidigare nämndes angående kaos, att det på grund av att det var kaos i huvudet var lite svårt att ta till sig allt. Hon tycker därför att det hade varit
intressant att göra om en anhörigvecka i dag för nu skulle hon nog kunna ta till sig saker som hon inte gjorde då.
Under familjeveckan fick man lära sig ”sinnesrobönen”: Gud, giv mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. (Al-Anon, 2008)
Detta är samma bön som man använder som avslutningsbön på både AA:s och Al-Anons möten och något som togs upp av det flesta som viktigt, även om man från början inte riktigt förstod den så har den med tiden fått en djupare innebörd. Ahlzén (1997) tar också upp hur mycket denna bön har kommit att betyda för henne trots att hon från början inte alls förstod vad den hade att förmedla.
Under anhörigveckan introducerades Al-Anon för deltagarna i form av någon som kom och berättade om sitt eget deltagande i Al-Anon och vad det gett dem. Som Camilla, en av intervjupersonerna uttryckte sig ”Nja, det är ett 12-stegs program. Men, eller jo när man går där så poängterar de vikten av att gå på möten det gör de faktiskt. Så tanken är ju att under tiden som du går där så ska du komma i kontakt med självhjälpsgrupper också och fortsätta ditt tillfrisknande och gå på möten.”
Samtliga intervjupersoner fortsatte i Al-Anon efter sin anhörigvecka och flera beskriver det som en bra kombination, med både den terapeutledda
efterbehandlingen på ett år och Al-Anon möten.
” För var det något jag behövde hjälp och råd med så hade jag alltid
terapeuterna på (…)2 Medan till Al-Anon gick jag mer för att få struktur i huvudet på något sätt, eftersom ingen fick ge mig råd där. Jag behövde båda delarna.” (Camilla)
I efterbehandlingen har terapeuterna en mer tillbakadragen roll och gruppen går mer över till att likna en självhjälpsgrupp. Med tanke på att man under
anhörigveckan trycker på vikten av ett deltagande i Al-Anon så är det kanske inte så konstigt. ”Ja alltså på efterbehandlingen där så är det ju egentligen gruppen själv som ska processa. Det är väl mer kanske att de slänger ut en fråga, sen jobbar mest gruppen själv tycker jag.” (Camilla)
Det enda som nämns som dåligt under anhörigveckan är att det inte görs några nya informationsfilmer, de som används är från 70- och 80-talet. En
intervjuperson kommenterar att trots detta är ju faktiskt budskapet det samma och budskapet är bra.
Självhjälpsbehandling
”Al-Anon har ju räddat mitt liv. Och ändrat mitt sätt att vara och det här att våga ställa frågor och våga sätta gränser, att våga säga nej och att leva ett eget liv helt enkelt.” (Ingrid)
Read (1995) nämner att Al-Anon har tre C: I didn’t Cause the alcoholism.
I can’t Control it.
2
I can’t Cure it.
Vissa menar att det ska vara ett fjärde C, nämligen; But I can change myself. Enligt Read (1995) får nya på Al-Anon fort lära sig att de inte är där för att få sina alkoholister nyktra. På Al-Anon lär sig istället medlemmarna om sjukdomen alkoholism och hur det har påverkat dem själva liksom det har påverkat deras anhöriga.
Intervjupersonerna visste att Al-Anon var för de anhöriga själva, även om det från början fanns tvivel angående vad ett mötesgående skulle kunna ge. Ganska fort gick det ändå över till en viss känsla av gemenskap, även om vissa beskriver att de upplevde det som att de inte riktigt hade så mycket problem som de andra i gruppen, men med tiden kunde de se att detta främst handlade om förnekelse. Samtliga intervjupersonerna från Al-Anon beskrev hur deras deltagande i självhjälpsgruppen hade förändrat deras liv. Man talar om att komma till insikter sakta men säkert och första mötet beskrivs inte som lika chockartat som en anhörigvecka, kanske för att en person som går till Al-Anon kan vara lite mer medveten om vad som väntar, det kanske är en mjukare start. Att de flesta hade gått en anhörigvecka innan sitt första möte underlättade säkert också.
Al-Anon tillskrivs vissa avgörande händelser i livet, när det har handlat om att våga göra olika saker, som att säga ifrån. Även om Al-Anon inte fanns med i tanken när händelsen inträffade så har det senare kopplats ihop som något som påverkat utgången av händelsen.
”Jag tänkte ju inte då att det var tack vare Al-anon, men jag hade ju ändå hunnit vara på några möten och lyssnat och börjat förstå att det här med att sätta gränser var något som var viktigt, att våga säga nej.” (Ingrid)
Genom deltagande i Al-Anon beskrivs att man får ett annat tänk, ett nytt sätt att ifrågasätta sig själv och fundera över vad det var som gjorde att man gjorde vissa saker. Även om första mötet inte beskrivits direkt positivt så har det funnits något som har gjort att de fortsatt gå på mötena. De som fortfarande går på Al-Anon var glada att de inte hade gett upp, eftersom det senare gav dem så mycket. De flesta som kommer till ett möte har tagit ett första steg och har antagligen en viss insikt om att de i alla fall kan behöva hjälp, även om denna insikt kanske inte är
medveten.
”En viktig del är ju också det som traditionerna säger om dragningskraft snarare än propaganda. Det ligger ju lite i det, om en person väl har kommit till ett möte så har den ju fått informationen någonstans ifrån och detta har varit tillräcklig dragningskraft för att de skulle gå dit. Sedan är ju de som sitter i mötet ännu mer dragningskraft.” (Birgitta)
Som slogan i självhjälpssammanhang används ofta du kan göra det själv, men du kan inte göra det ensam och att hjälpa sig självgenom att hjälpa andra (Se bla. Borkman, 1999 och Kurube, 2004). Detta säger en hel del om gruppernas grundtankar, att man är starkare tillsammans och det handlar om ömsesidighet. Mötena är den viktigaste aktiviteten för AA och Al-Anon eftersom det är på mötena som ömsesidigt kamratstöd för tillfrisknande ges. Kurube (2004) menar
att självhjälpsgrupper inte hjälper människor som klienter utan snarare som medlemmar av familjer och sociala system. Detta kan man se i att de intervjuade har fått nya vänner, ett nytt nätverk, med både många bekanta och också några nära vänner inom Al-Anon.
Behandlingsarbetet i en självhjälpsgrupp bygger på medlemmarnas erfarenheter och ömsesidig hjälp och präglas av ett djupt personlig engagemang till skillnad från den professionella behandlingen (Kurube, 2004). Deltagarna i gruppen är inte bara hjälptagare, utan även hjälpgivare.
”Att vara en del av ett sammanhang, det är jag i Al-anon. Jag tillför någonting, jag är inte bara någon jag är Ingrid. I dag är jag ju faktiskt någon, det är Al-anon för mig.” (Ingrid)
Det enda som beskrivs som lite negativt med Anon möten är; ”på själva Al-Anon mötena är det ingen som får säga till mig vad jag ska göra och jag får inte säga till någon annan vad de ska göra. Det kan vara lite frustrerande.” (Camilla) Det nämns att det efter ett tag på Al-Anon kan finnas behov av terapeuter
eftersom ”Man får ju tiden att reflektera djupare över sig själv sen när inte de där akuta sakerna finns längre, man får ta tag i sig själv i Al-anon” (Birgitta). Detta kan då leda till att man mår dåligt och söker hjälp på grund av det, för att det är någonting man behöver ta tag i lite extra och kan behöva professionell hjälp med, antingen genom någon annan behandling eller speciella terapeuter.
Al-Anon beskrivs som ett program med en oerhörd frihet, där man väljer de delar som man tycker om och om det är något man inte tycker om så är det bara att släppa det, att släppa taget sägs vara något man får lära sig i Al-Anon. En av de intervjuade påpekar att detta också gäller det omdiskuterade gudsbegreppet inom 12-stegsrörelser, om man stör sig på det så är det bara att släppa det och tänka ”Glad Utan Droger eller vad som helst, min högre makt det kan ju vara precis vad som helst, det kan ju vara mina vänner, min man eller mina barn eller… ja vad som.” (Ingrid)
Med varje ny som kommer blir man påmind om hur det en gång var. Det beskrivs att ”Något av det viktigaste med Al-anon är att aldrig glömma.” (Ingrid)
Professionell eller erfarenhetsbaserad kunskap
Något av det som främst skiljer terapeutledd behandling från den i en
självhjälpsgrupp är vilken form av kunskap man använder. Den professionella verksamheten, som den terapeutledda behandlingen under anhörigveckor (även om efterbehandlingen mer går över till att likna en självhjälpsgrupp, förutom att terapeuten finns där för att svara på frågor), strävar efter vetenskaplig kunskap. Självhjälpsgrupperna använder sig av erfarenhetsbaserad kunskap. Denna kunskap skapas genom att personer som drabbas av ett liknande problem delar sina
erfarenheter med varandra. Enligt Kurube (2004) utgör
själv-hjälp-problemlösning en inlärningsprocess. Detta innebär att grupper eller individer går igenom utvecklingsfaser som är baserade på upplevda erfarenheter.
Att man har gemensamma erfarenheter verkar vara mycket viktigt för
man inte är ensam. Kurube (2004) tar upp att självhjälpsgrupper på gemensamma erfarenheter bygger en kunskapsbas som ger deltagarna i grupperna en känsla av ökad förståelse för deras problem.
Att både ha rollen som hjälpgivare och hjälptagare, så som man har i en
självhjälpsgrupp, ses som en styrka då den som ger hjälp själv har erfarenhet av problemet. De i gruppen samlade erfarenheterna kan ses som ett av gruppens främsta verktyg. Detta tema är mycket centralt när det gäller att definiera
självhjälpsgrupper (Karlsson, 2000). Gruppens kunskap skapas och bygger på att deltagarna berättar om sig själva.
Man kan genom Minnesotamodellens framväxt nu se en kombination av professionell och erfarenhetsbaserad kunskap eftersom det har växt fram många behandlingsinstitutioner som erbjuder kortare kurser i de 12 stegen, t ex
Minnesotamodellen. Detta gör att det har uppstått nya professioner där nyktra alkoholister anställs som alkoholrådgivare (Kurube, 2004). Relationen som tidigare byggde på ömsesidighet är på väg att förändras till en relation mellan patient/klient och expert. Kurube (a.a.) menar att konsekvenserna som kan uppstå innebär att det inte är säkert att Minnesotamodellen är bra för AA, även om AA har varit bra för Minnesotamodellen.
Med tanke på att självhjälpsgrupper bygger på en egen kunskapsbas som grundas på egna upplevelser, att ömsesidigt stöd och den hjälpande processen det innebär att också kunna hjälpa är mycket viktiga inslag i grupperna, så kan det enligt Karlsson (2000) vara svårt att se hur professionella inslag skulle kunna vara till hjälp i självhjälpsgrupper. Trots detta så beskriver han att många av de grupper han intervjuade frågade efter professionella inslag eller i alla fall var positiva till dem som redan finns. Detsamma tyckte flera av de personer som jag intervjuade. De var positiva till att det fanns professionellt stöd att få, om man skulle vara i behov av det. Anledningen till att intervjupersonerna var positiva till att både ha terapeuter och självhjälpsgrupper är att man kan få olika sorters kunskap från dessa, och kunskap på olika sätt.
Karlsson (2000) menar att det frivilliga i Sverige snarare ses som ett komplement än ett alternativ till det professionella. Detta menar han vidare kan vara en anledning till att de han intervjuat inte såg de professionella som konkurrenter eller som ett hot utan snarare som en komplimenterande resurs.
Skammen
”Sedan hade jag ju något annat som satt bredvid mig hela tiden och det var ju skammen. Dels för att jag levde med någon som hade alkoholproblem eller andra problem, det är ju en stor skam i sig att hålla på och skydda det. Jag ville ju inte bli ifrågasatt och för att slippa det gjorde jag mig till en man inte räknade med, en som inte var någon, någon som gömde sig bakom andra.” (Ingrid)
Skam beskrivs som en viktig faktor som gjorde det svårt att söka hjälp. En av intervjupersonerna berättade att hon beställde tider hos socialtjänsten, som hon inte gick på. Någonstans ville hon ändå ha hjälp men skammen var för stor för att be om det, hjälpen skulle bara komma.
En möjlig förklaring till varför vissa väljer Al-Anon framför terapeutledd
annat än de man ställer på sig själv. Man behöver inte be om hjälp. En av intervjupersonerna berättar att hon blev tillsagd att hon bara kunde skicka ordet vidare och inte säga något mer än sitt namn om hon ville. Valet fanns där alltså att bara sitta med och lyssna, vilket många av de intervjuade beskriver.
”Och det var ju ett rent helvete. Jag var ju då precis lika aktiv i mitt beteende som han var i sitt, precis lika sjuk. Jag skämdes ännu mer och gömde och ljög för alla. Ingen skulle veta att han på tredje våningen var alkoholist, men såklart visste ju alla det.” (Ingrid)
Det som Ingrid berättar i citatet ovan kan man koppla till att skam enligt Hallsten (2006) ger en känsla av värdelöshet vilket i längden blir outhärdligt att leva med. För att förneka känslan av värdelöshet börjar man ljuga, för sig själv och sedan också för andra. Lögnerna är för att bedyra inför sig själv att man är oskyldig. En av de intervjuade menar att skammen är densamma som för alkoholisten, att man själv ändå har gjort sina val, även om de inte varit helt medvetna så är det ändå val där de hade kunnat välja annorlunda. Det är inga val de blivit tvingade till.
”Det är ju samma som hos alkoholisten det är ju den här skammen, att det är ju jag själv som har gått till parken, det är jag själv som skaffat mig de här killarna. Jag har ju gjort medvetna… eller medvetna och medvetna… men jag har ändå gjort mina val.” (Ingrid)
Bitarna faller på plats, man är inte ensam!
”När man börjar se likheter hos andra anhöriga så börjar man se mönster som passar in i den här familjesjukdomen och medberoendet, bitarna faller på plats.” (Birgitta)
En mycket stor del av anhörigbehandlingarna har varit just det att känna att man inte är ensam, eller som Söderling (2002) beskriver det att identifikation är bästa botemedlet mot förnekelse. Genom att känna igen sig i de andra personernas berättelser så smälter förnekelsen bort undan för undan. Just detta att känna igen sig känns som en huvudanledning för de intervjuade, speciellt de från
självhjälpsgruppen, till att de fortsatte gå på möten, trots att de flesta beskrev att de hade en viss ovilja mot dessa i början. Men som Ingrid, en av
intervjupersonerna, sa ”det var någonting som ändå drog mig dit, jag vet inte vad. Det var väl någon form av gemenskap.” (Ingrid)
Något som samtliga intervjupersoner tog upp, vare sig det gällde Al-Anon eller en anhörigvecka, var att de reagerade på att de andra deltagarna var vanliga
människor, att det inte syntes alls att de var anhöriga till en alkoholist eller narkoman. ”Att alla som var där som var så snygga och kunde prata för sig och hade jobb och var så lyckade människor i mina ögon, att de också… ja den känslan. Det var just igenkännandet, att andra också hade samma problem, att känna den gemenskapen.” (Birgitta).
Ahzén (1997) reagerade också på att man inte kunde se på människorna som var på hennes första möte att de var medberoende till någon och skriver att ”Det bevisar att vi ser ut som alla andra människor, vi pratar som dem, inga avvikelser med andra ord. Själen kan ingen se och det är mycket den som styr oss”. (s 64)
Det är genom att lyssna på vad de andra berättar som man ser likheterna och att man inte är ensam. Söderling (2002) menar att det är här som självhjälpsrörelser har en av sina största funktioner att fylla. Istället för att tala om för folk vad de ska göra så berättar medlemmarna hur de själva gjorde, detta kan vara lättare att ta till sig och ökar känslan av gemenskap. Enligt Söderling (a.a.) upplever många det välgörande att få träffa andra människor i samma situation man själv befinner sig i.
Att låta det ta tid
Speciellt Al-Anon möten beskrivs som något man måste låta ta tid, att insikterna kommer långsamt. Att lära känna sig själv igen och hitta sina känslor är ett stort arbete. Det kan vara därför de flesta lyfter fram att även om anhörigveckan var bra så var det bara början, en väckarklocka, vilket den antagligen också är tänkt att vara. Det är först efteråt som det verkliga arbetet börjar och det är då man är i behov av olika ventiler, som exempelvis Al-Anon eller anhörigveckans efterbehandling. Som en av intervjupersonerna sa:
”Egentligen är det ju bara att man startar någonting när man går på den här anhörigbehandlingen. Man öppnar upp det så att man själv kan jobba vidare sen, så de är ju jätteviktiga grupperna det är de.” (Mona)
Under anhörigveckan poängterades vikten av att ge mötena en chans ”Och jag erkänner, jag tyckte inte alls om det. Jag sa till min terapeut att detta funkar inte. Då svarade hon att jag skulle ge det tio gånger. Till slut så gav jag det den här tiden och nu idag förstår jag ju varför.” (Camilla). Flera av de intervjuade
berättar om liknande upplevelser, att de från början hade lite svårt för mötena men att det blev mycket bättre när man bara gav dem en chans.
”Det var kanske 4 gånger som det kändes lite konstigt men jag föll in i det ganska bra och tyckte att det gav mig något att lyssna på andra och det här
igenkännandet var väl det som kändes mest i början.” (Birgitta)
Att insikterna kommer sakta men säkert i Al-Anon beskrivs som positivt eftersom man antagligen inte hade klarat av att få alla insikter på en gång, det hade blivit för mycket, många delar tar också lång tid innan de sjunker in.”Ibland har det känts som en nära döden upplevelse, att jag klarar inte detta. Men jag får ju aldrig mer än jag kan ta. Tillfrisknandet kommer ju sakta till en. Hade jag förstått allt på en gång så hade jag ju inte suttit här, jag hade inte klarat det.”(Ingrid) En av intervjupersonerna berättar att hon får ut mer av att lyssna än av att dela med sig av sina erfarenheter på mötena. För henne tog det över 5 år innan hon började känna att hon fick ut något själv av att dela med sig av sina erfarenheter, det var först då som det hade effekt på henne själv eftersom ”att det kom inifrån, att jag inte tänkte ut innan vad jag skulle säga, att jag kunde släppa taget om det och prata friare. Att känna.” (Birgitta). Hon beskriver också att ”man har aldrig pratat färdigt, det kommer alltid nya saker, du kan ju använda Al-anon i
arbetslivet, ja alltid, du kan ha det som en livsfilosofi, leva Al-anon.”.
En av intervjupersonerna beskriver Al-Anon som ett livslångt program och något som man har nytta av hela tiden, även när man inte längre är i ett akut behov av Al-Anon, som man är i början. Hon beskriver att detta akuta behov går över till ett
kontinuerligt behov och jämför sitt mötesgående med att ta medicin. Hon behöver Al-Anon för att ”hålla mig på den rätta vägen” (Birgitta) eftersom hon menar att det är lätt att trilla av vägen och gå tillbaka till gamla mönster och börja må dåligt. Här har gruppen en funktion av att påminna deltagarna om hur det en gång var, genom att lyssna på nytillkomna. Man finns där både för varandra och för sig själv.
Ahlzén (1997) menar att en alkoholist vet att han är sjuk inners inne och att han beter sig konstigt, även om han förnekar det om han ertappas. En anhörig däremot är inte alls förberedd på att de kan vara medberoende och att detta tar lång tid att smälta.
Viktiga inslag i behandlingen
Jag frågade intervjupersonerna vad de tyckte var viktigast att ha med om man skulle skapa en helt ny anhörigbehandling. På denna fråga fick jag varierande svar. Några tog upp att sjukdomsbegreppet var viktigt. Detta innebär att man betraktar alkoholism och annat beroende som en primär sjukdom. Det ses alltså inte som inte en följd av något annat som traumatiska händelser i livet eller dålig barndom. Alkoholisten kan alltså inte rå för att han blivit beroende, men när han fått sin diagnos är han ansvarig för sitt tillfrisknande (Söderling, 2002).
Detta leder vidare till nästa punkt som ansågs vara viktig, nämligen att följa första steget, att acceptera att man är maktlös inför alkoholen och att man inte kan påverka alkoholens dragningskraft. ”Men du är ju inte maktlös inför alkoholisten, du har ju makt att sätta dina gränser.” (Birgitta)
Något som uppskattas är de föreläsningar som man får på anhörigveckan. Där tas, förutom sjukdomsbegreppet, även rollerna i familjen upp som en viktig
föreläsning eftersomman där ser så tydligt vilka olika roller man tar och vilken roll man själv kanske tagit. Föreläsningen om medberoende beskrivs också som bra och viktig. Vidare tas terapeuternas roll upp som viktigt, att terapeuterna var observanta och kunniga samt att de i ett senare läge bara kunde finnas med för att öppna upp på mötena i efterbehandlingen.
En av intervjupersonerna tar upp att det viktigaste på en anhörigbehandling är att man får träffa andra anhöriga, andra som är i samma situation som en själv, så att man ser att man inte är ensam. Detta är något som genomgående beskrivits som viktigt, även om de andra inte tog upp det som ett svar på just denna fråga. Detta är en anledning till att självhjälpsgrupperna ses som så viktiga efter
anhörigveckan, eftersom det är så viktigt att fortsätta träffa andra anhöriga. En av intervjupersonerna tog upp vikten av att fokus under en anhörigbehandling ska ligga på de anhöriga själva och inte på den beroende, oavsett om han är aktiv eller inte. ”Ska man ha en anhörigbehandling så ska det ju vara för den anhöriges skull, för den anhöriges egen utveckling” (Birgitta). Nordgren (2007a) beskriver hur anhörigbehandlingar i första hand ska vara för de anhöriga och inte för att hjälpa den som missbrukar samt att de anhöriga ska kunna få hjälp även om den beroende inte blir alkohol- eller drogfri. Hon påpekar också att man vet hur viktigt det faktiskt är att ha med anhöriga för att behandling för beroende ska vara
effektiv, men detta är ”bara” en bonus när det är behandling för de anhöriga man talar om.
Något som ett par av intervjupersonerna hade varit med om var att gå antingen i en efterbehandlingsgrupp eller en 12-stegsgrupp som var blandad, med både anhöriga och missbrukare. Detta är något som uppskattades och sågs som mycket positivt eftersom de ibland kunde ha frågor som anhöriga inte kunde svara på och kanske inte ens terapeuterna, i de fall det fanns en sådan. Det beskrevs som skönt att kunna ställa frågor till personer som själva varit aktiva i missbruk. Här återkommer det positiva med att samla olika sorters kunskap, även om det i detta fall handlar om två olika sorters erfarenhetsbaserad kunskap.
SAMMANFATTNING
Syftet med uppsatsen var att få fördjupade kunskaper kring vad en
anhörigbehandling kan innebära, samt om det fanns någon skillnad på upplevelsen av en terapeutledd anhörigbehandling och en i en självhjälpsgrupp. För att få svar på mina frågor intervjuade jag sex kvinnor, varav tre har gått en terapeutledd anhörigbehandling och tre deltar i en självhjälpsgrupp. Mitt resultat baseras på dessa sex personers subjektiva åsikter om sin behandling, eftersom det var just dessa jag var intresserad av.
Min första frågeställning gällde vad deltagarna såg som fördelar respektive nackdelar med den form av behandling som de fått eller får. Mina
intervjupersoner var alla mycket positiva till sin anhörigbehandling. De flesta av dem, oberoende av vilken grupp de gått, beskrev en rad positiva upplevelser i samband med behandlingen. Det mest utmärkande, något som alla
intervjupersoner var överens om, var hur viktig känslan av gemenskap var och fördelarna med att träffa andra anhöriga och se att man inte var ensam. Att man har gemensamma erfarenheter verkar vara mycket viktigt, eftersom det är det som gör att man känner gemenskap och ser likheterna med de andra. De intervjuade nämner också att behandlingen förändrat deras liv på olika sätt, gett dem ett nytt sätt att tänka. De flesta av de intervjuade tar upp vikten av igenkännandet, att andra hade samma problem och att detta inte var något som syntes på dem. Flera beskriver det som bra med en kombination av anhörigveckans terapeutledda efterbehandling på ett år och Al-Anon möten, eftersom man då kan få olika sorters hjälp.
Det enda som uppfattades som negativt med självhjälpsgruppen var att det kunde kännas frustrerande att inte få ge råd, som man är van att göra. När det gällde den terapeutledda behandlingen var det bara avsaknaden av nya informationsfilmer som det klagades på.
Min andra frågeställning gällde om man kunde se några skillnader på svaren från deltagarna i de olika grupperna och i så fall vilka dessa var. Överlag verkade behandlingsform inte spela någon större roll för vilka delar som man tyckte var viktiga och vilken syn man hade på sin behandling. Men det var några saker som skiljde grupperna åt.
De som berättade om sin terapeutledda behandling ansåg att de behövde terapeuterna i det läget som de befann sig i då de kom till sin anhörigvecka, de behövde få råd på ett sätt som inte ger i Al-Anon. Detta är nog den största skillnaden som framkommer i intervjuerna, behovet av att få råd. Det beskrivs också som positivt att bo tillsammans med de andra under veckan. Det mest utmärkande för den terapeutledda behandlingen var vikten av terapeuternas
förmåga att se när intervjupersonerna hade något de behövde prata om, men som de inte vågade ta upp.
I Al-Anon beskrivs att man kommer till insikter sakta med säkert, medan en anhörigvecka beskrivs som mer chockartad. Al-Anon beskrivs också ge mer struktur eftersom det är samma rutiner varje gång, vilket uppskattas när det mesta i livet är kaos.
Det finns en skillnad på den kunskap man använder i en självhjälpsgrupp och den professionella kunskapen som används i en terapeutledd behandling. Kunskapen i en självhjälpsgrupp är erfarenhetsbaserad och bygger på att personer som drabbats av ett liknande problem delar sina erfarenheter med varandra (Kurube, 2004). Enligt Borkman (1999) ska man inte automatiskt se professionell kunskap som överordnad den erfarenhetsbaserade, då exempelvis en alkoholist kan förstå många aspekter av alkoholism bättre än en läkare kan göra och eftersom en sörjande i vissa avseenden kan förstå förlusten av en nära anhörig bättre än en terapeut. Borkman (a.a.) menar därför att båda kunskaperna har ett stort värde och att de skall kunna finnas sida vid sida utan att utesluta varandra. Flera av
intervjupersonerna var positiva till att kunna ha tillgång till både
självhjälpsgrupper och terapeuter, om det skulle behövas, eftersom man får olika sorters kunskap från dessa.
Även om skam kan vara positivt (se Hallsten, 2006 & Spero, 1984) så måste man när det gäller missbruk och medberoende, precis som Hallsten säger, konfrontera sin skuld för att bli fri från skammen. Att skammen leder till ett behov av att dölja är ett problem när det gäller terapeutledd behandling, då du aktivt måste söka hjälp. Detta är ett problem som självhjälpsgrupperna undgår genom sin kravfria uppbyggnad.
Meeuwisse & Sunesson (1998) diskuterar kring att framväxten av nya
behandlingsinstitutioner som erbjuder snabbkurser i de 12 stegen innebär ett hot mot den grundidé om icke-professionalism som finns i självhjälpsgrupper, eftersom det uppstår nya professioner när nyktra alkoholister anställs för att handleda andra med alkoholproblem. Detta var dock inget som de intervjuade talade negativt om.
Karlsson (2006) tar upp att det finns flera sätt som professionella kan hjälpa självhjälpsgrupper på. Exempelvis kan de vara ”initiativtagare”, de tar då initiativ till och inspirerar klienter eller patienter till att starta självhjälpsgrupper.
Professionella kan också vara ”kunskapskonsulter”. Här är den professionella med på gruppens villkor för att bidra med det gruppen efterfrågar. Som ”hänvisare” blir den professionellas roll att hänvisa sina patienter/klienter till passande
självhjälpsgrupper när det anses lämpligt. Just som hänvisare öppnar man upp fler möjligheter för sina klienter eller patienter, samtidigt som man kanske gör fler uppmärksamma på att dessa grupper finns och vad de tillföra.
SLUTDISKUSSION – EGNA REFLEKTIONER
Jag är positiv till både terapeutisk behandling för anhöriga liksom
självhjälpsgrupper för anhöriga och anser att båda behövs. Jag kan tänka mig att självhjälpsgrupper och terapeutledda grupper säkert passar olika bra för olika personer, kanske också beroende på i vilket skede i livet eller sitt medberoende
man är. Mina intervjupersoner hade tydligen lyckats hitta en behandling som passade just dem.
Något som fascinerade mig var att intervjupersonerna fortsatte att gå på mötena fast de initialt inte ville, någonting gjorde ändå att de fortsatte. Det fanns en drivkraft, något som fick dem att gå tillbaka. Antagligen var detta på grund av att de ändå kände en viss gemenskap och innerst inne kände igen mycket av det som de fick höra av de andra i gruppen, även om de kanske inte var medvetna om detta i början.
I denna uppsats har jag tittat på hur deltagare i olika anhörigbehandlingar har sett på sin behandling men det hade också varit intressant att ta med professionellas synvinkel. Det hade även varit intressant om man hade kunnat jämföra olika grupper av anhöriga till missbrukare; som partners, vuxna barn, föräldrar och vänner för att se om deras syn på behandlingen skiljer sig åt, om de hade tagit upp olika fördelar och nackdelar. Detta skulle ha varit ett för stort projekt för denna uppsats, men i framtiden vore det intressant att gå in djupare på detta. Vidare hade det varit intressant att intervjua män för att se om resultatet skulle bli annorlunda, eller att se närmare på behandling som inte använder sig av 12-stegsmodellen. Som framtida socionom anser jag det vara viktigt att vara medveten om att de flesta klienter vi möter kan ha anhöriga som också behöver hjälp, även om man arbetar inom andra områden än missbruk. Många gånger tycker jag att det verkar som om de anhöriga glöms bort på vägen. Frågan är om detta beror på bristande resurser eller på okunskap, troligtvis är det en kombination av de båda. Jag håller med Söderling (2002) när han beskriver vikten av att attityderna ändras när det gäller både alkoholism och familjeproblem. Problemen måste tas fram i ljuset så att vi vänjer oss vid dem och lär oss att handskas med dem. Det är också viktigt att problemet med medberoende blir känt och något som man kan prata om, så att vi kan försöka enas om vad man ska tycka och tänka om det. För att detta ska kunna uppfyllas krävs ökad information och kunskap.
Avslutningsvis vill jag poängtera att även om det varit lite svårt att hitta tidigare forskning kring anhörigbehandling, speciellt terapeutledd sådan, så har det jag har hittat varit väldigt intressant läsning. Under processen har jag lärt mig mycket och det har varit ett intressant och givande arbete.
För mig har detta arbete personligen varit mycket bra och det är mycket som jag kommer att bära med mig i framtiden, både privat och i mitt framtida yrkesliv. Jag känner att hjälp till anhöriga är något jag skulle vilja engagera mig mer inom framöver.
