Självständigt arbete (30 hp)
Författare Program/Kurs
Kn Johan Edberg HOP 19-21
Handledare Antal ord: 19783
Fil dr Peter Mattsson Beteckning Kurskod
Självständigt arbete masteruppsats, krigsvetenskap
2HO013
SVERIGE: ETT AVSKRÄCKANDE EXEMPEL? – HUR FÖRÄNDRINGAR AV KRIGETS KARAKTÄR PÅVERKAR SVENSK MILITÄR AVSKRÄCKNING
Sammanfattning:
Hur har Sveriges militära avskräckningsstrategi anpassats som ett resultat av de förändringar av krigets karaktär som ägt rum de senaste fyra decennierna? Krig utkämpas inte längre enbart i de traditionella militära domänerna, utan omfattar numer aktörers alla tillgängliga maktmedel. För att vara effektiv måste således en aktörs militära avskräckningsstrategi kunna möta hot även i dessa nya domäner. Uppsatsen jämför försvarsbesluten 1982 och 2020, ur ett avskräckningsperspektiv, i syfte att beskriva hur Sverige har anpassat sin militära avskräckningsstrategi för att möta de förändringar av krigets karaktär som ägt rum sedan Kalla kriget.
Uppsatsen nyttjar en deduktiv ansats för att göra en temporal jämförelse av Sveriges militära avskräckningsstrategi genom att analysera försvarsbesluten 1982 och 2020 med hjälp av tematisk analys. Analysen görs med stöd av ett egenutvecklat analysverktyg, baserat på en typologi ur Axelsson, Sörenson och Ångström (2016) samt John Mearsheimers (1983) avskräckningsteori, som erbjuder möjligheten att analysera militära avskräckningsstrategier i en tid av allt mer komplexa hotbilder.
Analysen visar att Sverige sedan 1982 har förändrat sin militära avskräckningsstrategi i enlighet med förändringarna av krigets karaktär för att kunna avskräcka ett potentiellt angrepp. Sveriges militära avskräckningsstrategi utgörs 2020 av en mer vedergällande strategi, som syftar till att möta en hybrid hotbild tillsammans med andra aktörer, än vad som var fallet 1982.
Nyckelord:
Sverige, Försvarsmakten, försvarsbeslut, militära avskräckningsstrategier, förändringar av krigets karaktär.
Innehållsförteckning 1. INLEDNING ... 3 1.1 Bakgrund ... 3 1.2 Problemformulering ... 4 1.3 Syfte ... 4 1.4 Frågeställning ... 4 1.5 Avgränsningar ... 5 1.6 Disposition ... 5 1.7 Tidigare forskning ... 6 1.8 Forskningsbidrag ... 11 2. TEORI ... 13 2.1 Teoretiskt ramverk ... 13
2.2 Sammanfattning teoretiskt ramverk ... 17
3. METOD ... 18
3.1 Forskningsdesign ... 18
3.2 Val av fall ... 19
3.3 Forskningsetik ... 20
3.4 Operationalisering ... 20
3.5 Noggrannhet och generaliserbarhet ... 26
3.6 Metodsammanfattning ... 28
4. ANALYS ... 29
4.1 Inledning ... 29
4.2 Hotbilden mot Sverige ... 29
4.3 Val av militär avskräckningsstrategi ... 33
4.4 Försvarsmaktens förmåga ... 37 5. DISKUSSION ... 50 5.1 Inledning ... 50 5.2 Slutsatser ... 50 5.3 Teoridiskussion ... 52 5.4 Metoddiskussion ... 53 5.5 Resultatdiskussion ... 54 5.6 Uppsatsens forskningsbidrag ... 55 5.7 Reflektion ... 56 5.8 Fortsatt forskning ... 57 REFERENSER ... 58 BILAGOR ... 62
1. INLEDNING
Si vis pacem, para bellum
Romerskt ordspråk 1.1 Bakgrund
”Om du vill ha fred, förbered för krig” lyder det romerska ordspråket ovan. Citatet kan sägas sammanfatta just vad avskräckning syftar till; genom att inneha egen militär styrka avskräcks en potentiell angripare från att angripa dig. Om en aktör visar svaghet blottas denne för angrepp, medan uppvisad styrka medför att en potentiell aggressor tvingas tänka om.
Avskräckning har spelat stor roll för Sveriges säkerhetsstrategi både under Kalla kriget och idag (Axelsson, Sörenson & Ångström 2016). Att avskräckning är en fortsatt viktig del av Försvarsmaktens uppgifter visas inte minst genom Sveriges militärstrategiska koncept.
Figur 1: Sveriges militärstrategiska koncept (Försvarsmakten 2016:55)
Under Kalla kriget utgjordes krig av konflikter mellan stater och maktblock med traditionella militära maktmedel (Freedman 2004). Sedan Kalla krigets slut har dock drastiska förändringar av krigets karaktär ägt rum (Van Vuuren 1998; Rasmussen 2006; Agrell 2020:28-31). Idag ser vi en förskjutning av krigets karaktär till att omfatta inte enbart traditionella militära maktmedel utan också en systematisk användning av icke-konventionella eller hybrida medel där aktörer nyttjar alla sina tillgängliga maktmedel för att uppnå sina säkerhetsstrategiska målsättningar (Liang & Xiangsui 1999/2015). Dessa förändringar av krigets karaktär har medfört nya sätt i hur stater utövar sina säkerhetsstrategier (Edström, Gyllensporre & Westberg 2019), vilket i sin tur lett till att stater även har anpassat sina avskräckningsstrategier (Freedman 2004). Hur dessa förändringar av krigets karaktär har påverkat Sveriges militära avskräckningsstrategier över tid är dock inte klarlagt.
1.2 Problemformulering
Hur har Sveriges militära avskräckningsstrategi anpassats som ett resultat av de förändringar av krigets karaktär som ägt rum de senaste fyra decennierna? Frågan är av intresse för att kunna beskriva hur Sverige utövar militär avskräckning vid en tid då krig inte längre utkämpas enbart med traditionella militära medel, utan med statens alla tillgängliga medel, och gränsen mellan krig och fred inte alltid går att fastställa (Försvarsmakten 2016:37). Förändringarna av krigets karaktär medför även förändringar i hotbilden mot Sverige och det säkerhetsstrategiska utfallsrummet förskjuts från att vara begränsat till de traditionella militära domänerna (på marken, till sjöss och i luften), till att innefatta helt nya domäner, exempelvis de politiska, ekonomiska, diplomatiska, kulturella, psykologiska, samt informations och cyber domänerna (Liang & Xiangsui 1999/2015).
1.3 Syfte
Syftet med uppsatsen är att jämföra försvarsbesluten 1982 och 2020 ur ett avskräcknings-perspektiv för att analysera hur Sverige har anpassat sin militära avskräckningsstrategi för att möta förändringar av krigets karaktär. Genom att jämföra dessa försvarsbeslut kan skillnader beskrivas i hur Sverige utövar sin militära avskräckning mellan en tid med en traditionell hotbild och en tid då krig och konflikter blir alltmer komplexa. På detta sätt bidrar uppsatsen även till diskursen kring försvarets utformning i en tid då Sverige, för första gången på länge, rustar upp och expanderar försvaret. En kontinuerlig debatt kring utformningen av Sveriges försvar är viktigt för att inte fastna i gamla mönster, och för att kunna möta nya hot i framtiden.
1.4 Frågeställning
För att svara på problemformuleringen har följande frågeställning formulerats:
Forskningsfråga: Hur har Sveriges militära avskräckningsstrategi förändrats mellan
försvarsbesluten 1982 och 2020?
För att kunna svara på forskningsfrågan har följande delfrågor formulerats:
Delfråga 1: Hur beskrivs hotbilden mot Sverige i försvarsbesluten 1982 respektive 2020? Delfråga 2: Hur beskrivs de militära metoder och medel som avses nyttjas för Sveriges försvar
och vilka militära avskräckningsstrategier resulterar detta i, enligt försvarsbesluten 1982 respektive 2020?
Delfråga 3: Vilken förmåga ges Försvarsmakten i försvarsbesluten 1982 och 2020 att
1.5 Avgränsningar
Uppsatsen avgränsas tidsmässigt till att redogöra för hur Sveriges militära avskräckningsstrategi beskrivs i försvarsbesluten 1982 och 2020. En jämförelse görs mellan dessa specifika tidpunkter, således utelämnas förändringar som skett under tiden före och mellan analysenheterna. Avsikten är inte att identifiera hur det militära maktmedlet har tolkat sitt uppdrag eller hur uppdraget senare har genomförts, utan enbart på hur Sveriges militära avskräckningsstrategi uttrycks i försvarsbesluten. Uppsatsen avgränsas till att enbart avhandla militär avskräckning inom ramen för svensk säkerhetsstrategi. Detta görs för att begreppet
säkerhetsstrategi bedöms alltför omfattande för uppsatsens ramar, således berörs detta begrepp
enbart flyktigt för att sätta begreppet militär avskräckningsstrategi i rätt kontext. 1.5.1 Definitioner
Avskräckning definieras i uppsatsen som “att övertyga sin motståndare om att kostnaden
och/eller risken med en given handling kan komma att överväga dess vinster”1 (George &
Smoke 1974:11). (För definitioner av avvärjande och vedergällande avskräckning se delkapitel 2.1.2 Axelsson, Sörenson och Ångström.)
Militär avskräckningsstrategi2 definieras som ”den specifika militära hållning, hot, och sätt att
kommunicera dessa som en stat antar för att avskräcka”3 (Morgan 2003:8), alltså hur det
militära maktmedlet nyttjas för att uppnå avskräckning.
Säkerhetsstrategi definieras som hur en aktör nyttjar samtliga sina tillgängliga medel och
metoder för att nå sina säkerhetspolitiska mål (Westerberg 2021:11; Luttwak 1987/2001:268).
Hotbild definieras som ”en aktörs tolkning av någonting (en händelse, aktör, resurs, avsikt och
så vidare) som ett hot” (Jonsson m.fl. 2019:65). 1.6 Disposition
Inledningsvis presenteras en forskningsöversikt över, för uppsatsen, relevant forskning och uppsatsens forskningsbidrag beskrivs. Därefter, i teorikapitlet, redovisas uppsatsens teoretiska ramverk som består av en typologi över militära avskräckningsstrategier ur Axelsson, Sörenson och Ångström (2016), samt Mearsheimers (1983) teori om konventionell avskräckning. I
1 I originalet: “the persuasion of one’s opponent that the costs and/or risks of a given course of action he might
take outweigh its benefits”.
2 Väldigt liten del av litteraturen särskiljer militär avskräckning från mer generell avskräckning, varpå dessa
begrepp bitvis likställs med varandra i texten.
3 I originalet: “the specific military posture, threats, and ways of communicating them that a state adopts to
metodkapitlet beskrivs den analysmetod som används och uppsatsens teoretiska ramverk operationaliseras deduktivt. Därefter, i analyskapitlet, analyseras uppsatsens empiri genom tematisk analys med stöd av uppsatsens operationalisering av det teoretiska ramverket, samt slutsatser till uppsatsens delfrågor presenteras. I det avslutande diskussionskapitlet redovisas slutsatser till uppsatsens forskningsfråga, följt av en diskussion kring uppsatsens analysverktyg och teoretiska ramverk, metodval, samt resultat. Avslutningsvis redogörs för förslag på fortsatt forskning inom området.
1.7 Tidigare forskning
Under Kalla kriget utgjorde avskräckning en grundläggande säkerhetsstrategi för både USA och Sovjetunionen (Freedman 2004:1; Betts 1982:19). Med anledning av detta är mängden litteratur inom området omfattande. Litteraturen utgörs av två huvudsakliga grenar; kärnvapenavskräckning och konventionell avskräckning. För att analysera svensk militär avskräckningsstrategi studeras grenen konventionell avskräckning då Sverige aldrig har haft och, efter beslut 1968, inte verkar vara benäget att anskaffa kärnvapen. Med anledning av detta fokuseras forskningsöversikten till att omfatta forskning och teorier rörande konventionell militär avskräckning.
1.7.1 Forskningsöversikt
Forskningsöversikten inleds med att definiera begreppet säkerhetsstrategi för att på detta sätt påvisa hur en aktörs militära avskräckningsstrategi och den större säkerhetsstrategin hör ihop. Därefter redovisas ett antal teorier rörande konventionella avskräckningsstrategier för att beskriva bredden av ämnet. Slutligen redogörs för forskningsläget kopplat till svenska avskräckningsstrategier och hur dessa historisk har varit utformade. Genom detta identifieras den forskningslucka som avses fyllas och uppsatsens forskningsbidrag kan beskrivas.
Säkerhetsstrategi
Begreppet säkerhetsstrategi kan likställas med begreppet Grand Strategy, och definierades av militärteoretikern och historikern Basil Liddell Hart på 1940-talet. Begreppet syftade till att beräkna och utveckla de ekonomiska och moraliska resurserna hos en aktör för att kunna stödja det militära maktmedlet (Westberg 2021:11). Säkerhetsstrategi ska dock också koordinera, inrikta och utveckla en nations, eller en allians, samlade resurser för att uppnå krigets politiska syfte, och ordna för freden efter kriget (Liddell Hart 1991:322). Säkerhetsstrategier utgörs således inte enbart av nyttjandet av en aktörs militära medel, utan av aktörens nyttjande av dennes samtliga tillgängliga medel och metoder för att nå sina säkerhetspolitiska mål
(Westerberg 2021:11; Luttwak 1987/2001:268). Säkerhetsstrategier kan nyttjas både i freds- och krigstid och behöver inte innefatta hot om eller användning av militär makt, utan kan utgöras av diplomati, propaganda, samt kulturella och ekonomiska medel (Westberg 2021:12). Alla aktörer, oavsett om dessa är stater eller organisationer, har begränsade resurser. Dessa begränsningar i resurser är det som avgör vilka strategier en aktör kan välja. Om en aktör hade obegränsade resurser skulle användningen av strategier, inklusive säkerhetsstrategier, vara överflödiga då aktören skulle kunna nå sina målsättningar utan att prioritera mellan dem (Liang & Xiangsui 1999/2015:166-167). Aktörer med stora resurser har dock större möjligheter att välja medel och metoder för sina strategier än aktörer med små resurser (Ångström & Widén 2015:46).
Små stater, med begränsade resurser, är känsligare för externa påverkansfaktorer än stora stater. Detta innebär att småstater måste anpassa sina strategier snabbare än större stater för att hantera exempelvis ett externt hot. Sverige, Finland, Norge och Danmark reagerade, trots sina många likheter, väldigt olika säkerhetsstrategiskt på attackerna den 11 september 2001, kriget i Georgien 2008, kriget i Ukraina 2014, och uppkomsten av IS 2014. Det fanns inte heller något tydligt mönster avseende hur medlemmar i en militärallians (Norge och Danmark) eller militärt alliansfria stater (Sverige och Finland) reagerade på samma ”chock”. Gemensamt för länderna var dock att de som ett resultat av dessa ”chocker” alla förändrade sina säkerhetsstrategier och anpassade sina mål, medel och metoder efter det förändrade omvärldsläget (Edström, Gyllensporre & Westberg 2019).
I östasiatiskt tänkande framhålls behovet av att inte bara påverka en motståndares militär, utan alla dennes resurser för att vinna säkerhetspolitiska framgångar (Liang & Xiangsui 1999/2015). Krig idag utkämpas i nya domäner exempelvis de politiska, ekonomiska, diplomatiska, kulturella och psykologiska, samt informations och cyber domänerna; inte enbart i de traditionellt militära (på marken, till sjöss och i luften) (Liang & Xiangsui 1999/2015:152-173). Genom att inte begränsa sig till enbart de traditionella militära domänerna kan nya sätt att vinna krig uppdagas. Det enda sättet för en stat att uppnå sina säkerhetsstrategiska målsättningar är att trygga dessa målsättningar på alla nivåer, även de som ligger utanför staten själv (exempelvis genom internationellt samarbete eller Förenta Nationerna) (Liang & Xiangsui 1999/2015:179-199).
Ryssland antar alltmer dessa östasiatiska teorier i sina doktriner (Adamsky 2015). Den ryska strategiska doktrinen från 2014 är tydligt påverkad av de tankar som Liang och Xiangsui
(1999/2015) lyfter fram. Doktrinen medför en förvandling från att rysk säkerhets- och avskräckningsstrategi tidigare var helt beroende av kärnvapen till att idag vara nästan helt icke-nukleär (Adamsky 2015:31-33). Doktrinen förespråkar påtryckningar (coercion) på en motståndares militära områden för att påverka motståndarens beslutsfattande. Dessa icke-militära påtryckningar kan även kombineras med lågintensiva icke-militära ingripanden (genom sabotageförband) och angrepp med långräckviddiga precisionsstyrda vapensystem för att ytterligare påverka motståndarens beslutsfattande (Adamsky 2015:31-33). Doktrinen innefattar även nyttjande av cyberangrepp och informationsoperationer. Dessa kan användas både som påtryckningsmedel mot en motståndare och på detta sätt påverka dennes åsikter och politiska vilja, men kan även innefatta hot om hämndangrepp som orsakar ekonomiska skador i paritet med ett kärnvapenangrepp, men fortfarande ligger under tröskeln för ”ett väpnat angrepp” (Adamsky 2015:36).
Avskräckningsstrategi
Avskräckning utgörs av tre huvudsakliga delar kostnad, kapacitet och avsikt samt behovet av att göra dessa trovärdiga (Kaufmann 1954). Trovärdig avskräckning kommer alltid att kräva avsevärda resurser och kommer därmed att medföra stora kostnader. Det räcker inte med att hota en motståndare med vedergällning för att detta ska vara trovärdigt, det måste även finnas kapacitet och vilja att verkställa hotet (Kaufmann 1954:6-8, 22). Om avskräckningen inte är trovärdig kommer den inte heller att ha tillräcklig effekt för att säkerställa motpartens avhållsamhet. Användandet av konventionella stridskrafter är mer sannolikt än användandet av kärnvapen i en konflikt, då kostnaden för ett konventionellt krig kan antas vara lägre än för ett kärnvapenkrig (Stone 2012:119-120). Alltså är den inneboende trovärdigheten med konventionell avskräckning högre, men kärnvapnens enormt destruktiva kraft gör dem fortsatt till väldigt effektiva avskräckande vapen (Stone 2012).
Ett exempel på trovärdighetsproblematiken med avskräckning är Kinas och Rysslands ökande inflytande i delar av världen vilket medför att USA, likt under Kalla kriget, återigen måste avskräcka nästintill likvärdiga motståndare. Dock har bland annat ökade kostnader medfört att amerikanska trupper i allt mindre utsträckning är placerade utomlands med syftet att avskräcka ett angrepp än vad som var fallet under Kalla kriget. För att USA ska kunna behålla trovärdigheten i sin konventionella avskräckningsstrategi, gentemot Ryssland och Kina, måste således amerikanska förband snabbare kunna flyttas till de områden som hotas av angrepp än
tidigare. Om amerikanska förband inte snabbt kan komma till ett hotat område kommer USAs avskräckning inte att vara trovärdig och därför inte att fungera (Haffa 2018).
Om kostnaderna för ett angrepp anses överstiga den politiska nyttan med angreppet kommer det inte att äga rum och är således avskräckt. På detta sätt vägs det icke-militära politiska beslutsfattandet in som en del i avskräckning; krig är trots allt en politisk och inte en rent militär handling (Mearsheimer 1983:14). Av denna anledning är korta konventionella krig att föredra för en aggressor, då de ofta innefattar färre förluster och mindre kostnader, än ett utdraget utnötningskrig, eller ett krig innefattande kärnvapen. På detta sätt kan en starkare potentiell aggressor avskräckas av en svagare försvarare; inte genom att försvararen nödvändigtvis kan vinna kriget utan genom att priset för angreppet antas bli för högt jämfört med vinsterna för aggressorn (Mearsheimer 1983:23).
En stats avskräckningsstrategi varierar beroende på vilken typ av hot och vilken typ av aktör som ska avskräckas. Exempel på detta är hur USAs avskräckningsstrategi förändrades efter attackerna 11 september 2001. Dessa attacker påvisade för USA att dess avskräcknings-strategier inte fungerade mot alla typer av hot. Därför förändrades USAs säkerhetsstrategi efter attackerna till att utgöras av en blandning mellan avskräckning (hot om vedergällning främst riktat mot andra stater) och föregripande angrepp, pre-emption (främst riktat mot icke-statliga aktörer, exempelvis IS) (Freedman 2004).
Uppfattningen att terrorism inte kan avskräckas utan måste förekommas genom föregripande angrepp delas dock inte av alla. Genom att anpassa traditionell avskräckningsteori till att utgöra en del av en större anti-terroriststrategi kan konventionell avskräckning fortsatt vara effektiv även mot icke-statliga aktörer. Traditionell avskräckningsteori är normalt inriktad på statliga aktörer, där aktörerna ofta liknar varandra avseende tillgängliga resurser. För att få bättre effekt mot terrorister måste teorierna i en större utsträckning kunna omhänderta de asymmetriska förhållandena mellan statliga och icke-statlig aktörer; och de resursskillnader ett sådant asymmetriskt förhållande medför (Wenger & Wilner 2012).
Avskräckningsstrategier kan ses som smala, innefattande enbart militär avskräckning (Freedman 2004:26-27), eller breda, även innefattande avskräckning genom exempelvis ekonomiska sanktioner, diplomatisk utfrysning, eller informationsoperationer (George & Smoke 1974:11). Denna bredare form av avskräckningsstrategi stämmer överens med de metoder som beskrivs i Liang och Xiangsui (1999/2015) samt Adamsky (2015). För att möta liknande typer av hot utvecklades under 1960-talet en avskräckningsteori som benämns
Flexible Response. Teorin syftar till att avskräcka flera olika typer av hot genom ett flexibelt
nyttjande av både konventionella avvärjande förmågor och nukleära vedergällande förmågor beroende på vad omständigheterna kräver (George & Smoke 1974:31).
Zagare och Kilgour (2000) testar olika avskräckningsstrategier genom spelteori. Undersökningen visar, till del, väldigt överraskande resultat; ett trovärdigt hot om motåtgärder kan i vissa fall öka sannolikheten för en attack, och en låg trovärdighet avseende hot om motåtgärder kan, i vissa fall, medföra en ökad sannolikhet för fortsatt fred. Dessa oförutsedda resultat går således stick i stäv med huvuddelen av de sedan länge väletablerade avskräckningsteorierna (Zagare & Kilgour 2000:307-308).
Svenska avskräckningsstrategier
Axelsson, Sörenson och Ångström (2016) utformar en typologi som gör det möjligt att kategorisera en aktörs militära avskräckningsstrategi i en fyrfältsmatris över olika strategier. Axelsson, Sörenson och Ångström hävdar att Sverige traditionellt har använt sig av en avvärjande militär avskräckningsstrategi, men hur detta har uttryckts har förändrats över tiden. På 1950-talet beskrevs försvaret som en krigsavhållande ”mur” som skulle täcka hela landet och vara alltför kostsam för en aggressor att ta sig förbi, men under 2010-talet beskrivs försvaret som en flyttbar ”sköld” som ska kunna placeras där den behövdes (Axelsson, Sörenson & Ångström 2016:457, 461, 466).
Andra studier hävdar istället att svensk avskräckning under Kalla kriget utgjordes av en blandning mellan avskräckning genom avvärjning och avskräckning genom vedergällning (Dalsjö 2019:99). Denna blandning av strategier var ett resultat av att Sverige under Kalla kriget inte öppet kunde förlita sig på USAs och Natos hjälp för att avskräcka Sovjetunionen (så kallad
extended deterrence) på grund av sin neutralitet, utan var tvunget att förlita sig på sin egen
förmåga till avskräckning (så kallad central deterrence). Detta ledde till att Sverige under 1950- och 1960-talen byggde upp en stark försvarsmakt som skulle kunna avskräcka Sovjetunionen, dock saknades vapensystem som kunde slå mot sovjetiskt territorium och på detta sätt vedergälla ett potentiellt angrepp (Dalsjö 2019).
För att åtgärda denna brist på vedergällande vapensystem, försökte Sverige utveckla ett eget kärnvapenprogram under 1950- och 1960-talen (Agrell 2002). Syftet med det svenska kärnvapenprogrammet var att utveckla kärnvapen som motvikt till hotet från Sovjetunionen och på detta sätt avskräcka genom vedergällning, och inte längre enbart genom avvärjning. Under
1960-talet medförde de ökande försvarskostnaderna att ett val behövdes göras mellan kärnvapen och konventionella stridskrafter. Valet föll på fortsatt avvärjande avskräckning med konventionella stridskrafter varpå kärnvapenprogrammet avvecklades då det inte längre ansågs politiskt genomförbart.
Sveriges kraftfulla nedrustning under 1990- och början av 2000-talen ledde till insikten att Sverige inte längre kunde försvara sig ensamt, utan var beroende av stöd från främst USA för att kunna försvara sig och utöva avskräckning. Fördjupade samarbeten med Finland, de nordiska länderna och det ökade militära samarbetet inom EU och med Nato utgör även en del av denna nya avskräckningsstrategi (Dalsjö 2019).
Ett antal FOI-rapporter har författats kring Sveriges tröskelförmåga. Krister Andrén (2014) skisserar hur Sverige i framtiden skulle kunna utforma en trovärdig tröskelförmåga som även innehåller offensiva inslag. Madelene Lindström och Fredrik Lindvall (2015) beskriver
tröskeleffekt som en begränsad form av avskräckning. Syftet med deras rapport är, likt Andrén
(2014), att visa på olika perspektiv på en svensk tröskel. Robert Dalsjö (2017) fokuserar istället på betydelsen av ordet tröskeleffekt, genom detta vill Dalsjö skapa en begreppsapparat som kan nyttjas vid överväganden kring svensk tröskelförmåga.
Vidare finns även ett antal uppsatser skrivna på avancerad nivå kring svenska avskräckningsstrategier. Den senaste är Månsson (2020), där skillnaderna mellan Sveriges och Norges avskräckningsstrategier före Georgienkriget 2008 och efter kriget i Ukraina 2014 analyseras. Månssons slutsatser visar att Sverige och Norge har anpassat sin avskräckningstrovärdighet på likartade sätt, men att Norge synes vara mer stabilt i sitt val av avskräckningsstrategi än Sverige som framhålls som mer flexibelt.
1.8 Forskningsbidrag
En forskningslucka kan därmed identifieras rörande främst försvarsbeslutet från år 2020, som till författarens kännedom inte tidigare analyserats ur det militära avskräckningsperspektivet. Förändringen av krigets karaktär sedan Kalla kriget har medfört en ny hotbild och nya säkerhetspolitiska aspekter, som i sin tur har medfört behovet av en ny svensk militär avskräckningsstrategi. Genom att jämföra försvarsbesluten 1982 och 2020 kan skillnader i hur Sverige bedriver sin militära avskräckning mellan dessa tidpunkter beskrivas och hur väl Sverige anpassat sin militära avskräckningsstrategi efter förändringarna av krigets karaktär studeras.
Uppsatsen bidrar till att fylla den identifierade forskningsluckan, och det krigsvetenskapliga forskningsfältet, genom att beskriva hur Sverige utövar sin militära avskräckningsstrategi idag, och hur denna strategi har anpassats med anledning av krigets förändrade karaktär under de senaste fyra decennierna. Uppsatsen bidrar även med att utveckla ett analysverktyg baserat på typologin ur Axelsson, Sörenson och Ångström (2016), samt Mearsheimers (1983) konventionella avskräckningsteori som gör det möjligt att analysera aktörers militära avskräckningsstrategier och beskriva hur väl de teoretiskt kan möta förändringar av krigets karaktär.
En stats militära avskräckningsstrategi utgör en del av dess säkerhetsstrategi (George & Smoke 1974:590). Med anledning av detta kan en ökad förståelse för delkomponenten, den militära avskräckningsstrategin, leda till en ökad förståelse för helheten, säkerhetsstrategin. På detta sätt bidrar uppsatsen utomvetenskapligt genom att beskriva Sveriges militära avskräckningsstrategi, baserat på försvarsbesluten 1982 och 2020, vilket leder till en ökad förståelse för Sveriges övergripande säkerhetsstrategi vid de båda tidpunkterna.
2. TEORI
2.1 Teoretiskt ramverk
Grunden till uppsatsens teoretiska ramverk utgörs av typologin i artikeln ”Strategisk teoris bidrag till förståelse av svensk säkerhets- och försvarspolitik” av Jörgen Axelsson, Karl Sörenson och Jan Ångström (2016), samt John Mearsheimers avskräckningsteori ur boken
Conventional Deterrence (Mearsheimer 1983). 2.1.1 Val av teoretiskt ramverk
Typologin ur Axelsson, Sörenson och Ångström (2016) används för att beskriva vilken militär avskräckningsstrategi Sverige har använt sig av 1982 respektive 2020. Typologin är lättöverskådlig och möjliggör att Sveriges val av militär avskräckningsstrategi kan identifieras. Typologin är smal i sin tolkning av avskräckningsstrategi, i den bemärkelsen att den enbart berör militära avskräckningsstrategier. Då avsikten med uppsatsen är att analysera Sveriges militära avskräckningsstrategi lämpar sig typologin för detta.
John Mearsheimers (1983) teori bygger på konventionell avskräckning mellan två statliga aktörer, som inte nödvändigtvis är jämnstarka. Båda aktörerna behöver inte kunna vinna ett krig för att avskräcka varandra, utan en svagare försvarande aktör behöver enbart kunna göra ett angrepp från en starkare aktör tillräckligt kostsamt för att göra dennes kostnads-nyttokalkyl tillräckligt negativ för att uppnå avskräckning. Teorin är relativt daterad, men anses ha god generisk förklaringskraft avseende vad som krävs för att uppnå militär avskräckning, samt innehåller inslag av hur aktörer bör anpassa sina krigföringsmetoder och medel för att inte förbereda sig för det förra kriget, utan det nästa.
2.1.2 Axelsson, Sörenson och Ångström
Axelsson, Sörenson och Ångström (2016) utvecklar en generell typologi över militära avskräckningsstrategier. Typologin skiljer mellan vedergällande och avvärjande militära metoder, samt rörliga och stationära militära medel.
Avvärjande militära metoder innefattar ett defensivt fokus syftande till att övertyga en
motståndare att möjligheten till en snabb framgång är låg, eller att kostnaderna för ett angrepp är för höga kontra de eventuella vinster man väntas erhålla. Vedergällande militära metoder innefattar ett betydligt mer offensivt fokus syftande till att övertyga motståndaren om att avbryta sitt angrepp genom hot mot dennes kärnvärden och politiska vilja (Axelsson, Sörenson & Ångström 2016:454).
Rörliga militära medel avser vapensystem som i hög grad är rörliga, dessa innefattar
exempelvis flygstridskrafter, mekaniserade förband och delar av flottan. Stationära militära
medel innefattar istället exempelvis fast kustartilleri, befästningssystem eller utgångsgrupperingar för armén längs landets gränser (Axelsson, Sörenson & Ångström 2016:454). Utifrån dessa begrepp skapas en fyrfältsmatris som visar olika strategier för militär avskräckning.
Figur 2: Avskräckningens olika strategier (Axelsson, Sörenson & Ångström 2016:455)
I typologin benämns en avvärjande och stationär strategi för ”Mur”. Strategin är avskräckande då den betingar ett högt pris från en aggressor och motverkar en snabb seger. Muren är stationär då den syftar till att täcka i stort sett hela statens gränsområde samt är synlig och övermäktig (Axelsson, Sörenson & Ångström 2016:455).
En avvärjande och rörlig strategi benämns ”Sköld”. Strategin avskräcker genom att ta ut en hög kostnad hos aggressorns militära förband, men försvararen kan inte täcka hela sitt gränsområde samtidigt. Skölden måste därför kunna flyttas till det hotade området. Sköldens trovärdighet utgörs av hur rörliga och vältränade försvararens förband är (Axelsson, Sörenson & Ångström 2016:456).
En vedergällande och stationär strategi benämns ”Fallucka”. Strategin avskräcker genom att försvararen påpekar att vedergällning kan komma, men var och när förblir en hemlighet. Aktiveras falluckan kommer priset för aggressorn bli högre än den potentiella nyttan av angreppet. Falluckan är beroende av trovärdighet, men stöter här på en närmast unik problematik. Försvararen behöver göra någonting som man vill behålla hemligt trovärdigt. Genom att hemlighålla den vedergällande militära förmågan säkerställer försvararen att förmågan kan användas om avskräckningen misslyckas (Axelsson, Sörenson & Ångström 2016:456).
En vedergällande och rörlig strategi benämns ”Snubbeltråd”. Strategin avskräcker genom att försvararen tidigt i en konflikt tar förluster vilket i sin tur utlöser vedergällningen. Snubbeltråden består av små lättrörliga förband eller installationer samt en vedergällande militär förmåga (Axelsson, Sörenson & Ångström 2016:456).
2.1.3 Mearsheimer
Krig är en politisk, och inte enbart en militär, handling (Mearsheimer 1983:14, 23-24). Med anledning av detta kan avskräckning inte enbart genomföras eller mätas på den militära nivån utan politiska faktorer måste också vägas in. Om den politiska ledningen anser att kostnaden för att genomföra ett angrepp blir alltför högt (kontra de potentiella vinsterna) kommer, med största sannolikhet, angreppet inte att genomföras. En försvarare behöver således inte kunna besegra en större aggressor utan enbart göra de förväntade kostnaderna för angreppet oproportionerligt höga, i förhållande till de förväntade vinsterna, för att avskräcka ett potentiellt angrepp (Mearsheimer 1983:24).
Teorin bygger på antagandet att militär avskräckning är en funktion av den specifika strategi som är tillgänglig för en potentiell aggressor (Mearsheimer 1983:63). En aggressor måste väga inte bara sin egen kapacitet, utan även försvararens kapacitet och terrängens beskaffenhet, för att skapa sig en kostnads-nyttokalkyl. Om aggressorns kapacitet inte överstiger försvararens kapacitet, förstärkt med terrängens beskaffenhet, tillräckligt mycket för att säkerställa en snabb seger, ökar sannolikheten att den potentiella aggressorn inte går till angrepp och således har försvararens avskräckning fungerat. Den ökade kostnaden för ett utdraget krig kommer att medföra att en potentiell aggressor alltid kommer vilja eftersträva ett snabbt avgörande (Mearsheimer 1983:24).
Den potentiella aggressorns tillgängliga strategier kategoriseras som en av tre; begränsade mål,
blixtkrig eller utnötning. Strategin begränsade mål innebär att aggressorn i första hand är ute
efter att ockupera ett visst terrängparti, inte att förgöra försvararens styrkor (Mearsheimer 1983:53-56). Nyckeln till framgång med denna strategi är för aggressorn att åstadkomma en strategisk överraskning kontra försvararen. Denna strategi är den minst riskfyllda, men också den minst ambitiösa då aggressorn försöker minimera kontakt med försvararens styrkor. Denna låga ambition medför dock även en ökad risk för ett utdraget krig. Försvararens styrkor har inte blivit slagna och kan därför fortsätta kriget, som riskerar att övergå till ett utnötningskrig. Av denna anledning föredrar stater att hitta ett sätt på vilket de snabbt och fullständigt kan slå sin motståndare (Mearsheimer 1983:63).
Blixtkrigsstrategin medför möjligheten att uppnå denna snabba och fullständiga seger. Med
anledning av detta kommer en angripande stats politiska ledning alltid att försöka påverka sin militär till att uppnå en sådan seger, även om detta inte alltid är möjligt med anledning av exempelvis risken att aggressorn når sin kulminationspunkt före segern. Strategin bygger på att kringgå försvararens starka punkter och förband, för att istället gå på djupet av dennes gruppering. På detta sätt splittras försvararens styrkor och medför att de inte längre kan koordineras mot aggressorn. Segern vinns, inte genom att förinta försvararens styrkor, utan genom att göra dem irrelevanta för stridens utgång. Om en potentiell aggressor tror att denne kan uppnå en snabb seger genom blixtkrigsstrategin kommer försvararens militära avskräckning sannolikt att misslyckas (Mearsheimer 1983:35-43, 63-64).
Om en potentiell aggressor anser sig kunna nå sina målsättningar enbart genom att använda sig av en utnötningsstrategi ökar sannolikheten för att en försvarares militära avskräckningsstrategi lyckas (Mearsheimer 1983:64). Utnötningsstrategin bygger på att aggressorn successivt trycker försvararens styrkor framför sig och genom en serie slag nöter ner försvararen tills denne inte längre är förmögen till motstånd. Svårigheterna med att beräkna kostnaderna och utfallet av ett utdraget krig gör att utnötningsstrategin är den minst eftertraktade lösningen för en potentiell aggressor (Mearsheimer 1983:33-35) – och därför den mest eftertraktade för en försvarare. Om en potentiell aggressor inte kan verkställa en blixtkrigsstrategi kommer denne med stor sannolikhet i första hand att överväga en strategi med begränsade mål. Denna strategi, även om den inte är lockande, är ändå mer lockande än alternativet utnötningsstrategi. Om en potentiell aggressor överväger en strategi med begränsade mål måste denne ställa sig frågan ”kan detta angrepp leda till ett utdraget krig?”. Om svaret är ”ja” kommer försvararens avskräckning sannolikt att fungera; om svaret är ”nej” kommer avskräckningen däremot sannolikt inte att fungera (Mearsheimer 1983:64).
Oavsett vilken strategi som väljs finns alltid risken att strategin misslyckas. Denna risk går aldrig att helt eliminera, enbart minska. Högre risk för att den valda strategin misslyckas, medför större sannolikhet att den förkastas. Ju större resursövertag en aggressor har över en försvarare desto mindre är risken att strategin misslyckas, eftersom aggressorn har råd att förlora mer resurser än försvararen men ändå vinna (Mearsheimer 1983:24-28).
Dock räcker inte ett resursövertag för den potentiella aggressorn för att förklara varför militär avskräckning ibland misslyckas. Det finns många exempel i militärhistorien då en aggressor varit numerärt underlägsen försvararen, men ändå valt att gå till angrepp (Mearsheimer
1983:27-28). En massiv resursöverlägsenhet för aggressorn kan dock medföra att denne avsiktligt väljer att genomföra en utnötningsstrategi men med resultatet att en snabb seger ändå uppnås. Denna massiva resursöverlägsenhet kan utgöras både av en kvantitativ, men även en kvalitativ överlägsenhet (Mearsheimer 1983:59).
Figur 3: Mearsheimers konventionella avskräckningsteori (författarens egen figur efter Mearsheimer 1983:63-65)
2.2 Sammanfattning teoretiskt ramverk
Typologin ur Axelsson, Sörenson och Ångström (2016) bidrar till uppsatsen genom att erbjuda möjligheten att fastställa Sveriges valda militära avskräckningsstrategi i uppsatsens analysenheter (försvarsbesluten 1982 respektive 2020). Mearsheimers (1983) konventionella avskräckningsteori bidrar genom att utforma hur militär avskräckning generiskt utövas, och vad som krävs för att avskräckningen ska lyckas. Figur 3 illustrerar hur konventionell militär avskräckning generiskt uppnås.
3. METOD
I kapitlet redovisas uppsatsens forskningsdesign, val av fall, forskningsetik, operationalisering, samt dess noggrannhet och generaliserbarhet.
3.1 Forskningsdesign
Uppsatsen utgår från att textanalysera två försvarsbeslut, 1982 och 2020, för att beskriva hur Sveriges militära avskräckningsstrategi har anpassats över tid. Uppsatsen tar sin ontologiska utgångspunkt i rationalismen, där statsaktörer antas handla nyttomaximerande för att trygga sin egen säkerhet. Uppsatsens epistemologiska utmaning ligger i att avskräckning är ett subjektivt begrepp; vilken effekt en aktörs militära avskräckningsstrategi har är beroende av hur denna strategi uppfattas och tolkas av motaktören. Avsaknaden av konkret mätbar data gör att uppsatsen lämpar sig för att genomföras med en tolkande ansats, där författaren tolkar försvarsbesluten utifrån uppsatsens teoretiska ramverk (Della Porta & Keating 2013:23). För att kunna genomföra tolkningen används tematisk analys (Jepson Wigg 2019:261), detta då samma begrepp inte alltid används för att beskriva ett fenomen. Exempelvis används olika begrepp för att beskriva avskräckning i uppsatsens empiri.4 Genom att läsa och tolka empirin
kopplas relevanta delar av texten till uppsatsens indikatorer. Detta gör det sedan möjligt att jämföra samma indikator mellan uppsatsens två analysenheter och hitta likheter och skillnader mellan försvarsbesluten.
För att rama in fenomenet Sveriges militära avskräckningsstrategi i texterna används frågor med slutna svarsalternativ formulerade ur uppsatsens teoretiska ramverk. Indikatorer, frågor och svarsalternativ framgår av delkapitlen 3.4 Operationalisering generellt och 3.4.2 Indikatorer specifikt. Empirin har studerats ingående flera gånger för att kunna fördelas mellan uppsatsens indikatorer (teman) och på detta sätt struktureras. Innehållet i respektive indikator väljs ut och analyseras för att kunna svara på vad indikatorn påvisar i empirin. Resultatet av analysen är en värdering på en kombinerad nominal- och ordinalskala vilken underlättar fortsatt jämförelse.
Respektive delfråga analyseras och besvaras enskilt. Nyttjandet av en kombinerad nominal- och ordinalskala i analysen av respektive delfråga medför att jämförelsen mellan försvarsbesluten i
4 Under Kalla kriget användes ord som exempelvis avhållande för att beskriva vad som idag kallas avskräckande
underlättas. Detta gör att teoretiska skillnader mellan Sveriges militära avskräckningsstrategi i uppsatsens analysenheter tydliggörs.
Uppsatsens deduktiva ansats gör det möjligt att se om Sveriges val av militär avskräckningsstrategi kan prövas med hjälp av befintlig teori (Rienecker & Jørgensen 2017:172). Uppsatsens epistemologiska utmaning medför att det är svårt att mäta hur effektiv Sveriges militära avskräckningsstrategi egentligen är, därför är det lämpligt att istället utgå från en teori rörande vad som bidrar till militär avskräckning för att mäta hur effektiv strategin teoretiskt är. Genom att på detta sätt nyttja teori för att analysera empirin blir uppsatsen teorikonsumerande (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, Towns & Wängnerud 2017:42-43). Genom komparativ temporal analys kan förändringar och likheter i Sveriges militära avskräckningsstrategi identifieras och jämföras mellan tiden för Kalla kriget (1982) och idag (2020) (Yin 2018:51). Att på detta sätt gå på djupet i undersökningen för att hitta bakomliggande förklaringsfaktorer medför att metoden kan liknas vid en longitudinell fallstudie, men utan bredden i empiriunderlag som en fallstudie eftersträvar (Denscombe 2017:66; Yin 2018:51, 126-130). I uppsatsen struktureras analyserna av försvarsbesluten på samma sätt, med stöd av operationaliseringen, vilket innebär att analysen av empirin sker likformigt och således blir även resultatet av analysen tillförlitligt och återskapningsbart.
3.2 Val av fall
Försvarsbeslutet 1982 väljs som analysenhet då detta fattades under Kalla kriget, då Sverige hade ett omfattande och starkt försvar, och krig utkämpades med i huvudsak traditionella militära medel och metoder (Freedman 2004). Försvarsbeslutet 2020 väljs som analysenhet då detta fattades under i en tid då omfattande förändringar av krigets karaktär ägt rum (Van Vuuren 1998; Rasmussen 2006; Agrell 2020:28-31), och till författarens kännedom inte tidigare analyserats ur det militära avskräckningsperspektivet. Försvarsbeslutet 2020 utgör även en ny epok i svensk säkerhetsstrategi, då Sverige för första gången på mycket länge rustar upp och expanderar försvaret.
På detta sätt kan en förändring beskrivas mellan en tidpunkt då krig utkämpades mellan stater och maktblock med traditionella militära medel (1982), och en tidpunkt då krig utkämpas även med icke-konventionella eller hybrida medel (2020). Detta medger möjligheten att jämföra Sveriges militära avskräckningsstrategi vid två tidpunkter med väsentligt olika förutsättningar, och analysera hur Sverige har anpassat sin militära avskräckningsstrategi för att möta förändringar av krigets karaktär.
3.3 Forskningsetik
Vetenskapsrådets riktlinjer avseende etik (Vetenskapsrådet 2017) varit vägledande under arbetet med uppsatsen. Försvarsbesluten som studeras utgörs av politiska kompromisser, vilket medför att dessa är färgade av politiska hänsynstaganden. Detta påverkar dock inte dokumentens värde då uppsatsen avser analysera hur resultaten av dessa politiska processer påverkar Sveriges militära avskräckningsstrategi. Författarens bakgrund inom Försvarsmakten kan påverka hur resultaten analyseras eller tolkas subjektivt beroende på dennes bias och förutfattade mening. För att minimera författarens subjektivitet vid analysen av empirin, och öka uppsatsens objektivitet, används Fejes och Thornbergs (2019:274-275) kritiska frågor. Det urval, både i form av vilken typ av empiri och vilka delar av empirin som används i analysen, görs för att ge en tydlig och rättvisande bild av densamma, inte för att driva författarens egna åsikter. Urvalet är baserat på uppsatsens teoretiska ramverk för att på bästa sätt kunna svara upp mot detta. De teorier som tillämpas i uppsatsen baseras på tidigare arbeten. Kopplingarna till dessa redovisas samvetsgrant och förklaringar till hur tillämpningen går till redovisas. Tillvägagångssättet med arbetet redovisas transparent i hela uppsatsen och kan således granskas och återskapas.
3.4 Operationalisering
För att kunna svara på forskningsfrågan med tillhörande delfrågor görs dessa mätbara. Detta görs genom att ur uppsatsens teoretiska ramverk identifiera ett antal indikatorer vars grad av närvaro i empirin avgör hur frågorna besvaras. Typologin i Axelsson, Sörenson och Ångström (2016) samt teorin i Mearsheimer (1983) tillämpas båda för att utgöra uppsatsens analysverktyg, och kunna svara på uppsatsens frågeställning.
3.4.1 Delfrågor
Uppsatsens forskningsfråga lyder:
Hur har Sveriges militära avskräckningsstrategi förändrats mellan försvarsbesluten 1982 och 2020?
Forskningsfrågan analyseras med hjälp av uppsatsens tre delfrågor. Den första delen som undersöks är hur hotbilden mot Sverige beskrivs i försvarsbesluten. Den första delfrågan lyder:
Hur beskrivs hotbilden mot Sverige i försvarsbesluten 1982 respektive 2020?
Den andra delen som undersöks är vilken militär avskräckningsstrategi som avses nyttjas som ett resultat av försvarsbesluten. Den andra delfrågan lyder: Hur beskrivs de militära metoder
och medel som avses nyttjas för Sveriges försvar och vilka militära avskräckningsstrategier resulterar detta i, enligt försvarsbesluten 1982 respektive 2020?
Den tredje delen som undersöks är hur väl Försvarsmaktens förmåga motsvarar att kunna genomföra den valda militära avskräckningsstrategi som uttrycks i försvarsbesluten. Den tredje delfrågan lyder: Vilken förmåga ges Försvarsmakten i försvarsbesluten 1982 och 2020 att
genomföra den militära avskräckningsstrategi som uttrycks i respektive försvarsbeslut? 3.4.2 Indikatorer
Nedan redovisas vilka indikatorer, hämtade ur uppsatsens teoretiska ramverk, som kopplas till respektive delfråga. Respektive indikator innehåller en generisk underfråga syftande till att mäta indikatorn. Underfrågorna förtydligas av kompletterande frågor eller text för att göra dem applicerbara på uppsatsens specifika kontext.
Delfråga 1: Hur beskrivs hotbilden mot Sverige i försvarsbesluten 1982 respektive 2020? Empirin analyseras med stöd av uppsatsens definition av hotbild5, för att illustrera vilket hot
som upplevs mot Sverige. Det upplevda hotet är inte alltid det samma som det faktiska hotet, men en aktör agerar utifrån hur denne tolkar hotet mot sig (Westberg 2021:41).
Hotbild
Vilken typ av hotbild anses det föreligga mot landets nationella säkerhet? Anses hotet vara
inom de traditionella militära domänerna (på marken, till sjöss eller i luften), inom andra domäner, eller en kombination av dessa?
Aktör
Pekas någon specifik aktör ut som särskilt hotande? Kommer hotet från en eller flera statliga
eller icke-statliga aktörer (exempelvis organiserad brottslighet eller terrorism) eller grupper av dessa?
5 ”… en aktörs tolkning av någonting (en händelse, aktör, resurs, avsikt och så vidare) som ett hot” (Jonsson
Delfråga 2: Hur beskrivs de militära metoder och medel som avses nyttjas för Sveriges försvar
och vilka militära avskräckningsstrategier resulterar detta i, enligt försvarsbesluten 1982 respektive 2020?
Empirin analyseras med hjälp av en typologi baserad på Axelsson, Sörenson och Ångström (2016). Den ursprungliga typologin (se delkapitel 2.1.2 Axelsson, Sörenson och Ångström) anses dock vara alltför oprecis, då den enbart innehåller två skalsteg rörande militära metoder respektive medel, men tillämpas i uppsatsen till att istället omfatta tre skalsteg. Detta gör det möjligt att tydligare beskriva Sveriges militära avskräckningsstrategi och placera den på rätt plats i den resulterande matrisen. Tillämpningen av typologin medför att utfallsrummet av tillgängliga strategier i matrisen blir nio stycken istället för fyra.
Utöver avvärjande och vedergällande militära metoder i typologin ur Axelsson, Sörenson och Ångström (2016:454) tillförs skalsteget växlande militära metoder mellan dessa, och innebär att fokus kan skifta mellan avvärjande och vedergällande metoder, beroende på omständigheterna. Utöver rörliga och stationära militära medel i typologin ur Axelsson, Sörenson och Ångström (2016:454) tillförs skalsteget kombinerade militära medel mellan dessa, vilket innebär att en aktör nyttjar en kombination av både rörliga och stationära militära medel. Den ursprungliga typologin och matrisen (Axelsson, Sörenson & Ångström 2016:455) tillämpas således för att få följande utformning i uppsatsen.
Figur 4: Avskräckningens olika strategier (författarens egen figur efter Axelsson, Sörenson och Ångström (2016:455))
En avvärjande och kombinerad strategi benämns ”Sköldpadda”. Strategin är avskräckande genom att betinga ett högt pris för en aggressor och motverka en snabb seger genom att med stationära militära medel påverka aggressorn i gränsområdena, men även med mer rörliga militära medel förstärka det fasta gränsförsvaret, eller bedriva ett försvar på djupet.
En vedergällande och kombinerad strategi benämns ”Krokodil”. Strategin avskräcker i första hand genom att hota en aggressor med vedergällning, men vedergällningen kan komma från en oväntad riktning. Således behöver inte vedergällningen utgöras av rent militära medel, utan kan innefatta vedergällning genom exempelvis en väl utbyggd offensiv cyberförmåga.
En växlande och stationär strategi benämns ”Borg”. Strategin avskräcker genom att verka ogenomtränglig och minska sannolikheten för en snabb seger genom att vara synlig och finnas längs i stort sett hela statens gränsområde. Sker ändå ett angrepp så nyttjas vedergällande metoder, exempelvis nukleära, biologiska eller kemiska vapen, mot aggressorn på försvararens eget territorium då kapaciteten saknas för att leverera dessa mot aggressorns territorium. En växlande och rörlig strategi benämns ”Vindbrygga”. Strategin avskräcker genom att öka kostnaderna för ett angrepp med en avvärjande militär metod, men innehåller även en offensiv komponent som ger möjligheten till vedergällande angrepp mot aggressorns territorium. En växlande och kombinerad strategi benämns ”Flexibel”, och utgör en form av Flexible
Response (George & Smoke 1974:31). Strategin bygger på en kombination av alla medel och
metoder och syftar till att försvararen ska kunna anpassa sin avskräckning flexibelt för att kunna avskräcka olika hot på olika sätt. Strategin är dock mycket kostsam då den kräver att försvararen har tillgång till både rörliga och stationära militära medel, som både kan nyttjas med avvärjande och vedergällande militära metoder.
Avvärjande eller vedergällande
Inriktas de militära metoderna främst på att vara avvärjande, vedergällande eller växlande mellan dessa? Frågan bidrar till att placera Sveriges militära avskräckningsstrategi på matrisens
vertikala axel.
Rörlig eller stationär
Utgörs de militära medlen främst av rörliga förband, stationära förband och anläggningar, eller en kombination av dessa? Frågan bidrar till att placera Sveriges militära
Delfråga 3: Vilken förmåga ges Försvarsmakten i försvarsbesluten 1982 och 2020 att
genomföra den militära avskräckningsstrategi som uttrycks i respektive försvarsbeslut?
Empirin analyseras med hjälp av Mearsheimers (1983) konventionella avskräckningsteori. Genom indikatorerna beskrivs vilka delar som bör omfattas för att uppnå en trovärdig militär avskräckning. I den ursprungliga teorin nyttjas en strikt tolkning av begreppet blixtkrig som innefattar nyttjandet av pansarförband för att slå på djupet av en försvarares gruppering. Dock finns det andra, vidare, tolkningar av begreppet som även inkluderar andra medel och metoder än pansarförband och avgörande på slagfältet (Mearsheimer 1983:35). I syfte att göra teorin applicerbar på uppsatsens problemformulering antas denna vidare tolkning av begreppet
blixtkrig för att beskriva ett krig innefattande en snabb seger för aggressorn. Att göra
försvararens styrkor irrelevanta för stridens utgång behöver således inte ske på slagfältet, det kan ske genom att föra krig på ett nytt och oväntat sätt, med nya medel eller metoder, likt Liang och Xiangsui (1999/2015).
Resurser
Vilken vikt läggs vid en resursstark egen försvarsmakt i syfte att en aggressor inte ska kunna uppnå massiv resursöverlägsenhet? Vilka svenska resurser (krigsförband) finns tillgängliga vid
tidpunkten och hur står sig dessa i en jämförelse med de resurser en eventuell aggressor kan nyttja? Traditionellt militärt tänkande innefattar att en angripare behöver ett styrkeförhållande av minst 3:1 mot försvararen för att säkerställa seger, av denna anledning används detta förhållande i analysen. Om den potentiella aggressorn kan uppnå ett förhållande av mer än 3:1 i tillgängliga resurser som kan sättas in mot Sverige anses detta vara ett massivt resursövertag. Här vägs även andra resurser än rent militära förband in för att möta förändringar av krigets karaktär. Då empirin inte ger några indikationer avseende kvalitén av vare sig svenska eller andra förband, och teorin inte bidrar med ett mätinstrument för detta, fokuseras jämförelsen enbart på kvantitet, inte kvalité, av tillgängliga förband.
Ensamt eller med andra
Ska landet i första hand försvaras ensamt eller tillsammans med andra försvarspartners? Söker
Sverige aktivt försvarssamarbeten med andra aktörer? Samarbeten med andra länder medför att även försvarspartnerns resurser, åtminstone till del, finns tillgängliga för att uppväga en resursöverlägsenhet från en potentiell aggressor.
Undvika snabbt nederlag
Vilken vikt tillskrivs att ha omedelbart gripbara förband? Utgörs Försvarsmakten av stående
eller värnpliktsförband? Sker anfallet överraskande kan stående förband snabbt sättas in, i motsats till ett värnpliktsförsvar där förbanden först måste mobiliseras.
Vilken vikt tillskrivs att det militära maktmedlet ska kunna verka utanför de traditionella militära domänerna (på marken, till sjöss och i luften)? För att kunna möta förändringar av
krigets karaktär måste det militära maktmedlet ibland kunna verka utanför de traditionella militära domänerna (Liang & Xiangsui 1999/2015).
Vilken vikt tillskrivs en trovärdig militär närvaro i utsatta delar av landet? En trovärdig militär
närvaro måste finnas i utsatta delar av landet för att minimera sannolikheten för att en aggressor ska använda sig av en strategi med begränsade mål. Gotland innehar ett utsatt och strategiskt viktigt läge i Östersjön, om ön besätts av en aggressor blir det mycket svårt för Sverige att återta.
Utnötningskrig
Vilken vikt läggs vid att kunna utkämpa ett utnötningskrig, och hur ser möjligheterna till uthållighet ut? Frågan gäller främst Försvarsmakten, men även till del det civila samhället varpå
Sveriges försvarsvilja och Försvarsmaktens försörjning vilar. 3.4.3 Uppsatsens analysverktyg
I tabell 1 redovisas delfrågorna som tillsammans bidrar till att svara på uppsatsens forskningsfråga, och indikatorerna som gemensamt syftar till att svara på respektive delfråga. För att kunna jämföra indikatorerna skapas en två- till tregradig skala för respektive indikator. Empirin tolkas enligt denna skala som i sin tur bidrar till att kunna svara på graden av närvaro av respektive indikator. Indikatorerna vägs inte mot varandra, utan en sammanvägd tolkning sker inom varje delfråga.
Tabell 1: Uppsatsens analysverktyg
Delfråga: Indikator: Tolkningsskala:
Delfråga 1: Hur beskrivs hotbilden
mot Sverige i försvarsbesluten 1982 respektive 2020?
Hotbild Konventionell, hybrid eller icke-konventionell
Aktör Statlig eller icke-statlig aktör Delfråga 2: Hur beskrivs de
militära metoder och medel som avses nyttjas för Sveriges försvar och vilka militära avskräcknings-strategier resulterar detta i, enligt försvarsbesluten 1982 respektive 2020?
Avvärjande eller vedergällande Avvärjande, växlande eller vedergällande
Rörlig eller stationär Rörlig, kombinerad eller stationär
Delfråga 3: Vilken förmåga ges
Försvarsmakten i försvarsbesluten 1982 och 2020 att genomföra den militära avskräckningsstrategi som uttrycks i respektive försvars-beslut?
Resurser Stor, medel eller liten Ensamt eller med andra Ensamt eller med andra
Undvika snabbt nederlag
Omedelbart gripbara förband –
Stor, medel eller liten
Verka utanför militära domäner –
Stor, medel eller liten
Militär närvaro på Gotland –
Stor, medel eller liten Utnötningskrig Stor, medel eller liten
3.5 Noggrannhet och generaliserbarhet
Indikatorerna med underlydande frågor utgör grunden för analysens noggrannhet. Indikatorerna är baserade på uppsatsens teoretiska ramverk för att förklara hur väl och på vilket sätt önskad militär avskräckning nås i empirin. Urvalet av uppsatsens empiri redovisas utförligt i uppsatsens analysdel i syfte att ge en så korrekt bild av densamma, och vad resultaten grundas på, som möjligt. Indikatorerna prövas i en kombinerad nominal- och ordinalskala, det vill säga en skala där vissa av värdena kan rangordnas men det går inte att på något meningsfullt sätt ange skillnader i avstånd mellan värdena (David & Sutton 2016:190). Författaren placerar resultatet på skalan för att kunna rangordna och jämföra resultaten då innehållet i empirin utgörs av väldigt få exakta värden.
Axelsson, Sörenson och Ångström (2016) samt Mearsheimer (1983) utgör tillförlitliga och accepterade teoretiska källor. Typologin i Axelsson, Sörenson och Ångström (2016) är utvecklad för att beskriva Sveriges militära avskräckningsstrategier vid olika tidsperioder. Detta gör att deras teoretiska modell enkelt kan nyttjas för att kritiskt pröva andra tidsperioder än de som Axelsson, Sörenson och Ångström använder i sin artikel. Tillämpningen av typologin påverkar inte generaliserbarheten av densamma då samma definitioner av modellens militära medel respektive metoder nyttjas för att beskriva de valda strategierna. Mearsheimers teori (1983) avseende konventionell militär avskräckning kan enkelt omsättas till ett svenskt perspektiv då den inte är avhängig på kärnvapen, och medför förklaringsfaktorer kring hur en mindre stat kan militärt avskräcka en större stat. Förändringen av definitionen av begreppet
blixtkrig anses inte påverka modellen, utan utgör enbart ett sätt att lyfta in en mer kontemporär
tolkning av krigets karaktär.
Uppsatsens empiri utgörs till huvuddel av ett urval av primärkällor i form av två relevanta försvarsbeslut, dessa skapar en bild av hur Sverige som stat avser att bedriva sin militära avskräckning. Trovärdigheten i dessa dokument anses vara mycket hög. Försvarsbesluten kan kritiseras för att vara baserade på politiska överenskommelser, inom ramen för en större politisk process. Detta ses som ovidkommande för uppsatsen då det är innehållet och beslutsavsikten i försvarsbesluten som avses studeras, inte vilka politiska hänsynstaganden som lett fram till besluten. Empirin presenteras utförligt under analysen då försvarsbeslutet 2020 är tidigare outforskat, och ökar på detta sätt även transparensen i uppsatsen. Övriga källor som använts är antingen peer-reviewed, eller källor som finns med på Norska Listan6 (då så inte är fallet framgår detta av en separat fotnot).7
I delkapitlen 3.1 Forskningsdesign och 3.4 Operationalisering framgår hur hela forskningsprocessen gått till väga. Analysen bygger på författarens egenutvecklade operationalisering där indikatorer och frågor framgår i delkapitlet 3.4.2 Indikatorer. Ingen tidigare studie har hittats jämförande militära avskräckningsstrategier i Försvarsbesluten 1982 och 2020 varpå utformningen av denna uppsats, och operationaliseringen av dess teoretiska ramverk, har gjorts självständigt. De tolkningar som görs av uppsatsens teoretiska ramverk och empiri grundar sig på författarens förutfattade mening och skulle kunna medföra att uppsatsen
6 En modell som mäter både kvantitet och kvalitet i forskning genom att ta hänsyn både till publiceringsvolymen
och till publiceringskanalen.
7 I de fall då källor används som inte utgörs av officiella regeringsdokument, är peer-reviewed eller kategoriseras
som 1 eller 2 på Norska Listan, trianguleras innehållet mellan flera olika källor för att på detta sätt öka trovärdigheten i resultaten.
inte mäter det som den utges mäta. För att undvika denna och liknande fallgropar har Fejes och Thornbergs (2019:274-275) kritiska frågor använts. Genom att applicera dessa frågor på uppsatsen minskas sannolikheten att felaktiga metoder används i datainsamlingen eller analysen, och att resultaten förankras i uppsatsens empiri.
3.6 Metodsammanfattning
Innehållet i uppsatsens empiri fördelas i teman (indikatorer) baserade på uppsatsens teoretiska ramverk syftandes till att kunna svara på uppsatsens frågeställning genom tematisk analys. Forskningsfrågan har brutits ner i tre delfrågor, dessa delfrågor besvaras genom uppsatsens operationalisering av det teoretiska ramverket. Graden av närvaro av respektive indikator mäts med hjälp av underfrågor i en kombinerad nominal- och ordinalskala.
4. ANALYS 4.1 Inledning
Försvarsbesluten analyseras parallellt med varandra med hjälp av uppsatsens analysverktyg. Respektive delfråga besvaras successivt och slutsatser presenteras före analysen av nästa delfråga. Slutsatserna från delfrågorna ligger sedan till grund för uppsatsens diskussion.
4.2 Hotbilden mot Sverige
Delfråga 1: Hur beskrivs hotbilden mot Sverige i försvarsbesluten 1982 respektive 2020? 4.2.1 Försvarsbeslutet 1982
4.2.1.1 Hotbild
Ett konventionellt militärt angrepp beskrivs som det största hotet mot svensk nationell säkerhet (Regeringen 1982b:24, 29, 45; 1982c:37), dock framhålls sannolikheten för ett isolerat angrepp mot Sverige som liten. Ett angrepp ses framförallt som en del av en större stormaktskonflikt där svenskt territorium används som ”genomgångsområde till lands, till sjöss eller i luften” (Regeringen 1982a:6) av ett eller båda stormaktsblocken (Nato och Warszawa-pakten) (Regeringen 1982b:13, 22). Även kärnvapen förs fram som ett hot (dock efter ett inledande konventionellt angrepp) och behovet av att kunna skydda befolkningen i händelse av ett angrepp med kärnvapen eller kemiska stridsmedel lyfts fram (Regeringen 1982a:6; 1982b:45-46).
Det internationella klimatet beskrivs som bestående av tilltagande spänningar och osäkerhet sedan det föregående försvarsbeslutet, 1977 (Regeringen 1982a:3). Östersjön tillskrivs en allt ökande strategisk betydelse och Östersjöutloppet anses vid en eventuell konflikt mellan stormakterna utgöra ett särskilt utsatt område (Regeringen 1982b:11). Dessa påståenden motsägs dock längre fram i försvarsbeslutet då situationen i Europa beskrivs som alltmer stabil (Regeringen 1982b:12), och Norden som ett lågspänningsområde för stormakterna (Regeringen 1982b:10).
Utöver ett militärt angrepp lyfts också andra hot fram. Främmande propaganda anses vara ett hot mot Sveriges försvarsvilja och motståndskraft (Regeringen 1982a:7). Internationaliseringen av svensk ekonomi ses som en potentiell sårbarhet då denna ökar utsattheten för ekonomisk krigföring mot Sverige genom exempelvis bojkott av svenska varor, uteblivna leveranser eller avbrott i olika samarbeten. Att stormakterna kan komma att anta denna typ av ekonomisk krigföring anses som trolig i framtiden (Regeringen 1982b:22). Den ökande datoriseringen av samhället, och teknikutvecklingen i stort, ökar även möjligheten för eventuella framtida
cyberangrepp. Åtgärder för att motverka detta och åtgärder för att minska sårbarheten diskuteras utan något handfast resultat (Regeringen 1982b:48).
Värt att notera är framsyntheten i bedömandet av andra hot än i de traditionella militära domänerna. Att identifiera andra typer av hot såsom ekonomisk krigföring, och framför allt risken för cyberangrepp på ett så pass tidigt stadium i datoriseringens tidsålder måste anses vara mycket förutseende. De åtgärder som vidtas i dessa domäner är dock av marginell betydelse, men det faktum att hotet identifieras påvisar ändå en framsynthet i analysen av hotbilden. Det talar även för en bredare tolkning av konflikter än rent militära. Det övergripande hotet om konventionellt militärt angrepp ges stort utrymme i texten. Att i första hand genom alliansfrihet undvika ett krig och i andra hand genom en stark försvarsmakt försvara sig mot ett konventionellt angrepp utgör grunden för den svenska säkerhetspolitiken. Sammanfattningsvis bedöms indikatorn Hotbild för 1982 vara konventionell.
4.2.1.2 Aktör
Ingen enskild aktör pekas ut som det största hotet mot svensk säkerhet. Istället beskrivs stormakterna (USA och Sovjetunionen) eller ”de militära maktblocken” som lika stora hot (Regeringen 1982a:5-6; 1982b:8, 11, 22). Den sovjetiska marina uppbyggnaden i Östersjön ses som ett tydligt hot, men det är oklart om den sovjetiska marinen är hotet, eller om hotet utgörs av ett USA-lett angrepp mot den sovjetiska flottan (Regeringen 1982b:9-10). Sveriges alliansfrihet och neutralitet placerar landet mellan stormakterna och betydelsen av att inte närma sig någon av dem framhålls tydligt (Regeringen 1982b:14, 20; 1982c:106). Det finns inga påståenden i texten avseende att exempelvis internationell brottslighet eller att någon annan icke-statlig aktör utgör ett hot mot Sverige.
Oviljan att peka ut en enskild aktör som det största hotet har med stor sannolikhet att göra med den svenska neutralitetslinjen. Genom att beskriva båda stormakterna som lika stora hot väljer Sverige inte någon sida i det pågående Kalla kriget. Det kan dock antas att det största hotet utgörs av Sovjetunionen även om detta inte tydligt framgår i försvarsbeslutet. Då USA och Sovjetunionen innehar så dominanta ställningar i sina maktblock, Nato respektive Warszawa-pakten, tillsammans med det faktum att begreppen används synonymt med varandra i texten, anses dessa maktblock utgöra en form av statlig aktör snarare än icke-statlig aktör. Detta tillsammans med avsaknaden av påståenden om hot från en icke-statlig aktör medför att indikatorn Aktör för 1982 bedöms vara statlig aktör.
