Barn i hemlöshet - en studie om socialtjänstens förhållningssätt

Hälsa och samhälle

BARN I HEMLÖSHET

– EN STUDIE OM SOCIALTJÄNSTENS

FÖRHÅLLNINGSSÄTT

Marie Gustafsson

Titti W Swenson

C-uppsats i socialt arbete Malmö högskola

10 p Hälsa och samhälle

Socionomprogrammet/mångkulturell inriktning 205 06 Malmö

Gustafsson, M & Swenson, W, T. “Barn i hemlöshet – en studie om

socialtjänstens förhållningssätt”. Examensarbete i socialt arbete, 10 poäng. Malmö högskola; Hälsa och Samhälle, enheten för socialt arbete, 2007. Gustafsson, M & Swenson, W, T. “A study on social workers approaches to homeless children”.

Abstract

Syftet med denna studie var att undersöka hur yrkesverksamma inom socialtjänsten resonerar kring och förhåller sig till barn i hemlöshet utifrån ett barnperspektiv. Vi ville även ta reda på hur de yrkesverksamma inom socialtjänsten arbetar med barnen i denna situation. Detta har vi gjort mot bakgrund av en diskussion kring såväl definition av hemlöshet samt barnperspektivet, möjliga förklaringar vad gäller hemlöshetens orsaker, olika samband mellan företeelsen och andra fenomen samt vilka konsekvenser ett barn kan uppleva som lever utan ett hem. Vi har även fört en diskussion kring vem som bär på ansvaret över dessa barn, när ett barn kan anses fara illa i relation till hemlöshet, samt i vilket skede den yrkesverksamme inom socialtjänsten anser sig ha skyldighet att göra en anmälan till socialnämnden. Uppsatsen är genomförd som kvalitativ intervjustudie där sex yrkesverksamma i Skåne, främst inom socialtjänsten, intervjuats. I det analytiska arbetet har vi använt oss av strukturella och individuella förklaringsmodeller, samt den utvecklingsekologiska teorin. Sammanfattningsvis visar denna studie att hur en yrkesverksam inom socialtjänsten förhåller sig till barn i hemlöshet utifrån ett barnperspektiv beror på vilken befattning den yrkesverksamme har, i vilken kontext han/hon arbetar i, samt de egna åsikterna och värderingarna. Det framkommer även i studien att ingen av de yrkesverksamma träffar eller samtalar med barnet.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING ... 4

1.1. Problemformulering ... 4

1.2. Syfte och frågeställning ... 4

2. BAKGRUND ... 5

2.1. FN:s barnkonvention och Sveriges lagar ... 5

2.1.1. Föräldrars ansvar enligt lag ... 5

2.1.2. Barnets bästa och socialtjänstlagen ... 6

2.1.3. Anmälningsskyldighet ... 6

2.1.4. Barnets Behov i Centrum (BBIC) ... 7

2.2. Tidigare forskning ... 8

2.2.1. Definition av hemlöshet ... 8

2.2.2. Definition av barnperspektivet ... 9

2.3. Teoretiska perspektiv ... 10

2.3.1. Individuell och strukturell förklaringsmodell till hemlöshet ... 10

2.3.2. Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori ... 11

2.4. Möjliga konsekvenser för ett barn i utsatthet ... 13

3. METOD ... 13 3.1. Val av metod ... 13 3.2. Avgränsningar ... 14 3.3 Tillvägagångssätt ... 14 3.3.1. Urval ... 14 3.3.2. Intervjuguidens utformning ... 15

3.3.3. Intervjuernas upplägg och genomförande ... 15

3.4. Bearbetning och analys ... 16

3.5. Metoddiskussion ... 16

3.5.1. Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet ... 17

3.5.2. Etiska aspekter ... 18

4. RESULTAT OCH ANALYS ... 18

4.1. Hemlöshet och dess möjliga orsaker ... 19

4.1.1. Olika definitioner av hemlöshet ... 19

4.1.2. Förklaringsmodeller till hemlöshet ... 20

4.2. Socialtjänsten och barnperspektivet ... 22

4.2.1. Begreppsförklaringar till barnperspektivet ... 22

4.2.2. Används BBIC som verktyg i socialtjänsten? ... 23

4.3. Barnets situation ... 23

4.3.1. Föräldrars och socialtjänstens ansvar över barnet ... 23

4.3.2. När far ett barn illa och i vilket skede skall detta anmälas? ... 25

4.3.3. Barnets bästa i handläggningen ... 27

4.3.4. Konsekvenser för ett barn att inte ha ett hem ... 29

5. SLUTDISKUSSION ... 32

6. REFERENSER ... 36

7. BILAGOR ... 38

7.1 Bilaga 1 Intervjuguide ... 38

1. INLEDNING

Våren 2007 uppmärksammades det i massmedia hur ett barn i utsatthet ”försvann” i socialtjänstens handläggning. Såväl flickan själv som omgivningen hade bett socialtjänsten om hjälp, men hon fick inte det skydd som samhället är skyldiga att ge ett barn i utsatthet. Barn som utsätts för incest eller misshandel uppmärksammas ofta i massmedia. Dock kan ett barn vara utsatt på andra sätt, exempelvis genom att med sin familj leva i hemlöshet. Denna grupp är relativt osynlig, trots att det förra året fanns 792 barn i Malmö utan en fast bostad. Av dessa barn, det vill säga enligt socialtjänstlagens definition varje människa under 18 år, bodde 104 i tillfälliga boende som exempelvis härbärgen, hotell eller inget boende alls (Nilsson & Carlén, 2006). Dessa siffror är endast en uppskattning då ingen egentligen riktigt vet hur stort mörkertalet är av barn som idag lever utan ett hem (SOU 2005:88).

Barnets rättighet till ett hem finns som en oomtvistad grundbult i vår socialhistoria, samt indirekt och direkt uttalat i den svenska lagen. Dock beskrivs sällan en socialarbetares perspektiv vad gäller motsättningar och dilemman som kan upplevas inom socialtjänstens verksamhet. Ämnet beskrivs av Hans Swärd, forskare i socialt arbete, i artikeln Barn och hem – en röd tråd i den sociala

barnavårdens historia (Socionomen nr 4/2005). Där framförs dessa ovanstående

svårigheter. Socialarbetaren, vilken arbetar i ett förvaltningssystem med ärendehantering, arbetar både som kontrollant och hjälpare. Detta blir till en dubbelroll för den yrkesverksamme. Dels måste socialarbetaren följa de kommunala politiska beslut som gjorts, samtidigt som han/hon skall se till individen som behöver hjälp. I situationer då ärendet berör barn och deras vård blir förhållandet ännu mer komplicerat. Detta eftersom socialarbetaren tvingas att avväga och balansera mellan en rad olika intressen. Dessa intressen kan bland annat vara barnets, samhällets och föräldrars, vilka oftast enligt Swärd är oförenliga. Därmed riskeras barnet att bli förloraren (a a).

1.1. Problemformulering

Vår uppsats berör främst hur de yrkesverksamma inom socialtjänsten beskriver sitt förhållningssätt till ett barn som riskerar att hamna eller redan lever i hemlöshet med sina föräldrar. Frågan som vi har ställt oss är på vilket sätt de uppmärksammar barnet i handläggningen. Lyssnar man till ett barn i ärenden som berör denne? Om inte, hur kommer då barnets tankar fram? Är det möjligtvis så att den yrkesverksamme handlar efter sin egen referensram i tolkningen av socialtjänstlagen?

Tanken med vår studie är att den skall leda till en diskussion kring hur barnets bästa skall beaktas i ärenden, inom socialt arbete, som berör dem. För vår del är det även viktigt att reflektera över ämnet, eftersom vi eventuellt i en framtida yrkesroll kommer att stöta på dessa frågor.

1.2. Syfte och frågeställning

Denna studie syftar till att undersöka hur yrkesverksamma inom socialtjänsten resonerar kring och förhåller sig till barn som lever i hemlöshet med sina

hemlöshet samt barnperspektivet, möjliga förklaringar vad gäller hemlöshetens orsaker, olika samband mellan företeelsen och andra fenomen samt vilka konsekvenser ett barn kan uppleva som lever utan ett hem. Vi för även en diskussion kring vem som bär på ansvaret över dessa barn, när ett barn kan anses fara illa, i relation till hemlöshet, samt i vilket skede den yrkesverksamme inom socialtjänsten anser sig ha skyldighet att göra en anmälan till socialnämnden.

Vi har formulerat följande frågeställningar:

• Hur förhåller sig yrkesverksamma inom socialtjänsten till ett barn, som riskerar att hamna eller lever i hemlöshet, utifrån ett barnperspektiv? • Hur arbetar man inom socialtjänsten med dessa barn?

2. BAKGRUND

I detta avsnitt kommer vi inledningsvis att beskriva barnets rättigheter såväl enligt den svenska lagen som FN:s barnkonvention. Därefter presenterar vi tidigare forskning vad gäller definitioner av begreppen hemlöshet och barnperspektivet. De teoretiska perspektiv som vi i analysen kommer att använda oss av kommer vi sedan att beskriva. Avslutningsvis kommer vi att skildra de konsekvenser ett barn i utsatthet kan uppleva.

2.1. FN:s barnkonvention och Sveriges lagar

År 1990 ratificerade Sverige FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen, och därmed blev vi förpliktade att följa denna. Konventionen är inte lag i Sverige, dock är lagstiftaren skyldig att se till att den svenska lagregleringen överensstämmer med konventionens artiklar (Ewerlöf, Sverne & Singer, 2004).

FN:s barnkonvention sätter barnets behov i centrum och tar sin utgångspunkt i att dessa är utsatta samt sårbara. Konventionens huvudprinciper, vilka står nedskrivna i artiklarna 2, 3, 6 och 12, är vägledande för hur helheten skall förstås. I dessa artiklar fastslås det att alla barn har desamma rättigheter och lika värde. Det fastställs även att barnets bästa vad gäller åtgärder som rör denne, såväl i privata eller offentliga sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, myndigheter eller lagstiftande organ skall komma i främsta rummet. Konventionen fastslår vidare barnets rätt att överleva, leva och utvecklas, såväl fysiskt som psykiskt, andligt, socialt samt moraliskt. Till slut slås det i barnkonventionen fast om ett barns rättighet att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i samtliga frågor som berör henne/honom (www.bo.se, 070403).

2.1.1. Föräldrars ansvar enligt lag

Ett barn har rätt till omsorg, trygghet och en god fostran och såväl i barnkonventionen som i Sveriges lag betonas familjen som den grundläggande enheten i samhället, där ett barn skall få utvecklas samt få den välfärd som det behöver. Det är enligt både FN:s barnkonvention (www.bo.se, 070403) och föräldrabalken (Sveriges lagar, 2004) föräldrarna som har det främsta ansvaret att

ta hand om, vägleda och stödja sitt barn på bästa sätt. Undantag finns i de fall då barnet anförtrotts en annan vårdnadshavare. Det står skrivet i barnkonventionens artikel 18 och 27 om föräldrars skyldighet till ansvar och att barnets bästa skall komma i främsta rummet. Detta skall ske inom ramen för förälderns förmåga och de ekonomiska resurser de har (www.bo.se, 070403).

Vad som dock även står skrivet både i barnkonventionen (a a) och i socialtjänstlagen (Sveriges lagar, 2004) är att då föräldrarna brister i förmågan att fullgöra sitt föräldraansvar har samhället skyldighet och ansvar att ge lämpligt bistånd till vårdnadshavarna. Detta bistånd kan vara materiellt, det vill säga gälla mat, kläder och bostad. Det kan även handla om stöd av andra slag, exempelvis stöd för att stärka föräldrarnas roll (www.bo.se, 070403 och Sveriges lagar, 2004).

2.1.2. Barnets bästa och socialtjänstlagen

Socialtjänsten skall verka för att alla människors, såväl barns som vuxnas, ekonomiska och sociala trygghet skall främjas, att alla människor skall kunna leva på desamma villkor samt aktivt kunna delta i samhällslivet. Detta är socialtjänstens mål och står nedskrivet i socialtjänstlagens portalparagraf (Sveriges lagar 2004). Det är den kommun där människan befinner sig i, som bär på det yttersta ansvaret för individen. Detta innebär, som vi tidigare nämnde, att om ett barns föräldrar eller vårdnadshavare inte fullgör sitt ansvar över sitt barn har samhället skyldighet att för barnets bästa bistå med hjälp. Hjälpen kan se olika ut eftersom socialtjänstlagen är en ramlag, vilket betyder att det lämnas utrymme för den yrkesverksammes egna tolkningar av barnperspektivet i handläggningen. Att socialtjänstlagen är en ramlag innebär även att kommunerna får frihet att själva utforma socialtjänstens insatser efter lokala förutsättningar (Socialstyrelsen, 2003 och SOU 2005:34).

Socialtjänstlagen har de senaste åren skärpts genom lagändring år 1998 samt år 2002, och därmed har barnperspektivet inom socialtjänsten fått en allt starkare ställning. Denna förändring innebär att då det gäller åtgärder som rör ett barn skall vad som krävs för barnets bästa särskilt beaktas. Det står även nedskrivet att ett barns inställning skall klargöras så långt det är möjligt och dennes vilja skall man även ta hänsyn till i förhållande till barnets ålder samt mognad. Detta innebär att den yrkesverksamme inom socialtjänsten skall se med barnets ögon och ur barnets synvinkel på situationen denne befinner sig i. Det betyder även att då den vuxne vänder sig till socialtjänsten skall även barnets situation uppmärksammas (Prop. 1996/97:124 och Socialstyrelsen, 2003).

2.1.3. Anmälningsskyldighet

För att det skall råda samsyn av då ett barn riskerar att fara illa, eller redan far illa, har regeringen i en proposition (2002/03:53) beskrivit olika situationer, som kan vara till verktyg i vilket skede anmälan till socialnämnden skall göras. Dessa situationer är vid fysiskt och psykiskt våld, sexuellt övergrepp, kränkning, psykisk försummelse, fysisk försummelse samt bristande omsorg. De två sistnämnda innebär att vårdnadshavaren genom att åsidosätta sitt barns fysiska omsorg och därmed har äventyrat dess utveckling och hälsa. Det betyder även att vårdnadshavaren bland annat inte har gett barnet möjlighet till vila, sömn, skydd och husrum, samt kläder anpassade för årstiden (a a).

Då ett barn misstänks riskerar fara illa, eller redan far illa, har socialnämnden det yttersta ansvaret för att barnet skall få den omvårdnad, det stöd och skydd som erfordras för att dess grundläggande behov skall tillgodoses. För att möjliggöra detta har myndigheter, såsom socialtjänsten en skyldighet enligt socialtjänstlagen att anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn kan behöva hjälp. Skyldigheten att anmäla gäller för övrigt samtliga myndigheter, inklusive socialtjänsten, där verksamheten berör barn och ungdomar. Anmälningsskyldigheten är ovillkorlig samt absolut, vilket betyder att den yrkesverksamme inte själv får överväga om en anmälan skall göras eller inte, utan den skall genast göras. Vidare står det skrivet i socialtjänstlagen att sektionen, till dit anmälan har gjorts, har skyldighet att utreda om barnet är i behov av insatser från socialtjänsten (Sveriges lagar, 2004 och Socialstyrelsen 2004).

Det är endast en liten del av alla barn som riskerar att, eller redan far illa, där yrkesverksamma inom myndigheten anmäler eller rapporterar detta till socialnämnden enligt Socialstyrelsen (2004). Det har konstaterats att anmälningsskyldigheten inom såväl barnhälsovården, barnomsorgen och skolan efterlevs på ett bristfälligt sätt. Skälen varför anmälningsfrekvensen är låg kan enligt tidigare utredningar bero på att den anmälningsskyldige upplever sig sakna bevis att det utsatta barnet behöver skydd samt okunskap om bestämmelser och lagar. Det kan även finnas en oro för den yrkesverksamme över att möta föräldrarna, då konsekvenserna för barnets situation efter anmälan förvärras genom bestraffning eller att familjen flyttar ifrån kommunen. Man tror även att en anmälan i slutändan inte kommer att hjälpa barnet och då anser man det bättre som yrkesverksam att på ett informellt sätt lösa problem (a a).

2.1.4. Barnets Behov i Centrum (BBIC)

Under flera år har Socialstyrelsen haft barnens bästa i fokus bland annat då det gäller handläggning av barnavårdsutredningar, lämplig dokumentation och personalens kompetens. Ett av de material som sedan 1990-talet arbetats fram är Barnets Behov i Centrum (BBIC). Det har sina rötter i ett engelskt projekt, och har anpassats för att passa svenska förhållanden. Tills nu har 100 kommuner i Sverige deltagit i utbildning av BBIC och ytterligare 130 kommuner håller på att utbilda sig (Socialstyrelsen, 2006).

Materialet vänder sig enligt Socialstyrelsen (a a) främst till socialsekreterare och chefer, vilka arbetar med barn inom den sociala barnavården. Dock menas det att även andra yrkesverksamma som kommer i kontakt med barn, vilka är aktuella hos socialtjänsten kan dra nytta av det. Syftet med materialet är att arbeta fram ett kvalitetssystem för att förbättra utredningar, planeringar samt uppföljningar för ett barn som är aktuellt inom den sociala barnavården. Det skapades för att barnet skulle få bättre möjlighet att uttrycka sina åsikter och tankar, samt påverka sin livssituation, i enlighet med vad såväl FN:s barnkonvention som socialtjänstlagen har som intention. På så sätt förbättras dessa barns villkor och stärks deras ställning inom den sociala barnavården (a a).

BBIC:s grunder illustreras genom en triangelmodell. I mitten placeras barnet och de faktorer som påverkar dess möjligheter till utveckling samt ger barnet välbefinnande finns runtomkring. Dessa är barnets individuella behov, barnets behov utifrån föräldrarnas förmåga samt utifrån familj och miljö (a a). Genom

triangeln belyses vikten av en helhetssyn för att den yrkesverksamme skall förstå barnets behov och för att resultat skall uppnås. Om möjligt skall barnets närmiljö, det vill säga exempelvis föräldrar, skola och fritids vara aktivt delaktiga i de insatser som barnet får (Socialstyrelsen, 2006).

(Socialstyrelsen, 2006 s. 27)

2.2. Tidigare forskning

2.2.1. Definition av hemlöshet

År 2005 levde 17 800 personer i hemlöshet enligt Socialstyrelsens kartläggning

av hemlöshet 2005 (Socialstyrelsen, 2005). Detta tyder på att företeelsen är ett

olöst problem i Sverige. En tredjedel av dessa personer hade barn under 18 år och hälften av kvinnorna i kartläggningen hade själva vårdnaden om sina barn, vilket betyder att det även finns många barn som lever utan ett hem (a a).

Vilka personer innefattas då i definitionen av hemlös? Är det uteliggaren som spenderar nätterna på parkbänken? Eller kanske även ”bagladyn” som dagligen skjuter sin vagn framför sig innehållande de enda tillhörigheterna som hon äger? Skall också den unge, som istället för att bo hemma hos sina föräldrar av den ena eller den andre orsaken, sover över hos en kompis definieras som hemlös?

I boken Hemlöshet, fattigdomsbevis eller välfärdsdilemma? (1998) menar Swärd, forskare i socialt arbete, att det råder delade meningar om hur begreppet hemlöshet skall definieras. Även i SOU 2000:14 menas det att det inte finns en allmän vedertagen definition av begreppet. Detta resulterar i en försvåring och problematisering vad gäller kartläggningar och jämförelser av olika undersökningar.

En person är hemlös enligt Socialstyrelsens tredje nationella kartläggning (Socialstyrelsen, 2005) om denne befinner sig i en av de följande beskrivna livssituationerna. Situation 1, det mest akuta förhållandet, befinner sig en person i som är uteliggare eller är anvisade till ett akutboende samt härbärge. De människor som är intagna på någon form av stödboende eller institution och som inom tre månader planeras att skrivas ut befinner sig i situation 2. Dessa

människor räknas som att inte ha något ordnat boende. Personer i situation 3 utgör en ny grupp, vilken inte fanns med i de tidigare kartläggningar som socialstyrelsen har genomfört. Denna grupp befinner sig i desamma förhållanden som personerna i situation 2, men till skillnad finns ingen utskrivning av personen planerad. I detta tillstånd befinner sig den största delen, närmare hälften, av alla människor i hemlöshet. Den sista livssituationen då en person räknas leva i hemlöshet är då han/hon befinner sig i situation 4. Individen bor då ofrivilligt, tillfälligt och utan kontrakt hos någon annan, exempelvis hos en vän eller en annan familj än den egna (Socialstyrelsen, 2005).

Sociologen Ingrid Sahlin definierar hemlöshet annorlunda än socialstyrelsen. I slutbetänkandet Adressat okänd – om hemlöshetens bakgrund, orsaker och

dynamik (SOU 2000:14) grupperar hon definitionerna av hemlöshet i två

huvudkategorier, asocialitetsdefinitionen samt bostadsrelaterad definition. I den förstnämnda kategorin betonas en hemlös människas asocialitet, till exempel att han/hon har ett avvikande beteende och livsstil, psykisk störning samt ett bristande nätverk. Individens avvikelse är även något som Swärd (1998) beskriver utifrån ett individorienterat tänkande. Han menar att personen som lever i hemlöshet definieras genom sin avvikelse, det vill säga människans egna brister såsom exempelvis psykisk sjukdom eller problem med missbruk. Bostadsrelaterade definitioner däremot betonar olika slags boendesituationer, såsom bland annat människor som lever på institution, de personer som är inneboende hos bekanta och vänner samt de individer som helt saknar en egen bostad (SOU 2000:14).

2.2.2. Definition av barnperspektivet

Barnperspektivet definieras på olika sätt, vilket kan bero på hur de olika verksamheterna skall vägledas i arbetet. Exempelvis definierar samhället vad detta perspektiv är genom lagar, mål, policydokument och riktlinjer. Forskningen däremot gör en definition av begreppet genom experter, studier och kartläggningar (SOU 2005:88). Till detta kan även tilläggas att såväl kön, ålder, social klass samt etnicitet spelar stor roll i definieringen av begreppet. Dock styrs begreppsdefinitionen av just den person eller verksamhet som definierar (Andersson, G 1995).

Professor Elisabet Näsman (SOU 2005:88) beskriver att barnperspektivet kan definieras utifrån barnet själv, till exempel då ett barn själv kan vara informant vid exempelvis utredningsarbete, forskning samt socialt arbete. Genom att låta barn vara informanter lyfts på så sätt barnet fram som en egen enhet, som en individ, inte som ett bihang till föräldrarna. Enligt Näsman baseras barnets information då på dennes egna upplevelser då det till exempel gäller i vilka livsmönster barn lever och vilken betydelse det kan ha för honom/henne. Det kan tyckas att en vuxen aldrig riktigt kan få en full förståelse för vad ett barnperspektiv är, utan den vuxne måste i sin förståelse göra en tolkning av det som barnet förmedlar. Därför kan ett barnperspektiv utifrån barnet själv ses som en möjlighet att kanske bryta den vuxnes schablontänkande.

Hur socialtjänstens definition av barnperspektivet skall lyda har inte lagstiftaren preciserat, eftersom socialtjänstlagen är en ramlag. Detta innebär att trots verksamheternas riktlinjer och rutiner lämnas det utrymme för den yrkesverksammes tolkningar av barnperspektivet i handläggningen av ärenden

(SOU 2005:88). I Länsstyrelsernas verksamhetstillsyn av barnperspektivet har det framkommit att det råder oklarheter i de olika kommunerna om vad ett barnperspektiv egentligen innebär (Socialstyrelsen, 2003). Dock har regeringen uttalat att ett stärkt barnperspektiv inom socialtjänsten innebär att även barnens situation skall uppmärksammas när vuxna vänder sig till socialtjänsten. Barnets bästa skall alltid beaktas, utredas och redovisas. Detta står skrivet såväl i Sveriges lagar (2004) som i FN:s barnkonvention (www.bo.se, 070403). Det skulle kunna sägas att barnperspektivet dels handlar om att se barn som subjekt. Detta innebär att beslutsfattaren skall våga och vilja ge barnet en möjlighet att påverka den situation han/hon befinner sig i. Barnets kunskaper och erfarenheter skall även ses som en resurs vars synpunkter kan leda till bättre beslut i verksamheter som berör honom/henne. Barnperspektivet handlar även om att se barn som objekt. Detta betyder att ansvaret att säkerställa barns bästa i alla åtgärder som rör dem är den vuxnes. (Lindberg, 2004 och Prop. 1997:98:182).

Dock ifrågasätts i regeringens utredning (SOU 2005:88) om barnperspektivet i det sociala arbetet alltid finns med. Exempelvis nämns det som kritik i utredningen att en socialsekreterare sällan samtalar med barnet själv då det gäller utredningar om ekonomiskt bistånd eller hot om vräkning av familjen. Detsamma gäller då en ensamstående förälder som har sitt barn boende hos sig blir vräkt och barnet då omedelbart flyttas över till den andra vårdnadshavaren. Denna förändring äger rum utan en prövning enligt föräldrabalkens regler om vad som är bäst för barnet (a a).

2.3. Teoretiska perspektiv

För att försöka förstå hemlöshetens möjliga orsaker kan olika förklaringsmodeller vara till hjälp. Nedan har vi använt oss av den individuella och strukturella förklaringsmodellen. Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori anser vi kan vara fruktbar för att belysa och tolka vilka konsekvenser det kan få för ett barns utveckling då en yrkesverksam inom socialtjänsten beslutar och agerar. Den kan även användas för att förstå i vilka interaktioner dessa uppstår.

Dessa teorier kommer vi i vår studie även att använda oss av då vi tolkar och analyserar resultatet.

2.3.1. Individuell och strukturell förklaringsmodell till hemlöshet

Enligt Swärd finns det framför allt två olika förklaringsmodeller till hemlöshet, den individuell och den strukturella förklaringsmodellen (Runquist & Swärd, 2000).

Den bakomliggande orsaken till hemlöshet enligt den individuella förklaringsmodellen karaktäriseras genom individens avvikelse, det vill säga människans egna brister såsom exempelvis psykisk sjukdom eller problem med missbruk. Här läggs stor vikt vid individansvaret att till exempel betala hyra och inte genom sin livsstil bli vräkt. Man anser även att människan vid psykiska problem själv skall söka hjälp. Utifrån detta perspektiv förespråkas lösningar som boendeträning samt härbärgen då fokus läggs på de hemlösas behov av omsorg, behandling och vård (Swärd 1998 och Runquist & Swärd, 2000).

Till skillnad från det förstnämnda perspektivet menar anhängare till den strukturella förklaringsmodellen att grundproblemet för hemlöshet ligger i samhällsstrukturen och lösningen på problemet kan finnas genom strukturella förändringar. Utifrån detta perspektiv betonas personers bristande rättigheter och diskussion förs om de grundläggande medborgerliga rättigheterna kan utövas då en person saknar ett hem. Frågor man ställer sig är om människan som lever i hemlöshet kan leva i ett välbefinnande, ha hälsa, integritet, social trygghet och leva i avskildhet (Swärd 1998). I Hemlöshet. En antologi om olika perspektiv &

förklaringsmodeller (Runquist & Swärd, 2000) menar exempelvis sociologen

Ingrid Sahlin att det finns en klar koppling mellan dagens hemlösa och 1990– talets bostadspolitiska systemskifte. I efterkrigets bostadspolitik skulle alla garanteras en bostad, även om individen inte godkändes av de privata hyresvärdarna. Bostaden sågs som en social rättighet. Under 1990–talet förändrades situationen och det blev svårare att få ett lägenhetskontrakt men också lättare att vräka dem som ansågs störande, framför allt om de hade psykiska problem eller problem med missbruk. Ytterligare aspekter av strukturella orsakerna till hemlöshet beskrivs i Socialstyrelsens kartläggning av hemlöshet (2005). Dessa är omstruktureringen i vården för människor med missbruksproblem, avinstitutionaliseringen av psykiatrin, en ökad psykisk ohälsa, en ökad arbetslöshet samt en förändrad bostadsmarknad.

Swärd (1998) menar dock att det kan vara mer fruktbart att tala om hemlöshetsgenererande processer än om hemlöshetens orsaker, då det oftast finns en mera komplicerad utveckling som lett fram till deras situation. Författaren anser att hemlöshet är ett komplex problem, där det kan finnas flera faktorer som kan ha bidragit till att en människa hamnar i situationen. Ett exempel som han nämner är att det skett en avinstitutionalisering av psykiatrin samtidigt som en förändring av bostadsmarknaden har skett. Det kan även finnas svårigheter att urskilja vad som är orsak och vad som är verkan. Är det så att en människas psykiska problem orsakar hemlöshet eller är det hemlösheten som gör att han/hon får psykiska problem (a a)?

2.3.2. Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori

Det var på 1970-talet som den amerikanske barnpsykologen samt forskaren Bronfenbrenner utarbetade den utvecklingsekologiska teorin och den har sitt ursprung i det interaktionistiska synsättet. Den uppstod som en reaktion på den då vedertagna utvecklingspsykologin, där en människas utveckling endast sågs utifrån den enskilda individen. Det centrala i utvecklingsekologiska teorin är, till skillnad från utvecklingspsykologin, att man lägger fokus på vad individen uppfattar, fruktar, önskar och tänker på. Man menar även att en människas utveckling anses ske i en kontext och i en interaktion med olika faktorer i omgivningen. Samspelet med andra är en viktig faktor för en individs utveckling, eftersom det är genom interaktion med andra som han/hon utvecklas och formas. En individs utveckling är en dynamisk, livslång process (Andersson, 2002). Enligt denna teori menas det att barnet själv har ett eget socialt nätverk, vilket inte nödvändigtvis behöver vara detsamma som föräldrarnas. Barnet ses även som en aktivt handlande resurs, vilket Gunvor Andersson, professor i socialt arbete beskriver:

Utvecklingsekologins betoning på barnet som aktivt subjekt i interaktion med sin omgivning, en interaktion som kan se olika ut beroende på klass, kön, ålder, etnicitet och kultur, är väl förenlig med en syn på barn och barndom, med dess fokus på barns delaktighet och vardagslivets betydelse.

(Andersson, 2002 s. 198)

Bronfenbrenner delar, enligt Andersson (2002), in individen och miljön i fyra analysnivåer. Dessa nivåer, som även benämns som system, omsluter varandra som ryska dockor där individen, som i vår uppsats är barnet, befinner sig längst in.

(Andersson, G, 2002 s. 187)

Detta innersta system betecknar Bronfenbrenner som mikronivån och här befinner sig barnet i sin närmiljö. Det försiggår även en interaktion mellan barnet och dess närmiljö, vilken kan vara familjen, kamrater, skolan och grannskap. Mesonivån är en mellanliggande nivå. Den består av kontaktvägarna vilka bildas i de samspel som finns i de olika närmiljöer där ett deltagande sker. Det kan vara samarbete mellan hem och skola samt andra aktiviteter barnet deltar i. För att ett barn skall utvecklas är det viktigt att närmiljön kan samverka på ett positivt sätt. Detta system interagerar i sin tur med modellens exonivån, systemet som kan beskrivas ligga utanför barnets direkta vardagsverklighet. På denna nivå finns de förhållanden som barnet inte har kontakt med, men vilka påverkar dess utvecklingsmöjlighet indirekt genom beslut och agerande. I detta system befinner sig exempelvis de kommunala resurserna, lokalpolitiken samt socialtjänsten med sitt agerande och besluttagande. Alla dessa tidigare nämnda nivåer och system interagerar i sin tur med den yttersta, makronivån, vilken kan ses som en ram för alla underliggande. Denna består av olika samhällsfaktorer såsom samhällets rådande normer och värderingar, de nationella lagarna samt politiska besluten (Andersson, 2002 och Andersson & Swärd, 2007).

2.4. Möjliga konsekvenser för ett barn i utsatthet

På regeringens uppdrag har ett slutbetänkande gjorts (SOU 2005:88) för att utreda socialtjänstens insatser vad gäller familjer som riskerar att bli vräkta eller lever i hemlöshet. Enligt utredningen innebär vräkning, eller avhysning som det med juridiska termer betecknas, att en individ eller familj skiljs från besittningen till sitt hem och att dennes ägodelar avlägsnas från bostaden. År 2001 vräktes cirka 1 000 familjer från sina hem, vilket uppskattningsvis betyder att mellan 1 500 och 2 000 barns liv blev berörda (SOU 2005:88).

I regeringens utredning (a a) menar man dock att barnperspektivet beaktas i avhysningsärenden då en barnfamilj på det ena eller det andra sättet får insatser från socialtjänsten. Exempelvis har socialtjänsten en viktig uppgift att bistå genom olika boendelösning i de fall där familjen inte själva kan ordna ett boende. En av de vanligaste lösningarna som socialtjänsten erbjuder är ett så kallat socialt kontrakt. Ett sådant kontrakt innebär att socialtjänsten tar över ansvaret för den befintliga lägenhetens kontrakt eller ett hyreskontrakt på en ny lägenhet. Efter en prövotid, som vanligtvis varar under en period på ett år och ibland längre, är tanken att kontraktet skall övergå till ett förstahandskontrakt.

Barn behöver en fast punkt där de kan känna trygghet. I ett hem har ett barn sina saker och sin säng. Dit skall de kunna ta hem sina vänner. Att ett barn påverkas av situationen då familjen blir vräkt är uppenbart, då en otrygg boendesituation utifrån ett barns perspektiv är mycket påfrestande. Yttre konsekvenser i samband med en flytt kan vara att barnet byter miljö, skola och kamrater. Han/hon får inte heller med sig alla sina saker, eftersom familjens tillhörigheter oftast magasineras vid avhysning. De emotionella konsekvenserna, det vill säga de inre följderna som kan uppstå, kan vara barnets upplevelse av djup oro över den otrygga situationen. Många barn upplever även en känsla av skam inför sina vänner att inte ha ett hem (a a).

3. METOD

I följande kapitel presenterar vi den metod, det tillvägagångssätt samt det sätt vi valt att bearbeta och analysera resultaten av vårt material. Vi för även en diskussion kring uppsatsens etiska aspekter, validitet, reliabilitet och generaliserbarhet.

3.1. Val av metod

I vår studie har vi valt att använda oss av kvalitativa intervjuer, vilka vi genomfört främst med yrkesverksamma inom socialtjänsten som kommer i kontakt med barnfamiljer som lever i hemlöshet. Vi har även intervjuat en person som är yrkesverksam inom fastighetskontoret och som samverkar med socialtjänsten gällande dessa frågor. Kvalitativa intervjuer som datainsamlingsmaterial anser vi passar vår studie bäst, då informanternas svar kan upplevas bli mer djupgående och mer välgrundade. Genom deras tankar och upplevelser beskrivs med egna ord då deras livsvärld (Kvale, 1997).

Syftet med kvalitativa intervjuer är även enligt Rosengren och Arvidsson (2002) att identifiera eller upptäcka egenskaper, företeelser eller innebörder som tidigare har varit okända eller inte tillräckligt studerade. Hur förhållningssättet inom

socialtjänsten är gentemot barn som lever i hemlöshet, samt hur man arbetar med dessa barn är, som vi tidigare i uppsatsen nämnt, ett relativt outforskat område.

3.2. Avgränsningar

Vi har valt att i denna studie fokusera på hur de yrkesverksamma inom socialtjänsten upplever sig bemöta och förhålla sig till barn som hotas av vräkning eller lever i hemlöshet med sina föräldrar, utifrån ett barnperspektiv. Vi vill även undersöka hur man inom socialtjänsten arbetar med dessa barn. Detta utesluter barns egna upplevelser samt tolkningar av den yrkesverksammes förhållningssätt och bemötande. Det utesluter även på vilket sätt dessa barn ser på hur socialtjänsten arbetar med barn i hemlöshet.

3.3 Tillvägagångssätt

3.3.1. Urval

Vår undersökning berör barn som lever i utsatthet. Det skulle ha varit intressant att använda oss av barn som informanter, där deras upplevelser av socialtjänstens förhållningssätt skulle framkomma. Dock är dessa sårbara och därför blev syftet i denna studie istället att undersöka på vilket sätt yrkesverksamma inom socialtjänsten förhåller sig till och tolkar begreppet hemlöshet bland barn och deras familjer. Vi gjorde därför ett medvetet val att inhämta empiriskt material från yrkesverksamma, främst inom socialtjänsten, som kommer i kontakt med denna målgrupp (Rosengren & Arvidson, 2002) Sammanlagt utförde vi sex intervjuer med informanter. Dessa har vi kommit i kontakt med under utbildningens gång, dels genom studiebesök och seminarier, men även genom personliga kontakter.

Att vi sedan tidigare hade kommit i kontakt med informanterna anser vi vara en fördel i urvalet. Om vi istället skulle ha tagit kontakt med en för oss okänd yrkesverksam inom socialtjänsten, som kanske i sin tur valt ut informanter, hade vi troligtvis blivit styrda i vårt val. Detta genom att någon annan hade utsett de personer som denna ansett vara kunniga, ha åsikter eller personer som skulle kunna uppfattas vara positiva för den egna verksamheten att visa upp. Att undersöka hur verksamheterna arbetar eller kvalitén på deras arbete var dock inte studiens syfte, utan vi ville bland annat undersöka de yrkesverksammas förhållningssätt, åsikter och erfarenheter. Dock kan vårt medvetna val av informanter, genom tidigare kontakter även ses som en nackdel. Möjligheten finns att vi har valt de människor som vi upplever sympatiska och till fördel för studien. Samtliga sex informanterna är yrkesverksamma i södra Skåne. Fem av dem arbetar inom socialtjänsten och en av dem är yrkesverksam som chef på ett fastighetskontor. För att skydda konfidentialiteten har dessa i uppsatsen getts fingerade namn. Vi har valt att kalla dem för Lisa och Pia och de arbetar som socialsekreterare med ekonomiskt bistånd, Ellen, som är enhetschef i en av socialtjänstens verksamheter, samt Nils och Eva, vilka är socialrådgivare inom området att motverka hemlöshet. Informanten som är chef på ett fastighetskontor har vi valt att kalla Karl. Denna intervju kan ses som ett komplement till de övriga, då han inte kommer i direktkontakt med målgruppen, men däremot har ett nära samarbete med socialtjänsten vad gäller hemlöshetsfrågor.

3.3.2. Intervjuguidens utformning

Då vi ville forma vår datainsamlingsmetod kom val av undersökning att vara vägledande. Enligt Starrin och Renck (1996) är kvalitativa intervjuer utforskande och inriktade mot mer svårkvantifierbar data, som exempelvis attityder, värderingar, föreställningar, upplevelser och erfarenheter. Vi tog del av relevant litteratur för att eventuellt finna intressanta infallsvinklar i ämnen, som vi under intervjun skulle kunna beröra. Detta är även något som Starrin och Renck (1996) menar vara viktigt att tänka på innan en forskare genomför en intervju. Efter stor eftertanke hur vi skulle utforma intervjufrågorna omarbetade vi studiens frågeställningar till intervjufrågor i en intervjuguide (bilaga 1) för att ta reda på undersökningens syfte. I detta sammanhang försökte vi skapa ett berättarrum och tänkte även efter vilka eventuella följdfrågor som vi skulle kunna ställa vid intervjutillfällena. Detta för att informantens egna åsikter, attityder och tyckande, samt hur det i praktiken upplevs se ut, skulle framkomma i intervjun. Detta ansåg vi kom att resultera i ett djup i intervjuerna och en hög validitet.

Under processens gång reviderades intervjuguiden genom att vi lade till frågor, som vi från början inte hade tänkt på, men som verkade återkomma i de flesta intervjuerna. För att få svar på dessa frågor från samtliga informanter kontaktade vi de informanterna i efterhand där dessa frågor inte hade ställts under intervjutillfället.

3.3.3. Intervjuernas upplägg och genomförande

Samtliga sex intervjuer genomfördes på informanternas arbetsplatser. Vi ansåg det vara viktigt att informanterna skulle känna sig trygga i intervjusituationen. Innan intervjutillfället skickade vi ett informationsbrev (bilaga 2) om studien samt tillståndsbilagor till respektive chefer. I informationsbrevet lovades informanterna full konfidentialitet, det vill säga personliga uppgifter som namn, arbetsplats och andra uppgifter som kan hänföras till informanternas identitet kommer i uppsatsen vara avidentifierade.

Vi deltog båda två vid samtliga intervjuer och blev på det sättet båda delaktiga, då vi ställde intervjuguidens frågor, samt följdfrågorna växelvis. Vi började intervjun med neutrala frågor för att sedan beröra frågor som rörde själva frågeställningen och undersökningens syfte. Vi hade förberedda, relativt preciserade frågor, men eftersom vi ville få ett djup i intervjun ställdes följdfrågor som genererade till andra formuleringar, vilket i sin tur ledde till att en del frågor ändrades och andra lades till i intervjuguiden. Vi lämnade även berättarrum åt informanten. Dock var vi noga med att under intervjun få svar på studiens syfte. Då intervjufrågorna är relativt opreciserade och informanterna har möjlighet att berätta med sina egna ord har enligt Rosengren och Arvidson (2002) mätinstrumentet låg grad av standardisering. Likaså menar författarna att intervjuguiden har en låg grad av strukturering då frågorna inte berörs i densamma ordningsföljderna, vilket skedde i samtliga av våra sex intervjuer.

Under våra intervjuer valde vi att använda oss av bandspelare. Förfrågan om att använda bandspelare under intervjun framkom i det utskickade informationsbrevet (bilaga 2). Valet av att spela in intervjuerna ansåg vi oss vara till fördel på grund av att vi då erhöll ett grundmaterial för bearbetning och sammanställning, samt att detta gav oss full koncentration åt våra samtal. Det är i dessa situationer som intervjuaren enligt Rosengren och Arvidson (2002) kan lägga märke till

kroppsspråk, och med hjälp av inspelat intervjumaterial kan han/hon försöka förstå undertoner, pauser, vad som inte blir sagt och vad som blir sagt ”mellan raderna” (Rosengren & Arvidson, 2002). En intressant upptäckt som vi gjorde under intervjun var att de yrkesverksamma med högre befattning, såsom chefposition, inte alltid besvarade våra frågor. Istället gav de oss broschyrer, informationsblad och rapporter. En möjlig orsak till agerandet kan vara att man som chef anser sig representera sin verksamhet och därför inte vill uttala sig om sina personliga åsikter. Det kan även bero på att man som chef vill visa att verksamheten är enhetlig. Detta anser vi dock medförde en viss komplikation i uppsatsens resultat- och analysdel, eftersom vi i vår studie var intresserade av informanternas egna tolkningar och åsikter.

3.4. Bearbetning och analys

Efter intervjuns genomförande transkriberades det inspelade intervjumaterialet ordagrant. Detta skedde så snart som möjligt efter det att intervjun genomförts. Därefter läste vi igenom det skrivna materialet samt lyssnade på det inspelade materialet åtskilliga gånger. Detta för att få möjlighet att upptäcka vad informanterna egentligen sade eller vad som inte sades under intervjun. I bearbetningen av materialet reducerades den stora insamlade mängden av data och blev mer lättöverskådlig. På detta sätt kunde vi även lättare finna ut vad som egentligen blev sagt i intervjun. Den teknik som vi använde oss av i bearbetningen av datamaterial var tematisering. Vår avsikt var att leta efter en helhetsaspekt, det vill säga gemensamma drag i de olika intervjuerna. Vad gäller tematisering utgår forskaren enligt Starrin och Renck (1996) från såväl det inspelade intervjumaterialet som det transkriberade. Han/hon försöker utifrån dessa material finna ut varje intervjus röda trådar och vad informanten egentligen är upptagen av. Att tematisera innebär att forskaren markerar det väsentliga i texten som därefter sammanfattas i teman. Utifrån dessa teman plockas sedan ytterligare relevant information ut från intervjuerna som kortfattat sammanställs i underteman. Tillvägagångssättet som författarna beskriver använde även vi oss av. Efter att ha arbetat med varje intervju jämfördes samtliga, för att vi ville se om det fanns en genomgående röd tråd i dem. Temana använde vi i uppsatsens resultat- och analysavsnittet som rubriker.

Vi hade i studien en induktiv ansats. Detta innebär att ansatsen börjar med en empirisk undersökning, utifrån informantens egna upplevelser av verkligheten, för att sedan få fram en möjlig generalisering, vilket kan leda fram till en teori (Svensson & Starrin, 1996). Varför vi inte valde teori före bearbetningen och tematiseringen av intervjumaterialet var att vi med så få förutfattade meningar som möjligt ville studera informanternas utsagor. Vi ville inte heller medvetet söka efter stöd i en viss teori utan vi ville att intervjumaterialet skulle tala för sig själv innan vi kom att knyta an till en viss teori. I takt med bearbetning och analys sökte vi därefter relevanta begrepp och teorier, som kunde vara behjälpliga för att förstå och tolka vårt insamlade material. Slutligen gjordes en avslutande diskussion, där vi presenterade våra egna synpunkter.

3.5. Metoddiskussion

För att diskutera verifiering av vår studie använder vi oss av begreppen reliabilitet, validitet och generaliserbarhet. Vi vill även föra en diskussion om de

3.5.1. Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet

I en kvalitativ studie berör validiteten och reliabilitet den totala forskningsprocessen eftersom målet är att utforska, tolka och förstå erfarenheterna i dess rätta sammanhang. Därför skall dessa enligt Svensson (1996) finnas i hela undersökningen, såväl i uppläggning av undersökningen, metoden av datainsamling, dataanalysen och i resultatet. Studiens reliabilitet är relaterad till hur noggrann och tillförlitlig undersökningen kommer vara. Med begreppet validitet syftas till studiens trovärdighet, att forskaren undersöker det han/hon tänkt undersöka. Detta görs genom en ständig kontroll, ett ifrågasättande samt teoretisering av den kunskap som produceras i undersökningen (Rosengren & Arvidson, 2002).

I uppläggning av undersökningen anser vi oss ha nått hög validitet och reliabilitet, genom att uppsatsens resultatredovisning överensstämmer med undersökningens syfte. I vår undersökning har vi varit tydliga med vad vi vill undersöka och vilket syfte studien har. Vårt syfte är, som vi tidigare nämnt, att i första hand undersöka på vilket sätt yrkesverksamma inom socialtjänsten tolkar sitt förhållningssätt och bemötande vad gäller hemlöshet bland barn och deras familjer utifrån ett barnperspektiv. Dessutom är vårt syfte att undersöka hur de yrkesverksamma arbetar med dessa barn.

Då forskaren skall använda sig av en datainsamlingsmetod innebär enligt Rosengren och Arvidson (a a) reliabiliteten att kvaliteten på den tekniska utrustningen och hans/hennes kompetens i forskarrollen skall vara god. Validitet kan upplevas vara ett komplicerat begrepp, som är ett mått på om en viss fråga mäter eller beskriver vad forskaren vill att den skall mäta eller beskriva. Undersökningens validitet är således relaterad till om han/hon kommer att undersöka det som är avsett att undersökas i studien. Att tillskriva en garanti åt undersökningens validitet upplever vi vara omöjligt då det kan tänkas att våra informanter möjligtvis har gjort en efterkonstruktion av sina erfarenheter eller upplevelser, eller rent av minns fel. Risken fanns även att våra informanter svarade som de trodde att vi förväntade oss. Dock försökte vi innan intervjuns genomförande reflektera över vår roll, för att vi inte skulle styra intervjun eller ställa ledande frågor.

Då vi utformade intervjuguiden anser vi nu i efterhand att vi bättre skulle ha kunnat reflektera över informanternas möjliga svarsalternativ och diskussioner. Det visade sig att vid såväl tredje som femte intervjun fördes resonemang om ämnen som vi inte hade funderat över och som inte fanns med i intervjuguiden. Detta resulterade i att vi omformade intervjuguiden under studiens gång och före bearbetningen av det empiriska materialet kompletterades de intervjuerna som saknade det i efterhand tillagda ämnet. Kontakten med informanterna gjordes via telefonsamtal och mail.

I tolkningen av resultatet återfinns validiteten och reliabiliteten genom att vi noggrant redovisar på vilket sätt vi har tematiserat samt analyserat och tolkat resultatet.

Kravet på representativitet är viktigt för att forskaren med hjälp av det insamlade materialet skall kunna generalisera (Rosengren & Arvidson, 2002). Vår studie genomfördes som en kvalitativ undersökning med få informanter, där vi medvetet gjorde ett val av informanter, främst yrkesverksamma inom socialtjänsten som

kommer i kontakt med relevant målgrupp. Den kvalitativa metoden syftar till att lyfta fram gemensamma teman och generaliserbara aspekter på ett fenomen, samtidigt som en komplexitet belyses (Rosengren & Arvidson, 2002). I vår undersökning har vi lyft fram gemensamma teman, generaliserbara aspekter samt belyst komplexitet vad gäller socialtjänstens förhållningssätt utifrån ett barnperspektiv. Vi anser dock oss inte kunna överföra resultaten i vår studie att bli allmängiltigt.

3.5.2. Etiska aspekter

Vår studie har krävt ett etiskt övervägande då det gäller val av vem vi ville genomföra intervjuerna med eftersom den kommer att beröra barn i utsatthet. Vi anser oss varken ha den kompetensen eller erfarenheten som krävs för att kunna bemöta de känslor som våra intervjufrågor kunde ha väckt hos ett barn. Av denna orsak gjorde vi ett medvetet val att istället fokusera på de åsikter och tankar som de yrkesverksamma har, främst inom socialtjänsten, vad gäller barn som lever med sina föräldrar i hemlöshet.

Före intervjuns genomförande skickade vi ut ett informationsbrev samt en bilaga vad gäller samtyckeskravet, till våra informanter och deras överordnade. Brevet innehöll information om studiens syfte, samtyckeskravet och konfidentialitetskravet. Samtyckeskravet innebär att deltagarna i en undersökning medverkar frivilligt och kan avslutas närhelst informanten vill. Konfidentialitetskravet innebär att de som deltar i studien endast är kända av oss som genomför undersökningen. Vidare innebär det att inget av vårt material som framkommer genom intervjuerna ska kunna härledas tillbaka till våra informanter (http://webzone.hs.mah.se, 070503). Denna information var vi noga med att ge våra informanter före intervjutillfället, för att dessa skulle känna sig trygga under intervjun, men även i efterhand. Varför det även för oss var viktigt att informanten skulle känna sig trygg i anonymiteten efter intervjutillfället var att deras åsikter möjligtvis kunde kollidera med verksamhetens. Möjligtvis kunde även kollegors förhållningssätt och attityder kollidera med informantens, vilket en del personer kan tänkas upplevas vara obehagliga.

4. RESULTAT OCH ANALYS

I följande avsnitt kommer vi att redovisa och analysera resultatet av vår studie. Vi har delat in resultat och analys enligt tre huvudteman, vilka har omformats utifrån syftet. Dessa är: hemlöshet och dess möjliga orsaker, socialtjänsten och barnperspektivet samt barnets situation. Under varje rubrik redovisas resultat, som i direkt anslutning analyseras. Varje avsnitt avslutas med en kort sammanfattning. För att ytterligare i uppsatsen ge en tydligare bild av den yrkesverksammes upplevelser, åsikter samt uppfattningar citeras informanterna i resultatavsnittet.

Vi kommer i vår analys anknyta studiens resultat till teorier och tidigare forskning. Att i dessa sammanhang använda oss av en individuell samt strukturell förklaringsmodell för att förstå hemlöshetens möjliga orsaker känns naturligt. Dessa modeller är de som främst används inom forskning då det gäller detta område. I uppsatsen har vi även velat belysa vilka konsekvenser det kan få för ett

barns utveckling samt i vilka interaktioner dessa uppstår genom Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori.

Som vi i nämnde i avsnittet metod består informanterna i vår undersökning av sex personer, varav fem är yrkesverksamma inom socialtjänsten. Vi har valt att kalla dem för Lisa och Pia, vilka arbetar som socialsekreterare med ekonomiskt bistånd, Ellen, enhetschef inom socialtjänsten, samt Nils och Eva, vilka arbetar som socialrådgivare för att motverka hemlöshet. Vi har även intervjuat en av cheferna på ett fastighetskontor och honom har vi valt att kalla Karl. Denna intervju kan ses som ett komplement till de övriga, då han i sitt arbete inte kommer i direktkontakt med målgruppen, men däremot har ett nära samarbete med socialtjänsten vad gäller hemlöshetsfrågor.

4.1. Hemlöshet och dess möjliga orsaker

4.1.1. Olika definitioner av hemlöshet

Det råder enligt tidigare forskning (Swärd, 1998) delade meningar om definitionen av hemlöshet. Detta framkommer även under de intervjuerna som vi genomförde. Såväl socialsekreterarna Pia och Lisa samt socialrådgivaren Nils menar att om en person inte har en klar plan över vart han/hon skall bo ett bra tag framöver är denne hemlös. Individen lever då i ett otryggt sammanhang, som inte är självvalt, utan ett eget kontrakt, möjligtvis vagabonderande. Karl, chefen på fastighetskontoret, definierar hemlöshet utifrån Socialstyrelsens fyra situationer, och påstår att definitionen av begreppet används av de yrkesverksamma i kommunen. Han menar att det är viktigt att alla kommuner använder sig av samma definition av hemlöshet i landsomfattande frågor. Då kommer man, enligt honom, att hantera hemlöshetsproblematiken på liknande sätt i de olika kommunerna. Även enhetschefen Ellen beskriver hemlöshet utifrån Socialstyrelsens fyra situationer, något som hon uppges ha blivit tillsagd att göra. Dock skiljer hon mellan hemlöshet och bostadslöshet, vilket hon även menar att Socialstyrelsen gör:

Numera räknar man bara hemlösa, vilket jag personligen inte tycker är riktigt bra därför att man missar många bostadslösa. Och de flesta barn är bostadslösa inte hemlösa och då syns inte det i några siffror. Det tycker jag är lite synd, för att jag inbillar mig att alltid att siffror och statistik styr lite budget och annat.

Även socialrådgivare Eva skiljer mellan de båda begreppen och anser att då en person inte har någonstans att ta vägen utan sover ”i en buske” är denne hemlös, till skillnad från bostadslös då man har någonstans att sova. Hon menar dock att i ärenden som rör barn har begreppen en helt annan värdeladdning. I vår uppsats har vi dock inte fokuserat på skillnaderna mellan begreppen hemlöshet och bostadslöshet.

Som ovan nämnt definierar informanterna begreppet hemlöshet på olika sätt. De båda cheferna, Ellen och Karl, hänvisar till Socialstyrelsens definition och menar att man som yrkesverksam i kommunen samt socialtjänsten skall använda sig av denna definition av hemlöshet i arbetet. Detta är dock något som vi inte har kunnat läsa oss till i Socialstyrelsens kartläggning av hemlöshet 2005 (Socialstyrelsen, 2005). Att som chef kunna använda sig av nedskrivna, tydliga riktlinjer i definition av begrepp skulle enligt vår uppfattning kunna vara ett sätt

för denne att enklare styra inriktningen i den verksamhet som man är chef för. Det kan tolkas som att socialsekreterare Pia och Lisa, samt socialrådgivare Nils i sin definition av företeelsen inte följer Socialstyrelsens definition, utan ser företeelsen på en mer personlig nivå då de uppmärksammar människan i situationen. Detta tycker vi framställs genom ord som otrygghet och inte självvalt för att beskriva företeelsen. Socialrådgivare Eva däremot kan upplevas vara mer tydlig i sin definition av hemlöshet, då hon beskriver hemlöshet som en situation där personen inte har någonstans att ta vägen utan sover utomhus. Dock kan det upplevas en flexibilitet i hennes begreppsdefinitioner av hemlöshet då det gäller barn i denna situation, eftersom hon anser att ärenden som rör barn har en annan värdeladdning.

Sammanfattningsvis definierar informanterna med chefsposition hemlöshet i enlighet med Socialstyrelsens definition, vilket de menar skall användas av de yrkesverksamma i kommunen. Möjligtvis beror detta på att de då på så sätt lättare tycker sig kunna styra sin verksamhet. De övriga informanternas definierar begreppet mindre statiskt, utan använder ord som otrygghet och inte självvalt i beskrivningen av hemlöshetsdefinitionen.

4.1.2. Förklaringsmodeller till hemlöshet

I litteraturen finns det framförallt två förklaringsmodeller beskrivna då det gäller hemlöshetens möjliga bakomliggande orsaker. Dessa är den individuella samt den strukturella (Runquist & Swärd, 2000).

Aspekter av strukturella orsakerna till hemlöshet beskrivs såväl av Swärd (1998) som i Socialstyrelsens kartläggning av hemlöshet (2005). Dessa är omstruktureringen i vården för människor med missbruksproblem, avinstitutionaliseringen av psykiatrin, en ökad psykisk ohälsa, en ökad arbetslöshet samt en förändrad bostadsmarknad.

Då vi frågar informanterna vilka de anser vara de bakomliggande orsakerna till företeelsen belyser samtliga informanter samhälleliga orsaker till hemlöshet. Pia beskriver avskaffandet av institutionerna för psykiskt sjuka som en möjlig orsak, medan både Ellen och Karl anser att grunden för hemlöshetsproblematiken är bostadsbrist. Detta är även något som Lisa nämner, men menar att det är på grund av fastighetsägarnas urval av hyresgäster:

Det är hyresvärdarnas marknad. Dom väljer och vrakar. Man ska vara alldeles ren, många godtar inte ens en borgensman. Jag har hört att man hellre låter lägenheter stå tomma och får in de ”rätta” hyresgästerna.

Enligt vår tolkning används den strukturella förklaringsmodellen (Swärd, 1998) av såväl Pia, Ellen, Karl och Lisa för att förklara hemlöshetens orsaker. Dessa anser att företeelsens grundproblem ligger i samhällsstrukturen.

Swärd (1998) hävdar dock att det kan vara mer fruktbart att tala om hemlöshetsgenererande processer än om hemlöshetens orsaker, då det oftast finns en mer komplicerad utveckling som lett fram till deras situation. Exempel som författaren nämner är avinstitutionaliseringen av psykiatrin samtidigt som en förändring av bostadsmarknaden har skett. Han anser även att det kan finnas en

liksom Swärd begreppet som en mycket sammansatt problembild. Hon menar att som handläggare i ekonomiskt bistånd kan man gå tillbaka och titta på faktorer vilka påverkat för att individen slutligen hamnat i situationen av hemlöshet:

Det är inte så att man bara sätter sig ner och bara struntar i det. Det är saker som händer i familjen, i omgivningen, som på något sätt förlamar, som kan vara lika jobbiga kanske som en psykisk sjukdom, alltså man brister så totalt i sin förmåga.

Även Nils beskriver orsaken till företeelsen som en lång process. Han menar att det finns situationer där individen helt enkelt inte orkar med samhällets krav, att denne fallerar och faller ur socialförsäkringssystemet:

Den kategorin de som har hamnat utanför systemet, det är inte en ovilja eller att jag vill ha det så här, utan man blir less på att ha sin tredje praktikplats som inte leder någon vart. Man upplever en viss hopplöshet och det kan man förstå.

Vi upplever att både Lisa och Nils ser människan då det gäller hemlöshetens orsaker. De tycks se till den långa process och komplexitet som individen genomgått, vilken har sina rötter i strukturella orsaker. Personerna har då hamnat i en ofrivillig situation och därigenom blivit handlingsförlamade. Dock menar de inte att hemlöshet orsakas av individens avvikelse, vilken framställs i den individuella förklaringsmodellen (Swärd, 1998).

Socialsekreterare Pia menar att om man har haft en bostad skall man inte behöva bli hemlös. Hon beskriver vidare att personen själv har ett ansvar att söka hjälp i tid för att inte bli vräkt. Även enhetschefen Ellen pekar på individens ansvar och problematiken som kan uppstå då man inte sköter sig. Socialrådgivare Eva tycks vara av densamma åsikten och slår även fast:

Alla kan bo men kanske inte på samma sätt! Tyvärr är det så att jag vet många människor som jag inte skulle vilja ha boende i min trappuppgång. Jag vet många människor som jag inte skulle vilja ha boende bredvid min mamma i hennes bostadsrätt. Det är ingen idé att lägga ner massa energi på att prata om solidaritet och allt det där, för så här är det. För är det så att jag inte vill att Kalle ska bo bredvid mig, då måste jag faktiskt vara så hederlig så att det inte är ok att Kalle bor bredvid den där familjen heller. Och då får man hitta andra lösningar.

Ovanstående citat skulle kunna tolkas som om Eva är av åsikten att så kallade ”vanliga lägenheter” endast är ämnade för de ekonomiskt och socialt problemfria människorna. De andra kan behöva alternativa boenden, där de endast kan störa varandra.

Såväl Pias, Ellens, och Evas uttalanden kan tolkas stämma överens med den individuella förklaringsmodellen till hemlöshet, vilken står beskriven i antologin av Runquist och Swärd (2000). I denna modell menar man att problemet karaktäriseras genom individens avvikelse, det vill säga dennes egna brister. Dessa kan utmärkas exempelvis genom problem med missbruk eller psykisk sjukdom och individen själv har i dessa sammanhang ett ansvar att söka hjälp (a a).

Sammanfattningsvis tyder informanternas svar på, enligt vår uppfattning, att trots uttalande om strukturella orsaker till hemlöshet lyser en individuell förklaringsmodell till fenomenet igenom. Flera av informanterna pekar på ett individansvar, på brister hos människan och att ”vanliga lägenheter” endast är ämnade för de ekonomiskt och socialt problemfria individerna. Dock framför ett par av de övriga informanterna den långa process, grundad i strukturella orsaker, som kan leda fram till hemlöshet.

4.2. Socialtjänsten och barnperspektivet

4.2.1. Begreppsförklaringar till barnperspektivet

Barnperspektivet som begrepp styrs enligt Andersson (1995) av just den person som definierar innebörden. För två av informanterna, Pia och Lisa, handlar barnperspektivet om att synliggöra samt se barnet och dess bästa i den ekonomiska handläggningen. Nils menar att innebörden av barnperspektivet är att barn skall få växa upp i trygga uppväxtförhållanden, kontinuitet samt miljö och inte leva från månad till månad med en osäkerhet vart man skall bo. För Karl innebär begreppet att värdera allt mer utifrån barnens villkor. Enhetschefen Ellen svarar inte på frågan utan ger oss en broschyr som hon menar att hela verksamheten i området står bakom och arbetar efter. Dock står det skrivet i denna att:

Begreppen barnperspektiv och barnets bästa är inte entydiga och objektiva.

Vidare står det skrivet att genom de egna värderingarna, erfarenheterna, teoretiska referensramarna, förståelsen av barnets kulturella och sociala sammanhang visas den yrkesverksammes subjektivitet.

Socialrådgivare Eva framförde en annan åsikt:

Vi pratar så mycket konstiga ord… Det är mycket så där hitta på och sen vet man

inte riktigt vad det är man menar. Barnperspektivet, jag menar, det hjälper ju inte att jag tittar på barnet, jag vill ha familjeperspektivet i stället… Det är helheten som gäller!

Vi tolkar det som att innebörden av våra informanters syn på barnperspektivet präglas av inriktningen i deras arbetsuppgifter. De båda socialsekreterarna upplever vi utgår ifrån det ekonomiska och materiella, då de framför sina åsikter vad barnets bästa betyder. Socialrådgivare Nils betonar boendet då det gäller barnperspektivet. Enhetschefen Ellens sätt att svara, skulle kunna tolkas som en ovilja att dela sina personliga åsikter vad gäller barnperspektivet. Broschyren som vi fick oss tilldelad gav olika svar på vad ett barnperspektiv kan innebära, eftersom det beror på vem som definierar. Trots detta menar Ellen att hela verksamheten står bakom och arbetar utifrån denna. Det skulle kunna tolkas som om hon vill, precis då det gäller hemlöshetsdefinitionen, att verksamheten skall stå för en definition av begreppet.

Sammanfattningsvis upplever vi det som att definitionen av barnperspektivet präglas av de arbetsuppgifter informanten har. Dock återkommer den informant som innehar en chefsposition med verksamhetens definition av barnperspektivet

och framför inte sin egen. Möjligtvis beror det på att hon vill framhålla att verksamheten arbetar enhetligt.

4.2.2. Används BBIC som verktyg i socialtjänsten?

Barnets Behov i Centrum är ett av Socialtstyrelsen utarbetat material, vilket syftar till att förbättra utredningar, planeringar samt uppföljningar för ett barn som är aktuellt inom den sociala barnavården. Genom detta skall barn få bättre möjlighet att uttrycka sina åsikter och tankar, samt påverka sin livssituation, i enlighet med vad såväl FN:s barnkonvention som socialtjänstlagen har som intention (Socialstyrelsen, 2006).

Då vi frågar våra informanter om deras verksamhet arbetar enligt Barnets Behov i Centrum (BBIC) svarar alla utom en att detta inte förekommer. Lisa berättar:

Ledningsgruppen ansåg att detta inte behövdes då Länsstyrelsen när de gjorde tillsyn ganska nyligen tyckte att våra barnavårdsutredningar vara ok. Vår arbetsgrupp däremot menar att BBIC är önskvärt för det är ju en kompetensutveckling!

Eva svarar att hon inte vet om man arbetar enligt BBIC på hennes arbetsplats. BBIC är ett material som främst vänder sig till socialsekreterare och chefer, vilka arbetar med barn inom den sociala barnavården. Dock menas det i BBIC:s material att även andra yrkesverksamma som kommer i kontakt med barn, vilka är aktuella hos socialtjänsten kan dra nytta av det. I Sverige har 100 kommuner genomgått utbildning och ytterligare 130 håller på att utbilda sig (Socialstyrelsen, 2006). Ingen av våra informanter arbetar enligt BBIC. Lisas beskriver att arbetsplatsens ledningsgrupp inte tyckte att materialet behövdes i deras arbete, eftersom Länsstyrelsen vid en undersökning menade att arbetet med barn fungerar bra. Att de yrkesverksamma inte få ta del av BBIC, på grund av att de inte arbetar på barn- och ungdomssektionen skulle enligt vår uppfattning kunna bero på ekonomiska och tidsmässiga resurser. Kanske är det så att man i kommunen istället prioriterar annan kompetensutveckling för personalen.

Sammanfattningsvis arbetar ingen av informanterna enligt BBIC. Dock finns det ett önskemål hos en av informanterna att i kommunen där hon arbetar ta del av utbildningen. Enligt henne har detta avstyrts av arbetsplatsens ledningsgrupp. Vi upplever, efter att ha tagit del av materialet, att det skulle kunna vara relevant för samtliga yrkesverksamma inom socialt arbete som kommer i kontakt med barn, att genomgå denna utbildning.

4.3. Barnets situation

4.3.1. Föräldrars och socialtjänstens ansvar över barnet

Enligt såväl Sveriges lag som FN:s barnkonvention är det föräldrarna som har det främsta ansvaret att ta hand om, vägleda och stödja sitt barn på bästa sätt (www.bo.se, 070403 och Sveriges lagar, 2004). Detta skall ske inom ramen för föräldrarnas förmåga och deras ekonomiska resurser. Om föräldrarna skulle brista i förmågan att uppfylla sitt föräldraansvar har samhället det yttersta ansvaret och

en skyldighet att ge lämpligt bistånd. Den yttersta åtgärden är tvångsomhändertagande av barn (www.bo.se, 070403 och Sveriges lagar, 2004). Då vi frågar informanterna om vem de anser ha ansvaret över ett barn som lever i hemlöshet svarar samtliga att det är föräldrarnas ansvar. Vad som även framkommer i samtliga sex intervjuer är åsikten om att socialtjänsten inte skall ta ifrån en förälder sitt föräldraansvar. De menar att socialtjänsten först skall ta över ansvaret över barnet då föräldrarna uppenbart brister i sin förmåga att uppfylla sitt ansvar som förälder. För att en familj lever i hemlöshet betyder det enligt informanterna inte att föräldrarna har en bristande förmåga att tillgodose sitt barns behov. Karl, chefen för fastighetskontoret, berättar om föräldrar som bor på det omdiskuterade boendet Mosippan i Malmö. Det är ett boende som ordnas genom socialtjänsten för barnfamiljer, vilka på annat sätt inte kan ordna sitt boende själva. Familjerna huseras i baracker som tidigare varit flyktingförläggning och totalt bor det 40 familjer och därav är 130 barn. Det påstås i såväl massmedia emellanåt som från en av informanterna att det på Mosippan bedrivs kriminell verksamhet under kvällstid:

Är det bara hemlöshet är det inget konstigt, då ska de ju bo ihop med sina föräldrar. Det är inget skäl, bara relationen till föräldrarna är god och man har ju hört det sägas att många av de föräldrar som bor på Mosippan. Där tar föräldrarna väl hand om sina barn. De poängterar barnen framför annat. Inte alla, men en hel del alltså, så då är det bra.

På frågan om vid vilken nivå socialtjänsten skall ta över ansvaret framkommer olika åsikter. Nils anser:

Jag tycker socialtjänsten är en så pass tung myndighet att innan vi går in och omhändertar barn, alltså några sådana större åtgärder, ska det vara ohållbart… I andra situationer ska inte gå så långt innan vi gör något. Det är där det är svårt, balansen är svår. Man ska inte bara luta sej tillbaka och ta de när de faller innanför trappan. Man ska vara ute och göra så mycket förebyggande det bara går.

Han menar vidare att samhället i stort, inte bara socialtjänsten, skulle kunna samverka och ta ett större ansvar för familjer som riskerar eller lever i hemlöshet. Detta gäller både bostads- och arbetsmarknaden. Genom att en förälder får en bostad eller ett arbete skulle en del föräldrar återfå sin förmåga att ta hand om sina barn.

Samtliga sex informanter är överens om att det är föräldrarnas ansvar att tillgodose sitt barns behov. Socialtjänsten skall först ta över ansvaret för barnet då föräldrarna uppenbart brister i sin förmåga att uppfylla ansvaret som förälder. Detta är även något som vi upplever tydligt framkommer i både barnkonventionen och den svenska lagen (www.bo.se, 070503 och Sveriges lagar, 2004). Dock kan det genom den utvecklingsekologiska teorin belysas att miljöfaktorer påverkar såväl föräldrarnas förmåga att tillgodose barnets behov som barnets utveckling (Andersson, 2002). Det har framkommit i tidigare studie, men även i två av våra intervjuer, att orsaken till hemlöshet är ett komplex problem, som inte sällan har uppstått efter en lång process av problematik. Föräldrarna kan ha haft ytterligare problem, som med missbruk eller psykisk ohälsa. Att då socialtjänsten med