Stöd i vardagen till föräldrar med ADHD

Stöd i vardagen till föräldrar med ADHD

Examensarbete, 15hp, magisteruppsats Arbetsterapi

Jönköping, november 2020

Handledare: Frida Lygnegård, Fil dr, Universitetslektor, Avdelningen för Rehabilitering, Jönköping University

Support in everyday life for parents with ADHD

Johanna Franzén

Department of Rehabilitation, Jönköping University, Jönköping, Sweden frjo18ci@student.ju.se

Abstract

Background: Parents with Attention Deficit Hyperactivity Disorder experience high levels of

stress in relation to parenthood. Parenthood can be challenging for all parents, but can present even more of a challenge for parents with ADHD, whose disability often entails executive dysfunction in areas such as planning and time management. Occupational therapists are frequently involved in the treatment of adults with ADHD, there is however a lack of occupational therapy interventions with specific focus on parents with ADHD and parenthood.

Aim: To describe occupational therapy interventions that aim to make everyday life easier for

parents with ADHD.

Material / Methods: A qualitative content analysis was conducted on conversations between

a occupational therapist and parents with ADHD who participated in Improving Parenting Skills adults with ADHD (IPSA), a parental support project.

Results: The result revealed three categories; (i) Visualizing time, (ii) Reducing stress to make

change in everyday life possible, and (iii) Structure in communication.

Conclusion: Occupational therapist´s interventions targeted time management, preventing

and reducing stress and conflicts, and to help communication between parent and child as well as to clarify demands and expectations in daily occupations where problems occured. The result can provide knowledge about how occupational therapy can help make everyday life easier for parents with ADHD.

Sammanfattning

Bakgrund: Föräldrar med Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) upplever hög

stress i sin vardag kopplat till föräldrarollen. Föräldraskapet kan vara utmanande för alla föräldrar men kan upplevas än mer utmanade för föräldrar med ADHD, vars

funktionsnedsättning ofta medför en påverkan på exekutiva funktioner som planering och tidshantering. Arbetsterapi är en rekommenderad insats till vuxna med ADHD och

arbetsterapeuter är ofta involverade i behandlingen av målgruppen, dock saknas insatser som fokuserar på gruppen föräldrar med ADHD där arbetsterapeuter är delaktiga.

Syfte: Syftet med studien var att beskriva arbetsterapeutiska interventioner som syftar till att

underlätta vardagslivet för föräldrar med ADHD.

Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ design med kvalitativ innehållsanalys. Samtal

mellan arbetsterapeut och föräldrar med ADHD som deltagit i Improving Parenting Skills Adults with ADHD (IPSA) projektet analyserades.

Resultat: Resultatet presenteras i tre kategorier; (i) Göra tiden visuell, (ii) Reducera stress för

att möjliggöra förändring i vardagssituationer, (iii) Struktur i kommunikationen.

Slutsats: Arbetsterapeutens interventioner var inriktade på tidshantering, att förebygga och

minska stress och konflikter samt att tydliggöra kommunikation mellan förälder och barn såväl som att förtydliga krav och förväntningar i aktiviteter där problem uppstod. Resultatet kan bidra med kunskap kring hur arbetsterapi kan underlätta vardagen för föräldrar med ADHD.

Bakgrund

Förekomsten av Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) hos vuxna har uppskattats till cirka 3% i västvärlden [1] och till cirka 2-4% i Sverige. Detta motsvarar cirka 300 000 vuxna personer med ADHD i Sverige [2] varav en stor andel även är föräldrar. I en studie av Theule, Wiener, Rogers & Marton [3] framkommer att höga nivåer av stress är kopplat till föräldrarollen hos föräldrar med ADHD. I studier om föräldraskap och ADHD framgår även att det är energikrävande när man som förälder behöver arbeta hårt för att upprätthålla en huvudsakligen fungerande vardag och vid bristande rutiner samtidigt ta ansvar sina barns behov [4-6].

Vuxna med ADHD har ofta svårt med exekutiva förmågor som tidshantering och

organisationsförmåga i vardagen [7]. Exekutiva funktioner är förmågor som det ställs högre krav på i rollen som förälder. När ADHD symptom kvarstår i vuxen ålder får detta

konsekvenser i flera områden av livet, när det gäller familjelivet så innebär det ofta

svårigheter med att skapa och upprätthålla rutiner i dagliga livets aktiviteter [8]. Hur ADHD yttrar sig i vardagen i vuxen ålder varierar mellan individer, men vanligt är att det finns svårigheter med att initiera till att planera, organisera och utföra dagliga aktiviteter [9]. Ärftligheten vid ADHD är hög, och har även barnet ADHD ställer det krav på god exekutiv förmåga hos föräldern då barnet kan behöva anpassning och stöd till följd av sin diagnos [10,11]. Föräldrar till barn som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning upplever därtill mer skadlig stress än föräldrar till barn utan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning [12]. Föräldrar till barn med ADHD upplever även oftare tvivel på sitt föräldraskap än andra föräldrar [13,14].

När föräldern själv har ADHD krävs det extra mycket tid och energi att få aktiviteter i

vardagen att fungera. En funktionsnedsättning kan innebära att en person måste lägga ner mer tid och energi på att upprätthålla huvudsakliga livsroller såsom i hemmet [15]. För föräldrar med ADHD innebär föräldraskapet ofta en synnerligen stor utmaning då nedsatt kognitiv förmåga hos föräldern har visat sig öka risken för konsekvenser i vardagen som påverkar familjen såsom exempelvis svårigheter med planering, problemlösning, oordning i hemmet, uppskjutande av uppgifter, glömda tider och aktiviteter, samt svårigheter att upprätthålla förutsägbarhet och struktur i vardagen [4,5,11,16].

ADHD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som medför svårigheter med att fokusera, behålla uppmärksamhet och hantera impulser som huvudsakliga symtom. Ofta tillkommer även svårigheter att påbörja eller avsluta aktiviteter samt exekutiva svårigheter med

tidshantering, minne och organisationsförmåga [17]. Antalet vuxna som får diagnosen ADHD ökar [18,19] och ADHD är för många en funktionsnedsättning som betyder återkommande svårigheter även i vuxen ålder [11].

Arbetsterapeutisk teori och dess applikation i relation till målgruppen vuxna med ADHD

Aktivitet är ett kärnbegrepp inom arbetsterapi, där ett grundantagande är att aktivitet är ett medel genom vilket människor kan påverka sin hälsa, att vad vi gör påverkar hur vi mår [15]. Model of Human Occupation (MOHO) [15] är en vedertagen förklaringsmodell inom

arbetsterapi som beskriver de olika faktorer som bygger upp människans aktiviteter. Viljekraft, vanor och utförandekapacitet är centrala begrepp. Utförandekapaciteten består både av motorisk och kognitiv förmåga såväl som individens egen upplevelse av sin förmåga. Då exekutiva förmågor som planering, organisering och tidsuppfattning ofta är påverkat hos vuxna med ADHD [7,17] innebär det att den kognitiva förmågan som bidrar till

utförandekapaciteten är nedsatt och därmed kan leda till problem i aktivitetsutförande. Just brister i exekutiv förmåga är något som resulterar i nedsättning av funktion för många vuxna med ADHD [20].

Den omgivande miljön är ytterligare en faktor som påverkar all aktivitet, och där kan familjen ses som en social grupp dit familjemedlemmar tillhör [15]. Denna sociala miljö kan verka stödjande eller hindrande för möjlighet till aktivitet och påverka både den objektiva och den subjektiva utförandekapaciteten; hur individen upplever sin förmåga och vad som är möjligt [15]. Familjelivet och hemmet är en plats där många aktiviteter i vardagen utspelas.

Aktiviteter i hemmet för föräldrar handlar dels om praktiska göromål som städning och matlagning, men också om att skapa en miljö som främjar gemenskap och återhämtning. Förväntningar på hur familjelivet ska se ut och vilka aktiviteter det ska innehålla är ofta stora [21]. Hos personer med ADHD är utförandekapaciteten att göra dessa saker i vardagen ofta nedsatt till följd av ADHD symtom, såsom nedsatt koncentrationsförmåga, tidsuppfattning, impulsivitet och avsaknad av struktur. Att inte klara av de uppgifter som förväntas av en som förälder kan leda till en känsla av inkompetens [15].

Genom aktivitet organiserar människor sin tid i mönster, vanor och roller. Idealiskt

organiseras tiden så att personer hinner med att göra allt de behöver och vill göra i sin vardag, men detta kan vara svårare när det finns en funktionsnedsättning som påverkar

tidshanteringsförmågan och i förlängningen aktivitetsutförandet. Under en persons liv så tillkommer och lär vi oss därtill olika roller, såsom partner eller förälder. Dessa roller är en del av både vår sociala och personliga identitet, som förstärks av hur andra interagerar med oss utifrån dessa roller och vad som förväntas av oss. Med olika roller, såsom föräldrarollen, följer också förväntningar på förmågor såsom användning av tid, aktivitetsutförande och viss struktur. En funktionsnedsättning, såsom ADHD, kan påverka dessa förmågor och leda till att en upplevelse av att ha misslyckats i sin roll [15]. En för andra osynlig funktionsnedsättning som ADHD kan leda till problem att utföra sin roll på ett sätt som passar in i vad andra förväntar sig, och kan resultera i konflikt mellan andras förväntningar och vad som faktiskt är möjligt och rimligt att utföra i en viss roll. Detta ökar på stress kopplat till föräldrarollen, en stress som redan är hög för föräldrar med ADHD [3]. Konflikten kan även vara mellan personens egen syn på sin roll och hur den i praktiken klarar av att utföra den [15].

Arbetsterapeutiska interventioner och ADHD

Arbetsterapeutiska insatser i form av individuellt anpassat stöd för att hantera tid, planera, minnas och hitta strategier som underlättar aktiviteter i dagliga livet rekommenderas vara en del av insatserna som ges till vuxna med ADHD [22,23]. Wennberg [24] undersökte i sin avhandling tidsrelaterade interventioner som ämnar att underlätta delaktighet i vardagslivet för barn, ungdomar och unga vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. I

resultaten framgår att individanpassade tidsrelaterade interventioner har gott resultat och bör erbjudas som komplimenterande behandling till medicinering. Interventionerna bestod främst av olika former av tidshjälpmedel för att kompensera för nedsatt tidsuppfattning och träna på tidshantering [24]. Att missa tider eller komma för sent som vuxen med ADHD är ofta en följd av problem med tidshantering som kan ha flera anledningar, där ibland

över/underskattning av hur mycket tid som är kvar eller hur många aktiviteter som hinns med på en viss tidsperiod [10]. Kognitiva hjälpmedel som stöd i vardagen har även i en studie av Lindstedt (2013) visat sig ha god effekt hos vuxna med ADHD [25].

Arbetsterapeutiska interventioner kan innebära ett stöd till vuxna med ADHD bland annat genom att hjälpa dem organisera sin miljö och planera sina aktiviteter, förbättra

tidshanteringsförmågan och tekniker för att hantera stress. Andra interventioner som att stödja dagliga rutiner och tider för sömn, måltider och dagliga aktiviteter såsom exempelvis att komma iväg till arbete eller skola, och dela upp aktiviteter i mindre delar för att göra dem mer utförbara är också ett stöd för målgruppen [10]. Arbetsterapeutiska insatser kan även handla om förändringar i miljön för att underlätta aktivitetsutförande, eller förändra sättet som en aktivitet utförs på. Att förändra eller anpassa hur aktiviteter utförs kan bland annat innebära att identifiera personliga såväl som miljömässiga förväntningar på aktivitet. Därtill kan identifiering av individuella intressen, förmågor och värderingar ge stöd i arbetet att få till positiva upplevelser av aktivitetsutförande hos vuxna med ADHD [26]. När en aktivitet anpassas efter individuella förutsättningar ökar det individens kompetens och vilja till att utföra aktiviteter [15]. Då många idag får sin ADHD-diagnos i vuxen ålder, kan de i yngre år ha utvecklat strategier för att utföra aktiviteter på som lett till misslyckande, negativa

erfarenheter och nedsatt självkänsla. Arbetsterapeutiska interventioner som stödjer förändring eller anpassning i själva görandet kan vara av vikt för att stödja aktivitetsidentiteten hos vuxna med ADHD [10]. Aktivitetsidentitet innefattar uppfattning om den egna förmågan och

självidentifiering genom olika roller i vardagen såsom föräldrarollen [15].

ADHD, föräldraskap och föräldrastödjande insatser

När det kommer till ADHD och föräldraskap finns det studier gällande barn med ADHD och hur man kan hjälpa dem som förälder, och hur det påverkar relationerna till barnen när föräldern har ADHD [27,28,29]. Det finns dock sparsmakat med studier som fokuserar på föräldrar med egen ADHD. En systematisk kunskapsöversikt [4] beskriver att det främst finns forskning på negativa konsekvenser såsom bristande känsloreglering och en oförutsägbar uppfostran som kan innebära problem för barnet. Den visar att det finns få forskningsstudier om föräldraskapet hos vuxna med ADHD eller autismspektrumtillstånd, och att det behövs mer uppmärksamhet kring frågor som rör själva funktionsnedsättningen i samband med föräldraskapet när professionella möter målgruppen, däribland arbetsterapeuter, samt att metoder för att öka organisationsförmåga och tidshantering efterfrågas till föräldrar med ADHD.

”ADHD-projektet i Södertälje” var ett samverkansprojekt som undersökte hur vuxna med ADHD kan stöttas utifrån sina individuella behov. Föräldrastödsarbetet bestod av fyra delar; stöd i föräldrarollen, psykoedukation, kognitivt stöd och samordning. Arbetsterapeutiska

strategier för att höja vardagsfunktionen var prioriterat av deltagarna. I projektets slutrapport konstaterades att föräldrarna efter projektet hade lättare att upprätthålla planering och rutiner och upplevde sig tryggare i sin föräldraroll [30].

Föräldrastödsprogrammet KOMET vid ADHD hos barn och unga är en evidensbaserad föräldrautbildning som riktar in sig på kommunikation och beteende, som erbjuds av kommunen till de föräldrar som har ett barn som får en ADHD-diagnos. Programmet ger bland annat föräldrar verktyg att bemöta och hantera utmanande beteenden och situationer och erbjuds oftast i grupp [31], dock ingår ingen arbetsterapeut i programmet.

Sammanfattningsvis: centrala svårigheter hos vuxna med ADHD härstammar från nedsättning av exekutiv förmåga och resulterar i svårigheter med planering, tidshantering, struktur och rutiner i dagliga livets aktiviteter - områden som är aktuella för arbetsterapeutiska insatser. Samtidigt finns behov av föräldrastödjande insatser som riktar in sig på svårigheter relaterat till vardagsfunktion såväl som föräldraskap hos vuxna med ADHD. Det är ännu ett outforskat område hur arbetsterapeuter kan arbeta för att hjälpa föräldrar med ADHD utifrån deras föräldraroll för att underlätta i deras vardag, och i vilka vardagssituationer som målgruppen själva upplever att de behöver stöd av arbetsterapeut. Det finns idag i Sverige inget etablerat föräldrastödsprogram för vuxna med egen ADHD där arbetsterapeut ingår.

I Stockholm pågår dock i skrivande stund (2020) ett forskningsprojekt i form av ett

föräldrastödsprogram för föräldrar med egen ADHD som heter Improving Parenting Skills Adults with ADHD (IPSA) där arbetsterapeut ingår. Programmet består av gruppträffar ledda av psykolog som varvas med individuella träffar med arbetsterapeut. Träffarna med

arbetsterapeut har i syfte att underlätta nya föräldrastrategier i vardagen och lära sig hantera vardagssituationer inom exempelvis struktur, planering eller tidshantering [32]. I träffarna med arbetsterapeut ligger fokus på en av deltagaren utvald vardagssituation tillsammans med sitt barn, och fokuserar även på föräldrarnas egna förutsättningar i denna. De

Syfte

Syftet med denna studie är att beskriva arbetsterapeutiska interventioner som syftar till att underlätta vardagslivet för föräldrar med ADHD.

Metod

Studien baseras på en kvalitativ design som grundar sig i ett utforskande förhållningssätt [33], där kvalitativ innehållsanalys har utförts på material från träffar mellan förälder och

arbetsterapeut inom IPSA-projektet i Stockholm.

Improving Parenting Skills Adults with ADHD (IPSA)

IPSA är ett föräldrastödsprogram för föräldrar med ADHD, där basen handlar om vikten av att ta hänsyn till och försöka förbättra sina egna förutsättningar och hantera utmanande

situationer, och där den övergripande målsättningen är att stärka relation och kommunikation samt minska risken för konflikt. I IPSA är det fokus på förälder och ett barn (mellan 3-11 år). IPSA innehåller totalt 14 träffar, som börjar med en individuell kartläggningsträff och följs av individuell träff med arbetsterapeut. Därefter är vartannat tillfälle gruppträff och vartannat tillfälle individuellt med arbetsterapeut, med totalt 6 träffar i grupp och 6 individuella träffar med arbetsterapeut. Programmet avslutas med en uppföljande och utvärderande individuell träff med gruppledare [32].

Blå = kartläggande träff samt uppföljande träff i slutet av programmet Lila = individuella träffar med arbetsterapeut

Färgade = gruppträffar

Vid första kartläggande träff med gruppledare i projektet (psykolog och arbetsterapeut) ges information om IPSA och beslut om deltagande samt undersökande av förhoppningar och mål från förälderns sida. Kartläggning av nuvarande familje- och livssituation utförs såväl som kartläggning av ett vanligt dygn, arbetsterapeutisk screening görs samt val av

”IPSA-situation”, en situation i vardagen som föräldern vill få till en förändring i och arbeta med och som återkommer flera gånger varje vecka, som både förälder och gruppledare bedömer som lämplig. Vid detta kartläggningstillfälle utförs även skattningar av generell stress,

föräldrastress, allmänt mående och ork. Dessa skattningar görs igen vid uppföljningsträffen efter programmets slut för att utvärdera effekten av insatsen. Varje gruppträff introduceras en ny föräldrastrategi att prova hemma i det egna vardagslivet. Sessionerna med arbetsterapeut fokuserar på de utmaningar ADHD kan medföra i vardagen för en familj och i rollen som förälder, och syftar till att underlätta och ge stöd i det praktiska användandet av nya föräldrastrategier samt att underlätta och ge stöd i det praktiska hanterandet av en utvald, särskilt utmanande vardagssituation tillsammans med barnet (IPSA-situation).

Aktuell studie

I denna studie ingick sju föräldrar där det fanns komplett data. Det material som analyserats är inspelningar från sju stycken inledande kartläggningsträffar med psykolog och arbetsterapeut och förälder, samt sju stycken första individuella träffar med arbetsterapeut som följde efter kartläggningsträffen. En anledning till att beslut togs att analysera data från sju olika deltagare i början av IPSA-programmet, var att detta antogs ha mer potential till variation och mättnad i analys och resultat än att följa hela processen hos en eller två deltagare.

Fokus i att ta del av kartläggningsträffen var att ta del av kartläggning av nuvarande familje- och livssituationer och val av IPSA-situation. Behov som framkom i kartläggningsträffar gav också en kontext till arbetsterapeutens interventioner. Fokus i att ta del av de första

individuella träffarna med arbetsterapeut var att ta del av de interventioner som användes av arbetsterapeuten inom IPSA projektet för att hjälpa deltagarna i vardagslivet kopplat till sin roll som förälder, genom att ta del av hur arbetsterapeuten tog sig an att arbeta med de IPSA-situationer som bestämdes under kartläggningsträffen.

Deltagarna till aktuell studie valdes ut av ansvariga forskare i IPSA-projektet från avidentifierad forskningsdata, från en gruppomgång under 2019. Det är en och samma

arbetsterapeut vid varje inspelad träff, då endast en arbetsterapeut arbetar inom IPSA-projektet. Arbetsterapeuten i fråga har arbetat kliniskt sedan 1998.

Förförståelse

Inför studien har författaren gjort sig medveten om samt utmanat sin förförståelse, med ändamål att synliggöra och begrunda om den kan påverka innehåll och resultat i studien [34,35]. Den förförståelse som är relevant i denna studie är främst författarens kliniska erfarenhet i arbetet med vuxna med ADHD, där mötet med patienter samt egen

litteraturläsning om ADHD har skapat förförståelse för målgruppen. Denna förförståelse utmanas löpande i det kliniska arbetet med möten med patienter där deras perspektiv väger minst lika tungt som det som yrkesutövare. Författaren känner inte och har inte heller träffat deltagarna från IPSA som utgör materialet i studien. Detta möjliggör en mer objektiv analys av data och en minskad bias [34,35].

Datainsamling

Datainsamling skedde inom ramen för IPSA-projektet och utfördes således ej av författaren till den aktuella studien. Information om IPSA spreds via ADHD-centers informationskanaler i Stockholm, på affischer, i sociala medier och i samband med föreläsningar om

IPSA-projektet. Intresserade föräldrar hänvisades till projektets hemsida, där information om IPSA samt vad det innebar att delta i forskningsutvärderingen av programmet fanns tillgängligt. Deltagare gav skriftligt samtycke till ljudupptagning under träffar. Behandlare (gruppledare) ansvarade för att spela in. Ljudfilerna var alla en timme långa (+ - femton minuter).

Ljudfilerna sparades och förvarades sedan kodat som forskningsdata hos Center of Neurodevelopmental Disorders at Karolinska Institutet (KIND).

Deltagare

Deltagarna var föräldrar som har ADHD och var med i IPSA under året 2019. Medelåldern hos de sju deltagarna var 44 år, där den yngsta var 37 och den äldsta 47 år gammal. Fem deltagare var mammor och fem av deltagarna arbetade hel- eller deltid, medan två andra hade andra sysselsättningar. Fyra hade universitetsexamen och övriga tre gymnasieexamen som högsta utbildningsnivå. Deltagarna hade mellan 1-3 barn, varav fem deltagare hade minst ett barn med funktionsnedsättningsdiagnos. Ålder hos ”fokusbarn”, det barn föräldern valde att fokusera sitt föräldrastrategiarbete på under IPSA, var mellan 6-11 år.

Databearbetning

Databearbetning skedde genom kvalitativ innehållsanalys med induktiv metod och manifest analys [35]. Det första steget i analysprocessen var transkribering av materialet vilket gjordes i lösenordsskyddade Word-filer på dator. Nästa steg var noggrann, upprepad genomläsning av materialet för att lära känna det och för att hitta sammanhängande ord och meningar som relaterade till syfte och frågeställningar. Detta gjordes med hjälp av färgöverstrykning i texten. Dessa färgöverstrukna delar av materialet bröts sedan ned till meningsenheter

uppställda i tabeller där varje enhet fick en kod som speglade innehållet i meningsenheten. En lista över koder skapades också i detta skede för att kunna visualisera dem bättre och hålla koll på förändringar och förklaringar för koderna. Därefter identifierades underkategorier i meningsbärande enheter utifrån framkomna koder, i detta skede användes olika färger och flera koder med närsläktat innehåll slogs samman med varandra. Dessa sammanslagningar av koder skrevs även upp i en lista. I skapandet av underkategorier användes manifest analys, där deltagarnas egna ord ofta användes och där författaren gick tillbaka för att läsa

transkriberingen flera gånger för att säkerställa att kategorier speglade innehållet på ett korrekt sätt, samt att analysen förblev nära den originella kontexten och inte färgades av författarens egna tolkningar av innehållet. Därefter lästes texten om på nytt för att säkerställa att allt innehåll som relaterade till syftet hade tagits med. Sedan söktes gemensamma nämnare och mönster i de underkategorier som framkommit, för att identifiera övergripande kategorier. Särskild hänsyn togs till att data relaterad till syftet inte skulle falla mellan kategorier eller passa in i mer än en kategori. Sista steget i databearbetningen var slutligen att försöka ge svar på frågeställning och syfte genom att beskriva innehållet i de kategorier som framkommit [35].

Tabell 1 Exempel ur analysprocessen

Meningsbärande Kondenserad Kod Underkategori Kategori enhet meningsenhet

(Förälder) ”När jag är trött, energilös, stressad… Jag skulle behöva se mina egna mönster. Det känns som det jag behöver är att tänka innan. Alltså lära mig parera, inte bara vita eller svarta plattor, om du går på dom svarta så vet du att risken är större att konflikter

uppkommer, så varför går du på dom då?” (Arbetsterapeut) ”Jag tycker egentligen att ni ska ställa timern om ni har en timer, han kommer inte sitta och kolla på timern hela tiden men då har du ändå visat honom tiden visuellt och när du ställer timern då ska han kolla ”nu har du såhär mycket tid” och när tiden är slut är det slut. Det som är viktigt för dig sen det tänker jag är att när tiden är slut, då behöver du va där på plats och hjälpa honom avsluta.” (Arbetsterapeut) ”Alla dom där tillsägelserna som föräldrar ger när dom inte har kontakt med barnen, dom ger ingenting, så att försöka minska antalet gånger, och göra dom kvalitativt bättre, tillsägelserna man gör… så istället för att hojta från köket går till barnet och pratar när man vet man har uppmärksamhet så kanske det inte behöver bli lika många gånger.”

Behöver se mina egna mönster, att tänka innan och lära mig parera

Visa honom tiden visuellt, nu har du såhär mycket tid… viktigt för dig att vara på plats och hjälpa honom avsluta

Tillsägelser utan kontakt med barnet ger ingenting, viktigt att ha barnets uppmärksamhet Ta hand om grundbehov, synliggöra personliga förutsättningar Hjälpa barnet avsluta, hantera tid Färre tillsägningar med bättre kvalité, att minska på tjat

Lyckas med att göra saker på ett annat sätt

Hjälpa barnet avsluta, göra tiden synlig

Reducera stress för att möjliggöra förändring i vardagssituationer

Göra tiden visuell

Struktur i

Etiska överväganden

I forskning finns fyra huvudkrav; (i) informationskravet, (ii) samtyckeskravet, (iii)

konfidentialitetskravet och (iv) nyttjandekravet [36] som redovisas nedan i förhållande till den aktuella studien. Informationskravet som innebär att deltagarna ska informeras om

forskningens syfte är uppfyllt genom att deltagarna sedan start i IPSA projektet är

informerade om syftet med forskningen och villkor kring sitt deltagande. Samtyckeskravet som enligt Vetenskapsrådet [36] innebär att deltagarna själva har rätt att bestämma över sin medverkan är uppfyllt genom att skriftligt samtycke inhämtades från varje individ i

ursprungsstudien. Ljudinspelningar har deltagarna informerats om muntligt och skriftligt samt skrivit på ett samtycke till. IPSA har en godkänd etisk ansökan för sin studie från Karolinska Institutet (diarienr 2017/2435-31/5).

Arbetsterapeuten som deltar i den aktuella studien blev tillfrågad och informerad innan studiens start samt gav ett muntligt godkännande för att författaren tar del av inspelade sessioner med densamme och föräldrar i projektet. Vetenskapsrådet [36] beskriver vidare konfidentialitetskravet, som innebär att uppgifter om personer ska ges största möjliga

konfidentialitet och förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kan ta del av dem. Detta krav är i denna studie uppfyllt genom att personuppgifter och känslig information såsom

ljudinspelningar från träffar förvarades på en lösenordskyddad USB-sticka som är inlåst i ett skåp i KINDs lokaler. Endast forskare som driver IPSA hade tillgång till nyckeln.

Transkriberat material förvarades på samma låsta USB-sticka och varje Word-fil var också lösenordskyddad, där endast författaren hade tillgång till lösenordet. Resultatet som presenterats är avidentifierat. Nyttjandekravet som innefattar att uppgifter om enskilda personer endast får användas för forskningsändamål [36] tas hänsyn till i och med att data endast använts i forskningssyfte. För att uppfylla nyttjandekravet skrevs ett sekretessavtal om erinran om sekretess inom Stockholms läns sjukvårdsområde under, där det framgick hur sekretessbelagd information skulle hanteras. Ett avtal om tillgång till data författades därutöver inför studien.

Resultat

Analysen resulterade i tre kategorier; (i) Göra tiden visuell, (ii) Reducera stress för att möjliggöra förändring i vardagssituationer, (iii) Struktur i kommunikationen. Beskrivningar av arbetsterapeutens interventioner i resultatet grundar sig på vad föräldrarna önskade ha stöd med, vilket beskrivs i inledningen av varje kategori.

1. Göra tiden visuell

Att hantera tid, hålla tiden och sköta övergången från att avsluta en aktivitet för att börja en annan tillsammans med barnet/n var situationer som föräldrar beskrev att de önskade stöd i av arbetsterapeut. Övergången från att avsluta en aktivitet till att börja med något annat,

exempelvis avsluta spel för att äta middag tillsammans kunde vara en källa till stress och konflikt. En förälder uttryckte sig enligt följande; ”Det finns fantastiska stunder varvat med total panik som kan handla om att jag försöker komma överens med barnet om att sätta gränser med tider, eller svårt att komma igång och avsluta.”

Flera föräldrar beskrev att de inte upplevde att de hann med alla aktiviteter som behövde göras, och stora delar av arbetsterapeutens insatser riktade in sig på stöd i tidshantering för att förbättra detta med hjälp av tidshjälpmedel i kombination med strategier för att införliva detta.

Att inkorporera tidshjälpmedel i form av tidshjälpmedlet ”Time timer” var en återkommande intervention i träffarna och något som användes av både förälder och barn gemensamt. Time timer är en klocka som synliggör hur tid passerar, där en färgad skiva försvinner mer och mer allt eftersom tiden går. När tiden är ute hörs en ljudsignal. Det övergripande syftet med att använda timer var att vara förberedd på hur mycket tid som finns kvar och att tydligt kunna se om det är mycket eller lite tid kvar, som ett verktyg i att stödja tidshanteringen och även förbättra den över tid. Timern var också ett tydligt och konkret sätt att göra upp en

överenskommelse med barnet om regler som gäller för avslut av aktiviteter, att göra tiden visuell i form av en röd urtavla så att både barn och förälder vet vad som förväntas av dem och vad som ska hända.

För att användning av timer skulle bli framgångsrikt underströk arbetsterapeuten att det som förälder också är viktigt vara konsekvent i användandet och i möjligaste mån inte avvika från

överenskomna tider med barnet, eller anpassa det som är bestämt efter barnets vilja i stunden eller situationen i fråga, om det exempelvis rörde sig om att avsluta att titta på film.

”Sen så är det bra om han alltid kan lita på timern, så att inte ni börjar säga ´vi tar fem minuter till´ utan har man sagt en halvtimme så är det en halvtimme som gäller, har ni sagt att ´nu sticker vi om tio minuter´ så får ni släppa det ni har och så drar ni om det är så liksom.. annars blir det jätteluddigt för honom” [Arbetsterapeut]

Denna inställning till att använda timern på var främst av vikt när förälder och barn var i processen att vänja sig vid detta nya sätt att hantera tid på.

En annan sak som arbetsterapeuten lyfte som en framgångsfaktor för att timern skulle fungera som tidsstöd när föräldern introducerade den till barnet var att som förälder vara uppmärksam på i vilka aktiviteter den skulle användas, och göra en plan för när detta skulle provas. Att inte endast använda timern till att begränsa aktiviteter som barnet tycker är roliga var en viktig del, att försöka få in roliga aktiviteter också och använda timern då eftersom barn tenderar att ha lättare att lyssna på timern om dom gör något tråkigt och väntar på att få åka iväg och göra något roligt.

”Det är ganska vanligt att man tycker såhär att du ska borsta tänderna i två minuter, ställ timern (...) ofta så har vi en tendens att vilja att timern ska hjälpa oss att styra barnet att göra sånt som barnet inte tycker är så kul och det brukar inte bli så lyckat. Så man behöver göra en kombination, både grejer som hon tycker är kul och nånting som hon tycker är lite svårt” [Arbetsterapeut]

Att involvera barnet och göra denne mer delaktig i att använda timern var ytterligare något som lyftes som en framgångsfaktor av arbetsterapeuten, och att den användes till roliga eller meningsfulla aktiviteter eller stunder tillsammans med föräldern.

”Ge henne lite såhär ´hjälp mig ha koll på det här´ kring roliga saker, att få glass eller om tio minuter tänkte jag kan inte du och jag ha en mysig stund om tio minuter…säg till mig” [Arbetsterapeut]

En annan komponent i att timern skulle bli ett lyckat verktyg var att föräldern behövde tänka på att själv medverka aktivt, och fysiskt vara på plats och hjälpa barnet att avsluta. När barnet lär sig timern så behövde föräldern finnas där och hjälpa till att avsluta det barnet håller på med, att själv ha koll på att timern är ställd på en viss tid och att när den tiden gått aktivt finnas där för att barnet ska börja förstå och följa överenskommelsen med timern. Att det kräver en del av föräldern att börja använda timer med barnet var något som återkom i samtal mellan arbetsterapeut och förälder, att tidshjälpmedlet var ett verktyg för att implementera en strategi för förändring med målet att aktiviteter i vardagen skulle bli lättare att genomföra. Arbetsterapeuten underströk att tidshjälpmedlet var ett hjälpmedel som tillhörde föräldern att använda i sin föräldraroll, och att detta kunde vara ett stöd för både förälder och barn

individuellt men också ett stöd i kommunikationen dem emellan och i gemensamma aktiviteter.

2. Reducera stress för att möjliggöra förändring i vardagssituationer

Föräldrarna uttryckte en önskan om stöd av arbetsterapeut i vardagssituationer där konflikter uppstod och där stress blev en följd av detta. Denna stress kunde också vara kopplad till en upplevelse av att vara otydlig eller otillräcklig i sin roll som förälder och leda till att aktiviteter som behövde göras glömdes bort eller att energin inte räckte till. Ofta saknades möjligheter till återhämtning för föräldern till följd av höga krav i vardagen. Samtliga

föräldrar uppskattade sin föräldrastress som hög. Stress kunde exempelvis uppstå till följd av brist på tillit till den egna förmågan som förälder, till följd av svårigheter med tidshantering och planering, känsloreglering eller svårigheter att hantera situationer där det blir

förändringar.

”Det är ju den situationen när dom ska lägga sig på kvällen som jag tycker är jobbigast, personligen liksom för det är ju jättejobbigt att känna att jag inte klarar av det och att jag blir stressad… arg på dom fast dom bara vill leka och så.” [Förälder]

Arbetsterapeuten arbetade då med att få till tydliga uppgörelser mellan föräldern och barn som fungerar för båda i situationer där problem brukar uppstå, och med det vara ett stöd i att

utforma en tydlig plan för hur detta ska gå till. Stress kunde också bottna i att föräldern inte anpassat situationer och krav efter sina egna personliga förutsättningar. En arbetsterapeutisk intervention här var att synliggöra förälderns förutsättningar och också mående kopplat till olika tider på dygnet, deras energikurva och att planera åtgärd efter när föräldern hade energi till att försöka få till att göra en förändring genom att använda sig av en dygnscirkel och diskutera nivåer av ork under dygnet kopplat till dagliga aktiviteter. Att se till att föräldern tar hand om sina egna grundbehov inför en förändring i vardagen som syftade till att förbättra relationen och aktiviteter i vardagslivet med barnet, var en annan del av arbetsterapeutens interventioner. Detta kunde handla om att hitta tid i schemat för återhämtning, komma ihåg att ta medicin regelbundet, sköta sömnen ordentligt och att äta regelbundet för att optimera förälderns förutsättningar att kunna tänka och agera som planerat i krävande

vardagssituationer. Detta var något som arbetsterapeuten återvände till flera gånger, att som förälder ta hand om sig själv och använda sitt energiförråd med omsorg och eftertanke.

I arbetsterapeutens tillvägagångssätt ingick att uppmuntra deltagarna att lära sig av tidigare erfarenheter och misstag, försöka göra saker på ett nytt sätt och motivera dem till detta genom att lyfta strategier som deltagarna gör väl i sin roll som förälder, och att sänka kraven på sig själva till en rimlig nivå.

”Som förälder är det svårt att orka göra rätt hela tiden. Det är ingen som kommer att fixa det, ju mycket teoretisk kunskap man än har liksom. Men man kan veta hur man skulle kunna göra.” [Arbetsterapeut]

Ytterligare en aspekt av arbetsterapeutens intervention var att problemlösa kring vad som var en rimlig nivå av krav att ha på vad barnet ska klara av, och hur mycket stöd föräldern

behöver ge till barnet för att en situation skulle fungera bättre utifrån barnets svårigheter, då de ofta också hade en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Att barnet också ofta hade en neuropsykiatrisk diagnos försvårade ofta vardagen hemma när det kom till utförandet av aktiviteter, balans mellan aktiviteter och konflikter mellan förälder och barn. Att förbereda för att testa nya strategier med arbetsterapeuten handlade om att ta reda på vad som behöver vara förberett för barnet samt för föräldern inför situationer som tidigare blivit till konflikt,

detaljnivå. Kartläggning gjordes av den fysiska miljön, den sociala miljön och hur kommunikationen gick till i vald aktivitet.

Att lära sig anpassa aktiviteter efter personliga förutsättningar var en process i sig, ibland kretsade insatsen från arbetsterapeut kring att lära sig ett nytt system för planering och tidshantering, som en kalenderapp, än vad som tidigare provats och inte fungerat. Även här lade arbetsterapeuten vikt på att sänka kraven på sig själv som förälder och notera när det går framåt.

”Jag tänker att om du vid ett tillfälle under dom här tre veckorna kommer på ´attans jag skulle ju ha skrivit det i telefonen direkt´ så tycker jag att det är grymt jobbat. För då har du börjat medvetandegöra hos dig själv att du behöver förändra nånting (…) det är den allra svåraste delen, att göra det… i stunden när det händer det är då man behöver liksom.. då behöver hjärnan komma på att den ska göra på ett annat sätt.” [Arbetsterapeut]

Arbetsterapeuten föreslog att för att lyckas med att göra på ett annat sätt kunde det vara hjälpsamt att ta hjälp av en tredje part (arbetsterapeuten) för att göra upp en tydlig plan med någon annan som inte görs i en situation som är mitt i den stressiga vardagen där problemen uppstår, och som inte har en personlig relation till barnet eller föräldern. Detta föreslogs kunna underlätta att hålla sig till planen när problemsituationer väl uppstod, och bidra till att minska de situationer som blir till problem eftersom föräldern i en redan uppstånden

problemsituation inte alltid har de bästa förutsättningarna för att fungera på bästa sätt - med högt stresspåslag, eventuellt i affekt och kanske med lågt blodsocker om det var precis innan middagen. Att få möjlighet att öva på att hantera dessa situationer utanför hemmet och att hitta strategier med arbetsterapeuten beskrevs som tacksamt av flera föräldrar.

3. Struktur i kommunikationen

Konflikter i form av tjat och upprepade tillsägningar som skavde på relationen mellan förälder och barn samt blev till ett hinder i aktivitetsutförandet var ytterligare ett område som

föräldrarna önskade stöd i av arbetsterapeut.

vilken aktivitet och i vilken miljö det blev problem. Därefter kunde arbetsterapeuten ge förslag på åtgärder att prova för att förbättra situationen, vilket ofta bottnade i kommunikation mellan förälder och barn och stöd i att sätta och hålla gränser. Det kunde handla om att

minska antalet gånger föräldern sade till barnet, att fysiskt vara på plats i samma rum, etablera fysisk kontakt såsom en hand på axeln, eller ögonkontakt vid tillsägelser. Detta för att

möjliggöra att till exempel överenskommelser om att använda timer för att tidsbegränsa aktiviteter skulle vidmakthållas.

”Ett tips är att alla dom där tillsägelserna eller uppmaningarna som föräldrar ger när dom inte har kontakt med barnen, dom ger ingenting (…) så att försöka minska antalet gånger, och göra dom kvalitativt bättre, tillsägelserna man gör (…) så man istället för att hojta från köket går till barnet och pratar när man vet att man har uppmärksamhet så kanske det inte behöver bli lika många”

[Arbetsterapeut]

Arbetsterapeuten lyfte att ha barnets fulla fokus vid uppmaningar eller tillsägningar kunde ge bättre förutsättningar för att aktiviteter skulle flyta på som planerat, då barnet då gjordes mer delaktigt och det blev tydligt vad som förväntades i en viss aktivitet av både förälder och barn. Detta användes också som ett verktyg för att stärka relationen mellan förälder och barn i och med förebyggande av konflikt, och några föräldrar uttryckte att en del av deras mål med att arbeta tillsammans med arbetsterapeuten var att barnet inte skulle associera att föräldern kommer till barnet med något dåligt varje gång de kommunicerar, på grund av många tidigare situationer med tjat och tillsägningar som lett till bråk. Gällande detta förde arbetsterapeuten ett resonemang med föräldrarna om att förebygga konflikter som uppstår genom bristande tidsuppfattning och behov av struktur, och göra en detaljerad plan för varje enskild situation som ökade förutsättningarna att aktiviteten skulle kunna genomföras friktionsfritt. Ett förslag på lösning kunde också vara att tillsammans hitta alternativa aktiviteter för barnet att utföra som förenklade situationen för dem, eller att ge dem ansvar för mindre uppgifter i en aktivitet och göra dem mer delaktiga i situationer som föräldern upplevde som stressig eller tjatig.

En del i arbetsterapeutens interventioner handlade även om att förbereda inför en

problemaktivitet för att förebygga att konflikt uppstår, och tydliggöra krav och förväntningar i aktivitet. Att till exempel i förväg bestämma när barnet måste stänga av tv:n och gå och borsta

tänderna, när eftertexterna börjar rulla. Resonemang med föräldern kring vad som behövde vara förberett innan för att optimera situationen och förebygga konflikt fördes ständigt, och exempelvis i en middagssituation handlade det om vad som behöver vara förberett innan barnet går och äter; vilket tv-program ska vara på, vilket glas ska drickas ur, hur lång tid ska föräldern få sitta och äta utan att barnet ropar och att komma överens om detta i förväg tillsammans med barnet. Arbetsterapeuten uppmanade även till att reflektera över vad som sker beteendemässigt hos barnet och hos föräldern innan en problemaktivitet och

uppmärksamma nivåer av trötthet och närliggande miljöer.

I arbetet att förebygga och hantera när problem uppstod i en aktivitet involverade

arbetsterapeuten barnet i möjligaste mån och diskuterade kring hur barnet kunde göras mer delaktigt i situationen, och aktivt bidra till problemlösning.

”Kan han komma med en lösning på ditt problem? Alltså kan han förstå att problemet är, och då får man ju ta ett problem som inte är relaterat till honom men till exempel du är väldigt hungrig och behöver få äta all din mat innan du springer runt. För när du springer runt då går liksom energin åt direkt det som du ätit… Hur kan vi göra för att jag ska få sitta ner och äta? Skulle han kunna va med och problemlösa kring det tror du?” [Arbetsterapeut]

Att på ett tydligt sätt klargöra vad som förväntas och krävs av föräldern i en aktivitet, och av barnet, och att lägga fram detta i kommunikationen på tydligaste sätt för just den individen var ett av arbetsterapeutens verktyg till att förbättra av föräldern upplevda problemsituationer i vardagslivet. Det kunde ibland även handla om att introducera det skriftligt i form av en lista eller ett bildstöd för att förtydliga vad som hade diskuterats/bestämts som ett stöd till både förälder och barn, för att undvika att behöva hålla allt i minnet/i huvudet för vad som gäller i en viss aktivitet eller en viss tid på dagen såsom eftermiddagen efter jobbet och skolan, där en brist på struktur var en återkommande upplevelse hos föräldrarna. Att sänka kraven även på barnen så att de skulle känna att de klarade av delmoment i aktiviteter och göra detta i kombination med tydliga scheman eller listor och tidshjälpmedel, var något som återkom i arbetsterapeutens resonemang och förslag kring lösningar för att få förälderns vardag att fungera bättre hemma. Nedskrivna steg i en aktivitet var ett stöd för både barn och förälder att dels hålla fokus och dels komma ihåg. Detta kunde även inbegripa att arbetsterapeuten

föreslog att föräldern skulle bemöta barnet/n genom lek och nå dem genom deras intressen för att få till en bättre struktur hemmavid.

Diskussion

Denna studie har undersökt hur arbetsterapi kan underlätta vardagen för föräldrar med ADHD, genom att titta på arbetsterapeutiska interventioner som var en del av ett föräldrastödsprogram för föräldrar med ADHD. De arbetsterapeutiska interventionerna baseras på föräldrarnas önskan om stöd i olika områden i sitt föräldraskap.

Något som är framträdande i genomgången av resultatet är att de utmaningar som föräldrarna möter i vardagen i stort liknar det som sannolikt alla föräldrar möter, men att de problemen blir förstärkta i och med de exekutiva svårigheter som ADHD medför i vardagen. Detta fynd går i linje med Socialstyrelsens rapport om konsekvenser för vuxna med ADHD [11] där det beskrivs att i familjer där barn och förälder båda har ADHD och interagerar med varandra utifrån sina specifika svårigheter påverkas föräldraskapet ofta på ett negativt sätt.

Insatser till barn med ADHD utgår ofta från att det är föräldrarna som ska stå för den struktur och de strategier som barnet behöver, en utmaning då föräldern har motsvarande eller

liknande exekutiva svårigheter som sitt barn [11,22]. Att det behövs ett helhetsperspektiv som tar hänsyn till hela familjen vid behandling av ADHD för att få vardagen att fungera blir tydligt både i resultatet av denna studie och i genomgång av litteraturen, och att det behövs ett stöd till föräldern med ADHD för att de i sin tur ska kunna ge bästa möjliga stöd till sitt barn. Resultaten i denna studie som visar på att en stor del av arbetsterapeutens interventioner riktade sig mot tidshantering i vardagen, överensstämmer med Wennberg [24] vars studie visade att individanpassade tidsrelaterade interventioner hade ett gott resultat hos vuxna med ADHD.

Ett fokus i arbetsterapeutens interventioner var att försöka göra barnet mer delaktig i situationen, både vad gällde problemlösning och att använda tidshjälpmedel med föräldern. Att öka delaktigheten hos barnet användes upprepade gånger som strategi när barnet också hade en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Studier har visat på att barn med ADHD kräver extra stöd från sina föräldrar för att kunna vara delaktiga i aktiviteter och sysslor i hemmet [37]. Att arbetsterapeut ger föräldern de verktyg denne behöver genom djupgående samtal kring specifika aktiviteter för att lyckas med detta kan vara en viktig del i att dels få vardagsaktiviteter att fungera bättre, och dels förbättra relationerna i familjen där det ofta finns svårigheter när både barn och förälder har ADHD [11].

I resultatet framgår att mycket tid och energi lades av föräldrarna på att stötta barnen i vardagsaktiviteter, som i sin tur påverkade möjligheten att utföra andra aktiviteter i hemmet. Det framgick även att aktiviteter som behövde göras glömdes bort eller föll bort på grund av brist på energi. Detta kan tolkas som en brist i aktivitetsbalans, och är således en riskfaktor för ohälsa hos föräldern. Den upplevda aktivitetsbalansen påverkas också när aktiviteter avbryts [38] vilket flera föräldrar beskrev att aktiviteter gjorde, att de exempelvis inte hade möjlighet att äta färdigt sin middag. Här blev arbetsterapeutens individuellt styrda interventioner ett sätt att dels synliggöra denna obalans, och dels arbeta för att jämna ut den och uppnå en bättre vardagsfunktion för föräldern. Erlandsson och Persson [38] beskriver att varje individ har ett eget mönster av aktiviteter i sin vardag, där några är självvalda aktiviteter och andra är saker som måste genomföras och att detta aktivitetsmönster påverkar den upplevda hälsan hos individen. Denna mängd och variation av aktiviteter i vardagen kallas aktivitetsbalans [39]. En obalans i aktiviteter kan resultera i en negativ effekt på individens hälsa och välmående [40]. Därtill upplever människor aktivitetsbalans på olika sätt beroende på aktivitetsmönster, behov och förutsättningar [9] varpå det blir än tydligare med vikten av en individuellt anpassad insats där tid och utrymme ges för att koncentrera sig på utvalda situationer i vardagen som behöver förbättras.

Arbetsterapeutens åtgärder som fokuserade på stöd i tidshantering genom hjälpmedel och praktisk implementering av dem i vardagen bidrog till att minska föräldrarnas stress. Hälsan påverkas av hur vi strukturerar vår tid, och tidspress kan leda till försämrad psykisk hälsa [9,40,41]. Att samtliga föräldrar som arbetsterapeuten träffade upplevde en hög stressnivå i vardagen, i synnerhet kopplat till föräldraskapet, kan därför tolkas som en riskfaktor för sämre hälsa där det är av stor vikt att få möjlighet till individuella insatser inriktade på struktur och tidshantering som arbetsterapeut kan erbjuda, samt att denna insats är inriktad specifikt på föräldraskapet.

I denna studies resultat framgår att arbetsterapeutens insatser anpassade aktiviteter efter föräldern såväl som barnets förutsättningar och svårigheter. Arbetsterapeutens interventioner ökade också tydligheten i förväntningar och krav på individen i en viss aktivitet i

konfliktförebyggande syfte. När en aktivitet anpassas efter individuella förutsättningar ökar det individens kompetens och vilja till att utföra aktiviteter [15]. Sammanstämmer med detta gör också resultaten i en studie av Holst och Thyrell [42] som visade på att det är av stor vikt

att identifiera individuella styrkor hos vuxna med ADHD för att minimera negativa effekter som diagnosen kan ha på att fungera i vardagen.

Sammantaget tyder resultaten i denna studie på att arbetsterapeutiska insatser kan ha en lindrande effekt på den höga nivå av stress som föräldrar med ADHD upplever samt stärka dem i sin föräldraroll och uppfattningen av sig själva som förälder, vilket är motiverat att arbeta för med tanke på de svårigheter som föräldrar med ADHD möter i vardagen och i synnerhet familjelivet [3,4,6,10,11]. Arbetsterapeuten i denna studie bidrog med ett

helhetsperspektiv som tog hänsyn till både föräldrarnas och barnens behov för att få vardagen att fungera bättre, och påtalade behovet av återhämtning för att må bättre såväl som för att ha en mer konfliktfri relation till sitt barn hemma.

Metodologiska överväganden

Lincoln & Guba [43] skapade fyra koncept för att underlätta arbetet att avgöra kvalitén på kvalitativ forskning, nämligen trovärdighet, bekräftelsebarhet, tillförlitlighet och

överförbarhet. Trovärdighet, hur väl resultaten representerar en trovärdig tolkning av data och hur väl de som upplevt fenomenet känner igen sig, är svårt att avgöra i denna studie eftersom det ej funnits möjlighet att kontinuerligt gå tillbaka till deltagarna för att be om deras åsikter av analysen och resultatet. Att vara flera författare eller låta oberoende personer vara delaktiga i analysarbetet hade kunnat öka trovärdigheten [35] men det kan också vara svårt för en utomstående person att sätta sig in i en annan persons kodningssystem. För att öka trovärdigheten togs citat med från deltagare för göra resultatet mer talande.

Vad gäller bekräftelsebarhet, gällande hur hög utsträckning forskaren varit objektiv/neutral och påverkat resultatet, finns det både styrkor och svagheter i den aktuella studien. En styrka är att forskaren sedan tidigare inte känner eller träffat deltagarna från IPSA-projektet som utgör materialet i studien och inte heller arbetsterapeuten, och inte var delaktig under urval och datainsamlingsprocessen utan endast stod för analys. Detta möjliggjorde en mer objektiv analys av data och en minskad bias [34]. Å andra sidan är det viktigt att reflektera över hur förförståelsen av vuxna med ADHD kan ha påverkat analysprocessen. Även om ansträngning gjordes för att vara så öppen för ny kunskap som möjligt vid genomgång och analys av data, är förförståelse för ämnet något som inte går att separera sig ifrån. För att minimera risken för

bias skapades det tid för reflektion för förförståelse och objektivitet under hela analysprocessen.

Tillförlitlighet handlar om stabilitet under datainsamlingen och analysprocessen och hur väl forskaren följt instrument/manus under datainsamling, samt de förändrade beslut som gjorts av forskaren under analysprocessen [43]. Bengtsson [35] beskriver hur ett sätt att stärka detta kan vara att hålla reda på beslut som rör kodning av data, och använda sig av anteckningar av olika slag för att hålla koll på förändringar under analysprocessen eftersom kodning ofta görs om flera gånger och förändras under analysens gång. I denna studie fördes anteckningar både i skrivblock, på färgade Post-it lappar och i dokument på datorn för att hålla en struktur i analysprocessen. En ytterligare styrka hade kunnat vara att själv insamla data för att kunna ha kontroll över hela processen, men i denna studie var datan redan insamlad i

forskningsprojektsyfte som låg utanför denna studie.

Begreppet överförbarhet innefattar i vilken utsträckning resultaten kan överföras till andra personer eller grupper [43]. Den kvalitativa metoden handlar mer om att förstå ett ämne på djupet och ofta från en liten grupp deltagare, än att komma fram till ett resultat som går att generalisera på en större grupp människor [35], vilket också är fallet i denna studie. Urvalet är inte representativt då det endast består av en mindre antal ljudupptagningar. Därmed är det inte möjligt att göra en generalisering till en hel population utifrån studien. Å andra sidan kan det vara av värde att reflektera över att det unika som framkommer ur enskilda erfarenheter och djupare förståelse för ett fenomen också kan vara en styrka, precis som den generella kunskap som går att applicera på ett större antal personer. Endast en individuell träff med arbetsterapeut analyserades i denna studie, vilket kan ses som en svaghet gentemot att ha följt en hel process med samtliga sex individuella träffar för samtliga föräldrar. Ett val gjordes att analysera data från sju olika deltagare istället för att följa en eller två, i förhoppningen att kunna uppnå mättnad i analysen och en bred variation i resultatet, såväl som för att underlätta att hitta eventuella återkommande mönster i analysen av data genom att inkludera sju istället för en eller två. En annan svaghet med vald metod är att genom att endast göra ett nedtramp i IPSA-projektet och analysera de inledande träffarna, uteblev möjligheten att se resultatet av arbetsterapeutens interventioner, uppföljning och vilka utfall de hade i vardagen för

En generell svaghet med kvalitativ metod är att det alltid är svårt och ibland omöjligt att replikera eftersom data kommer från en specifik kontext [44]. Därtill är det inte en

självklarhet att en annan forskare, med annorlunda bakgrund, erfarenhet och förförståelse, skulle komma fram till samma slutsatser i en kvalitativ analys. En reflektion är att min egen förförståelse varit till en fördel på så sätt att erfarenhet av kliniskt arbete med vuxna med ADHD har bidragit till en ödmjukhet inför de svårigheter ADHD medför i vardagen och en utökad förståelse för behovet av arbetsterapi. En nackdel med min egen förförståelse är att det oundvikligen påverkar i alla delar av analysarbetet, och ställer höga krav på eftertanke kring hur objektiviteten kan bevaras på bästa sätt och vilka steg som bör tas för att verkställa detta.

Konklusion

Studiens resultat visar på att föräldrarna med ADHD som deltog i IPSA önskade stöd i flera situationer i vardagen där problem uppstod kopplat till föräldrarollen. Dessa

problemsituationer var centrerade kring struktur i vardagen, tidsuppfattning, stresshantering och kommunikation mellan förälder och barn. Arbetsterapeutens interventioner var inriktade på tidshantering, att förebygga och minska stress och konflikter och arbeta med att tydliggöra kommunikationen samt förtydliga krav och förväntningar på förälder och barn i dagliga aktiviteter där problem uppstod. Arbetsterapeutens interventioner bottnade i en dialog kring föräldrarnas personliga förutsättningar samt genom att inkludera hänsyn till barnets

förutsättningar och deltagande.

Praktiska implikationer för arbetsterapi och förslag till vidare forskning

Resultatet från denna studie tillför kunskap om hur arbetsterapi kan bidra till att den praktiska vardagen för föräldrar med ADHD underlättas och minskar stress och konflikter genom individbaserade interventioner som är aktivitetsspecifika, där utrymme ges att kartlägga situationen och diskutera lösningar. Resultatet ger vidare en indikation på att arbetsterapeuter kan vara stödjande i att arbeta med struktur, tidshantering och att implementera strategier för att omsätta föräldrastrategier från teori till vardag hos föräldrar med ADHD, samt att detta kan gynna både förälderns vardagssituation men även i förlängningen relationen med barnet till följd av minskad stress och konflikter och en ökad tilltro till den egna förmågan hos föräldern. Att stärka relationen mellan förälder och barn var ett uttryckt mål hos flera av föräldrarna i deras träffar med arbetsterapeuten. En logisk följd av att föräldern med ADHD blev mindre

stressad och kände sig stärkt i sin förmåga som förälder kan ha varit att även relationerna i familjen och välmåendet hos barnet förbättrades. Detta är ett område för fortsatt forskning.

Den ökade diagnosticeringen av ADHD [18,19] och de svårigheter i vardagen som

uppkommer som följd av kognitiva svårigheter innebär troligtvis att arbetsterapeuter allt mer kommer att involveras i behandling och åtgärder, där arbetsterapeuter kan bidra med ett helhetsperspektiv på familjen hos den vuxna med ADHD för att optimera vardagsfunktion och hälsa. Inom en snar framtid kommer en generation unga med ADHD bli till en generation föräldrar där flera kan vara i behov av stöd. Vidare studier skulle kunna fokusera på den upplevda nyttan av individuell arbetsterapi hos föräldrar med ADHD, titta närmare på hur stödbehovet ser ut kopplat till familjesituationen och föräldrarnas aktivitetsbalans och hälsa.

Acknowledgements

Min handledare Frida Lygnegård har bidragit till denna studies genomförande och sammanställning genom värdefulla råd, vägledning och samtal om metod, innehåll och utformning. Tack till Gesche-Kathrin Franzén och Carin Franzén för hjälp med

korrekturläsning och det engelska språket. Tack till ansvariga forskare Tatja Hirvikoski och projektsamordnare och doktorand Therese Lindström i IPSA-projektet i Stockholm som gav mig en unik inblick och tillgång till inspelade möten mellan föräldrar och arbetsterapeut att analysera i denna studie. Stort tack även till arbetsterapeuten Sofia Buddgård i IPSA-projektet.

Declaration of interest statement

Referenser

1. Fayyad J, Sampson NA, Hwang I, et al. The descriptive epidemiology of DSM-IV Adult ADHD in the World Health Organization World Mental Health Surveys. Attention Deficit Hyperactivity Disorder. 2017;9(1):47-65.

2. Vård och insats [internet]. Nationella vård- och insatsprogram ADHD. Uppdrag Psykisk Hälsa [citerad 2020 Okt 20]. Hämtad från: https://www.vardochinsats.se/adhd/

3. Theule J, Wiener J, Rogers MA, et al. Predicting Parenting Stress in Families of Children with ADHD: Parent and Contextual Factors. Journal of Child and Family Studies.

2011;20:640-647.

4. Janeslätt G, Roshanay AH. Föräldraskap hos vuxna med ADHD eller

Autismspektrumtillstånd - konsekvenser för barnet samt metoder för stöd. Nationellt Kompetenscentrum anhöriga; 2015. (Rapport 2015:7).

5. Johnston C, Mash EJ, Miller N, et al. Parenting in adults with attentiondeficit/hyperactivity disorder (ADHD). Clinical Psychology review. 2012;32:215-228.

6. Lowry LS, Schatz NK, Fabiano GA. Exploring Parent Beliefs and Behaviour: The Contribution of ADHD Symptology Within Mothers and Fathers. Journal of Attention Disorders. 2015; 1-11.

7. Solanto MV, Marks DJ, Wasserstein J, et al. Efficacy of meta-cognitive therapy for adult ADHD. American Journal of Psychiatry. 2010;167:958-968.

8. Goodman DW. The consequences of attention-deficit/hyperactivity disorder in adults. Journal of Psychiatric Practice. 2007;13(5):318-327.

9. Faraone SV, Biederman J, Spencer T, et al. Attention-deficit/hyperactivity disorder in adults: an overview. Biological Psychiatry. 2000;48(1):9-20.

Occupational Therapy in Mental Health. 2005;21(2):13-38.

11. Socialstyrelsen. Konsekvenser för vuxna med diagnosen ADHD - Kartläggning och analys. Stockholm: Socialstyrelsen; 2019.

12. Craig F, Operto FF, De Giacomo A, et al. Parenting stress among parents of children with Neurodevelopmental Disorders. Elsevier/North-Holland Biomedical Press. 2016;242:121-129.

13. Donovan JM, VanLeit BJ, Crowe TK, et al. Occupational goals of mothers of children with disabilities: Influence of temporal, social, and emotional contexts. American Journal of Occupational Therapy. 2005;59:249-261.

14. Moen, Øyfrid, Hedelin, et al. Family Functioning, Psychological Distress, and Well-Being in Parents with a child having ADHD. SAGE Open. 2016;6.

15. Kielhofner G. Model of human occupation: Teori och tillämpning. 1 uppl. Lund: Studentlitteratur; 2012.

16. Segelström F. Uppkopplade produkter för föräldrar med adhd eller autism: Rapport från projektet Internet ot för föräldrar med dolda funktionsnedsättningar. Stockholm: Internet of Things; 2016.

17. American Psychiatric Association. Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. 5e uppl. Arlington: VA; 2013.

18. Nylander L, Holmqvist M, Gustafson L, et al. Attention-deficit/hyperactivity disorder (ADHD) and autism spectrum disorder (ASD) in adult psychiatry. A 20-year register study. Nordic Journal of Psychiatry. 2013;67(5):344-350.

19. Polyzoi M, Ahnemark E, Medin E, et al. Estimated prevalence and incidence of diagnosed ADHD and health care utilization in adults in Sweden – a longitudinal population-based register study. Neuropsychiatric Disease and Treatment. 2018;14:1149-1161.

Guilford; 2008.

21. Larson E, Zemke R. Shaping the temporal patterns of our lives: The social coordination of occupation. Journal of Occupational Science. 2003;10(2):80-89.

22. Socialstyrelsen. ADHD hos barn och vuxna. Stockholm: Socialstyrelsen; 2002.

23. Psykiatristöd [internet]. Psykiatriprogram ADHD. Region Stockholm; 2014 [citerad 2020 Apr 30]. Hämtad från:

http://www1.psykiatristod.se/Psykiatristod/Psykiatriprogram/ADHD/#Behandling 24. Wennberg B. Keeping track of time: Daily time management, participation, and time-related interventions for children, adolescents, and young adults with neurodevelopental disorders [dissertation]. Linköping: Linköping University Electronic Press; 2019.

25. Lindstedt H. Cognitive assistive technology and professional support in everyday life for adults with ADHD. Disability and Rehabilitation. 2013;8(5):402.

26. Altit TP, Shor R, Maeir A. Occupational Identity, Competence, and Environments Among Adults With and Without Attention Deficit Hyperactivity Disorder. Occupational Therapy in Mental Health. 2019;35(2):205-215.

27. Edel MA, Juckel G, Brüne M. Interaction of recalled parental ADHD symptoms and rearing behavior with current attachment and emotional dysfunction in adult offspring with ADHD. Psychiatry Res. 2010;178(1):137-141.

28. Koemans RG, van Vroenhoven S, Karreman A, et al. Attachment and autonomy problems in adults with ADHD. Journal Of Attention Disorders. 2015;19(5):435-446.

29. Syrjänen M, Hautamäki A, Pleshkova N, et al. Adults with ADHD – A retrospective account of the family systems and attachment relationships. Clinical Neuropsychiatry: Journal of Treatment Evaluation. 2018;15(2):123-131.

30. Lindh C, Rinaldi Å, Janulf M. Stöd till föräldrar som har ADHD – analys och beskrivning av arbetsmetod. Södertälje; 2016.

31. Kometprogrammet [internet]. Stockholms Stad [citerad 2020 Apr 30]. Hämtad från: http:://www.kometprogrammet.se/

32. IPSA ADHD. Om IPSA. Stockholm; 2020 [citerad 2020 Feb 1]. Hämtad från: http://www.ipsaadhd.se/

33. Kvale S, Brinkmann S. Den kvalitativa forskningsintervjun. 3.uppl. Lund: Studentlitteratur; 2014.

34. Birkler J. Vetenskapsteori: En grundbok. Stockholm: Liber AB; 2008.

35. Bengtsson M. How to plan and perform a qualitative study using content analysis. Nursing Plus Open. 2016;2:8-14.

36. Vetenskapsrådet. Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet; 2002.

37. Dunn L, Coster WJ, Orsmond G, et al. Household Task Participation of Children with and without Attentional Problems. Physical & Occupational Therapy in Pediatrics.

2009;29(3):258-273.

38. Erlandsson L, Persson D. ValMo-modellen: ett redskap för aktivitetsbaserad arbetsterapi. 1.uppl. Lund: Studentlitteratur; 2014.

39. Wagman P, Håkansson C, Björklund A. Occupational balance as used in occupational therapy: A concept analysis. Scandinavian Journal of Occupational Therapy. 2012;19(4):322-327.

40. Wilcock AA, Hocking C. An occupational perspective of health. 3.uppl. Thorofare, N.J: Slack; 2015.

41. Backman CL. Occupational balance: Exploring the relationship among daily occupations and their influence on well-being. Canadian Journal of Occupational Therapy.

2004;71(4):202-209.

42. Holst Y, Thorell LB. Functional impairments among adults with ADHD: A comparison with adults with other psychiatric disorders and links to executive deficits. Applied

Neuropsychology. 2019;27(3):243-255.

43. Lincoln YS, Guba EG. Naturalistic Inquiry. Sage Publications, Newbury Park, CA; 1985. 44. Morse JM, Richards L. Read me first for a user’s guide to qualitative methods. Sage Publications, Thousand Oaks, California; 2002.