Högskoleutbildning - och sedan? En studie av arbetslöshetsproblematiken bland yngre akademiker

Examensarbete

Högskoleutbildning – och sedan?

En studie av arbetslöshetsproblematiken bland yngre akademiker

Higher Education – and then what?

Malin Pripp Moser

Studie- och yrkesvägledarexamen, 120 poäng Handledare: Nils Andersson

Vårterminen 2005 Examinator: Lars Öhlin

Lärarutbildningen Individ och samhälle

Abstract

Högskoleutbildning – och sedan?

En studie av arbetslöshetsproblematiken bland yngre akademiker

I studien undersöks situationen för de yngre akademiskt utbildade - som enligt min definition är högst 35 år – vad gäller utsikterna på arbetsmarknaden. Det gör jag dels genom att studera arbetsmarknadsläget för dessa akademiker i riket dels genom att undersöka hur tre unga akademiker upplevt/upplever sin arbetslöshet.

Resultat I bygger på utredningar och statistik som gäller yngre akademikers etablering på arbetsmarknaden, i vilken utsträckning de drabbas av arbetslöshet samt skillnader mellan män/kvinnor och mellan olika yrkesgrupper. Hur myndigheterna behandlar frågor om dimensionering av den högre utbildningen tas också upp.

Högskoleverket har visat att år 2002 etablerade sig läkare, sjuksköterskor och apotekare snabbt, de hade en etableringsgrad på 90 procent ett och ett halvt år efter examen. Hög etableringsgrad hade också civilingenjörer, högskoleingenjörer och lärare, dock sjönk den för ingenjörer jämfört med året innan. För ekonomer syntes en tydlig nedgång, medan det för lärare och vårdutbildade syntes en uppgång. Examinerade med

konstnärlig inriktning hade låg etableringsgrad, likaså humanister med kandidat- eller magisterexamen. Generellt är kvinnliga akademiker något mer drabbade av arbetslöshet än män.

Av resultaten framgår att det i maj 2005 var 15 630 personer i åldersgruppen 25 – 35 år med minst tvåårig akademisk utbildning som var helt arbetslösa, av dem var 8 073 kvinnor och 7 557 män. Svårast var situationen för samhällsvetarna. I mars 2005 fick 3.9 procent av SACO:s: medlemmar i åldern 25 – 34 år ersättning från arbetslöshets-kassan. Kvinnornas arbetslöshet var 4,4 procent och männens var 3,3 procent.

I resultat II redovisas de tre unga akademikernas tankar och åsikter kring hur de upplevt studietiden, att vara arbetssökande och arbetslös samt deras syn på framtiden. Mina intervjupersoner efterfrågar alla specialistförmedlingar inom arbetsförmedlingen, de anser inte att de blivit bemötta med tillräcklig förståelse. Specialistförmedlingar är något som även SACO efterfrågar. De intervjuade har alla upplevt sviktande självförtroende under arbetslösheten. Vidare lyfter de fram den dubbla problematiken i att vara

överutbildad och samtidigt sakna arbetslivserfarenhet, båda faktorer som varit hinder i arbetssökandet. Oron inför framtiden är stor hos yngre akademiker, något som

framkommer både hos mina intervjupersoner och i utredningar.

Nyckelord

Förord

Mitt intresse för att studera situationen för unga arbetslösa akademiker väcktes då jag under min fjärde termin på studie- och yrkesvägledarutbildningen gjorde en veckas praktik på arbetsförmedlingen i Lund. Min handledare Anna-Greta Bergman berättade att många av dem som hade tagit sin akademiska grundexamen det senaste året

fortfarande saknade arbete.

Hon beskrev en känsla av maktlöshet när det gällde den här gruppen välutbildade arbetssökande. Att det var svårt att ge dem den hjälp de skulle behöva. Och vad borde hjälpen egentligen bestå av? Det är alltså arbetslöshetsproblematiken bland yngre akademiker jag kommer att belysa utifrån olika synvinklar. Litteratur och föreläsningar på studie- och yrkesvägledarutbildningen under delkursen om arbetsmarknadspolitik har också bidragit till intresset kring arbetslöshetsfrågan.

Jag vill här passa på att rikta ett stort tack till dem som har gjort den här studien möjlig att genomföra. Först och främst vill jag tacka mina intervjupersoner som så generöst delat med sig av sina erfarenheter. Tack också till min handledare vid Malmö Högskola, Nils Andersson, som har bistått med goda råd, genomläsning och stöd. Min mor Gunn Moser vill jag tacka för att hon har gett värdefulla synpunkter under hela arbetets gång. Tack även till min man och privata datakonsult Peter Pripp. Sist men inte minst tackar jag Anna-Greta Bergman på AF som har bistått med såväl ett smittande engagemang som hjälp med statistik.

Lund i maj 2005 Malin Pripp Moser

Innehållsförteckning

1. Bakgrund och övergripande syfte 5

1.1 Bakgrund 5

1.2 Övergripande syfte 5

2. Tidigare forskning 6

2.1 Arbetsmarknaden för högskoleutbildade 6

2.2 Kundperspektiv på arbetsförmedlingen 6

2.3 Överutbildning eller kompetensbrist? 7

3. Syfte och frågeställningar 8

3.1 Syfte 8

3.2 Frågeställningar I - litteraturstudier 8

3.3 Frågeställningar II - intervjuer 8

4. Undersökningens uppläggning och presentation 9

4.1 Metod I: Litteraturstudier 9

4.2 Metod II: Intervjustudien 9

5. Resultat I. Yngre akademikers arbetslöshet - i utredningar och statistik 12

5.1 Situationen i siffror 12

5.2 Dimensionering av högre utbildning 16

5.3 Etableringsstudier 16

6. Resultat II. Yngre akademikers arbetslöshet

- situationen i verkligheten: Tre porträtt 18

6.1 Lisa - ekonom 18

6.2 Anders - kemiingenjör 20

6.3 Kamilla – fil.mag. 21

7. Sammanfattning och diskussion av intervjuerna 24

7.1 Högskolestudierna 24

7.2 Att söka arbete 24

7.3 Arbetslöshet 24

7.4 Framtiden 25

8. Sammanfattande analys och diskussion 26

8.1 Syfte och metod 26

8.2 Situationen på arbetsmarknaden 26

8.3 Arbetsförmedlingens roll 27

8.4 Studielån – studielön 28

8.5 Måste man gå på högskolan? 28

8.6 Dimensionering av högre utbildning – samhällets ansvar 29

9. Sammanfattning 31

1. Bakgrund och övergripande syfte

1.1 Bakgrund

Att ett land har en hög andel högskoleutbildade i sin befolkning kan ses som ett mått på välstånd och som en förutsättning för ekonomisk utveckling. I Sverige finns det sedan flera år tillbaka ett uttalat intresse från samhällets sida att hälften av alla ungdomar i en årskull skall skaffa sig en högskoleutbildning – ett mål som ännu inte är helt uppnått. Men målet är inte avlägset, det är nu 47 procent som uppfyller de kriterier som ställs (Högskoleverket 2005). Samtidigt läser man i tidningarna om hur arbetslösheten ökar bland akademiker.

Det verkar finnas anledning att fundera över vad det är som inte stämmer. Varför tas inte de högskoleutbildade emot på arbetsmarknaden och varför skall de i så fall bli ännu fler? Den här uppsatsen är ett försök att beskriva den nuvarande

arbetsmarknads-situationen för yngre akademiker statistiskt sett men också att berätta om hur verkligheten ser ut för några av de individer som statistiken handlar om. Den politiska målsättningen

Som nämndes ovan är den politiska ambitionsnivån hög – regeringens mål är att minst 50 procent av en årskull skall ha börjat på högskolan vid 25 års ålder. En viktig

anledning för samhället att investera i utbildning är att denna skall höja individens produktiva förmåga och att detta skall vara positivt för den ekonomiska tillväxten. Tanken är således att utbildning skall påverka både den enskilde individen och samhället i dess helhet. (Regnér & Gartell).

Några siffror som bakgrund

Antalet studenter i högre utbildning har ökat i snabb takt i Sverige under de senaste 50 åren. Antalet examina har ökat från 3 000 år 1950 till nästan 40 000 år 2000 (Regnér & Gartell). Med ett kortare tidsperspektiv kan vi se att antalet registrerade

högskolestudenter nästan har fördubblats sedan början av 1990-talet – från runt 173 000 höstterminen 1990 till över 340 000 höstterminen 2003. Många studerar också allt längre (Forneng).

År 2003 var antalet avlagda examina rekordmånga: 52 300. På tio år har antalet examina ökat med över 50 procent (Högskoleverket 2004a). Svenskarna är numera ett välutbildat folk. År 2000 var 25,1 procent av befolkningen högskoleutbildade, det kan jämföras med år 1985 då motsvarande siffra var 13,3 procent (Regnér & Gartell).

1.2 Övergripande syfte

Studiens övergripande syfte är att undersöka hur de som börjar studera vid universitet och högskolor tas emot i samhället när de tagit sina examina; om det finns plats för dem på arbetsmarknaden och om de får använda sina kunskaper.

2. Tidigare forskning

I avsnitt fyra redogörs för vilka databaser som använts när jag sökt efter material till studien. I dessa sökte jag även efter vetenskapliga studier som fokuserar på yngre akademikers arbetslöshet. Sökningen begränsades till svenska studier eftersom jag i min undersökning fokuserar på arbetsmarknadssituationen för yngre akademiker i Sverige. Utifrån den sökningen verkar det inte finnas några sådana studier gjorda. Däremot görs utredningar i frågan av olika organisationer och myndigheter och information publiceras om det man kommer fram till. Det finns även ett stort antal artiklar, ofta i dagstidningar, som berör problematiken.

Personer med stor kunskap om utbildning och arbetsmarknad har också tillfrågats om de känner till förekomsten av forskning gällande de yngre akademikernas arbetslöshet. Även detta utan större resultat. Undersökningar om närliggande frågor har jag däremot fått upplysningar om. Några av dem är relevanta och tas upp nedan.

2.1 Arbetsmarknaden för högskoleutbildade

Denna studie är utförd av Regnér och Gartell och behandlar arbetsmarknaden för högskoleutbildade ur ett nationalekonomiskt perspektiv (Regnér & Gartell). I undersökningen fokuseras på inkomstutveckling och geografisk rörlighet men

akademikers arbetslöshet berörs också. Författarna påpekar att kunskapen om effekterna av utbyggnaden av den högre utbildningen är mycket begränsad. Generellt sett är risken för arbetslöshet lägre för personer med en högre utbildning.

Men 1990-talets djupa lågkonjunktur drabbade även akademiker. Situationen var mycket svår för dem som examinerades år 1994. Regnér och Gartell visar att av

samtliga examinerade från grundläggande högskoleutbildning 1993/1994 erhöll över en fjärdedel av studenterna ersättning från en arbetslöshetskassa år 1995. I takt med att konjunkturen förbättrades minskade andelen men det var ändå drygt sex procent av studenterna som fick arbetslöshetsersättning år 1999. En stor del av dem som var arbetslösa år 1999 hade erfarenhet av längre perioder av arbetslöshet (Regnér & Gartell).

Data som tyder på att det finns stora skillnader mellan studenterna med avseende på individuella egenskaper och familjebakgrund läggs fram i studien. Dessa skillnader kan ha betydelse för risken att drabbas av arbetslöshet hävdar författarna.

2.2 Kundperspektiv på arbetsförmedlingen

I en rapport publicerad i mars 2005 redovisar SACO:s utredare Ossian Wennström och Johanna Dihel tolv gruppsamtal de haft med 60 arbetslösa SACO-anslutna medlemmar (Wennström & Diehl). Syftet med studien är att beskriva deltagarnas syn på arbets-förmedlingen. Författarna poängterar att det är de arbetssökandes version av hur de upplever kontakterna med arbetsförmedlingen som ges, inte en vetenskaplig bild av arbetsförmedlingen och akademikerna.

De flesta deltagarna var i åldrarna 30 till 50 år, något fler kvinnor än män. Merparten hade varit arbetssökande mer än ett halvår, många mer än ett år. Deltagarna var medlemmar i Jusek, Naturvetareförbundet, DIK och Sveriges Civilingenjörsförbund.

Resultaten ger en nyansrik bild av det ofta komplicerade mötet mellan arbetssökande akademiker och arbetsförmedlare. Stor variationsrikedom fanns i deltagarnas

uppfattningar om arbetsförmedlingens myndighetsutövning och kontrollen av att arbetssökande är aktivt sökande. Enskilda personer upplever sig ha blivit felaktigt och ibland kränkande bemötta, något som måste leda till att arbetsorganisation, rutiner, arbetsmetoder m.m. diskuteras och förändras, hävdar Wennström och Diehl. Det förefaller också behöva göras klart vad arbetsförmedlingen förväntar sig av de arbetssökande och vad de arbetssökande kan förvänta sig av arbetsförmedlingen. Runt detta rådde många missförstånd. En slutsats som författarna drar är att om målet är att förmedlarna skall ha möjlighet att ge stöd åt akademikerna med deras skiftande och specifika behov så krävs specialiserade kompetenser på arbetsförmedlingen.

2.3 Överutbildning eller kompetensbrist?

I en studie av Carl le Grand, Ryszard Szulkin och Michael Thålin behandlas

kvalifikationskraven i arbetslivet mer allmänt. De har undersökt matchningen på den svenska arbetsmarknaden under perioden 1974 – 2000. Författarna visar att antalet överutbildade i samhället växer snabbt d.v.s. människornas utbildningsnivå ökar mer än de krav som ställs i arbetslivet. Detta strider, skriver de, mot den dominerande

uppfattningen i debatten om arbetslivets utveckling där utvecklingen beskrivs som att individerna inte hinner med den snabba uppgraderingen av jobbens kompetenskrav. Författarnas slutsats är emellertid inte att utbildningsexpansionen bör hejdas – högre utbildning har många värden (le Grand m. fl.).

Denna studie berör inte direkt mitt område och redovisas därför inte mer än så här. Jag vill ändå nämna den med tanke på de siffror angående den högre utbildningens

expansion som jag tog upp i inledningen.

I avsnitt fem presenteras de offentliga utredningar som nämndes i början av detta avsnitt. Där redovisas också delar av den statistik som gäller arbetsmarknadssituationen för yngre akademiker som finns hos olika organisationer och myndigheter.

3. Syfte och frågeställningar

3.1 Syfte

Undersökningens syfte är att ta reda på hur situationen ser ut för de yngre akademiskt utbildade i Sverige vad gäller utsikterna på arbetsmarknaden. Dels genom att studera arbetsmarknadsläget för dessa akademiker i riket dels genom att undersöka hur tre yngre akademiker upplevt/upplever sin arbetslöshet. Det är alltså både en samhällelig och en individuell aspekt jag vill fånga, ett makro- och ett mikroperspektiv. Som yngre akademiker definierar jag akademiskt utbildade som är högst 35 år.

Studien är huvudsakligen deskriptiv, men givetvis kommer jag att göra vissa försök till analys och tolkning. De analyser som görs är dock inte djupgående, det är inte mitt syfte med det här arbetet. Det är mer allmänna och övergripande tolkningsförsök.

3.2 Frågeställningar I - litteraturstudier

Hur ser yngre akademikers etablering på arbetsmarknaden ut? I vilken utsträckning drabbas de av arbetslöshet?

Vilka kategorier/yrkesgrupper av akademiker löper störst risk att bli arbetslösa? Finns skillnader i arbetslöshetsproblematiken mellan kvinnor och män?

Hur behandlar myndigheterna frågor om dimensionering av högre utbildning?

3.3 Frågeställningar II - intervjuer

Varför valde de intervjuade en akademisk utbildning? Hur upplevde de sina akademiska studier?

Hur var det att söka arbete?

Hur upplever/upplevde studiens akademiker sin arbetslöshet? Vilken syn på framtiden har de?

4. Undersökningens uppläggning och presentation

Under studie- och yrkesvägledarutbildningen har det betonats att en viss metod inte är bättre än en annan. Metodvalet skall styras av vad man vill ta reda på. Vilken metod skulle då vara bäst för att nå mitt syfte och få svar på frågeställningarna i den här studien?

Att använda en kvalitativ metod, att intervjua och analysera intervjuer, kändes självklart men jag insåg också att det fanns ett värdefullt material i den offentliga statistiken. Jag valde att kombinera studier av offentliga utredningar och statistik med en kvalitativ ansats. Resultaten kommer att redovisas i två olika avsnitt. Nedan redogörs för de två metoder jag arbetat med.

4.1 Metod I: Litteraturstudier

Här var uppgiften att leta upp relevanta utredningar och offentlig statistik. För att hitta detta material har jag dels sökt i databaser dels har telefonkontakt tagits med

nyckelpersoner på olika myndigheter och organisationer. Jag har sökt i databaserna BTJ, LIBRIS, och LOVISA. Rapportdatabaser hos Arbetslivsinstitutet, Arbets-marknadsstyrelsen (AMS), Högskoleverket (HSV), Institutet för Arbetsmarknads-politisk utvärdering (IFAU), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) och Statistiska Centralbyrån (SCB) har också gåtts igenom. Som nämndes i avsnitt två letade jag också efter forskning som gällde arbetslösa akademiker.

De rapporter som jag tycker är mest intressanta kommer jag att redovisa samman-fattningar av i det första resultatavsnittet. Därefter tas de upp till diskussion i avsnitt 8, sammanfattande analys och diskussion.

4.2 Metod II: Intervjustudien

Innan jag går in på frågor om urval, datainsamling m.m. vill jag kort ta upp några etiska utgångspunkter. Etiska frågor finns nämligen med i hela processen från att man frågar dem man vill intervjua om de vill ställa upp till att man publicerar sin rapport. I Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning (Vetenskapsrådet) tas bl.a. individskyddskravet upp.

Det grundläggande individskyddskravet konkretiseras där i fyra allmänna huvudkrav: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Man kan sammanfatta dessa krav så här: Samhällets medlemmar har rätt till skydd för sitt privatliv och mot kränkningar av sin personliga integritet. Man får inte utsätta

människor för varken psykisk eller fysisk skada och inte heller förödmjuka eller kränka dem. Jag har försökt tänka på och ta hänsyn till dessa krav i mitt arbete.

En kvalitativ ansats

Jag nämnde i början av det här avsnittet att det kändes självklart att intervjuer skulle ingå i den här studien. En del av syftet är ju att få veta mer om yngre akademikers upplevelser, tankar och känslor runt arbetslöshet. Ett viktigt kännetecken för kvalitativ metod är att utgå från den undersökta personens perspektiv (Trost). Intervjun är en ofta använd metod och kanske det bästa sättet att få kunskap om hur en annan människa ser på sitt liv. Den kan vara mer eller mindre strukturerad.

Urvalet av intervjupersoner:

Undersökningsgruppen består av tre personer. De kriterier som jag ville att de intervjuade skulle uppfylla var följande:

● de skulle vara mellan 25 och 35 år

● de skulle ha akademiska utbildningar av olika slag

● de skulle ha varit arbetslösa i minst sex månader efter sin akademiska examen Så här gjordes urvalet: För en av intervjupersonerna kände jag själv ytligt till

situationen. De andra två fick jag vetskap om genom bekanta. Den första kontakten togs per telefon och jag berättade om syftet med studien och i vilket sammanhang den gjordes. Alla tre, en man och två kvinnor, var positivt inställda till att låta sig intervjuas. När intervjuerna gjordes var de 26, 28 och 31 år gamla. Tre intervjuer är ett litet antal och intervjupersonerna representerar inga andra än sig själva. Det här är tre unga akademikers berättelser om sin arbetslöshet - och ett sätt att förankra siffrorna i avsnitt fem i verkligheten.

Intervjuerna genomfördes under senare hälften av april 2005. Jag hade då tagit del av det mesta i de aktuella utredningarna och statistiken och på det sättet fått mer kunskap på området inför intervjuarbetet.

Datainsamling

En intervju är ett samtal med syftet att få fram viss information. Kvale använder termen intervjusamtal och beskriver forskningsintervjun som ”ett samspel, ett utbyte av

synpunkter mellan två personer som samtalar om ett ämne av gemensamt intresse” (Kvale 1997, s. 25). Före intervjuerna hade jag utarbetat de frågeområden som redovisas nedan men inga detaljerade frågor. Kvales term intervjusamtal känns som en korrekt beskrivning i det här fallet.

Frågeområden

FAMILJEBAKGRUND

Föräldrars och syskons utbildning. Familjesituationen i dag. Eventuella egna barn – ålder.

UTBILDNINGSBAKGRUND Gymnasieprogram/linje. Högskola. HÖGSKOLA/UNIVERSITET

Självklart/inte självklart att läsa vidare. Varför det beslutet togs. Vägen dit. Påverkan från familj, vägledare, lärare, vänner. Vägen genom högskolan. Upplevelse av den valda utbildningen. Efter examen.

ATT SÖKA ARBETE

När man började söka arbete: i slutet av studietiden, direkt efter examen, senare. Hur man sökte arbete: annonser, AF, kontakter, annat. Hur aktivt? Var man sökt arbete: där man bor, regionen, landet, utomlands.

ARBETSLÖSHETEN Känslor. Tankar. Åsikter. SITUATIONEN NU Arbete. Studier. Annat.

PERSONLIG UTVECKLING

Självkänsla/självförtroende. Relationer till anhöriga/vänner. FRAMTID

Framtidsplaner. Önskningar. Farhågor. Intervjusituationen

Av de intervjuade bor en i storstad, en bor i en liten stad och en bor i ett mindre

samhälle. Praktiska skäl fick avgöra var intervjuerna gjordes. I två av fallen föll det sig naturligt att genomföra intervjuerna i intervjupersonernas hem. Den tredje intervjun gjordes hemma hos mig, detta efter den personens förslag. Var intervjun äger rum är inte helt oviktigt (Trost). Det allra viktigaste är att miljön är ostörd. Att utföra intervjun hemma hos intervjuaren är olämpligt anser Trost. Det finns då en risk att den

intervjuade hamnar i underläge. Jag valde ändå att göra det i ett av fallen eftersom den intervjupersonen önskade det.

Tiden för intervjuerna har varit omkring en timme och samtliga bandades.

Intervjupersonerna har verkat vara angelägna om att dela med sig av sina erfarenheter och jag tycker mig ha förstått hur de sett och ser på sin situation. De många citat jag redovisar i de tre berättelserna i avsnitt sex har som syfte att förmedla detta också till läsaren.

Sammanfattning och presentation

Jag började med att lyssna på intervjuerna ett par gånger. Sedan har de renskrivits ordagrant vilket tar lång tid. Men det gör också att man lär känna sitt material vilket är värdefullt när man fortsätter att bearbeta det. Det är viktigt att inte tappa bort den rikedom som finns i materialet. (Kvale).

Jag har valt att presentera mina intervjupersoner i tre sammanhängande berättelser. Frågan om konfidentialietet får då stor betydelse. I metodlitteraturen finns olika synsätt på hur man kan göra för att skydda intervjupersoners identitet. Kvale föreslår att man förändrar de drag som gör att en viss person kan identifieras (Kvale). Trost varnar för denna metod, det kan ju hända att beskrivningen då stämmer in på någon annan person (Trost). I min undersökning har alla tre sagt att de själva inte bryr sig om ifall någon kan känna igen dem. Jag har ändå försökt utforma berättelserna så att det inte skall gå att identifiera någon utifrån dem.

Som nämndes ovan är mina berättelser rika på citat, jag anser att det gör framställningen mer levande och spännande att läsa. Citaten är inte tillrättalagda eller ändrade i sitt innehåll. Däremot har språket ändrats från normalt talspråk till vårdat talspråk. Rena citat av talspråk blir ofta svårbegripliga och kan ibland upplevas förolämpande av den intervjuade. Ett helt korrekt skriftspråk fungerar inte heller, det förvanskar det

personliga uttrycket (Trost).

I avsnitt sex återkommer jag till de tre intervjupersonernas berättelser. Men först skall jag redogöra för utredningar och statistik enligt metod I i början av detta avsnitt.

5. Resultat I. Yngre akademikers arbetslöshet

- i utredningar och statistik

I detta avsnitt redogörs för utredningar och statistik som gäller yngre akademiker. Det är viktigt att påminna om det jag nämnde i föregående avsnitt; nämligen att materialet inte är heltäckande. Det är ett urval av den statistik som finns publicerad. I avsnitt 5.1 är materialet hämtat från följande källor: Arbetsmarknadsstyrelsen, Sveriges Akademikers Centralorganisation och Statistiska Centralbyrån. Det går inte att göra regelrätta

jämförelser mellan dessa olika källors statistik eftersom de bygger på skilda

förutsättningar och använder olika mätmetoder. Framställningens syfte är dock att ge en så bred beskrivning som möjligt av situationen för den aktuella gruppen akademiskt utbildade. I avsnitt 5.2 och 5.3 presenteras två utredningar från Högskoleverket.

5.1 Situationen i siffror

Här redovisas en AMS-rapport Var finns jobben 2005? men först några aktuella siffror från arbetsförmedlingens register över inskrivna på AF. (Enligt telefonsamtal med Anna-Greta Bergman, AF Lund i maj 2005).

I gruppen 25 –35 år är det i hela landet 15 630 personer med en akademisk utbildning på minst två år som är helt arbetslösa. 8 073 är kvinnor och 7 557 är män. Tittar man i stället på siffran för arbetssökande med denna utbildning i samma åldersgrupp så är de sammanlagt 37 971 personer, varav 21 810 är kvinnor och 16 161 män. I de senare siffrorna finns alltså även de som ”är i åtgärd” med (t. ex. arbetsmarknadsutbildning eller praktik). Det kan också vara personer som är deltidsarbetslösa eller

ombytessökande (har ett jobb men vill ha ett annat).

Var finns jobben 2005?

I AMS-rapporten Var finns jobben 2005? (Gustavsson m. fl.) konstateras att tillgången på arbetskraft är större än efterfrågan inom nästan alla yrkesområden. När det gäller akademiker utbildas det fortfarande fler samhällsvetare, ekonomer och jurister än arbetsmarknaden kan ta emot. Många akademiker med dessa utbildningar har arbeten där det egentligen räcker med en lägre utbildning.

Överskottet är alltså stort på samhällsvetare som t. ex. nationalekonomer, statsvetare och sociologer. Det finns allt färre jobb i förhållande till dem som utbildar sig inom dessa områden. Akademikerarbetslösheten inom samhällsvetenskap är cirka sju-åtta procent vilket är betydligt högre än för andra grupper av akademiker. Bland

ekonomerna är det revisorer som har lättast att få arbete, det är betydligt svårare för finansanalytiker och kapitalrådgivare. AMS tror att högskoleutbildade ekonomer kommer att få ta jobb där det skulle vara tillräckligt med gymnasiekompetens. Även juristerna har det besvärligt, enligt AMS måste de bredda det område inom vilket de söker arbete.

Under 2005 har det blivit många fler jobb inom teknik- och IT-yrken. På längre sikt bedömer man att det blir ännu svårare för arbetsgivarna att rekrytera akademiker inom teknik- och datayrken eftersom det blivit mycket färre som valt dessa utbildningar de senaste åren.

Inom vården är det brist på läkare, tandläkare och specialutbildade sjuksköterskor medan det är balans mellan efterfrågan på nyutbildade sjuksköterskor och det antal som utbildas. Efterfrågan på grundskollärare har minskat på grund av kommunernas

besparingar men även för att elevantalet minskat. För gymnasielärare är det tvärtom, där ökar efterfrågan successivt fram till år 2008/09. Det väntas bli stor brist på förskollärare under samma tidsperiod. För yrken inom kulturområdet är arbetsmarknaden fortsatt kärv.

Den ovanstående rapporten bygger dels på cirka 11 000 arbetsgivares bedömning av sina rekryteringsbehov dels på arbetsförmedlingarnas uppskattning av tillgången på lämpliga arbetssökande.

Sveriges Akademikers Centralorganisation

Först redovisas statistik som jag fått av Ossian Wennström på SACO via mejl i maj 2005. Alla siffror gäller de akademiker som är mellan 25 och 34 år gamla och som är berättigade till arbetslöshetsersättning från Akademikernas erkända arbetslöshetskassa (AEA). Wennström betonade att de akademiker som är i någon åtgärd genom

arbetsförmedlingen eller är så nyexaminerade att de inte uppfyller kravet ovan inte finns med här. Därför finns ett stort mörkertal.

Det totala antalet ersättningsberättigade medlemmar mellan 25 och 35 år var 86 849 i mars 2001, av dem var det 1 639 eller 1,9 procent som fick arbetslöshetsersättning. Till i mars 2005 hade medlemsantalet ökat till 96 934 personer medan antalet som fick ersättning mer än fördubblats till 3 811 eller 3,9 procent. Ökningen var obruten t. o. m. 2004 då procentsiffran var 4,2. Den sjönk alltså något till årets marssiffra på 3,9 procent.

Uppdelat på kön blir siffrorna 4,4 procents arbetslöshet för kvinnor och 3,3 procent för män i mars 2005. Om man tittar på förändringen mellan mars 2004 och mars 2005 så har den inneburit att männen stärkt sin position. Deras arbetslöshet har sjunkit betydligt medan förändringen för kvinnornas del är en något högre grad av arbetslöshet.

När man ser på de olika förbund som SACO organiserar så är Civilingenjörsförbundet det största med drygt 26 000 ersättningsberättigade medlemmar. I mars 2005 var 2,6 procent av dem arbetslösa. Jusek, som organiserar jurister, samhällsvetare och

ekonomer, är med 15 665 medlemmar det näst största förbundet. I mars 2005 hade de 4,1 procent arbetslösa medlemmar medan Civilekonomerna med drygt 6 900

medlemmar hade en arbetslöshet på 3,4 procent. Här kan också nämnas Lärarnas Riksförbund som är ett stort förbund med drygt 12 000 medlemmar och en andel på 3,3 procent som fick ersättning. Högst andel arbetslösa medlemmar, 12 procent, hade DIK-förbundet som bl. a. organiserar bibliotekarier. Antalet medlemmar där var 4 286. Geografiskt sett ligger Västerbottens och Norrbottens län högst med 6,5 respektive 5,4 procent arbetslösa akademiker i mars 2005. Även Uppsala län och Kalmar län visar upp höga siffror: 5,3 procent för Uppsala och 5,2 procent för Kalmar. För Skåne län är siffran något lägre, 4,7 procent. Stockholms och Västmanlands län hade lägst akademikerarbetslöshet i landet, 3,1 procent.

Akademikerrapport 2003

SACO:s Akademikerrapport 2003 bygger på en Temo-undersökning som genomfördes under senvåren 2003. Sammanlagt 2895 akademiker i åldrarna 26-64 år svarade på en

enkät. Av dessa var 23 procent i åldrarna 26 – 33 år och det är deras siffror som redovisas nedan (SACO 2003).

I denna åldersgrupp var tre procent arbetslösa vid undersökningstillfället. Men 53 procent hade upplevt arbetslöshet efter sin högskoleexamen. För många hade dock arbetslösheten varat kortare tid än en månad. Det var ingen större skillnad mellan kvinnor och män. Akademiker som är invandrare hade oftare erfarenhet av arbetslöshet än akademiker som är födda i Sverige. I åldersgruppen 26-33 år uppgav fem procent av dem som svarade i undersökningen att de någon gång varit arbetslösa under mer än ett år. För invandrarna i undersökningen var motsvarande andel 15 procent. I detta arbete går jag inte närmare in på den speciella problematiken för invandrade akademiker även om den är intressant i sig.

Trots att det rådde lågkonjunktur var de yngre akademikerna ganska självsäkra när det gällde möjligheterna att få arbete. 70 procent trodde att de vid arbetslöshet skulle ha goda möjligheter att kunna få ett nytt jobb inom tre månader i det län där de bor. En dryg fjärdedel ansåg att de var överkvalificerade för de arbetsuppgifter de hade. En del av förklaringen antas bero på att konkurrensen är hård om akademikerjobben. De yngre tar då ett jobb med lägre kvalifikationskrav och hoppas på bättre karriär-möjligheter senare. Man inleder alltså arbetslivet efter studierna med mindre

kvalificerade uppgifter som man betraktar som en vidareutbildning på arbetsplatsen. Enligt mejlkontakt i maj 2005 med Jonas Bengtsson på SACO håller man för

närvarande på med en uppföljning av ovanstående undersökning. Statistiska Centralbyrån

Utbildning och arbete

När det gäller utvecklingen inom utbildning och arbetsmarknad publicerar

Prognosinstitutet vid Statistiska centralbyrån (SCB) tre olika typer av prognoser med skilda tidsperspektiv.

Jag har valt att ta upp den senaste så kallade medellånga prognosen Utbildning och arbete från 2004. Tillskott och rekryteringsbehov för olika utbildningsgrupper till 2010. (Statistiska centralbyrån 2004a). Avsikten med denna prognos är att ge underlag för samhällets planering och dimensionering av utbildningssystemet men också att vara ett stöd för studie- och yrkesvägledning i skolor och högskolor. I prognosen ges en bild av aktuella tendenser och en bedömning av läget fram till år 2010.

Man räknar med att det kommer att bli stor obalans mellan arbetskraftens utbildning och de kunskaper arbetsgivarna frågar efter. I nuläget är tillgången på nyutexaminerade högskole- och civilingenjörer god men rekryteringsbehovet beräknas komma att öka. Om några år väntas en brist på akademiker med dessa utbildningar. En ännu allvarligare bristsituation förväntas när det gäller sjuksköterskor och läkare. Detta trots att antalet utbildningsplatser ökat de senaste åren. För lärarna ser situationen olika ut beroende på vilken lärarkategori man tillhör. Detta hänger samman med åldersstrukturen bland barn och ungdomar. Den största bristen på utbildad personal förväntas gälla förskollärare och fritidspedagoger.

För högskoleekonomer ser framtiden dyster ut. Mycket beroende på att antalet

fem åren. Detta gäller även programmerare/systemerare – nytillskottet till arbets-marknaden överstiger kraftigt efterfrågan fram till år 2010. Det är stor risk att dessa akademikergrupper tvingas söka sig till andra branscher och till mindre kvalificerade yrken.

I rapporten betonar man att beräkningarna bygger på ett antal förutsättningar som ofta är ganska statiska. En del av dessa förutsättningar kommer att ändras, bl. a. som en följd av obalanserna. På arbetsmarknaden kommer anpassningar att ske men som nämndes inledningsvis är syftet med rapporten även att ändringar skall kunna göras i utbildnings-systemet.

Inträdet på arbetsmarknaden

En annan typ av studier som SCB utför vartannat år är enkätundersökningar där man vänder sig till ett urval av dem som avgått från gymnasieskolan eller examinerats från högskolans grundutbildning tre år tidigare. Man gör sedan skattningar för hela

populationen, 35 648 personer när det gäller de som examinerades från högskolan året 2000/01. Jag redogör för den undersökning om inträdet på arbetsmarknaden som gjordes våren 2004 och tar endast upp de högskoleutbildade (Statistiska centralbyrån 2004b).

Undersökningsgruppen tog sin examen läsåret 2000/01 och det är alltså deras situation tre år efter avslutad utbildning som undersökts. Det var 92 procent av de högskole-examinerade som hade ett arbete i mars 2004, kvinnor och män arbetade i lika stor utsträckning. För att räknas som arbetande skall man ha arbetat minst en timme under mätveckan 22-28 mars (enligt internationell mätstandard).

Av dem som arbetade var det 92 procent som arbetade inom yrkesområden som de var utbildade för. En av tio hade någon gång efter avslutad utbildning studerat för att de inte fått något arbete. Nio av tio ansåg att en högskoleutbildning behövdes för att klara av det arbete de hade. 90 procent var nöjda med det arbete de hade i mars 2004.

I undersökningen redovisas även huvudsaklig sysselsättning. Denna baseras på vad undersökningspersonen själv utifrån fasta svarsalternativ bedömer att hon/han gjorde mest under mätveckan. Där blir siffrorna följande:

Arbetade/drev eget företag gjorde 78 procent av kvinnorna och 86 procent av männen. Till stor del förklaras skillnaden av att bland kvinnorna var 13 procent föräldralediga medan detta gällde endast en procent av männen. Tre procent av kvinnorna och fem procent av männen var arbetslösa. Fem procent av kvinnorna och sex procent av männen bedrev högskolestudier/forskarstudier.

Hur ser då de ansvariga politikerna på den problematik som finns i de utredningar och den statistik som redovisats här? Regeringen har gett Högskoleverket i uppdrag att närmare analysera situationen. I nästa avsnitt redogörs för regeringens direktiv och för hur verket agerat.

5.2 Dimensionering av högre utbildning

Den 22 april 2004 beslutade regeringen att ge Högskoleverket följande uppdrag: ”Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att lämna underlag för regeringens utbildningsuppdrag till universitet och högskolor och för lärosätenas planering av utbildningsutbudet i syfte att bättre tillgodose arbetsmarknadens behov.” (Min kursivering) (Utbildningsdepartementet 2004, s. 1).

Regeringsuppdraget resulterade i rapporten Arbetsmarknad och högskoleutbildning (Furusten & Zune) som kom i oktober 2004. De kvantitativa analyser som

Högskoleverket (HSV) redovisar utgår både från verkets egen statistik om sökande, studerande och examinerade och statistik från Prognosinstitutet vid SCB om tillgång och efterfrågan på olika utbildningskategorier i framtiden. Även HSV:s egna

kvalitetsrapporter som gäller den högre utbildningen används liksom bedömningar från andra myndigheter och organisationer. Fördjupade analyser redovisas av

utbildningssektorerna teknik, vård och undervisning.

Tillgången på civilingenjörer är god för närvarande men en begynnande brist antas komma om några år. Detsamma gäller högskoleingenjörer men det finns ändå inga skäl att i nuläget öka antalet utbildningsplatser. Inom vårdområdet är det främst

dimensioneringen av utbildning till läkare och tandläkare som bedöms vara för låg, för läkare behövs ytterligare cirka 300 nybörjarplatser. När det gäller lärare behöver utbildningskapaciteten byggas ut. Detta gäller främst lärarutbildningar mot teknik och naturvetenskap samt förskola och förskoleklass.

HSV bedömer att den kraftiga ökning av antalet utbildningsplatser som skett de senaste tio åren nu är över. Detta innebär, skriver man, att nya och förändrade behov av

utbildning i högre grad måste tillgodoses genom omprioriteringar (Furusten & Zune). Enligt Jean-Pierre Zune på HSV (telefonsamtal i april 2005) väntar verket nu på ett nytt uppdrag från regeringen. Man fortsätter tills vidare att publicera ytterligare rapporter gällande andra utbildningssektorer än de som togs upp i oktober 2004.

En annan typ av studier som HSV gör är de s.k. etableringsstudierna. Nedan redogör jag för den senaste.

5.3 Etableringsstudier

För att ge universitet och högskolor, men också blivande studenter, kunskap om hur olika högskoleutbildningar förhåller sig till anställningsbarhet har Högskoleverket (HSV) börjat göra en typ av effektstudier. Studierna görs i samarbete med Statistiska centralbyrån (SCB) och mäter universitets- och högskoleexaminerades etablering på arbetsmarknaden.

I oktober 2004 publicerade HSV studien Etableringen på arbetsmarknaden, examinerade 1999/2000 och 2000/01 (Forneng). Uppgifterna i den undersökningen är hämtade från SCB:s databas Louise, som är en longitudinell databas med uppgifter som utbildning, inkomst och sysselsättning. I populationen ingår alla som avlagt examen inom

grundutbildningen vid universitet och högskolor under läsåret. Nackdelen med metoden är, skriver man, att man inte får så aktuella uppgifter som man önskar. Fördelen är att man får med hela populationen och att uppgifterna jämfört med enkätundersökningar är av hög kvalitet.

För att ses som etablerad på arbetsmarknaden skall individen vara sysselsatt, enligt SCB:s sysselsättningsregisters definition, i november månad det aktuella året (d.v.s. år 2002 för gruppen examinerade 2000/01). Dessutom skall individen ha en arbetsinkomst som överstiger 155 300 kronor under året. Det är siffrorna från år 2002 som behandlas nedan.

År 2002 hade 81 procent av de cirka 35 000 som examinerades 2000/01 etablerat sig på arbetsmarknaden. För männen var andelen 82 procent, för kvinnorna 80 procent.

Jämfört med examinerade ett år tidigare hade andelen etablerade minskat med en procentenhet vilket sägs vara litet med tanke på den allmänna ekonomiska utvecklingen med sjunkande konjunktur och stigande arbetslöshet.

Resultaten visar att läkare, sjuksköterskor och apotekare etablerar sig mycket snabbt med en etableringsgrad på 90 procent ett och ett halvt år efter examen.

Etableringsgraden är också hög för civilingenjörer, högskoleingenjörer och lärare, för ingenjörerna sjönk den dock jämfört med året innan. För ekonomer syntes en tydlig nedgång jämfört med föregående år medan det motsatta gällde för lärare och vårdutbildade.

Av de examinerade med konstnärlig inriktning var bara var tredje etablerad på

arbetsmarknaden ett och ett halvt år efter examen. Även för humanister med kandidat- eller magisterexamen är etableringsgraden låg, mellan 40 och 50 procent. Spridningen över yrkesområden är också större bland examinerade med generell examen jämfört med examinerade med yrkesexamen.

6. Resultat II. Yngre akademikers arbetslöshet

- situationen i verkligheten: Tre porträtt

I det här avsnittet kommer jag att presentera tre unga akademiker i åldrarna 26 till 31 år. Det är Lisa som är ekonom, Anders som har studerat till kemiingenjör och Kamilla som har en filosofie magisterexamen.

6.1 Lisa - ekonom

Lisa är 28 år och har bott i en svensk mindre ort sen hon var 10 månader. Hon föddes i pappans förra hemland, ett land i norra Europa. Både mamman och pappan har korta akademiska utbildningar, hennes storebror har en längre högskoleutbildning.

På gymnasiet valde Lisa samhällsvetenskaplig linje, ”det var det som var minst fel.” Det var ett självständigt beslut. Hon tror att även om föräldrarna hade låtit henne välja en praktiskt inriktad utbildning så hade de blivit förvånade om hon hade gjort det. Lisa var redan då säker på att hon skulle studera vidare, men visste inte vad. ”Jag såg liksom inget annat, för mig fanns det inget alternativ utan det var det som gällde.”

Efter gymnasiet åkte Lisa utomlands och jobbade som aupair ett år. Hon hoppades så småningom kunna läsa på universitetet där, men det visade sig vara komplicerat vad gällde studiefinansieringen. När hon efter året som aupair började studera blev det på den ort som var hennes förstahandsval i Sverige.

Studierna inleddes med vetenskaplig grundkurs. Den fortsatta inriktningen på studierna valde hon med uteslutningsmetoden och lottade fram det slutgiltiga valet. Det blev ekonomprogrammet. ”Det var så faktiskt och det blev rätt så bra för jag fortsatte ju på det. Jag kan fortfarande inte tänka mig att det fanns något som hade varit bättre.

Ekonomi är ju väldigt brett.” Lisa hade noga kollat upp så att de utbildningar hon valde mellan skulle kunna leda till intressanta jobb. Hon läste mycket dubbelt och har nu 228 poäng. Parallellt med studierna engagerade hon sig mycket i studentlivet. Det är detta hon kan längta tillbaka till, inte studierna i sig.

I början av den sista terminen sökte Lisa sitt första jobb. Hon inriktade sig på arbete utomlands men märkte att det inte var så enkelt, arbetslösheten var hög. Lisa sökte då arbete i den region hon bodde samt i de största städerna i Sverige. Hon utökade så småningom sökandet till hela riket. När hon inte fick något jobb och studierna var avslutade såg hon sig tvungen att flytta hem till sina föräldrar. Därmed bytte Lisa också arbetsförmedling. ”Det är det sämsta beslut jag någonsin tagit men jag var inte

medveten om att jag kunde behålla den första förmedlingen.” Lisa fick varken stöd eller hjälp från den nya arbetsförmedlingen;

Det har mest känts som att de har varit där för att kontrollera att jag faktiskt sökte några jobb och försökt sätta dit mig för att jag inte gjorde det. Och den känslan vill man ju verkligen inte ha, det räcker ju med att man är arbetslös och skickar ut ansökan efter ansökan och får negativa svar på dem hela tiden. Då vill man inte ha en arbetsförmedlare som tycker ”jamen du försöker säkert inte ordentligt”.

Hon fick inte den kurs i arbetssökande hon borde ha fått, trots flera egna påstötningar. Lisa sökte arbete via privata jobbsökarsidor på Internet, annonser och egna kontakter. Hon sökte även de jobb som kom in på platsbanken. Under de ett och ett halvt år Lisa var arbetslös uppskattar hon sina ansökningar till drygt tusen stycken. ”Jag tror inte jag kunde ha varit mer aktiv. Jag sökte precis allt som fanns.”

Hon berättar om en ansökan via Internet:

Man skulle fylla i en massa blanketter och sen fick man ett nummer, jag tror jag var nummer 4 800 nånting. För att överhuvudtaget få söka det här jobbet var man tvungen att vara antingen civilingenjör eller civilekonom. Så att där var ju åtminstone 4 800 andra med rätt utbildning.

Lisa fick två standardsvar på sina ansökningar, ”antingen fick jag svaret att jag hade för liten erfarenhet eller så fick jag svaret att jag hade för mycket utbildning. Och det var det ju ingen som hade talat om för mig att man kunde ha.” Hon vet inte riktigt vem hon tycker skulle ha varnat henne för det, men konstaterar ”att läsa mer är ju inte alltid lösningen”.

Från arbetsförmedlingen fick hon förslaget att mörklägga en del av sin utbildning när hon sökte jobb, något som inte kändes genomförbart. Hon förstår dock de företag som inte vill anställa en universitetsekonom istället för en gymnasieekonom, ”så fort de får ett bättre jobb så sticker de.”

Under tiden som Lisa studerade kalkylerade hon med att det säkert skulle ta ett par månader att få jobb, men inte mer. ”I början var det skönt att vara arbetslös, ungefär i tre månader, sen blev det jobbigt.” Det blev svårare och svårare att skriva positiva

ansökningar, ”man trodde ju inte lika mycket på sig efter ett tag.” Relationen till

föräldrarna blev ansträngd då hon tvingades flytta hem till dem. Kompisarna fanns kvar på studieorten och eftersom ekonomin inte tillät särskilt många resor och hon dessutom var tvungen att både söka arbete och vara tillgänglig, så blev umgänget med dem lidande.

Nu arbetar Lisa sedan drygt ett år tillbaka som ekonom, ett arbete hon fick via en praktikplats. När hon tittar tillbaka på tiden som arbetslös så minns Lisa att ”det var inte kul att få en massa negativa brev hela tiden. Det tär på en. Ibland tänkte man att det måste vara något fel på mig, annars hade jag haft jobb för länge sen.”

När hon tänker på framtiden så finns önskejobbet utomlands, i någon större stad på ett stort företag. ”Jag har ju ett väldigt omväxlande jobb nu med många olika bitar … men kanske man vill ha något mer ansvar än man har nu. Och jag vill gärna ha lite fart och fläkt på jobbet. Det värsta vore att bli arbetslös igen. Det näst värsta vore att vara kvar på samma jobb om tjugo år.”

Att ha varit arbetslös känns för Lisa som att ha tappat ett och ett halvt år. ”Det kändes som om man hade tryckt på en pausknapp i livet. Det var en fullkomligt värdelös tid. Det är ju himla tråkigt för ett och ett halvt år är lång tid.”

6.2 Anders - kemiingenjör

Anders är 26 år och bor i en svensk storstad. Han är uppvuxen på en mindre ort där han gick gymnasiet. Båda föräldrarna är akademiker. Även den yngre systern har högskole-utbildning.

För Anders stod valet till gymnasieskolan mellan hotell- och restaurangprogrammet och det naturvetenskapliga programmet. Det blev föräldrarnas påverkan som till slut

avgjorde och ledde till att han valde naturvetenskap. Att läsa vidare efter gymnasiet var självklart. ”Varför skulle jag göra något annat egentligen? Jag har aldrig tänkt tanken.” När Anders funderade på vilken högskoleutbildning han skulle välja handlade det om studier i kemi eller fysik. Efter att ha funderat noga och sökt och kommit in på flera olika utbildningar kände han plötsligt att det var kemiteknik som var det mest intressanta.

Efter militärtjänstgöringen började Anders på kemiingenjörsprogrammet i en mellanstor universitetsstad och fullföljde sedan de studierna. ”Det var positivt. Jag tyckte det var jätteroligt, utvecklande. Jag upptäckte nya områden hela tiden som man inte hade träffat på tidigare. Det var inte som jag hade tänkt mig, det blev bättre än jag hade tänkt mig.” Efter några års studier valde Anders en annan inriktning än studiekamraterna, detta gjorde att han läste de sista åren på ett annat universitet i en större stad. Han ser den erfarenheten, att vara ensam i ett nytt socialt sammanhang, som en utmaning och säger att det faktiskt kändes viktigt att välja det han kände var rätt för honom.

När Anders skulle göra sitt examensarbete hade han svårt att bestämma sig för vad han skulle skriva om.

Jag började med att läsa tio poäng extra. Sen tyckte jag att ”nej men nu måste jag ta tag i det här.” Så då blev det att jag gjorde mitt examensarbete på en institution på skolan. Om jag ska vara ärlig så här i efterhand så anser jag att det var det sämsta val jag gjort i livet…men det är sånt man får ta.

Examensarbetet var väldigt lärorikt men att stanna inom universitetet medförde att han missade att knyta kontakter med företag, något som många av hans kurskamrater gjorde och som gav dem ett arbete. När Anders under den näst sista terminen började söka jobb visade det sig att det inte var så lätt som han hade trott.

Då han fortfarande inte hade fått något arbete efter sin examen garderade han sin sysselsättning och inkomst under den första terminen genom att gå en kurs i ekonomi. Anders läser nu den andra terminen ekonomi. Han tror sig ha nytta av detta i ett kommande yrkesliv men tycker samtidigt att mycket är sådant han redan behärskar. Anders menar att det i princip känns som att han läser för att få pengar.

Anders söker främst arbete via annonser och det egna kontaktnätet. Arbetsförmedlingen har han inte använt sig av mer än att han lagt in sitt CV på deras hemsida. Anders menar att han har vänner som upplevt sig mer stjälpta än hjälpta av AF. ”Det systemet är inte uppbyggt för unga akademiker liksom.” Han efterfrågar någon som förstår hans situation.

När Anders söker arbete får han ofta höra att han är överkvalificerad. ”Arbetsgivarna vill inte ha en som de vet kommer flytta därifrån så fort man får ett annat jobb.” Han

tycker att han hade kunnat vara mer aktiv i sitt jobbsökande. Men han berättar samtidigt att han ägnat fem veckor i vår enbart åt att söka arbete, då sökte han ca fyra jobb i veckan. Nu söker han ett till två, det är i princip vad som finns att söka.

Anders hade trott att det skulle vara ganska lätt att få jobb efter kemiingenjörs-utbildningen. Det var också vad man trodde både från universitetshåll och vissa

branschorganisationer. Man hade gjort analysen att de stora pensionsavgångarna skulle ha den inverkan på arbetstillgången. Men nu är situationen inte lätt. ”Det känns

uppgivet. Det som känns uppgivet i livet är egentligen att man går och väntar och undrar när fan det här jobbet kommer. I övrigt är livet roligt.”

Anders har alltid varit väldigt självkritisk och den sista tiden har han börjat tvivla lite på sig själv och sin kompetens, ”jaha, vad är det som gör att jag inte kommer på

intervjuer?” Samtidigt vet han att hans meriter är lika goda som kamraternas; kompisar som ibland blir kallade till intervjuer då han inte blir det. ”Då känns det lite tungt och som att det mest bara är ett lotteri.” De är några vänner som stödjer varandra i

jobbsökandet genom att prata, skicka ansökningshandlingar till varandra och ge feedback. Anders föräldrar har försökt pusha honom men i början förstod de inte hans situation riktigt. De har haft svårt att sätta sig in i hur det känns att söka ett jobb med 1500 andra sökande.

I framtiden tycker Anders att drömjobbet vore att arbeta som driftsingenjör eller processutvecklare. Gärna en ledande befattning, ”där man får växla mellan kostym och blåställ.” Skräckscenariet vore att bli truckförare på Manpower eller något liknande. Anders kommer under sommaren att köra truck för femte sommaren i rad trots stora ansträngningar att hitta ett alternativ.

Han vet också att han i framtiden skulle kunna ha en meningsfull fritid men tror inte att det skulle kompensera ett utvecklande arbete. ”Jag har ju den här skräcken för att inte få något jobb och fastna i ett fack där man känner att ju längre tiden går så känns det som … det mörknar bakom en så att man hålls kvar. Till slut så blir man för gammal för att få något jobb eller så har det gått för lång tid sen utbildningen tog slut.”

Chansen till utveckling är anledningen till att han valt att studera. Om han hade valt utbildning idag så hade han troligen valt samma inriktning.

6.3 Kamilla – fil.mag.

Kamilla är 31 år och uppvuxen i en medelstor stad. Där bor hon kvar tillsammans med sina två barn, fyra och två och ett halvt år gamla. Hennes föräldrar är födda i ett

östeuropeiskt land. Mamman är inte akademiker, men det är både pappan och den äldre systern.

När Kamilla skulle välja gymnasielinje ville hon helst gå den tvååriga vårdlinjen, men mamman ansåg att hon skulle välja ett treårigt alternativ. Hon valde till slut humanistisk linje. I dag ångrar hon sitt val och tycker att föräldrarnas påtryckning var för stor. Efter gymnasiet åkte Kamilla till Italien och stannade där i två år. Hon arbetade bland annat som aupair och i restaurangbranschen. Samtidigt studerade hon italienska och gick en tolkutbildning på universitetet.

Tillbaka i Sverige fortsatte Kamilla att kombinera arbete och studier. Efter en kollaps på arbetet gav en läkare henne rådet att inte jobba så hårt. Hon bestämde sig för att satsa på

studierna, något som alls inte var självklart; innan hon blev sjuk hade hon bestämt sig för att fortsätta inom restaurangvärlden. När hon nu skulle bestämma sig för vad hon ville läsa dök tankarna på vården upp igen. ”Jag ville ju bli sjuksköterska. Jag gjorde högskoleprovet men kom inte in.” Hon kunde även tänka sig andra vägar in i vård- och omsorgssektorn, ”läsa till behandlingsassistent eller jobba som behandlare för

alkoholister.”

Kamilla sökte flera utbildningar men kom inte in.

Då sa jag sa upp mig. Omoget. Hade jag gjort det idag hade jag inte gjort på samma sätt. Jag träffade nån syokonsulent på universitetet som rafsade ihop några papper. ”Det här är du bra på, det här ska du läsa. Du ska jobba inom UD eller Sida, du är duktig på det.” Och det blev helt fel.

Kamilla valde till slut att läsa teologi, familjen hade vänner från flera olika religioner och hon tyckte att det var spännande. Teologin fortsatte hon med, det gick väldigt bra och hennes lektor menade att hon borde forska. Kamilla umgicks under den här tiden med sina gamla arbetskamrater från krogvärlden. ”Nånstans inom mig kände jag … jag är egentligen inte akademiker. Jag passar inte in i den världen.”

Hon träffade sin blivande man och blev gravid. Då hade hon läst 280 poäng, mest teologi men även en rad samhällsvetenskapliga kurser. Åren på universitetet var givande, det var roligt att lära nytt men de var absolut inte hennes bästa år. Kamilla började söka arbete fyra månader innan hon skolade in sitt andra barn på dagis. Till en början kallades hon till några intervjuer. Det som hindrade henne från att få jobb var att hon antingen var över- eller underkvalificerad.

Att hon var ensamstående mamma hindrade henne från att söka vissa jobb. Alltså, min arbetslöshet kan jag ju inte skylla på att jag har blivit ensam med mina barn. Men min situation gör att mina möjligheter att få jobb försvåras avsevärt. Eftersom jag inte kan söka de jobben som jag hade kunnat göra om jag hade haft en pappa hemma som stöttat mig. Jag är ju inte attraktiv på arbetsmarknaden när de får reda på att jag har två små barn i förskoleåldern. Det är ju inget jag skyller på… men det är en verklighet och jag ser den rätt klart.

Kamilla söker arbete i nästan hela sin region, deltid när det handlar om längre pendlingsavstånd. Hon söker allt hon kan via platsbanken, annonser och söksidor på nätet. Några kontakter att använda sig av har hon inte. Den hjälp hon fått av

arbetsförmedlingen har varit bristfällig. Hon har haft tre olika handläggare, ingen av dem har engagerat sig ordentligt. Det har till exempel förekommit att hon har fått post riktad till någon annan sökande. De senaste tre månaderna har hon varit placerad i en åtgärd som i huvudsak erbjuder svenska för invandrare och Officepaketet. Personalen på den åtgärden/utbildningen ansåg redan under Kamillas första dag att det varit fel av AF att placera henne där.

När det gäller den personliga utvecklingen känns det för Kamilla som att ”det första året som arbetslös har faktiskt varit jätteskönt. Jag har nog inte mått så dåligt som många andra gör. Jag har haft så mycket annat att arbeta med så det här med arbetslösheten har kommit i skymundan.”

Nu har det dock börjat kännas på ett annat sätt.

Så det har väl inte tryckt ned mig i skorna, men det jag tänker på ofta är att ju längre tid jag går som arbetslös, desto mer osäker blir jag på vad jag kan. Jag har en kompis som fixade tre veckors jobb i ett kök på dagis. Jag menar, det hade jag kunnat göra med förbundna ögon innan men jag blev väldigt osäker och vågade inte. Så frågan är vad som skulle hända om jag hade fått ett arbete alltså. Jag hade nog tyckt att det varit jobbigt den första tiden. Det är vanligt för alla arbetslösa. Självkänslan … men inte på det privata planet utan just det här med yrkesrollen. Det blir en lång period då du inte är en yrkesmänniska. Jag märkte det, jag jobbade extra ett tag inom vården. Jag blev jätteosäker på mig själv då. Ska jag verkligen vara här? Ska jag jobba här? Ska jag inte gå hem och göra ingenting? På samma gång som man inte vill något hellre än att leva ett normalt åtta till femliv som alla andra.

Kamilla tänker tillbaka på tiden då hon arbetade och vilket självförtroende hon då hade när det gällde att snabbt lära sig nya arbetsuppgifter.

Den här dåliga självkänslan angående att jag inte skulle vilja jobba är jag inte så jätteorolig för. Jag är rätt säker på min styrka som jag har byggt upp på det personliga planet. Jag tror att det här är något som ska kämpas igenom.

Det är fortfarande ovant att vara ”den arbetslösa”, hon såg sig inte som arbetslös förrän hon började i åtgärden. Det som är jobbigt i relation till omgivningen är känslan av att inte vara riktigt vuxen. Alla andra upplevs som aktiva och perfekta. Men Kamilla betonar att under den här tiden har hennes familj och nära vänner varit helt fokuserade på att hon ska må bra, det har för dem inte handlat om vilken yrkesroll hon har.

Kamillas önskedröm är fortfarande i första hand en framtid som sjuksköterska eller i alla fall ett vårdande yrke. I andra hand är det att få ett arbete som är möjligt att kombinera med småbarnslivet. Det värsta vore om det fortsatte som nu. ”Rent

ekonomiskt känner jag en stor rädsla. Och att tänka att man inte skulle komma tillbaka till arbetslivet när man en gång i tiden har varit aktiv på arbetsmarknaden känns jättekonstigt.”

7. Sammanfattning och diskussion av intervjuerna

I Wilson (2000) diskuteras Warrs teori där begreppet påverkansfaktorer är centralt. Han identifierar nio sådana faktorer, fyra av dem är relevanta här: Möjlighet till kontakt med andra människor, tillgång på pengar, att inneha en social position som värderas av andra, möjligheter att använda sig av sina erfarenheter och sin yrkesskicklighet (Wilson). Dessa faktorer utgör en referensram i min diskussion nedan.

7.1 Högskolestudierna

För två av de intervjuade var det en självklarhet att läsa vidare. De fann sig väl tillrätta i den akademiska miljön. För den tredje intervjupersonen var de fortsatta studierna ett mer slumpmässigt val. Alternativet att fortsätta arbeta var lika aktuellt. Studietiden blev för henne enbart studier, det sociala livet fanns på annat håll. I alla de intervjuades familjebakgrund finns en studietradition.

För att främja kontakten mellan studenter och näringsliv tror jag att det skulle vara bra om högskolorna aktivt satsade på detta. Skolorna bör ha ett brett kontaktnät med det omgivande samhället och använda sig av det vid studenternas utbildningspraktik och examensarbeten. Att missa kontakten med näringslivet kan, som för en av intervju-personerna, senare innebära svårigheter att få arbete.

7.2 Att söka arbete

Två av intervjupersonerna har känt att de inte blivit relevant bemötta på arbets-förmedlingen utifrån den situation de befann sig i. Handläggarna har verkat sakna redskap för att kunna hjälpa dem. Den tredje har enbart ägnat sig åt eget arbetssökande och inte alls använt sig av arbetsförmedlingens tjänster. Det har varit ett för honom medvetet val grundat på vilken hjälp bekanta arbetslösa akademiker fått.

Det som här efterfrågas är arbetsförmedlare med specialkompetens inom akademikernas områden. Det är intressant att se hur väl mina intervjupersoners syn på

arbets-förmedlingens möjligheter att hjälpa dem stämmer överens med den syn på AF som kom fram i SACO:s rapport (Wennström & Diehl).

Den stora bristen på arbete kom som en chock för samtliga. Under studietiden hade diskussionen fokuserat på behovet av deras kompetens på arbetsmarknaden. Bransch-organisationer och universitet hade uttalat sig positivt vad gällde framtidsutsikterna. Pensionsavgångar och möjligheter betonades, arbetslöshet berördes inte.

Alla intervjupersonerna har erfarenhet av att betraktas som överutbildade i sina kontakter med arbetsgivare. Den problematik som le Grand m. fl. tar upp om

överutbildning i samhället handlar ju inte specifikt om akademiker men problematiken är ändå intressant att reflektera över (le Grand m. fl.). Jag tar upp detta mer i den sammanfattande diskussionen.

7.3 Arbetslöshet

Arbetslösheten har påverkat intervjupersonerna på en rad områden. De har successivt börjat ifrågasätta den egna förmågan. Att inte bli bekräftad och att mötas av upprepade negativa besked när man har sökt arbete har sänkt självförtroendet. För en av dem var

saknaden stor efter kontakt med andra människor. Ekonomiska problem har i varierande grad varit ett bekymmer.

För att lösa sin ekonomiska situation kan man välja att fortsätta studera med studielån fast man egentligen hellre vill arbeta. En intervjuperson kände sig tvingad att fortsätta studera, han står till arbetsmarknadens förfogande men har inte rätt till ersättning från arbetslöshetskassan. Det är befogat att ställa frågan hur stort mörkertalet arbetslösa är bland studerande unga akademiker.

Att uppleva sig som åskådare till det vanliga vuxenlivet, som alla andra verkar leva, är påfrestande. Detta lyfts särskilt fram av en intervjuperson, där finns en känsla av utanförskap och av att andra är mer lyckade. Efter en tids arbetslöshet med sänkt självförtroende som följd är det inte så självklart att våga ta det arbete man erbjuds. Forskaren Lennart Hallsten på Arbetslivsinstitutet diskuterar i boken Arbetsliv och

hälsa 2004 bl.a. hälsoeffekterna av olika företeelser i arbetslivet. Han har svårt att tänka

sig något mer stressande än att söka jobb utan att få något och menar vidare att det nog är urtypen för utbrännande verksamhet. Det krävs betydligt mer forskning om hur arbetslöshet påverkar hälsan, hävdar Hallsten (Jakobsson). Mina intervjupersoner har alla upplevt den stress Hallsten talar om.

7.4 Framtiden

För två intervjupersoner är det viktigt att få använda den kompetens de erhållit genom sina studier. Att inte få full tillfredsställelse i sitt arbetsutövande känns som en

besvikelse. Ett arbete som är ”i stället för” upplevs som ett personligt nederlag

(Wilson). Den tredje intervjupersonen har en avvikande åsikt, där är det centrala att få ett bra arbete, akademiskt eller inte är ointressant.

Dresch och Lovén berör i Vägledning i förändring den samhällsförändring som kan komma att innebära att: ”För många kommer tillfredsställelse att nås i andra

samhällsfunktioner än förvärvslivet”. Jag tror att vissa kan leva med och acceptera detta. För andra kan det kanske upplevas mer dramatiskt att inte få arbeta med det man

utbildat sig till (Dresch & Lovén).

En viktig aspekt i sammanhanget är att utbildning är en färskvara. En intervjuperson är rädd att både han och hans utbildning skall bli för gamla innan han hunnit få en

anställning. Det låter troligt att det ligger något i hans farhåga. Vem vill anställa någon med en äldre utbildning utan yrkeserfarenhet om alternativet är en person med en ny utbildning?

8. Sammanfattande analys och diskussion

8.1 Syfte och metod

Undersökningens syfte har varit att belysa hur situationen ser ut för de yngre akademiskt utbildade i Sverige när det gäller utsikterna på arbetsmarknaden. Dels genom att studera arbetsmarknadsläget för dessa akademiker i riket dels genom att undersöka hur tre unga akademiker upplevt/upplever sin arbetslöshet. Som yngre akademiker definierar jag akademiskt utbildade som är högst 35 år.

Perspektivet är alltså både samhälleligt och individuellt vilket gjort att två metoder har fått användas: litteraturstudier och intervjuer. Först samlades utredningar och statistik in från olika offentliga källor: AMS, HSV, SACO och SCB. Sedan gjorde jag intervjuer med tre unga akademiker som hade minst sex månaders erfarenhet av arbetslöshet. Intervjupersonerna var mellan 26 och 31 år gamla vid intervjutillfället.

I det förra avsnittet gjorde jag en sammanfattning av och diskuterade intervjuerna lite kort. Här görs ett försök att foga ihop studiens båda perspektiv. Först en

sammanfattning av de utredningar och den statistik som redovisades i avsnitt fem.

8.2 Situationen på arbetsmarknaden

I maj 2005 var det 15 630 personer i åldersgruppen 25 – 35 år med minst tvåårig

akademisk utbildning som var helt arbetslösa, av dem var 8 073 kvinnor och 7 557 män. Särskilt svår är situationen för samhällsvetare. Däremot råder brist på läkare, tandläkare och specialutbildade sjuksköterskor. AMS bedömer också att det kommer att bli brist på akademiker inom teknik- och datayrken på längre sikt, färre har valt dessa utbildningar de senaste åren.

Sveriges Akademikers Centralorganisation

I mars 2005 var det 3,9 procent av SACO:s medlemmar i åldern 25 –34 år som fick ersättning från arbetslöshetskassan. Kvinnornas arbetslöshet var 4,4 procent och männens 3,3 procent. Hårdast drabbade var medlemmarna i DIK-förbundet med 12 procents arbetslöshet. Jusek hade en arbetslöshet på 4,1 procent och Civilingenjörs-förbundet 2,6 procent. Mörkertalet är dock stort. De akademiker som är i någon åtgärd genom arbetsförmedlingen finns inte med och inte heller de som ännu inte kvalificerat sig för arbetslöshetsersättning.

I en enkätundersökning från 2003 visade det sig att mer än hälften av akademikerna i åldern 26 – 33 år hade upplevt arbetslöshet efter sin högskoleexamen, dock oftast en kort tid. En dryg fjärdedel ansåg sig vara överkvalificerade för sina arbetsuppgifter. Statistiska Centralbyrån

I en prognos från 2004 bedömer SCB att man kan vänta stor obalans mellan

arbetskraftens utbildning och de kunskaper arbetsgivarna efterfrågar fram till år 2010. Man väntar brist på både högskole- och civilingenjörer om några år. Ännu större brist väntas när det gäller sjuksköterskor och läkare. Förskollärare och fritidspedagoger väntas det bli mycket stor brist på. Ekonomer väntas få en kärv arbetsmarknad även i fortsättningen liksom programmerare/systemerare.

I en enkätundersökning från 2004 svarade 78 procent av kvinnorna och 86 procent av männen att de arbetade/drev eget företag. Av kvinnorna var 13 procent föräldralediga och tre procent var arbetslösa. För männen var arbetslöshetssiffran fem procent. Högskoleverket: Dimensionering - etablering

I det dimensioneringsuppdrag som HSV fått av regeringen står det att man vill ha underlag för att kunna dimensionera den högre utbildningen så den bättre tillgodoser arbetsmarknadens behov. HSV:s rapport hösten 2004 bygger dels på statistik från SCB dels på egna tidigare rapporter. Det beskrivs att efterfrågan kommer att öka på

ingenjörer men man föreslår ingen utbyggnad av antalet utbildningsplatser. För läkare och vissa lärarkategorier föreslår man att fler utbildningsplatser inrättas. Man förordar omprioriteringar av utbildningsplatser i stället för den kraftiga ökning som pågått de senaste tio åren.

Etableringsstudier görs också tillsammans med SCB. De skall bl.a. vara en vägledning för dem som planerar en högre utbildning när de vill veta mer om sina möjligheter att få arbete efter studierna. Den registerstudie som publicerades 2004 visade att av dem som tagit examen 2000/01 hade 81 procent etablerat sig på arbetsmarknaden 2002. För kvinnorna var andelen 80 procent för männen 82 procent. Mycket snabbt hade läkare, sjuksköterskor, apotekare etablerat sig på arbetsmarknaden. Även ingenjörer och lärare hade hög etableringsgrad men för ingenjörer hade den sjunkit jämfört med året innan. För ekonomer var det en tydlig nedgång. Särskilt svår var situationen för examinerade med konstnärlig inriktning och för humanister.

8.3 Arbetsförmedlingens roll

Även om det inte går att göra direkta jämförelser mellan de olika myndigheternas material som sammanfattats ovan anser jag ändå att bilden är ganska entydig:

Tillgången på arbetskraft är större än efterfrågan för stora akademikergrupper. Enligt AMS chefsekonom Sandro Scocco består i dag cirka 25 procent av de arbetslösa av akademiker. Många av dem behöver komplettera sina utbildningar, anser han. Akademikerna skall få en större del än tidigare av de pengar som AMS tilldelas i budgetpropositionen (Wolffelt).

Specialistförmedlingar

Men är det mer utbildning som behövs i första hand för den som redan är välutbildad? Vilka önskemål har akademikerna själva? Vad vill deras fackliga organisation? När Ossian Wennströms och Johanna Diehls rapport presenterades för pressen våren 2005 framhöll Anna Ekström, SACO:s ordförande, vikten av kunskap hos

arbetsförmedlarna om akademikernas kompetens och behov. En stor del av den kunskapen, liksom överblicken över den akademiska arbetsmarknaden, försvann hos arbetsförmedlingen när de så kallade specialistförmedlingarna lades ner för några år sedan. Innan dess fanns t. ex. en förmedling för ekonomer och jurister, en för ingenjörer o.s.v. ”Sådana specialistförmedlingar står högst upp på önskelistan,” sade Anna

Wennström. ”Det handlar ju både om den privata situationen för många akademiker och om samhällsekonomin i stort.” (Storm)

Många av de 60 akademiker som intervjuades i den ovan nämnda studien (Wennström & Diehl) önskade att de skulle mötas av mer förståelse vid sina kontakter med