Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola
15hp. Hälsa och samhälle
Socionomprogrammet 205 06 Malmö
Hälsa och samhälle
COMMON EXPERIENCES
– MUTUAL
UNDERSTANDING?
A QUALITATIVE CASE STUDY TO EXPLORE
THE SIGNIFICANCE OF COMMON
EXPERIENCES REGARDING DRUG ABUSE
BETWEEN CLIENTS AND DRUG THERAPISTS
DURING DRUG ADDICTION TREATMENT
ÅKE SÖDERBERG
MALIN TILLY
COMMON EXPERIENCES
– MUTUAL
UNDERSTANDING?
A QUALITATIVE CASE STUDY TO EXPLORE
THE SIGNIFICANCE OF COMMON
EXPERIENCES REGARDING DRUG ABUSE
BETWEEN CLIENTS AND DRUG THERAPISTS
DURING DRUG ADDICTION TREATMENT
ÅKE SÖDERBERG
MALIN TILLY
Åke Söderberg & Malin Tilly. Gemensamma erfarenheter – ömsesidig förståelse? En kvalitativ fallstudie för att undersöka betydelsen av gemensamma erfarenheter hos klient och behandlare i missbruksvården.
Examensarbete i socialt arbete 15 hp. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för socialt arbete, 2010.
Keywords: Drug abuse, drug treatment, meetings and relationships, power, mutual experiences
ABSTRACT
The purpose of this essay is to explore the significance for former drug addicts who, during their treatment against drug abuse, have had a therapist with a drug addiction in his or her past. A qualitative case study has been used as method in which four former drug users have been interviewed. We have compiled the results based on five key themes in order to get a comprehensive picture of the relevance of common experiences regarding drug abuse, based on former addicts’ experiences.
This has been done in connection with a review of different theoretical perspectives that we have found relevant to the investigation. Our findings have then been compared with previous research in the field. We have, in our investigation, come to the conclusion that the therapist’s and the drug addict’s mutual experience of drug abuse regarding drug addiction treatment, is that it is not important. However, there are aspects concerning the relation between drug users and their therapists in which the mutual experience is important.
Ett stort tack till våra informanter för deras medverkan i vår undersökning och för att de avsatte tid samt så öppenhjärtigt och otvunget ville dela med sig av sina erfarenheter och tankar till oss.
Åke Söderberg Malin Tilly
Om jag vill lyckas
med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är
och börja just där. Den som inte kan det
lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon
måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte att jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för
att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå
att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa någon.
Av Sören Kirkegaard
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
ABSTRACT...3
1. INLEDNING...7
1.1 Bakgrund...7
1.2 Syfte och frågeställningar ...9
1.3 Avgränsningar...9 1.4 Disposition...9 1.5 Definitioner...10 1.7 Tidigare forskning...11 2. METOD...12 2.1 Val av metod...12 2.2 Urval ...13
2.3 Bearbetning och analys...13
2.4 Trovärdighet...15
2.5 Etiska överväganden ...17
2.6 Tillvägagångssätt ...18
2.7 Metoddiskussion ...20
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER...22
3.1 Stämplingsprocesser och stigma...22
3.1.1 Skam och förlägenhet...23
3.2 Socialt kapital ...24
3.2.1 Makt ...25
3.3 KASAM ...26
3.3.1 Insikt och motivation...26
3.4 Symbolisk interaktionism ...27
3.4.1 Mötet och relationen mellan missbrukare och behandlare ...28
3.4.2 Gemensamma erfarenheter och empowerment...30
4. RESULTATREDOVISNING OCH ANALYS...32
4.1 Inledning resultat och analys ...32
4.2 Presentation av informanterna ...33
4.3 Skam och förlägenhet ...33
4.4 Makt ...36
4.5 Insikt och motivation ...37
4.6 Mötet och relationen mellan missbrukare och behandlare ...39
4.7 Gemensamma erfarenheter och empowerment...44
5. SAMMANFATTANDE DISKUSSION...49 5.1 Diskussion...49 REFERENSER...52 SAKREGISTER...55 PERSONREGISTER...56 BILAGOR...57 Bilaga 1: Intervjuguide ...57 Bilaga 2: Informationsbrev ...59 Bilaga 3: Samtyckesblankett...60
1. INLEDNING
1.1 Bakgrund
I debatter och forskning kring missbruksvård är vissa frågor ständigt närvarande och återkommande. Man frågar sig till exempel vad är det som initierar en framgångsrik missbruksbehandling? Är det metoden eller tekniken i missbruksbehandlingen som är avgörande, eller är det relationen mellan missbrukaren och behandlaren som är det grundläggande? Hur viktigt är det att behandlaren och missbrukaren delar gemensamma erfarenheter av missbruk i en process av tillfrisknande? Vilka är målen för dessa missbruksbehandlingar? Är det total avhållsamhet av narkotika och alkohol, eller är det att, efter en behandling, kunna leva ett normalt fungerande socialt liv med allt vad det innebär men ändå kunna dricka en öl eller två?
Inom svensk lagstiftning, både gällande hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och socialtjänstlagen (2001:453), finns en uppmaning till kvalitetsarbete. I hälso- och sjukvårdslagen 2a § pekar man på kvalitet inom bemötande, delaktighet, väntetider och resultat, och i socialtjänstlagen 3 § menar lagstiftaren att insatserna inom socialtjänsten skall vara av god kvalitet (Norström C. m.fl., 2007). Begreppet god kvalitet preciseras närmare i proposition 1996/97:124 där man bland annat betonar vikten av personalens förhållningssätt mot klienterna och den enskildes medinflytande. Lagstiftaren har således ambitioner att kvalitetssäkra både arbetssätt och resultat inom hälso- och sjukvård och socialtjänsten vilket även klargjorts i Socialstyrelsens föreskrift SOSFS 2006:11 där man menar att ett effektivt kvalitetssystem bör omfatta bland annat behovsbedömning och rättssäkerhet i handläggning och dokumentation, extern och intern samverkan och samarbete, förhållningssätt och metoder, kompetens och klagomålshantering. Hur mäter man då effekter och resultat av missbruksbehandling, frågar vi oss vidare? Traditionellt sätt har man tolkat resultaten utifrån ett antingen eller
förhållande, det vill säga huruvida missbrukaren efter behandling blivit helnykter eller inte. Detta sätt att se på missbruket är kopplat till ett sjukdomsbegrepp där varje försök till att dricka riskerar att aktivera sjukdomen igen. En tydlig konsekvens av ett sådant förhållningssätt torde vara att förbättringar såsom färre återfall, ökad självkänsla och en bättre social situation inte blir åskådliggjord. Detta har därför lett till en omprövning av traditionell missbruksvård och utgjort ett incitament för vidare utveckling av kognitiva metoder med en målsättning som innebär en möjlighet för missbrukaren att etablera ett kontrollerat drickande efter missbruksbehandling (Socialstyrelsen 2007).
Missbruksvården består idag av en rad olika vårdideologiska inriktningar och metoder som alla förespråkar sina fördelar och överlägsenhet gentemot andra alternativ. Utvärderingsforskningen utgör här en svag ställning, menar Bengt Svensson (2007) och anför vidare att det är vanligt att stora summor läggs på olika behandlingar men att dess effekter sällan utvärderas. Behandlingsmetoder används i årtionde efter årtionde trots att de inte fungerar, och vice versa, fortsätter han (Johnsson E. m.fl. 2007). Sune Sunesson (2007) menar att missbruksvård ofta är motiverad av handlingslogik snarare än ett resultattänkande vilket, menar han, kan härledas till att konsekvens- och resultattänkande ännu inte
är förankrat i svenska människobehandlande organisationer (Johnsson E. m.fl. 2007). Detta till trots, menar Socialstyrelsen (2007) i Nationella riktlinjer för
missbruks- och beroendevård att utifrån de betydande positiva förändringar som sker i en missbrukares liv efter behandling, kan endast 15 – 20 % tillskrivas den specifika behandlingen eller metoden. Man menar vidare på samma resonemang att den enskilde befinner sig i en komplex tillvaro där många faktorer påverkar densamma där behandlingen endast utgör en liten del av den verkligheten. Behandlingen måste ses i en helhet där den enskilde befinner sig, och där interaktions- och synergieffekter är av betydelse. Relationen till behandlaren lyfts också fram som en avgörande faktor i behandlingsarbetet.
Hur viktig är då relationen mellan missbrukaren och dennes behandlare, och vidare - hur viktigt är det att dessa delar gemensamma erfarenheter kring ett missbruk, utifrån missbrukarens upplevelser? Att relationen mellan missbrukare och behandlare i ett förändringsarbete är viktig är något som poängteras av många socionomer och forskare. Stefan Morén (2001) talar till exempel om villkoren för
mänskligt bistånd där socialarbetaren står inför uppgiften att medverka till en
omgestaltning av en klient som kan innefatta en förändrad självbild, ändrade överlevnadsstrategier och en förändrad omvärldsuppfattning. I ett sådant arbete är den personliga relationen grundläggande (Morén S. 2001).
Likaså menar A-G Melin & C Näsholm (1998) när de säger att relationen mellan behandlare och missbrukare kan ha en avgörande betydelse för behandlingens resultat (Melin & Näsholm 1998). När det gäller tanken om de gemensamma erfarenheterna mellan behandlare och missbrukare som en form av katalysator i processen av tillfrisknande är detta på intet sätt något nytänk inom missbruksvården. Tvärtom är det vanligt i Sverige att anställa personer med ett eget missbruk bakom sig inom missbruksvården (Kristiansen A. 2000). Melin & Näsholm menar att en behandlare som har erfarenhet av eget missbruk kan ha lättare, att med inlevelse, sätta sig in i en missbrukares situation men att detta även innebär en risk för överidentifikation. Vissa debattörer menar också att dessa behandlare är mer principfasta och mindre lättlurade. En förutsättning för att en sådan behandlarrelation skall bli konstruktiv, fortsätter Melin & Näsholm, måste behandlaren ha uppnått en tillräcklig distans till sitt tidigare missbruk samt att en omfattande bearbetning har skett (Melin A-G. & Näsholm K. 1998).
Det finns således många röster, och mycket som talar för, att det skulle vara en fördel i missbruksbehandlingssammanhang att behandlaren själv har haft ett missbruk bakom sig. Magnus Karlsson (2006) hävdar att dessa diskussioner bottnar i en maktkamp om vem som ska ha företräde att definiera en individs problem (Karlsson M. 2006). Oavsett vad behandlaren har för bakgrund, fortsätter Melin och Näsholm emellertid, kräver allt behandlingsarbete inom missbruksvården att behandlaren har en professionell hållning som förutsätter personlig mognad, kunskap, en förmåga att kunna pendla mellan distans och inlevelse samt en medvetenhet om att missbrukaren påverkas starkt av behandlarens förhållningssätt (Melin A-G. & Näsholm K. 1998)
Men hur resonerar missbrukaren då? Hur denne upplever missbruksbehandlingen utifrån detta perspektiv, det vill säga dennes upplevda för- och nackdelar med att ha haft en behandlare som själv har haft ett missbruk bakom sig jämfört med en behandlare som inte har haft det, står det inte mycket att läsa om. Att se fenomenet, som vi har valt att kalla gemensamma erfarenheter - ömsesidig
förståelse? från missbrukarens sida anser vi vara minst lika intressant, därav denna kvalitativa fallstudie.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med den här undersökningen är att undersöka relevansen med missbruksbehandlare i missbruksvården som själv har haft ett missbruk baserat på före detta missbrukares upplevelser av densamma, samt den signifikanta betydelsen av detta i en process av tillfrisknande.
Då vi vill undersöka betydelsen av det ovan nämnda, blir vår primära vetenskapliga frågeställning för undersökningen således:
• Hur viktigt är det för en missbrukare att ha en behandlare i
missbruksvården, oberoende av metod, som själv har haft ett missbruk?
1.3 Avgränsningar
När vi i denna undersökning talar om missbruksbehandling refererar vi till
psykosocial behandling av missbruks- och beroendeproblematik och inte till harm-reduction eller läkemedelsassisterad behandling. Anledningen till detta är att dessa sistnämnda alternativ per definition inte är förenliga med drogfrihet då de istället bevarar ett drogmissbruk och är i dagens debatt en omtvistad fråga då denna typ av behandling anses av somliga vara kontraproduktiv.
Då tvetydigheten kring vad en framgångsrik behandling är, total nykterhet eller ett visst kvarstående missbruk men med en i övrigt väl fungerande social situation, har vi i vår undersökning inte riktat vår fokus på missbruksbehandlingens resultat kopplat till missbrukarens och behandlarens gemensamma erfarenheter av missbruk, utan på betydelsen för missbrukaren av att ha haft en behandlare i missbruksvården som själv har haft ett missbruk bakom sig, oavsett behandlingsresultat.
1.4 Disposition
Vi inleder vår kvalitativa fallstudie med en bakgrund till densamma, följt av vårt syfte och vår primära frågeställning. Därefter redogör vi för undersökningens avgränsningar och definitioner. Därefter följer en genomgång av gängse kunskapsläge, som vid tiden för vår undersökning råder i ämnet, och som vi vidare tar avstamp utifrån. Undersökningen fortsätter med en utförlig metodgenomgång med en tillhörande metoddiskussion. Undersökningen innehåller vidare en genomgång av för undersökningen relevanta teorier, närmare bestämt teorier gällande stämplingsprocesser, stigma, socialt kapital, symbolisk interaktionism och KASAM. Till dessa teorier har vi sammankopplat dem med, för undersökningen centrala teman, såsom skam och förlägenhet, makt, insikt och motivation, mötet och relationen mellan missbrukare och behandlare samt gemensamma erfarenheter och empowerment. Efter detta presenterar vi resultatet
med en kort sammanfattning efter varje tema. Undersökningen avslutas med en sammanfattande diskussion där vi jämför vårt undersökningsresultat med tidigare forskning. Till vår undersökning bifogas även ett sakregister och ett personregister med tillhörande sidhänvisningar.
1.5 Definitioner
När vi i vår undersökning refererar till missbruk, åsyftas riskbruk, missbruk och beroende av narkotika och alkohol som det definieras utifrån diagnoskriterierna
International Classification of Diseases, Injuries and Causes of Death (ICD-10), vilken är utarbetad av World Health Organisation (WHO) och Diagnostic and
Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-IV), vilken är utarbetad av det amerikanska psykiatriska sällskapet (APA) (Johansson K. & Wirbing P. 2005). Vi använder oss vidare, för enkelhetens skull, av termerna missbruksbehandlare och behandlare då vi åsyftar de olika yrkesroller som arbetar med psykosocial
behandling, som det beskrivs i Nationella riktlinjer för missbruks- och
beroendevård (Socialstyrelsen 2007), av missbruks- och beroendeproblematik gällande alkohol och narkotika, såsom till exempel behandlingsassistenter, alkohol- och drogterapeuter, behandlingsterapeuter och tolvstegsbehandlare. Vi har i vår undersökning använt oss av termen missbrukare då vi talar om mottagare av psykosocial behandling avseende alkohol- och narkotikaproblematik. En likvärdig benämning skulle kunna ha varit klient, men då vi anser att denna term istället betecknar en mottagare av sociala interventioner i en vidare mening, har vi ändå valt att dröja oss kvar vid benämningen
missbrukare. Vi är emellertid medvetna om den eventuellt stigmatiserande klangen termen möjligtvis kan ge upphov till, då den å ena sidan deterministiskt förutsätter ett statiskt tillstånd av ett fortgående missbruk men å andra sidan är en mer beskrivande benämning på de individer vi åsyftar i vår undersökning. Benämningen missbrukare skall vidare därför inte förstås som ett tillstånd av en deterministisk art, utan ses som en beskrivande terminologi på en individ i en process mot nykterhet.
Vi återkommer ofta till begreppet gemensamma erfarenheter i vår undersökning och refererar då till gemensamma erfarenheter behandlare och missbrukare emellan beträffande missbruk och beroende av alkohol och narkotika.
Då erfarenhetsbaserad kunskap kontra professionell kunskap har en central och självklar betydelse för vår undersökning gör vi här inledningsvis en definition häröver. Den erfarenhetsbaserade kunskap, som en del missbruksbehandlare i missbruksvården har, grundar sig just i en egen erfarenhet av vad det innebär att själv ha haft ett missbruk och/eller beroende. Det är denna kunskap som således legitimerar behandlarens yrkesroll och i förlängningen den hjälp behandlaren erbjuder missbrukaren. Den professionella kunskapen å andra sidan lutar sin professionalism mot kunskap som utvunnits ur litteratur och evidensbaserade metoder. Båda typerna av yrkesroller benämns emellertid, och skall uppfattas som, professionella. Naturligtvis tillförskansar sig behandlaren erfarenhet genom praktik, oavsett om behandlaren har egen erfarenhet av missbruk eller inte. Vi är dock i vår undersökning främst intresserad av distinktionen mellan de två förstnämnda.
1.7 Tidigare forskning
Forskning och studier kring huruvida behandlare i missbruksvården som själv har haft ett tidigare missbruk är en fördel för missbrukaren i behandling eller inte, är långt ifrån samstämmig utan spretar åt motsatta håll. I artikeln Substance Abuse
Counselors With and Without a Personal History of Chemical Dependency menar John Culbreth (2000), utifrån omfattande databassökningar och jämförande studier, att det inte finns någon skillnad för missbrukaren resultatmässigt efter behandling utifrån om behandlaren har haft egen erfarenhet av missbruk eller inte (Culbreth J. 2000).
Douglas Strohmer och Paul Toriello (2004) menar i artikeln Addiction Counselors
Credibility: The Impact of Interactional Style Recovery Status, and Nonverbal Behavior att det finns studier som pekar åt andra hållet, såväl som åt det förstnämnda:
English (1987) found that clients perceived addictions counsellors with a history of recovery from addiction as more expert, attractive, and trustworthy. On the other hand, research by Creegan (1984) found no effect for the recovery status of addictions counsellors (Strohmer D. & Toriello P. 2004 sid. 46).
Det finns ett flertal studier och forskningsresultat som visar att relationen mellan missbrukare och behandlare är viktig i ett behandlingsarbete. Forskning från USA har visat att relationen är viktigare än den enskilda behandlingsmetoden för att ett bra behandlingsresultat skall uppnås. Man menar vidare att kvaliteten på relationen beror på missbrukarens förmåga att knyta an till behandlaren och behandlarens skicklighet att etablera en relation och sedan använda sig av den i ett vidare behandlingsarbete (Melin A-G & Näsholm C. 1998).
Magnus Karlsson (2006) refererar till en klassisk artikel av F. Reissman, The
Helper Therapy Principle, där han menar att den som är hjälparen får mer hjälp än den som tar emot hjälp. Principerna för detta är att hjälparen definierar sig själv som friskare/bättre, strukturerar sin egen situation genom att strukturera andras och får en ökad känsla av mening och att vara betydelsefull (Karlsson M. 2006). I en studie gjord på ett behandlingshem i Sverige har Arne Kristiansen (1992) intervjuat vuxna missbrukare. Ett genomgående tema i boken är relationerna mellan missbrukare och behandlare som Kristiansson anser vara grunden för ett förändringsarbete och en positiv utveckling. Vidare kommer det fram i studien att det inte egentligen handlar om huruvida behandlaren har egen erfarenhet av missbruk eller inte utan om hur denne är som människa och person (Kristiansen A. 1992).
2. METOD
2.1 Val av metod
Martyn Denscombe (2009) menar att forskaren ställs inför olika val och måste fatta beslut om vilka strategier som skall användas för att genomföra en studie eller undersökning och att forskarens olika antaganden står till grund för dessa beslut. Vi var från början inställda på att försöka få fram uppfattningar och upplevelser hos en grupp individer, och beskriva dem, och för att göra det så antog vi att det som bäst tjänade detta syfte var att använda oss av en metod som tillät oss att komma nära informanternas egna personliga erfarenheter, där vi styrde så lite som möjligt. Vi klargjorde våra egna uppfattningar och diskuterade dem sinsemellan, i syfte att inte låta våra egna förväntningar eller hypoteser förblinda oss. Våra antaganden medvetandegjordes inte bara, utan diskuterades alltså öppet, mellan oss själva, så att vi skulle bli på det klara med varför vi gjorde på ett visst sätt, och inte på ett annat.
Valet av fallstudie som metod var därför ganska enkelt att göra då det från början stod klart att vi ville rikta in oss på en mindre grupp människor med en viss gemensam nämnare, och upptäcka något som vi inte själva var säkra på; betydelsen eller ickebetydelsen av gemensamma erfarenheter inom missbruksbehandling, utifrån före detta missbrukares egna upplevelser.
Denscombe (2009) pekar även på fallstudiens lämplighet där en eller få undersökningsenheter är av intresse, då det eftersträvas ett djup i informationen, snarare än en bredd. Då antalet informanter, som ligger till grund för vårt resultat, är lågt; fyra, har vi strävat efter att få en djupare inblick i deras upplevelser och tankar, än vad hade varit fallet med exempelvis en surveyundersökning. Vidare nämner Denscombe fallstudiens lämplighet för att undersöka relationer och processer, vilket är ett viktigt fundament i denna undersökning.
Visserligen övervägde vi att använda en fenomenologisk metod, då vi har varit intresserade av att fånga människors subjektiva uppfattningar och upplevelser, men den deskriptiva fenomenologiska metoden, grundad av Amadeo Giorgi, anser vi vara problematisk på olika sätt – dels tillämpas en så kallad fenomenologisk reduktion (Robinson P. & Englander M. 2007) som motsätter sig bejakandet av forskarens tidigare kunskaper, dels avfärdas forskarens möjlighet till analys av datan som framkommer. Visserligen ville vi få fram subjektiv data från informanterna, men utan att helt utesluta våra egna tolkningar av detsamma, med anledning av att vi tror att den kunskap vi har förvärvat kan vara något som ger en ökad helhetsförståelse för den data vi får fram.
Med detta sagt ville vi ändå lägga tonvikten vid just missbrukares egna upplevelser, och fann då att fallstudien tillät oss att låta informanterna ge uttryck för just detta, särskilt som vårt forskningsinstrument inte bara var intervjuer, utan också intervjuer med en viss prägel av existentialistisk psykoterapiinfluerad samtalsmetodik (se vidare under tillvägagångssätt).
2.2 Urval
Urvalet består av fyra individer (två män och två kvinnor, för att få en jämn könsfördelning) som alla har haft tidigare missbruk bakom sig och som dessutom har varit i missbruksbehandling av olika slag, där behandlare och terapeuter haft eget tidigare missbruk, såväl som inget tidigare missbruk.
Steinar Kvale (1997) menar att antalet informanter ska styras av vad som behövs för att få svar på det som frågas efter, eller det man undersöker, och det tycker vi att vi fått. Vi utgick från en enhet; ett kafé för en kamratförening och mötesplats för före detta missbrukare. Vi hade bestämt att försöka finna lämpliga informanter på denna mötesplats, då vi antog att eftersom många före detta missbrukare vistades där, kunde en del av dem säkert ha den erfarenhet vi efterfrågade. Detta kan, med Denscombes (2009) ord, beskrivas som ett subjektivt urval, såtillvida att vi hade en bestämd uppfattning om dels var informanterna kunde finnas, samt vad som krävdes för att vi skulle önska deras deltagande i undersökningen. Emellertid framkom, efter samtal med en anställd vid föreningen, att denne kände till någon som hade just de erfarenheter vi efterfrågade, och den i sin tur kände någon annan osv. Det uppstod alltså ett så kallat snöbollsurval (Denscombe M. 2009) som var mycket praktiskt, eftersom det innebar att färre personer behövde tillfrågas eftersom de som tillfrågades redan hade de erfarenheter vi efterfrågat. Processen gick därför snabbare och krävde mindre arbete från vår sida, utan att det gjordes avkall på själva kvaliteten, det vill säga de efterfrågade erfarenheterna kring behandling inom missbruksvård med behandlare med egna erfarenheter av missbruk.
Vidare genererade utgångspunkten i denna mötesplats informanter som hade erfarenheter från olika behandlingar sinsemellan, samt även variation i när behandlingarna hade genomgåtts. Hade vi utgått ifrån exempelvis en institution där behandling bedrivs eller något annat ställe dit vilket informanterna varit knutna hade vi inte nödvändigtvis fått den spridning som nu blev fallet. Detta ger ökad tyngd åt de resultat vi presenterar, eftersom i den mån samstämmighet finns mellan de olika informanternas upplevelser och åsikter, är de mindre präglade av före detta missbrukares erfarenheter av en specifik behandling och mer av före detta missbrukares erfarenheter av behandling överlag. Denscombe (2009) menar angående detta att de som väljs ut måste väljas noggrant mot bakgrund av den information man önskar få fram, och att man genom att välja en typisk undersökningsenhet kan få ett resultat som kan vara generaliserbart, och det talar den ovan nämnda spridningen bland informanterna för.
2.3 Bearbetning och analys
Kvale (1997) beskriver sex olika övergripande steg i hanteringen av datan som produceras i en kvalitativ intervju, i vårt fall genom intervjuer med före detta missbrukare: Först beskriver informanten sina egna upplevelser och sina egna tankar. Sedan upptäcker informanten själv nya samband eller relationer i sina egna erfarenheter eller upplevelser. Efter det förtätar, tolkar och speglar intervjuaren tillbaks till informanten det intervjuaren har uppfattat – och i detta skede finns då goda möjligheter för informanten att korrigera eventuella uppfattningar hos intervjuaren som hon eller han inte tycker stämmer med vad som tidigare givits uttryck för. I det fjärde steget sker forskarens analys av den data som uppkommit
eller samlats in. Det näst sista steget innebär att informanten ännu en gång kontaktas för att ge respons på forskarens analys och det sista att beskriva informantens eventuella förändringar i handlande, efter intervjuernas eventuella terapeutiska effekt.
De fyra första stegen beskriver väl på ett mycket övergripande sätt hur vi gått till väga i genomförandet, men de två sista stegen har vi inte använt oss av. Den uppföljande intervjun eller kontakten, som beskrivet i det femte steget, avstod vi ifrån, som beskrivet nedan under trovärdighetsdiskussionen. Det sjätte steget är vi inte intresserade av, då vårt syfte inte är terapeutiskt, eller ens riktat mot att beskriva terapeutiska effekter av vår kontakt med informanterna – det anser vi skulle kunna uppfattas vara ett ganska högtravande förhållningssätt, där vi skulle anta att vår personliga inverkan på informanterna överhuvudtaget var av vikt, eller ens positiv. Den må ha varit det, eller inte varit det, men det ligger i så fall utanför vår undersökning, så länge vi har hållit oss innanför de etiska ramar vi nämner nedan under etiska överväganden.
Denscombe (2009) pekar på fyra grundläggande principer för analys av kvalitativa data: För det första att det resultat som produceras grundas i den information som samlats in, den så kallade rådatan. För det andra måste rådatan noggrant gås igenom, och filtreras genom någon slags tolkning. För det tredje att inte föra in obefogade fördomar i analysen, oavsett om de personliga eller generellt teoretiska. Till sist menar Denscombe (2009) att det är en repetitiv process som innebär att forskaren pendlar fram och tillbaks, på ett jämförande sätt, mellan rådatan och de teorier eller begrepp som används eller formas.
Dessa principer beskriver en i huvudsak induktiv process – att gå från det särskilda till det allmänna - och är inte helt överensstämmande med hur vi gått tillväga. Istället för att enbart göra detta, eller dess motsats; en deduktiv process – att gå från det allmänna till det särskilda – har vi rört oss mellan dessa olika processer; en blandning mellan att utgå från det särskilda, det vill säga informanternas berättelser, och att utgå från tidigare teoretiska antaganden. Detta sätt att hantera datan finner vi vara mest ärligt och verklighetsnära, på så sätt att vi hävdar att vi inte helt kan, även om vi skulle vilja, bortse från vår tidigare kunskap, ej heller från teoretiska perspektiv som delvis har format vårt sätt att förhålla oss till verkligheten. Samtidigt har vi försökt vara öppna nog för att se det särskilda och unika och faktiskt existerande i informanternas berättelser och upplevelser. Diskussionen kring detta kan utvecklas mycket långt, men vi nöjer oss med att beskriva vår medvetenhet om processens komplexitet, snarare än att fördjupa oss i den.
Rent konkret har sedan rådatan noggrant transkriberats – cirka tre och en halv timme inspelat material – till sextio sidor text. Därefter har vi med utgångspunkt i ett antal centrala begrepp såsom t.ex. skam och förlägenhet, insikt och motivation, makt, med mer, delat upp datan, där vi efter noggrann genomläsning kunnat placera olika delar av innehållet under de olika kategorierna eller begreppen. Efter det har textstycken som vi funnit vara överflödiga lagts åt sidan, och detta kan ha gällt upprepningar eller delar av texten som inte rör sig kring vår frågeställning. Av detta har då framträtt en mer koncentrerad och essentiell produkt av datan, dessutom indelad i en form som medger möjligheten att lättare kunna se och jämföra de olika informanternas svar eller respons på våra frågor, det vill säga på vilket sätt de skiljer sig åt och på vilket sätt de liknar varandra.
Efter detta har vi formulerat kopplingar mellan våra teoretiska utgångspunkter och de begrepp vi formulerat, och den ytterligare förtätade datan, för att kunna presentera ett trovärdigt, logiskt, och överskådligt resultat. Dessa kopplingar är analytiska, eftersom de förutsätter att datan analyseras för att kunna ses i relation till det allmänna, och för att kunna välja det allmänna, det vill säga den teoretiska delen av undersökningen, som ytterliggare kontextualiserar och eventuellt vidimerar datan, och därför blir vår resultatredovisning en analytisk resultatredovisning. Efter det har vi valt att göra en ytterligare förtätning; en diskussion kring de slutsatser som dragits via sammanställandet av resultatet.
2.4 Trovärdighet
Validitet, inom kvalitativ forskning, är ett mångfacetterat och ganska svårgreppbart begrepp. P-G Svensson (1996) utgår bland annat från Maxwells beskrivning, som vi anser är ett ganska relativistiskt sätt att förhålla sig till begreppets innebörd. Bland annat menar han att man måste utgå från vad varje person som använder begreppet själv menar med det, för att kunna avgöra vad som är validitet eller inte (ibid), men i grunden handlar det om en korrelation mellan exempelvis en uppfattning om verkligheten och andras uppfattning om verkligheten. Man skulle förenklat kunna säga en korrelation mellan teori och empiri (Rosengren K-E. & Arvidsson P. 2002), även om det är en vanligare beskrivning inom kvantitativ forskning.
Denscombe (2009) menar att det är mycket viktigt att resultatet av en studie eller ett forskningsprojekt är verifierbart – det måste vara ett trovärdigt resultat, vilket är lätt att förstå. Det svåra är möjligen att kunna presentera ett trovärdigt resultat. Denscombe visar på de vanliga kriterierna för att avgöra vilken kvalitet forskningen håller: validitet, tillförlitlighet, generaliserbarhet och objektivitet. Validiteten, menar Denscombe, handlar om att visa att datan är ”exakt och träffsäker” (Denscombe M. 2009, s 380) och ett sätt att visa på validitet är så kallad respondentvalidering, där man visar informanterna den data som har framkommit och låter dem ge uttryck för huruvida det är vad de själva uppfattade. Vi har emellertid inte gjort detta, delvis på grund av att den intervjuteknik vi använt i genomförandet av datainsamlingen har medfört att vi redan under intervjuerna försökt få verifierat hur vi uppfattar det informanterna sagt. Vi har varit mycket noggranna med att dubbellkolla olika åsikter och uttryck för upplevelser, genom att ofta formulera frågor som: ”Har jag uppfattat det rätt, om jag säger att…” och genom att ställa samma fråga flera gånger, fast på lite olika sätt.
Vidare uppger Denscombe (2009) att validiteten inom kvalitativ forskning inte kan påstås vara hundraprocentig, utan att det handlar om högre eller lägre grad av trovärdighet, och att inte ens respondentvalidering eller andra sätt kan göra det hela till något annat än mer eller mindre trovärdigt. Dessutom skulle man kunna tänka sig att en informants eller deltagares åsikt om datan skulle kunna skilja sig från vår egen åsikt, utan att det för den sakens skull måste innebära att datan eller resultatet saknar validitet – ett krav på koncensus är inte nödvändigtvis samma sak som en försäkran om träffsäkerhet eller exakthet.
Angående tillförlitlighet menar Denscombe (2009) att en fråga man kan ställa sig är huruvida forskningen skulle ge samma resultat om någon annan genomförde
den – och en hög tillförlitlighet skulle då innebära att man svarar ”ja” på den frågan. Frågan kan vara hypotetisk, och därför kan man snarare tala om pålitlighet i forskningen, genom att visa tydligt hur beslut har fattats, varför och vilka procedurer som har verkat genom forskningsprocessen. Detta ger en överskådlighet som ger läsare möjlighet att se det logiska eller ologiska skeendet bakom varje slutsats. I denna undersökning beskrivs noggrant tillvägagångssätt och motiv bakom olika val, vilket främjar tillförlitligheten.
P-G Svensson menar att strävan efter reliabilitet är att försöka hitta något i det undersökta som inte fluktuerar eller förändras (Svensson P-G. 1996), då det är svårt att säga något bestående om det. Beroende på vilket känsloläge exempelvis en informant befinner sig i kan en slutsats om dennes beteende vara reliabelt, om slutsatsen alltså tar hänsyn till det känsloläge som kan föregå beteendet. Om detta - kontexten - missas, finns risk att en undersökning inte blir reliabel. För att illustrera detta i denna undersökning kan sägas att om en informant för oss har berättat om något som betytt mycket, till exempel att någon kommit efter och pratat med vederbörande då denne gått sin väg, så har vi uppfattat det som en händelse som betytt mycket mer än vad man uppfattar om man bara tar den berättelsen och isolerar den. När man sätter berättelsen i en kontext som innefattar upplevelser av utanförskap och rädsla för att bli utesluten eller att bli avvisad – en kontext där ord som kriminalitet, droger, skam och just utanförskap kan ingå, kan betydelsen av en händelse förstås på ett sätt som informanten själv upplever den. Generaliserbarheten handlar enligt Denscombe (2009) om i vilken utsträckning resultaten går att applicera på något större än den eller de enheter som undersökts och som nämnts ovan i diskussionen om urval talar spridningen bland informanterna, i denna undersökning, för en högre grad av generaliserbarhet, än om spridningen hade varit mindre.
Till sist nämner Denscombe (2009) objektivitet som ett kriterium för att kunna bestämma forskningens sammantagna trovärdighet och det handlar om i vilken utsträckning forskarens person influerar datan som framkommer, eller tolkningen av den. Han menar att det inom kvalitativ forskning är omöjligt att fullständigt få bort denna subjektiva influens och när något tolkas sker en subjektiv process. Två huvudspår finns inom kvalitativ forskning i denna fråga: antingen parentessätter forskaren sig själv och sina kunskaper (som nämnt ovan i exempelvis den fenomenologiska metoden) eller så använder forskaren sin egen person och sin egen kunskap som ett viktigt och värdefullt tillskott till studien eller undersökningen (ibid). I denna undersökning ökar objektiviteten genom det faktum att vi inte känner informanterna, vi har ingen koppling till enheten där vi gjort undersökningen, vi har inget att vinna på resultatet, oavsett vad det visar. Snarare har vi något att vinna – heder och sanning – på att visa på ett så trovärdigt och objektivt resultat som möjligt.
Vidare har vi diskuterat huruvida den kunskap vi redan bär med oss har varit något vi velat parentessätta eller lägga åt sidan, men kommit fram till att en sådan uppgift antagligen är omöjlig och har därför inte försökt undanlägga den. Dock har vi gjort oss medvetna om att vi redan har kunskap och vad den innefattar, så att vi märker när vi får ny kunskap och ny information, och inte omedvetet skriver över det vi redan tror eller uppfattar på informanternas upplevelser och berättelser. Detta kan naturligtvis inte ske till en hundraprocentig nivå, men vi har varit medvetna om att vi haft vissa föreställningar om vilket resultat vi skulle kunna ha
fått och har också diskuterat vikten av att vi är öppna för att undersökningen skulle kunna komma att visa något helt annat – Denscombe (2009) kallar detta för att ha ett öppet sinne, och det anser vi vara oerhört viktigt, utan att för den sakens skull hävda att vi är helt och hållet objektiva, utan minsta tillstymmelse till subjektivism.
2.5 Etiska överväganden
När vi ”valde” informanter var vi noga med att se till att de inte nyligen kommit ut från behandling, eftersom vi inte ville ”gräva” i ett kanske nyligen ”läkt sår” – de före detta missbrukare vi intervjuat vittnar alla om starka och destruktiva krafter hos den som brottats med narkotikamissbruk och därför ville vi komma i kontakt med före detta missbrukare som hade ett antal år bakom sig utan missbruk, vilket vi lyckades bra med. Trots detta var vi ändå lite oroliga inför hur pass djupa frågor vi kunde ställa, som handlade om vad informanterna tidigare hade känt, upplevt och tänkt – av två skäl. För det första ville vi naturligtvis inte återuppväcka känslor som kanske sedan länge hade begravts, som kunde vara olustiga för informanterna och för det andra ville vi inte uppfattas som ”myndighetspersoner” som grävde i deras förflutna – vår föreställning och farhåga var att informanterna skulle kunna ha haft negativa erfarenheter av myndighetsutövning och att vi eventuellt – i egenskap av socionomer eller socionomstudenter – skulle kunna få dem att känna sig illa till mods. Till vår lättnad upplevde vi att informanterna tvärtom var mycket öppna och kunde prata utan besvär kring vad vi uppfattade som personliga upplevelser och minnen och ej heller kände vi att vi uppfattades som ”myndighetspersoner” – där detta begrepp utifrån just detta resonemang skulle kunna vara något med en potentiellt negativ laddning.
Alla namn som förekommer gällande informanterna är fingerade, liksom de personer de själva nämner. Vidare har vi uteslutit namn på platser oavsett om det handlar om behandlingshem eller städer – detta för att varken informanter eller behandlare ska kunna kännas igen. Trots detta finns risken att någon kan bli igenkänd av någon annan, men då informanterna inte själva är i behandling, och ej heller har varit så på länge, ser vi inte att det i så fall skulle innebära någon större etisk problematik, eftersom de inte står i beroende till någon behandlare, vilket i så fall hade varit ett svårt etiskt problem att överkomma.
Kvale (1997) menar att värdet av att göra en undersökning med hjälp av intervjuer inte bara handlar om att få fram ett vetenskapligt värde, utan också om att förbättra de omständigheter eller den situation som kringgärdar det som undersöks. Även om undersökningen syftartill att få fram före detta missbrukares uppfattningar om relevansen av gemensamma erfarenheter, finner vi det tillfredställande om vårt resultat också påverkar uppfattningar som skiljer sig från undersökningsresultatet. Detta eftersom vi finner det sistnämnda trovärdigt och viktigt.
Angående trovärdigheten och verifieringen av resultatet har vi givetvis diskuterat möjligheten att resultatet skulle kunna bli influerat och förvridet av våra egna personligheter och tolkningar, som beskrivet i diskussionen om trovärdighet, vilket skulle kunna medföra en etisk problematik som Kvale (1997) även nämner. Men eftersom vi noggrant tydliggjort processen med, och bearbetningen av,
materialet samt förfarandet med intervjuerna, förminskas även den specifika potentiella etiska problematiken.
2.6 Tillvägagångssätt
Eftersom vi har gjort en kvalitativ undersökning, som handlar om att kunna beskriva hur före detta missbrukare kan uppleva eventuella skillnader i behandlingen, mellan att ha haft en behandlare som haft eget tidigare missbruk, och behandlare som enbart har haft professionell kunskap, så har vi valt att göra personliga intervjuer.
Praktiskt gick vi tillväga så att när vi först träffade informanterna berättade vi om oss själva och undersökningen, samt gav ett informationspapper om undersökningen, samt våra mailadresser och telefonnummer. De fick också fylla i en samtyckesblankett. Tid för intervjuer bokades och genomfördes i kamratföreningens lokaler. Två fördelar fanns med att genomföra intervjuerna där. Dels var det enkelt för alla att hitta dit, dels tror vi att det kan ha känts mest komfortabelt för informanterna att delta där de kände sig hemma, vilket vi hoppades skulle leda till en avslappnad och naturlig atmosfär, mellan oss själva och informanterna. Vi såg till att vi kunde sitta ifred utan att störas, bortsett från den första intervjun, där vi inte satt helt ifred. Detta påminde oss vid efterkommande intervjuer att noga se till så att vi inte skulle bli störda.
Intervjuerna spelades in med en portabel inspelningsmodul. Intervjuernas längd varierade mellan en halvtimme och en timme och transkriberades sedan noggrant till sextio sidor text. Inför intervjuerna hade vi förebrett nedskrivna frågor, vilka vi inte såg oss tvungna att slaviskt följa, utan som skulle fungera som riktmärken under intervjuerna och hjälpa oss att följa den röda tråd vi önskade.
Fördelarna med den halvstrukturerade personliga intervjun är bland annat att det går att få en relativt djup insikt i informantens upplevelser, bland annat genom att frågornas öppenhet tillåter nyansrika svar och även via det faktum att intervjuerna handlar om möten mellan människor, där själva mötet är en del i vad för typ av data som kommer fram (Starrin B. & Renck B. 1996). Samtidigt har vi försökt avhjälpa problemet med att få ohanterlig eller svåröverskådlig information, genom att ha en viss strukturering av frågorna, ett mellanting mellan strukturerat och ostrukturerat helt enkelt.
Starrin & Renck (1996) menar att för den som gör en kvalitativ studie, där exempelvis en intervju kan vara ett medel, är målet att upptäcka och kunna beskriva vad som sker, vilka upplevelser, handlingar eller mönster som man annars kanske inte vet om. I motsats till en kvantitativ studie, där graden av förutbestämdhet är mycket högre, så lämpar sig den halvstrukturerade personliga intervjun bättre i vårt fall, eftersom vi har varit intresserade av att få reda på vad människor kan uppleva, uppfatta och tycka. Anledningen till att vi valt halvstrukturerad istället för öppen eller ostrukturerad, är för att det av praktiska skäl är lättare att då få en sammanhängande bild av datan, helt enkelt ett sätt att rikta in datan i den riktning som vår frågeställning pekar mot. Vi var båda två delaktiga vid samtliga intervjuer, men den ene var den som huvudsakligen ställde frågor, medan den andre kunde komma med följdfrågor och reflektioner om det behövdes. Den sistnämnde var också mer av en observatör, som hade i uppgift att
studera och notera det visuella språket, både hos informanten och hos den andre intervjuaren.
Eftersom intervjuaren i en kvalitativ intervju är part i den syntes av mötet mellan två (eller fler) individer som sker – datan som framkommer är en produkt av själva mötet, delvis (Starrin B. & Renck B. 1996) - ansåg vi att det var viktigt att vi var uppmärksamma på vad vi sade, hur vi sade det, varför vi sade det, och vilken effekt det fick på informanten och – i slutändan – intervjun och datan. Detta med mötet och vår egen påverkan på mötet kan givetvis ses som ett tveeggat svärd; det behöver inte enbart vara positivt, kopplat till vår diskussion ovan om objektivitet. Det finns olika uppfattningar om hur mycket teknik och hur mycket naturlighet spelar in för att genomföra en bra intervju, men Starrin & Renck (1996) menar att det är viktigt att ha en bra bakgrundskunskap om det fenomen man vill undersöka – likväl också viktigt att sätta den kunskapen för tillfället åt sidan, så att man kan ta till sig den nya informationen för vad den är, så långt detta är möjligt. Inom fenomenologisk metod talar man om en fenomenologisk parentessättning för att beskriva detta, som nämnts ovan (Robinson P. & Englander M. 2007).
Balansen kring detta är dock svår att noga och tillförlitligt precisera, så därför vill vi inte påstå att vi utfört en sådan fenomenologisk parentessättning av oss själva, utan snarare att vi försökt vara öppna, lyhörda och följsamma, utan att för den sakens skull ”tappa rodret” eller den röda tråden, det vill säga vår frågeställning som legat till grund för intervjuerna. Snarare skulle man kunna säga att vi varit influerade av Carl Rogers terapeutiska samtalsteknik, som bland annat innebär att ge bekräftelse på (i vårt fall) informanternas upplevelser och relationer till fenomen, istället för att fråga om själva fenomenen (Kirschenbaum H. & Henderson V. 1989). För att exemplifiera detta kan en informant ha berättat att denne upplevt något på ett visst sätt – istället för att då fråga varför informanten upplevde det ena eller andra kunde en bekräftande kommentar göras, såsom: ”Aha, du upplevde verkligen att det var en lättnad”. Genom att ge en sådan bekräftelse på en upplevelse försökte vi fördjupa samtalen genom att försöka känna in vad informanterna hade upplevt, och visa det, och därmed fördjupa vår egen förståelse för deras upplevelser.
Vi ville, som tidigare nämnts, försöka få till stånd en så naturlig och avslappnad atmosfär som möjligt, vilket lättast gjordes om vi inte bekymrade oss för mycket om teknikaliteter, utan snarare var öppna för att interaktionen i mötet kunde komma att se ut på olika sätt, istället för att skapa en rigid eller statisk ram för något så dynamiskt som mänsklig interaktion. Emellertid var vi ändå uppmärksamma på såväl informanterna som oss själva, eftersom ett verbalt uttryck kan variera i innebörd bland annat beroende på vilket kroppsspråk eller vilken mimik (Starrin B. & Renck B. 1996) man använder när man uttrycker något verbalt. Efter intervjuerna diskuterade vi sinsemellan om det var något särskilt som vi hade tänkt på eller uppmärksammat, gällande både oss själva och informanterna.
Vi förberedde oss genom att läsa in oss på området och tänkte också att informanterna skulle komma att tycka det känns bra om vi visade att vi hade en viss insikt i det vi ville undersöka – vilket i sin tur skulle främja interaktionen och därmed det data som producerades i mötet. Sedan ville vi anpassa vårt språk och
våra ord i intervjun, så att det inte skapades en distans mellan oss och informanterna, och också som Starrin & Renck (1996) menar, undvika för känsloladdade ord. Visserligen ville vi få fram känslor och upplevelser, men mot bakgrund av att vi inte visste hur känsligt eller inte känsligt informanterna skulle tycka att det var att prata om sina gamla erfarenheter kopplade till missbruk, lät vi dem själva komma med de känsloladdade orden.
Slutligen var vi, som nämnts ovan, medvetna om att vi, i egenskap av blivande socionomer, mycket möjligt kunde representera något som för informanterna var negativt laddat på grund av att det för dem skulle kunna vara sammankopplat med myndighetsutövning och makt, vilket vi tänkte att de antagligen hade haft mycket erfarenhet av. I efterhand kunde vi konstatera att det sistnämnda var obefogad oro – men också att det var bättre att vara för mycket förberedd än för lite.
2.7 Metoddiskussion
I inledningsskedet av undersökningen, det vill säga innan frågeställningen var helt klar, funderade vi på om observationer hade varit bra att göra, eller till och med deltagande observationer, för att kunna komma så nära verkligheten eller kärnan som möjligt. Då alla individer vi intervjuat har erfarenheterna av missbruksbehandling relativt långt bakom sig kan man diskutera huruvida deras upplevelser och åsikter är något som är representativt för betydelsen eller ickebetydelsen av gemensamma erfarenheter, när det gäller individer som är i behandling. Kanske dessa uppfattningar och upplevelser är något som har formats långt efter behandling – en förvrängd produkt av den tid som har gått sedan behandlingen ägde rum? Av den anledningen funderade vi på om observationer och deltagande observationer av pågående behandling kunde ligga närmare verkligheten, som den är – inte vad den senare uppfattats vara. Vi fann dock, som nämnts ovan i diskussionen kring de etiska aspekterna, att en sådan undersökning hade varit förenad med inte bara etiska problem, utan också praktiska – hade informanterna då velat dela med sig av sig själva, på samma sätt som de som har en rejäl distans till sina tidigare erfarenheter? Hade vi på ett enkelt sätt kunnat få tillträde till, låt säga, gruppbehandling? Svaret på dessa frågor fann vi med stor sannolikhet vara ”nej”.
Den så kallade snöbollseffekt som inträffade, som vi beskrivit, fick oss att reflektera över om vi hade kontroll över undersökningen – blev urvalet präglat av vilka personer som kände vilka, och inte av vilka personer som genom sina erfarenheter skulle kunna ge ett uttömmande svar på vår frågeställning? Kanske hade det varit bättre att exempelvis sätta upp ett informationsblad för att på det sättet komma i kontakt med informanter, för att eliminera att urvalet blev färgat av informanterna själva? Vi fann dock att, som Denscombe (2009) säger, snöbollseffekten inte bara ökade sannolikheten för att skapa förtroende till informanterna genom att de tillfrågade initialt tillfrågades av någon de kände till, utan också att de som sedan hörde av sig passade in erfarenhetsmässigt i vilka vi sökte, eftersom vi hade tydliggjort inför de första informanterna precis vilka erfarenheter vi efterfrågade, samt att det också hade gått en längre tid sedan senaste behandlingen.
En annan kritik som vi måste lyfta fram är frågan hur pass generaliserbart resultatet är, när vi har gjort relativt få intervjuer – fyra stycken. Kvale (1997)
visar på tre olika typer av generaliserbarhet: naturalistisk, statistisk och analytisk generalisering. Då den naturalistiska generaliseringen bygger på egen erfarenhet och den statistiska är mätbar i grader av sannolikhet finner vi den analytiska generaliseringen vara av sådant slag att det utifrån logik och argument går att visa på generaliserande drag i vårt resultat, där ett exempel är den bland informanterna samstämmiga uppfattningen om det positiva med blandad kunskap, trots deras olika erfarenhet av behandling. Vidare är undersökningens syfte inte att skära loss en perfekt avvägd ”tårtbit” utan snarare att ge en existerande bild av den gemensamma erfarenhetens betydelse/ickebetydelse – en bild bland potentiellt många andra bilder, men inte för den sakens skull helt isolerad eller trivial.
Angående reliabiliteten och faran med den tidigare nämnda fluktuerande datan kan sägas att det vi initialt fruktade skulle kunna vara en negativ faktor för att komma nära verkligheten – längden mellan informanternas egen behandling och deras upplevelse av den idag – kan man påstå att då en individ befinner sig i behandling, med dess känslomässiga med- och motgångar, upp- och nedgångar, kan ge uttryck för mycket mer fluktuerande upplevelser än den som har behandlingen en bit bakom sig. Därmed ökar reliabiliteten i vår undersökning, gällande informanternas beskrivningar, som kan antas vara betydligt mindre fluktuerande än hos dem som fortfarande befinner sig mitt i en behandling.
En annan viktig sak vi funderat mycket över är huruvida, och i så fall på vilket sätt, vi styrt producerandet av information eller data. Som tidigare nämnts har vi använt oss själva för att få fram information och i den samtalsprocess som intervjuerna inneburit kan vi fråga oss om våra förutfattade meningar eller medvetna eller omedvetna tidigare dragna hypoteser har påverkat den data som har producerats i mötet med informanterna. Vi kommer fram till att det inte med hundraprocentig säkerhet går att utesluta denna påverkan, men också att genom vår medvetenhet om just denna potentiella möjlighet, och vår starka fokusering på att försöka få fram informanternas egna subjektiva upplevelser, har vi reducerat eventuell egna förutfattade meningar och styrning av datan på ett sätt som skulle fjärma oss från vad informanterna själva tyckt att de givit uttryck för. Återigen måste detta sägas med en reservation för det faktum att vi delvis har ställt informationen i relation till existerande teorier och även utfört en viss tolkning – men vi anser att det inte går att undvika en viss tolkning när det handlar om information som går från en individ till en annan.
En av de mest relevanta frågor man kritsikt skulle kunna ställa sig, är huruvida vårt resultat är representativt för missbrukare som inte lyckats med, eller varit nöjda med sin behandling – alla våra informanter har klarat sig bra och varit nöjda med den behandling de genomgått, men eftersom vi av etiska skäl inte kunnat fråga missbrukare som i nuläget befinner sig i behandling, och av samma skäl inte ville intervjua någon aktiv missbrukare som riskerade att inte ha tillräcklig distans till sitt eget missbruk, så utgjordes urvalet endast av före detta missbrukare som hade klarat sina behandlingar (och tiden efter) bra.
Det kan finnas en generell kritik mot den kvalitativa forskningens förmåga till objektivitet – vi har beskrivit hur intervjuerna har producerat data som har kommit oss till hands genom att vi använt oss själva som forskningsinstrument. Är således våra resultat på något sätt objektiva, eller är de bara en syntes av oss själva och informanterna som subjekt? Kvale (1997) pekar på problemet att generalisera objektivitet till en enda förekommande typ av sanning – en objektiv sanning kan
definieras som intersubjektiv enighet, vilket utgörs av subjektivitet. Även en mängd likadana subjektiva uppfattningar behöver ej heller vittna om en generell sanning, menar han. Om de flesta förut trodde att jorden var platt ansågs de andra vara fjärran sanningen – vad som är sant eller inte varierar i mindre eller större utsträckning, beroende på kontext. Bland den mängd av olika betydelser som Kvale (1997) pekar på finns, när det gäller begreppet objektivitet, en betydelse som innebär att det utforskade objektets natur framkommer, eller visas, och det är den form av objektivitet som vi eftersträvat i denna undersökning, genom att ta fram och visa på informanternas egna upplevelser – därmed visar vi på objektivitet, men utan att till hundra procent lyckas, vilket vi hävdar är omöjligt, som nämnt ovan i diskussionen om objektivitet, under avsnittet om trovärdighet.
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
3.1 Stämplingsprocesser och stigma
Utgångspunkten för det vi beskriver kring stämplingsprocesser och stigmatisering är att alla människor i ett specifikt samhälle delar samma värden och normer vilka vidareförmedlas genom sociala samspelsprocesser. Avvikelser av olika slag, till exempel missbruk av narkotika, anses vara ett avvikande beteende från den gällande sociala ordningen (Lindqvist R. & Nygren L. 2006). Mats Hilte (2005) menar att dagens missbruksbehandling kan ses som en disciplineringsprocess med utgångspunkter i socialt accepterade subjektsformer och normativa förställningar. Missbruksvården skall således normalisera och reglera avvikande beteenden (Hilte M. 2005).
Howard Becker (2007) är en frontfigur när det gäller stämplingsteorin. Han visar hur avvikande identiteter produceras genom stämpling och etikettering och inte genom ett avvikande beteende i sig självt. Becker tolkar således inte avvikelse som en egenskap hos grupper och individer utan som ett samspel mellan avvikare
och icke avvikare (Giddens A. 2003). Detta stämplingsperspektiv flyttar fokus från en individs egenskaper såsom personlighet och social bakgrund till andra människors, det vill säga kollektivets, reaktioner och behandling av personen. En sådan process kan betecknas som till exempel generaliseringar och typifieringar (Månsson S-A. 2006).
Erving Goffman (2002) menar att stigma är ett attribut som man tillskriver sig själv eller blir tillskriven av andra som är djupt misskrediterande och reducerande, en så kallad process av social märkning som handlar om en uppfattning och bestämmande om den andres sociala identitet. Vidare menar Goffman att den sociala identiteten består av en virtuell skenbar identitet och en faktisk social identitet där han resonerar att den virtuella identiteten, som den uppfattas av andra, aldrig är statisk utan ändras konstant i möten och samtal.
Denna så kallade stämplingsprocess där människor, av människor, blir stigmatiserade bygger på dels synliga stigman såsom ett handikapp eller en hudfärg, men kan också handla om stigman som inte är synliga för ögat som till exempel sexuell läggning. Goffman kallar gruppen med synliga stigman för de
Motpolen till de misskrediterade är gruppen normal, vilket han menar gruppen misskreditabla strävade efter, således en strävan efter att passera som normal, det så kallade passerandet. Denna grupp har således ett val, att berätta om sitt stigma och bli betraktad som misskrediterad, eller behålla informationen för sig själv, informationskontroll, och bli betraktad som normal. Att uppfattas och bli betraktad som normal kräver per definition en medvetenhet om vad som är normalt och utveckla strategier och lärdom om de normalas normer, regler och koder. Goffman talar om en så kallad passerandecykel där man 1) inte känner till sitt stigma och därför kan passera obemärkt, 2) passerar och märker att passage sker, 3) passerar för skojs skull, 4) passerar utanför vardagslivet och 5) passerar i vardagen (Goffman E. 2002).
Vidare talar Goffman om så kallade karaktärsstigma som till exempel missbrukaren och om gruppstigman som man föds in i som till exempel religion eller etnisk tillhörighet. Att kategorisera är normalt och ett sätt att orientera oss i vår omgivning och finna struktur. Det är när kategorin kopplas samman med ett specifikt värde som stigmatiseringen görs där individen blir socialt reducerad eller till och med får det mänskliga värdet ifrågasatt. Goffman menar att det finns olika grader av stigmatisering, men även inom stigmatiserade grupper finns en viss rangordning (Goffman E. 2002).
3.1.1 Skam och förlägenhet
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda (Södergran E. 2002, sid. 76).
För att förstå emotionen skam måste den ställas i relation till, och förstås utifrån gängse normer, värderingar och sociala band som råder i en specifik kultur. I alla samhällen finns abstrakta uppfattningar och idéer som definierar det som anses vara önskvärt, viktigt och värdefullt. Dessa så kallade värderingar utgör regler som ger vägledning åt människor i ett specifikt samhälle i samspel med varandra (Giddens A. 2003).
Thomas Scheff och Bengt Starrin (2006) menar att emotionen skam både är konstitutionellt och biologiskt förankrad och påverkas av interaktionen med andra människor. Genom livet utvecklar människan ett inre referenssystem kopplat till de situationer som, så att säga, påverkat våra medfödda affekter i samspel med andra. På det sättet skapas en affektiv upplevelse som sedan bekräftas i en spegelprocess för att vidare bli en del av tidigare nämnda referenssystem. Påståendet att emotionen skam är en biologisk mekanism underbyggs av det faktum att uttrycken för denna är igenkännbara, desamma och tydliga inom alla kulturer där ansiktet utgör den främsta markören; huden, ögonen, munnen men också hållningen. Scheff och Starrin refererar till sociologen Charles Cooley när de menar att skam, såväl stolthet, uppstår då man ser sig själv som den andre uppfattar en, det såkallade spegeljaget. Föreställningen om den verkan bilden på oss själva har på den andre är således viktig (Scheff T. & Starrin B. 2006).
Scheff och Starrin (2006) menar vidare att skam fungerar som en moralisk kompass där den är fundamental för den moraliska känslan och samvetet eftersom den ger sig till känna då moraliska överträdelser sker. Skam uppstår således i relation till andra vilket är, enligt Scheff och Starrin, viktigt att poängtera. Det har
funnits tendenser att inom psykoanalysen och psykologin lyfta ut fenomenet skam ur dess sociala sammanhang och se emotionen skam som en effekt av att en individ har misslyckats att leva upp till sina egna ideal, vilket enligt Scheff och Starrin förringar internaliseringsprocessen som sker i samspel med föräldrar och det övriga samhället (Scheff T. & Starrin B. 2006).
Det finns en dynamik i att känna skam och att skambeläggas som skulle kunna betecknas som underordningens skam vilket kan innebära att en individ övertar andras fördomsfulla attityder och börjar betrakta sig själv som underlägsen och mindre värd. Scheff och Starrin menar att det finns en typ av skam som kopplad till att en individ befinner sig i en socialt underordnad position. Sett ur ett historiskt perspektiv har individer ur högre sociala klasser alltid sett ner på lägre sociala klasser och dessa fördomar existerar fortfarande då det i vårt samhälle betraktas som skamligt att på något sett vara beroende, t.ex. av socialbidrag. På detta resonemang bygger man tanken på att lika söker lika, då skammen därmed reduceras (Scheff T. & Starrin B. 2006).
Scheff och Starrin fortsätter i sin artikel Skam och sociala band – om social
underordning och utdragna konflikter att sociologen Erving Goffman oftare talar om förlägenhet än om skam där denne med begreppet impression management (intryckshantering) visar att den centrala drivkraften i mellanmänskligt beteende är undvikande av just förlägenhet. Förlägenhet uppstår enligt Goffman som en följd av inbillad, förväntad eller verklig brist på respekt där everyperson hela tiden är orolig över den bild andra har av densamme (Scheff T. & Starrin B. 2006).
3.2 Socialt kapital
Stefan Lindgren (2007) talar om den franske kultursociologen Pierre Bourdieu som är känd för bl.a. sin s.k. fältteori, där han menar att samhället kan uppfattas som ett stort tredimensionellt rum uppdelat i olika sociala fält. Han menar att ett fält uppstår i varje sammanhang där det finns ett gemensamt värde mellan dess medlemmar. I ett samhälle har dessa olika fält varierande status, men även inom fältet är individer och grupper hierarkiskt ordnade. Ett fält är således en arena där människor kämpar och agerar om olika fördelar. Bourdieu ansåg nämligen att alla människor är konkurrensinriktade där man på olika sätt strävar efter att konkurrera ut andra människor och själv försöka uppnå en så statusfylld och gynnsam position som möjligt. Detta skall inte förstås ordagrant, menar Bourdieu vidare, men mönstret och logiken i resonemanget är inbyggt och underliggande i hela samhället. Människors agerande och känsla utifrån spelet i fältet kallar Bourdieu för habitus och är liktydigt med dess socialt inlärda sätt att vara. Hur habitus bestäms utgår Bourdieu från olika s.k. kapitalformer då han menar att detta styr hur vi människor beter oss och interagerar i olika sociala situationer. De kapital han refererar till är det ekonomiska- sociala- och kulturella kapitalet. Det ekonomiska kapitalet är givet, dvs. hur stort spelrum enskilda individer har utifrån materiella och likvida tillgångar. Det sociala kapitalet visar hur stort, och med vilka, vårt sociala kontaktnät ser ut och till sist det kulturella kapitalet som beräknas på utbildning, men också förmågan att behärska det sociala livets kulturella arenor, t.ex. hur man för sig i olika kretsar, smak och stil (ibid).
Dessa tre olika kapitaltyper definieras tillsammans som det s.k. symboliska kapitalet och som enligt Bourdieu bestämmer en människas totala anseende. Det
