Valsalasam : En studie i att komponera och arrangera ett slagverksensemblestycke

Örebro universitet Musikhögskolan

Konstnärligt kandidatprogram i Musikalisk gestaltning Inriktning Kammarmusik

___________________________________________________________________________

Valsalasam

En studie i att komponera och arrangera ett slagverksensemblestycke

___________________________________________________________________________

Kurs: Musikalisk gestaltning, Självständigt arbete, kandidatkurs Vårterminen 2020

SAMMANFATTNING

Titel: Valsalasam, En studie i att komponera och arrangera ett slagverksensemblestycke Title in English: Valsalasam, A study in the composition and arrangement of a piece for percussion ensemble

Syftet är att undersöka den konstnärliga processen i att komponera och arrangera ett slagverksensemblestycke. Bakgrunden förankras i relevant litteratur som berör slagverksensemblens repertoar och historia, komposition för slagverk och klassisk harmonilära. Metoden utgår ifrån kompositionsprocessen, förklaring av instrumenteringen, ett jämförande mellan min komposition Valsalasam och SISU, samt harmoniska reduceringar av kompositionens ackordsföljder. Resultatet presenterar det empiriska materialet ur kompositionen, utifrån ett analytiskt perspektiv, kopplat till metodens tillvägagångssätt. Studien kommer fram till hur ett slagverksensemblestycke kan komponeras och arrangeras från början till slut.

FÖRORD

Jag vill rikta ett stort tack till min handledare Daniel Berg, slagverksensemblen på Örebro universitet och min slagverkslärare Anders Åstrand för deras insatser och deltagande i kompositionen av denna uppsats.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING ... 1

BAKGRUND ... 1

SYFTE & FRÅGESTÄLLNING ... 2

FRÅGESTÄLLNING ... 2

AVGRÄNSNINGAR ... 2

METOD ... 2

KOMPOSITIONSPROCESSEN ... 2

INSTRUMENTERING ... 5

SISU & VALSALASAM ... 7

HARMONISKA REDUCERINGAR ... 9 RESULTAT ... 9 INTRODUKTION ... 9 A ... 10 TEMPO 135 ... 11 B ... 11 C ... 12 D ... 13 E ... 14 F ... 15 G ... 15 H ... 16 I ... 17 J... 17 K ... 18 L ... 19 M ... 19 N ... 19 O ... 20

CODA (MENO MOSSO) ... 20

P ... 21 DISKUSSION ... 21 KÄLLFÖRTECKNING/REFERENSER ... 23 BILAGOR ... 23 LJUDFILER ... 24 LOGGBOK ... 24

NOTER TILL SOLOSTYCKET VALSALASAM ... 28

INLEDNING

Ända sedan jag började spela slagverk har intresset att komponera för dessa instrument vuxit sig starkare och starkare. Slagverksensemble är något som ligger mig varmt om hjärtat och under åren som gått har jag spelat många slagverksensemblestycken i olika konstellationer. Mina tankar och idéer hade länge kretsat kring att komponera ett verk för slagverksensemble, men försöken resulterade bara i oavslutade kompositioner. Den hantverksmässiga bristen på kompositionskunskap och idétorka gjorde sig påmind gång på gång. För att överkomma denna barriär, sökte jag efter svaret på frågan om hur man komponerar ett slagverksensemblestycke. Till min förvåning, var det svårt att hitta litteratur eller artiklar som behandlade detta ämne eller kunde förse min fråga med ett svar. Jag bestämde mig där och då att försöka komma fram till svaret själv, med hjälp av källor och musik som är relevanta för ämnet.

Denna uppsats handlar om undersöka hur man komponerar och arrangerar ett slagverksensemblestycke och utgår från min egen komposition Valsalasam – den första satsen ur mitt verk Two Movements for Solo Vibraphone & Percussion Ensemble.

BAKGRUND

“Music written for, or performed on, any one or more of those instruments acoustically or scientifically classified as producing sounds by striking, rubbing, or scraping” (Beck, 2012, första stycket).

Så beskriver John Beck musik för slagverk och instrumentgruppens omfattande bredd i sin artikel. Texten ger bl.a. en historisk översikt om hur kompositörer och slagverkare tillsammans skapade musik för slagverksensemble och hur dess utvecklande resa har lett fram till vad den är idag. Dessa pionjärer skapade nya ljud och klanger med hjälp av slagverksinstrument ifrån Amerikas urbefolkning, Latinamerika och Asien. Man experimenterade och uppfann till och med nya slagverksinstrument. Vad som brukar tillskrivas som det första slagverksensemblestycke någonsin är Ionisation (1929-1931) av tonsättaren Edgar Varese. Instrumenteringen i stycket består av 40 slagverksinstrument och verket kräver 13 slagverkare för att framföras. I och med att slagverksensemblen blev allt mer populär, skapades många nya slagverksensembler som arbetade tillsammans med kompositörer för att bidra med nya stycken till repertoaren (Beck, 2012)

Den svenska slagverksensemblen Kroumata är ett bra exempel på en grupp vars status vägde tungt i både Sverige och utomlands - totalt uruppförde ensemblen och dess medlemmar 220 verk från att ensemblen grundades 1978 till 2015 då gruppen la ner (Kroumata, u.å.). Kompositionen SISU av Torbjörn Iwan Lundqvist (Torbjörn Iwan Lundqvist, u.å.) är en av deras största framgångar på den kontemporära musikscenen. I Youtubeklippet (Kungliga musikhögskolan, 2018) framför KMH:s slagverksensemble denna komposition.

How to Write for Percussion (Solomon, 2016) är en bok som går igenom allt en kompositör behöver veta när det kommer till att komponera för slagverk. Författaren beskriver och går igenom alla verktyg som behövs för att skapa en väl utförd slagverkskomposition från början till slut. Processen av instrumentval, notering, logistik, utförande och konsertproduktion behandlas utförligt och förklaras på ett tydligt sätt. Vilka klubbor och trumstockar man kan- eller bör använda och hur olika

instrumentgrupper inom slagverk fungerar. Instrumentgrupperna är indelade i fem kategorier (Malletinstrument, trummor, metall, trä och övriga instrument) och utgår från de vanligaste instrumenten som ofta finns till hands i slagverkarnas instrumentarsenal. Utöver detta tillkommer även repertoaranalys som behandlar olika kompositörers sätt att skriva för slagverk. Till den löpande texten tillkommer även korta videofilmer som i sin helhet utgör nio timmars material.

Lär av Mästarna - Klassisk harmonilära (Ingelf, 2008) är en bok som grundligt går igenom harmoniken utifrån kompositioner av välkända tonsättare i musikhistorien. I boken hittar man bl.a. information om huvudtreklanger i dur och moll, durackordets olika funktioner, ackordens omvändningar, mollackordets olika funktioner, utvidgad harmonik i dur och moll, utbyggda/altererade ackord, utvidgad tonalitet och 1900-talets harmonik. Bach, Beethoven, Mozart, Schubert, Brahms, Debussy, Bartok och Stravinskij är ett betydande fåtal av alla kompositörer i boken, vars musik statueras som pedagogiska exempel i läran om den klassiska harmoniken. Boken består av en faktadel och en övningsdel. I övningsdelen finns det skriftliga uppgifter som utgår ifrån faktadelens löpande text.

SYFTE & FRÅGESTÄLLNING

Syftet är att undersöka den konstnärliga processen i att komponera och arrangera ett slagverksensemblestycke.

FRÅGESTÄLLNING

• Hur kan jag gå till väga för att komponera och arrangera ett slagverksensemblestycke utifrån min egen kompositionsprocess?

AVGRÄNSNINGAR

I denna studie kommer jag nästan bara utgå från den första satsen Valsalasam ur mitt verk Two Movements for Solo Vibraphone & Percussion Ensemble. I kompositionsprocessen beskriver jag hur hela verket kom till och i presentation av resultatet nämner jag verket i dess helhet. Ljudfilen under rubriken källförteckning/referenslista spelar upp hela Two Movements for Solo Vibraphone & Percusion Ensemble. Resten av studien utgår ifrån Valsalasam som solostycke och slagverksensemblestycke.

METOD

Metoden jag använt mig av utgår från konstnärlig forskning, vilket innebär att jag analyserat och tolkat min egen skapandeprocess utifrån ett konstnärligt perspektiv. Själva komponerandet skedde i det digitala notskrivningsprogrammet Sibelius. I samband med att komponera, skrev jag loggbok för att dokumentera

kompositionsprocessen.

KOMPOSITIONSPROCESSEN

Till en början gick komponerandet långsamt och trögt. Det var svårt att komma på nya idéer och några tecken på inspiration infann sig inte i min skalle. Efter många om och

men vid pianot och diverse melodiska slagverksinstrument, började en idé sakta men säkert ta form. En preliminär instrumentuppsättning med två slagverkare, två vibrafoner och två marimbor tillsattes och åtta takters musik komponerades för en av marimbastämmorna. Detta fortsatte på samma spår, men i brist på nya idéer, lades det mer tid på att få stämföringen i de inledande åtta takterna att stämma. Jag påbörjade en ny del, men denna resulterade bara i fyra takters musik. Så här skrev jag i min loggbok: 27/01 - 2020: Bestämde preliminär instrumentuppsättning för mitt slagverksensemblestycke.

Skrev åtta takters musik. En timmes jobb

28/01 - 2020: Gjorde om lite stämföringen i de första åtta takterna. Började på en ny del. Rökpaus. Fortsatte på samma spår men körde fast. ca en och en halvtimmes jobb

Utifrån en läxa från en trumlektion komponerade jag en ny del för de två slagverksstämmorna (trumset och bastrumma) och för de två marimborna. Marimborna spelade en repetitiv figur baserat på sextondelar i D-dur medan trumsetet spelade en rytmisk variation med accenter på ettorna i den rytmiska förskjutningen av antal slag. Bastrumman spelade virveltrummans accenter. Jag skrev in dubbelslag i trumsetets stämma för variation i repetitionen. Det började kännas som att kompositionen var på väg någonstans, men de åtta första takterna stämföring i marimborna återkom ständigt och jag la alldeles för mycket tid på detta utan några större framgångar eller förändringar. Jag gjorde ett nytt försök att testa idéer på marimban i övningsrummet på musikhögskolan i Örebro. Testandet av idéer utbringade få resultat och resulterade inte i några framsteg. Sammanfattningsvis var den ovannämnda perioden en tid av idétorka och tragglande. Så här skrev jag i loggboken:

03/02 - 2020: Skrev ett outro inspirerat av en trumläxa. en timme och 10 minuters jobb

06/02 - 2020: Gjorde om och förenklade de åtta första takterna i stycket. två timmar och 20 minuters jobb.

7/2 - 2020: Testade och kom på nya idéer till de 8 första takterna på marimban. Ca en halvtimmes jobb

9/2 - 2020: Skrev in takterna jag spelat mig fram till. Försökte komma på en fortsättning men det stod still i huvudet. Jobbade ca en timma

Utan inspiration och med brist på idéer, var jag tvungen att ta till nya metoder. I mitt kompositionsarkiv hittade jag ett oavslutat vibrafonsolo som växlade mellan taktarterna 7/8 och 11/8. Jag bestämde mig för att ge det en chans till ett avslut och efter flera timmars jobb var stycket färdig. Från ingen inspiration och brist på idéer, skedde motsatsen. Jag dubblerade vibrafonens melodi med ett klockspel och komponerade en stämma för timpani. Jag började även skriva stämmor för marimba, rörklocka och wind chimes. Detta blev vändpunkten för min kompositionsprocess. Så här skrev jag i loggboken:

18/2 - 2020: Hittade en gammal kompositionsidé jag haft och gjorde färdigt hela kompositionens vibrafonstämma med dynamik, frasering och repetitionsbokstäver etc. Jobbade totalt 3 timmar och 40 min

19/2 - 2020: Dubblerade melodin i klockspel och skrev en timpanistämma. Jobbade en timme och 45 min.

23/2 - 2020 - Skrev en basstämma för marimba och började på en till marimba/percussionstämma. La till rörklockor och wind chimes, samt timpani i början för en större effekt i starten. Började smått på en till marimbastämma, men bara i början. Jobbade i 2 timmar

På musikhögskolan spenderades det timmar vid vibrafonen för att testa- och komma på nya idéer till stycket. En idé uppstod om att återuppta ett gammalt solostycke jag skrivit för vibrafon och använde det som en första sats i min komposition. Solostycket hette Valsalasam och skrevs i samband med en kurs i smarta mål under hösten 2018. Noter och ljudfil till solostycket finns under rubriken källförteckning/referenslista.

När kompositionen återigen kom på tapeten, såg jag den med ett par helt nya ögon och kunde göra de nödvändiga förändringarna för att få helheten att hålla ihop. Jag utvecklade redan existerande teman och tog bort delar av musiken som var malplacerade i musikens helhet. Detta gjorde att kompositionen blev mer lättbegriplig och fick ett naturligare flöde än innan. Så här skrev jag i loggboken:

24/2 - 25/2-2020: Testade idéer på vibrafonen på skolan i ca 2 timmar och 30 min. Skrev en reviderad version av ett gammalt solostycke som ska fungera som första satsen i mitt slagverksensembleverk. Jobbade i ca 4 timmar med detta.

Tanken slog mig att lägga till trummor och bas i andra satsen. Detta ledde till att den första preliminära instrumentuppsättningen (timpani, slagverk, trumset, klockspel, xylofon, vibrafon, två marimbor och elbas) skapades. Nu började arbetet med att skriva in resten av alla stämmor. Det spenderades många timmar vid datorn för detta. Så här skrev jag i loggboken:

25/2 - 26/2 -2020: Vibrafonstämman är i princip klar. Behöver bara lite finputs och anpassning till när resten av stämmorna skrivs in. Råkade radera min gamla version med basmarimban, men ingen skada skedd då vibrafonstämman var så gott som oskadd. Fick en idé om att lägga till bas- och trummor i andra satsen, vilket jag tror kommer höja det ett snäpp ytterligare. Första satsen är mer klassisk i sin form och de båda binds ihop av sidotemat och att den andra satsen går i C-dur kontra första satsens tonart c-moll. Testade stämman på vibrafonen idag vilket kanske tog 1-2 timmar totalt, medan jag jobbade hemma med att skriva noter i ungefär 4 timmar. Jobbade 50 min till för jag kunde inte hålla mig med att skriva in lite bas och piano för att höra hur det lät.

27/2-2020: Började skriva på slagverksstämmorna i första satsen. Mäktigt intro! Jobbade en halvtimme

28/2-2020: Fortsatte att skriva slagverksstämmor till första satsen. Jobbade i ungefär 3 timmar. Jobbade ytterligare tre timmar och hade lektion med min lärare som gav bra tips.

28/2-29/2-2020: Jobbade ungefär 4 och en halvtimme med att fortsätta skriva på de andra slagverksstämmorna

29/2-1/3-2020: Fortsatte att skriva slagverksstämmor och använde tips av mina lärare i komponerandet. Känner mig riktigt nöjd för tillfället. Jobbade i 4 timmar. Jobbade ytterligare en timme med samma sak senare på kvällen.

1/3-2020: Snyggade till stämmorna och fortsatte skriva på stämmorna. Jobbade i ungefär en och en halvtimme.

Började skriva till stämmor till den andra satsen och jobbade i ungefär 3 timmar. Känner mig riktigt nöjd för tillfället.

Till sist blev det första utkastet av hela kompositionen klart - jag exporterade sibeliusfilen till en PDF- och ljudfil och skickade till min handledare. På musikhögskolan testade jag att spela alla stämmor och gjorde förändringar utifrån vad som funkade och inte i notbilden.

Ambitionen hade ända sedan början varit att spela min komposition tillsammans med slagverksensemblen på min examenskonsert. För många stämmor och bortfall i ensemblen ledde till att jag var tvungen att göra förändringar. Från början var tanken att trumsetet och slagverksstämman skulle vara separata stämmor, men utifrån partituret såg jag att trumsetet och slagverket kunde spelas av en person. Detta resulterade i jag sammanförde trumsets- och slagverksstämman till en stämma i efterhand. Klockspelsstämman fick bortgå. Så här skrev jag i loggboken:

14/3: Med anledning av coronaviruset och att en av medlemmarna i ensemblen är i sitt hemland nu, så kanske jag måste skriva om eller ta bort en av stämmorna, vilket i så fall blir klockspelsstämman eftersom den nästan bara dubbar vibrafonens melodistämma i ett högre läge. Kollade igenom stycket och försökte hitta lite lösningar. Eventuellt kan xylofonstämman innehålla klockspel på sina ställen och vibrafonen kan ta några av klockspelets insatser osv. Jobbade i ca 2 timmar.

Efter handledning och omarbetning, skickade jag en exporterad PDF- och ljudfil till ensemblen och min handledare. Nu (27/3-2020) var det äntligen dags för att inleda repetitionerna.

Som solist och kompositör gick jag in med inställningen att ansvaret låg på mig att få repetitionerna att fungera. Lyckligtvis är slagverkare kända för sin samarbetsvilja och goda sammanhållning. Tillsammans kom vi fram till lösningar på de problem som uppstod och rättade till dem. I synnerhet två av ensemblens medlemmar kom med många förslag på hur vi kunde forma musiken dynamiskt och hjälpte andra medlemmar ur ensemblen genom att t.ex. visa tekniker för att producera den bästa klangen och ge tips på vilka klubbor och trumstockar de kunde använda till att spela på sina respektive instrument. Deras stöd var uppskattat och gav mig självförtroende till att leda ensemblen. I slutändan hade jag ändå sista ordet, vilket alla i ensemblen respekterade. Det var en god repetitionsmiljö och bra fokus under repetitionerna.

Jag uruppförde Valsalasam på min examenskonsert den 21 april 2020 i konsertsalen på musikhögskolan i Örebro.

Efter examenskonserten bestod den sista perioden av att göra layoutarbete och skriva in ändringarna som kom till under repetitionerna. Dessa ändringar handlade främst om dynamik, tempo och små förändringar i instrumentens respektive stämmor.

INSTRUMENTERING

Den slutgiltiga instrumenteringen blev följande slagverksinstrument. Under varje instrumentrubrik har jag lagt till en kort beskrivning av instrumenten, samt lite om

desshistoria och musik. Jag valde att utöka min kunskap om att komponera och arrangera för slagverksensemble, genom att undersöka de olika slagverksinstrument och dess repertoar.

Timpani:

Timpani är stämbara pukor där tonhöjden justeras med hjälp av en pedal eller för hand med en eller flera stämningsskruvar. Fyra pukor är den vanligaste uppställningen, men ibland behövs en femte så kallad piccolopuka om den fjärde pukans höga register inte räcker till. Dess register sträcker sig från stora C till lilla b (C-b) om man räknar med den femte pukan. Timpani spelas med olika typer av timpanistockar med t.ex. mjuka bomullshuvuden eller hårda träklubbor (Solomon, 2016) och gör sig bäst i orkestrala sammanhang.

Trumset/Slagverk (virveltrumma, bastrumma med fotpedal, high-hat, crash-cymbal, rörklockor, tamburin, triangel):

Rörklockor är långa metallrör som spelas med hammare. Till rörklockor tillkommer en pedal som används för att dämpa de ringande metallrören efter anslag. Tamburinen är en typ av ramtrumma med bjällror som skramlar efter anslag eller genom att man skakar instrumentet. Tamburinen spelas med händerna och det finns många olika tekniker att använda sig av. Triangeln är ett metallinstrument som antingen kan spelas genom att hålla instrumentet i en hand eller hängande på ett stativ med ett eller två triangelstål (Solomon, 2016). Alla tre instrument används flitigt i orkestern. Trumsetet består av en virveltrumma, bastrumma med fotpedal, high-hat och en crash-cymbal och spelas med trumstockar.

Klockspel:

Klockspelet är ett metallinstrument som noteras i g-klav, men klingar två oktaver högre än noterat. Instrumentet har många likheter med vibrafonen, men har vanligtvis ingen pedal och omfattar ett mycket högre register. Klockspelet kan användas till att förstärka- eller spela t.ex. en vibrafons melodier eller dess ospelbara toner i det höga registret. (Solomon, 2016)

Xylofon:

Xylofonen är ett träinstrument som noteras med g-klav, men klingar en oktav högre än noterat. Instrumentets register sträcker sig över tre och en halv oktav från ettstrukna f till femstrukna c (f1-c5). I orkestersammanhang brukar xylofonen användas för att dubblera melodier som spelas av andra instrument, med hjälp av sitt höga register och sina korta, men genomträngande toner i ljudbilden (Solomon, 2016).

I början av 1870-talet kom xylofonen att bli ett populärt soloinstrument tillsammans med ackompanjemang av ensembler- eller orkestrar. Musiken bestod till mestadels av arrangemang av populär folkmusik, men många solon komponerades också för xylofonen (Beck, 2012).

Vibrafonen är ett metallinstrument och den vanligaste sortens register består av tre oktaver från lilla f till trestrukna F (f-f3).”C-vibrafonen” (c-f3) existerar också, men är inte lika vanliga som ”F-vibrafonen” (f-f3). Vibrafonen har en sustain-pedal som förlänger tonerna vid anslag av instrumentet. En unik aspekt av instrumentet är dess motor. Med hjälp av motorn, snurrar fläktar över varje rör som skapar en vibratoliknande effekt när man spelar på instrumentet (Solomon, 2016).

Vibrafonen har sedan den uppfanns 1922, varit mest frekvent i jazzmusik, där en vibrafonist vid namn Gary Burton (Beck, 2012), uppfann ett grepp (Burtongreppet) för fyra klubbor som används av många slagverkare än idag.

Marimba I & Marimba II:

Marimban är störst i malletfamiljen och har under åren som det existerat blivit det populäraste solo- och konsertinstrumentet i slagverksvärlden. Den femoktaviga marimban är numera den vanligaste typen av marimbor att skriva för och spela på. Instrumentet har ett register som sträcker sig från stora- till fyrstrukna C (C – c4) och spelas vanligtvis med fyra marimbaklubbor. Den så kallade ”A-marimban” (A2-C7) är också vanligt förekommande i slagverkssammanhang (Solomon, 2016).

Ett av marimbarepertoarens populäraste solostycke är Two Mexican Dances av Gordon Stout (Beck, 2012). De finaste marimborna är gjorda av rosenträ.

Elbas:

En fyrsträngad elbas. Elbasen spelar bara i andra satsen och kommer därför inte förklaras mer genomgående i denna uppsats.

SISU & VALSALASAM

Under den här rubriken kommer jag att jämföra slagverksensemblestycket SISU och med Valsalasam. Anledningen var bl.a. att båda kompositionerna hade liknande instrumentering och SISU är ett slagverksensemblestycke som jag tycker mycket om. Baserat på instrumenteringen, ville jag undersöka vilka likheter och olikheter som fanns mellan slagverksstämmorna i de båda styckena, för att hämta inspiration till mitt eget komponerande och arrangerande av ett slagverksensemblestycke.

Ordet sisu härstammar från det finska språket. Det betyder bl.a. kampvilja, ilska och att aldrig ge upp och sägs vara en typisk avspegling av det finska folket. Kompositionen genomsyras av det finska slagordet, med temperamentsfullt snabba skiftningar mellan starkt och svagt, tutti och solo, perkussiva inslag och melodiska teman. Från en exalterande- och händelserik ouvertyr, brygger musiken över i ett vackert landskap av moderna klanger och melodier, för att tillslut landa i en återtagning av introduktionen, och avsluta med en rafflande coda som sätter punkt för kompositionen. Valsalasam är en komposition i neoklassicistisk anda fylld av sångbara teman, romantiska tongångar och moderna klanger. Det är ett verk spunnet av den orkestrala traditionen och den klassiska harmoniläran, med inslag av influenser från jazzens tonspråk.

SISU är skrivet för sex slagverkare med följande instrumentering: xylofon, antika cymbaler, vibrafon, cymbaler, marimba, xylorimba, stämda tom-toms, tam-tam, fyra timpani, tre thaigongar, en kinesisk gong och rörklockor.

En xylorimba är en xylofon med större register. Man brukar byta ut instrumentet mot en marimba eller xylofon p.g.a. xylorimbor är sällsynta (Solomon, 2016). Ifall man byter ut xylorimban mot en marimba, har SISU och Valsalasam liknande instrumentering i form av en xylofon, en vibrafon, två marimbor, fyra timpani, cymbaler och rörklockor

.

Vibrafonen har en framträdande melodisk roll i båda kompositionerna. Användandet av instrumentets motor förekommer också i de båda verken. I SISU har vibrafonen dock fler roller att axla. Vibrafonen växlar kontinuerligt mellan att spela melodier, ackompanjera andra instrument med solistiska insatser och spela på ett perkussivt tillvägagångssätt med resten av ensemblen. I Valsalasam har vibrafonen en tydlig solistisk roll och vägleder ensemblen igenom hela satsen. Instrumentets melodi och underliggande ackompanjemang står i ständigt fokus igenom hela stycket. Resten av verkets slagverksstämmor utgår genomgående från vibrafonens stämma från början till slut.

I Valsalasam har marimborna en tydlig ackompanjerande roll. Med bas och ackord utgör instrumenten tillsammans det harmoniska underlaget för kompositionen. De melodiska inslag som förekommer spelas unisont med vibrafonen. I SISU spelar en av marimborna ett långt och melodiskt solo ackompanjerat av vibrafonen. Dessförinnan spelar de båda marimbastämmorna en solistisk tvåstämmig sats i samverkan med enstaka toner från vibrafonen. Likheter mellan kompositionernas olika marimbastämmor är få, men existerar. Ett exempel är den ackompanjerande rollen av de trestämmiga partierna till vibrafonen mellan marimborna och xylofonen i SISU. Denna roll kan jämföras med partier av samma instrument i Valsalasam.

Xylofonstämman i SISU är något sparsmakad i jämförelse med xylofonens framträdande roll i Valsalasam. I Valsalasam är xylofonen den bindande länken mellan vibrafonen och resten av ensemblen, medan instrumentet snarare används som ett kompletterande attribut till marimbastämmorna i SISU. När marimborna och xylofonen gör tremolo på ackord tillsammans eller spelar unisont med vibrafonen i Valsalasam, kan man finna likheter med xylofonens roll i SISU. Egentligen är den solistiska marimban i SISU mer lik xylofonstämman i Valsalasam, då båda har solistiska insatser.

I Valsalasam använder sig timpani av tremolon i stor utsträckning och spelar på ett väldigt orkestralt sätt med upptakter och rytmiska figurer i samverkan med resten av ensemblen. I SISU använder sig inte timpanistämman av tremolon överhuvudtaget. Instrumentet använder sig istället utav sin perkussiva styrka och spelar många insatser i form av fyrstämmiga melodier i samverkan med bl.a. vibrafon- och tom-tomstämman. De få passager för timpani som innehåller rytmiska figurer ur Valsalasam, kan liknas vid det rytmiska tillvägagångssättet i SISU:s timpanistämma.

Rörklockan i de båda slagverksstämman har liknande insatser i form av att spela melodier unisont med vibrafonen. Även om instrumenteringen i slagverksstämmorna varierar, så spelar både slagverksstämman i SISU och Valsalasam, många insatser

tillsammans- och i samverkan med timpanistämman i båda styckena. Den stadiga förankringen av ackompanjerande rytmer och långa rörklockatoner i Valsalasams trumset-/slagverksstämma, finner dock få likheter med SISU:s rytmiskt komplexa tonspråk som delas av alla styckets medverkande stämmor i ensemblen.

Genom att jämföra kompositionernas likheter och olikheter, gick det att hitta förenande element, men deras stora skillnader var fortfarande påtagliga. Instrumentens roller var snarlika på många sätt, men skiljde sig väsentligt på andra vis. För att sammanfatta jämförelsen av Sisu och Valsalasam, är det två stycken som har fundamentala skillnader. Dessa två kompositioner visar tydligt på vilken bredd det finns i slagverksensemblens repertoar och synliggör olika förhållningssätt till hur man komponerar för slagverksensemble. Att jämföra styckena gav mig många idéer till hur jag själv kunde komponera och arrangera för slagverksensemble.

HARMONISKA REDUCERINGAR

Valsalasam är en komposition med mängder av olika ackordsföljder. För att förstå dess förlopp, använde jag mig av harmoniska reduceringar. Jag skrev in ackorden i

notprogrammet Sibelius och exporterade dessa till videofiler, som sedan gjordes om till youtubeklipp. Under i princip varje bilaga, försökte jag hitta ackord som kunde hänvisa till ett musikteoretiskt begrepp t.ex. det neapolitanska sextackordet. En annan anledning var att se hur ackordens bastoner förändrades i och med inkorporeringen av

instrumenten med lägre register (marimba och timpani). Genom att använda mig av harmoniska reduceringar, fick jag ett bättre grepp om hur kompositionen hängde ihop ackordsmässigt, vilket ledde till att jag kunde se klart och tydligt ifall något blivit fel i b.la. stämföringen. .Metoden bestod helt enkelt av ett medvetengörande av

kompositions harmoniska struktur – en viktig aspekt i att arrangera och komponera denna typ av musik.

RESULTAT

Resultatet blev kompositionen Two Movements for Solo Vibraphone & Percussion, ett verk med två satser för vibrafon och slagverksensemble. Sammanlagt har jag lagt ner 92 timmar och 30 min på att skriva mitt stycke, enligt beräkningar utifrån loggboken. Adderar man summan med repetitioner, konserter och inlärning av stycket, blir det säkerligen mer än 100 timmar. Här kommer jag däremot enbart att analysera Valsalasam.

Genom att analysera Valsalasams, ville jag presentera resultatet av vad kompositionsprocessen, instrumenteringen, jämförelsen med SISU och de harmoniska reduceringarna utgjorde tillsammans. Analysen är ett tillvägagångssätt för att presentera det klingande och skriftliga resultatet, kopplat till syftet att undersöka den konstnärliga processen i att komponera och arrangera ett slagverksensemblestycke, samt ett försök till att besvara min frågeställning om hur kan jag gå till väga för att komponera och arrangera ett slagverksensemblestycke utifrån min egen kompositionsprocess. Rubrikerna i resultatet är hämtade från repetitionsbokstäverna, tempoangivelserna och Coda (Meno Mosso) ur min komposition Valsalasam. Till ett flertal av rubrikerna tillkommer Youtubeklipp där den harmoniska reduceringen med tillkommande text presenteras, samt återkopplingar till kompositionsprocessen,

instrumenteringen och SISU. Partitur och ljudfil till Valsalasam återfinns under rubriken källförteckning/referenslista.

INTRODUKTION:

Kompositionen inleds av att vibrafonen spelar fallande dimmaj7-arpeggion som hoppar fram och tillbaks i små terser. Under sina åtta solotakter gör vibrafonen ett crescendo och accelerando fram tills att hela slagverksensemblen kommer in och spelar en kadens tillsammans med vibrafonen. Timpani spelar tremolo på bastonerna. Rörklockorna spelar också bastoner, fast två oktaver högre upp. Marimba II dubblerar timpanis- och rörklockans stämmor med tremolon i oktaver i basklaven. Klockspelet spelar arpeggion av ovannämnda ackord baserat på fjärdedelar och understödjer vibrafonens högsta toner i instrumentets arpeggion. Xylofonen och marimba I spelar ackorden med tremolo i olika oktaver. Hela ensemblen hamnar tillslut på ett c-mollackord. Vibrafonen gör ett arpeggio av c-mollackordet och spelar samma ackord en oktav ner medan resten av instrumenten gör ett diminuendo från fortissimo till niente under två fermater.

Bilaga 1:

https://www.youtube.com/watch?v=y0jMMxLQScg

Db-dur med F i basen är vad som brukas kallas för ett neapolitanskt sextackord. Ackordet karaktäriseras av en sänkning av mollskalans andra ton och är ett substitutackord till subdominanten. Det förekommer oftast i kadenser. Under 1700-talet använde neapolitanska tonsättare ackordet flitigt i sina kompositioner och därav fick det sitt namn (Ingelf, 2008).

Iden för ett ”mäktigt intro!” som jag skriver i loggboken (27/2-2020), har hämtat inspiration från introduktionen av slagverksensemblestycket SISU, då alla instrument inleder med att spela jättestarkt tillsammans. Detta säter ton för resten av stycket och är ett tillvägagångssätt i komposition som jag kommit att bli mycket förtjust i d.v.s. det mäktiga introt. Vibrafonstämman är i princip likadan i både solostycket och slagverksensembleversionen. I arrangemanget för slagverksensemble tog jag bort ritardandot och la till två c-mollackord med två fermat istället för en takt med en fermat på tonen c i oktav.

A:

I nästa del presenterar vibrafonen huvudtemat på egen hand. I notationen har jag använt mig av tre olika stämmor för att visa vad som är melodi, ackompanjemang och bas. Pedal- och dämpningsmarkeringar är inte noterade, eftersom att det är underförstått för en vibrafonist att pedal- och dämpningsteknik är nödvändigt för att undvika att toner ringer ihop vid små intervall och ackordbyten.

“Effective realization of vibraphone passages often requires complex pedalling as the performer responds to the subtleties of his or her particular instrument. It is recommended that a composer not over-notate pedal usage so to encourage the performer’s sensitivity. Moreover, excessive pedal indications can clutter a part and leave little room for dynamics (Solomon, 2016, Kapitel 3, sid 76).

I mycket av vibrafonens repertoar är pedal- och dämpningsmarkeringar noterade pedagogiskt, men jag har valt att notera längden av tonerna istället, med syftet att ge utövaren mer frihet att göra som hen vill. Dämpning av toner noteras med ett kryss framför den ton man ska spela härnäst. Det betyder att tonen du spelade innan ska dämpas samtidigt som du spelar nästa ton.

I vibrafonens stämma har jag använt mig av förslag på både skalenliga- och ackordsfrämmande toner i både melodi och ackompanjemang/bas. I kombination med stegvisa kontrapunktiska rörelser mellan de tre olika stämmorna, präglas musiken av en romantisk karaktär som bidrar till att få det tonala innehållet att pendla mellan spänning och avspänning.

Bilaga 2:

https://www.youtube.com/watch?v=MDinG5334Ws

Att byta till c-mollackordets tonikaparallel (Abmaj7) och det neapolitanska sextackordet (Db/F) istället för subdominanten (f-moll) leder till mer variation i ackorden. Tonikaparallelen baseras på den 6:e tonen i den rena mollskalan. Det halva tonsteget från mollsexten till den rena kvinten dvs. det 5:e tonsteget i skalan, bildar en ledton och resulterar i en starkt strävande funktion som kan jämföras med dominantens dominant (Ingelf, 2008).

I den här delen ville jag tona ner dynamiken efter den mäktiga introduktionen, vilket b.la. har inspirerats av SISU:s avskalade solistiska insatser efter dess kraftfulla inledning. Här valde jag dock att vibrafonen skulle spela ensam, istället för det samspel som uppstår mellan de olika instrumenten i SISU. Därför valde jag att behålla vibrafonstämman från solostycket ungefär som den var, med undantag för tempoförändring, tillägg av enstaka toner och en nedtoning av dynamiken.

TEMPO 135:

Vibrafonen gör ett mellanspel på fyra takter som förbereder hela ensemblen på att göra entré i det nya tempot. Instrumentet spelar ett brutet c-mollackord baserat på två synkoperade rytmer i vardera hand. Tonen Ab betonas i varannan takt för variation. Att betona ackordfrämmande toner skapar en spänning mot den underliggande harmoniken (Ingelf, 2008).

Istället för att landa på ett c-moll i takt 28 från solostycket, la jag till mellanspelet som jag beskriver ovan i den reviderade versionen av vibrafonstämman. Mellanspelet blev ett nytt tema som inte existerade i föregående solostycke.

B:

Vibrafonen och klockspel spelar en variation av huvudtemat från A-delen. Klockspel är bra för att dubblera melodier, eftersom dess höga pitch skär igenom ljudbilden och hjälper vibrafonens melodi att komma fram. Eftersom B-delen baseras på fyra ackord (c-moll, f-moll, G7 och D7) kan ett timpaniset bestående av fyra pukor spela alla bastoner utan att behöva stämma om några toner.

Det är viktigt att kompositörer förhåller sig till respektive timpanis register i notationen av fasta tonhöjderna (Solomon, 2016). Däremot är det smartare att undvika för mycket omstämningar. Ifall tonerna befinner sig inom registret och kan spelas utan att behöva stämma om, är detta att föredra framför att producera den bästa klangen hos instrumentet.

Trumsetet i slagverksstämman gör rytmiken mer intresserat i form av trioler/sextondelar och synkoperade åttondelar. Bastrumman ger mer botten i de lägre frekvenserna. I samverkan gör timpani och trumsetet ett tremolo tillsammans där trumsetet avslutar med ett slag på crashcymbalen och timpani på tonen F. I trumsetet har jag valt att lägga till bastrumman på tre fjärdedelar för att se till att nästa etta sitter perfekt efter tremolot. Xylofonens stämma är ett resultat av en dubblering av vibrafonens andra stämma i ett högre register. Precis som klockspelet, har xylofonen också uppgiften att ge understöd till vibrafonen. I de tre sista takterna spelar xylofonen en överstämma till vibrafonen. Det är samma melodi fast med efterkommande trioler av brutna ackord. I de två marimbastämmorna har jag tänkt mig ett valsackompanjemang som för ett piano. Marimba II är oktaverad för att basnoterna skall höras mer i sammanhanget.

Vid notering av malletinstrument gör många kompositörer misstaget att skriva som för ett piano. En enkel tumregel för att lyckas är att komponera med ens tummar och lillfingrar för att få ett hum om hur det är att spela med fyra klubbor (Solomon, 2016). Det är dock fullt möjligt att skriva en pianoackompanjerande stämma för två marimbor istället för en marimba, så länge tumregeln följs.

SISU är skrivet för att kunna spelas av två klubbor i varje stämma med malletinstrument, med undantag för vibrafonen under marimbans solistiska insats. En av anledningarna kan vara att många slagverkare inte spelade eller var ovana vid att spela malletinstrument med fyra klubbor förr i tiden. Numera är det standard att en slagverkare spelar med fyra klubbor, vilket ledde till att jag noterade marimborna, vibrafonen och xylofonen på det viset. Klockspelet spelas däremot av två klubbor, precis som förr.

Bilaga 3:

https://www.youtube.com/watch?v=bUG_B8LZE4A

Istället för C7/Bb, F#dim7 och Db med F i basen som i föregående exempel, blir istället ackorden C7, D7b9 och Dbmaj7. Abmaj7 och Dbmaj7 är c-moll och f-mollackordets respektive kontraparalleller, Kontraparalleler är besläktade genom två likadana toner i den gemensamma huvudtreklangen (Ingelf, 2008).

Från solostyckets 29:e till 44:e takt gjorde jag små förändringar i dynamiken t.ex. att mezzo forte förändrades till ett mezzo piano och att jag strök accelerandot i omarbetningen för slagverksensemble. Tack vare de harmoniska reduceringarna, förändrade jag de tvåstämmiga partierna i vibrafonen från takt 35 i solostycket, till att baseras på de nya ackordens stämföringar. Timpani och Marimba II kan ta lägre bastoner än vibrafonen, vilket betyder att det går att använda ackordens grundtoner på i stämföringen av bastoner och ackord, tillskillnad från tidigare när vibrafonen spelade solo. I arrangeringen av Valsalasam för slagverksensemble, använde jag mig mycket av

denna princip i kombination med marimba II och xylofonen för att bygga ut harmoniken i mitt komponerande och arrangerande. Det betydde också att vibrafonen inte behövde spela alla trioler och ackord som den gör i solostycket från takt 41 till 43, vilket underlättade utförandet av denna passage.

C:

I C-delen spelar vibrafonen en variation av tempo 135:s andra takt och flyttar runt detta mönster mellan totalt fyra olika ackord. Klockspelet dubblerar vibrafonens överstämma genomgående. Rörklockan spelar ett C och låter det ringa. Timpani spelar pulserande åttondelar på C tillsammans med de två marimborna som gör detsamma fast utifrån ackorden. Xylofonen kommer in i femte takten och börjar spela en variation av vibrafonens stämma och ett nedåtgående arpeggio av Ab-dur. Timpani slutar att spela medan hela ensemblen fortsätter att repetera de två första takterna i subito piano. I den näst sista takten spelar xylofonen ett uppåtgående arpeggio av ett D9-ackord och landar på en drill mellan F# och G. Timpani börjar spela åttondelar igen på tonen D, och inleder ett crescendo tillsammans med resten av ensemblen. När xylofon landar på sin drill, gör vibrafonen och klockspelet ett uppåtgående arpeggio av ackordet D9 med trioler som rytmisk underdelning. De två sista tonerna spelar vibrafonen och klockspelet tillsammans med xylofonen. Marimborna byter från åttondelar till fjärdedelar och spelar tillsammans en uppåtgående bas/kompfigur. Timpani spelar tre fjärdedelar i den sista takten. Den sista fjärdedelen spelas tillsammans med rörklockan. Genom dominanten D7, landar hela ensemblen tillsammans på ett G-dur tillsammans i D-delen.

Bilaga 4:

https://www.youtube.com/watch?v=vwpEfB7f_V4

I de fem inledande takterna förekommer en tonikaorgelpunkt. En tonikaorgelpunkt innebär basen ligger kvar på grundtonen medan det sker byten till andra ackord. Detta skapar en harmonisk stämning och kan användas som en kontrast till partier som innehåller rörligare basgångar. D7-ackordet är en så kallad dominantens dominant (DD) och är den mellandominant som oftast används (Ingelf,2008).

I loggboken skrev jag såhär under komponerandet av denna del:

6/3-2020: Testade att spela klockspels- och xylofonstämman i en och en halv timme på skolan. Kom på ändringar jag behöver göra eller som låter bättre enligt mig i båda stämmorna.

Här fick jag bl.a. idén till att lägga till xylofonens drill mellan F# och G innan D-delen och att dubblera vibrafonens överstämma i klockspelet. Att kunna testa de olika slagverksstämmorna var en stor fördel i mitt komponerande och arrangerande under kompositionsprocessen. Den här delen existerar inte i solostycket. När jag komponerade och arrangerade Valsalasam för slagverksensemble, ville jag lägga till ett mellanspel istället för att hoppa direkt till nästa del. Komponerandet av denna del uppkom av ett återanvändande av ett nykomponerat tema.

D:

Vibrafonens inledande melodi består i arpeggion av ackorden i de fyra inledande takterna. Under samma takter spelar marimborna ackorden med pumpande åttondelar

och en synkoperad basgång. Utifrån kvintfallet gör vibrafonen en sekvensartad melodi med punkterade fjärdedelar i varannan takt. Klockspelet dubblerar vibrafonens melodi och xylofonen spelar en motstämma till vibrafonen och klockspelet. Marimborna spelar en rytmiskt synkoperad ackompanjemangsfigur i kombination med en stadig basgång på första och tredje slaget i takten. Tamburinen bidrar till den lätta karaktären i D-delen med tremolon och synkoperat ackompanjemang. I tamburinens stämma har jag hämtat inspiration från tamburinstämman ur operan Carmen av George Bizet. Vibrafonen och klockspelet avslutar melodins sekvens med en drill mellan tonerna Gb och Ab. Marimba II spelar samtidigt en basgång utifrån ackordet adim7 och avslutar med en upptakt av tonerna Bb och D. Marimba I gör ett tremolo på adim7-ackordet och spelar ett Bb7 på sista fjärdedelen under samma takt. När vibrafonen och klockspelets drill landar på eb-moll, spelar vibrafonen en kort melodi av ett brutet eb-mollackord samtidigt som Marimba I gör ett tremolo på ackordet och Marimba II spelar en fallande basgång. Xylofonen spelar en uppåtgående dorisk skala i Eb-moll och landar återigen på sin drill mellan F# och G. Föregående procedur från C-delens sista takt upprepas i D-delens sista takt av hela ensemblen. Detta tar oss vidare till E-delen.

Bilaga 5:

https://www.youtube.com/watch?v=O9qy0RSIOQk

Harmoniken i C-delen inleds i G-dur, men modulerar mellan olika ackord och varierande bastoner till ett kvintfall som börjar på Abm7 och leder fram till Eb-moll. Eb-moll är en parallellklangvariant av G-durtreklangen, vilket innebär att de inte har någon gemensam ton. Dock är G och Eb besläktade i form av en stor ters genom mediantiken. (Ingelf, 2008).

E:

Tillsammans skapar hela ensemblen ett crescendo poco a poco från att den stigande melodisekvensen inleds. Efter de fyra första takterna, rör sig vibrafonens- och klockspelets sekvenserade melodi uppåt istället för nedåt. Frasavslutet är det samma som förut, fast baserat på andra ackord. Xylofonen spelar en motstämma till vibrafonen och klockspelet som i föregående del (D). Marimba I- och II:s ackompanjemang förändras rytmiskt i den stigande sekvenspartiet. De spelar ackord- och basnoter, bestående av- och i samverkan med vibrafonens stämma. Tamburinen spelar likadant som innan. Vibrafonen gör ett arpeggio av bb-moll efter frasavslutet. Xylofonen avslutar sin sekvenserade motstämma med en drill av tonerna Bb och C och landar på tonen B tillsammans med vibrafonen och klockspelet. Vibrafonen och klockspelet gör sedan en orientalisk skala utifrån G7 för att komma till C-dur. Marimborna spelar en uppåtgående bas/kompfigur baserat på fjärdedelar med samma ambition. Timpani inleder ett crescenderande tremolo på tonen G. I den sista takten innan forte, spelar vibrafonen en melodi utifrån ackorden C-dur och Bbdim7. Marimborna börjar spela åttondelar utifrån ackorden, där marimba II spelar en fallande basgång på den andra punkterade fjärdedelen. Timpani byter till att göra ett tremolo på tonen C. Trumsetet gör en storslagen entré med en crasch som brygger över i en galopperande rytm på virveltrumma och stadiga fjärdedelar på bastrumman. Xylofonen spelar virveltrummans rytm på tonen F. Vibrafonen spelar kromatiskt fallande små sexter i överstämman och ackordtoner i understämman. Marimba I understödjer vibrafonens kromatiskt fallande meloditoner en oktav ner med hela ackord. Marimba II spelar åttondelar av tonen F och byter i sista takten till ett Gb och gör sedan en upptaktsbasgång utifrån ackordet F7.

Timpani spelar tremolo på tonen F. Timpani och xylofonen landar, efter de explosiva två takterna, på tonen Bb. Trumsetet avslutar med ett slag på virvel- och bastrumman. Därefter kommer en förberedande melodi inför den slutgiltiga kadensen. Resten av ensemblen börjar spela i subito mezzo piano. Vibrafonen och klockspelet spelar en avslutande melodi med drillar utifrån kadensens ackord. Xylofonen härmar och utvecklar vibrafonens/klockspelets drillar under de fyra sista takterna. Marimba I spelar ackorden med tremolo och Marimba II skapar med hjälp av sina basgångar, smidiga övergångar och upptakter mellan de olika ackorden. I sista takten spelar timpani ett tremolo på tonen G och trumsetet spelar en virvel på virveltrumman. Tillsammans med marimbornas tremulerande G7-ackord och uppåtgående basgång, gör instrumenten ett crescendo in i nästa del (F), samtidigt som vibrafonen och klockspelet avslutar kadensen med att hamna på ett G-dur tillsammans i sista takten

Bilaga 6:

https://www.youtube.com/watch?v=FWb_9tlXejY

I denna del av stycket repeteras de första fyra takterna av föregående del (D). Harmoniken tar en ny vändning i form av en stigande- istället för en fallande sekvens i form av ett kvintfall. En ny harmonisk rytm som betonar första och tredje fjärdedelen i takten presenteras. Sekvensen av ackord börjar i ab-moll7 och slutar i bb-moll. En mellandominant (G7) leder harmoniken till C-dur. I och med bb-dim7 inleds en betoning av den harmoniska rytmen på punkterade fjärdedelar med kromatiskt fallande ackord. Dominanten (F7) leder återigen till bb-moll som via eb-dur skiftar till medianten C7, med hjälp av en fallande baslinje som hamnar på f-moll med Ab i basen. Därifrån förbereder tre ackord för en kadens i f-moll. Kadensen transponeras en stor sekund upp och landar i en dominant (G7 istället för g-moll) för att ta oss hem till c-moll igen.

När jag gjorde om Valsalasam från ett solostycke till ett slagverksensemblestycke, nämnde jag i metoden hur ”jag utvecklade redan existerande teman”. En av utvecklingarna var att lägga till ett kvintfall (D-delen) istället för att bara ha med den stigande sekvensen (E-delen) i solostycket (takt 48 till 59). I solostycket (takt 44) inleder vibrafonen med att spela ett arpeggio av ett E-durackord, men omarbetningen för slagverksensemble börjar vibrafonen att spela ett arpeggio av ett G-dur. Anledningen var att jag, utifrån föregående mellanspel, ville att musiken skulle fortsätta i samma tonart (c-moll), vilket sedan gjorde det lättare att utföra de nödvändiga modulationerna och tillägg av takter för att åter hamna i styckets grundtonart.

I kompositionsprocessen nämnde jag att två av ensemblens medlemmar ”kom med många förslag på hur vi kunde forma musiken dynamiskt”. Det stigande crescendot från mezzo piano till forte (takt 72 till 81) var något som vi kom fram till under repetitionen.

Så här skrev jag i loggboken:

27/3-2020: Repade första satsen för första gången med slagverksensemblen. Det lät jättebra! Dynamiken var i centrum för repetitionen. Nästa rep ska slagverket vara med.

F:

Egentligen är denna del exakt likadan som B-delen. Det enda undantaget är att xylofonen och vibrafonen spelar en oktav upp de tre sista takterna: En variation med syftet att förbereda vibrafonen inför sin kromatiska melodi i det höga registret under nästa del (G).

Under rubriken kompositionsprocessen skrev att jag ”tog bort delar av musiken som var malplacerade i musikens helhet”. När Valsalasam bara var ett solostycke, modulerade jag över till sidotemat via en melodisk passage i 7/8 (takt 63-77). I omarbetningen för slagverksensemble, ersatte jag passagen i 7/8 med en repris av huvudtemat istället (B- och F-delen).

G:

Vibrafonen spelar en kromatiskt fallande melodi från trestrukna C (c3) med understöd av brutna ackord till ettstrukna C. Timpani spelar ett tremolo i forte över 8 takter och gör ett gemensamt diminuendo med vibrafonen efter fyra takter. Klockspelet spelar vibrafonens topptoner tre oktaver upp i de resterande fyra takterna under diminuendot. Vibrafonen inleder en melodi baserat på ett arpeggio av c-moll och G. Efter en takt ansluter kompmarimban och spelar samma sak som vibrafonen. I den tredje takten kommer xylofonen in och sist men inte minst gör klockspelet entré. Alla fyra instrument landar tillsammans på ett c-moll. Basmarimban spelar bastonerna på fjärdedelar i samarbete med timpani som spelar en rytmisk version av dessa med hjälp av olika triolfigurer. Rörklockan spelar ett brutet ackord i form av c-moll med fjärdedelar. Under dessa fyra takter gör hela ensemblen ett gemensamt crescendo från piano till fortissimo. Fermat. Efter fermaten spelar marimborna ett D7 tillsammans med xylofonen. Rörklockan lägger en lång ton på tonen D och timpani gör ett tremolo på samma ton. Vibrafonen lägger ut ackordet D7 i olika spridda lägen och landar på samma ackord från kvinten i ett sammanträngt läge. Klockspelet spelar vibrafonens översta toner tre oktaver upp efter två takter. Hela ensemblen gör ett gemensamt ritardando och spelar i pianissimo - Vibrafonen börjar i mezzo forte och slutar i piano.

Bilaga 7:

https://www.youtube.com/watch?v=zRCEGfig6Zk

Db7/C kan betraktas som ett ofullständigt nonackord dvs. Db9 utan grundton. Genom den kromatiska melodin från tonerna Eb till Db, bildas på vägen ett förminskat septimackord som får en subdominantisk funktion till tonikan c-moll (Ingelf, 2008). I denna del gjorde jag en variation av solostyckets avslutande del (takt 200-212). Istället för sextondelar och den kromatiska melodin, använde jag mig av trioler och skiftande arpeggion mellan c-moll och G7 som jag beskriver ovan i versionen för slagverksensemble. Under min kompositionsprocess, insåg jag att den första delen av stycket behövde ett riktigt avslut innan sidotemat. 7/8 passagen som jag nämner i F-delen, blev ett långt D7-ackord istället – istället för intensitet, ville jag inge ett lugn i övergången till sidotemat.

H:

Sidotemat presenteras av vibrafonen - Det är en enkel, men effektfull melodi med ett enkelt valsackompanjemang. Till skillnad från huvudtemats sorgsna karaktär, präglas

sidotemat av lätthet och glädje. Eftersom vibrafonen har ont om toner i de lägre registren är bastonerna nästan uteslutet G, med undantag för B, A och F# i de tre sista takterna. Som jag nämnde tidigare har de flesta vibrafoner bara ett register av tre oktaver ((f-f3), men samtidigt är användandet av pedalton effektfullt och sparar på det harmoniska krutet tills resten av ensemblen gör entré.

Bilaga 8:

https://www.youtube.com/watch?v=n4yfMDaPMWk

I de fyra sista takterna bildas en rundgång av ackorden, G6, e-moll7/b, a-moll och D7/F#. Emoll7 och a-moll betraktas som ställföreträdande ackord till tonikan och subdominanten – i detta fallet G-dur och C-dur. Rundgång används ofta i frasavslut (Ingelf, 2008).

I H bytte jag ut det föregående sidotemat i solostycket (takt 77-85) mot ett annat. Anledningen var att jag hade ett tema i kompositionsarkivet som jag tyckte om mer. Dessutom gick det i samma tonart som i föregående tema (G-dur).

I:

Vibrafonen spelar samma stämma som innan och klockspelets dubblerar dess melodi. Timpani spelar bastonerna G och D fram tills Ebmaj7. Triangeln spelar en polyrytmisk figurmed öppna slag på fjärdedelen och dämpade slag på de två åttondelar. Öppna slag noteras med en cirkel och dämpade slag noteras med ett plus. Det är den vanligaste typen av notation när det kommer till öppna och dämpade slag (Solomon, 2016).

Det polyrytmiska mönstret i triangeln repeteras tills det är dags att byta instrument till rörklockor. Xylofonen spelar brutna ackord med tom första åttondel, baserat på marimbornas ackompanjemang. Marimborna spelar ett varierat valsackompanjemang. Marimba II byter bastoner, istället för att bara spela G, eftersom instrumentets låga register tillåter detta. Detta bidrar till en större variation och mer rörelse i den generella kompfiguren, tillskillnad från när bara vibrafonen spelade själv.

Bilaga 9:

https://www.youtube.com/watch?v=-4xjHYyBNJo

Istället för B-dur med G i basen som i föregående exempel, blir ackordet ett B7 med D# i basen. Det nya ackordet blir vad man brukar kalla en mellandominant (D) inom funktionsanalysen (Ingelf, 2008) och leder till ackordet e-moll.

J:

Denna del är inspirerad av Charles Marie-Wildors Toccata - den femte satsen ur hans orgelsymfoni i f-moll, Op. 42, Nr. 1, skrivet 1879. Hela ensemblen gör tillsammans ett crescendo bidrar till den stigande sekvens. Timpani spelar ett tremolo kontinuerligt genom hela H och använder sig av stämpedalen för att skapa ett glissando i byten av bastonerna G, A, och C# på den näst lägsta pukan. Pukans register tas ut till sin spets från den högsta- till lägsta tonen som går att spela (Solomon, 2016). Rörklockorna lägger långa toner på respektive bastoner. Klockspelet spelar arpeggion av ackorden genom att använda polyrytmen 4 mot 3. Detta skapar en motrytm till resten av

ensemblens pulserande åttondelar. Vibrafonen spelar den stegrande sekvensartade melodin med en underliggande kompfigur baserat på xylofonens föregående stämma i bokstaven I. Här har dock de brutna ackorden en mer synkoperad känsla, på grund av att melodin inte ska krocka med åttondelarna i vibrafonens understämma. Xylofonen spelar samma melodi som vibrafonen, fast med tremolo på halvnoterna. Marimborna spelar samma ackordläggningar som vibrafonen, men utan arpeggio. Instrumentens pulserande åttondelar ger stabilitet och hjälper resten av ensemblen att hålla tempot. Från D#maj7/C# återanvänder och förnyar vibrafonen sitt tonala material från C-delen. Xylofonen gör en melodisk figur med oktaver som börjar från topptonen och vice versa i tredje takten. Denna omvändning underlättar hoppet till den högsta tonens tremolo i de fyra sista takterna. Rörklockorna börjar spela på ettan i varje takt. Det förekommer ett poco accelerando och ett subito pianissimo i hela ensemblen. Vibrafonen spelar brutna ackord av trioler med meloditonen på toppen. Klockspelet och xylofonen spelar meloditonen tillsammans med vibrafonen. I de två sista takterna oktaverar båda instrumenten för att höja intensiteten och volymen. Timpani byter från tonen C# till tonen D. Vad som underlättar processen är det faktum att bastonen D ligger på den näst högst stämda pukan. Det blir lättare att börja svagt på tonen D, eftersom den föregående pukans skin vibrerar av sitt föregående tremolo och successiva crescendo. Den lägst stämda pukan är förberedd för tonen G sen innan. Det finns även gott om tid att hinna stämma om pukorna innan bokstaven K. I den sista takten spelar timpani och rörklockorna tonen D på den sista fjärdedelen för att se till att hela ensemblen hamnar samtidigt på ettan i K-delen..

I fråga om ensemblebalans instrumenten emellan, sammansmälter vibrafonen och marimban bra ihop, medan instrument som rörklockor, xylofon och klockspel har en stark attack och ett passande register som gör att de lätt kommer fram i ljudbilden (Solomon, 2016).

Bilaga 10:

https://www.youtube.com/watch?v=gc1kogoE_Ho

Alla ackord fram till Dmaj7 med C# i basen bildar en real sekvens. En real sekvens innebär att man spelar allting likadant i en ny tonart. Som exemplet visar, förflyttar sig den reala sekvensen via stora sekunder (G-A-C#). Sekvensbildningar fungerar perfekt för att byta mellan olika tonarter och leda musiken i önskad riktning (Ingelf, 2008). Det här var ett tema som jag behållit, men arrangerat om för att få musiken att bli lite rörligare. I solostycket (takt 89-97) använde jag mig bara av punkterade fjärdedelar i melodin och xylofonens föregående ackompanjemangsfigur (I-delen). I arrangemanget för slagverksensemble, spelas melodin av en halvnot och en fjärdedel istället för en punkterad fjärdedel (i solostycket hade detta varit lika med en fjärdedel och en åttondel på grund av noteringen i 6/8). Ackompanjemanget i vibrafonen blev mer synkoperat av en tom åttondel på den tredje fjärdedelen som ersattes av meloditonen. I min kompositionsprocess ville jag också få detta parti att leva ut mer dynamiskt och passionerat, vilket var svårt när bara vibrafonen spelade. När resten av slagverksensemblen gjorde entré, uppstod en betydlig förändring till det bättre, för att uppnå vad jag ville få ut av musiken.

Vibrafonen spelar först en ny varierad version av melodin med brutna ackord som dubbleras av klockspelet. Xylofonen spelar en stämma till vibrafonen och klockspelet. De tre instrumenten tillsammans, är menat att låta som en speldosa. Marimborna spelar samma valsackompanjemang, fast med anpassning till de nya ackorden. Timpani börjar med ett kraftfullt slag på tonen G tillsammans med rörklockarna, följt av en upptakt på tonen D när melodin återupprepas. Slagverksstämman byter till triangel, istället för att spela tonen D på rörklockorna ihop med timpani. Vibrafonen börjar att spela melodin med oktaver i högerhanden och ackordtoner i vänsterhanden. Klockspelet dubblerar vibrafonens melodi två oktaver upp.

En oktav brukar som tumregel vara en bra maxgräns när det kommer till intervall med två klubbor i samma hand. Det och sekunder kan vara jobbigt att spela, medan kvarter, kvinter och sexter är enklare att utföra (Solomon, 2016). Däremot är det inte jobbigt för vibrafonen att spela dessa oktaver, pga. tempot och mellanrummet mellan diverse meloditoners längd.

Xylofonen spelar återigen brutna ackord med tom etta. Slagverksstämman spelar triangel igen med samma stämma som förr. De fyra första takterna är samma melodi som föregående del, men ensemblen spelar andra ackord och en annorlunda stegvis, samt kromatiskt fallande basgång. De nästkommande tre takterna är, med föregående förändringar, en kopia och en förlängning av I-delens tre sista takter. Istället för en ny del, så fortsätter ensemblen att spela. Det leder oss till de tre sista takterna där vibrafonen och klockspelet spelar en variation av melodin, följt av ett molto ritardando. Under de fyra sista takterna, spelar marimborna och xylofonen ackorden med tremolo. Timpani har paus och slagverket får tid att byta från triangel till rörklocka. Fermatet är till för att det nya tempot i bokstaven L skall kunna räknas in.

Bilaga 11:

https://www.youtube.com/watch?v=81iMVtSeTvo

Den dels fallande stegvisa- och mestadels kromatiska basgången från A7/G till E7, samt G till D11 skapar en intressant motrörelse till melodins stegring. En fallande basrörelse kan mildra byten mellan ackordföljder som inte är funktionella och utgöra den bindande länken som får allt att gå ihop harmoniskt (Ingelf, 2008). Hoppet från C-dur till Ebmaj7 blir mer begripligt genom att lägga ett E i basen på C-C-durackordet. Här fick jag inspiration av de trestämmiga partierna i SISU mellan marimborna och xylofonen i mitt arrangerande och komponerande av Valsalasam för slagverksensemble. Istället för en ackompanjerande roll som dessa instrument i SISU, omarbetade jag samma princip till att få en melodisk funktion mellan vibrafonen, xylofonen och klockspelet.

L:

Detta är en transponerad version av C-delen (g-moll istället för c-moll).

Bilaga 12:

https://www.youtube.com/watch?v=EnZLGgSEl2E

Transponeringen är nödvändig, eftersom föregående dels sista ackord är ett D7 som är en dominant till g-moll. Detta skapar inga större problem i övergången till bokstaven M, då de två sista takterna är en precis kopia av C-delens två sista takter. Dominanten i form av ackordet D7 transponeras inte. Detta gör att bokstav K kan spelas likadant som i bokstaven D.

M:

En exakt kopia av D-delen

N:

Nästan en exakt kopia av E-delen, men i sista takten oktaveras melodin i vibrafonen och klockspelet. basmarimban spelar sina toner i uppåtgående riktning istället för nedåtgående riktning. Anledningen är att förberedda dessa tre instrument för nästa del (O).

O:

Detta skulle man kunna kalla för Valsalasams höjdpunkt. Timpani spelar ett svagt tremolo på tonen F medan trumsetet spelar en galopperande rytm på virveltrumman. Alla malletinstrument spelar temat unisont och i samma dynamik. en slags fallande dimskala med skalfrämmande förslag som landar på en synkop in till en rytm som växlar mellan fjärdedelar och åttondelar. De första fyra takterna repeteras sedan ett halvt tonsteg upp. Med ett gemensamt crescendo och en variation på föregående melodi som höjs via halvtoner, landar hela ensemblen på ett F med en smäll. Vibrafonen inleder en uppåtgående skalfigur, baserat på en alternerande skala utifrån med Db som centralton. Resten av malletinstrumenten hakar på takt för takt och spelar likadant i sina respektive register. Tillsammans gör hela ensemblen ett crescendo från svag till mycket stark dynamik (pianissimo - fortissimo). Nu återupprepas vibrafonens inledande tema, fast i tempo. Timpani spelar ett tremolo på dominanten C. Rörklockorna fyller i vibrafonens topptoner i dess högsta meloditoner. Klockspelet spelar en sammanträngd stämma en liten ters upp till vibrafonen. Marimborna och xylofonen spelar en obruten version av vibrafonens ackord med tremolo Ackorden växlar på ettan i varje takt istället för att skifta ackord fram och tillbaka i de små terserna som vibrafonen. På så sätt kan marimborna och xylofonen ge mer dynamiskt och fokusera på att få ut så mycket ljud som möjligt av instrumentet, istället för att fokusera på snabba byten mellan ackord.

Bilaga 13:

https://www.youtube.com/watch?v=b1nvwv5I3Hc

I slutet av SISU spelar alla instrument på ett rytmiskt tillvägagångssätt tillsammans med varandra. Detta bidrog med stor inspiration till komponeringen av detta parti, då alla malletinstrument spelar en rytmiskt unison melodi, bestående av spännande toner i samverkan med timpani och trumset. Här fick jag även idéen att rörklockorna och vibrafonen skulle spela melodin unisont, vilket man kan se i instrumentets topptoner. Appliceringen av denna idé kom från partier ur SISU, då vibrafonen och rörklockorna gör samma sak.

Bokstaven O är också ett exempel på en omarbetning i form av att stryka ett existerande tema ur solostycket och återanvända det inledande partiet i vibrafonen som en grund för

hela slagverksensemblen att ta del av. På grund av detta strök jag partiet från takt 135 till 150. Att återupprepa introduktionen i ett nytt ljus, gav en naturligare övergång till A, tillskillnad från det föregående parti i solostycket som jag valde att stryka.

CODA (MENO MOSSO):

Codan baseras på en augmentativ/varierad version av de föregående tre takternas melodi och ackord i respektive stämmor. Vibrafonen spelar melodin med oktaver i högerhanden och triolarpeggion i vänsterhanden med hjälp av högerhanden. För att ge understöd till vibrafonen, spelar rörklockan vibrafonens melodi och klockspelet dubblerar vibrafonens brutna ackord. Marimba I och xylofonen spelar ackorden med samma stämföring. Marimba II vilar på bastonen Ab vilket ger Bb7-ackordet en liten sjua i basen. Timpani kommer in med ett starkt tremolo efter tre takter på tonen F. Samma princip upprepas i ensemblen fast från Db-dur med F i basen. Basmarimban spelar ett Db istället för ett F. Tillsammans i de tre avslutande takterna gör hela ensemblen ett molto ritardando och diminuendo. I sista takten spelar vibrafonen och klockspelet ett uppåtgående arpeggio av G7 med B i basen tillsammans. Resten av ensemblen gör ett diminuendo och försvinner. D.S. al Coda leder till Dal Segno i partituret.

Bilaga 14:

https://www.youtube.com/watch?v=ganO0dDWKo0

Från början var den augmenterade/varierade versionen av melodin dubbelt så lång i solostycket under detta parti (takt 182-199). Jag valde att halvera det när jag arrangerade om det för slagverksensemble, med motiveringen att jag tyckte den föregående soloversionen var för lång och händelsefattig.

P:

Detta är en variation av G-delen med ett påbyggt slut som sätter punkt för första satsen. Vibrafonen spelar själv samma kromatiska melodi, men i ett högre tempo och med sextondelar som utgångspunkt istället för trioler. Hela ensemblen kommer in efter åtta takter och spelar i bokstav G. Samtidigt spelar vibrafonen en kromatisk skala som landar på tonen C två oktaver upp. Resten av ensemblen svarar med att spela en unison rytm av c-mollackordet som mattas av för varje takt (åttondelar, fjärdedelar, punkterade fjärdedelar och punkterad halvnot). Klockspelet spelar ett tremolo på sitt högsta C och xylofonen gör en drill mellan C och D en oktav ner. Rörklockan lägger ut ett C tillsammans med vibrafonen och gör sig redo för att byta till trumset inför upptakten till sats två. Alla malletinstrument och timpani landar och utför ett Fp på tonen C med tremolo under fermatet. Så fort trumsetet inleder sin cymbalsväll, gör resten av de nyss nämnda instrumenten ett crescendo tillsammans med trumsetet in i början på Notre-Dame (sats två).

Bilaga 15:

https://www.youtube.com/watch?v=pQCWpZlPHC8

Efter den kromatiska melodin, avslutas solostycket Valsalasam med ett uppåtgående arpeggio i c-moll till två punkterade fjärdedelar av c-mollackordet i olika oktaver (takt 200-213). Här valde jag istället att lägga till det avmattning av c-mollackordet som jag