Det stormar kring barnet - Diskursiva bilder av barn i julkalendern Storm på Lugna gatan

BARN–UNGA–SAMHÄLLE

Examensarbete i fördjupningsämnet Barndom och

lärande

15 högskolepoäng, grundnivå

Det stormar kring barnet

Diskursiva bilder av barn i julkalendern Storm på

Lugna gatan

There´s a Storm around the Child

Discursive images of Children in the Christmas Program ‘Storm på

Lugna gatan’

Hannah Lind Persson

Ebba Rodriguez Bristulf

Förskollärarexamen 210hp Handledare: Ange handledare Datum för slutseminarium (2019-06-03)

Examinator: Robert Nilsson Mohammadi Handledare: Robin Ekelund

3

Förord

Detta examensarbete är skrivet av Hannah Lind Persson och Ebba Rodriguez Bristulf under våren 2019. Vårt arbete har präglats av en ständig dialog och diskussion kring vårt arbetes teoretiska utgångspunkt och material. Båda har deltagit i skrivandet av samtliga delar av uppsatsen eftersom vi träffats fysiskt för de allra flesta skrivsessioner.

Vi vill säga tack till anhöriga som läst och stöttat. Vi vill särskilt tacka Robin Ekelund som gett oss konstruktiv kritik och energi att utmana oss själva.

4

Abstract

I detta examensarbete undersöker vi vilka bilder av barn som konstrueras i julkalendern

Storm på Lugna gatan (2018). Vi studerar dessa bilder genom att analysera hur olika

relationer mellan kategorin barn och kategorin vuxna uttrycks och förhåller sig till varandra. För att studera hur bilder av barn konstrueras inom kategorin barn i sig analyserar vi två barnkaraktärer för att undersöka hur dessa kan förstås utifrån sina egna uttryck och även i relation till hur dessa uttryck mottas av deras omgivning.

Diskursteori utgör studiens teoretiska ramverk. Detta innebär att vi kan se programmet som en text och undersöka de utsagor som finns kring barn där. Visuell metodologi och begreppen konnotation och denotation används för att skapa ett analysunderlag utifrån programmet. Detta analyseras sedan utifrån diskursanalytisk metod. Vi använder i analysen begrepp som diskurs, bild, kategori, kommentar samt diskursanalytiska frågor för att undersöka vad som sägs och inte sägs, vad som visas och vad som inte visas om barn i programmet.

Detta ger oss ett resultat i form av bilder av barn som framställs i materialet vilka bildar ett spänningsfält för vad barn enligt diskursers ramar bör vara. I relation till kategorin vuxna framställs bilder av kategorin barn som självständiga och kompetenta, barn som motståndare mot vuxenauktoritet, barn som i behov av skydd och begränsningar samt barn som jämbördiga vuxna. I dessa relationer samt inom kategorin barn finner vi en komplexitet i hur barn konstrueras. De konstrueras i relation till varandra där en bild av barn framträder som ett ideal. Bilden av det självständiga, kompetenta och trotsiga barnet framstår som mer önskvärd i kontrast till det rädda, bräckliga och lydiga barnet. Detta tolkar vi som att några bilder av barn tycks tillhöra en annan diskurs än den dominerande eftersom de uttrycks som mindre önskvärda.

5

Innehållsförteckning

1. Inledning ...6

1.1 Syfte och frågeställningar ...7

2. Tidigare forskning ...8

2.1 Bilder av barn i förskolans dokumentation ...8

2.2 Bilder av barn i förskoleprogram ...9

2.3 Bilder av barn i läseboken ...9

2.4 Bilder av barn i reklam ...10

3. Teoretiskt perspektiv ...12 3.1 Diskursteori ...12 4. Metod ...17 4.1 Insamlingsmetod ...17 4.2 Analysmetod ...18 4.3 Val av material ...20

5. Diskursanalys av Storm på Lugna gatan ...22

5.1 Bilder av barn i relation till vuxna ...22

5.1.1 Barn som självständiga individer ...23

5.1.2 Barn som kognitivt och socialt kompetenta ...25

5.1.3 Barn som motståndare mot vuxenauktoritet ...27

5.1.4 Barn som begränsade och i behov av skydd ...28

5.1.5 Barn som jämbördiga vuxna ...30

5.2 Bilder av barn i relation till andra barn ...33

5.2.1 Sylten – en barnkarriär ...33

5.2.2 Vilja – den samtida barndomens komplexitet...37

6. Diskussion ...42

6.1 Slutsats ...42

6.2 Diskussion med tidigare forskning ...44

6.3 Förskolans praktik ...45

6.4 Kritisk reflektion ...46

6.5 Förslag till vidare forskning ...47

6

Inledning

Föreställningar om vad barn är, även kallat barnsyn, varierar i relation till den tid och det sammanhang vi befinner oss i (Lindgren 2006, s. 155). Ett sätt att förstå idéer och föreställningar kring ett visst fenomen är genom begreppet diskurs. Enligt Rose (2007, s. 142) utgörs diskurser av en samling utsagor kring ett fenomen vilka formar hur vi tänker och agerar. Ett sådant fenomen skulle kunna vara barn. Genom att undersöka utsagor kring barn kan vi synliggöra hur barn konstrueras genom de verbala och visuella uttryck som förekommer i vårt valda material. Utsagor som bildar diskurser kring barn producerar och reproducerar även normer kring vad ett barn ska vara vilket kan påverka hur vi som pedagoger i förskolan ser på de barn vi möter och hur vi förstår dem. Därmed blir diskurser kring barn relevanta att undersöka för att bidra till en medvetenhet hos pedagoger kring diskurser om barn i samtida utsagor.

Utöver diskurs är bild ett bärande begrepp i vårt arbete. I vår studie utgår vi från tidigare forskares användning av detta begrepp (Palla 2011; Liljestrand & Hammarberg 2017; Lindgren 2006). Begreppet används i den ovan refererade avhandlingen och artiklarna för att tala om de bilder, eller konstruktioner, av barn som kan synliggöras vid en diskursanalys av olika material. Bilderna används sedan för att diskutera de diskurser som bilderna kan sägas ingå i. I vårt arbete undersöker vi vilka bilder av barn som förekommer i julkalender Storm på Lugna gatan (2018). De bilder vi finner i just vårt material utgör således inte ett fullständigt svar på vilka diskurser om barn som råder, men kan bidra till en förståelse för och synliggörande av möjliga diskurser.

Barnprogram har stundvis varit ett debatterat ämne. Bland annat kan innehåll, språk och representationer av verkligheten debatteras och kritiseras (se exempelvis Jansson, 2013). I en artikel kan vi läsa hur tittare har reagerat på julkalendrar över tid (Demirian, 2018). Tittarna framför klagomål som kopplas till rädsla, oro och ilska över hur olika saker uttrycks vilket skulle kunna tolkas som ett tecken på att julkalendern av publiken ses som ett uttryck för en slags verklighet eller sanning. När julkalenderns uttryck kring ett fenomen inte stämmer överens med den föreställning av fenomenet som tittaren själv har kan det leda till stark kritik och anmälningar. Ett exempel på detta var när julkalendern Tusen år till julafton

7

som sändes 2015 fick kritik bland annat för att barnen drack öl (Canoilas, 2015). Utifrån dessa reaktioner tycks det finnas ideala sätt att prata om barn och framställa barn som något även i fiktiva berättelser som julkalendern vilket gör den intressant att undersöka utifrån diskursbegreppet.

Genom att förstå vilka diskurser om barn som konstrueras i tv-program kan vi som förskollärare närma oss de normer dessa diskurser tycks ge uttryck för kring vad barn är, gör och ska vara. Möjligen kan denna förståelse för diskurser kring barn i olika typer av material bidra till att vi som förskollärare förstår vårt möte med barn på ett annat sätt eftersom diskurser påverkar hur vi tänker och agerar. Vissa barn vi möter i förskolan kanske bryter mot de normer som präglas av diskurser kring barn. Detta innebär att barnen riskerar att uteslutas till följd av de förväntningar på barn som byggs upp i diskursernas utsagor. Genom att synliggöra diskursiva uttryck kring barnet som socialt fenomen blir det möjligt att diskutera hur diskurser kan begränsa vårt sätt att se på barn. De konstruktioner av barn som framställs i barnprogram skulle även kunna påverka hur barn möter varandra och sina pedagoger i förskolan. Ifall vi intresserar oss för de kulturella uttryck som produceras för barn kan vi kanske få möjlighet att förstå även dessa möten på ett annat sätt. Eftersom bilder av barn tycks vara i ständig förändring kan vi inte ta för givet att de bilder av barn som förmedlas i dagens barnprogram ska tas för sanning. Därmed blir bilder av barn som förekommer i några av dagens barnprogram intressanta att undersöka.

Syfte och frågeställningar

Syftet med detta examensarbete är att undersöka vilka bilder av barn som konstrueras i julkalendern Storm på Lugna gatan (2018) och hur detta görs.

• Vilka bilder av barn konstrueras i programmet?

• Hur konstrueras bilder av barn i relationen mellan kategorierna barn och vuxna? • Hur konstrueras bilder av barn inom kategorin barn?

8

Tidigare forskning

I detta avsnitt behandlar vi tidigare forskning inom fältet för barndomsforskning kring bilder av barn. Barn framställs på olika sätt i olika sammanhang. Inom ett material kan flera bilder av barn förekomma. Genom att lyfta den forskning som tidigare synliggjort vad de kallar bilder av barn i olika sammanhang får vår studie ett fält att förhålla sig till. Nedan redogör vi för forskning kring bilder av barn i förskolans dokumentation, utbildningsprogram för förskolan, läseboken och reklam.

Bilder av barn i förskolans dokumentation

För det första vill vi lyfta forskning kring hur bilder av barn konstrueras i förskolans dokumentation. Liljestrand och Hammarberg (2017, s. 40) analyserar i sin artikel The social

construction of the self-governed competent child dokumentation utifrån frågor kring vilket

barn som konstrueras och hur det konstrueras (a.a.). Materialet för studien bestod av dokumentation från förskolors väggar vilken analyserades utifrån kritisk visuell metodologi (Liljestrand & Hammarberg 2017, s. 42). Både bilder och text analyserades i en multimodal användning av diskursanalys (a.a.). Vidare analyserades materialet i flera steg med fokus på hur bilder av barnet konstrueras (Liljestrand & Hammarberg 2017, s. 43). Utifrån detta delades materialet in i olika teman kring barnet som “a good pal”, barnet som “an autonomous investigator” och barnet som “a public speaker” (a.a., s. 43). Liljestrand och Hammarberg (2017, s. 51) menar att dessa bilder sammantaget representerar ett ideal och att den ideala bilden av barn i Läroplanen påverkar konstruktionen barn i dokumentationen. De skriver också att när en försöker se alla barn kan bilder av ett annat slags barn bli exkluderade (s. 52). Även i vår studie intresserar vi oss för huruvida det finns bilder av barn som exkluderas.

9

Bilder av barn i förskoleprogram

Även i utbildningsprogram som använts för förskolepersonal har forskare studerat bilder av barn. Lindgren (2006, s. 9) granskar i Från små människor till lärande individer hur barn och barndom framställs i utbildningsprogram för förskolan år 1970 till 2000. Hon antar ett medie- och barnperspektiv för att förstå och analysera förändringar i synen på lärande, lek och inlärning. Hon tittar även på hur detta påverkar synen på barn och barndom över tid (a.a., s. 9–10). Lindgren (2006, s. 12) lyfter att det finns en “föreställning om barn som dels skyddskrävande, dels kompetenta och autonoma” (s. 12). Det kan alltså finnas flera typer av konstruktioner av barn i ett och samma material. I resultatet lyfter Lindgren (2006, s. 158, s. 159, s. 160) att den ideala bilden av barnet ibland varit tudelad. Som exempel på detta lyfter Lindgren att barn på 1970-talet dels ansågs vara “socialt, rörligt och kommunicerande” och dels “något annat än vuxna, de har rätt till sin frihet och ska inte bli vuxna i förtid” (Lindgren 2006, s. 159). Vår studie undersöker också ifall det finns flera bilder av barn och ifall någon bild bidrar till en norm eller ideal. Vidare menar Lindgren (2006, s. 165–166) att svensk idealbarndom kan kopplas till internationella normer om mångfald, men att det ändå finns “starka homogeniserande tendenser” (s. 166). Detta kan tolkas som att det trots en eftersträvan mot mångfald i hur barn kan vara finns tecken på att det inte alltid blir så. Talet om mångfald i sig tycks skapa en norm. I vår studie intresserar vi oss för hur diskurser kring barn konstruerar bilder av barn kopplat till ett ideal och därmed ett önskvärt eller icke önskvärt barn.

Bilder av barn i läseboken

Utöver bilder av barn i förskolerelaterade material finns det även forskning om bilder av barn i material som rör skolan. I Barndomsbilder i förändring i skolans läseböcker undersöker Eilard (2009) hur bilder av barnet konstrueras och förändras under 1900-talet. Främst intresserar sig Eilard (2009) för generation i sin studie, alltså relationen mellan vuxen och barn. Eilard utgår från en kritisk diskursanalys och ser text och bild som en helhet där något uttrycks (2009, s. 159). Resultatet visar på en förändring i synen på barnet och familjen. Ett exempel på denna förändring visar Eilard på i sin jämförelse av böckerna från 1960-talet där

10

relationen mellan barn och vuxen skiljer sig åt vid jämförelse med senare böcker. Eilard (2009, s. 173) lyfter att berättelserna från 1980-talet skrivs utifrån barnets perspektiv. Eilard menar dock att det i berättelserna finns flera konkurrerande diskurser kring barn och barndom eftersom berättelserna har en vuxen författare som kan ge uttryck för sin bild av det ideala barnet eller barndomen i berättelsen (a.a.). Eilards resultat (2009, s. 186) visar att relationen mellan barn och vuxen förändrats. Den vuxnes auktoritet och röst tycks ha tystnat och barn ses som kompetenta aktörer (a.a.). Utöver detta tycks det dock finnas vissa bilder av barn som konstrueras som mer önskvärda än andra. Vår studie ämnar undersöka ifall detta sker även i vårt material.

Bilder av barn i reklam

En annan del av forskningsfältet kring bilder av barn är forskning kring reklam. Detta undersöks av Gram (2004) i artikeln The future world champions? Ideals for upbringing

represented in contemporary European advertisements. Materialet består av annonser för

produkter för barn. Studien gjordes på 290 annonser ur magasin riktade till mammor från Frankrike, Tyskland och Nederländerna (Gram 2004, s. 323). Med hjälp av begreppen ‘human being’ och ‘human becoming’ synliggörs den bild av barn som uppfattas finnas i respektive land, och som sedan konstrueras i reklamen. Gram (2004, s. 324) har utgått från Roland Barthes begrepp konnotation och denotation för att granska annonsernas bilder och texter. Med denna metod fann Gram (2004, s. 324) återkommande teman som undersöks för att synliggöra konstruktioner av barn. I studiens resultat finner Gram (2004) stora likheter mellan de ideal som konstrueras i annonserna. Begrepp som tillväxt, beskydd, lek och att ha roligt är centrala i alla länder (Gram 2004, s. 335). Resultatet visar även att det finns skillnader som korresponderar med de nationella uppfattningar som finns kring barndom. Till exempel framgår det skillnader i vilken grad barn framställs som ‘being’ eller ‘becoming’ (Gram 2004, s. 335). Being, eller varande, innebär att barnet ses som en kompetent social aktör i sig (Uprichard 2008, s. 304). Becoming, eller blivande, innebär att barn ses främst som en blivande vuxen (a.a.). I samtliga länder tycks dock bilder av barn förmedla barnet främst som ‘becoming’ snarare än ‘being’. Hur bilder av barn konstrueras i media i andra länder är relevant eftersom vi är intresserade av att undersöka hur bilder av

11

barn konstrueras i Storm på Lugna gatan (2018). Eftersom denna kalender är en svensk produktion skulle den kunna vara en representation av samtida diskurser i Sverige kring barn.

Sammantaget visar tidigare forskning att det kan förekomma flera bilder av barn i ett och samma material som undersöks. Exempelvis lyfter både Eilard (2006) och Lindgren (2006) att flera bilder av barn kan förekomma. Bland dessa bilder tycks det finnas olika idealtyper. Detta framkommer bland annat i Grams resultat (2004) där konstruktionerna tycks skapa ett ideal för vad barn ska vara. Även Liljestrand och Hammarberg (2017) finner i sitt resultat en idealtyp i konstruktionen av barn i dokumentation kopplad till de bilder de finner. Den avsaknad av andra bilder av barn tycks skapa idealet. Slutligen visar forskningsöversikten att konstruktioner av barn kan variera över tid och i relation till kulturell och social kontext (Eilard 2006, Lindgren 2006 & Gram 2004). Vår studie utgår från detta forskningsfält och i den undersöker vi diskursiva bilder av barn som konstrueras i julkalendern Storm på Lugna gatan (2018).

12

Teoretiskt perspektiv

Eftersom vi är intresserade av att undersöka vilka bilder av barn som konstrueras i materialet och hur detta görs använder vi oss av diskursteori i vår studie. Diskurs som teori och diskurs som metod hänger samman men för att strukturera våra resonemang gör vi en distinktion mellan dess teorifunktion och metodfunktion. Därför kommer vi i detta avsnitt förklara diskurs som teoretisk utgångspunkt för att återkomma till diskursanalys i metodavsnittet.

Diskursteori

För att ta oss an diskursteorin kommer vi inleda med att presentera delar av diskursteori som är relevanta för vår studie. Fokus ligger främst på Foucaults tankar om diskurser. Foucault är en av de mest framträdande namnen i relation till diskurs och de tankar om diskurs han framfört möjliggör ett bredare anslag för analysen än ett renodlat lingvistiskt anslag (Bergström & Boréus 2005, s. 309). Diskurs kan definieras på flera sätt. I denna studie utgår vi från en definition av diskurs som en samling utsagor kring ett visst fenomen som formar hur vi tänker och agerar (Rose 2007, s. 142). Vidare förstår vi diskurs som ramar inom vilket vissa utsagor är möjliga (Börjesson 2003, s. 22). Diskurser är produktiva genom att skapa logiker och sammanhang genom vilka vi förstår världen (Börjesson 2006, s. 35). Sammantaget innebär vår förståelse av diskurser att de är delaktiga i att skapa fenomen och hur vi tänker kring dem vilket påverkar och formar vår förståelse för varandra och oss själva. För att förstå hur diskurser kan vara produktiva utgår vi från Diskursens ordning i vilken Foucault (1993) beskriver diskursen och dess mekanismer. Foucault inleder med att diskutera olika typer av utestängningsprocedurer vilka verkar inom diskursen genom att “kontrollera, välja ut, organisera och fördela” (1993, s. 7). Procedurer inom diskursen kan också dölja makt och hot och dölja den påverkan som diskursen faktiskt kan ha (a.a.). Det är alltså inte alltid tydligt hur diskursen verkar, men den finns där och påverkar oss. Foucault lyfter förbudet som en av de utestängningsprocedurer som kan finnas i diskursen. Han menar att förbudet i diskursen gör att “man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst och, slutligen, att inte vem som helst kan tala om vad som

13

helst” (1993, s. 7). Diskursen skapar genom denna mekanism en slags ordning för vem som får uttrycka sig, hur hen får uttrycka sig och om vad. Denna ordning för utsagorna inom diskursen gör vissa uttalanden möjliga och vissa, i en social mening, omöjliga. Det vore fysiskt möjligt att uttala sig annorlunda, men ett sådant uttalande skulle inte accepteras inom den aktuella diskursen. I vår studie uttrycker vi oss inte i termer av möjlig och omöjlig utan använder önskvärt och icke önskvärt för att uttrycka detta. Därmed kan inte vem som helst, hur som helst uttala sig kring vad ett barn är. Ifall ett sådant uttalande ändå sker kan det uppfattas som “fel” i förhållande till den diskurs som råder.

Utöver att diskurser styr vilka utsagor som är möjliga kan det även existera flera diskurser som rör samma fenomen eller område. Rose (2007, s. 144) skriver att Foucaults diskursbegrepp innebär att flera diskurser kan existera, men att en diskurs kan vara mer kraftfull än de andra och därmed påverka vårt beteende i större utsträckning (a.a.). I analysen av vårt material förhåller vi oss till detta genom att inte söka efter endast en rådande diskurs om barn utan öppna för möjligheten att flera diskurser kan finnas som rör barn. Börjesson (2003, s. 22) lyfter begreppet diskursiv kamp. Detta innebär att flera diskurser kan sägas kämpa om att nå dominans i hur världen uttrycks (a.a.). I vår studie intresserar vi oss för huruvida det finns flera diskurser om barn i vårt material och hur de tycks förhålla sig till varandra.

Vidare beskriver Foucault (1993, s. 22) begreppet ’disciplin’ och menar att satser inom en disciplin eller område har vissa krav på sig vilket kan se olika ut i olika tider och att begrepp inom ett område förskjuts. Ett sådant område skulle kunna vara pedagogiken och i förlängningen förskolan. Vad som anses ligga i begreppet barn kan inom denna disciplin förskjutas över tid. Ett förskolebarn kan ses som kompetent och lärande i vår tid, men kanske något annat i en annan tid eller ett annat land. Winther Jörgensen och Phillips (2003, s. 31) lyfter att en huvudpoäng med diskursteori är att sociala fenomen inte kan vara färdiga utan befinner sig i ständig förändring. Vi kan till exempel aldrig bestämma exakt vad ett barn är, men vi kan med detta teoretiska perspektiv undersöka vad som sägs om barnet i en viss tid och ett visst sammanhang samt utifrån det diskutera eventuella konsekvenser av de normer som detta leder till. Vidare skriver de att “[d]iskursteorin syftar till en förståelse av det sociala som diskursiv konstruktion, där alla sociala fenomen i princip kan analyseras med diskursanalytiska redskap” (2003, s. 31). Vi kan alltså med

14

detta teoretiska perspektiv bli medvetna om och granska de sätt på vilka olika sociala fenomen konstrueras. Disciplin används även av Foucault för att uttrycka hur diskurser påverkar vårt sätt att bete oss. Diskursers ramar bidrar till hur vi disciplinerar våra vardagliga praktiker utifrån normer (May 2006, s. 19). Genom att undersöka hur olika uttryck kring barn tycks leda till disciplinering av praktiker kring dem kan vi undersöka bilder av barn.

För Foucault kopplas diskurser till produktiv makt (Foucault, 1993, s. 8). För att förklara makt ur Foucaults filosofi lyfter Todd May i The Philosophy of Foucault (2006) att makt inte ska betraktas som något en enskild person eller stat har utan som något som existerar i en relation, en så kallad “power relation” (May 2006, s. 83). Makt är för Foucault något som styr oss i våra vardagliga praktiker (May 2006, s. 84). Vidare innebär maktrelationen att vissa beteenden främjas och andra inte (a.a.). Därmed blir det relevant att granska vilka vardagliga beteenden och praktiker som framställs i ett material för att kunna synliggöra diskursen. För att kunna undersöka konstruktioner av barn tittar vi på relationer mellan barn och vuxna och mellan barn. Genom att studera beteenden och kommunikation kan vår studie ta sig an maktrelationer och undersöka vilka beteenden som framstår som möjliga och vilka som inte framställs, och därmed kanske inte är möjliga. May (2006, s. 85) skriver att makt enligt Foucault inte tvunget innebär motstånd men att motstånd ofta uppstår. Genom att titta på hur barns motstånd konstrueras i relation med vuxna och andra barn kan vi undersöka bilder av barn som konstrueras i de maktrelationer barn är del av. Sammantaget ger detta perspektiv på makt en bild av makten inte som förtryckande utan som skapande av någonting (May 2006, s. 85).

Ytterligare en funktion hos diskurser som Foucault (1993, s. 19) lyfter kallas kommentaren. Detta kan ses som ett slags inlägg till de andra utsagor som existerar inom diskursen (a.a.).

Kommentaren besvärjer diskursens slumpmässighet genom att ta med den i beräkningen: visserligen gör den det möjligt att säga något annat än texten själv, men på villkor att det är texten själv som sägs, och i någon mening fullbordas. (Foucault 1993, s. 19)

Med detta tycks Foucault mena att diskursen påverkar även det som ska försöka kommentera diskursen i sig. För att kunna kommentera diskursen behöver den först

15

erkännas och uttalas i någon mån. Utifrån detta kan vi tolka att det är svårt att ställa sig utanför diskursen i sina uttryck, såväl i till exempel läroplanstext som i barnprogram. Kanske finns det en vilja att kommentera samtida diskursiva uttryck kring barn i en utsaga, men för att ens kunna kommentera diskursen behöver den uttalas igen och en kommentar kan då bidra till ett återskapande av diskursen den försöker kommentera. I vår analys använder vi kommentaren som ett verktyg för att tolka uttryck och utsagor i materialet som tycks vilja kommentera en diskurs. Även denna text skulle kunna ses som en slags kommentar kring diskursen och bidrar därmed till densamma. Foucault (1993, s. 30) skriver att diskursiv kontroll kan påverka hur utsagan får formulera och vad den får innehålla. Den diskursiva kontrollen påverkar även den som uttalar sig (a.a.). För vår studie skulle detta kunna innebära att vi som författare av denna text inte heller kan säga vad som helst kring barnet. Vi som författare påverkas av den disciplin vi nämnde tidigare, nämligen pedagogikens disciplin. Detta innebär att vi under arbetet med vår analys ständigt reflekterat kring varför vi når de tolkningar vi gör. Vi har utifrån dessa reflektioner varit noggranna med att undvika värderande och självupplevda tolkningar. De tolkningar som görs baseras på empiriskt material och teoretiska begrepp.

Diskursteori kan användas praktiskt på olika sätt genom diskursanalys. Här ges en kort beskrivning av diskursanalys ur ett teoretiskt perspektiv samt det textbegrepp vi har utgått från i vår studie. Fairclough (2003, s. 3) menar att diskursanalys inte enbart kan fokusera på en lingvistisk analys av texter. Fairclough ser diskursanalys som en rörelse mellan specifika texter och en övergripande diskursiv ordning (a.a.). Här urskiljer vi en koppling mellan Faircloughs diskursanalys och Foucaults diskursteori som vi kan dra nytta av i vårt analysarbete där syftet inte i sig rör de lingvistiska uttrycken utan snarare ämnar beröra de bilder av barn som tycks framträda i ett visst material och som möjligen kan representera en eller flera diskurser kring barn. Vidare menar Fairclough (2003, s. 3) att den kritiska diskursanalysen kan beröra såväl förändringar som vad vissa specifika texter säger. Han nämner interdiskursiv analys, och detta innebär att vi kan se texter i förhållande till olika diskurser och genrer som de uttrycker (a.a.). En text behöver därmed inte tillhöra endast en diskurs utan kan ge uttryck för flera. De diskurser vi intresserar oss för i vår analys är de som rör barn. Det textbegrepp vi utgår från i examensarbetet omfattar även bilder och film (Fairclough 2003, s. 3). Fairclough skriver att “[w]e might say that any

16

actual instance of language in use is a ‘text’ – though even that is too limited, because texts such as television programmes involve not only language but also visual images and sound effects“ (Fairclough 2003, s. 3). Det TV-program vi ska analysera kan alltså ses som en text i vilken det är relevant att undersöka konstruktioner av barn.

Sammantaget kan Foucaults diskursteori ge oss ett perspektiv för att se på vårt material. För vår studie är begreppet diskurs och diskursiv kamp bärande. Att diskursen verkar genom att disciplinera och kontrollera utsagor och de som uttalar sig blir användbart i vår analys eftersom detta kan synliggöra de ramar som utgör olika diskurser kring barn. För att göra detta använder vi oss av begreppet maktrelation för att analysera hur bilder av barn konstrueras i relation till vuxna och andra barn. I vår studie använder vi diskursbegreppet som teoretisk utgångspunkt och i analysmetoden för att undersöka vilka konstruktioner av barn som förekommer i materialet och hur detta görs.

17

Metod

I detta avsnitt presenterar vi hur vi gått tillväga för att skapa det underlag som utgör grund för vår analys. Efter att vi presenterat och diskuterat insamlingsmetoden redogör vi för vår analysmetod. Därefter följer en diskussion kring vårt val av material för studien samt etiska överväganden vi gjort.

Insamlingsmetod

Eftersom vårt syfte med vår studie är att synliggöra diskursiva bilder av barn i ett tv-program sökte vi metod för att skapa ett analysunderlag. För att kunna göra en diskursanalys av ett material med bilder, rörliga såväl som stilla, menar Rose (2007, s. 157) att forskaren först behöver bekanta sig med själva materialet. Eftersom vårt material är ett tv-program valde vi därför att titta på några avsnitt för att få en uppfattning om vilka övergripande teman kring barn som tycks finnas. Därefter såg vi alla avsnitt av julkalendern och förde noggranna anteckningar. Vi förde främst anteckningar utifrån vad som skedde kopplat till våra frågeställningar kring barn i relation till barn och barn i relation till vuxna. För att sammanställa det vi såg i Storm på Lugna gatan (2018) har vi arbetat utifrån Roland Barthes begrepp denotation och konnotation i våra anteckningar. Denotation är det vi ser när vi tittar på en bild eller i detta fall ett tv-program (Storey 1996, s. 87–88). Konnotation innebär en tolkning av det vi ser utifrån den kontext vi finner uttrycket i (a.a.). Att titta på ett tv-program är en selektiv process i vilken vi så att säga “läser” det som en text. Genom att tolka programmet och pendla mellan denotation och konnotation kopplas vi samman med tolkningen av materialet (Storey 1996, s. 19). Att vi lever i dagens Sverige påverkar därmed hur vi tolkar programmet. Om en annan forskare som lever i en annan kontext skulle undersöka samma material som vi skulle denne därmed kunna göra andra tolkningar än våra och därmed få varierat resultat. Eftersom vi är förskollärarstudenter i Sverige blir det dock fortfarande relevant att undersöka de bilder av barn som konstrueras i samtida barnprogram då de påverkar hur vi förstår vad ett barn är och ska vara.

När vi skapat vårt analysunderlag läste vi det flera gånger för att söka teman kring hur bilder av barn konstrueras på olika sätt. I en diskursanalys behöver forskaren arbeta

18

med det som sägs i utsagorna för att se vilka mönster som finns (Winther Jörgensen & Phillips 2003, s. 28). De mönster vi fokuserat på i vårt material rör hur barn framställs i relation till vuxna och andra barn. Utifrån dessa två huvudteman genomförde vi en diskursanalys.

Analysmetod

Den text vi skapat utifrån tv-programmet utgör material för en djupare analys av diskurser kring barn. Ett av våra analysverktyg är kategorier. Börjesson (2003, s. 88) menar att kategorier är styrande och produktiva. De ger oss en möjlighet att se mönster och förstå vår omvärld. Kategorier är inte neutrala utan kan bära med sig olika typer av värderingar (a.a.). Börjesson (2003, s. 88) anger hemlös och boende som två möjliga kategorier vilka står i motsats till varandra. I vårt material undersöker vi kategorierna barn och vuxna. För att ta oss an dessa använder vi oss av diskursanalytiska frågor (Börjesson 2003, s. 91).

För att förstå kategorierna och hur de skapas i relation till varandra är det relevant att fråga hur skillnader och likheter mellan kategorierna skapas.

“När vi ser ett fenomen som någonting har vi redan gjort bruk av vår tolkande förmåga - vi har skapat ett meningsfullt sammanhang som bygger på erfarenhet, språkets tvingande strukturer och som styrs av de diskursiva dominansförhållanden som råder” (Börjesson 2003, s. 89).

Alltså kan vi granska ett fenomen utifrån hur någon uttrycker sig kring det. Detta säger i sin tur något om vilka ramar denna tolkar fenomenet utifrån. Hur en vuxenkaraktär uttrycks i relation till en barnkaraktär kan alltså säga något om de diskursiva ramar som verkar. Genom att analysera kategorier utifrån deras relation och därmed diskursiva dominansförhållanden kan vi säga något om hur de framställs i materialet. Därmed kan vi med denna metod ta oss an frågorna hur barn konstrueras i relation till vuxna och andra barn.

Börjesson (2003, s. 99) menar att forskaren genom att förhålla sig reflexivt i diskursanalysen kan ställa frågor om hur ett fenomen skulle kunna skildras annorlunda, vilka skildringar som inte finns representerade av fenomenet eller händelsen i ett material, samt vad detta kan betyda för diskursens ordning. Detta resonemang kring frågor om

19

passivitet ser vi som användbara även i analysen av de bilder av barn som konstrueras. Eftersom även fiktiva material kan uttrycka diskurser kring barn blir det möjligt att använda frågor om passivitet som verktyg även här. Med detta sätt att ställa frågor till ett material och hur det skildrar något kan vi enligt Börjesson (2003, s. 99) undersöka diskursens produktivitet. En grundläggande fråga under diskursanalysens gång är därför vad barnet konstrueras som? (Börjesson 2003, s. 24). Genom denna fråga kan vi i analysen undersöka vilka bilder av barn som konstrueras. En annan fråga vi ställer till materialet är hur det som befinner sig utanför diskursen behandlas i utsagan (Rose 2007, s. 161). Genom att leta efter hur diskursen hanterar det som säger emot den kan vi få syn på processer som annars kan vara svåra att upptäcka (a.a.). Frågan om hur något skapas som avvikande från en diskurs skulle kunna synliggöra om materialet innehåller fler än en diskurs kring barn. Ett analysverktyg vi använder när vi ser programmen är därför att vi inte enbart ser till vad barnen framställs som utan även hur de inte framställs eller hur exempelvis deras beteenden kan framställas som önskvärda eller icke-önskvärda.

Sammantaget utgår vår analys från kategorierna barn och vuxna. Den bärande frågan i vårt arbete med materialet är vad barn konstrueras som. Genom detta synliggör vi bilder av barn i vårt material vilka kan tillhöra olika diskurser. Valet av metod för att synliggöra bilder av barnet kan motiveras utifrån att diskursanalysen möjliggör att förstå vad som driver vårt sätt att tänka och agera kring barn. Börjesson skriver att diskursanalys är “en konst att fånga det för-givet-tagna” (Börjesson 2003, s. 23). Eftersom vi som blivande förskollärare kommer möta många olika barn är det relevant att förstå hur bilder av barn konstrueras och vad som tas för givet kring barn. Med diskursen som teoretisk utgångspunkt för vår studie och med diskursanalys som analysmetod blir det möjligt att synliggöra mönster i hur diskursen kring barnet styr vad som blir möjligt att säga och inte säga om barn. Genom att granska Storm på Lugna gatan (2018) med hjälp av diskursanalys kan vi synliggöra vad som i detta samtida barnprogram anses vara önskvärda egenskaper hos barn. Diskursanalysen kan också synliggöra vad som inte sägs om barn och därmed kanske också vilka egenskaper som inte framställs som önskvärda.

20

Val av material

Vi har valt att analysera Storm på Lugna gatan. Valet av just detta program utgår ifrån att julkalendern 2018 nådde rekordpublik och sågs av i genomsnitt 750 000 personer per avsnitt (TT, 2018). Den visades i många förskolor och är en av de senaste i raden av uttryck kring barnet. Detta val kan tolkas utifrån Alvehus (2013, s. 67) som ett strategiskt urval. Det strategiska urvalet innebär att forskaren väljer ett material för att undersöka något fenomen eller en fråga som vi på förhand kan ha en uppfattning om som intressant att undersöka (a.a.). Vi har valt att undersöka just detta program, eftersom det nått många och är en del av en slags tradition i Sverige kring julkalendrar vilket garanterar att de bilder av barnet som konstrueras där når bred publik.

Vårt val av material är också möjligt att motivera utifrån vilka material som tidigare undersökts inom fältet för barndomsforskning rörande bilder av barnet. Rose (2007, s. 149) menar att en forskare i sin diskursanalys behöver en “starting point” för att sedan eventuellt utvidga analysen till andra källor och material som är relevanta för studien. Vidare menar Rose att materialet kan vara antingen något som många tidigare undersökt såväl som något som inte undersökts tidigare (a.a.). Eftersom vi funnit studier kring bilder av barn inom såväl läseböcker och utbildningsprogram för förskolan samt dokumentation och reklam vill vi undersöka bilder av barnet så som de konstrueras i en fiktiv framställning kring barn i nutida Sverige. Detta val av material kan motiveras utifrån att diskursanalys kan utgå från i princip alla typer av material eftersom samtliga kan ses som representationer för verklighet (Börjesson 2003, s. 162). Ett material är inte verkligare än ett annat (a.a.). Ett barnprogram kan därmed ses som en utsaga kring barnet likaväl som exempelvis läroplanen. Inom diskursteori ses samtliga utsagor som lika värda att undersöka.

Eftersom vårt material består av fiktiva karaktärer har vi inte något behov av samtyckesblanketter. Däremot har vi varit noggranna att tillskaffa oss materialet på ett korrekt sätt. Vi har ansökt och fått beviljat ett forskarkonto hos Kungliga biblioteket i Stockholm och därigenom fått tillgång till svensk mediedatabas där vi beställt materialet via fjärrlån. Vidare förhåller vi oss till materialet professionellt. Vårt syfte är inte att kritisera enskilda skådespelare eller verket i sig utan att granska det utifrån våra forskningsfrågor. Vi

21

ser julkalendern som en text bland många som rör barn och därmed är den lämplig att granska med fokus på just konstruktionen av barn.

22

Diskursanalys av Storm på Lugna gatan

För att kunna undersöka bilder av barn som konstrueras i Storm på Lugna gatan (2018) utgår vi från två huvudteman. Det första är hur barn konstrueras i relation till vuxna. Vi följer här olika vuxna för att se hur de olika relationerna bidrar till diskurser om barn. Genom att ställa frågor kring hur barnen framställs i relation till de vuxna kan vi synliggöra eventuella gränser mellan kategorierna vuxen och barn vilka i sin tur säger oss något om de diskursiva dominansförhållanden som råder. Det andra temat för vår analys är hur barn konstrueras i relation till andra barn. Vi kommer i detta avsnitt redogöra för hur diskurser om barn synliggörs genom barnens interaktioner med varandra kring beteenden och önskvärda egenskaper för barn. För att synliggöra detta analyserar vi hur två av karaktärerna i kalendern konstrueras på olika sätt för att förmedla bilder av barn. De karaktärer vi fokuserar på är Sylvester och Vilja.

Bilder av barn i relation till vuxna

Storm på Lugna gatan (2018) utspelar sig på en mindre ort i nutida Sverige där vi främst

följer familjen Storm bestående av mamma Sanna, pappa Trond, sonen Leo och dottern Vilja som nyss flyttat till Järnkroken. I Järnkroken finns en tradition att anordna en årlig tävling i julrelaterade aktiviteter som kallas “Julkampen”. I år tycks dock någon inte vilja att den ska bli av då en “julsabotör” försöker förstöra tävlingen på olika sätt bland annat genom att stjäla alla gårdars julpynt. Barnen tar stort ansvar i att försöka få fast denna julsabotör medan de vuxna fokuserar på själva tävlandet. I kalendern möter vi en rad olika familjer som alla tävlar i julkampen. I denna studie har vi främst fokuserat på familjen Storm då de är huvudkaraktärer och därmed får stor del i kalendern. Även familjen Silfverhjelm bestående av mamma Ann-Louise, också kallad Lussan, pappa Sven och sonen Sylvester får betydelse för de bilder av barn som konstrueras och förekommer därmed frekvent i vår analys. Karaktären Eskil, som bor granne med familjen Storm analyseras då denna karaktär också bidrar till konstruktionen av barn på ett för denna analys relevant sätt och undersöks därför.

23

Barn som självständiga individer

En av de konstruktioner av barn som framställs i relation till vuxna framträder i relationen mellan mamma Sanna och barnen. Ett exempel på detta finner vi i ett avsnitt då familjerna samlas för att titta på en film med vad som påstås vara pynttjuven.

Lussan säger att det är ett monster de ska få se på filmen. “Ett monster?” undrar Vilja nyfiket. “Det ska du inte titta på” säger Sanna och döljer Viljas ögon med sin ena hand. Hon ångrar sig dock någon sekund senare, tar bort handen och säger “eller det klarar du nog” (Storm på Lugna gatan 2018, avsnitt 17).

Sanna tycks i detta exempel först agera utifrån att Vilja, som bara är 6 år gammal, kan behöva skyddas från potentiellt skrämmande innehåll i filmen. Att hon snabbt ångrar sig och säger att barnet bör klara av även det som kanske är skrämmande är ett intressant uttryck. Detta uttryck kan förstås utifrån hur normer inom diskurser påverkar oss till att disciplinera oss själva (May 2006, s. 19). Exemplet ovan kan ses som ett uttryck för att Sanna disciplinerar sig själv utifrån föreställningar om vad barn är. Först tycks Sanna ge uttryck för barn som i behov av skydd genom att beskydda Vilja med verbalt och fysiskt handlande. Eftersom hon tycks disciplinera sig själv och låter Vilja klara den potentiellt skrämmande situationen själv i större utsträckning konstrueras en annan bild av barn där de inte är i behov av skydd från vuxna. Genom detta tycks bilden av ett självständigt barn konstrueras. Vilja tycks inte söka skydd hos sin mamma när det otäcka ska visas och när mamman tar bort handen reagerar hon inte som att hon blir rädd vilket kan förstärka bilden av det självständiga barnet. Det konstrueras dels genom mammans sätt att agera, dels genom barnets sätt att möta “faran” utan att visa någon rädsla eller oro.

För att vidare kunna analysera hur barn konstrueras i relation till Sanna vill vi lyfta följande exempel:

Flera vuxna ur grannskapet (varav Sanna är en), Leo och Vilja har samlats för att hålla audition till ett sångnummer i julkampen. De sitter uppradade och tittar på olika bidrag. Barnen säger ingenting och ser efterhand mer och mer uttråkade ut. Vid ett tillfälle reser sig Vilja upp, går över scenen och lämnar lokalen. Detta uppmärksammas inte av någon utan audition fortsätter som tidigare. Efter en kort stund lämnar även Leo lokalen (Storm på Lugna gatan 2018, avsnitt 12).

24

Exemplet ovan visar ett återkommande mönster i hur barnen, utan någons ifrågasättande, tycks kunna komma och gå lite som de vill. Det är möjligt att fråga hur det kommer sig att de vuxna inte tycks intressera sig för var barnen befinner sig eller vad de ska göra. Den passivitet från de vuxna i fråga om oro kring barnens förehavanden som förekommer i exemplet kan analyseras utifrån Börjessons (2003, s. 99) resonemang kring att en diskursanalys kan granska såväl det som representeras som det som inte representeras. Eftersom de vuxna tycks ta avstånd från att lägga sig i barnens angelägenheter tycks ett uttryck om att barn klarar sig bäst själva konstrueras. Sanna uttrycker under kalenderns gång sällan oro över var barnen befinner sig eller vad de gör. I denna passivitet som kopplas till oro och engagemang för barnen konstrueras en skillnad i hur barnen konstrueras i relation till vuxna. Avsaknaden av oro i kombination med att barnen lämnas att komma och gå som de vill i stor utsträckning kan tolkas som att barnen i relation till Sanna konstrueras som självständiga.

Utöver att barnen i fråga om fysisk närvaro inte tycks styras av Sanna förstärks bilden av självständiga barn genom att barnen ofta undviker att söka kontakt med henne om de problem de försöker lösa. Barnen tar sällan initiativ att prata med Sanna om deras utredning trots att hon sägs vara deckarförfattare och kanske skulle kunna bidra med något som löser deras problem. Barnen tycks hellre vilja lösa sina problem själva och konstrueras därmed som att de inte är i behov av hjälp från vuxna. Sannas karaktär är ofta upptagen med att lösa sina egna problem och försöka vinna julkampen utifrån egna motiv. Även denna frånvaro av uttryck kring barnen som behövande i relation till den vuxna kan kopplas till den teoretiska utgångspunkten att diskurser verkar genom olika typer av mekanismer. Diskurser verkar genom att göra vissa uttalanden mer möjliga än andra (Foucault 1993, s. 7). I materialet saknar vi till stor del uttryck som rör barnen i fråga om att söka hjälp från vuxna vilket skulle kunna vara ett sätt på vilken en diskurs om barn verkar för att utestänga vissa sätt att uttrycka vad barn är.

Relationen mellan Sanna och barnen är också möjlig att analysera utifrån begreppet maktrelation. En maktrelation innebär att makt förekommer inom relationer och är produktiv, men den behöver inte innebära att någon utövar förtryck över någon annan (May 2006, s. 83). Genom att betrakta relationen mellan Sanna och barnen som produktiv går det att urskilja en viss förskjutning mellan kategorin barn och kategorin vuxen. Denna

25

förskjutning tycks innebära att barnen tar ansvar för sina egna problem utan att söka vuxnas stöd och skapas genom denna relation som självständiga. Handlingen för vuxna och handlingen för barn tycks pågå parallellt i en stor del av materialet. Barn och vuxna agerar i olika situationer utan något större mått av kommunikation mellan dem. Detta sätt att framställa barn och vuxna generellt i kalendern som två åtskilda grupper förstärker att kategorierna barn och vuxna kan indelas i två kategorier. Vidare tycks maktrelationen mellan Sanna och barnen bidra till bilden av barn som självständiga och ej i behov av vuxnas beskydd. Det finns dock exempel inom kategorin vuxna som tycks ge uttryck för en annan bild genom att interagera med och försöka kommunicera med barnen på ett annat sätt vilket vi nu kommer undersöka.

Barn som kognitivt och socialt kompetenta

En av de karaktärer som interagerar och kommunicerar med barnen i större utsträckning än Sanna är pappa Trond. I ett avsnitt tvingar Trond barnen gå i “Trondskola”. Detta innebär att pappa Trond leker skola med barnen trots att de egentligen vill fortsätta med sin utredning av julsabotören. Följande sker:

“Vem är Pi?” frågar Vilja. “Pi, det är ett tal” säger Trond exalterat och tillägger: “det är ett magiskt tal på sätt och vis. Förr så kunde jag en väldig massa decimaler utantill.” “Visst är det lite coolt?” frågar Trond stolt. “Wow asså, det är så coolt pappa” säger Leo. “Asså kan inte du skriva ner alla decimaler du kan?” Trond ser tveksam ut och säger “nja det vet jag inte, det skulle ju ta typ resten av dagen om jag skulle göra det.” “Aha, så du kan inte?” säger Leo. “Jo, jo, jo, jag kan” säger Trond genast. “Jag kan men det var länge sen så att jag vet inte om jag…” “Men kom igen! det är bara att börja skriva!” säger Leo. Barnen börjar skandera: “Pi! Pi! Pi! Pi!” för att hetsa pappan till att göra det. “Okej kids, if you insist” säger Trond glatt och ger sig (Storm på Lugna gatan 2018, avsnitt 14).

När Trond börjat skriva ner decimaler får barnen möjlighet att fortsätta planera sin utredning. Genom att manipulera Trond till att spendera tiden med att skriva decimaler till Pi kan barnen utan inblandning från den vuxne ägna sig åt det som intresserar dem. Barnen ser i Tronds sätt att uttrycka sig en möjlighet att slå sig fria från den kontroll som “Trondskolan” innebär över deras tid och utnyttjar genast detta. Barnens agerande gentemot Tronds försök till styrning kan också tolkas som ett slags motstånd i den maktrelation som finns mellan barn och vuxen. För Foucault innebär närvaron av makt att motstånd kan

26

uppstå (May 2006, s. 85). Trond tycks försöka utöva makt i ett traditionellt avseende genom att kontrollera vad barnen gör. Den makt som enligt Foucault finns i relationer tycks dock påverka hur Tronds maktutövande faller ut eftersom barnen gör motstånd genom att själva ta kontrollen över vad både Trond och de själva ska göra. Att försöket att styra barnen misslyckas kan tolkas utifrån hur diskurser disciplinerar hur något uttrycks. Barn konstrueras, som vi nämnde i analysen av karaktären Sanna ovan, som självständiga individer vilket kan påverka även hur barn konstrueras i andra relationer till vuxna i materialet. Detta konstruerar ett barn som är inte låter sig kontrolleras och som framstår som mer kompetent än den vuxne.

Även hur barnen och de vuxna på olika sätt hanterar samarbete under kalenderns gång bidrar till hur bilder av barn konstrueras. Under kalenderns gång etableras på olika sätt att barnens samarbete fungerar. Detta görs genom att barnens utredningsmöten flyter på utan konflikter och de kan arbeta vidare för att lösa sina problem. De vuxna tycks däremot ständigt stoppas av sin oförmåga till samarbete. Detta syns exempelvis här:

De vuxna har samlats för att ta ett fotografi som en del av julkampen. De har olika idéer om hur de ska klä sig. Barnen bjuds in att titta på förslagen till utklädnad. “Ni ser ganska roliga ut” säger Leo. Vilja fotograferar med mobilen. De vuxna fortsätter bråka om vilken utklädnad som är bäst. “Ni är sämst på att samarbeta” säger Leo (Storm på Lugna gatan 2018, avsnitt 6).

I detta exempel kan vi dels se hur de vuxna inte lyckas kommunicera och kompromissa vilket behövs för samarbete. Även barnen kommenterar deras oförmåga till samarbete och återgår sedan till sin utredning kring julsabotören. I detta exempel, och vid flera andra tillfällen under kalenderns gång, syns kontrasten mellan det socialt kompetenta, samarbetande barnet gentemot den inkompetenta vuxna som inte kan samarbeta. För Foucault (1993, s. 7) verkar diskurser genom att kontrollera och styra utsagor. Hur kategorierna barn och vuxna förhålls till varandra i utsagor så som den ovan, där barn kommenterar vuxnas oförmåga till samarbete, bidrar till bilden av det kognitivt och socialt kompetenta barnet. Utöver denna bild av barn tycks relationer till andra vuxna bidra ytterligare till att skapa en komplexitet inom kategorin barn.

27

Barn som motståndare mot vuxenauktoritet

Utöver att Sanna och Tronds karaktärer bidrar till konstruktioner av barn som självständiga och kompetenta finns det en annan typ av vuxen som tycks bidra till bilder av barn. Inom kategorin vuxna är det nämligen möjligt att urskilja ett mönster i hur auktoritet i relation till barn uttrycks. Den karaktär som främst agerar på ett auktoritärt sätt är Lussan. Genom att undersöka hur denna relation mellan barn och vuxen uttrycks ska vi nu analysera vilka bilder av barn detta kan skapa. I följande situation ser vi exempel på hur relationen uttryck:

Familjen Storm går på marknad i Folkets hus. Barnen får pengar till att köpa polkagrisar och går över till ståndet. De ska precis köpa varsin polkagris när Lussan tränger undan Leo och Vilja. ”Jag skulle vilja köpa alla dina polkagrisar” säger Lussan till försäljaren. ”Ursäkta, vi var före” säger Leo. Lussan fortsätter med köpet. ”Nähä du lussekatt! Jag heter Vilja och jag var först” tillägger Vilja. ”Ursäkta, men nu hörde inte jag dig där nere” säger Lussan. ”Min lillasyster Vilja vill verkligen ha en strut, skulle vi kanske kunna få en?” frågar Leo. ”Men självklart” börjar Lussan. ”Yes!” säger Vilja. ”inte”, tillägger Lussan. ”Man kan inte bara få saker och ting här i världen.” (Storm på Lugna gatan 2018, avsnitt 2).

I scenen med godiskonflikten ovan kan vi urskilja två olika bilder av barn som tycks konstrueras i relation till varandra. Den första skapas genom de förväntningar som Lussan ger uttryck för kring barn. Foucault (1993, s.7) menar att en mekanism som diskursen verkar genom är förbudet vilket påverkar vilka utsagor som får sägas eller inte och på vilket sätt de accepteras beroende på vem som säger dem. Genom att agera som om det vore naturligt att barn ska backa undan för en vuxen och lyda denne när den säger ifrån kan Lussans sätt att uttala sig och agera ses som ett uttryck för en bild av barn som lydigt och underordnat vuxna. I kombination med att hon fyller rollen som antagonist i kalendern som helhet genom att fuska i tävlingen och bete sig elakt mot andra framställs dock denna bild av barn som fel i förhållande till andra bilder av barn som vi ser konstruktioner av.

Pappa Trond tycks dock också vara en del i konstruktionen av barn som lydiga och underordnade. Konflikten kring Lussan, barnen och godiset fortsätter nämligen såhär:

Barnen står och bråkar med Lussan om att de kommer vinna i julkampen. ”Vi ska vinna över sig skruttkatt!” säger Vilja argt. Trond kommer fram och avbryter barnen och säger ”Nää nu tror jag nog att vi måste lära oss tänka innan vi talar”, säger han. ”Kommer du ihåg att vi har övat på det?” frågar han Vilja. ”Jag ber om

28

ursäkt”, säger han till Lussan. På kvällen samma dag är familjen Storm hemma. ”Ni får faktiskt skylla er själva. Man kan inte hålla på och gå runt och bli arga på folk på det där sättet” säger Trond. ”Så ja, vad ska ni säga nu då?” frågar Trond. ”Förlåt Lussan, Järnkrokens kanske mest inflytelserika person” säger barnen nedslaget i kör. ”Lite fjäskigt kanske, jag tycker det lät som hon förtjänade det” säger Sanna. ”Sanna”, säger Trond. ”Vadå då? Hon stal ju praktiskt taget godis från små barn” säger Sanna. ”Exakt”, säger Leo. (Storm på Lugna gatan 2018, avsnitt 2).

I exemplet tycks Trond ta Lussans sida i konflikten kring godiset och vill att barnen ska säga förlåt fastän de inte tycker de gjorde något fel när de stod upp mot Lussan. Både Sanna och barnen ifrågasätter Tronds försök att styra barnen till att säga förlåt till en vuxen som agerat otrevligt mot barnen. Även denna utsaga kan förstås utifrån Foucaults (1993, s. 7) tankar om att diskurser påverkar vad som blir möjligt att säga. Auktoritära vuxna framställs genom att ifrågasättas som elaka eller löjliga. En möjlig förklaring till detta kan ges utifrån antagandet att flera diskurser existerar parallellt vilket framställs av både Börjesson (2003, s. 22) och Rose (2007, s. 144). De utsagor som rör barn som lydiga och underordnade kan, trots att de inte verkar vara dominerande, tyda på att en annan diskurs existerar parallellt med den där de bilder vi tidigare beskrivit utifrån barn som kompetenta och självständiga tycks ingå.

Sammantaget bidrar Lussans sätt att agera till en bild av barn som lydiga. Dock verkar denna bild inte tillhöra en dominerande diskurs eftersom den ifrågasätts av såväl vuxna som barn. Barnens agerande i relation till Lussan konstruerar i sin tur en bild av barn som olydiga och motståndare mot vuxenauktoritet. Detta sker genom att Vilja och Leo, och i viss mån mamma Sanna, ger uttryck för att barn inte ska lyda vuxna blint utan stå upp för sig själva. Vilja och Leo trotsar Lussan och tycks inte bry sig om de skillnader i klass och generation som Lussan tycks agera utifrån. Tronds sätt att uttala sig tycks styras, åtminstone delvis, av en diskurs där bilden av det lydiga barnet ingår.

Barn som begränsade och i behov av skydd

Utöver spänningen mellan bilden av barn som lydiga och bilden av barn som motståndare mot vuxenauktoritet som skapas i relation till Lussan och i viss mån Trond finns även en andra karaktär som bidrar till hur bilder av barn konstrueras. En byggarbetare som kommit

29

för att granska planerna över Stationshuset tar barnen på bar gärning när de gjort inbrott och leder dem tillbaka till loppmarknaden där samtliga vuxna befinner sig. Följande sker:

“Nu kräver jag en riktigt bra förklaring, för det har jag nämligen inte fått av det här gänget...!” säger byggarbetaren argt när han stövlar in på loppmarknaden med barnen. “Tänk att vi alltid får den frågan! Men ja, de är våra biologiska barn” säger mamma Sanna glatt. “Inte hon [Evin, ett barn i en annan familj] då, utan dom två lite kortare”. “Leo, Vilja, var har ni varit?” frågar pappa Trond myndigt och går fram mot barnen. “Jag sa ju att ni skulle hålla er i närheten” säger pappan och låter redan mer osäker på rösten. “Ja dom har varit inne i Stationshuset”, säger byggarbetaren till pappan. Trond vänder sig mot barnen och säger “jag sa ju att ni inte fick gå dit” och han verkar nästan skämmas nu. “Nej men vi skulle ju bara!” säger Leo och blir avbruten av byggarbetaren som säger “nej men inbrott det är ju allvarliga grejer och dessutom farligt att gå på en obevakad arbetsplats, är ni med? Ni kan skada er!” avslutar byggarbetaren. “Varför gjorde ni så?” frågar Trond förtvivlat. Barnen ser arga ut. “Men varulven!” säger Vilja. “Nej, nej inget mer sådant snack nu” säger Trond. “Nu känner jag att jag måste sätta lite (drar efter andan) gränser här nu, eh inte för att jag vill utan för att jag måste ge er en, eh, bestraffning. Och ni vet vad det är” säger Trond. “Men du behöver inte!” protesterar Leo. “Jo jag måste, nu säger jag skärmförbud, nu sa jag det!” “Men det finns viktiga bevis på den här säger Leo och håller upp sin telefon och är förtvivlad. “Ap-ap-ap” säger Trond “det räcker nu, nu börjar skärmförbudet”. Trond tar telefonen från Leo. “Det är viktigt med gränsdragningar förstår ni”, säger Trond och suckar (Storm på Lugna gatan 2018, avsnitt 9).

I kalendern framstår denna byggarbetare som avvikande i sitt bemötande av barnen eftersom han bryter mot det tidigare mönstret i materialet där vuxna i stor utsträckning inte tycks säga till barn. Foucault (1993, s. 19) menar att kommentarer kring diskurser i sig bidrar till densamma. Det är möjligt att tolka byggarbetarens karaktär som en slags kommentar kring en diskurs om barn där de lämnas att sköta sig själva och därmed också utsätts för fara och saknar beskydd av de vuxna. Delar i hur byggarbetaren uttrycker sig tycks visa ett slags omtanke om barnen då han inte vill att de ska skada sig. Byggarbetaren kan också tolkas som en slags påminnelse om det vuxenansvar som tycks saknas i stora delar av kalendern eftersom barnen, som vi nämnt ovan, får och uttrycker att de vill klara det mesta själva. De vuxna tycks under stor del av kalendern ha avsagt sig sitt ansvar för barnen och ofta utspelar sig scener med barn och vuxna utan att de kommunicerar med varandra. Barnen tycks också stundvis bilda en allians mot det vuxna och en möjlig tolkning av detta är att de därmed skapar motstånd mot det oansvariga. I det exempel vi

30

lyfter ovan med byggarbetaren framträder bilden av barn i behov av vissa begränsningar och ett visst beskydd samtidigt som det kan tolkas som en begränsning av barns vilja till att självständigt utforska Stationshuset som de bröt sig in i.

Scenen som beskrivs ovan kan även förstås utifrån hur Trond hanterar situationen. Som vi tidigare nämnt kan flera diskurser existera parallellt (Rose 2007, s. 144). I exemplet är det möjligt att tolka Tronds sätt att uttrycka sig som att två diskurser förekommer. För det första tycks en syn på barnet som i behov av styrning och gränssättning konstrueras genom Tronds bestraffning av barnens gränsöverskridande beteende. Att bestraffa barnens beteende, i detta fall ett inbrott, kan ses som ett uttryck för en syn på barn som formbara och blivande. De är inte färdiga individer utan kan genom bestraffning formas till goda, önskvärda individer. För det andra uttrycker Trond ett obehag inför att sätta gränser och bestraffa eventuella brott mot dessa. Han säger att han ger skärmförbud “inte för att jag vill men för att jag måste” (Storm på Lugna gatan 2018, avsnitt 9). Detta skulle kunna vara ett uttryck för att det finns en diskurs där bilden av barnet som i behov av begränsning inte ingår. Den diskursen skulle istället kunna omfatta bilden av det självständiga barnet som vi tidigare beskrivit. Trond verkar inte själv tro på bestraffning fungerar eller är bra för barn, men använder sig ändå av det. Utöver att två diskurser kan urskiljas kan exemplet ovan också tolkas som en kommentar kring en diskurs där barn uttrycks som i behov av begränsning. Uttrycket som Trond kan sägas representera tycks kommentera diskursen och därmed ge uttryck för att den existerar, men inte är den dominerande diskursen om barn. Den diskurs som tycks dominerande innebär snarare att det inte längre är möjligt att kräva av barn att lyda regler just för att de är barn. Istället tycks den diskurs som kommenteras även lämna utrymme för en annan diskurs där barn ses som värda någon form av förklaring och kanske även delaktighet i beslut om vilka gränser som gäller för att de ska kunna acceptera dem. Vi kommer nu analysera hur barn i relation till en annan typ av vuxen konstrueras i kalendern.

Barn som jämbördiga vuxna

I vår analys av materialet har vi även funnit tecken på ytterligare en konstruktion av barn i relation till karaktären Eskil. Eskil har under kalenderns gång gått från att vara en mystisk, lite otäck granne till att bli en person barnen känner och bryr sig om. När barnen möter

31

Eskil öga mot öga för första gången har de brutit sig in i hans hus och snokar runt i jakten på julsabotören.

Eskil kommer in i sitt hus och upptäcker barnen. De stirrar på varandra. “Tror du han har sett oss?” viskar Vilja till Leo. “Vad gör ni?” frågar Eskil med ganska lugn röst. “Vi, ehm, ehm…” stammar Leo. “Aa?” undrar Eskil. “Vi är här för att sätta dit dig”, säger Vilja. “Erkänn att du är en skitgammal varulv som vill sabotera julen och har mördat ett lik” fortsätter Vilja bestämt. “Vilja!”, viskar Leo irriterat. “Oroande”, kommenterar Eskil. “Vi har spanat på dig!” erkänner Leo. “Jag har märkt det”, säger Eskil milt. Barnen anklagar Eskil för att vara julsabotören. “Så ni tror jag är en varulv som har styckat ett lik och snor pynt?” säger Eskil. “Exakt!” säger Vilja argt. “Om jag säger att jag kan visa er någonting som förklarar allt, kan ni tänka er titta på det då?” frågar Eskil lugnt. Ett av de äldre barnen rusar in med en slev i handen, redo att attackera Eskil, varpå han lugnt säger “jag undrade just när ni skulle komma.” “Jag höll precis på att visa mästertjuvarna här min varulvsgömma.” (Storm på Lugna gatan 2018, avsnitt 16)

Eskils lugna och inkännande sätt att kommunicera med barnen i exemplet ovan trots att de precis brutit sig in i hans hus kan tolkas som ett uttryck för att Eskil vill kommunicera med barnen på ett sätt som skiljer sig från hur andra vuxna gör. För att ta oss an exemplet använder vi oss återigen av begreppet maktrelation för att förstå hur denna relation skiljer sig från andra relationer mellan barn och vuxna. I kontrast till de relationer vi granskat hittills, där barnen bemöts med bestraffning och tillrättavisningar eller en avsaknad av intresse från de vuxna möter barnen i Eskil en vuxen som lyssnar på dem och som tycks förstå varför de agerat som de gjort. För att förstå hur diskurser verkar kan vi undersöka det som framställs och det som inte framställs (Börjesson 2003, s. 99). I exemplet ovan är det möjligt att se hur Eskil varken avbryter barnens fantasi och lek eller ignorerar den. Han tycks snarare spela med i barnens fantasi och deltar på deras villkor. Eskil lyssnar på barnen och barnen lyssnar på honom. I den scen vi beskriver ovan framställs däremot inte några utsagor som rör att barn behöver bestraffas när de bryter sig in i ett hus, vilket vi såg exempel på tidigare när de bröt sig in i stationshuset. Eftersom vi inte finner några utsagor som rör bestraffning eller begränsning av barn, i kombination med att Eskil uttrycker ett intresse för barnen, tycks en relation mellan barn och vuxen som skiljer sig från den de har till sina föräldrar konstrueras. Den bild av barn som konstrueras blir därmed också annorlunda. Den ömsesidighet som framkommer i kommunikationen mellan Eskil och barnen är en del i hur relationen skapas som mer jämlik än den mellan förälder och barn.

32

Möjligen beror detta på att relationen mellan en förälder och barn ter sig annorlunda än mellan barn och andra vuxna.

Leo och Vilja är på väg hem från stationshuset tillsammans med Eskil. Barnen pratar om att de kommer bli hårt bestraffade av föräldrarna när de kommer hem eftersom de följt med Eskil för att titta på modellen och klockan blivit mycket. Eskil hjälper då barnen komma undan genom att ljuga om att han halkat och ramlat och att barnen hjälpte honom. “Ligger inte ni och sover?” undrar Sanna. Föräldrarna Storm köper historien om att de räddat Eskil och uttrycker stolthet över vad barnen gjort. “Vilka underbara ungar vi har” säger Trond till Sanna. “Inte var de planerade heller” säger Sanna till Trond samtidigt som barnen står bredvid. (Storm på Lugna gatan 2018, avsnitt 16).

Vi tycker oss i exemplet se Eskil, trots att han nyss skapat en relation till barnen, uttrycka en vilja att hjälpa dem. Även i denna scen ser vi en distinktion mellan hur Eskil och föräldrarna framställs i relation till barnen såväl i fråga om hjälpsamhet som kommunikation. För att tolka detta exempel utgår vi ifrån den teoretiska utgångspunkten att flera diskurser kan existera parallellt (Rose 2007, s. 144). Föräldrarnas kommunikation sker över barnens huvud snarare än med barnen. Eskils sätt att kommunicera med barnen tycks ske med dem. I dessa båda sätt att uttrycka sig kring barn tycks spår av två diskurser kunna utskiljas. Den ena innebär att barn är möjliga att kommunicera med och den andra tycks innebära att barn kommuniceras till. Utöver detta skiljs som vi nämnt tidigare ofta barn och vuxna åt och sköter sina egna problem. Barnen rycker in för att hjälpa de vuxna, men sällan tvärtom. I relationen med Eskil tycks ett utbyte ske där han hjälper dem att komma undan bestraffning från föräldrarna när barnen varit ute sent. Barnen i sin tur vill efter att de mött Eskil hjälpa honom att återförenas med sin syster. Dessa båda faktorer i relationen till Eskil tycks konstruera barn som värda att lyssna på som de är snarare än barn som kommuniceras till för att de ska bli något som föräldrarna önskar. Barnen tycks också vara i ett visst behov av hjälp från vuxna vilket gör att de inte alltid förväntas kunna lösa varje problem själva. Sammantaget tycks relationen mellan Eskil och barnen, jämfört andra relationer till vuxna, konstruera bilden av barn som jämbördiga vuxna.

Sammanfattningsvis tycks relationen mellan kategorierna barn och vuxna konstruera flera bilder av barn. I relation till Sanna och Tronds karaktärer tycks barn konstrueras som självständiga och kompetenta. Samtidigt bidrar andra karaktärer inom kategorin vuxna till en bild av barnet som motståndare mot auktoritet vilket i viss mån även