Examensarbete SC163B Malmö Universitet
15 hp Hälsa och samhälle
Socionomprogrammet
Biståndshandläggning inom
äldreomsorgen under covid-19
pandemin
Managing elderly care during the
covid-19 pandemic
Wafaa Mohammad
Mohammad, W. Managing elderly care during the covid-19 pandemic. Degree project in Social Work, 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society. Department of Social Work, 2020.
Abstract
Care manager are using different methods to investigate the needs of the elderly. There is a lot of challenges and opportunities with the work as a care manager during crises. This study has deepened into the process to managing eldery care and illuminates its challenges and opportunities during the covid-19 pandemic. The process to managing elderly care is based on meetings with the individual for investigate the needs of the elderly. The results show that the assessment process of the needs of the elderly has had to go through some challenges. The challenges has been about not being able to carry out physical visits at the meeting with the individual, which has led to difficulties in obtaining information for assessment. Furthermore, there were some challenges for many older people who was
choosing to withdraw their help from various actors in order to minimize the risks of becoming infected of the virus. This entailed difficulties for the care manager to be able to motivate elderly to receive help, in order to meet the needs of the elderly. Despite its challenges, the covid-19 crisis has also brought opportunities to care managers. The Covid-19 pandemic has provided the opportunity to work home with digital tools and to conduct meetings with the indivdiual by telephone, which has leads to effectivity in their work with investigating the needs of the elderly.
Keywords: elderly care manager, managing elderly care, covid-19, pandemic, crisis
Förord
Författaren är tacksam för stöd och handledning under arbetets gång från Finnur Magnusson. Vidare riktas stor tacksamhet till informanterna som valde att vara med i arbetet och möjliggjorde resultaten och analysen.
Innehållsförteckning
1.Inledning 5 1.2 Problemformulering 5 1.3 Syfte 6 1.4 Frågeställningar 7 1.5 Avgränsning 7 1.6 Begreppsförklaring 7 2. Tidigare forskning/Kunskapsläget 8 2.1 Biståndshandläggning 9 2.1.1 Metoder 9 2.1.2 Faktorer 92.1.3 Mötet med brukaren 10
2.2 Socialt arbete under covid-19 pandemin 11
2.2.1 Begräsningar och möjligheter 11
3. Teori 13
3.1 Individens behov i centrum 13
3.1.1 Målrationellt handlande 13 3.1.2 Behovsteori 14 3.1.3 Kommunikationsteori 15 3.2 Krisberedskap 16 4. Metod 18 4.1 Kvalitativ metod 18 4.1.1 Urval 19 4.1.2 Bearbetning av material 19 4.2 Förförståelse 20 4.3 Forskningsetiska övervägande 20
5. Resultat och analys 22
5.1 Mötet med brukaren 22
5.1.1 Förändringar under covid-19 pandemin 24
5.2 Bedömningsprocessen 25
5.2.1 Metoder 25
5.2.2 Faktorer 27
5.2.3 Förändringar under covid-19 pandemin 28
5.3 Begränsningar och möjligheter med covid-19 29
5.3.1 Begräsningar 29
5.3.2 Möjligheter 30
6. Diskussion 32
Referenslista 35
1.Inledning
I Sverige är det kommunernas ansvar att verka för att äldre människor ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande enligt Socialtjänstlagens (2001:453) värdegrund. Socialnämnden ska verka för att äldre människor ska få möjlighet till att leva och bo självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och
meningsfull tillvaro i gemenskap med andra enligt 5 kap §4 Socialtjänstlagen (SoL). Äldreomsorgen regleras främst av SoL där socialnämnden tillgodoser brukarens behov utifrån olika kommunala insatser i enlighet med 4 kap. §1 SoL. I praktiken innefattar kommunal äldreomsorg bland annat hemtjänst,
dagverksamhet, korttidsboende, särskilt boende, ledsagarservice, kontaktperson, god man samt anhörigstöd (Socialstyrelsen 2020a).
I kommunen är det biståndshandläggaren som är den person som har hand om olika ärenden kring äldreomsorgen. Biståndshandläggaren har i uppdrag av
socialnämnden i kommunen att tillgodose äldre människors behov. Det innebär att det är biståndshandläggaren som tar emot en ansökan och utreder äldres behov av hjälp i vardagen med hjälp utav olika insatser. Det är dock inte
biståndshandläggaren som utför olika insatserna som den enskilde har blivit beviljad av kommunen, utan skickar iväg sitt beslut och beställning till olika utförargrupper som verkställer insatserna. Biståndshandläggarna behöver
informera medborgarna om kommunens hjälpinsatser, ta emot ansökan och utreda behov samt ta beslut om vilket stöd som den enskilde blir beviljad. Det är även biståndshandläggarens uppgift att se till att dem olika insatserna blir verkställda samt följa upp hur stödet fungerar (Seniorval 2017).
Biståndshandläggaren bedömer om den enskilde är berättigad bistånd enligt 4 kap. §1 SoL samt omprövar beslutet vid förändringar hos den enskilde. Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt, har rätt till bistånd enligt 4 kap. §1 SoL. Biståndet ska tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå och utformas så att det stärker hans eller hennes möjlighet till att leva ett självständigt liv. Vidare har socialnämnden ansvar över att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande utifrån värdegrunden för
äldreomsorgen i enlighet med 5 kapitlet §4 SoL. Socialnämnden ska enligt samma paragraf även verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo
självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra.
Vid bedömningen ska dem fysiska, psykiska och social förutsättningarna beaktas i varje enskilt fall. Bedömningen och resonemangen kring besluten ska vara
begripliga för allmänheten och den enskilde personen för att kunna ta del av beslutet och motiveringen (Framtid 2018). Utredningen kan ske genom ett telefonsamtal eller via ett fysiskt möte. Det fysiska mötet kan antingen vara hemma hos den enskilde eller på sjukhuset tillsammans med sjukhuspersonal, om det blir aktuellt att få hjälp via kommunen efter sjukhusvistelse. Under
utredningen kan den enskilde även inkomma med ytterligare material till biståndshandläggaren som exempelvis ett läkarintyg som understryker den enskildes hälsotillstånd (Seniorval 2017).
1.2 Problemformulering
Allvarliga händelser kan innebära en kris för olika verksamheter. Krissituationer behöver hanteras i varje enskild verksamhet för att bibehålla en kontinuitet.
Krisberedskap är en viktig strategi i olika verksamhetsområden som bidrar till en förmåga att förebygga, motstå och hantera krissituationer genom olika åtgärder och strukturer som skapas före, under och efter en kris. En kris innebär allvarliga händelser i form av naturhändelser, olyckor, infrastruktur och försörjningssystem, antagonistiska hot och sociala risker samt sjukdomar som allvarlig smitta och pandemier (Cuadra 2018).
I slutet av 2019 bekräftades ett nytt influensavirus som tillhör coronavirusfamiljen och fått namnet Covid-19. Covid-19 är en sjukdom orsakad av det nya viruset SARS-CoV-2. Viruset identifierades i staden Wuhan i Kina och tros
ursprungligen ha skett till människa från ett djur på en marknad som därefter orsakat smittspridningen (Folkhälsomyndigheten 2020a). Viruset orsakar en del symtom som hosta, feber, andningsbesvär, halsont, huvudvärk, illamående eller muskel- och ledvärk. Det uppskattas att 0,5-1 procent av de drabbade avlider. Det förekommer ett tydligt samband mellan hög ålder och ökad dödlighet. Ju äldre man är vid smittan, desto högre är risken av att man avlider. Riskgrupperna visar att det är äldre och personer med underliggande sjukdom som har störst risk att bli allvarligt sjuka. Den 11 mars 2020 klassificerades den nya smittspridningen som en pandemi över världen på grund av dess spridning och orsak till allvarlig sjuklighet (Folkhälsomyndigheten 2020b).
Smittspridningen sker genom droppsmitta och förekommer främst vid nära kontakter mellan personer. När en person som insjuknar av Covid-19 nyser, hostar, talar eller andas sprids små droppar till omgivningen som utgör en smitta. Smittan kan även uppkomma om man rör med orena händer i ögon eller på slemhinnor i näsa och mun. Covid-19 kan även spridas genom kontakt med förorenade ytor eller föremål. Man kan förhindra smittan genom att hålla avstånd från andra människor i offentliga miljöer, tvätta händerna ofta med tvål och vatten samt hosta och nysa i armvecket (Folkhälsomyndigheten 2020c)
Pandemin under våren 2020 orsakade en hel del omständigheter och konsekvenser i samhället, inte minst inom äldreomsorgen. Covid-19 pandemin har inneburit många förändringar i vardagen bland människor och särskilt för personer över 70 år. Äldre människor ansåg vara en riskgrupp för att bli svårt drabbade av Covid-19. I mars 2020 infördes rekommendationer om att personer 70 år och äldre ska begränsa sina sociala kontakter och undvika platser där många samlas på grund av att minska risken till att bli smittad av viruset. Det uppstod nya riktlinjer och rutiner i kommunen för att hantera pandemin inom äldreomsorgen.
Biståndshandläggningen inom kommunen fick genomgå en del förändringar i sitt arbete för att kunna utreda och fatta beslut om målgruppens behov på grund av dem rådande omständigheterna (Folkhälsomyndigheten 2020d).
1.3 Syfte
Studiens utgångspunkt är att undersöka hur biståndshandläggare inom
äldreomsorgen arbetar för att bedöma äldres behov om bistånd. Det innebär att uppsatsen kommer att inrikta sig på hur arbetet är som biståndshandläggare att utreda äldres behov, samt hur Covid-19 pandemin påverkat arbetet gällande arbetsformer och bedömning av att tillgodose äldres behov. Vidare syftar studien på att se över möjligheter och begränsningar inom arbetet som Covid-19
1.4 Frågeställningar
Hur går biståndsbedömningen till för att utreda äldres behov?
Vilka möjligheter och begränsningar har Covid-19 pandemin påverkat biståndshandläggarnas arbete?
1.5 Avgränsning
Studien är avgränsad till att undersöka hur biståndshandläggare inom
äldreomsorgen arbetar för att bedöma äldres behov om bistånd. Det innebär att uppsatsen kommer att inrikta sig på hur arbetet är som biståndshandläggare att utreda äldres behov, samt hur Covid-19 pandemin har förändrat och påverkat arbetet gällande arbetsformer och bedömning av att tillgodose äldres behov. 1.6 Begreppsförklaring
Covid-19 pandemin används i uppsatsen utifrån världshälsoorganisationens (WHO) definition. WHO deklarerade Covid-19 som en pandemi under våren 2020. En pandemi innebär en omfattande spridning som kommer att påverka stora delar av vårt samhälle (Folkhälsomyndigheten 2020a).
Vårdgivare används och syftar till en juridisk person som yrkesmässigt bedriver hälso- och sjukvård (Socialstyrelsen 2020b)
Äldre används i uppsatsen och innefattar personer som är 65 år och över, enligt WHOs definition av äldre (Socialstyrelsen 2020c)
Ordet brukare används i uppsatsen och är definition av en person som får, eller som är föremål för en utredning om individuellt behovsprövande insatser.
Den enskilde används i uppsatsen och syftar till en fysisk och juridisk person som kommer i kontakt med myndigheten.
Vårdtagare används i uppsatsen och innefattar en person som tar emot vård av andra personer.
2.Tidigare forskning/Kunskapsläge
Uppsatsens vetenskapliga artiklar har kommit fram enligt nedanstående sökning. Det framkom fem intressanta vetenskapliga artiklar som kunde relateras till arbetets frågeställningar. Ställningstagandet i sökningarna syftar till att begränsa innehållet till relevanta artiklar inom studien. Den första sökningen syftade till att få fram artiklar som handlar om biståndshandläggarnas handläggningsprocess och vilka faktorer som är avgörande för en bedömning vid utredning av äldres behov. Sökningen begränsades med årtal samt peer review med syfte att få fram dem senaste forskningsbaserade artiklar inom området. Den andra sökningen var syftet att få fram vetenskapliga artiklar inom sociala arbete som inriktar sig på Covid-19 pandemin. Covid-19 är för närvarande en nytillkommen situation i samhället, vilket innebär en begränsad tillgänglighet av vetenskapliga artiklar om
handläggningsprocessen under Covid-19 pandemin. Med anledning av detta har valet av artiklar handlat om det sociala arbetet under covid-19 pandemin för att sedan relatera detta till frågeställningen. Vid andra sökningen uppkom det artiklar med några irrelevanta ämnen, därav begränsades sökningen med att inkludera ord som crisis och covid-19 med syfte att begränsa sökningen till det sökande ämnet.
Datum Databas Sökord Begränsning Träff Valda
artiklar 201111 Sociological
Abstracts
Managing elderly care OR care manager OR old age manager AND Social work* Peer review Årtal: 2010-2020 Ämnesrubrik SU (första stycket) Anywhere (andra stycket) 100 3 201119 Sociological Abstracts
managing eldery care OR managing eldery care in crisis OR care manager OR old age manager OR Social work* AND Pandemic OR crisis Peer review Årtal: 2010-2020 Nyckel ord (första stycket) Dokumenttitel (andra stycket) Abstract (tredje stycket) Subject (inkludering): - Crisis 73 2
2.1 Biståndshandläggning
Arbetet som biståndshandläggare påverkar äldre människors livsvillkor på grund av att de bedömer brukarens behov och beviljar hjälpinsatser för att tillgodose behoven. Kunskapsläget kommer inledningsvis presentera vilka metoder som används vid biståndshandläggningen och därefter presentera faktorer för biståndsbedömning samt information om mötet med brukaren.
2.1.1 Metoder
Peckham, Williams och Neysmith (2014) undersöker i sin artikel om
biståndshandläggarnas bedömning samt resursfördelning inom äldreomsorgen i Ontario, Kanada. Författarna i studien intervjuade biståndshandläggarna för en förståelse av resursfördelningen. Biståndshandläggarna som intervjuades hade använt sig utav två olika metoder vid bedömningen av bistånd. Metoden Balance of care (BoC) är en modell som syftar till att ge vägledning om vilken insatsen som krävs för att den enskilde ska få möjlighet att leva ett självständigt liv. Författarna använde sig utav ett bedömningsinstrument vid namnet Resident Assessment Instrument (RAI). RAI utgick utifrån fyra kategorier som den enskilde hade svårigheter med. Det första innefattade den enskildes kognitiva förmåga, vilket innebär minnesförmåga, kognitiva färdigheter samt
kommunikation. Den andra kategorin utgick efter aktiviteter i det dagliga livet (ADL) som att äta, ta hand om den personliga hygienen, sköta toalettbehov samt förflyttningsförmåga. Den tredje handlade om instrumental verksamhet i det dagliga livet (IADL). IADL handlar om brukarens förmåga att bereda måltider, hantera medicinering samt hushållssysslor. Den fjärde kategorin handlade om brukarens sociala närverk som delaktiga anhöriga och vänner.
Söderberg, Ståhl och Emilsson (2015) undersöker i sin studie om
handläggningsprocessen vid mötet med brukaren i det svenska samhället. Undersökningen riktar sig på brukare som ansöker om särskilt boende, vilket innebär ett permanent boende för äldre som tillgodoser deras omfattande hjälpbehov. Metoden som används för att utreda den enskildes behov i det
svenska samhället handlar om det bästa för äldre människor och utgår från att man ska ha individens behov i centrum. Biståndshandläggarna ska ha som mål att tillgodose brukarens behov genom att de främst ska uppleva ett självbestämmande samt ha ett värdigt liv. Resultaten visar på att trots indikationen på att man ska fokusera på individens behov, finns det även andra faktorer som är avgörande i biståndsbedömningen.
2.1.2 Faktorer
Peckham, Williams och Neysmith (2014) kom fram till tre kategorier som hade betydelse i biståndsbedömningen för de äldre. Vårdenheten var en faktor som var avgörande av vilket bistånd den enskilde skulle få. Vårdenheten handlar om helhetsbilden av den enskilde. Biståndshandläggarna som intervjuades var enade om att informella vårdgivare spelade en viktig roll för brukaren. Informella vårdgivare kan innebära en delaktig anhörig som vuxna barn eller vänner. Biståndshandläggarna ansåg att möjligheten för äldre personer att åldras
framgångsrikt inte enbart hade betydelse för deras individuella behov, utan här var relationsförhållanden avgörande i bedömningen. Informanten i studien noterar att biståndsbedömningen handlar om att ta hänsyn till brukarens behov samt
Balansen mellan informell vård och formell vård var ett annat tema som hade betydelse i biståndsbedömningen. Studien visar på att två brukare som uppgav ha samma behov utifrån nedsatt kognitiv förmåga, ADL, IADL samt det sociala nätverket, hade två olika biståndsbeslut. Det visade sig att brukaren som hade informell vård från en make eller maka som bor i hemmet, hade mindre behov av biståndsinsatser. En vårdgivare i hemmet ses som en tillgång för den enskilde att uppfylla livsviktiga behov för brukaren som bland annat innefattar det
känslomässiga stödet (Peckham, Williams & Neysmith 2014). Gemensam faktor för brukare som ansökte om ett särskilt boende upplevde otrygghet i hemmet, var missnöjda med hemtjänstinsatser samt såg sig själva som en börda för sina familjemedlemmar. Biståndshandläggarna som intervjuades i undersökningen berättar att yttre faktorer även spelar roll i deras bedömning om bistånd. Yttre faktorer kunde handla om ekonomi, det sociala nätverket samt vilket stöd de fick från sina familjemedlemmar (Söderberg, Ståhl & Emilsson 2015).
Mångfald var det tredje ämnet som visade sig vara en avgörande faktor för hur biståndsbedömningen skulle se ut. Biståndshandläggarna som intervjuades menade på att det förekommer ett tydligt samband med dem kulturella traditionerna om att familjen bör ta hand om sina äldre familjemedlemmar. Brukare som inte hade en traditionell kultur var mer benägna till att isolera sig från familjen och upplevde ensamhet. Brukare som kom från en traditionell kultur hade större tendens att tacka nej till biståndsinsatser på grund av kravet att
familjen ska ta hand om dem äldre. Anhöriga kände sig även skyldiga till att hjälpa de äldre familjemedlemmarna, vilket även förväntades från dem äldre. Det förekommer även en större tendens för anhöriga med kulturella traditioner att bli mer utmattade. De blir utmattade i form av att de ger personligt stöd för sina äldre familjemedlemmar, samt upplever skyldighet till att utföra insatserna och skuld om de inte skulle vara behjälpliga (Peckham, Williams & Neysmith 2014). 2.1.3 Mötet med brukaren
De fysiska mötena med brukaren anses vara en förutsättning för att inhämta information och utreda brukarens behov. Mötet kan äga rum i olika miljöer bland annat i brukaren egna boende samt på sjukhuset. Ett vårdplaneringsmöte äger rum i sjukhuset och syftar till att planera insatser för brukaren i samband med
hemgång. Mötet kan även äga rum i den enskildes hem, vilket bidrar till en helhetsbedömning i ärendet (Peckham, Williams & Neysmith 2014). Olaison (2017) undersöker i sin studie om handläggningsprocessen vid mötet med brukaren i det svenska samhället. Det framkommer att 13 av 16 möten innehöll önskemål från brukaren som senare omförhandlades med biståndshandläggaren. Det innebär att arbetet som biståndshandläggare kan innebära en typ av
förhandling med brukaren om vilken insats som är bäst för den enskilde.
Resultaten visar på att biståndshandläggarna behöver förhandla med brukaren om vilka bistånd dem är berättigade till utifrån dem riktlinjer och krav som man behöver följa på arbetsplatsen. Brukare kan uppleva ibland som att dem själva inte får bestämma vilka insatser dem behöver för att få sina behov tillgodosedda (Olaison 2017). Det är viktigt att betona verksamhetens riktlinjer och krav inte ska tolkas som en kritik för biståndsbedömningen. Det ger därmed ingen begräsning till resurser, utan utgör snarare en vägledning till enskilde biståndshandläggare att fatta rätt beslut (Peckham, Williams & Neysmith 2014).
Biståndshandläggaren bär med sig erfarenheter och kompetens om vilka resurser som finns att tilldelas den enskilde. I Söderberg, Ståhl och Emilsson (2015) studie berättar biståndshandläggarna hur de många gånger behöver vara konstruktiva med att ge information till brukaren om vilka hjälpinsatser som kan beviljas den enskilde. Vid ansökan om ett särskilt boende är det viktigt med att få in brukarens förväntningar av ett särskilt boende, och därefter förklara om det inte
överensstämmer med verkligheten. Brukarna upplevs många gånger ha en uppfattning av en social samvaro i ett äldreboende, där behöver
biståndshandläggaren förklara att det kan skilja sig åt och kan ibland även förvärras för brukaren.
2.2 Socialt arbete under covid-19 pandemin
Covid-19 pandemin har påverkat och orsakat en del förändringar inom det sociala arbetet. Folkhälsomyndigheten har ett nationellt ansvar inom folkhälsofrågor i Sverige och har till uppgift att främja en god och jämlik hälsa samt förebygga sjukdomar och smittorisker. Folkhälsomyndigheten har under covid-19 pandemin rekommenderat allmänheten att undvika all fysisk kontakt med andra personer än de som man bor tillsammans med. Det har även varit rekommendationer på att avstå från att delta vid möten, konserter, föreställningar, matcher och tävlingar. Verksamheten och arbetsgivare bör vidta åtgärder för att kunna uppfylla dem allmänna råden. Arbetsgivare bör även ge möjlighet för personal att arbeta hemifrån, utöka förutsättningar till arbete hemifrån samt skjuta upp tjänsteresor, konferenser och andra fysiska möten (Folkhälsomyndigheten 2020e). Dem allmänna råden leder till att verksamheten får vidta åtgärder och ändra arbetssätt för att minska smittspridningen. Nedan beskrivs vilka möjligheter och
begräsningar som uppstått i det sociala arbetet under pandemin som bland annat biståndshandläggare fått genomgå för att minska smittspridningen.
2.2.1 Begränsningar och möjligheter
Biståndshandläggare har fått uppleva en del förändringar i sitt arbete som bland annat innefattar avstå från all fysisk kontakt med andra personer. Det innebär att dem fysiska besöken vid mötet med brukaren i största möjliga mån ska undvikas. På samma sätt har studenter som studerar socialt arbete fått genomgå förändringar i sin studiegång. Praktikperioden ska ha till syfte att främja och utveckla
studenternas sociala färdigheter i olika utbildningar inom det sociala arbetet. Under covid-19 pandemin har studenter varit tvungna att begränsa sina
möjligheter med fysisk kontakt i mötet med andra människor. Studien gjord av Morley och Clarke (2020) presenterar en rad begräsningar som olika studenter fick genomgå i sin praktikperiod. Många studenter vittnar om att dem har fått använda sig utav digitala verktyg för att hindra fysisk kontakt med andra människor. Flertals studenter vittnar om att de har upplevt en positiv förändring med dem digitala verktygen, bland annat har det väckt ett studentintresse som inte fanns tidigare. Studenterna uppger att det är roligare att studera hemifrån på grund av att man kan bli mer involverad i det aktuella ämnet och har större fokus på studierna än om man hade varit på skolan. Vidare berättar studenter och lärare att man har uppmärksammat elevernas sociala utveckling och färdigheter som man först inte trodde skulle utvecklas på samma sätt.
I det sociala arbetet arbetar man med andra människor, vilket utgör att man hamnar i fysisk kontakt både med sina kollegor och med brukare. Det
förekommer antagande på att ett effektivt socialt arbete är möjligt genom fysisk kontakt, och att dem digitala verktygen omöjligt ska kunna ersätta dem fysiska
möten. Csoba och Diebel (2020) undersöker i sitt arbete olika utmaningar,
möjligheter samt risker med att använda digitala verktyg. Lärare har noterat att det uppstår en effektiv tidshantering där den begränsade tiden med eleverna medför en större kommunikation med elever än vid fysisk kontakt. Lärare och elever utgör sig vara mer fokuserade och effektiva vid arbete online. Studien presenterar även möjligheten med digitala verktyg för socialarbetare vid kontakt med brukare. Det framkommer att den begränsade möjligheten till fysisk kontakt, har
underlättat kontakten med brukare. Det är enklare att upprätthålla kontakt med sina brukare och bilda en ömsesidig relation, vilket bidrar till ett effektivt arbete inom det sociala arbetet.
Det förekommer däremot risker med att använda sig utav digitala verktyg. Författarna i studien medger att det uppstår en större självständighet för
socialarbetaren i sitt arbete samt en ökad initiativförmåga, vilket innebär större risk att arbeta utanför organisationens regelverk. Det förekommer även etiska problem vid online-arbete, bland annat inom sekretess aspekten. Vid
kommunikation med brukare online finns det risk att sekretessen kan kränkas på grund av en gränslös onlinekommunikation. Det är viktigt att vara tillgänglig endast på arbetstider och inte utanför arbetstider för att förhindra att brukaren tar kontakt vid ledig tid. Kvalitén på det tekniska i dem digitala verktygen kan även medföra konsekvenser i form av hackningar och dålig täckning som orsakar störningar i dem digitala verktygen vid kommunikationen (Csoba & Diebel 2020). Sammanfattningsvis visar den vetenskapliga forskningen att biståndshandläggarna använder olika tillvägagångssätt för att utreda äldres behov. Metoderna som används kan ses som en vägledning för biståndshandläggarna att ge lämpligaste formen av insats för att tillgodose den enskildes behov. Metoder medför olika faktorer som är avgörande på hur insatserna kommer att utforma sig. Vidare är mötet med brukaren ett tillvägagångsätt för att kunna tillämpa metoderna under mötet. Det innebär att mötet med brukaren utgör en viktig funktion för att insamla information om den enskildes behov utifrån metoderna som använd för att kunna utreda äldres behov. Dem fysiska mötena har enligt den vetenskapliga
forskningen blivit ett hinder under covid-19 pandemin. Digitala verktyg har gett möjligheter inom det sociala arbetet bland studenter. Relaterat till undvikandet av fysisk kontakt har biståndshandläggare fått genomföra mötet med brukaren utifrån andra former som vi kommer titta närmare på framöver.
3. Teori
Teoridelen i arbetet kommer att presentera det systematiska, och behovsinriktade arbetssättet ”Individens behov i centrum”. Arbetssättet kommer att presenteras tillsammans med teorier inom målrationellt handlade, behovsteori samt
kommunikationsteorier. Vidare presenteras olika händelseförlopp vid en kris samt krisberedskap inom äldreomsorgen.
3.1 Individens behov i centrum
Socialstyrelsen har utvecklat en vägledning som nämns Individens behov i centrum (IBIC) till ansvariga verksamhetsområden inom äldreomsorg samt funktionshinder. IBIC är ett behovsinriktat och systematiskt arbetssätt som omfattar personer som är i behov av insatser i sin dagliga livsföring utifrån Socialtjänstlagen samt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Syftet med IBIC är att det ska vara stöd för biståndshandläggaren att identifiera och beskriva individens behov, resurser, mål och resultat. Metoden ska utgå från ett behovsinriktat arbetssätt där individens behov ska styra vilka insatser som kan erbjudas den enskilde (Socialstyrelsen 2016).
Biståndshandläggare som utövar IBIC i sin arbetsplats använder internationella klassifikationer (ICF) av funktionstillstånd, funktionshinder samt hälsa som utgår utifrån WHO:s definition. Klassifikationerna bidrar till en ökad rättssäkerhet samt entydig terminologi. Det innefattar en likvärdig hantering av ansökan samt tydlig handläggning som underlättar förståelsen till andra verksamheter och personer. Biståndshandläggare som utövar IBIC utgår från socialtjänstens processmodell som beskriver individens process vid behovsprövning. Processmodellen innehåller sex steg vid behovsprövningen. Sex stegen är aktualisera, utreda, beslut, utforma uppdrag, genomföra uppdrag samt följa upp. Vid utredning används
modellen, som innefattar olika komponenter för att beskriva hälsa (bilaga 3). ICF-modellen är en övergripande helhetsbild av individen och anger flera perspektiv för att utreda individens behov. Modellen bidrar till att inte enbart se individen som patient eller brukare, utan snarare som en samhällsmedborgare. ICF-modellen tankesätt utgår från att fokusera på brukarens delaktighet och det som fungerar i vardagen, och inte enbart fokusera på det som inte fungerar. Modeller hjälper biståndshandläggarna vid behovsprövningen samt ger en klarare och bättre helhetsbild om brukaren behov (Socialstyrelsen 2016). Biståndshandläggare använder olika tillvägagångsätt vid utredning av äldres behov. Utredningen om äldres behov ska främst utgå utifrån ett målrationellt handlande.
3.1.1 Målrationellt handlande
Biståndshandläggaren bör ha ett målrationellt handlande vid utförandet av IBIC. Ett målrationellt handlade innebär att biståndshandläggaren fokuserar på vilka mål som brukaren vill uppnå och handlägger ärendet utifrån målen. Genom att arbeta med en målformulering kan biståndshandläggaren uppfylla flera funktioner inom IBIC. Målformuleringen bidrar till att den ger tydlighet på vad individen vill uppnå, ger förslag på insatser som den enskilde kan behöva samt på metoder som kan användas vid genomförandet (Socialstyrelsen 2016). Målinriktad
handläggning utgår utifrån socialtjänstlagen, där lagen präglas utav ett
målrationellt tänkande. Förståelse av det målrationella tänkandet har inspiration från Max Webers teori om det rationella sociala handlandet. Max Weber skiljer två olika typer av rationella handlande, det målrationella samt det värderationella (Lindelöf & Rönnbäck 2004). Weber menar på att handla målrationellt innebär att
man väljer insatser som på ett ändamålsenligt sätt kan möjliggöra att brukarens mål uppfylls. Biståndshandläggare som handlar målrationellt vägleds av individens mål, förutsättningar och biverkningar som ger möjligheter för olika handlingsalternativ av insatser. Ett värderationellt handlande beskrivs enligt Weber som ett agerande efter sin övertygelse, utan att se över dess konsekvenser. Det värderationella handlandet är baserat på övertygelser och grundläggande värderingar (Psykologiguiden 2017). Biståndshandläggare utövar det
målrationella handlandet på grund av att beslut styrs av mål, förutsättningar samt biverknings hos den enskilde. Weber menar på att det målrationella handlandet sker genom att biståndshandläggaren anpassar sitt beslut med hänsyn till att nå det uppsatta målet. Vid ett målrationellt tänkande blir smidigare för
biståndshandläggaren att kartlägga brukarens behov (Lindelöf & Rönnbäck 2004). 3.1.2 Behovsteori
Biståndshandläggaren utreder äldres behov och ska ta hänsyn till det sociala, psykologiska och fysiologiska behoven vid sin bedömning. Psykologen Abraham Maslows teori om individens behovstrappa visar olika nivåer av behov som behöver tillgodoses för varje individ. Maslow beskriver sambandet mellan olika behov och menar på att dem grundläggande behoven, som är längst ner i trappan, först behöver tillgodoses innan man kan tillfredsställa mer avancerade behov som förekommer upp i trappan. Maslows behovstrappa består utav dem fysiologiska basbehoven, tryggheten, gemenskapen, självaktning samt självförverkligande (Westlund 2001). Dem fysiologiska behoven utgår från att uppfylla basbehoven som att få mat, vatten, sömn samt ha en god rörelseförmåga. Maslow menar på att basbehoven först behöver bli tillgodosedda innan tryggheten kan tillfredsställas. Tryggheten innebär ett behov av anpassat boende, en stabil vardag, rutiner samt uppleva en trygghetskänsla där ångest och rädsla inte är inräknat. Maslow förklarar därefter att först när individen känner sig trygg kan det bli aktuellt med att söka gemenskap med andra människor som vänner, barn och en partner. Det fjärde steget i Maslows behovstrappa handlar om individens självaktning där behovet av uppskattning tillgodoses där man byggt upp ett bra självförtroende och har en god självrespekt. Det femte steget i Maslows behovstrappa är
självförverkligande och handlar om att individen har förmåga at utnyttja alla sina resurser och potentialer att förverkliga sina mål (Lätt att lära 2016).
Individens behov i centrum utgår från att biståndshandläggaren behöver fånga och tillgodose olika behov och mål som trygghet, gemenskap och meningsfullhet. I 5 kap §4 Socialtjänstlagen uttrycks det att socialnämnden ska verka för att äldre människor ska leva och bo självständigt under trygga förhållanden samt ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. Målsättningen är att individens behov ska bli uppfyllda med en upplevelse av delaktighet,
självbestämmande samt trygghet. Maslow beskriver att individens basbehov först behöver tillgodoses, vilket kan innebära olika insatser inom äldreomsorg, innan avancerade behov av trygghet, gemenskap och självständighet kan uppfyllas enligt Socialtjänstlagens mål samt Maslows andra och tredje steg i behovstrappan (Socialstyrelsen 2016).
Individens behov i centrum utgår från den atomiska behovsmodellen, vilket innebär att människan ses som en uppsättning av behov som kan vara oberoende av varandra. Individens behov relateras till olika livsområden som
underlättar utredningen för biståndshandläggaren i form av att varje del kan bedömas enskilt och sedan summeras. Biståndshandläggare kan även se dem elva livsområden utifrån ett holistiskt synsätt. Holistiskt synsätt innebär att varje behov är en del av helheten, vilket utgör att dem är relaterade till varandra (Dunér 2020). Det är viktigt med en helhetsbild av brukaren för att möjliggöra ett beslut om lämpliga insatser för den enskilde. Mötet med brukaren utgör en förmåga för biståndshandläggaren att få en helhetsbild av individens situation som därmed underlätta utredningen av den enskildes behov. Det används olika
tillvägagångssätt för biståndshandläggaren att utreda äldres behov.
Biståndshandläggarens främsta utgångpunkt för att utreda behoven är genom ett fysiskt möte. Dem fysiska möten kan förekomma i individens hem samt på sjukhuset vid en vårdplanering. Arbetssättet med hembesök samt vårdplanering innefattar olika arbetsmetoder vid att utreda äldres behov av stöd och hjälp i form av samtal, observation och analyser (Dunér 2020).
3.1.3 Kommunikationsteori
Biståndshandläggning sätter stor vikt vid det fysiska mötet med brukaren. Kommunikationen är grunden i det fysiska mötet och innefattar olika
arbetsmetoder som samtal, observation samt analyser. Kommunikation bidrar till att biståndshandläggaren skapar en förståelse för brukaren vid mötet. Det uppstår fyra faser vid kommunikationen med brukaren. Den första är den sociala fasen, som handlar om att parterna försöker etablera kontakt och tillit.
Biståndshandläggaren brukar här inleda mötet med en sammanhangsmarkering och berätta om mötets syfte. Den andra fasen handlar om problemutredningen, här försöker biståndshandläggaren systematiskt ta reda på individens problem, behov och förväntningar. Den tredje fasen handlar om lösningsförsöket, vilket innebär biståndshandläggarens förmåga att ta reda på hur individen har försökt lösa situationen. Biståndshandläggaren får även in större kunskap om själva
situationen samt ser över vilka resurser som individen har haft. Den fjärde fasen är bedömning och avtalsetablering som handlar om biståndshandläggarens
uppfattning om individens behov. Vid fjärde fasen gör biståndshandläggaren en återkoppling till individen om underlaget för bedömningen samt tar in individens synpunkter (Socialstyrelsen 2016).
Kommunikationsteorier är viktiga ämnen för att kunna förstå mötet med brukaren. Den grundläggande i kommunikationsteorin är Shannons och Weavers teori. De presenterade kommunikationen som en linjär process med en informationskälla, sändare som sänder signal, en mottagen signal, en mottagare samt destination. De noterar att kommunikationen påverkas av en bruskälla som kan innebära tekniska problem eller störningar vid omgivning i det fysiska samtalet (Fiske 1997). När signalerna sedan registreras av mottagaren filtreras de om på nytt och kallas för selektiv perception. Filtret består utav olika intresse, förväntningar och behov som styrs av mottagaren uppmärksamhet. Signalerna som släpps genom sändare, blir därefter avkodad och strukturerad till en meningsfull helhet för mottagaren. Mottagaren fyller sedan själv i de luckor som saknas för att få en
helhetsuppfattning av sändare. Modellen tyder även på att all kommunikation förekommer i ett sammanhang som både är fysiskt, socialt, psykologiskt samt tidsmässigt (Lundsbye 2010).
Biståndshandläggare behöver i många fall arbeta med ett motiveringsarbete för att etablera kontakt med den enskilde. Motiverande samtal (MI) är en evidensbaserad arbetsmetod som används inom människovårdande verksamhetsområden. MI
syftar till att hjälpa människor till förändring och möta individen där den befinner sig. Metoden går inte ut på att övertala, konfrontera eller argumentera med den enskilde. MI går snarare ut på att lyssna och dra uppmärksamhet åt individens uppfattningar och berättelser. Biståndshandläggare tillämpar MI vid mötet med brukaren för att försöka förstå individens behov och hjälpa till att sätta ord på individens tankar (Socialstyrelsen 2016).
Mötet med brukaren utgår även från att biståndshandläggaren har ett synsätt utifrån kommunikationsteoretiskt axiom, vilket innebär att allt beteende i mellanmänsklig interaktion är kommunikation. Det innebär att signaler som vi använder i kommunikationen kan uttryckas på olika sätt. Kommunikationen särskiljs på två olika former, vilket innefattar verbal och icke-verbal
kommunikation. Icke-verbal kommunikation är all form av kommunikation som förekommer utan ord. Den icke-verbala kommunikationen sker ofta på en omedveten nivå som ofta förstärker kommunikationens budskap. Icke-verbal kommunikation kan innebära olika kroppsrörelser som gester och mimiker (Lundsbye 2010).
Biståndshandläggarens arbetsmetod är bland annat observation vid mötet med brukaren. Observation handlar om att iaktta en person eller situation med ett passivt förhållningssätt. Iakttagelser kan ske vid kommunikation med brukaren, vid hembesök för att se hur brukarens vardagsmiljö ser ut och för att sätta in brukarens behov i dess fysiska och sociala sammanhang. Observation är en viktig utgångpunkt för biståndshandläggaren eftersom den fyller många funktioner under en biståndsutredning. Observation bidrar till att man får en ökad kunskap om personens livshistoria, hur den fysiska hemmiljön fungerar, vilka resurser som brukaren har i hemmet som kan tillgodose den enskildes behov, hur den icke-verbala kommunikationen utspelar sig samt få en helhetsbild om brukarens hälsotillstånd. Vid hembesök får biståndshandläggaren en helhetsbild om
brukaren på grund av observation i hemmet, än vid en vårdplanering. Hemmiljön säger mycket om den enskilde och väcker information som kan vara svårt att fråga om (Dunér 2020).
3.2 Krisberedskap
Verksamheter inom äldreomsorgen har ansvar att hantera olika krissituationer för att bibehålla en kontinuitet. Cuadra (2018) förklarar att verksamheter bör
upprätthålla en kontinuitetshantering vid krissituationer. Kontinuitetshantering innebär att verksamheten upprätthåller krisberedskap för att bidra till kontinuitet i verksamheten. Det innebär att krisberedskapen ska bidra till att krisen inte
påverkar verksamhetens förmåga att kunna leverera dom vanligt oavsett störningar som uppkommer. Det förekommer fem olika riskområden som kan innebära allvarliga händelser. Det kan vara naturhändelser, olyckor, infrastruktur och försörjningssystem, antagonistiska hot och sociala risker samt sjukdomar som allvarlig smitta och pandemier.
Flodin (1999) anser att det förekommer fyra olika faser vid en krishantering i en verksamhet. Den första fasen är den förebyggande fasen, här behöver
verksamheter förebygga åtgärder för att reducera en kris. Det kan exempelvis handla om riskanalyser, byggnadsbestämmelser eller säkerhetsåtgärder. Den andra fasen är den förberedandefasen, här har man börjat förebygga och förbereda sig
akutfasen, här är verksamheterna inne i en akutkris där prioriteten blir att rädda liv och förhindra skador. Fjärde fasen är återhämtningsfasen, där verksamheten återställs efter skador som inträffat under krisen med syfte att gå tillbaka till det normala.
Kommunen har ett ytterst ansvar att organisera ett krisstöd. Äldre personer har uppmärksammats som en grupp vars behov behöver belysas särskilt vid planering av krisstöd. Socialnämnden har till syfte att ha ett strukturellt och inriktat ansvar att vara väl förtrogen med kommuninvånarnas levnadsförhållanden trots olika kriser som uppstår. Lagen om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap (LEH), ålägger
kommunerna att minska sårbarheten i sin verksamhet med bland annat äldreomsorg, samt att kommunerna ska uppfylla en god förmåga att hantera krissituationer. LEH ålägger kommunerna även att sammanställa en risk- och sårbarhetsanalys med syfte att få underlag för planering och genomförande av åtgärder för att öka kontinuiteten i verksamheten. Analysen innehar en central roll i krisberedskap på grund av att det medför stöd till beslutfattare och
verksamhetsansvariga, det ger underlag för information om samhällets risker och sårbarheter till allmänheten. Analysen bidrar även till en bild för samhället om hur omständigheterna kan påverka verksamheterna inom äldreomsorgen. Kommunen har ansvar att inrätta en nämnd för att fullgöra uppgifter under krissituationer. En krisledningsnämnd är dem som bedömer när krisåtgärderna ska träda in.
Kommunen har även ett så kallat geografiskt områdesansvar, vilket innebär att kommuner inom sitt geografiska område ska verka för att olika verksamheter ska samverka planerings- och förberedelsearbete. Vid samordning ska kommunen även vidta krishanteringsåtgärder under en kris samt ge ut information till allmänheten (Cuadra 2018).
Teorierna som presenteras i denna del är valda för att göra resultatet av
frågeställningarna begripligt och meningsfullt samt öka förståelsen. IBIC är en metod som används i äldreomsorgen som kan relaterat till olika behovsteorier. Det målrationella handlandet är en teori enligt Max Weber som sker genom att
socialarbetaren anpassar sitt handlande med hänsyn till att nå ett visst mål. Det relateras till biståndshandläggarens utövning med IBIC, där de behöver ta hänsyn till brukarens mål när de tar ett beslut om vilken insats den enskilde ska ha hjälp med. Vidare har behovsteorierna som Maslows behovstrappa presenterats för att öka förståelsen av behovsbedömningen utifrån IBIC. Genom Maslows
behovstrappa förstår vi att basbehoven behöver tillgodoses innan mer avancerade behov som trygghet, gemenskap samt en aktiv och meningsfull tillvaro kan tillgodoses. Basbehoven är det som biståndshandläggarna utreder och tillgodoser, vilket bidrar till att mer avancerade behov tillgodoses. Dem mer avancerade behoven enligt Maslow kan relateras till IBIC:s mål om att verka för att äldre människor ska leva och bo självständigt under trygga förhållanden samt ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra i enlighet med 5 kap. §4 Socialtjänstlagen. Olika kommunikationsteorier samt samtalsmetoden MI har presenterats i syfte att förstå viktiga funktioner vid mötet med brukaren, och vad det går miste om när fysiska möten inte tillämpas. Avslutningsvis har
händelseförloppet vid en kris samt krisberedskapen inom äldreomsorgen presenterats för att öka förståelsen av verksamheternas omständigheter under covid-19 pandemin.
4. Metod
Nedan beskrivs vilka metoder som används vid utförandet av arbetet. 4.1 Kvalitativ metod
Kvalitativ metod har använts i uppsatsen med syfte att få insikt om olika
personers sociala verklighet. Kvalitativa metoder har som utgångpunkt att nå fram till en persons livsupplevelse om det aktuella forskningsämnet. Forskare som använder sig utav kvalitativ metod ska försöka förstå världen utifrån en persons upplevelse, innan en vetenskaplig förklaring kan beaktas. Det empiriska
materialet har inhämtats genom kvalitativ metod i form av intervjuer. Intervjuer bidrar till förståelse av informanternas livsvärld utifrån ämnet man vill undersöka (Dalen 2015). Fördelen med intervju är att man kan ställa raka frågor som
utvecklas till innehållsrika svar. Det underlättar processen med att hitta intressanta skeendet, åsikter och mönster till sitt arbete (Trost 2010). Det förekommer olika typer av intervjuer. Intervjumetoden som används i uppsatsen är en form av semistrukturerad intervju, vilket innebär att intervjufrågorna är inriktade på bestämda ämnen som täcker de viktigaste områdena för studien.
Semistrukturerade intervjuer bidrar till att forskare kan fokusera på undersökningen syfte och frågeställningar. Nackdelen är att intervjun kan begränsa informanternas utrymme att själva få uttrycka sina upplevelser. Intervjuguiden har formats utifrån öppna frågor för att möjliggöra för
informanterna att uttrycka sig fritt, dock har det avgränsats i relevans till ämnet som efterfrågas (Dalen 2015).
Till följd av pågående pandemi och situation kring Covid-19 har formerna för datainsamling varit begränsade. Ett prefektbeslut genomfördes den 2020-09-23 vid institutionen för socialt arbete, Malmö Universitet om att alla studenter rekommenderas att inte företa några besök ute på verksamhetsrelaterade organisationer vid examensarbetet med syfte att minimera smittspridningen (Hjortsjö 2020). Författaren har tagit hänsyn till prefektbeslutet och genomfört intervjun via ett digitalt kommunikationssystem. Zoom är ett digitalt
kommunikationssystem som användes vid genomförandet av intervjun med hänsyn till prefektbeslutet samt till syfte att minska smittspridningen av Covid-19. Vid användandet av Zoom kan man använda kamera och ljud för att både se och höra informanterna. Författaren planerade in avsatt tid i Zoom för intervjun och skapade en länk till informanterna för att komma in till intervjun. Eriksson-Zetterquist och Arhne (2011) förklarar begräsningarna med digitala
intervjuformer. De noterar att det är viktigt för forskare att planera sina frågor och formen för intervjun samt reflektera hur den använda tekniken kan antas ha påverkat intervjusituationen. En nackdel som hade kunnat uppstå med digitala intervjuformer är om Zoom inte skulle haft en kamerafunktion. Kameran medför en möjlighet att observera intervjun, vilket kan bekräfta materialet från intervjun. Olika gester och ansiktsuttryck kan bekräfta informanternas livssyn på det som ska undersökas. Risk vid utförandet av digitala intervjun är om tekniken skulle strula, vilken kan innebära bortfall av viktig information från informanter. Miljön är även en viktig aspekt vid genomförandet av en intervju på grund av att forskare kan få en liten komplettering och helhetsbild av informanternas livsvärld.
Fördelen med intervjuformen är att man tagit hänsyn till rådande situation med Covid-19, samt minskat på kostnader av transport till att ta sig till intervjun.
Författaren bedömer att intervjun var utformad på ett effektivt och bra sätt, med en bra planering samt god utrustning i tekniken.
4.1.1 Urval
Det är viktigt med forskare som har en god insikt av ämnet som studeras för att göra ett lämpligt urval av informanter (Dalen 2015). Urvalet som genomförts vid utförandet av arbetet är genom ett tvåstegsurval. Tvåstegsurval innebär att man först gör ett urval av exempelvis en organisation, och sedan därefter väljer
informanter. Urvalet är grundat utifrån uppsatsens frågeställningar med inriktning på att intervjua biståndshandläggare. Författaren valde att kontakta en
organisation som har hand om biståndsbedömning, och kontaktade två olika chefer inom två olika enheter. Den ena enheten har hand om brukare som är utskrivningsklara från sjukhuset och behöver planeras hem med olika insatser, den andra enheten har hand om brukare som vistas i sin bostad. Författaren skickade iväg ett mejl till cheferna om tillstånd av att få intervjua två biståndshandläggare inom varje enhet. Författaren valde att intervjua fyra biståndshandläggare med olika ansvarsområden med syfte att få in olika perspektiv på arbetet som
biståndshandläggare. Cheferna vidarebefordrade mejlet till sina medarbetare, och fick ett antal svar tillbaka som hade visat intresse. Det bidrog till ett snöbollsurval vilket innebär att den första kontakten medförde namn och kontakt med
tillräckligt antal personer att intervjua. Författaren fick behöva tacka nej till ett antal som hade visat sitt intresse på grund av tidsbrist samt att fyra informanter ansågs vara tillräckliga för uppsatsen (Eriksson-Zetterquisy & Ahrne 2011). 4.1.2 Bearbetning av material
Som tidigare nämnt användes Zoom vid utförandet av intervjun på grund av rådande situation med Covid-19. Intervjun inledes med att presentera arbetets syfte och frågeställning, samt om tillåtelse av att få spela in intervjun. Författaren spelade in intervjun efter informanternas samtycke. Intervjun spelades in med syfte att kunna återgå till materialet och se över informationen som inhämtades samt för att kunna transkribera intervjun. Under intervjun antecknade författaren även stödord och centrala fraser. Anteckningarna gjordes med syfte att kunna återställa intervjuns innehåll och notera det som drog särskild uppmärksamhet. Transkriberingen genomfördes efter intervjun och gjorde det möjligt för författaren att inleda tolkningsarbete under lyssnandet och skrivandet.
Bearbetning av materialet i form av transkribering gjorde det möjligt att analysera materialet (Eriksson-Zetterquisy & Ahrne 2011).
Transkriberingen bidrog till en reflektion och analys över det empiriska
materialet. Texten blev ett arbetsmaterial som författaren använde för kodning och analys. Kodning innebär att texten struktureras med olika definitioner. Koderna utgör därmed olika definitioner, vilket uppmärksammas från texten som
transkriberats (Aspers 2011). Författaren har genomfört en kodningsprocess, som innebär att man har hittat abstrakta kategorier som strukturerar och organiserar materialet. Kodningsprocessen innefattar dem tre beteckningarna öppen, axial och selektiv kodning. Öppen kodning är det första steget och innebär att författaren definierar begrepp som kan ingå i olika kategorier. Koderna som växte fram var mötet, bedömning, faktorer, metoder samt covid-19. Axial kodning kommer därefter och innebär att författaren belyser inom vilket sammanhang som dem definierade begreppen är relaterade till. Det innebär att axial kodning beskriver vilken situation eller kontext som kategorierna är relevanta i. Koderna uppkom i samband med beskrivningen av biståndshandläggarens handläggning vid att
utreda äldres behov. Selektiv kodning är slutligen den sista analysfasen i materialet som forskaren försöker utveckla och hitta teoretiska begrepp och modeller som beskriver det aktuella fenomenet (Dalen 2015). Transkriberingen och kodningsprocessen var till hjälp för att tematisera och strukturera materialet. Tematiseringarna som uppkom var mötet med brukaren, bedömningsprocessen och dess förändringar under covid-19 samt möjligheter och begräsningar som orsakats i samband med pandemin.
4.2 Förförståelse
Författaren är medveten om ens egna förståelse av ämnet kan riskera att tappa viktiga pusselbitar från informanterna samt betrakta allt som naturligt och oproblematiskt. Förförståelse är grundad i forskarens vardagsförståelse och innebär det som forskaren tar för givet vid sin tolkning (Aspers 2011). Författaren har en förförståelse och förkunskaper om fältet som studeras i form av genomförd praktikperiod som biståndshandläggare. Det innebär enligt Aspers (2011) att man kan ta saker och ting för givet i fältet. Författaren är även medveten om ens egna förståelse av fältet kan riskera att försvåra förmågan att se situationen utifrån informanternas synvinkel, och riskera att utföra egna antaganden i fältet. Författaren har dock noterat att materialet har resulterat till nytillkommen
information om vanliga arbetssätt som författaren inte varit delaktig i på grund av att praktikperioden utfördes under Covid-19 pandemins genomslag. Studien väckte ett stort intresse att undersöka hur det vanliga arbetssättet var innan pandemin, samt vilka möjligheter och begräsningar detta har bidragit till. Aspers (2011) förklarar att en förförståelse av ett fält kan även vara utifrån en positiv synvinkel. Ju mer uppkopplad en forskare är inom ett visst forskningsfält, desto bättre är förståelsen av det som ska undersökas. Det innebär att författaren använder sina förkunskaper för att skapa förståelse.
Författaren upplever att intervjuerna inte hade kunnat genomföras lika effektivt om det inte har funnits en förförståelse för forskningsämnet. Författaren förstod informanternas olika begrepp och termer som förekommer i arbetet som
biståndshandläggare. Det bidrog till en möjlighet av att gå mer djupgående i ämnet än att fokusera på att förstå begreppen som används. Författarens förförståelse har bidragit till den hermeneutiska cirkeln och en djupgående
förståelse av studien. Den hermeneutiska cirkeln är en process vars förståelse sker genom att delen blir förstådd i förhållande till helheten och vice versa.
Författarens förförståelse har varit en komplettering i materialet som inhämtats, vilket gjort det möjligt att förstå helheten av forskningsämnet (Aspers 2011). 4.3 Forskningsetiska överväganden
Författaren har i största möjliga utsträckning hindrat informanterna från obehag eller kränkningar i samband med att de medverkar i undersökningen. Författaren har i enlighet med Vetenskapsrådet (2017) skrift tagit hänsyn till etiska
överväganden. Vetenskapsrådet (2015) beskriver forskningsetiska principer som tillämpats i uppsatsen. Personer som deltar i en undersökning får inte utsättas för psykisk eller fysisk skada samt förödmjukelse eller kränkning. Detta krav kallas för individskyddskravet och har fyra självklara utgångpunkter i forskningsetiska överväganden. Dem fyra kraven kallas för informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet.
rättighet att när som helst avbryta sin medverkan (Vetenskapsrådet 2015). Informationskravet tillämpades i form av ett informationsbrev till informanterna innan genomförd intervju (bilaga 1). Informationskravet tillämpades även på mejl till cheferna. I informationen framkom det uppsatsen syfte, hur långt tid som intervjun beräknas ta samt att deltagandet är frivilligt och kan när som helst avbrytas. Vid inledning av intervjun informerade författaren även detta en extra gång för att klargöra tydlighet.
Samtyckeskravet innebär att forskare behöver inhämta ett frivilligt samtycke från deltagare utan yttre påtryckningar eller begränsningar av den personliga
handlingsfriheten (Dalen 2015). Författaren har tillämpat principen om samtycke i första hand från befintlig chef, som därefter skickade iväg en förfrågan om
deltagande. Författaren har även inlett intervjun med att få in samtycke från informanterna om uppgifterna som lämnas kan användas i arbetet. En förfrågan om att få spela in intervjun har även uppkommit, och informanterna lämnade därmed sitt samtycke av att bli inspelade.
Konfidentialitetskravet handlar om att personuppgifter ska förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kan ta del av dem. Det innebär att enskilda människor inte ska kunna identifiera personer som deltagit i undersökningen, det ska vara praktiskt omöjligt för utomstående att komma åt uppgifterna (Dalen 2015). Uppgifter som inhämtats kan innebära eventuella negativa konsekvenser för de berörda och ska i största möjliga mån undvikas (Vetenskapsrådet 2015).
Författaren har tillämpat konfidentialitetskravet i form av att informanterna varit anonyma i studien i form av att fiktiva namn har använts på informanterna för att omöjliggöra identifiering av personerna. Vidare har arbetsplats beskrivits i form av en generaliserad form för att minska risken att enskilda personer i studien blir identifierade.
Nyttjandekravet innebär att uppgifter som lämnas får endast användas för
forskningsändamål och inte för kommersiellt bruk eller andra icke-vetenskapliga syften. Uppgifter får heller inte användas för beslut eller åtgärder som direkt påverkar den enskilde (Vetenskapsrådet 2015). Nyttjandekravet har tillämpats i form av att författaren har informerat vid inledning av intervjun samt i
informationsbrevet att uppgifter som lämnas syftar till att användas i uppsatsen. Vidare har material och uppgifter från intervjun bevarats på ett sådant sätt som förhindrat andra till att ta del av det.
5. Resultat och analys
Resultatet av empirin kommer att presenteras i denna del och analyseras tillsammans med tidigare forskning samt teorierna som presenterats i
teoriavsnittet. Resultaten är indelade i olika tematiseringar som framkom under arbetets gång. Inledningsvis kommer temat mötet med brukaren presenteras och sedan relatera det till förändringar som skett under covid-19 pandemin. Vidare presenteras biståndshandläggarens bedömningsprocess om äldres behov.
Bedömningprocessen är uppdelad i metoderna som används samt faktorer som är avgörande vid bedömningen om vilka insatser den enskilde blir beviljad. Temat avslutas även med att presentera förändringar som skett under covid-19 pandemin relaterat till biståndshandläggarens bedömning. Avslutningsvis presenteras
möjligheter och begräsningar som covid-19 pandemin orsakat för biståndshandläggarna.
Det empiriska materialet innefattar information från fyra biståndshandläggare som arbetar med målgruppen äldre, vuxna med fysisk funktionsnedsättning samt vuxna med somatisk sjukdom. Biståndshandläggarna arbetar på samma organisation men på två olika enheter. För att tydliggöra det informanterna säger kommer fiktiva namn att användas. Kapitlet inleds även med en beskrivning av enheterna som informanterna jobbar på samt vilken ålder och arbetserfarenhet dem har för att åka förståelsen av resultatet.
Jakob, 27 år och Cornelia, 29 år arbetar som biståndshandläggare på enheten för ordinärt boende. Jakob har arbetat i 1,5 år och Cornelia har arbetat i 3,5 år. Enheten för ordinärt boende ansvarar för att utreda individens behov när dem befinner sig i sin bostad. Det innebär att Jakob och Cornelia har endast ansvar över brukare som fortfarande bor i sitt hem.
Sara, 29 år och Jennifer, 24 år arbetar som biståndshandläggare på enheten för samverkan vid utskrivning från sjukhuset (SVU) samt korttidsboenden. Sara har 6 års erfarenheter som biståndshandläggare, och Jennifer har 2 års erfarenheter. Biståndshandläggare som arbetar med SVU samt korttidsboenden, har hand om brukare som befinner sig på sjukhuset, eller har hamnat på ett korttidsboende. 5.1 Mötet med brukaren
Peckham, Williams och Neysmith (2014) förklarar att dem fysiska möten med brukaren anses vara en förutsättning för att inhämta information och utreda brukarens behov. Mötet kan äga rum i olika miljöer, bland annat i brukarens egna boende eller på sjukhuset. Sara och Jennifer arbetar med fysiska möten på
sjukhuset och korttidsboenden. Brukare som befinner sig på sjukhuset och blivit medicinskt färdigbehandlade blir utskrivningsklara från sjukhuset. När brukare blir utskrivningsklara från sjukhuset, signaleras detta till biståndshandläggarna inom SVU/Korttid i ett system som kallas för Mina Planer. Mina Planer är ett IT-system för informationsöverföring mellan sjukhuset, vårdcentral och kommun. Biståndshandläggare behöver därefter inleda ett fysiskt möte med brukaren innan en hemgång kan planeras. Syftet med mötet är att biståndshandläggaren ska utreda vilka behov som den enskilde har, och därmed bevilja insatser i samband med utskrivningen för att planera en trygg och säker hemgång för brukarna. Jennifer
bedömningsunderlaget under mötet. Jennifer uppger att bakgrundinformationen från sjukhuset får dem via Mina Planer. Mötet går ut på att man kompletterar informationen från sjukhuset med brukarnas upplevelse och gör en
helhetsbedömning. Helhetsbedömningen handlar om vilken planering brukaren kommer att behöva efter sjukhusvistelsen, och sedan bevilja insatser relaterat till planeringen som framkommit. Planering efter sjukhusvistelse kan handla om att brukaren kan komma hem med hjälpinsatser via hemtjänst för att möjliggöra en trygg och säker hemgång, eller om brukare behöver komma in till ett
korttidsboende för att påbörja en rehabiliteringsplan.
Sara och Jennifer arbetar med andra professioner i sin enhet, bland annat med sjuksköterskor och arbetsterapeuter. Sjuksköterskorna hjälper till
biståndshandläggarna att få en helhetsbild gällande det medicinska, och
arbetsterapeuten hjälper till med bedömningarna av brukarnas aktivitet i daglig livsföring (ADL) samt bedömningen om olika hjälpmedel brukaren kan behöva. Sjuksköterskorna och arbetsterapeuterna har även kontakt med hemsjukvården som utför olika vårdinsatser för den enskilde. Enligt Jennifer följer dem en viss struktur i mötet med brukaren som kan likna det Socialstyrelsen (2016) uppger om dem fyra faserna vid samtalet. Den första fasen handlar om att etablera kontakt och tillit, här brukar biståndshandläggaren inleda mötet med en
sammanhangsmarkering och berätta syftet med mötet. Den andra fasen går ut på att ta reda på individens problem, förväntningar och behov. Här brukar
sjuksköterskorna och arbetsterapeuten ta över samtalet och se över det medicinska behovet samt bostadssituationen och behovet av olika hjälpmedel. Den tredje fasen handlar om lösningsförsöket, här försöker biståndshandläggarna förstå hur individen klarat sig tidigare. Den fjärde fasen är därmed en helhetsbedömning och uppfattning om individens behov. Här gör biståndshandläggaren en återkoppling till individen om underlaget som samlats in och föreslår därmed olika insatser. Jakob och Cornelia som arbetar på enheten för ordinärt boende, berättar att dem generellt sätt utför hembesök hos brukaren i form av fysiska möten. Hembesöken genomförs om det är en ny brukare, om det inkommer en ny ansökan, om ett behov har förändrats, om det var längesen man träffade dem eller vid en årlig uppföljning av insatserna. Skillnaderna här är att Jakob och Cornelia får inhämta bakgrundinformation själva innan mötet med brukaren för att tydliggöra
brukarens behov. Enligt Cornelia brukar det stå i deras system vid namnet
ProCapita, om brukaren har hjälp sedan tidigare. Om det är en ny brukare behöver biståndshandläggare ringa till olika aktörer och anhöriga för att inhämta
information innan besöket för att se över vilka insatser den enskilde kan behöva. Olaison (2017) undersöker om handläggningsprocessen vid mötet med brukaren, där det framkommer att 13 av 16 möten innehöll önskemål från brukaren som senare omförhandlade med biståndshandläggaren. Det innebär att mötet handlar mycket om förhandling i form av ett motivationsarbete.
Cornelia som arbetar på enheten inom ordinärt boende uttrycker att det snarare handlar om att dem föreslår insatser och sedan motiverar brukaren att ta emot hjälp i form av olika insatser. Cornelia uppger att dem möter brukare med olika personligheter och sätt att uttrycka sina behov. Vissa brukare är mer färgstarka vid sin beskrivning och andra har lite svårare för att ta emot hjälp. Cornelia berättar att de tillämpar ett motiveringsarbete med brukare som har lite svårare för att ta emot hjälpen som erbjuds. Motiverande samtal (MI) är en evidensbaserad
att hjälpa människor till förändringar och möta individen där den befinner sig. Biståndshandläggare tillämpar metoden och behöver lyssna på den enskilde och dra uppmärksamhet åt individens uppfattningar och berättelser. Metoden bidrar till att man etablerar en tillitsfull kontakt med brukaren, som därmed underlättar samtalet med brukaren (Socialstyrelsen 2016).
5.1.1 Förändringar under Covid-19 pandemin
Covid-19 pandemin har orsakat en hel del omständigheter och konsekvenser i samhället under våren 2020, bland annat inom äldreomsorgen. I mars 2020 infördes rekommendationer om att äldre personer ska begränsa sina sociala kontakter och undvika platser där många samlas på grund av att minska risken till att bli smittad av viruset (Folkhälsomyndigheten 2020d). Det uppstod nya
riktlinjer och rutiner i kommunen för att hantera pandemin, bland annat inom äldreomsorgen. Biståndshandläggarna blev påverkade i sitt arbetssätt i form av att man skulle i största möjliga utsträckning undvika att utföra fysiska möten.
Biståndshandläggarna var tvungna till att ersätta alla fysiska möten per telefon för att minska smittspridningen. Enligt Sara har det förlorat en viktig funktion vid att inte utföra fysiska besöken på sjukhuset, nämligen observationen. Sara förklarar det enligt följande:
… man tappar mycket av att inte träffa dem.. och särskilt dem dementa.. för du pratar med någon via telefon och du har inte en riktig uppfattningen av lixom.. du ser ju inte personen.. så hela den här möjligheten som handläggare att kunna observera och se hur dem reagerar, den har vi tappat och förlorat helt och hållet… och då känner jag lixom.. ja vem e det som sitter där med den enskilde… anhöriga får inte sitta med där, ibland pratar vi med dom själva, och det finns inte ens personal i närheten, och finns det personal några gånger då kanske personen ger intryck av att den hänger med.. men ingen som uppmärksammar dig om någonting annat. (Sara, 2020)
Jennifer som arbetar på enheten för SVU uttrycker liknande och menar på att det alltid är bättre att få träffa brukaren för att få en helhetsbild och uppfattning som överensstämmer med informationen som framkommer från sjukhuset via Mina Planer. Cornelia som arbetar på enheten för ordinärt boende uttrycker även vikten av observation och berättar att den ger en möjlighet av att uppfatta kroppsspråk och ansiktsuttryck från brukaren. Vidare berättar Cornelia att dem fysiska möten även skapar en känsla av trygghet för brukarna. Kommunikationsteorin handlar bland annat om att särskilja två olika former av kommunikation, verbal och icke-verbal kommunikation. Icke-icke-verbal kommunikation är en typ av kommunicering som sker utan ord. Den icke-verbala kommunikationen är oftast ett omedvetet budskap i form av olika ansiktsuttryck, kroppsrörelser, gester och mimiker. Dem icke-verbala signalerna utgör oftast en förstärkelse på det som sägs och bekräftar därmed budskapets innehåll (Lundsbye 2010). Förändringarna med att utföra möten per telefon begränsar möjligheten för biståndshandläggarna att uppfatta kroppsspråk. Utmaningen medför att biståndshandläggarna behöver ställa fler frågor för att komplettera bitar i samtalet som vanligtvis hade inkommit genom observation i ett fysiskt möte.
Observation är en arbetsmetod som biståndshandläggarna behöver för att tolka det icke-verbala ordspråket. Observationer fyller en viktig funktion för
biståndshandläggarna vid mötet med brukaren, vilket har blivit en stor begräsning och saknad funktion för biståndshandläggarna under covid-19 pandemin för att utreda äldres behov (Dunér 2020). Enligt Sara har observationen varit en stor
hon kan få en uppfattning om brukarens hälsotillstånd. Sara berättar att hon inte kan få allt genom det muntliga samtalet. Det är genom observation som Sara får en uppfattning om exempelvis hur långt gången brukaren är i sin demensdiagnos, om det förekommer en risk att brukaren ska rymma eller om brukaren tar initiativ till att ställa sig upp och riskera att ramla och skada sig. Observation bidrar till att man får en ökad kunskap om brukaren som person samt en helhetsbild om
brukarens hälsotillstånd för att kunna göra en bedömning (Dunér 2020).
Helhetsbilden av brukaren framkommer även vid mötet med den enskilde i deras bostad. Biståndshandläggare som utför ett fysiskt möte i brukarens hem har lättare för att förstå brukarens vardagssituation. Jakob belyser att hemmiljön är en viktig aspekt vid observation under mötet. Han förklarar det på följande vis:
..hemmiljön kan ju säga ganska mycket tycker jag ändå.. det är inte absolut det viktigaste, men jag tycker ändå att det kan göra en stor skillnad, ibland har man pratat med nån exempelvis i telefon.. och fått en viss uppfattning om deras hjälpbehov, som sagt beroende på hur tydliga dom är eller färgstarka i sin beskrivning av sina behov… sen kommer man hem och träffar dem och ser att ”Ojj det här, jag förstår nu varför den här personen behöver den här omfattande hjälpen” som jag inte har förstått per telefon men som jag förstår när jag kommer hem till personen och ser hur det ser ut, och hur brukaren ser ut och.. jaa.. miljön betyder ändå mycket tycker jag. (Jakob, 2020)
Hemmiljön observeras vid ett hembesök och ger biståndshandläggaren möjlighet till att iaktta en person samt få en helhetsbild av brukarens vardagsmiljö.
Observation i hemmiljön ger även biståndshandläggaren möjlighet till att sätta in brukarens behov i dess fysiska och sociala sammanhang. Hemmiljön säger mycket om den enskilde och väcker information som kan vara svårt att fråga om (Dunér 2020). Covid-19 pandemin har orsakat svårigheter för
biståndshandläggare att få en helhetsbild av brukarens vardagsmiljö.
Helhetsbilden är viktig i förhållande till biståndshandläggarnas bedömning då det bidrar till en förståelse av brukarens vardagssituation. Svårigheten medför
utmaningar för biståndshandläggarna att komplettera information genom andra former för att få en helhetsbild av brukarens vardag.
Observation i hemmet medför även en förmåga att kunna se över vilka resurser som brukaren har i hemmet för att tillgodose den enskildes behov om olika hjälpmedel (Dunér 2020). Sara och Jennifer arbetar utifrån SVU-processen och har förmågan att få hjälp med hjälpmedelsbehovet av en arbetsterapeut vid mötet, samt genom information som framkommer från sjukhuset i Mina Planer. Det innebär att Sara och Jennifer inte är lika beroende av att se brukarens hemmiljö, likt Jakob och Cornelia på grund av att den informationen framkommer redan från sjukhuset. Jakob och Cornelia behöver själva ta kontakt med en arbetsterapeut från kommunen för att bedöma den enskildes behov av hjälpmedel. Detta brukar oftast göra efter ett fysiskt hembesök hos brukaren. Mötet med brukaren per telefon har medfört svårigheter för biståndshandläggarna inom ordinärt boende att observera brukarens hemmiljö för att sedan bedöma om en arbetsterapeut ska bli inkallad eller inte. Risken med möten per telefon är att det kan missa stora delar av biståndshandläggarnas bedömningsunderlag för att göra en rättssäker
