Malmö högskola
Studie- och
Yrkesvägledarutbildning
Individ och samhälle
VY – ett nätverks uppgång och fall
VY – the rise and fall of a network
Marie Lundh
Studie- och yrkesvägledarutbildningen 180 hp 2009-12-08
Examinator: Anders Lovén Handledare: Jan Andersson
Uppsats
2
Sammanfattning
I Varbergs kommun startade ett samverkansprojekt inom vägledning i mitten på 90-talet. Projektet fick namnet VY, Varbergs Yrkesvägledare och var ett samarbete mellan Arbetsförmedlingen i Varberg och kommunens studie- och yrkesvägledare. Meningen med min studie är att undersöka framväxten av Varbergs Yrkesvägledare (VY).
Vad var orsaken till att VY skapades är frågeställningen som jag kommer att arbeta efter. Jag kommer att undersöka om det fanns några fördelar med projektet och vad som hände på vägen.
Under 1990-talet etablerades vägledningscenter på olika platser runt om i landet. Detta skedde också i Varberg där man redan 1994 hade tankar om att förändra kommunens vägledningsinsatser. På flera håll upplevdes att det fanns behov av en förändring inom vägledningen. Behov fanns i de olika organisationerna att utveckla verksamheten och kunnandet. Detta gjorde att man sökte sig till varandra för att kunna byta erfarenheter. I kommunen arbetade studie- och yrkesvägledarna var och en för sig och hade mycket lite fortbildning och kontakt med arbetsliv. På Arbetsförmedlingen klarade man inte riktigt kravet att hålla igång studieinformationen. Vägledningen skulle gå från att bara omfatta vissa grupper till att omfatta alla människor i olika skeden i livet.
Genom att intervjua nyckelpersoner som varit med från projektets start ville jag få en bild av hur projektet växt fram och vilka faktorer som påverkat. En frågeguide med öppna frågor användes vid intervjuerna. Det fanns utrymme för de intervjuade att tala fritt och komma in på andra spår.
Resultatet visar att tanken om ett samarbete har uppstått på flera olika håll under 1990-talet. Både vägledarna inom kommunen och Arbetsförmedlingen kände ett behov av att samordna vägledningsinsatserna. Det fanns också en önskan att lära av varandra. Den önskan som kom från båda håll underlättade nätverkandet. Min slutsats är att det är fruktbart med nätverk men att man måste veta vad man vill ha ut av det. Om nätverket ska vara till för kunskapsutbyte eller för informationsutbyte har stor betydelse för hur det ska utformas.
Nyckelord: arbetsförmedlingen, nätverk, samarbete, samverkan, samverkansprojekt, studie- och yrkesvägledning, vägledningscenter, VY
3
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 5
2 Syfte och frågeställning ... 6
3 Kunskapsbakgrund ... 7 4 Tidigare forskning ... 10 5 Metod ... 13 5.1 Val av metod ... 13 5.2 Urval ... 14 5.3 Genomförande ... 14
5.4 Reliabilitet och validitet ... 15
5.5 Etik ... 15
6 Resultat och analys ... 16
6.1 Intervjupersoner ... 16
6.2 VYs uppkomst ... 16
6.3 Effekter ... 19
6.3.1 För studie- och yrkesvägledningen ... 19
6.3.2 För invånarna ... 22 6.4 Framgångsfaktorer ... 24 6.5 Råd ... 25 6.6 Ekonomi ... 26 7 Diskussion ... 26 7.1 Bildandet av VY ... 26
7.2 Studie- och yrkesvägledningen ... 27
7.3 Vägledningscenter idag ... 29
8 Slutsats ... 30
4 Bilaga 1 ... 34 Bilaga 2 ... 35 Bilaga 3 ... 42 Bilaga 4 ... 48 Bilaga 5 ... 52
5
1 Inledning
I mitt arbete som arbetsförmedlare på Arbetsförmedlingen i Varberg håller jag ca två gånger per år en vägledningskurs under tre halvdagar. Kurserna hålls alltid på Varbergs Yrkesvägledare (VY) som är ett vägledningscenter i Varberg. VY erbjuder vägledning till människor i kommunen oavsett ålder. De som har behov kan få vägledning och information om utbildning och yrken.
Jag började fundera på hur VY uppkommit och vad syftet var med projektet. I Varberg har vi ett gott samarbete på olika nivåer. Själv har jag kontakt med socialförvaltningens försörjningsenhet för ungdomar, kontakt med vägledare på gymnasieskolan och kontakter med arbetsmarknadsenheten på kommunen. Några gånger per termin är jag också med i det lokala kompetensrådet på Campus i Varberg där vi försöker att samverka kring utbildningsfrågor. Lokala kompetensrådet är också ett nätverk för informationsöverföring från våra olika verksamheter.
För ett par veckor sedan kom min chef tillbaka efter ett möte i en annan del av länet. Han sa då att han fått frågan vad vi gör i Varberg för att ha så mycket olika samarbeten? Det tycks som att vi har byggt upp olika former av nätverk lite här och var och att det är framgångsrikt för utvecklingen.
Min förhoppning är att kunna visa på vilka faktorer som gör att samverkansprojekt blir lyckade. Genom att undersöka VY och de faktorer som har påverkat projektet kanske det är möjligt att i framtiden skapa ännu fler nätverk och samverkansprojekt för olika ändamål.
6
2 Syfte och frågeställning
Meningen är att undersöka framväxten av Varbergs Yrkesvägledare (VY) som är ett samarbetsprojekt mellan Arbetsförmedlingen i Varberg och Varbergs kommun. Vad har samverkan inom vägledningen betytt för vägledarna inom kommunen och Arbetsförmedlingen? Har vägledningen blivit mer tillgänglig för allmänheten? Målet är att ta vara på de goda erfarenheter som gjorts genom samverkan i detta projekt och att eventuellt kunna använda kunskaperna för att överföra dem på nya samverkansprojekt. Jag har valt att endast undersöka VY eftersom det ligger närmast mitt område, studie- och yrkesvägledning.
Frågeställning
Vad var orsaken till att VY skapades? Hur uppstod samverkansprojektet? Vilka fördelar fanns med projektet? Vilka var projektets framgångsfaktorer? Vad hände under vägen?
Har projektet påverkat vägledarna och studie- och yrkesvägledningen i kommunen och på Arbetsförmedlingen?
7
3 Kunskapsbakgrund
Under 1990-talet etablerades flera vägledningscentra runt om i landet, vilket beskrivs av Dresch och Lovén (2003).
Etablerandet av vägledningscentra och Infotek var en tydlig trend under 90-talet. Avsikten var att ge en bättre exponerad information och också samla vägledarna i särskilda centra.
Detta skedde också i Varberg där man redan 1994 hade de första tankarna kring kommunens SYO-insatser. Den 26 april 1994 presenterade revisorerna i Varbergs kommun en granskning av skolans arbetslivskontakter Skola/arbetsliv i Varbergs
kommun. I början av 90-talet övergick skolan från statligt till kommunalt
huvudmannaskap. I rapporten skriver revisorerna ”Fullmäktige har i och med förändringen av statlig styrning fått en utvidgad roll och kopplingen mellan kommunens utveckling och skolverksamhet har blivit tydligare.” I sin sammanfattning skriver de:
För utvecklingen i en kommun har närningslivets utveckling en mycket stor betydelse utom möjligen i kommun med närhet till andra kommuner som ger ett utvidgat arbetsområde, ex. av storstadskaraktär. En av förutsättningarna för näringslivsutveckling är att kunna tillgodose näringslivets behov av rätt och väl utbildad arbetskraft med intresse för respektive arbetsområde. … dialog mellan näringsliv och utbildningsanordnare ifråga om utbildningsutbud har en direkt koppling till visioner, mål och planer för kommunens utveckling.
Sammanfattningsvis pekar rapporten på att det brister i kontakterna mellan skolan och arbetslivet, och att det finns ett behov av att minimera antalet kontaktytor för arbetslivet. Behovet av en kontaktyta understryks. Man pekar också på att det behövs fortbildning och kunskaper om arbetslivet för både SYO och pedagoger.
En grupp som bestod av vägledare från Arbetsförmedlingen, gymnasiet, komvux och grundskolan började hösten 1994 att utarbeta idéerna till det som senare ledde fram till
Utvecklingsprojekt skola och arbetsliv.
I ovanstående rapport beskrivs att målsättningen för projektet var att samordna studie- och yrkesvägledningsverksamheten mellan skola och Arbetsförmedling och på så sätt
8
kunna erbjuda snabbare service, bättre kvalité och högre tillgänglighet för både allmänhet, skola och arbetsmarknad. Andra viktiga faktorer vara att höja utbildningsnivån i kommunen, men också att få ett informationsutbyte mellan Arbetsförmedling angående arbetsmarknad och utbildningsinformation från vägledare i kommunen. För att kunna genomföra idéerna föreslogs att en styrgrupp tillsattes med representanter från de instanser som var berörda och att de skulle utse en projektgrupp med vägledare från skolan samt Arbetsförmedlingen. Styrgruppen skulle förse projektgruppen med klara riktlinjer och ett förslag skulle finnas färdigt redan i oktober 1995. Detta förslag skulle sedan prövas under ett år innan det eventuellt förändrades eller permanentades.
Gruppens förslag var klart våren 1995 och beslut togs då om genomförande av
Utvecklingsprojekt skola-arbetsliv (Eriksoo, 1996). En av de punkter som framhölls i
rapporten var att utbildning och fortbildning är återkommande i människors liv. Omvärlden och yrkesroller förändras och behovet av vägledningsinsatser ökar därmed för den vuxna individen. Detta medförde en ökad efterfrågan på vägledning vilket innebar en ökad arbetsbelastning på Arbetsförmedlingens vägledare och lång väntetid för individen. Andra viktiga områden som framhölls i rapporten var utveckling av vägledarrollen och samordning av praktikplatser och företagskontakter. En ökad kontakt och samarbete mellan de olika skolformerna och Arbetsförmedling tillsammans med en kompetenshöjning av vägledarna genom nätverk var önskvärt. Dessutom ville de erbjuda bättre service till allmänhet och skola genom en mer flexibel organisation. Utredningsgruppen framhåller på ett informationsmöte den 2 maj 1995, de samordningsvinster som kan göras i och med upprättandet av ett vägledningscenter. Mötet hölls för representanter från skolan och barn- och utbildningsförvaltningen. En av de synpunkter som kom fram var ”att på ett bättre sätt kunna tillgodose behovet av högkvalitativ vägledning i Varbergs kommun som f n kännetecknas av generellt sett relativt låg utbildningsnivå.” Vidare beskriver man AF-chefens hållning:
AF-chefen Per Olsson, som från början tillhört initiativtagarna till idéerna i förslaget, kompletterade förslagsgruppens redogörelse och underströk vikten av gemensam kraftsamling och nytänkande i det viktiga och föränderliga vägledningsarbetet och att Varberg bör ha ambitionen att ligga i frontlinjen i detta
9
utvecklingsarbete som också gagnar kommunens näringsliv.( Protokoll från möte i Barn- och utbildningsförvaltningen, 2 maj 1995)
Barn- och utbildningsnämndens kansli föreslog att barn- och utbildningsnämnden ska fatta beslut om utvecklingsprojektet enligt förslag från vägledningsgruppen, bevilja projektanslag till försöksverksamheten samt att utlysa en tidsbegränsad anställning som projektledare för Utvecklingsprojekt skola-arbetsliv.
Under den tid som gick från det att förändringar i SYO-verksamheten började diskuteras gjordes flera yttrande från vägledare i skolan. Synpunkter framkom i olika remissyttranden. Vägledare och rektorer från olika skolformer var inte odelat positiva. Bland annat oroades man över finansieringen. Skolan var inte villig att släppa de resurser som behövdes. Frågor uppstod angående i vilken utsträckning Arbetsförmedlingen skulle medverka med både personal och finansiering. Oro fanns också beträffande centralisering, farhågan var att resurserna inte skulle finnas på skolan i samma utsträckning som tidigare.
Den 19 mars 1996 togs beslut i barn- och utbildningsnämnden att inrätta ett vägledningscenter. Anne Eriksoo, chef och rektor för ungdomscentrum fick i uppdrag att organisera verksamheten. Den 1 juli 1996 började den nya syo-organisationen att gälla. Arbetet hade redan i april börjat med att skapa arbetsgrupper.
I juni träffades vägledare från både AF, komvux och gymnasieskolan under två dagar för att planera arbetet med det nya vägledningscentret. I minnesanteckningarna från dessa dagar beskrivs hur man tänkt forma verksamheten. Det var också under dessa planeringsdagar som namnet på verksamheten kom upp. Förslaget var att verksamheten skulle heta VY Varbergs Yrkesvägledning. Redan under dessa planeringsdagar kom man fram till att man skulle ha en utbildningsmässa i andra lokaler. Mässan skulle rikta sig till en större målgrupp. Gruppen beslutade också att genomföra gruppvägledning regelbundet i samverkan mellan AF och skolans syo. Man ville ha en positiv anda på vägledningscentret och detta skulle innefatta att man inte tog personnummer på besökarna, de skulle få vara anonyma och vägledningscentret skulle vara neutral mark. Öppettider, informationsinsatser, gemensam fortbildning och att anpassa verksamheten efter kundtillströmningen var också sådant som diskuterades. (Eriksoo 1996).
10
lärprocessledare i ett tjänsteutlåtande att VY ska överföras till kommunstyrelsen. Bakgrunden var att Arbetsförmedlingen inte sedan 2005 bidragit med bemanning. Sedan 2006 har de inte heller bidragit med ekonomiska medel. Besökarna är oftast vuxna som planerar för studier eller karriärbyte. Vägledningsenheten är placerad i Campus och verksamheten hör nära samman med framtagandet av nya utbildningar. I ett sammanträdesprotokoll från Kommunstyrelsen den 29 september 2009 beslutas att vägledningsenheten (Varbergs Yrkesvägledare) ska överföras från barn- och utbildningsnämnden till kommunstyrelsen från den 1 januari 2010. Man bedömer att CLL (Centrum för Livslångt Lärande) är en naturlig tillhörighet för enheten.
4 Tidigare forskning
Vägledningen måste i framtiden ses i ett större sammanhang än i det snäva skolperspektivet. Individen kommer att ha behov av vägledning återkommande under hela livet. Trenden är att vi går mot en vägledning som är mer individualiserad, detta kommer att leda till att förhållningssättet måste omprövas inom vägledningen. Alla oavsett ålder, bör ha tillgång till en god vägledning (SOU 2001:45).
Vägledning för individen i det livslånga lärandet är ett område som sällan kommer upp på den kommunala dagordningen. I statens offentliga utredning (SOU 2001:45) pekar man på vikten av att erbjuda kostnadsfri och oberoende vägledning för kommuninnevånarna. Framtidens karriärvägledare bör också ha ansvar för handledning av personalgrupper inom olika verksamheter. Ansvaret för vägledningen bör ligga på kommunerna. I utredningen pekar man också på att den enskilde medborgaren bör slippa att ha kontakter med många olika myndigheter, samordning och samverkan ska råda.
Det har historiskt sett alltid funnits svårigheter att skapa kontakter och samverkan mellan skolan och samhället i övrigt. Skolan har fått kritik genom att den har setts som en alltför fristående institution från det övriga samhället.
I samband med försöksverksamheten med nioårig enhetsskola 1955 satsade AMV på att utbilda och arvodera en särskild grupp lärare, yrkesvalslärarna. I det frivilliga skolväsendet svarade arbetsförmedlingens yrkesvägledare för kollektiv och enskild yrkesvägledning parallellt med sin vägledningsfunktion för enskilda sökande, ungdomar eller vuxna, vid arbetsförmedlingen (SOU 2001:45 s.22).
11
Detta försökte man ändra på under 70- och 80-talet då kontakterna ökades i och med SYO i skolan. På grund av ungdomars svårigheter att få arbete, ökade behovet av kontakt mellan arbetsliv och skola. År 1979 tillsattes de första SSA-råden. De var ett planeringsråd till skolstyrelsen på lokal nivå, till länsskolnämnden på regional nivå och till skolöverstyrelsen på central nivå. I råden ingick företrädare för skola, Arbetsförmedling och näringsliv. När råden avvecklades i början av 1990-talet föll hela samarbetet med Arbetsförmedling och näringsliv (SOU 2001:45).
I SOU 2001:45 dras slutsatsen att ett engagemang från kommunledningen är avgörande för ett berikande samarbete. Man menar också att samverkan är för lite utvecklad inom landet, men att den har varit av stort värde där den har funnits.
Behovet av vägledning, och samverkan mellan olika vägledningsansvariga i en region, blir uppenbart ju mer det utvecklas. Samverkan kring vägledningsfrågor leder till effekter som exempelvis en bättre utveckling av den lokala arbetsmarknaden med ökat antal unga som stannar i regionen (SOU 2001:45, s.77). I rapporten SOU 2001:46 presenteras 12 goda exempel på samverkansformer inom vägledning. Ibland dessa exempel finns Varbergs Yrkesvägledare presenterade. Projekten representerar olika delar av landet samt orter med olika befolkningsmängd. Det är viktigt att ha med individperspektivet och det livslånga lärandet när vägledningsinsatser planeras i samhället. Ansvaret för det livslånga lärandet menar man i rapporten, delas mellan individen, näringslivet och samhället.
Kommunerna har ett ansvar för att skapa en infrastruktur för lärande där alla berörda parter tillsammans formar en utbildning som tillgodoser de olika behoven. Infrastruktur handlar bl. a. om studiefinansiering, information, uppsökande verksamhet, vägledning och validering av kunskaper. Infrastruktur innebär dessutom att utbildningsutbudet anpassas till både individens och arbetslivets efterfrågan (SOU 2001:45, s.82).
Utredaren lämnar förslag till en kommunal plattform för vägledning:
En organisatorisk enhet – en kommunal plattform – skapas där så bedöms lämpligt. Denna plattform utgör den organisatoriska hemvisten för kommunens offentligt anställda karriärvägledare. Den kommunala plattformen skall vara oberoende och neutral i förhållande till arbetsgivare, arbetsliv och utbildningsanordnare (SOU
12 2001:45, s.149).
Den kommunala plattformen, menar man ska ske mellan olika former av karriärvägledning. Utredningen pekar på att det redan finns sådana plattformar i flera kommuner. I bilagan Goda exempel tas Varbergs Yrkesvägledare upp som ett gott exempel, där samverkan mellan yrkesvägledare från Arbetsförmedling och skola bildats.
Samverkan i form av nätverkande förekommer på många håll. Hallén m.fl. (2009) menar att kunskap och kompetensutveckling utvecklas i regionala strategiska nätverk. Begreppen livslångt lärande och lärande organisationer används i diskussioner om företags och organisationers lärande.
Vi kan urskilja tre vägar till ökad kunskap. Företag kan lära genom egna erfarenheter – med då finns risken att man uppfinner hjulet två gånger. Företag kan ta del av andras erfarenheter, informellt genom samtal eller mer formellt via utbildningar. Slutligen kan kunskap utvecklas i interaktion med andra (Hallén m.fl.2009 s.142).
Ju starkare inbördes relationer desto mindre är sannolikheten att ny information ska introduceras i nätverket. Det är de svaga förbindelserna som möts mer sällan ger det största informationsutbytet (Hallén m.fl.2009).
Står informationstillgång i fokus kan således många svaga relationer vara att föredra framför få starka. De kan ge oss tillgång till värdefull information som vi inte visste fanns. Men vill vi kunna tillägna oss komplex och tyst kunskap gynnas sådan kunskapsöverföring av starka relationer till motparten. Starka relationer innebär större engagemang från båda parter vilket antas öka motivationen att överföra kunskap. Täta kontakter gör dessutom informationen mer lättillgänglig. Möjlighet till återkommande samtal är viktigt för överföring av komplex kunskap som kan ta tid att förstå och ta till sig. Med god ömsesidig kunskap underlättas dessutom den kommunikation som gör lärande möjligt. Starka relationer är dock resurskrävande att upprätthålla och måste därför väljas med omsorg. De utgör även en begränsning såtillvida att de resurser som investerats i relationen ger upphov till inlåsningseffekter. Om relationen bryts förlorar dessa satsningar sitt värde (Hallén m.fl. 2009).
13
Anders Lovén (1994) anser att utbyggnad av självservice i olika former kan hjälpa sökande att själva hitta nya vägar. Detta utesluter inte att det för många sökande krävs långsiktiga planeringar för arbete och utbildning. I dessa fall ska vägledarna vara den självklara motparten. Snabbservice och kommandovägledning är, säger Anders Lovén förödande för resultatet.
Begreppet vägledning spänner över fältet service – information – undervisning – vägledning – psykoterapi. Detta illustreras i form av en trappa där service beskrivs som yta och psykoterapi som djup (Hägg & Kuoppa, 1997).
Vägledning är det samlande begrepp vi använder för samtal i olika professionella sammanhang. Med vägledande samtal avser vi samtal som förs mellan en professionell person och en person som söker vägledning i en aktuell problemsituation. Syftet med samtalen är att hitta ett sätt att hantera de möjligheter och svårigheter som är knutna till denna situation (Hägg & Kuoppa, 1997).
Lindh (1988) menar att vägledning inte är något statiskt begrepp. Såväl metod- och teoriutveckling samt förändringar inom de organisationer som bedriver vägledning påverkar definitionen. Det som är gemensamt för synen är att vägledningen är en process. Det är inte bara en process att genomgå vägledning. Det är också en process innan en person beslutar sig för att söka vägledning.
5 Metod
Metodkapitlet innehåller dels val av metod för min undersökning men också urval samt tillvägagångssätt vid genomförandet. I avsnittet kommer jag också att ta upp etiska principer samt genomförandet av studien.
5.1 Val av metod
När jag bestämt mig för inriktningen på mitt arbete fick jag ta del av ett samlat material som täcker starten av Utvecklingsprojektet för skola – arbetsliv. I detta material fann jag vissa nyckelpersoner som funnits med från starten. Dessa nyckelpersoner finns fortfarande med, i och omkring den ursprungliga verksamheten, vilket gör det lätt att få kontakt med dem för intervjuer.
14
För att undersöka projektet och dess utveckling tänker jag använda mig av en kvalitativ metod. Genom att göra intervjuer med dem som var med från starten av detta projekt anser jag att jag kan få en samlad och övergripande bild om projektets uppkomst och dess påverkan på olika håll i kommunen. Kvalitativa metoder är de mest framgångsrika om man vill skaffa sig en helhetsförståelse av enskilda fenomen Larsen (2009).
5.2 Urval
Jag kommer att använda mig av ett icke-sannolikhetsurval eftersom målet för min undersökning är att få mesta möjliga kunskap inom området. Det sätt jag valt intervjupersoner beskrivs av Larsen (2009) som snöbollsmetoden. Jag kommer att ta kontakt med personer, som jag, genom att ha gått igenom gamla dokument vet har kunskaper om projektets start, och som också kan hjälpa till att hänvisa till andra viktiga personer som varit med.
Fyra personer kommer att intervjuas, dåvarande chefen för Arbetsförmedlingen i Varberg samt dåvarande rektorn för Ungdomscentrum, som senare blev projektledare och chef för vägledarna i kommunen. Vidare kommer en vägledare från respektive verksamhet att intervjuas. Urvalet görs med tanke på att få information från olika håll, både dem som varit med från Arbetsförmedlingen och dem som var verksamma inom kommunen.
5.3 Genomförande
Intervjuerna inleds med en kort presentation av intervjupersonernas yrke samt yrkesroll vid tillfället för VYs uppkomst. Vid intervjuerna har en frågeguide använts som har utformats utifrån frågeställningen. Frågeguiden har använts som ett stöd vid intervjuerna. Samtliga intervjuer inleddes med att var och en fick berätta om hur VY uppkom, så som de själva kom ihåg det. De fick också berätta om vilka effekter de trodde att VY hade haft på olika områden såsom studie- och yrkesvägledning och för invånarna i kommunen. De fick beskriva vilka framgångsfaktorerna var och hur de ser på VY idag och i framtiden. Utrymme för att diskutera runt de frågor som ställts har funnits. Det har även funnits plats för att gå in på sidospår, vilka i sin tur har lett mig in på nya vägar. Intervjuerna med cheferna för respektive verksamhet presenteras först. Därefter presenteras intervjuerna med dem som senare arbetade på VY, en vägledare från Arbetsförmedlingen och en vägledare från kommunen.
15
Tre intervjuer genomfördes på Arbetsförmedlingen i Varberg, i ett rum som ligger ostört. Vid samtliga intervjuer användes diktafon för att göra ljudupptagningen. Den första intervjun genomfördes med Barbro Bergman. Nästa intervju genomfördes med Anne Eriksoo som numera arbetar som rektor på Peder Skrivares gymnasieskola. Därefter intervjuades Per Olsson och slutligen gjordes en intervju med Monika Svensson.
5.4 Reliabilitet och validitet
Det är enklare att säkerställa god validitet vid kvalitativa metoder eftersom de intervjuade kan tala friare och missförstånd kan redas ut direkt, nackdelen är att det är mer tidskrävande att bearbeta materialet. Genom att göra ljudupptagningar av de intervjuer som gjorts samt utskrifter av materialet har god reliabilitet uppnåtts. Det är ju däremot svårt att veta hur den intervjuade uppfattar frågan, och om svaret från denne syftar på samma sak som det intervjuaren frågat om. Genom att göra kvalitativa intervjuer säkerställs ändå uppfattningen av frågor väl. Det finns alltid möjlighet att fråga igen eller att den intervjuade får klargörande angående betydelsen av frågan. När jag gör bedömningen av reliabilitet har jag också i åtanke att både situation och jag som intervjuperson kan påverka det som sägs. Detta måste alltid finnas i åtanke vid undersökningar. Jag har varit noggrann när jag bearbetat data. Genom att använda en modern diktafon har information om intervjutidens längd och dag för intervjun lagrats. Intervjuerna har skrivits ut i sin helhet direkt efter intervjuerna och lagts i separata filer. Någon risk för sammanblandning finns därmed inte.
Jag har säkerställt validiteten genom att jag har valt att utgå från ett frågeschema där jag skapat frågorna utifrån min frågeställning. Vid varje intervju har vi ibland kommit in på sidospår och ibland har frågor besvarats innan jag ställt dem. Trots detta anser jag att de frågor som ställts kommer att kunna besvara min ursprungliga frågeställning.
Att veta vad vi undersöker handlar om överensstämmelsen mellan vad vi säger att vi ska undersöka och vad vi faktiskt undersöker(Patel & Davidsson, 2003 s.99).
Genom kvalitativa intervjuer finns också möjlighet att få fram data som man tidigare inte visste hängde samman med den ursprungliga frågeställningen.
5.5 Etik
16
undersökningen gäller ett specifikt projekt i Varbergs kommun är det av vikt att det framgår vilket projekt det gäller och även vilka som intervjuats. Samtliga intervjuade har varit positiva till att presenteras med namn. De har också fått möjlighet att läsa de utskrivna intervjuerna innan de publicerats. Av de intervjuade har inte alla haft önskemål om att läsa intervjun före publicering.
6 Resultat och analys
I resultatet redovisas vad som framkommit av mina intervjuer. Jag har valt att presentera delar av intervjuerna i tematiska avsnitt som kopplats till min frågeställning.
6.1 Intervjupersoner
Per Olsson, tidigare chef på Arbetsförmedlingen i Varberg. Han arbetade på Arbetsförmedlingen i Varberg mellan 1979 och 1996, och är nu arbetsmarknads-områdeschef för Arbetsförmedlingen i Västra Götaland. Anne Eriksoo, är utbildad studie- och yrkesvägledare. Hon arbetade som rektor för Ungdomscentrum vid starten av VY. Anne utsågs till projektledare och blev sedan chef för de kommunala vägledarna som kopplats till VY. Idag arbetar Anne Eriksoo som rektor för gymnasieskolan Peder Skrivares skola. Barbro Bergman arbetade som vägledare inom Arbetsförmedlingen under vid uppstarten av VY, numera arbetar hon som arbetsförmedlare i arbetsgivargruppen på Arbetsförmedlingen i Varberg. Monika Svensson är studie- och yrkesvägledare och arbetade när projektet startade som vägledare på grundskolan men också som SSA-råd i Varbergs kommun. Monika Svensson var den som genom kopplingen till CLL (Centrum för Livslångt Lärande) hade ansvar för studie- och yrkesvägledarprogrammet på Campus. Hon arbetade också heltid som studie- och yrkesvägledare på VY. Idag är Monika Svensson pensionerad.
6.2 VYs uppkomst
Uppkomsten av VY hade sin botten i krisen på 90-talet, med nedläggningen av Monark, berättar Per Olsson. Staden skulle gå från att vara en stad med industrier till att bli en stad med annat kunnande. ”Hur man kan stimulera människor till att vidareutbilda sig fanns också med i den här diskussionen.”, säger Per Olsson.
Det tillsammans med att vi på Arbetsförmedlingen kände att de i skolan inte var riktigt uppdaterade på vad som hände på arbetsmarknaden, och hur jobben förändrade sig innehållsmässigt, även om de hette samma sak. Och på
17
Arbetsförmedlingen höll vi på att tappa kunskaper om skolväsendet. Vi frågade oss om vi skulle kunna alla intagningsregler och hålla på och räkna betyg, det var lite överkurs, för det var ju inte det som stod på skylten för oss (Per Olsson).
Syokonsulenterna var duktiga på studier och Arbetsförmedlingen kunde arbetsmarknaden så det fanns ingen anledning att vi skulle göra båda delarna.
Och då blev det en diskussion om hur man skulle försöka slå ihop våra påsar på något sätt. Och en bit med Varbergs Yrkesvägledare var ju också att de skulle vända sig ganska brett till allmänheten. Det gjorde vi ju i och för sig redan på förmedlingen. Då hade vi ju yrkesvägledningsjour på Arbetsförmedlingen. Minst halva dagen varje dag fanns det alltid någon som hade jouren, vi var fem yrkesvägledare som delade på det. Den flyttade vi i princip över i det här nya VY, och sedan fyllde skolorna på med syokonsulenter. De fick stå för kunskapen om utbildningsväsendet och vi fick stå för arbetsmarknadsperspektivet … folk behövde inte springa runt utan vi kunde dra allting på en gång. Det var liksom det som var bakgrunden till varför vi ville göra det (Per Olsson).
Anne Eriksoo berättar att det allra första samarbetet mellan vägledarna i kommunen och Arbetsförmedlingen startade spontant, men efterhand diskuteras det mer om hur man skulle kunna få det till ett formellt samarbete. Det fanns både tankar om ett vägledningscenter men också ett behov att förändra syoorganisationen. Barn- och utbildningsnämnden tillsatte en utredning som skulle mynna ut i ett förslag till förändring. Anne berättar att hon fick uppdraget och höll på med det under ca ett halvår 1994.
Initiativet i grunden kom ifrån behovet från vägledarna själva. Att man såg att man jobbade parallellt, att försöka – ja, det var ju ett sätt att kunna förbättra kvaliteten på vägledningen över huvud taget inom Varbergs kommun. Så det tror jag egentligen var själva bakgrunden till det hela (Anne Eriksoo).
Anledningen till att man ville starta ett vägledningscenter var att kunna erbjuda god kvalitet på vägledning, att samarbeta för att samla kompetensen på ett enda ställe. Man ville vidga grupperna och erbjuda vägledning till alla som behövde vägledning och erbjuda detta genom hela livet, inte bara till dem som var inskrivna på Arbetsförmedlingen eller gick på komvux, säger Anne Eriksoo.
18
Barbro Bergman berättar att VY uppkom tack vare Per Olsson, som då var chef på Arbetsförmedlingen. Det var dubbelarbete att ha material både på Arbetsförmedlingen och på skolorna. På Af fanns en person heltidsanställd för att hålla ordning på allt vägledningsmaterial. När Per Olsson och Anne Eriksoo träffades uppstod en diskussion om hur man skulle kunna samordna det hela på ett enda ställe säger Barbro Bergman.
Men också att försöka förmå kommunens syokonsulenter att försöka se på arbetsmarknaden när de diskuterade studieval, så att elevens val inte enbart grundade sig på kompisar utan att man hade en bredare bild när man gjorde sina val. Pers vision var ett ökat samarbete mellan vägledarna på Arbetsförmedlingen och syokonsulenterna i kommunen (Barbro Bergman).
När de här tankarna kom upp så jobbade jag som SSA-sekreterare berättar Monika Svensson. I SSA-råden diskuterades vägledarfrågan och att man såg ett ökat behov av vägledning på vuxensidan. Det var dessutom längesedan syoorganisationen sågs över. I den grupp som tillsattes för att se över verksamheten inom vägledningen ville man försöka att tänka nytt. Tankar på att använda de befintliga resurserna på ett helt nytt sätt kom upp. Gruppen kom fram till att de ville försöka bilda ett centrum för vägledning där alla vägledare var tillhöriga men tjänstgjorde på olika ställen. ”Det var inte så mycket mer, men det var rätt så kontroversiellt då.” berättar Monika. Anledningen till att man ville starta ett vägledningscenter var att göra vinster när det gäller sådant som inte alla behöver göra, men alla kan ha nytta av.
Det var en grej som vi var ute efter, att inte alla skulle behöva göra allt själva utan att göra ett program och spara tid. Det var också det att vi skulle ha bryggor mellan verksamheterna, grundskola, gymnasieskola, arbetsliv och vuxenutbildning. Vi hade inga bryggor innan. Det var att få igång en verksamhet med den personal vi hade. Att hjälpa varandra, att tillgodose vissa fortbildningsbehov genom samarbete i möten och grupp. Så det var ganska mycket. En sak till – allmänheten, de som inte var knutna till någon skola. Det fanns egentligen inte någon vägledning för dem som inte tillhörde någon skola (Monika Svensson).
I karriärvägledning.se.nu (SOU 2001:46) presenteras 12 goda exempel på samarbetsprojekt inom vägledning. Av dessa exempel finns idag 6 kvar i form av vägledningscenter med vägledning till alla grupper i samhället. Två projekt har gått ihop till ett. Ett projekt var redan nedlagt när det togs med som exempel i rapporten, ett
19
varade endast mellan år 1999-2002, ett kommer att omorganiseras under hösten 2009 och slutligen har ett lagts ner helt och hållet.
6.3 Effekter
6.3.1 För studie- och yrkesvägledningen
Om effekterna på studie- och yrkesvägledningen säger Per Olsson han att han ju egentligen inte vet vad som har hänt efter att han lämnade sin post som chef på Arbetsförmedlingen i Varberg, men att han levde i tron att detta skulle berika båda verksamheterna. Per Olsson berättar om hur viktig vägledningen var på Arbetsförmedlingen tidigare. Det fanns under 80-talet två yrkeskategorier på förmedlingen. Dels var det arbetsvägledarna och dels platsförmedlarna. Per berättar om sin syn på vägledningen:
Alltså det handlar ju inte om att räkna upp vilka skolor som finns, det har inte med saken att göra. Så jag har ju förstått att begreppet vägledning har devalverats också oerhört. Det handlar ju inte om att räkna upp vilka skolor som finns. Det har inte med saken att göra. Det har ingenting med ens egna förutsättningar att göra när man ska gå vidare. För det är ju det som är vägledning och det har vi helt tappat i förmedlingsverksamheten, fullständigt tappat. Vi körde ju rätt mycket på förmedlingen här, väldigt mycket yrkesvalskurser, vägledningsgrupper, två namn för samma sak. Då hade vi grupper om tio per och vi var två, och dom här tio var här i grupp under halva dagen i fem dagar. Och det är klart att det blir ju inga volymer på det, men det var en oerhörd kvalitet i det. Så det tycker jag att man borde satsa lite mer på.
På frågan om hur han ser på VYs roll i framtiden svarar Per Olsson att han tror att det borde vara läge för att expandera en sådan verksamhet som VY nu. Han menar att yrkesvägledarrollen inom Arbetsförmedlingen har devalverats till ett minimalistiskt värde. Sedan berättar han om när han blev inbjuden av en kollega som jobbade på Länsarbetsnämnden till ett möte med ett nätverk av vägledare. Han ville att jag skulle vara med en stund, berättar han.
Så jag var med och satt och snackade med dom en timme eller nåt sånt där då. Och så när det var klart så kom han fram till mig och så frågade han vad jag tyckte. Nej, men alltså, jag vet inte vad dom håller på med men det är inte vägledning, det här är, dom här är någon slags informatörer om vilka skolor som finns. Det kan man hyra stadsbud till, det har ingenting med vägledning att göra.
20
Per berättar vidare att det alltid funnits en diskussion om vad kvalificerad vägledning är och hur mäter man det. Det har vi pratat om ända sedan begreppet uppfanns, säger han. Han menar att det var när datorerna kom och hela informationssystemet byggdes upp som vägledningen chanserade väldigt fort till att gälla information och utbildningsvägar.
Så blev det alltså, det sjönk ihop till detta. Vi skadade ju detta själva på förmedlingen. Vi byggde upp med en massa broschyrer, och så här i efterhand så var det inte särskilt begåvat gjort. För vet man väl själv vad man vill så är ju det här med att ta reda på det, det är ju en baggis. Det var liksom inte det som var grejen. Och sen tror jag inte på förmedlingarna, det är så jäkla jagat nu med praktikbeting och coacher och gud vet allt så att det är, så att man har inte tid att slå sig ner med en sökande och hinna med ordentliga resonemang om detta. Och en administrativ apparat omkring varje beslut som inte är av denna värld.
Per Olsson säger att han ”känner att syo det har blivit lite mer av fabriksproduktion utav utbildningskunskap, det är mitt intryck i Göteborg åtminstone. Jag känner inte att människor får det stödet och hjälpen i en valsituation som man borde faktiskt få.” Anne Eriksoos upplevelse är att VY har ökat samarbetet mellan vägledare på olika håll.
Det som var positivt då, det var ju, en gemensam diskussion i forum, gemensam fortbildning, och samarbete kring olika delar av verksamheten som till exempel vägledningsgruppen där man kunde komplettera varandra. Det är klart att AF hade mer kunskap om sitt område och skolan mer om det med gymnasieutbildning. Så den sammanlagda kompetensen blir större än om man lägger ihop det hela på nåt sätt. Man kunde berika varandra genom erfarenhetsutbyte, det här med samarbete över huvud taget inte bara på VY utan resten av sin verksamhet också. Så det tror jag har haft väldigt stor betydelse, just för vägledarna här i Varberg.
Anne Eriksoo tror att VY kommer att ha en stor betydelse i framtiden, framför allt då för vuxenutbildningen, både grundläggande nivå, gymnasienivå och högskolenivå. Vägledning kommer att behövas i de olika fortbildningskederna i livet.
VY kanske inte har kvar lika mycket av den sammanhållande funktionen som kompetenscentra för alla vägledare. Förhoppningen är väl att det fortfarande ska kunna ha detta att kunna dra nytta av varandra genom, kalla det nätverk eller samarbete. Det är förhoppningen. Men det är mer Campuskopplat idag.
21
Den stora förändringen kom med nerdragningarna på Arbetsförmedlingen när man inte satsade på vägledning på det sättet, säger Anne Eriksoo.
Det tror jag att var det stora brytet, när man inte var inne i bemanningen, och när man inte är inne i bemanningen så var man inte med i helheten i verksamheten, så då tror jag att den stora förändringen kom. Det som händer nu är att från kommunens sida kommer de inte att ha en gemensam chef längre. Vilket dom har fram till sista december, men det är ju samarbete inom kommunen, till stor del så är Arbetsförmedlingen redan tappad, när det gäller det dagliga då. När jag säger Arbetsförmedlingen så tänker jag kopplingen till näringslivet som vi har på ett tydligare sätt. Kontakten med vägledarna blev, det är mer studievägledning än yrkesvägledning. Från början var det ju tanken med både och.
För studie- och yrkesvägledningen tror Barbro Bergman att Pers vision har kommit en bit. Men hon tror inte att det har påverkat grundskolans vägledning. Däremot tror hon att gymnasiesyvarna har kanske med arbetsmarknaden på ett annat sätt, man lyssnar in och man har med det när det gäller studiebesök och prognoser. Jag tror nog att vägledarna upplever det positivt. Och vi upplever det som en klar fördel här. Det som är bra är att man vet om varandra nu, säger Barbro Bergman.
I framtiden tror Barbro att VY kommer att ha en fortsatt väldig aktiv roll i kompetensförsörjningen. Man kommer att behöva att VY och Campus blir än mer flexibla.
Monika Svensson tror inte att det hade funnits så mycket av fortbildning för studie- och yrkesvägledarna i kommunen om inte samarbetet runt VY hade uppstått. När samarbetet satte igång var det nästan lika med noll fortbildning för vägledarna. Det fanns länskonferenser där man samlade länets vägledare en gång per termin, men inte några gemensamma möten och ingen fortbildning. I och med att man gick samman och skapade VY så fortbildade man varandra.
Om VY idag säger Monika Svensson:
Jag måste säga att det var en stor förlust när inte Arbetsförmedlingen fick delta i den vanliga verksamheten längre utan att det måste vara planerad verksamhet. Där blev det ett brott som inte var bra för helheten. Det kan man se idag att där försvann en del utav den här positivismen och glädjen. För då började man jobba, då blev det plötsligt, innan var vi ett gäng som jobbade på samma ställe oberoende
22
om vi var anställda utav olika, det hade ingen betydelse, men sen blev det ju lite mer att man jobbade för sitt. Och det var inte bra men samtidigt kan jag ju säga att jag tror ju fortfarande verksamheten behövs, och skulle jag önska något för den här verksamheten så skulle jag önska att man hittade tillbaka igen, för jag tror alla har och vinna på det.
6.3.2 För invånarna
Om effekterna för invånarna säger Per Olsson ”Det är mer tro än vetande från min sida, men jag har någon slags förhoppning ändå att det är, att det gav någonting och att det har medverkat till att fler har valt att utbilda sig vidare, det hoppas man ju.” Det var ju hela syftet att ändra på detta, säger Per Olsson. Det handlade om att försöka göra staden till någonting annat och det har ju ändrat sig enormt, bättre kommunikationer och bättre utbildning gör ju att människor utvidgar sin arbetsmarknadsregion.
Per Olsson är helt övertygad om att utbildningsnivån är högre idag, men att VY antagligen bara är ett bidrag till det. Det är ju så mycket annat som har bidragit också, säger han, inte minst Campus. Han berättar att Campus föddes i Monarkkrisen i början på 90-talet. Krisen utlöste tankarna på att göra något helt annat. Då gick det upp för politikerna i Varberg att så här kan vi ju inte hålla på. De första som startade högskoleutbildning här i staden var Halmstad högskola, ”och jag undrar om inte de hade den på Rosenfred”, säger Per Olsson. De lade ner verksamheten och då fick Borås högskola möjlighet att starta utbildningar i Varberg. Så att det fanns ett slags embryo till högskoleverksamhet på den tiden.
Per Olsson beskriver hur det tidigare bara fanns civilingenjörer på Vattenfall och menar att det inte fanns någon annan stans i kommunen. Det är skillnad nu.
Det måste upp i en kritisk massa om du ska intressera människor som har utbildning för att bosätta sig på orten. Dom får inget utbyte annars. Du menar att
det måste finnas en viss mängd? Ja, det får inte finnas hur lite som helst. När man
kommer upp i den mängden så blir det som ett självspelande piano (Per Olsson).
När det gäller näringsliv och företagsamhet menar Per Olsson att det borde ha inneburit att fler företag har etablerats. Han nämner reklamföretag som kan ha uppkommit p.g.a. att Ljud- och bildskolan startade och att det blivit mer intressant för högutbildade att bosätta sig här på grund av den här satsningen i Varberg.
23
Anne Eriksoo anser att effekterna för invånarna blev en mycket mer lättillgänglig vägledning och möjlighet att få information om yrken och utbildningar. Möjlighet att få vägledning fanns i stort sett inte tidigare. Den som var inskriven på Arbetsförmedlingen och hade en kontakt kunde få vägledning men annars fanns det bara inom skola eller komvux.
Det är många som har vittnat om detta också, jag menar där man fått besökare på skolan, alltså vuxna som inte alls tillhörde de här grupperna. Det tror jag är det största och viktigaste, att det blev tillgängligt och var på en lokal som inte var kopplad till varken Arbetsförmedlingen eller till skolan, utan fristående och samtidigt ändå att man hade samlat kompetenserna. Vi täckte ju ett ganska brett kompetensområde och det fanns inte, så det var väl det som var den stora, skillnaden för kommuninvånarna (Anne Eriksoo).
Att SYV-utbildningen kom till Varberg var kopplat till VY. Anne Eriksoo berättar att hon hade kontakten med Malmö högskola och sammanförde Anders Lovén och Jan Elftorp som var rektor för Campus, därefter startade de SYV-utbildningen på Campus i Varberg.
Jag tror att VY har varit ett väldigt tillskott för vuxenutbildning både på gymnasienivå och högskolenivå, här i kommunen. Det fanns ju vägledare på komvux, men då var det ju i mycket mindre skala, men när Campus kom, deras vägledare var ju inte här så det har de ju haft nytta av, att vi har haft ett vägledningscenter här.
Att utbildningsnivån har blivit högre på grund av VY kan man ju inte säga, menar Anne Eriksoo. Hon berättar att de har arbetat med arbetslösa i vägledningsgrupper, ”så givetvis har man ju haft en påverkan, men man kan inte säga att så och så många procent har det stigit på grund av det. Men det skulle vara märkligt om det inte hade betydelse.”
Jag frågar Barbro Bergman vilka effekter hon tror att VY har fått får invånarna i Varberg. Hon svarar att den som tjänade på att man la ihop två olika verksamheter var kommuninnevånaren. Det blev väldigt enkelt för den enskilda. ”De behövde inte få en halv information av oss för att sedan gå till nästa ställe och få en halv information där. Det fanns ju många vinster för den enskilda kommuninnevånaren antingen den var 19 eller 40 år.” Det var ju samma med vägledningskurser att man samarbetade med dem
24
för att man då såg vinsten för den enskilde. Barbro säger att man rätt så tidigt bestämde att man skulle ha gruppvägledning.
I och med att vi satt i samma lokaler så kom den där samverkan. Genom vägledningskurserna kunde vi påvisa vinsterna och därigenom motivera att vi gick in med insatser.
När det gäller effekter för utvecklingen i kommunen säger Barbro Bergman:
Jag vill ju tro att om inte VY hade funnits så hade vi nog inte haft ett sånt Campus som vi har. Man kan ju nästan se på de mässor vi har, att så många slåss om att ställa ut på mässa i lilla Varberg, det är märkligt. Ett gott renommé och en god utbildningsplattform och ett samarbete som man ser på alla nivåer. Man ser det på VY, man ser det på kompetensrådet. Det här samarbetet har smittat av sig som ringar på vattnet. Jag tror att det har haft rätt stor betydelse för att vi har de kurser vi har.
När det gäller utbildningsnivån tycker Barbro Bergman att det är svårt att svara på vilka effekter det har gett. Hon säger att det är svårt att veta hur mycket man ska tillskriva VY. Här finns en rätt stor bredd och det lokala kompetensrådet finns som kan ta fram mer riktade utbildningar. ”Så det tror jag utan att ha belägg för det. Det är känslan jag har i alla fall.”
Monika Svensson menar att VY har haft så stor betydelse att det är svårt att veta vad som hänt om inte det funnits. Hon är ganska övertygad om att VY har bidragit till en högre utbildningsnivå. Monika Svensson är inne på samma linje som Per Olsson och säger att kommunen i och med den högre utbildningsnivån har dragit till sig fler personer med högre utbildning och att detta hänger samman med att näringsliv och företag vill ha välutbildade människor. Företagen har kunnat använda VY till att få hjälp med att bedöma de anställdas utbildningar och i planering för fortbildning. Detta var en tjänst som de tidigare hade behövt köpa in men nu hade gratis.
6.4 Framgångsfaktorer
Per Olsson tror att framgångsfaktorerna för VY var att alla kände varandra. ”Det var inget konstigt över huvud taget och jag tror att alla kände likadant. Så, det var närheten i Varberg som var styrkan, och det tror jag fortfarande är styrkan, närheten”.
25
Framgångsfaktorerna var enligt Anne Eriksoo att grundinitiativet kom utifrån ett behov från vägledarna som i sin tur byggde på ett bredare behov hos kommuninnevånarna. ”Det var inte så jäkla fyrkantigt. Det var inga sega beslutsprocesser, det gick oerhört fort att få till beslut, det var engagerade människor inblandade.” Även samarbetet mellan Arbetsförmedlingen och kommunen skedde på ett enkelt sätt. ”Att man skulle samarbeta det var det ingen diskussion om.”
Barbro Bergman anser att framgångsfaktorerna i projektet var prestigelöshet, vilja och enkelhet. ”Vi anpassade oss och det viktiga var att verksamheten fungerade, inte var man var någonstans. Så var det med mässorna också. Vi har varit på Socitén och i nöjesparken och nu sist i sparbankshallen. Man får ta det som det är. Flexibilitet är nog rätt ord”, säger Barbro.
”Positivism, alla var positiva, alla tyckte det var roligt.” säger Monika Svensson när jag frågar henne om framgångsfaktorerna. Hon säger också att de gjorde en del misstag men att de lärde sig av alltihopa. ”Det var en sån glädje i jobbet. Det var skjutsen, alltså” avslutar hon.
6.5 Råd
Intervjuerna avslutas med att fråga om råd till dem som vill starta liknande projekt. Per Olsson säger: ”Ja, det har jag faktiskt. Lägg inte ner det när det kommer folk och säger att det är omodernt. Det är ju det man har gjort på alla andra ställen.”
Anne Eriksoo anser att det viktiga är att engagera, förankra och ta tillvara på människors kompetens. ”Att man har samma målsättning, samma syfte när man startar upp det och att det är rätt personer, engagerade personer, drivande.”
Barbros Bergmans råd är att lyssna på varandra. ”Det handlar om att lyssna och inte vara fast i sin tanke utan att kunna ändra sig.” Hon säger också att det är viktigt att man förstår varandras roller och att man ska veta de andras gränser. ”Att våga, våga satsa och vara lite enveten, arbetsglädje och positivism”, anser Monika Svensson som viktigt. En annan faktor är att kunna jobba ihop.
26
6.6 Ekonomi
Det som gjorde det ekonomiskt möjligt att driva projektet var att Arbetsförmedlingen vid denna tid hade något som kallades otraditionella pengar och som kunde användas till att stödja projektet, berättar Barbro Bergman. Det bildades inledningsvis en styrgrupp med chefer från kommunen och Arbetsförmedlingen. Styrgruppen skulle bland annat se till att verksamheten kunde drivas ekonomiskt. EU-bidrag söktes också för att finansiera verksamheten vissa år. Monika Svensson berättar att det vid den tiden som de startade verksamheten var vanligt att söka EU-bidrag. Hon minns också att Länsarbetsnämnden hade en fond som var lämplig att söka ur för detta projekt. Så med hjälp av Per Olsson söktes pengarna i Länsarbetsnämnden vilket resulterade i att verksamheten fick stöd för tre år framåt. Lika mycket var tvunget att tillsätta själv i projektet. Det som då tillsattes var ju de anställdas kostnader i form av löner.
7 Diskussion
7.1 Bildandet av VY
Varbergs Yrkesvägledare tycks ha uppkommit vid en tidpunkt då det fanns ett behov både på Arbetsförmedlingen och inom kommunen. De som intervjuats har alla upplevt att VY uppkom på grund av att de själva kände ett behov och att den organisation som de arbetade i behövde förändras. På Arbetsförmedlingen såg man att det tog mycket tid i anspråk att hålla reda på material om utbildningar och yrken. Det var också svårt att hålla sig uppdaterad på det som hade med utbildning att göra.
Kommunens vägledare kände ett behov av att kunna erbjuda vägledning till alla som behövde vägledning och erbjuda detta genom hela livet. Vägledningen skulle vara av god kvalitet och besökarna skulle kunna gå till ett enda ställe. Kommunens vägledare kände också precis som Arbetsförmedlingens vägledare att det förekom ett visst dubbelarbete. Vägledningsorganisationen inom kommunen behövde också ses över och omorganiseras.
I den teoretiska bakgrunden har jag beskrivit hur revisorerna 1994 presenterade en granskning av skolans arbetslivskontakter. De skriver att kopplingen mellan kommunens utveckling och skolverksamhet har blivit tydligare i och med att skolan övergick till kommunal styrning. Sammanfattningsvis pekar rapporten på att det brister i kontakterna mellan skolan och arbetslivet, och att det finns ett behov av att minimera
27
antalet kontaktytor för arbetslivet. Behovet av en kontaktyta understryks. Man pekar också på att det behövs fortbildning och kunskaper om arbetslivet för både SYO och pedagoger. Förutom att samordna studie- och yrkesvägledningsverksamheten mellan skola och Arbetsförmedling ville man höja utbildningsnivån i kommunen.
Vad jag kan se så har revisorernas rapport haft stor betydelse för den inriktning som vägledningen sedan tog inom kommunen. Rapporten tillsammans med att man på alla håll var mogen för en förändring var förmodligen faktorer som spelade in. Detta är dock inte något som nämns av de intervjuade i sammanhanget. I denna veva lade man också ner SSA-råden, men behövde ju trots detta både utveckla och behålla de kontakter man hade med näringslivet. Per Olsson nämner också krisen i början av 90-talet som en faktor till att det behövdes en förändring. Han säger att staden skulle gå från att vara en stad med industrier till att bli en stad med annat kunnande. ”Hur man kan stimulera människor till att vidareutbilda sig fanns också med i den här diskussionen.”, säger Per Olsson.
På flera håll i Sverige hade under 90-talet vägledningscenter startat. Det låg därmed i tiden att samverka inom vägledningen. I Varberg var man överens, alla utgick från att samverkan skulle vara lösningen och att det skulle berika bådas verksamhet. Det fanns inte med som alternativ att inte samverka. De flesta som jag intervjuat har vittnat om en otrolig positivism och vilja. Detta ses av många som de största framgångsfaktorerna i projektet.
7.2 Studie- och yrkesvägledningen
Vägledning säger Per Olsson, är inte att räkna upp vilka skolor som finns. Vägledning handlar om människors egna förutsättningar för arbete och utbildning. Inom Arbetsförmedlingen har vi helt tappat detta, säger han. Begreppet vägledning har devalverats inom Arbetsförmedlingen.
På Arbetsförmedlingen finns det i princip ingen vägledning för dem som är vanliga arbetssökande. Det är uttalat att om någon behöver vägledning så ska de hänvisas till VY. Det är ju bra att kunna skicka de sökande till ett vägledningscenter där man vet att de får kvalificerad vägledning. Men, själva tanken var ju att människor inte skulle behöva besöka flera ställen.
28
De skulle kunna komma till VY och få både vägledning och information om utbildning och arbetsmarknad. Där skulle de även kunna få information om de arbetsmarknadsutbildningar som erbjöds. Vägledningen har mer eller mindre återgått till att bli en halv vägledning på Arbetsförmedlingen och en halv på Varbergs Yrkesvägledare. De sökande kan inte längre träffa en arbetsförmedlare på VY.
I och med att Arbetsförmedlingens personal inte längre bemannar kommer kunskapsöverföringen som också var en viktig del i projektet att minska. När det inte längre finns någon gemensam plattform faller det naturliga kunskapsutbytet.
Per Olsson beskriver att det alltid funnits en diskussion om vad kvalificerad vägledning är och hur mäter man det. Det har vi pratat om ända sedan begreppet uppfanns, säger han. Han menar att det var när datorerna kom och hela informationssystemet byggdes upp som vägledningen chanserade väldigt fort till att gälla information och utbildningsvägar.
Så blev det alltså, det sjönk ihop till detta. Vi skadade ju detta själva på förmedlingen. Vi byggde upp med en massa broschyrer, och så här i efterhand så var det inte särskilt begåvat gjort. För vet man väl själv vad man vill så är ju det här med att ta reda på det, det är ju en baggis. Det var liksom inte det som var grejen. Och sen tror jag inte på förmedlingarna, det är så jävla jagat nu med praktikbeting och coacher och gud vet allt så att det är, så att man har inte tid att slå sig ner med en sökande och hinna med ordentliga resonemang om detta. Och en administrativ apparat omkring varje beslut som inte är av denna värld.
Det är bra att Per Olsson, som nu är arbetsmarknadsområdeschef i Västra Götaland, tycker att vägledning är viktigt och att vi borde satsa mer på det. Kanske kan budskapet på detta sätt nå dem som bestämmer, vad som är viktigt och värt att satsa på. Vägledning är idag inte prioriterat och enligt min mening så hinner vi inte med människan. Människan har kommit i skymundan för alla mål som ska uppnås, antingen de gynnar de människor som de egentligen är till för eller ej.
Ett exempel på en satsning som nyligen gjorts är coacher. Arbetsförmedlingen tecknade avtal med 950 externa företag som skulle coacha arbetslösa. Vad hade resultatet blivit om regeringen istället lagt pengarna på kvalificerad vägledning till varje individ som så
29
önskar? På Arbetsförmedlingen sitter nu istället både erfaren och välutbildad personal och handhar ekonomiska beslut. Tiden för personliga möten med sökande har minimerats.
I Anders Lovéns rapport (1994) avslutar han med att beskriva att arbetsmarknadsläget drastiskt har försämrats. Detta var i juni 1993. Han skriver att utrymmet för långsiktig planering då blev väldigt begränsat. ”Nu handlar det om akutinsatser utan långsiktig strategi…”. Idag är vi inne i ännu en lågkonjunktur och verkar köra i exakt samma spår. Akutinsatser som inte ens efterfrågas av de arbetssökande avlöser varandra.
Hägg & Kuoppa (1997) beskriver vägledning enligt en trappa där det överst handlar om service vilket illustreras av yta. Längst ned på trappan finns psykoterapin, vilken illustreras som djupet. Vägledning kan enligt detta sätt att se handla både om att ge service men också att kunna genomföra djupare samtal. Per Olsson menar att vägledningen inom Arbetsförmedlingen har minimerats till att gälla information. Den vägledning i en process som Lindh (1988) beskriver finns inte längre kvar inom Arbetsförmedlingen menar han.
7.3 Vägledningscenter idag
Per Olsson tycker att det nu är läge att satsa på vägledning och expandera verksamheter som VY istället för att lägga ner. Per Olsson menar också att denna typ av verksamhet inte längre förekommer.
Jag kan finna efter att ha undersökt de goda exempel som lades fram i rapporten (SOU 2001:46) att vägledningscenter faktiskt existerar fortfarande på många platser. Dock är det nog sant som Per Olsson säger att den verksamhet som byggde på samarbete mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna inte längre finns kvar. Den vägledning som nu erbjuds ligger helt och hållet under kommunerna. I viss mening är Varberg ett undantag. Där har man trots att Arbetsförmedlingen både dragit bort ekonomisk delaktighet och personell bemanning ändå fortsatt att ha vägledningskurser tillsammans. Fortfarande finns en viss samverkan när det gäller fortbildning i form av företagsbesök och vägledardagen en gång om året.
Både det projekt i Göteborg och i Västra Götaland som fanns med i SOU 2001:46 har upphört. I Göteborg erbjuds vägledning för unga i ett vägledningscenter och för vuxna
30
erbjuds det genom komvux. Det finns inget uttalat på hemsidorna om att det skulle gälla alla människor oavsett skede i livet.
Orsaken till att det inte längre är möjligt med samverkan beror nog mycket på den förändring som Arbetsförmedlingen genomgått de senaste åren. Sedan jag anställdes på Arbetsförmedlingen i maj 2006 har det skett stora förändringar. Arbetsförmedlingen har gått från att kunna arbeta fritt och inriktat på behov inom länen till att vara en toppstyrd organisation. Det finns inga medel tillgängliga för att skapa samverkansprojekt. Det är inte ens möjligt att samverka ekonomiskt runt utbildningar även om det finns behov på lokalt plan.
Alla arbetsmarknadsutbildningar köps nu upp centralt för hela landet. Att man har olika behov på olika platser är inte inräknat i systemet. Barbro Bergman med flera nämner att det fanns otraditionella pengar under tiden för VYs födelse. Dessa tillsammans med EU-bidrag kunde användas för att samverka för kommunens och kommuninvånarnas bästa. Några sådana möjligheter finns inte idag.
Behovet av vägledning ökar ju mer vägledningsansvariga samverkar. Det leder också till ”en bättre utveckling av den lokala arbetsmarknaden med ökat antal unga som stannar i regionen”(SOU 2001:45). Som ungdomsförmedlare märker jag att många väljer att stanna på hemmaplan och studera. Många ungdomar har skaffat både lägenhet och en partner och vill på grund av detta stanna i staden. De väljer då de utbildningar som finns tillgängliga på Campus och kan på så sätt stanna även under studietiden. Kanske hade dessa ungdomar inte valt att utbilda sig om de inte haft möjlighet i den egna kommunen?
8 Slutsats
Vid informationsmötet 1995 då rektorer och annan personal deltog tillsammans med Arbetsförmedlingen framkom det att ett av målen var att erbjuda ”högkvalitativ vägledning i Varbergs kommun som f n kännetecknas av generellt sett relativt låg utbildningsnivå”. Här har man lyckats att nå det mål som sattes upp. Varbergs kommuninvånare har tillgång till högkvalitativ och lättillgänglig vägledning genom VY. Med ett Campus som medvetet arbetar med att få fram nya och attraktiva utbildningar för att tillfredsställa företagens behov av utbildad personal, har Varbergs invånare numera möjlighet att utbilda sig på hemmaplan.
31
Det framkom också i SOU 2001:45, att trenden är att vi går mot en mer individualiserad vägledning som ska rikta sig till alla oavsett ålder. Till VY får vem som helst komma, antingen kan de beställa tid för enskild vägledning eller bara droppa in och vänta på sin tur. För den som vill finns möjlighet att helt kostnadsfritt få en kurs enligt J. Hollands metod, Vägvisaren. För den som är inskriven på Arbetsförmedlingen räcker det dock inte att besöka VY. Intentionen att medborgarna skulle slippa att ha kontakter med många olika myndigheter har inte fått genomslag. En arbetssökande har fortfarande skyldighet att besöka Arbetsförmedlingen när de kallar.
Jag drar slutsatsen att samarbetsprojektet VY både direkt och indirekt har påverkat utvecklingen i Varbergs kommun när det gäller arbetsliv och utbildning. Jag finner att det för vägledarna i kommunen har betytt oerhört mycket när det gäller kompetensutveckling och kontakter med arbetsliv, på samma sätt har det betytt lika mycket för Arbetsförmedlingens vägledare när det gäller kunskaper om skola och utbildning. Det har i alla delar varit ett ömsesidigt och önskvärt projekt. För kommuninvånarna har det betytt en enkel och okomplicerad möjlighet att skaffa sig kunskap om både sig själv och omvärlden genom kvalificerad vägledning. Min uppfattning är att det tillsammans med Campus och komvux har bidragit till att fler har studerat. Min slutsats blir att samverkan och nätverkande är positivt. Anne Eriksoo uttrycker sig såhär: ”Så den sammanlagda kompetensen blir större än om man lägger ihop det hela på nåt sätt.” Hon är inte ensam om sin upplevelse, i princip alla som har intervjuats har bara positivt att säga om samverkan och nätverkande för dem som jobbar i verksamheten.
För att alla ska känna delaktighet och för att det ska bli ett verkligt samarbete så tror jag att man måste ha en gemensam ekonomisk plattform. Både Arbetsförmedlingen och kommunen behöver tillsätta medel och eller personal. Både Monika Svensson och Anne Eriksoo uttrycker att det stora brytet eller brottet kom då Arbetsförmedlingen inte längre var med och bemannade regelbundet och inte heller tillsatte några medel. Det blev då som att verksamheten delades och var och en jobbade för sin arbetsplats. Av det drar jag slutsatsen att för att en samarbetsverksamhet ska fungera optimalt så måste de som medverkar också bidra i tillräcklig omfattning.
Jag kan förstå den känsla som både Eriksoo och Svensson ger uttryck för. Syftet med VY var inte bara informationsöverföring. Syftet var att lära av varandra. Hallén m.fl.
32
(2009) beskriver att i nätverk där informationsöverföring är huvudmålet är svaga relationer att föredra. I nätverk där man däremot är ute efter kunskapsöverföring är de starka relationerna viktigast. Resurser som investeras i nätverk med starka relationer måste väljas med omsorg. ”Om relationen bryts förlorar dessa satsningar sitt värde”. I nätverket VY var det enligt min bedömning starka relationer. Kunskapsöverföringen fungerade från båda håll och alla upplevde nätverket som värdefullt. När Arbetsförmedlingen slutade att bemanna blev relationen svagare. Kunskapsöverföringen upphörde och istället verkar det nu ha gått till att fungera som ett nätverk med informationsöverföring. Den ursprungliga tanken med nätverket har därmed brutits. Möjligen har det faktum att jag själv är delaktig i vissa delar inom VY påverkat min undersökning. Jag har redan från början haft en positiv upplevelse av VY och den verksamhet som bedrivs där. Detta kan bidra till att jag har svårt att se negativa effekter. Det har inte heller funnits några intervjufrågor om vilka svårigheter som funnits eller vad de som varit med har upplevt som negativt. Kanske har min positiva inställning varit en nackdel i undersökningen. För att dra lärdom av det som är positivt så måste man också ibland titta på det negativa, vilket inte gjorts i min studie.
